SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RETA re3ta2, v.1 -ade (RA I. 1: 455 (1546: retede, p. pf. pl.), UrkFinlÖ I. 1: 110 (1597: reetadhe, ipf.) osv.) ((†) pr. sg. -er OPetri 1: 17 (1526), Borg Luther 1: 284 (1753); imper. sg. reet LPetri Sir. 31: 31 (1561); ipf. reete HH 20: 60 (c. 1580); reette Apg. 17: 8 (NT 1526: vpreette), BtÅboH I. 8: 116 (1636); rette AOxenstierna 1: 248 (c. 1634), Fröding ESkr. 1: 84 (c. 1885; ss. rimord); sup. reett (-dt) Jer. 50: 24 (Bib. 1541), BtFinlH 4: 167 (1563); reet 5Mos. 32: 21 (Bib. 1541), KOF 1: 246 (1575); rett HH XXXIII. 1: 269 (1563), TRudeen Vitt. 169 (1702); p. pf. ret (reet, reth) G1R 28: 73 (1558), UrkFinlÖ I. 1: 36 (c. 1600); reett (-dt) Falck Und. 167 b (1558), Schroderus Os. 1: 172 (1635); rett PJGothus Savonarola SyndSp. F 7 a (1593), Celsius G1 2: 120 (1753)); o. RETAS re3tas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (†, Frese VerldslD 40 (1716, 1726)), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(ret- (-ee-, -th-) 1526 osv. rett- 1690. -a 1526 osv. -as, dep. 1665 osv.)
Etymologi
[fsv. reta; jfr nor. dial. reita, göra fåror, reta, isl. reita, fht. o. t. reizen; sannol. kausativ bildning till RITA, i bet.: inrista o. d.]
I. tr.; med person- o. saksubj.
1) i sht fysiol. fysiologiskt påvärka (ett organ l. organsystem l. en organdel l. organism o. d.) så att en viss värksamhet l. aktivitet l. reaktion av organet osv. utlöses l. organet osv. stimuleras till ökad värksamhet; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2 l. 3. Somliga Jordgummor, så snart the kallas till en hafwande Qwinna, .. rijfwa och reta med Fingren .. den indra Moder-Mund. Hoorn Jordg. 1: 97 (1697). En köttspira ryckes, när dess nerv blir retad. VetAH 1753, s. 94. Då blad-dynan hos Mimosa retas, utvidgas dess öfre del hastigt. BotN 1877, s. 108. Hygiea 1921, s. 807. — jfr NERV-RETANDE samt O-, ÖVER-RETAD. — särsk.
a) i uttr. reta till ngt l. att göra ngt; jfr 2 a o. 8. Salt retar till törst. På thet Naturen förmedelst en lindrig (kropps-)rörelse må blij någorlunda retat, the samblade Excrementer .. från sigh drifwa. Hiärne Suurbr. 41 (1679). Genom bakteriernas gifter retas benmärgen till livligare verksamhet. Lindbom BlodSj. 292 (1937). — jfr SVETT-RETANDE.
b) om påvärkan på ett organ l. en vävnad o. d., åstadkommen medelst ngt som intages (särsk. för att stimulera magens l. tarmarnas slemhinnor) l. som anbringas på huden o. dyl. l. gm medicinsk kur; företrädesvis (o. numera nästan bl., med.) i p. pr., särsk. i uttr. retande medel; jfr c. Lijfwet war altijdh förstoppat, och sällan sig sielf, uthan rettande saker lättade. Tranæus Medewij 42 (1690). Retande lavementer. VeckoskrLäk. 3: 101 (1782). Rädisor, laktuk, som reta en slappare mage. Adlerbeth HorSat. 89 (1814); jfr 3 a. Vid kronisk tunginflammation användes sammandragande och retande medel, såsom alun, kopparvitriol och lapis. Lundberg HusdjSj. 339 (1868). — jfr HUD-RETANDE.
c) (numera bl. tillf.) om påvärkan av stimulantia: stimulera; jfr 3. (Destillerade) drycker .. förorsaka .. et retande, som uphetsar blodet. LBÄ 11—13: 135 (1798). Opium, bolmört och andra .. retande ämnen. Afzelius Sag. X. 2: 152 (1866).
d) (†) oeg., i fråga om påvärkan på död materia; jfr 5 b. Ljusets phenomen, electriciteten, är det retande ämnet i den yttre verlden. Ehrenheim Phys. 1: 263 (1822).
2) fysiologiskt påvärka organ l. organism l. kroppsvävnad o. d. så att en olustbetonad, irriterande förnimmelse (särsk. en stickande förnimmelse l. en förnimmelse av sveda l. klåda l. hetta) därigm utlöses l. så att organet osv. på ngt sätt skadas (särsk. inflammeras l. frätes sönder på ytan), irritera; med obj. betecknande organ osv. l. person (med tanke på visst organ osv.); äv. opers.; jfr 1. Ylle kan hos känsliga personer reta huden. Det nya munvattnet retade munnens slemhinnor. Det retade och stack i halsen. Ammoniak har en retande lukt. CollMedP 11/10 1704. Barnet var dödt .. och födslen var svullen och retat. Hoorn Jordg. 2: 212 (1723). Londons dimmor och rökiga atmosfär retade .. hans luftrör. Hellström Kärlek 315 (1942). Bengt .. fick de håriga fröna (av nyponen) i munnen, de retade och kittlade honom i halsen. Edqvist Musik 69 (1946). — jfr NERV-, NÄS-RETANDE. — särsk.
a) i uttr. reta till ngt; jfr 1 a o. 8. Reta till nysning, hosta, tårar. Berzelius Kemi 4: 424 (1827). Luften fylles av kolångor, som reta ögonen till tårar. Dahlin BrännBreddgr. 100 (1926). Amylalkohol har en obehaglig, till hosta retande lukt. Smith OrgKemi 57 (1938). jfr HOST-, NYS-, TÅR-RETANDE.
b) om (strids)gas; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Bauer SvArmHäls. 160 (1924). Vissa stridsgaser, s. k. retande stridsgaser, verka tåralstrande, åstadkomma häftiga nysningar och hosta eller framkalla kräkningar. FörslGasI 1926, s. 10.
c) i uttr. retande hosta; ofta oeg., om rethosta. PH 12: 413 (1782). Det var i början av Roberts tredje vinter i .. (staden) som sjukdomen ansatte honom .., han fick en retande och ihållande hosta. Moberg Nybygg. 463 (1956).
