SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2014  
VANA va3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. VANE), Gustaf II Adolf 83 (1620)); förr äv. VANE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Scherping Cober 1: 380 (1734)), möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(van 1784, 1959. van- i ssgr 1900 (: van-kristendom)–1905 (: vanmässighet). vana (w-, -aa-, -hn-), ss. subj. 1613 osv. vana (w-, -aa-, -hn-), ss. obj. l. efter prep. 1561 osv. vane (vh-, w-, -aa-, -hn-, -nh-) 15361901. vane- (w-) i ssgr c. 1680 (: wane-synder) osv. vanne- i ssg 1910 (: vannevägar))
Etymologi
[fsv. vani; motsv. fd. wanæ (d. vane), fvn., nyisl. vani (nor. vane); jfr äv. (med annat avljudsstadium) mnl. gewone, f., fht. giwona (mht. gewon(e)), f., feng. gewuna, m.; till VAN, adj.; formen vana eg. oblik form. — Jfr SEDVÄNJA]
1) egenskapen l. förhållandet att vara van, (lång l. gedigen) erfarenhet (av ngt) (o. därför (god) förmåga att klara av l. handha l. utstå detta); särsk. dels i förb. med attribut inlett av prep. vid, i sht förr äv. av, o. med styrt led angivande det man har erfarenhet av, dels (ngt vard.) i uttr. ha vanan inne, vara van, besitta den rätta färdigheten l. förmågan o. d. Hennes vana vid arbetet imponerade. Wane bidar bäst. SvOrds. C 7 a (1604). På thet wahnen må giöra them tohlemodigare att lijda. Gustaf II Adolf 524 (1629). Man (måste) förundra sig att dhe karlarna intet blefwo aldeles öhra (av att springa omkring), men hwad giör icke wahnan. KKD 5: 105 (1710). Det slags lefnadssätt, jag förde i mina föräldrars hus .. gaf mig ingen vana af umgängeslifvet. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 15 (1815). Endast hästarnes vana räddade oss. Törneros (SVS) 1: 212 (1824). Du är lite ovan i början .. Nästa vinter har du vanan inne. Wassing Dödgr. 307 (1958). — jfr AFFÄRS-, DISK-, KRIGS-, LUFT-, O-, RADIO-, RID-, RÄTTEGÅNGS-, SCEN-, SERVERINGS-, SIFFER-, SKOGS-, SKRIV-, SPEL-, STUDIE-, SÄLLSKAPS-, TÄVLINGS-, UNDERVISNINGS-VANA m. fl.
2) beteende(mönster) o. d. som man vant sig vid o. ständigt l. gärna (o. omedvetet) upprepar l. endast ovilligt avstår ifrån; bruk (se d. o. 5) l. skick (se SKICK, sbst.1 5); särsk. i förb. med dels adj.-attribut som värderar vanan ss. god resp. dålig o. d., dels gen.-attribut som anger vem som har vanan; förr äv. dels i fråga om ngt sakligt (se särsk. g), dels i abstraktare anv. (se h; jfr äv. e); jfr SED 1 b, 2. De har litet udda vanor. Sådan var nu en gång hans vana. Hon behöll samma vanor livet ut. Att äta frukt varje dag är en god vana, att dricka läsk en mycket dålig vana. Wän tich icke på lögn, ty ther är en skadelig wane. Syr. 7: 13 (öv. 1536). Wanan är then andra Naturen. Paulinus Gothus Com. 153 (1613). Medh wahna blifwer här icke allenast förstått, thet maneer en hafwer sigh wänt til, .. vthan och, thet man .. En tijdh brukat hafwer. Palmchron SundhSp. 332 (1642). Tu har ännu otaliga elaka wahnar hos tig. Scherping Cober 1: 380 (1734). Frankrikes politiska vanor äro icke våra, och vi hoppas att de aldrig skola blifva det. Samtiden 1870, s. 2. Emmy smågnisslade, som hennes vana är. Wägner Norrt. 15 (1908). Det (är) viktigt att fundera över om våra vanor är så som vi önskar. Davidsson Hälsokokb. 29 (2009). — jfr ART-, BARNDOMS-, HÄCKNINGS-, LEVNADS-, O-, PROKRASTINATIONS-, PÖBEL-, RID-, RIKEMANS-, RUSDRYCKS-, SAMFUNDS-, SED-, SEXUAL-, SIGILLERINGS-, SKÄKT-, SLINK-, SOV-, SPRÅK-, STORSTADS-, SYNDA-, UNDERVISNINGS-, UNGKARLS-VANA m. fl. o. BORDS-, SUP-VANOR m. fl. — särsk.
a) i förb. med adj.-attribut som (mer l. mindre pleonastiskt) anger att vanan är gammal l. väl etablerad o. d.; jfr d, e. LPetri Sir. 51: 11 (1561). Wår gamble inrotade Wahne står altijdh emoot oss. Preutz Kempis 254 (1675). En följd af oblida naturanlag, inbiten vana eller, kanske rättare, ovana. BEMalmström 7: 400 (1845). Även sedan folket kristnats lade det icke bort sina gamla vanor. Nilsson FestdVard. 88 (1925).
b) i förb. med attribut som anger vari vanan består. — särsk.
