publicerad: 1917
BLÅSA blå3sa2, v.2 -er, i södra Sv. samt i Finl. stundom blås, -te blå3ste2 (rimmande med måste hos F. T. Bergman (1689) i Lejonkulans dramer 63, Tegnér 3: 121 (c. 1820)), -t blå4st, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE; jfr BLÅST.
Ordformer
(inf. blåsa (blåse) Apg. 27: 13 (NT 1526), O. Petri Kr. 326 (c. 1540) osv. bläsa Upp. 7: 1 (NT 1526), Sak. 10: 8 (Bib. 1541), Columbus Bibl. v. A 3 a (1674). jfr vpblesning 2 Kor. 12: 20 (NT 1526, Bib. 1541). pr. ind. sg. blä(ä)s O. Petri Sakr. H 6 a (1528), Syr. 28: 14 (Bib. 1541), Spegel Guds verk 73 (1685; samma s. äfv. blåås). blå(å)s Joh. 3: 8 (NT 1526), Grubb 139 (1665), Sehlstedt 3: 18 (1867), Landsm. V. 5: 22 (1886; i finl. vaggvisa). bläser 1 Kor. 8: 1 (NT 1526: vpbläser), Palmcron Sund. sp. 101 (1642). blåser Bullernæsius Lögn. 287 (1619) osv. — pass. bläses 1 Kor. 13: 4 (NT 1526, Bib. 1541: vpbläses), blässes En saml. öfvers. o. bearb. 11 (1712), blåses Schroderus Comenius 715 (1639) osv. imper. sg. blääs Hes. 37: 9 (Bib. 1541), bläsz Sv. ords. C 5 b (1604). blåås Stiernhielm Fred. 14 (1649) osv. ipf. blå(å)ste Joh. 20: 22 (NT 1526) osv. bloste Svart G. I 82 (1561; vanl. blåste). bläste Mat. 7: 25 (Bib. 1541), En saml. öfvers. o. bearb. 61 (c. 1712: blästes). bleste G. I:s reg. 25: 417 (1555), Lindner Tijdhfördriff 87 (1641). — sg. blä(ä)ss Gyllenius Diar. 11, 20, 82, 95, 143 (c. 1660); blees(z) Dahlstierna Kunga skald H 1 b, L 2 b (1697). sup. blåsit Arvidi 15 (1651), Backman Dickens Pickw. 1: 45 (1871), blåset Scherping Cober 2: 263 (1737). blåst A. Oxenstierna 1: 14 (1605) osv. p. pf. bläst Kol. 2: 18 (NT 1526: vpbläster), Job 20: 26 (Bib. 1541: vpbläst), SP 1780, s. 199 (: upbläst). blåst Fin. urk. I. 1: 64 (1597: uthblåste, best.), Chesnecopherus Fulkom. skäl Z 3 b (1607) osv. bläsen Bureus Påv. stempl. A 3 a (1604: anbläsne, pl.), B. Skytte (1656) i Hist. tidskr. 1912, s. 120 (: upblæsen). blåsen Vg fornm. tidskr. III. 3—4: Bil. 2, s. 23 (: aff blåsitt, n.; i handl. fr. 1583), C. E. Andersson hos Sundblad Sed. o. br. 382 (1888; i bygdemålsfärgad framställning))
Etymologi
[fsv. blasa, blæsa, blesa, motsv. d. blæse, isl. blása, got. (uf)blesan, mnt. blasen, holl. blazen, fht. blāsan, t. blasen. Ordet är bildadt af samma rot som föreligger i isl. blǽr, vindstöt, fht. blājan, t. blähen, feng. blāwan, eng. blow, lat. flare, blåsa. Ipf.-formen bles (bläs) är verbets urspr. reduplicerade ipf., som fortfarande lefver kvar i sv. dial.; jfr B. Hesselman i Språk o. stil 1905, s. 101]
jfr AF-, AN-, BE-, BORT-, DIT-, FÖR-, GENOM-, HOP-, IHOP-, IN-, KALL-, KRING-, KULL-, NED-, OM-, OMKULL-, PROF-, PÅ-, REN-, SAMMAN-, SLUT-, SÖNDER-, TILL-, UNDAN-, UNDER-, UPP-, UR-, UT-, VARM-, YT-, ÖFVER-BLÅSA.