3) (utom i a, b o. c numera knappast br.) med obj. betecknande sinnesorgan l. sinne l. kroppsdel som är l. betraktas ss. säte för visst sinne l. betecknande person (med tanke på visst sinnesorgan osv.): (mer l. mindre rent fysiologiskt) påvärka (ngt l. ngn) så att därigm en lustbetonad l. stimulerande förnimmelse utlöses l. upphetsning l. exaltation l. dyl. framkallas, stimulera, ägga; upphetsa; i abs. anv. utan bestämd avgränsning från 5 l. 7 i motsv. anv.; jfr äv. 1. Lars Snickare haf(ve)r .. af sitt egne onda kiötz reetande inlagdt sigh medh en pijga. VDAkt. 1674, nr 205; jfr 7, 8. Morerne träda skarpa örter i näsan på dem som blifva vanmägtige, genom hvilkas starka lukt de blifva retade, att de komma till sina krafter igen. Westerdahl Häls. 424 (1768). Flere slags löfträn .. stodo i den ögat retande oordningen. Fischerström Mäl. 42 (1785); jfr 7. Fersen HistSkr. 1: 182 (c. 1790). — särsk.
a) (fullt br., i sht i vitter stil) om stimulerande påvärkan på ngns smakorgan; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tilltalande för ngns smak, aptitretande, aptitlig, frestande o. d.; jfr 7 d. Skinkan på bordet / Svept uti blommor som reta vår smak. Bellman (BellmS) 1: 55 (c. 1770, 1790). I salen, der det retande frukostbordet väntade. Blanche Tafl. 1: 191 (1856). (Jag) kände min gom retas vid tanken på den efterlängtade smörgåsen. Lagergren Minn. 6: 166 (1927).
b) (fullt br., i sht i vitter stil) i uttr. reta ngns nerver l. reta nerverna o. d., kittla l. uppjaga ngns nerver, försätta ngn i (angenäm) spänning o. d. På Circus Maximus fortforo kappränningarna, och i Colosseum retade blodiga djurfäktningar folkets nerver. Bildt Ital. 62 (1896). WoH (1904). jfr NERV-RETANDE.
c) med avs. på ngns håg l. sinne o. d.; äv. övergående i bet.: tjusa, fresta, locka; särsk. i uttr. reta till ngt (jfr 8); utom i ssgn SINNES-RETANDE numera bl. ngn gg, arkaiserande. AOxenstierna 1: 248 (c. 1634). (I kyrkan) Ther hon i många åhr, har dygd och seder lärdt, / Som rette Eder håg. Runius (SVS) 1: 174 (1705). Han .. / .. som andras sinne retar, / Til at gie godh Kiärlek fart. Därs. 2: 196 (c. 1712). Wachtmeister Tur. 6 (1876, 1885). Än mera lockande än bilderna i dina bägare retar dessa nakna flickor våra sinnen. Waltari Turms 75 (1956). — jfr SINNES-RETANDE.
4) med obj. betecknande en förnimmelse l. ett tillstånd l. en handling som utlöses l. framkallas l. ytterligare stimuleras gm ngt.
a) med obj. betecknande förnimmelse l. tillstånd o. d. hos ngn: väcka, stimulera; uppägga; göra starkare l. intensivare, stegra, jaga upp o. d.
α) med obj. betecknande törst, aptit, begär, lust, nyfikenhet o. d. Salt sill retar törsten. Palmchron SundhSp. 233 (1642). Bränvin börje vi med, så retas lusten at äta. Nicander GSann. 140 (1767). Det falska och skenfagra goda .. är alt sådant, som vid första påseendet .. retar begäret. Bergklint MSam. 1: 24 (1781). En så besynnerlig egensinnighet retar just min nyfikenhet. Envallsson OförtMöt. 33 (1786). Paulus Ægineta tillåter bruket af sirap, peppar och neglikor i sås, för att reta matlusten och matsmältningen. Hygiea 1841, s. 510; jfr b samt 1 b. (Buljong) retar .. aptiten. Bolin VFöda 241 (1933). jfr APTIT-RETANDE samt ORETAD.
β) i numera obr. anv., med obj. betecknande t. ex. ärelystnad, fåfänga, uppmärksamhet, avsky, vrede. Den sturska boof, som .. / Mäd orätt, Otroo, Synd, ock Wålld, din (dvs. Jesu) Wreede reetat. Columbus BiblW B 1 b (1674). Brott, som Himlens afsky reta. Lidner (SVS) 2: 310 (1784). Reta uppmärksamheten. Leopold 5: 160 (c. 1820). Pimentelli, hvilken önskade undvika Stockholm och den mot honom derstädes allmänt retade oviljan. Fryxell Ber. 10: 178 (1842). särsk. i uttr. ngns högmod l. lärgirighet retas att göra ngt l. till ngt, ngn får l. har på grund av sitt högmod osv. lust att göra ngt l. till ngt; jfr 8. PhysSH 69 (1776). Innan jag skildes ifrån Jedo, retades mit högmod .. at veta Kejsarens namn. Thunberg Resa 3: 234 (1791). Hans lärgirighet ömsom förnöjdes och retades till nya kunskaper. Nordin i 2SAH 3: 133 (1802).
b) [delvis att uppfatta ss. uppkommet av 8 gm konstruktionsväxling] (†) med obj. betecknande handling l. skeende o. d.: framkalla, väcka; utlösa; locka till. Thetta clisteret giorde ganska mycket till saken: ty thet retade värkarna. Hoorn Jordg. 2: 99 (1723). Tusende naturens och samhällets under, för hvilka vanan gjort den uppväxte likgiltig, träffa det späda, oförsökta sinnet i hela nyhetens kraft och reta dess undersökning. Geijer I. 5: 38 (1810). Det högljudda loford .. (som M. G. De la Gardie) som Mecenat erhöll af de vittra och lärda, torde hafva retat mångas tadel. Franzén Minnest. 2: 166 (1823). Atterbom (1851) i 3SAH XXXVIII. 2: 51.