α) inf.-uttr.; särsk. i uttr. ha för vana att göra ngt; äv. i anv. som motsvarar c. At then menige almogin woro komne wthj then wanen att söckia middel och wägar och wtflycht på allahånda sätt. Brahe Kr. 53 (c. 1585). Tu manhafte Diana, / Som .. håller för en wana / At jag’ och fälla Diur. Stiernhielm Fägn. 66 (1643, 1668). Derföre är den wanan icke hälsosam att afhålla sig från aftonmåltiden. Westerdahl Häls. 99 (1768). En författare har den fula vanan att tala för sig själv, annars skulle han ju inte ha blivit författare. Boye Ast. 60 (1931). Jag har inte för vana att kasta mig in i vadsomhelst i blindo. Nesser FallG 17 (2003).
β) adj.- l. (numera bl. tillf.) gen.-attribut. The Plichtare, som .. wända sigh åter til sine förre willfarande Wägars Waane. Schroderus Os. 1: 804 (1635). Om han ej är förderfvad genom makliga vanor. Snellman Tyskl. 43 (1842). Om man själv sover länge på morgonen men har gäster med tidiga vanor. Uddenberg Rätt 150 (1985).
c) i fråga om tillägnande l. avläggande av vana; i sht förr särsk. i förb. med komma; jfr b α. Låt det inte bli en vana! Vi har gjort detta till vana, gjort en vana av detta. Det är inte så lätt att bryta en sådan vana. När the begynna en ond wane, pläge the icke lättelige kynne kasta. Svart G1 68 (1561). Thet är ont kasta wana j wrå. SvOrds. C 6 b (1604). Then minsta synd, som kommer i wahnan .. är ock en döds synd. Sahlstedt Hoffart. 65 (1720). En god vana gör en god karaktär, och den goda vanan skall inöfvas i föräldrahemmet. NDA 1913, nr 43, s. 1. Det är ju så förtvivlat svårt att ändra på vanor och rutiner. Wahlberg FrusLiv 195 (2003).
d) i uttr. sin vana trogen, efter l. mot vanan l. sin vana, i fråga om att ngn handlar i enlighet resp. strid med sin vana; äv. i anv. som motsvarar a, särsk. i förb. med gammal. Att Rysserne icke måge .. till affall förorsakes, såssom effter deris gamble vhane kann lättelighenn schee. OxBr. 5: 8 (1612). Du har kanske efter din wana warit länge ute i går natt. Holberg Mascarad. 6 (1779). Mot vanan deltog (han) i en krets .. yngre kamrater. Hallström Händ. 85 (1927). Dansken hade sin vana trogen gått upp på rummet när Eklöv lämnat hotellet. Anderson Brev. 102 (2004).
e) närmande sig abstraktare anv. (jfr h), i uttr. av (sådan l. sådan) vana (i sht förr äv. med utsatt obest. artikel), i fråga om att ngt görs (enbart) på grund av att man har det ss. vana (o. utan begrundande l. eftertanke o. d.); äv. i anv. som motsvarar a, särsk. i uttr. av gammal vana l. av födsel och ohejdad vana (jfr FÖDSEL 2 b). The ther Exempelwijs, mäk för mig, sija för säya .. och oräkneligit sådant meera, aff en gammal argh wahne vthsäya. Arvidi 21 (1651). Tiberius nyttjade .. alltid, antingen af natur eller af vana .. obestämda och dunkla uttryck. Kolmodin TacAnn. 1: 22 (1833). En förbaskat enfaldig karl men på samma gång spårhund av födsel och ohejdad vana. Bergman FalskP 72 (1916). Vissa varor köper de av gammal vana. RådRön 1997, nr 6–7, s. 11.
f) [efter lat. consuetudinis magna vis est (av Cicero)] i uttr. vanans makt (är stor); jfr MAKT 11 i. Det gifves en vanans makt, hvilken fängslar menniskan vid den fläck af jorden, som sett henne födas. Snellman Tyskl. 55 (1842). Vanans makt är stor och i första hand väljer vi sådan mat som vi ätit förut och vet smakar gott. DN 2/11 2010, s. B14.