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) i fråga om luftströmmar i atmosfären.
1) om vindens rörelse. 2) föras af vinden, svaja för vinden.
B) i fråga om utstötande af luft ur människo- l. djurkropp.
3) pressa luft ur lungorna. 4) flåsa, pusta. 5) i uttr. hafva ngt att blåsa på. 6) i damspel o. räfspel: ”ta”. 7) annektera, lägga vantarna på ngt. 8) i fråga om djurläten.
C) i fråga om tonbildning å blåsinstrument.
9) frambringa toner l. utföra musik på blåsinstrument. 10) om blåsinstrument: ljuda. 11) om signaler med ånghvissla o. d.
D) i fråga om luftströmmar alstrade af fläkt, pust, bälg o. d. l. ångtryck.
12) om bälg l. dyl.: drifva fram en luftström. 13) med bälg l. dyl. framdrifva en luftström. 14) gm blåsning i hytta l. ugn tillverka.
Ordspr. äro anförda under 1, 1 c, 3 b, 5, 9 d α, β.
A)
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl. o. t.] om vindens rörelse; jfr BLÅST 1 a. Uädhret blåås hwart thet will. Joh. 3: 8 (NT 1526). Wädret blåås sött (dvs. mildt). Wivallius Dikt. 103 (c. 1637). Nyttia Winden, du west intet huru länge han blåås. Grubb 573 (1665). När det blås sunnanväder eller Sirocco. Eneman Resa 2: 267 (1712). Hon tåhl eij wädret blås på hennes fijna hull. En saml. öfvers. o. bearb. 37 (1712). Trompetens klang hörs klart, ty vinden blåser hit. Bellman 1: 216 (1771). Ute blåser sommarvind. Hedborn Minne 159 (1835). Vinden, som blåste från hafvet. Rydberg Sägn. 50 (1874, 1884). — särsk.
a) (†) i uttr. låta vinden blåsa (sig) öfver hufvudet o. d., underlåta att begagna sig af vinden. Wårt krigzfolck .. som .. medh rätte (skola) forth åth Lijfland .. pläge .. förtöffwe vthi .. Finlandz Skäriegårder och låthe winden blåse utöffwer hufwuded. SUFH 4: 287 (1614). — bildl.: icke bry sig om l. icke taga notis om (ngt). Jag sluter .. af alt detta, at vij .. conspirationsrycktet ey böra som et lätt väder låta oss blåsa öfver hufvudet .. utan skrida til en laglig .. ransakning. 2 RARP 4: 325 (1727).
b) [jfr motsv. anv. i y. fsv., d., holl. o. t.] tillsammans med ett predikativt adj. l. adverbial styrande ett obj. o. uttryckande en förändring resp. förflyttning gm luftströmmens påverkan af det som objektet betecknar; gm blåsande göra l. föra l. drifva. Östan vinden sades .. blåsa kornen utur hvetaxen. Thunberg Resa 1: 144 (1788). En gruflig storm, som blåste oss fulla af damm. Berzelius Reseant. 253 (1819). På f. m. blef en af .. grönsaksförsäljerskorna af en häftig stormil rent af blåst i kanalen. SD 1899, nr 131, s. 2. Kom nordan, .. / som blåser oss hälsa och gunst! Karlfeldt Frid. lustg. 24 (1901). Det är en dålig vind, som inte blåser gott åt någon. Lagerlöf Liljecr. 5 (1911). — mer l. mindre bildl. Lyckan blåste .. honom och dess Kamerater hit til Riket. Schultze Præs. i VetA 1762, s. 28. En oemotståndlig storm af känslan skall blåsa henne i armarna på en man. Runeberg E. skr. 2: 77 (c. 1850).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. t.] opers. Det blåser hårdt, friskt. Ther watn är, ther blåås thet offuer. Syr. 43: 22 (Bib. 1541). Gott sittia wedh styret när intet blåås. Grubb 275 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 58 (1865). Min hustru får ont i hufvudet, då det blås ute, fast hon det ej vet. Linné Diet. 1: 68 (c. 1750). I morgon blåser kallt öfver strand och sjö. Geijer (1835) hos Marcus Geijers lyrik 361. Det började snart blåsa sydost. Lundgren Mål. ant. 1: 153 (1849, 1873). Fram skulle båten .., om det ock blåste stickor. Topelius Planet. 2: 6 (1889) [jfr eng. it blows great guns]. Det blåser vår / i alla snår. Karlfeldt Frid. vis. 14 (1898).
d) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. (jfr a slutet, b slutet). Monge hande veder är blest szedan tu fick vår villie och mening vm for(skrif)ne Boyart. G. I:s reg. 9: 336 (1534). Vellen i ränna uthur kiörkian i wredesmodh .., så giörer, men .. här skall blåsa tu väder, förr än i komma in igen. Växiö domk. akt. 1682, nr 17. Man weet huru tijderne äre beskaffade och sig ändra effter som wädret blås. J. Cederhielm (1701) i Karol. krig. dagb. 8: 204. Hvad blåser nu för väder (dvs. hvad står nu på), efter du kommit hit? Serenius (1741). Lyckans vind blåste ej altid i seglen. Dalin Hist. 1: 300 (1747). Gifta dig med jaktlöjtnanten? Hå, hå, blåser vinden från det hållet (dvs. står det så till)! Carlén Rosen 702 (1842). Nog skulle det komma att blåsa många väder, innan han .. kröp till .. korset. Lundquist Vid aftonlamp. 141 (1889, 1891). Det blåser åter fredsvindar i den storpolitiska världen. PT 1899, nr 77 A, s. 2.
e) [jfr motsv. anv. i fsv. Anv. utgår från Hes. 37 o. hvilar således på semitiska föreställningar] (i biblisk o. af den bibliska påverkad högre stil) om anden (Guds ande osv., se ANDE VII) tänkt ss. en med vinden analog (lefvande o. lifgifvande) kraft, delvis anslutande sig till 3. Tu ande, kom här til jfrå the fyra wädher, och blääs vppå thessa dödha at the warda leffuande igen, Hes. 37: 9 (Bib. 1541). Re'n blåser Herrans anda / I trädens kronor lif. Stagnelius (SVS) 2: 303 (1821); jfr b. (Vetenskaplighet är) äfven för det ortodoxa systemet .. nödvändig, i fall det skall blåsa någon lefvande ande deruti. Tegnér 6: 170 (1832). När jag såg all .. (turkarnas) villfarelse, undrade jag, .. hvarför ej .. (Herrens) Ande blåste äfven öfver detta mörka land. Beskow Resem. 18 (1861, 1881). jfr: Den dig glömmer, han kan glömma / .. Stormen, då dess anda blås. Ingelman 134 (1843).
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. isl.] föras l. drifvas af vinden, svaja för vinden. War ther .. en Zedel (dvs. löst blad) vti edertt bref, som bläste för oss vti Elden, när wij opbrote brefwet. G. I:s reg. 14: 337 (1542). Boken blås (i de dragiga kyrkorna) uthur handen på Predikanten, när han står i Predikostolen. Rudbeckius Kon. reg. 168 (1615). Hvart blåste min peruk? Bellman 1: 139 (1771). Der blåste en paraply afvig för en herre. Bremer Grann. 2: 217 (1837). Det grå håret .. blåste nu hit och dit i draget. Heidenstam Svenskarna 1: 121 (1908). — särsk.
a) om vimplar l. flaggor. Schmedeman Just. 923 (1685). Ammiralen (lät) dagen efter .. Danska blå flaggan blåsa på Örlogs-flottan. Loenbom M. Stenbock 2: 20 (1758). Den röda flaggan blåser (i Petrograd) på taket af hvarje officiell byggnad. SDS 1917, nr 79, s. 4.
b) bildl. (I ett ögonblick) blåste .. all Goedings stormodighet sin väg. Annerstedt UUHist. II. 1: 321 (1908).