5) (†) försätta (ngn) i ett mer l. mindre upphetsat l. uppjagat sinnestillstånd l. (ngt) i (livligare) rörelse o. d.; äv. närmande sig 6; jfr 3.
a) om upphetsande l. uppäggande av en folkmassa o. d.; äv. med bibet. av: göra upprorisk l. fientligt stämd; äv. med prep.-bestämning som anger resultatet. Nils Dacke .. upvecte och reete bönderne med sig emot k[onung] G[ustaff]. HH 20: 60 (c. 1580). Herr Iacob .. förmärckte thetta theras påfund wara listeligen vpspunnit, til at ther igenom reeta och göra wårt Folck vproriske. Widekindi KrijgH 220 (1671). Celsius G1 1: Föret. 7 (1746). Wieselgren SvSkL 4: 56 (1847).
b) med avs. på död materia l. viss företeelse (t. ex. vatten, storm, eld): sätta (ngt) i rörelse l. livlig(are) värksamhet, uppröra; göra kraftigare l. intensivare o. d.; jfr 1 d. Vid mindre stilla väder (skulle) det uprörde och retade vatnet sjelf både tvätta och öfverskölja (vävarna). VetAH 1748, s. 55. Att stilla de vågor I (dvs. vindgudarna) retat! Adlerbeth Æn. 6 (1804). Som en stor, en lysande vådeld än mera retas af en liten mild vattenstråle, alldeles så verkade fröken Amandas ankomst. Almqvist DrJ 69 (1834). särsk. med nära anslutning till 1. Om man icke tager (medevivatten) tilfyllest, röres och retes wäl Wätskorna i Lijfwet, men icke vthföras, så at thet offta blijr wärre än bättre. Hiärne Suurbr. 45 (1679).
6) uppväcka en mer l. mindre stark olustbetonad känsla (irritation, förargelse, vrede) hos (ngn), irritera l. förarga l. förtörna (ngn), göra (ngn) ond l. förtretad; äv. med obj. betecknande ngns sinne o. d.; äv. abs.; jfr 5. Icke låta reta sig av småsaker. Kol. 3: 21 (NT 1526). Giff .. (den berusade) icke ond ord, och reet honom icke medh genswar. LPetri Sir. 31: 31 (1561). Gör mig intet ond på dig, säger jag, och reta mig intet mera. Envallsson Hofsl. 11 (1786); jfr c. Tvång retar ädelt sinne. Tegnér (WB) 5: 18 (1825). Vad du är tyst i dag, sade Viola med en stött ton, som retade Tage. Boye Ast. 121 (1931). Han tyckte sig lurad och det retade honom. Hedberg VKind. 287 (1954). (Sten) ägde en särdeles förmåga att reta lärarna. Siwertz Pagoden 107 (1954). — jfr AN-, STORM-RETA samt LÄTT-RETAD. — särsk.
a) i vissa stående uttr.
α) (vard., numera bl. tillf.) ngt retar ngn, så han kan äta glas, ngt gör ngn mycket förtretad. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (vard.) ngn l. ngt kan reta en sten, kan reta vem som helst, är mycket retsam(t); jfr b ε β'. Sådant (dvs. att man beskyllt mig för att vara oduglig) kan nu onekligen reta, som man säger, en sten. Polyfem V. 19: 3 (1812). Östergren (1936).
b) med bestämning som anger resultatet; jfr 8.
α) i uttr. reta ngn till ngt.
α') (numera bl. ngt arkaiserande) reta ngn till vrede, göra ngn vred, väcka ngns vrede o. d. Ef. 6: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Morerna) spottade mig i ansigtet, för at reta mig til vrede. Ödmann MPark 116 (1800). IllSvOrdb. (1955).
β') (numera bl. tillf.) förmå ngn till ngt gm att reta honom. UrkFinlÖ I. 1: 110 (1597). Gustaf ii Adolf 69 (c. 1620). Reta n(å)g(o)n till att förgå sig. Sundén (1888).
β) (vard.) i uttr. reta ngt på ngn l. sig, reta ngn så att han resp. bli så uppretad att man utsättes för l. får l. drar över sig ngt o. d.; särsk. i uttr. reta gallfeber på ngn, se GALL-FEBER 2. Blanche PolK 29 (1850: gallfeber). Reta inte slag på sig, gubben! Österling Galsworthy Brod. 312 (1918).
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. reta ngt på sig l. reta sig ngt på halsen, gm att reta ngn dra ngt över sig; jfr ε α'. Gif (Gud!) at jag .., / På helgelsen arbetar, / Och med tin' dommars dierfwa dom / Tin dom ey på mig retar. Runius (SVS) 1: 111 (c. 1710). Tsaren .. hade ingen anledning att .. reta sig Sveriges fiendskap på halsen. SvH 3: 238 (1903).
δ) (vard.) i uttr. reta livet av l. ur ngn; eg.: reta ngn så att han dör därav; höggradigt reta ngn; stundom att uppfatta ss. särsk. förb., med betonat adv. Åkerhielm Hvidehus 39 (1899). Östergren (1936).
ε) (numera bl. tillf.) i förb. med riktningsadverbial, i uttr. som beteckna att ngn sätter upp ngn mot sig l. ngn o. d.; jfr c. Reta menniskor i harnesk emot hvarandra. HForsius (1757) i BtHforsH 2: 125. Reta menniskor i håret på hvarandra. Wingård Minn. 1: 13 (1846). — särsk.