g) (†) i sg., sammanfattande om ngras vanor l. sedvänjor l. gängse l. normala beteende o. d.; förr äv. om saks normala art l. egenskaper o. d. Som tilförende ther vdj landet wijss och wane warit haffuer. G1R 14: 110 (1542). Swerigies beskrefne lagh, Rijkzens urminnes frijheet och rättigheet och loflighe wahne. RA II. 1: 59 (1611). Om .. främmande ord skulle wara .. owige att bruka, kan man beqwämligen bryta och förändra dem efter sitt modersmåls wana. Hof Skrifs. 32 (1753). Fryxell Ber. 6: 75 (1833). — jfr SAMTALS-VANA.
h) (†) i abstraktare anv. (jfr e), om förhållande som man är van vid (o. som därför utgör norm l. normaltillstånd o. d.). Att .. (de fattiga) icke motte blifwe twingade att uttgöre i åhrlige ränthan öfwer sin wahne. RA II. 2: 332 (1617). Hälst hafwer thet (dvs. missbruk av Guds namn) nu sin waane widh gifftermåls saker. Rudbeckius Luther Cat. 43 (1667). Executionsrättighet med häfd och wahna. Annerstedt UUH Bih. 5: 27 (i handl. fr. 1778).
Ssgr (till 2): A (†): VAN-KRISTENDOM, -MÄSSIG, se B.
B: VANE-BILDANDE, p. adj. vars bruk lätt blir till fast vana (o. man är (fysiologiskt) beroende av). SvD(B) 19/11 1959, s. 11. Eftersom Esucos inte är vanebildande är det lämpligt vid insomningsbesvär. PatFass 199091, s. 259.
-BILDNING. uppkomst av fast vana (att göra ngt som man är (fysiologiskt) beroende av); tillvänjning; äv. konkretare, om (resultat av) enskilt tillfälle härav. Förekomsten av vanebildningar av psykomotorisk natur. TT 1941, IndEkon. s. 50. Långvarigt och kontinuerligt bruk kan medföra vanebildning. Fass 1978, s. 271.
-BROTTSLIGHET~102, äv. ~200. vanemässig brottslighet. De brott som äro kanske mest karakteristiska för vanebrottsligheten, nämligen förmögenhetsbrotten. Kinberg LagSinnessj. 75 (1926).
-BROTTSLING. jfr -förbrytare. Kinberg LagSinnessj. 75 (1926).
-BUNDEN, p. adj. bunden (se d. o. 2 a) av l. i (fast) vana. Månget tankefrö .. som .. för in hela deras lif på friare och mindre vanebundna vägar. TurÅ 1913, s. 254.
Avledn.: vanebundenhet, r. Vanebundenheten hos barnen skall vi ta fasta på, när det gäller förhållandet till sötsaker. RöstRadio 1948, nr 18, s. 4.
-DJUR. [jfr d. vanedyr, t. gewohnheitstier] djur präglat av fasta vanor; äv. i fråga om människa (ss. art) (jfr -människa). Människan är ett vanedjur. Kon är, som hvar man vet, ett vanedjur. LAHT 1908, s. 20.
-DRINKARE. [jfr d. vanedrikker] vanemässig drinkare; alkoholist; jfr -supare. Särskilda straffarter för vanedrinkare. GHT 3/5 1898, s. 3.
-FÖRBRYTARE. [jfr t. gewohnheitsverbrecher] vanemässig förbrytare; jfr -brottsling. BtRiksdP 1890, I. 2: nr 21, Bil. 3, s. 82 (1888). Av de kriminella fångarna vore endast ett fåtal att hänföra till yrkes- eller vaneförbrytare. SvJuristT 1937, s. 333.
-HANDLING. vanemässig handling. SvNat. 1910, s. 92. Pascal har yttrat, att minst 3/4 av alla våra dagliga handlingar är vanehandlingar. Husén Psyk. 129 (1954).
-KRISTEN. [jfr d. vanekristen] kristen (se särsk. d. o. I 2, II 1) med avs. (enbart) på med tron samhöriga yttre vanor (o. inte utifrån djupare religiös övertygelse). Beskow Pred. 509 (1901). Nu satt han där .. och hörde mässan med större ödmjukhet i sin själ än någon av de andra vanekristna .. församlingsmedlemmarna. Nilsson Bock 75 (1933).