B)
3) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl. o. t.] pressa luft ur lungorna (gm förträngd munöppning), gm munnen (l. näsan) utsända en luftström. Then som blåås med munnen. Var. rer. 25 (1538). Om tu bläs på een gnijsto, så warder ther aff en stoor eeld. Syr. 28: 14 (Bib. 1541). Nordan Wind, han är wäl skarp och skamper (dvs. bister) / Så man i Näfwen blåås, med kalla Footen stampar. Spegel Guds verk 73 (1685). Munnen hålles (vid en viss uttalsöfning) öppen, det blåses utan läte genom näsan, hvarpå i det samma blåses genom munnen. A. Argillander (1762) hos Rosenstein Barns sjukd. Nn 3 b. Våre .. Fäder .. läto alltid kylslå sitt Öl, och blåste flitigt på det heta. Thorild 4: 198 (1795). Ingeborg jollrar (till Magnus). Tala om nu hvar det gör ondt, så ska vi blåsa på't! Strindberg Folkung. 78 (1899); jfr c. oeg. o. skämts. (Kvinnan) bleste medh bakändan. Lindner Tijdhfördriff 87 (1641). — särsk.
a) i bild. (Den ryske officerens bildning är) ett snömos .., som ej håller blåsa på. Topelius (1835) hos Vasenius Topelius 2: 63.
b) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Man kan ey bådhe blåsa, och haffua miöl j munen. Sv. ords. B 5 b (1604); jfr Sv. ordspråksb. 60 (1865) [jfr fsv. thän bläs ey wäl at eelde som myöl hawer i munne samt motsv. uttr. i dan. o. nt.]. Thet tig inthet brenner ther bläsz inthet vppå. Sv. ords. C 5 b (1604); jfr Grubb 81 (1665), Rhodin Ordspr. 44 (1807) [jfr t. was dich nit brent, das blase nit]. Bättre blåsa på Gröten, än bränna sigh. Grubb 76 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 12 (1807) [jfr d. bedre at blæse hart end at brænde sig samt motsv. uttr. i nor., holl. o. t.]. Dhen en gång bränner sigh aff Grööten, han blåås dher på en annan gång. Grubb 139 (1665). Jw meer man blås på Elden, jw mehr han brinner. Dens. 401; jfr O. Petri Sakr. H 6 a (1528). Ondt (dvs. det är svårt) swpa (dvs. dricka, svälja) och blåsa tillijka. Grubb 632 (1665) [jfr t. blasen und schlucken zumal ist gar schwer, lat. simul flare sorbereque haud facile est]. Man blåser så länge i askan, tills gnistorna fara en i ansigtet. Sv. ordspråksb. 59 (1865) [jfr motsv. uttr. i t.]. — [jfr motsv. uttr. i andra spr. efter satyrens yttrande i Avianus' o. Lafontaines fabel om satyren o. bonden hvilken blåste på fingrarna för att värma dem o. på soppan för att afkyla den] (†) i uttr. blåsa (både) varmt och kallt med l. ur en mun, inte vara att lita på. Sv. ords. A 4 a (1604). Grubb 51 (1665).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl. samt fd. vm thu welt helæ saar, tha scalt thu blæsæ thrøswær yuer sarit, t. anhauchen, fr. souffler; jfr äfv. Feilberg (1911; under 2. ånde)] om blåsningar i magiskt syfte; jfr BLÅSA AF 2 slutet. (Kristus) blååste .. vppå them och sadhe till them, Tagher then helgha anda. Joh. 20: 22 (NT 1526). Elfblåst .. botas således, att en som blifvit ormhuggen, tager en torr nässle-stjelk och derigenom blåser på den sjuke. J. J. Törner (c. 1720) hos Hyltén-Cavallius Vär. 1: VIII. Uno .. blåste litet på tärningarne, och slog ännu en träff. Cederborgh UvT 51 (1809). Exorcisten (i den äldre kristna kyrkan) blåste på baptizanden .., upprepade besvärjelse-formlerne öfver honom och tecknade .. korstecknet på hans bröst. Agardh Bl. skr. 1: 236 (1854). Om våren, när svalan först visar sig, (skall man) blåsa åt henne, så får man sedan lätt att reda upp härfvor. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 321 (1864).
d) [jfr motsv. anv. i d. samt af t. anblasen] om gastar, älfvor, vesslor o. d., som i folktron ansetts kunna förgöra folk o. kreatur l. göra dem sjuka gm att blåsa på dem. Jörans son .. war blefwen siuk af dhet, at hans dödhe modher hadhe .. blåst på honom. BtFH 2: 267 (1666). Om någon oroar Elfvorna, så blåsa de på honom, hvaraf kommer en sjukdom med röda fläckar i huden, som får namn af Elfblåst eller Elfbläst. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XIII (1868). Den ko, som vesslan blåser på, blir förgjord. Beskow Greta 49 (1901).