α') (†) reta sig l. ngn ngn på halsen l. över huvud l. ngn på ryggtavlan på sig, dra över sig resp. ngn ngn (ss. fiende) gm att reta honom, skaffa sig osv. ngn ss. fiende l. sätta upp ngn mot ngn, stämma ngn fientligt mot sig osv.; jfr 8 a. (E. XIV) hafver .. medh .. oförnufftige bref, schrifvelser och handlinger rethet och upvecht riket flere fiender på halsen. RA I. 2: 256 (1568). (Det) vore .. till att befruckte, att vi .. (gm brytning med Polen) rete oss flere ovänner öfver hufvudh, riked i så måtto till förderf och undergång. Därs. 3: 446 (1594). Det må vara en galgfogel, som med våld vil reta folk på ryggtaflan på sig. Knöppel Blindeb. 36 (1746).
β') [jfr a β] (†) ngn kan reta (en) sten l. stockar och stenar på sig, ngn kan reta vem som helst mot sig l. få vem som helst att bli förtretad. Weste (1807). Han kan reta sten på sig, (dvs.) är mycket retsam. Dalin (1855). Han .. kan reta stockar och stenar på sig. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) företa sig ngt med (ngn), särsk. säga ngt till (ngn), i syfte att reta honom (särsk. på skämt l. kiv), retas l. kivas med (ngn); jfr b ε. Reta inte djuren! Kom med, så ska vi gå in och reta honom, det är det roligaste jag har här ute. Strindberg RödaR 36 (1879). Man kan reta en from hund, tills också han bites. Granlund Ordspr. (c. 1880). Gustaf-Janson GodVänn. 261 (1955).
d) i pass., närmande sig intr. bet.; i uttr. retas av, äv. över ngt, bli irriterad av l. förargad l. förtretad över l. förargas över ngt; jfr III. (Lekmännen på kyrkomötet) retas .. af hånande och utmanande ord från somliga prester. KyrkohÅ 1941, s. 191 (1868). Först retades jag över .. hans förmåga att dupera sina medmänniskor. Walfridsson Luff. 63 (1933). — särsk. (†) i uttr. retas emot ngt, bli irriterad av l. känna avsky inför ngt l. dyl. Flickan emot spindeln retas, / Svimmar för ett diktadt gift. Stenhammar 224 (c. 1795; i dikten Spindeln och Poeten).
e) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: irriterad, förargad, förtretad, förtörnad, uppretad, ond, arg, vredgad, vred; äv. om sinnesstämning, lynne o. d. Han blir lätt retad. Svara i retad ton. I retad sinnesstämning. Ehrenadler Tel. 1: 669 (1723). Til caracteren from och god, / Var han (dvs. Dumbom) ej snar at blifva retad. Kellgren (SVS) 2: 324 (1790). Vid retadt lynne. Cygnæus 6: 157 (1861). I dag är han retad som en fångad katt. Strindberg TrOtr. 2: 62 (1890). Man kan inte låta bli att känna sig retad över sådant (dvs. över att måttlighetssuparen skall anses sämre än absolutisten). UngKraft. 1907, s. 57. — särsk. (mera tillf.) i uttr. retad mot ngn, förargad l. ond på ngn. Lagerlöf Troll 2: 50 (1921).
f) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som väcker ngns vrede l. förargelse, irriterande; förarglig, retsam. Retande eller förolämpande ordasätt. 1SAH 1: 35 (1786). UrKorrCronholm 176 (1864). En retande lojhet. Östergren 5: 696 (1936).
7) (utom i a numera mindre br.) med avs. på person (l. djur): påvärka ngns sinnen (l. visst sinne) på ett sådant sätt att därigm hos (honom) utlöses en lustbetonad, stimulerande känsla, väcka behag hos (ngn), (upp)ägga l. locka l. fresta (ngn); vara tilltalande för (ngn), tjusa (ngn); i äldre ex. ofta utan klar avgränsning o. svårt att skilja från 8; jfr äv. 3. Dåren må retas af Dräggen, och lefva af äckel och plågor! Thorild (SVS) 1: 49 (1781). (Illustrationens uppgift är bl. a.) Att ”reta” läsaren med varans skönhet, elegans, läckerhet etc. HandInd. 239 (1926). — särsk.
a) om en påvärkan som (ngt hos) en person utövar på en annan gm ett tilltalande yttre, skönhet, behagfullhet, charm o. d.; särsk. om dylik påvärkan av mer l. mindre klart sexuell karaktär; förr äv. (med klart sexuell innebörd): väcka sinnlig åtrå hos (ngn), sexuellt upphetsa (ngn); ofta (o. numera nästan bl., fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre rent adjektivisk anv. (jfr c, d): lockande, äggande, frestande; attraktiv, tilldragande; i sht förr äv. allmännare, närmande sig bet.: förtjusande o. d. När mig förnuft och blygd / Ändtlig twang til återfärden, / Från de ögon och den dygd, / Som kan reta hela werlden. Runius (SVS) 2: 252 (c. 1710). Dina purpur läppar äro så retande. Eurén Kotzebue Cora 50 (1794). Heiwa-Dansen .. bestod blott uti kåta rörelser och retande ställningar. Landell Bligh 117 (1795). Ett Fruntimmer i negligée retar oss mer, än i galla-kläder. Elgström Frunt. 23 (1809). En tjuguårig retande blondin med fylliga rosenkinder och höghvälfd barm. Blanche Våln. 297 (1847). Krusenstjerna Pahlen 4: 15 (1933).
b) (†) med subj. betecknande lusta o. d. Jag mins, när vi vår Hiordar bette, / Där Enighet i lugne Vikar ror, / Och Nöjet i de låga Hyddor bor; / Där menlös lusta Diuren rette. Frese VerldslD 122 (1726). Nohrborg 223 (c. 1765).
c) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr a, d), om trakt l. naturföremål o. d.: som gör ett angenämt intryck på ngn, som hänför l. tjusar l. dyl., tjusande, hänförande, intagande, naturskön, vacker o. d. Intet var mera retande för ögat, än det sista passet öfver Turväsi i Töfsala skären. HA 9: 63 (1759). Thusis ligger i en täck, retande nejd af Domleschgerdalen. Kullberg Bref 1: 175 (1844).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk, allmännare anv. (jfr a, c): som har en stimulerande värkan, frestande, äggande, lockande; som ger en angenäm spänning; förr äv.: intagande, tjusande, angenäm, behaglig; pikant; jfr 8 c slutet. Serenius Ff 1 a (1734). Det är sant, at här ej finnes den retande skrifart, som eljest nu så allmänt eftersökes. LSalvius (1760) hos Polhem Test. 1Föret. 2 b. Retande äfventyr. Oscar i Straff 32 (1840). Retande mandolintoner. Nyblom Bild. 52 (1864). Ett samqväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt och retande. Rydberg Ath. 199 (1876; uppl. 1859, 1866: pikant). I .. (palatsets) pelarhallar, retande kiosker och otaliga praktgemak. Lindberg Hârûn 88 (1900).