-KRISTENDOM~102, äv. ~200. (van- 1900. vane- 1901 osv.) [jfr d. vanekristendom (urspr. hos Søren Kierkegaard)] kristendom utövad l. kännetecknad av vanekristna. Warburg Rydbg 1: 271 (1900). Vanekristendomen i .. (statskyrkans) hägn kunde kanske .. fylla det religiösa behov som till äventyrs kunde dröja sig kvar i ett sekulariserat välfärdssamhälle. Svenson Mord 54 (1967).
-LIV. [jfr d. vaneliv] (numera bl. tillf.) vanemässig l. invand livsföring; jfr liv I 3. Geijerstam Makt. 97 (1905). För att därigenom rycka upp dem ur slöhet och vaneliv. NoK 110: 70 (1931).
-MISSBRUKARE. vanemässig (alkohol- l. drog)missbrukare. Köparna (av narkotika) blev bara yngre och yngre. Snart skulle de bli vanemissbrukare. Sjöwall o. Wahlöö MannBalk. 138 (1967).
-MORAL. (numera bl. tillf.) vanemässig l. slentrianmässig moral. Nilsson PrimKult. 92 (1923).
-MÄNNISKA. [jfr t. gewohnheitsmensch] vanebunden l. av fasta vanor präglad människa; jfr -djur. Verd. 1892, s. 84. En vanemänniska alltsedan hans liv efter de tidigare omkastningarna började flyta i en regelbunden fåra. 3SAH LXI. 2: 223 (1950).
-MÄSSIG. (van- 1905 (: vanmässighet). vane- 1896 osv.) som utförs l. äger rum l. föreligger av vana l. har sin förutsättning i ngns vana l. vanor; äv. dels ss. adv., dels substantiverat; äv. om person, dels om utövare av ngt: som har ss. (fast l. svårbetvinglig l. tvångsmässig) vana att göra det som anges (l. antyds) av huvudordet, dels ngn gg äv.: som har fasta vanor. Han har alltid varit vanemässig radiolyssnare. Det är så lätt att återfalla i det vanemässiga. NordT 1896, s. 389. De flesta mänskors leenden är bara en vanemässig muskelrörelse. Heerberger NVard. 96 (1936). Om fisket gjorts vanemässigt eller gällt särskilt värdefull fångst. Rosén Allemansr. 135 (1976). Vi är runt 30, då är man en ganska inpräntad, vanemässig person. Expressen 20/3 2005, s. 68.
Avledn.: vanemässighet, r. Dessa akter skola öfvas till vanmässighet, innan det kan bli tal om en färdighet. PedT 1905, s. 257.
-MÖNSTER. (omedvetet l. oreflekterat) system (se system, sbst.1 5 b) av vanor. Det gemensamma uppgåendet i .. (spelet) utgjorde en viktig del i ett vanemönster. Eriksson ÖmhHung. 14 (1948).
-RÖKARE. vanemässig rökare (se d. o. 2). Mer än var tredje tillfällighetsrökare drog halsbloss, bland vanerökarna nio av tio. DN(B) 22/5 1960, s. 2.
-RÖRELSE. vanemässig rörelse. Wretlind Läk. 9: 44 (1901).
-SAK. sak (se sak, sbst. 6) som man får l. fått l. kommer att vänja sig l. har vant sig vid (l. gör av vana). Medan den välklädde riddaren gör bönen till en vanesak och har alla tankar riktade på sina jordiska ägodelar. Näsström FornDSv. 1: 321 (1941). Egentligen är det hela (med fram- l. bakhjulsdrift) en ren vanesak för föraren. Agvald Körtekn. 24 (1957).
-SEENDE. seende som styrs (o. begränsas) av vad man är van att se (o. uppmärksamma). Sandbergs sällsamma förmåga att slinka ur vaneseendets välordnade maskor. DN 23/1 1980, s. 4.
-SUPARE. vanedrinkare. GHT 31/8 1895, s. 2.
-SYND. (i sht i vissa kretsar) vanemässig synd. (Jesus) renar os utaf .. wåra dageliga werk- och wane-synder. Spegel Pass. 83 (c. 1680).
-TANKE. vanemässig tanke; jfr -tänkande. Levertin Diktare 10 (1898).
-TJUV. vanemässig tjuv. Den stora stammen af vanetjufvar .. ingick i lifstidsfångarnes klass. SD(L) 27/1 1903, s. 2.
-TÄNKANDE. vanemässigt tänkande. Grimberg VärldH 2: 314 (1927). En reva i förståndsmolnen .. i ledans och vanetänkandets töcken. KvinnLittH 1: 229 (1981).
Spoiler title