e) stöta ut luft mellan läpparna till tecken af ringaktning, förakt o. d. Pyh! blåste Wirén, det var mig ena ömtåliga nerver herrarna bestå sig! Söderhjelm Brytn. 85 (1901). — särsk. [motsv. d. blæse ad nogen l. noget, t. auf etwas blasen] (hvard., föga br.) bildl. i uttr. blåsa på, ngn gg i l. åt (ngn l. ngt), icke bry sig om, ge en god dag, strunta i, göra en konst i. Palne blåse deruppå (dvs. på förf:s protest) huru honom synes. G. Nilsson Struts (1587) i Vg fornm. tidskr. II. 6—7: 118. Serenius (1741). En förrädisk sång, .. hvilken blåser i all patriotism. LD 1904, nr 210, s. 2. Social-Demokraten (tar) nu helt enkelt .. och ”blåser” på kongressen. SD(L) 1914, nr 341, s. 2.
f) [jfr ä. d. blæse i bøssen, nt. in de busse blasen, holl. in de bus blazen, t. in die büchse blasen samt d. spytte i bøssen. Uttr:s eg. innebörd är oviss; se vidare F. Tamm i Arkiv f. nord. filol. 16: 160 (1900)] (†) bildl. i uttr. blåsa i bössan, nödgas betala ut penningar, punga ut, plikta, lätta på pungen. Freund Fredsalm. 1653, s. 21. RijkzStäderne måste falla til föga, och tämmeligen blåsa i Bössan. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 312 (1680). Att han pro divortio (dvs. för skilsmässan) nogot måtte blåssa i Bössan. Växiö domk. akt. 1682, nr 87. (Han hade ofta måst) blåsa i bössan för utvräkta lösa ord skull. Weise Narrar 1: 125 (1769).
g) (†) bildl. i uttr. blåsa i elden, underblåsa osämjan, uppegga, upphetsa. Min H(err) Fader vett, hvadh vij för vener hafve, som i elden blåsa. G. Horn (1633) i Oxenst. brefv. 8: 131.
h) [namnet Kajsa har ansetts syfta på den heliga Katarina ss. sjömännens beskyddarinna; jfr Hjelmqvist Förnamn 136 (1903)] om vinden tänkt som person, i uttr. blås Kajsa, brukadt af seglare som önska vind. Wetterstedt Conv.-ordb. 101 (1822). Sehlstedt 1: 209 (1861). Blås Kajsa! i morgon får du en bankovitten. Granlund Ordspr. (c. 1880). Blås, Kajsa, får du en buss. Landsm. XI. 2: 31 (1896).
i) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., holl. o. t.] motsv. 1 b. Blåsa eld på (l. i) glöden. (Trollpackan) tog sin serk och blåste'n fullan af väder och lade'n hos mannen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 116 (i cit. fr. 1618). The små Pijlar som the blåsa aff Puströren. Kiöping Resa 125 (1667). Sen tager man .. (lodet) ur elden och blåser det väl rent, at Askan går af det. Oec. 161 (1730). Hvar vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet / blåst från väggar och hvalf. Tegnér 1: 188 (1820). (Tiggargossen) blåste värma i händerna och gnuggade dem mot hvarandra. Blanche Våln. 169 (1847). Ormslår (komma) och blåsa lif i (den dödade huggormen). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 321 (1864); jfr c. i utvidgad anv. (Solen) blåås heta jfrå sigh. Syr. 43: 4 (Bib. 1541). — särsk.
α) mer l. mindre bildl. Tidens ande .. blåser / all märg ur benen. Tegnér 2: 441 (1815?). Det var .. först Erik Gustaf Geijer, som blåste den rätta lefvande anden i Svenska historien. Sthms Fig. 1847, s. 129. — i numera obr. förb. The Swenske äre .. godtrogne och lätte, til at låta sigh blåse fulle medh lögn. Svart Ähr. 87 (1560). Ett rychte thet Satan blååste them öffuer (dvs. utspred bland dem). Svart G. I 114 (1561). The som blåsa kalt i ächta värma vilia. Kolmodin Qv.-sp. 1: 24 (1732).