8) (†) allmännare: påvärka (ngn) på ett sådant sätt att hans lust att handla l. bete sig på ett visst sätt väckes l. stimuleras, locka l. fresta l. ägga l. sporra l. hetsa l. förleda l. uppmuntra l. mana l. förmå (ngn till ngt l. att göra ngt); särsk. i uttr. reta ngn till ngt l. att göra ngt; jfr 1 a, 2 a, 3 c, 4 a β slutet, 6 b α, 7. PJGothus Savonarola SyndSp. F 7 a (1593). Affalne personer, såm den enfallige till alt ondt reethe och upweckie. RA I. 4: 696 (1598). I Holland, Seland, Frijszland .. (osv.) är .. en .. stoor hoop, af them som äro på Påwens och Konungens sijdha j Hispanien, hwilke och reeta och vpäggia the Påweske Förstarna til krijgh, emoot före:de Landzändar. Bureus Warn. D 3 a (1604). Mineralwatnet, som ofwanbemält är, genom sine Dunsters opstigande til Hufwudet reetar en grufweligen til middags Sömpn. Hiärne Suurbr. 105 (1680); jfr d. Många många ting från dygd ehr vilja reta. Kolmodin QvSp. 1: 20 (1732). Finnes fullmächtig hafva retadt, eller förledt någon til oskiälig rättegång, .. böte (osv.). RB 15: 14 (Lag 1734). Då torde också våre handlande kunna så väl aflöna sitt sjöfolk, .. at sjö-folket mindre måga retas at stanna utomlands. Schönberg SvarVetA 79 (1764). Af Dorset, Buckingham och Morton retad, / Han (dvs. greve Henrik) anspråk gör på kronan här i England. Hagberg Shaksp. 5: 271 (1848). Wirsén i 3SAH 7: 132 (1892). — jfr AN-RETA samt SKRATT-RETANDE o. ORETAD. — särsk.
a) i uttr. reta ngn ngn över huvudet, dra ngn över ngn; jfr 6 b ε α'. Posten 1769, s. 414.
b) locka (fisk) med bete; jfr LOCKA, v.2 2. Lind (1749; under anangeln).
c) med saksubj.: utöva dragningskraft på (ngn), draga l. locka l. fresta (ngn); äv. i uttr. ngn retas till ngt, ngn drages l. förmås till ngt. (Vissa) Menniskior reetas och dragas til sanningen, icke vthaff rättwijsones förswar, vthan vthaff lust och begärelse til Penningar, Mutor och Gåffuor. Schroderus Waldt 21 (1616). Fornforskningen, hjeltebanan, hoppet att blifva Hinduernes räddare, retade mig lika mycket. Palmblad Nov. 3: 19 (1820, 1841). Wennerberg 4: 91 (1885). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som utövar (stor) dragningskraft på ngn, lockande, frestande, tilldragande; äv. med indirekt personobj.; jfr 7 d. HH XXXII. 1: 226 (1776). Ethundrade riksdaler .., en summa som torde icke vara något retande utbyte för det lugn, som jag upofrar. Annerstedt UUH Bih. 5: 155 (i handl. fr. 1784). Den Latinska Lectionen, som ju blir ledig efter Mobeck, är mig ej synnerligen retande. Lidman Blodsarv 203 (i handl. fr. 1820). Oscar ii 2: 102 (1861, 1887).
d) med saksubj.: påvärka (ngn) på ett sådant sätt att ett visst tillstånd åstadkommes l. att ngt (t. ex. förundran l. uppmärksamhet) väckes hos honom. GlRom. 11: 15 (NT 1526). Et mig särdels nu till stor förundran retar. Runius (SVS) 1: 171 (1705). (Hon) yttrade .. till sin dotter, som genom det föregående blifvit retad till uppmärksamhet, följande märkvärdiga ord (osv.). Almqvist Törnr. 1: 4 (1839). Franzén Pred. 5: 219 (1845).
9) [jfr 8] (†) i uttr. reta en häst med sporrarna, ägga en häst gm att sporra honom, sporra en häst. Schroderus Comenius 451 (1639).
II. refl.
1) (†) i uttr. tanken retar sig, tankevärksamheten stimuleras, tankarna väckas l. dyl. Det är under nattens skuggor som tankan retar sig. Lybecker Young 91 (1795).
2) om person: bli irriterad l. förargad l. förtretad l. förtörnad l. vred, förarga sig; utom mera tillf. bl. i uttr. reta sig på ngn, reta sig på l. över l. åt ngt, irriteras av ngn l. ngt l. bli förargad l. förtretad osv. på ngn resp. över ngt. ALGeijer (1841) i Solnedg. 1: 50. Jag kan verkligen inte låta bli att reta mig åt hennes .. konster. Wahlenberg Vakt 45 (1890). Hon retade sig ständigt på sin bror. Krusenstjerna Fatt. 2: 147 (1936). Landsortsbon brukar reta sig över stockholmarens för hans öron försmädliga sätt att uttala ä som e. Västerb. 1941, s. 132. Han skulle inte bli upprörd, han skulle inte reta sig. Hedberg Blomb. 339 (1953).
3) (tillf.) om person, i uttr. reta sig med ngn, reta ngn så att man stöter sig l. blir osams med honom. Marta kände att hon retat sig med honom. Strax efteråt blev hon rädd. Lo-Johansson Kungsg. 531 (1935).
III. dep.; jfr I 6 d.
1) företa sig ngt med ngn, särsk. säga ngt till ngn, i syfte att reta honom (särsk. på skämt l. kiv), kivas; jfr GNABBAS, TETAS; särsk. i uttr. retas med (förr äv. vid) ngn. Låt bli att retas med hunden! Grubb 864 (1665: wedh). Hagberg Shaksp. 1: 157 (1847). Du retas alltid med honom och det smärtar honom visst mer än du anar. Heidenstam End. 246 (1889). Någon gång hände det att Bengt retades och drog henne i det tjocka nackhåret. Edqvist Musik 93 (1946). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Man får intet reetas wedh paddan. Grubb 565 (1665). När Fåret reetas wedh Vlfwen, så står pältzen i wåda. Dens. 594. Ondt reetas wedh Käringen. Dens. 645. Reetas intet wedh dhen mächtiga. Dens. 729.
b) (†) i uttr. ngra retas i luven på varandra, ngra retas l. kivas så att de fara l. äro i luven på varandra l. dyl. (Kvinnorna trätte) Och gubbarna retades i lufven på hvarann. Strindberg Skärk. 161 (1888).
2) (vard. l. skämts., mera tillf.) oeg. l. bildl., i uttr. retas med ngt, ss. beteckning för att ngn företar sig ngt med ngt: bråka l. krångla med ngt l. dyl. Klang! ryck din korkskruf, blank och hvass, / Retas med korken och bjud mig att dricka. Bellman 1: 233 (1787). När vi så sutto där en dag och dobblade och retades med den spruckna galeonslyktan, som .. (vi skulle rita av), kom (osv.). Heidenstam Karol. 1: 12 (1897).
Särsk. förb.: RETA EMOT10 04 l. MOT4. (numera bl. tillf.) till I 5 a l. 6 b: reta upp (ngn l. ngns sinne) mot (ngn l. sig); förr äv.: sätta upp (ngn) mot (ngn), göra (ngn) fientligt l. upproriskt stämd mot (ngn). Apg. 14: 2 (Bib. 1541; NT 1526: ilhärskadhe). Du kan ju hafva din gudsfruktan för dig sjelf, utan att dermed reta verlden emot dig. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 275 (1865). Hallström Than. 41 (1900; med avs. på lejon). särsk. (†) i uttr. reta emot sig ngns vrede, dra över sig ngns vrede. Schroderus Os. III. 1: 321 (1635).
RETA FRAM10 4. (mera tillf.) till I 6 b: gm att reta ngn locka fram (ngt). Strindberg Fagerv. 256 (1902). jfr framreta.
RETA IHOP l. TILLHOPA. (†) till I 5 a l. 6 b: hetsa l. tussa ihop (ngra), få (ngra) att fara i luven på varandra l. dyl. När man reether twåå til hopa och gör osämio emellom andra. OPetri 1: 17 (1526). Roman Holbg 32 (1746). Meurman (1847).
RETA IN. (†) till I 8: locka l. dra in. Nordenflycht QT 1745, s. 146. Ekblad 177 (1764).
RETA MOT, se reta emot.
RETA OPP, se reta upp.
RETA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. (†; se dock slutet) till I 5 a l. 6 b: få (ngn) att kasta sig över (ngn) l. göra (ngn) fientligt stämd mot (ngn) l. dra (ngn) över (ngn) ss. fiende gm att reta l. ägga l. hetsa upp honom, reta upp (ngn) mot (ngn). Brahe Kr. 45 (c. 1585). The .. förnummo, at den nya Storfursten, i thet han Smolenskou hade belägrat, reetade och på sigh Konungen i Påland. Widekindi KrijgH 621 (1671). Nu har jag retat den här verlden på mig. CVAStrandberg 5: 246 (1862). särsk. (numera föga br.): hetsa l. tussa (ett djur, t. ex. en hund) på ngn. Juslenius 91 (1745). Reta hundarna på ngn. Östergren (1936).
RETA TILLHOPA, se reta ihop.
RETA TILLSAMMAN. (†) till I 5 a l. 6 b; = reta ihop. RP 8: 137 (1640).
RETA TILL SIG. (†) till I 7, 8: locka l. dra till sig. Kolmodin QvSp. 1: 206 (1732).
RETA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppreta.
I. tr.
1) (†) till I 1: reta. Sälsama capricer och Infällen, som aff (medevi-)Watnet förorsakas, hwilket reeter vp Miälten, och thesz Ådror. Hiärne Suurbr. 89 (1680).
2) (†) till I 4: stimulera, uppägga; göra starkare l. intensivare; väcka till liv; framkalla, utlösa. Mång Kranckheet reetes vpp aff een ostadigh Höst. Palmchron SundhSp. 7 (1642). Arthurs .. fängslande, / Det retar upp missnöjets dofva knot. Hagberg Shaksp. 2: 304 (1847). Därs. 5: 23 (1848).
3) till I 5 a l. 6 b: göra (ngn) förtretad l. förtörnad l. vred; företa sig ngt med (ngn) i syfte att reta honom; ofta med tanke på att en successiv stegring av ngns förargelse l. vrede åstadkommes; förr äv. allmännare: upphetsa l. uppägga (ngn) l. göra (ngn) fientligt l. upproriskt stämd (mot ngn). Nu reter presten opp bönderne. RP 4: 71 (1634). Fredell skall ha retat opp honom (dvs. A. F. Munck) mot mig. Kellgren (SVS) 6: 156 (1786). Lagerlöf Holg. 1: 215 (1906). Detta svar, så tillmötesgående det än var, måtte likväl hava retat upp Westenhielm. Schück VittA 4: 49 (1935).
4) (†) till I 7, 8: uppägga, upphetsa. Jag (dvs. Oförståndet) retar Svea up, när hon går trygg och sakta, / Til artigt öfverdåd. Nordenflycht QT 1746—47, s. 127. Hagberg Shaksp. 5: 207 (1848).