β) [jfr motsv. uttr. i d., holl. o. t.] (numera knappast br.) bildl. i uttr. blåsa ngn ngt i öronen, (hemligen) tuta ngn ngt i öronen, (söka) intala ngn ngt. Beren van Melen fick sigh ett annadt sinne. Hwadh thet war för en geist honom thet bloste i örat kan man icke seia. Svart G. I 82 (1561). The Arianiske Clärker .. blåste vthan återwända i Konungens Öron, at hans Rijke icke kunde wara fredligit och warachtigt. Schroderus Osiander 1: 815 (1635). Von Melens Husfru .. blåste sin Herre i öronen den orätt, hvilken hon trodde, det Gustaf dem gjort. Celsius G. I 247 (1746, 1792). — abs. (De) blåsa .. hwar annan hemligha j öhronen. L. Paulinus Gothus Mon. turb. 96 (1629). Blåsa en i öronen, genom lismeri söka ställa sig in hos någon. Dalin (1850).
j) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] medelst blåsning (med mun l. maskin; jfr 13) göra l. åstadkomma (ngt). En liten Pilt, som blåser .. i Luften Bublor. Stiernhielm Virt. 7 (1650). — särsk. i fråga om tillverkning af glas(kärl). Man (kan) låta blåsa sigh een Fiol (dvs. flaska), som nedan är paszligen wijd, och bolkot. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). På andra sidan om (den på ett stycke barometerrör utblåsta) kulan utdrager man röret och blåser på litet afstånd från henne en mindre kula. J. Berzelius i VetAH 1820, s. 252. Arb. bok 187 (1887). jfr GLAS-BLÅSNING.
k) om säldjurens (ut)andning; jfr BLÅS-HÅL 2. Allmänna tron är att Skälen på huru tjock is som hälst, när han vill, blåser hål. Holmers Sättet att skjuta skälar 3 (1828); jfr j. Det finnes sprickor och hål, där sälen blåser. C. Skottsberg i Antarctic 2: 470 (1904).
l) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] om hvaldjurens utandning af luft o. vatten(ånga); jfr BLÅS-HÅL 3. På de bredare ställena af Amasonfloden .. hör man alltid en eller annan af de .. trenne (delfin-)arterna tumla, blåsa eller fnysa. Lindström Bates 86 (1872). När hvalen kommer upp till vattenytan ”blåser” han, d. v. s. han sprutar upp en vattenstråle. C. F. Hyltén-Cavallius i Tidn. f. idr. 1894, Julnr s. 47.
4) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., d., isl., mnt., holl. o. t.] (numera mindre br.) flåsa, pusta. Om någhot aff hans Godz förgåås, / Han häfftigt suckar hårdt och blås. Palmcron Sund. sp. 153 (1642). Under sin dans blåste några (af de väckta) med helt täta andetag. E. Lencquist (c. 1778) i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 122. (Hon) blåste .. och pustade, så snart hon kom in genom dörren. Lilljebjörn Spr. minnen 64 (1874).
5) [uttryckets uppkomst är möjl. att förklara ur det gamla bruket att söka minska sveda o. värk gm att blåsa på det smärtande stället; jfr 3 c o. språkprofvet från Strindberg under 3] (numera knappast br.) bildl. i uttr. hafva l. få ngt att blåsa på, ha l. få bekymmer för ngt l. ngt att dragas med. Wij hafue fulle haft her någet till att blåsa på. T. Bjelke (1595) i Hist. bibl. 2: 269. Nog har han nu at blåsa på, med sina många små barn! Porthan Bref t. Calonius 167 (1795). Dalin (1850). — i ordspr. Dhen fromme får altijdh något at blåsa på. Grubb 113 (1665). Hwar haar sitt korsz at dragas medh .. (dvs.) Hwar haar jw något at blåsa på. Dens. 354; jfr: Så plä och mäst i werlden gå: / Att hwar har sitt te' blåsa på. I. Holmström (c. 1700) i 2 Saml. 2: 100 o. Sv. ordspråksb. 3 (1865).
6) [jfr motsv. anv. i holl. o. t. samt af fr. souffler] spelt. taga (en af motspelarens pjäser när han bort slå med den, men underlåtit att göra det, l. har slagit, men underlåtit att borttaga alla slagna pjäser, hvarvid man brukat blåsa på den pjäs man tager); i dam- o. räfspel. Om inte räfven tar, när han kan, blir han blåst. Möller (1745; under souffler). Wilson Spelb. 160 (1888).