II. refl., till I 6 b, II, i uttr. reta upp sig, bli förtretad l. förtörnad l. ond; ofta med tanke på en successiv stegring av ngns förargelse l. vrede; särsk. i uttr. reta upp sig på l. över ngn l. ngt. AGeijer (1844) i Solnedg. 1: 262. På sin tid hade Wilhelm småningom retat upp sig över .. (sin principal) till den grad att han inte tålde se ”gubben”. Dahlbäck Åb. 84 (1914). Troligen är det väl av sårad nationalstolthet som denne ryss .. retar upp sig på Karl XII och kallar honom ”vagabond-konungen”. HT 1931, s. 487. —
RETA UPPÅ, se reta på.
RETA ÖVER l. UTÖVER. (†) till I 5 a l. 6 b.
1) = reta på. G1R 28: 73 (1558). Thomander Pred. 1: 492 (1849).
2) i uttr. reta ngt över sig, dra över sig ngt (gm att reta ngn o. d.). G1R 29: 559 (1560). At the Gudz förmaledielse öfwer sigh, til lijf och siäl icke reeta eller vpwäckia wele. Chesnecopherus Skäl Fff 3 b (i handl. fr. 1599). Schroderus Os. 1: 824 (1635).
Ssgr (Anm. Vissa ssgr, t. ex. -full 2, -lös, äro sannol. bildade efter motsv. t. ssgr med vbalsbst. reiz, med anslutning till ssgr med reta, v.1): A: (I 1) RET-APPARAT. fysiol. apparat (se d. o. 3 a) för åstadkommande av retning av muskler l. nerver o. d. Blix Muskelv. 2: 37 (1900).
-BETA l. -BETE. (ret- 17871910. rete- 17731788) jfr beta, sbst.2
1) (†) till I 8: lockbete. Weste (1807). Meurman (1847).
2) (numera bl. i vissa trakter) bildl., med anslutning till I 6, II 2, III 1: retsam l. lättretlig l. argsint person (särsk. kvinna); retsticka; argbigga, tvärvigg l. dyl.; äv.: person som gärna retas med andra, retfull person. Sahlstedt (1773). Gubben Knöckel .. har .. alltid varit en retbeta. Zedritz 2: 40 (1857). Ahrenberg Männ. 5: 259 (1910). Anm. I nära anslutning till bet. 2 användes ordet i följ. språkprov [ss. övers. av lat. stimulator] med en bet.: pådrivare, hetsare. Roman Holbg 33 (1746: retbetar, pl.; jfr uppl. 1767: retbitar, pl.).
(I 6, II 2, III 1) -BIGGE. (†) = -beta 2; jfr argbigge. Callerholm Stowe 257 (1852).
(I 1) -CENTRUM. fysiol. centrum för en retning. SvLäkT 1935, s. 1714.
(I 1) -ELEKTROD. [jfr t. reizelektrode] fysiol. elektrod varmed retning av muskler l. nerver o. d. åstadkommes. Öhrvall Smaks. 69 (1889).
(I 2) -FRI. med. om kost: som icke framkallar (en icke önskvärd) retning l. irritation. Retfri kost. LbInternMed. 2: 1019 (1918).
-FULL.
1) till I 6, II 2: retsam, förarglig, irriterande; stundom närmande sig bet.: försmädlig, besvärlig. IllSvH 5: 151 (1878). Fast nog ä det retfullt, att man inte ska få bygga en båt, när man nu vill å kan det. Janson Ön 89 (1908). Finns det något retfullare än folk som skriver ”rättare sagt”? STSD 1937, nr 81, s. 12. jfr: Att börja med slutet, eller med retfulla sammanjemkningar (mellan svenskan o. norskan) i den för ett folk ömtåligaste punkt, dess modersmål, vore att på förhand göra en förening (mellan Sv. o. Norge) omöjlig. Rydqvist SSL 4: 527 (1870; bet. oklar).
2) [jfr t. reizvoll] (†) till I 7: behagfull, angenäm, tilltalande, skön l. dyl. (Fröja) öfverser de fagras väna skara / Och väljer Lofne, som i retfullt skick / Besegrar alla. Stagnelius (SVS) 3: 54 (1814). Avledn. (till -full 1): retfullhet, r. l. f. Auerbach (1913).
(I 2 b) -GAS. mil. retande stridsgas. Hanslian o. Bergendorff 52 (1923).
(I 2 c) -HOSTA, r. l. f. hosta kännetecknad av ständigt hostande förorsakat av retning i halsen. Tholander Ordl. (c. 1875).
(I 1 b) -KROPP. [jfr t. reizkörper] med. ämne som vid användande av retningsterapi injiceras i kroppen. Wernstedt 422 (1943).
(I 1) -LEDNING. [jfr t. reizleitung] fysiol. retningsledning. Thunberg Livsförrättn. 418 (1925). Ssg: retlednings-system(et). fysiol. retningsledningssystem(et). SvUppslB 13: 132 (1932).
(I 2) -LÖS. [jfr t. reizlos] med. = -fri. LbInternMed. 2: 450 (1916).
-MEDEL, n. (ret- 1822 osv. rete- 17641890) [jfr t. reizmittel] Ekblad 170 (1764).
1) fysiol., med. till I 1 (o. 3): medel varmed ett organ l. en organism o. d. retas, irritament; särsk. till I 1 b, om medel (läkemedel o. d.) som intages l. anbringas på huden o. d. i syfte att stimulera ett visst organs l. en organdels värksamhet, retande medel. Agardh Bot. 2: 31 (1832). (Djurens) rörelser kunna .. föranledas af yttre retmedel, hvilket antyder känsel. Hartman Naturk. 138 (1836). Rikligt grönsaker och frukt i kosten är ett gott retmedel för att få tarmrörelsen i gång. Svartz MatsmältnSj. 166 (1932). jfr hud-retmedel. särsk.
a) till I 1 c (o. 3): stimulerande medel (särsk. njutningsmedel); jfr 5. Tegnér (WB) 6: 150 (1828). Af alla sådana (till de starka dryckerna hörande) retmedel .. är bränvinet ett af de förderfligaste. Agardh BlSkr. 2: 136 (1839). Särskilt mysk spelar för många individer rollen av sexuellt retmedel. Jensen o. Wåhlin Thompson Vällukt. 211 (1928). Neander 70År 25 (1929). särsk. bildl. (Han) har .. jagat efter sensation och stimulans, aktualitetens alla flyktiga rus- och retmedel. Malmberg Värd. 232 (1937); jfr 5.
b) (i fackspr.) om preparat av ngt slag l. gödningsmedel o. d. använt vid växtodling för att stimulera till ökad växtlighet. Lundequist Landtbr. 2 (1845). Möjligheten att använda radioaktiva ämnen som gödselmedel, eller kanske bättre ”retmedel”, i växtodlingens tjänst. LAHT 1925, s. 737.
2) till I 2: medel som åstadkommer en icke önskvärd retning (irritation l. dyl.). Hygiea 1841, s. 302. Diverse retmedel som lokalt kunna träffa slemhinnan. Almkvist Könssj. 87 (1924).
3) till I 4: medel att framkalla l. stimulera ngt o. d.; numera bl. (tillf.) i anv. motsv. reta, v.1 I 4 a α. SC 3: 161 (1822). Retmedel för aptiten och skämtet och skrattet. Bremer Nina 667 (1835).
4) (†) till I 5, 6: medel l. sätt att reta ngn l. väcka oro l. irritation, irritationsmoment; orosfaktor. Fryxell Ber. 10: 117 (1842). Hvarje .. (av en arbetare) förlorad process (rörande ersättning vid olycksfall) verkar som ett retemedel i vidsträckta kretsar. Forssell Stud. 2: 38 (1884, 1888).
5) (numera knappast br.) till I 7: medel som utlöser en lustbetonad, stimulerande känsla l. väcker ngns behag, äggande l. stimulerande medel l. dyl.; jfr 1 a. (Corregios) bilder verka på oss med en yttre tjusnings alla fina, betagande retmedel. PT 1900, nr 156 A, s. 3. Sylwan ModPress. 83 (1906).
6) (†) till I 8: medel att ägga l. locka l. förmå ngn att handla l. bete sig på visst sätt, lockmedel, uppmuntringsmedel, pådrivningsmedel o. d. Man fann för .. (jordavsöndringarna) en så gifven benägenhet hos folket, att man trodde sig kunna påräkna denna såsom retmedel till enskiftesverkets befrämjande. Warburg Richert 2: 112 (i handl. fr. 1835). Verd. 1891, s. 155.
(I 6 c, III 1) -SJUK. (mera tillf.) som har (stor) lust att retas, som gärna retas, retsam; kivaktig. Samzelius Fänr. 48 (1899).
(I 6 c, III 1) -SJUKA. (mera tillf.) stor lust att retas; kivaktighet. Berg Clerck 47 (1898).
-STICKA, r. l. f., om person f.||ig.
1) (†) till I 1, 2; eg.: sticka varmed retning l. irritation av ngt åstadkommes; anträffat bl. i oeg. anv.
a) om ngt som åstadkommer ökad retning i l. irritation av ngt organ. UpsLäkF 1868—69, s. 633.
b) med anslutning till reta, v.1 I 6 l. 8, om ngt som användes för att framkalla osämja l. bråk o. d. (Klubban) var i hans händer blott en retsticka, som han trodde skulle förmå den andre att inlåta sig i något utförligare krakel. Wennerberg Bref 2: 199 (1854).
2) (vard.) bildl., om person.
a) med anslutning till reta, v.1 I 6 c, III 1: person som gärna retas, retsam l. kivaktig person. WoJ (1891). Han tror, att man är en liten retsticka, som njuter grymt och hämndlystet av att såra honom. Ydström Tack 93 (1934). Hedberg Dan 305 (1948).
b) (föga br.) med anslutning till reta, v.1 I 6, II 2: person som lätt blir retad l. brusar upp, retlig person. Östergren (1936).
(I 1 b) -TERAPI. med. retningsterapi. 2NF 38: 764 (1926).
-VÄRKAN. särsk.
1) fysiol. till I 1: retande värkan. Lidforss Kås. 3: 84 (1913).
2) till I 2: retande l. irriterande värkan. Bauer SvArmHäls. 160 (1924).
-VÄRKNING. särsk. till I 2, = -värkan 2. Hemskydd. 88 (1939).
(I 1) -ÄMNE. fysiol.
1) ämne (hormon) som förmedlar (utifrån kommande) retning till ngt organ. 2NF 22: 1492 (1915).
2) ämne som utgör ett retmedel (se d. o. 1). Westergren LungSj. 60 (1932).
B (†): RETE-BETA, -MEDEL, se A.
(I 8) -SPÅN. [jfr sv. dial. retespån, retsticka] ngt som lockar l. frestar till ngt. Hedningarna hafva kallat stora egodelar irritamenta malorum, retespånar til det ondt är. Borg Luther 2: 339 (1753).
Avledn.: RETARE, m.||(ig.), om sak r. l. m.
1) [fsv. retare; jfr (ä.) t. reizer] (tillf.) om person, ss. vbalsbst. (nomen agentis) till I 14, 6, 7, förr äv. till I 8. Linc. (1640). Östergren (1936).
2) om sak.
a) till I 4 a α, i ssgn aptit-retare, om ngt som retar ngns aptit, särsk. aptitretande (sprit)dryck (som serveras strax före en måltid), aperitif (Sjöberg Horn Trad. 175 (1928). En ”cocktail Martinique”, blandning av sju sorter var en kraftig aptitretare. Fridner Ensam 71 (1929)).
b) (†) till I 1, 8, om ngt som gm en fysiologisk retning får ngn att göra ngt. Miölkestrålerna äre lijka såsom Nålar och Reetare, hwarigenom .. (barnaföderskorna) bewekas, thet samma, thet the födt haffwa, til sigh at anamma och läggia widh sina Bröst. Schroderus Albert. 1: 11 (1638). Avledn. (till retare 1): reterska, f. (tillf.) Linc. (1640; under stimulatrix).
RETBAR, RETELSE, RETLIG, RETNING, RETSAM, se d. o.
Spoiler title