7) [sannol. utvidgad anv. af 6; jfr motsv. anv. af fr. souffler] (hvard. o. skämts., föga br.) annektera, lägga vantarna på, lägga sig till med. Om .. han kom in i ett kök, och ej någon der var tillstädes, så borde han ej försumma att ”blåsa” något smått och godt som kunde ligga framme. Rosén Nov. 5 (1845). Vinden .. hade icke mäktat blåsa bort .. (skjortorna). Någon annan hade ”blåst” dem, derom fanns intet tvifvel. Eneroth I skansen 251 (1883). jfr: Då (under förf:s studenttid) någon tog fram en pennknif .. eller dylikt föremål, passade en annan på att rycka det till sig samt blåsa på det under yttrande: ”Det blåser jag”, och därmed var han rätt ägare därtill. Cronholm Minnesbl. 93 (1908).
8) [jfr motsv. anv. i isl., mnt. o. holl.] i fråga om djurläten: frambringa ett blåsljud. Holmgren Skand. fogl. 698 (1870). På ett första pipande, som höres från den på lekplatsen inryckande (orr-) tuppen, följer den s. k. blåsningen, en underlig, ihålig hväsning. Ericson Fågelkås. 1: 146 (1906).
C)
9) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl. o. t.] frambringa toner l. utföra musik på blåsinstrument; ofta i förb. med prep. i l. på [jfr spela på], förr äfv. med: frambringa toner l. utföra musik l. spela på (ett blåsinstrument). Tå blåste Joab j basunen. 2 Sam. 18: 16 (Bib. 1541). Blåser medh basuner. Psalt. 81: 4 (Därs.). Jagh skal bläsa til them, och församla them. Sak. 10: 8 (Därs.). Vthi .. (ryssarnas) Skantz är .. blåsit på 6. Trumpeter. N. Av. 12 sept. 1656, partik. skrifv. (J. De la Gardie) Lät .. om Midnatztijdh gifwa Alarm och blåsa til Storms (mot stora Novgorod). Widekindi Krigsh. 317 (1671). Röda ögon .. ser (man) både på klockare och andre, som blåsa på instrumenter. Linné Diet. 2: 68 (c. 1750). (Flöjtisten) blåste rätt rent. Journ. f. litt. o. theat. 1810, s. 523. De blåste .. i sina lurar. Melin De svarte vik. saga 211 (1910). — jfr UT-BLÅSNING. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., isl., holl. o. t.] med innehållsobj., betecknande ett musikstycke, en signal l. dyl. Blåsa Allarm. Schroderus Liv. 90 (1626). (Trumpetare) blåste .. några morgon psalmar. C. Gyldenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 325. Kuskarne .. blåsa på sina horn hela långa polskor och menuetter. J. Wallenberg 70 (1769). Då ”alle man på däck” blåses. Underv. f. mansk. v. fl. 1: 88 (1882, 1903); jfr c. Nu blåses uppbrott. S. Birger i Sv. turistfören. årsskr. 1902, s. 335. — mer l. mindre bildl. Thet war en ganska blodigh dans, / Som Gåsen blåste (vid gallernas anfall på kapitolium). Sigfridi K 1 b (1619). (Då dina medbröder) hviska dig sit beröm, blåses smädelsen i basuner. Kellgren 3: 224 (1793).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., mnt., holl. o. t.] med obj. som betecknar visst blåsinstrument: traktera l. spela l. utföra musik på; med obj. i obest. form o. utan attribut äfv.: ha till yrke att blåsa (ett visst instrument). Kiättian begynner, / Blåssa sitt horn. Stiernhielm Herc. 144 (1648; uppl. 1668: i sitt Horn). Trummetorne blåstes å den andra sidan (af strömmen). Lagerström Bunyan 2: 234 (1727). Pan blåser sin pipa. J. Julin i VetAH 1800, s. 62. Bålda män .., / som blåsa horn med makt. Karlfeldt Frid. lustg. 36 (1901). — i numera obr. förb. Tå skalt tu låta blåsa basunen offuer alt idhart land. 3 Mos. 25: 9 (Bib. 1541).
c) gm signal med blåsinstrument kalla (ngn till ngt ställe). Alla, som jag (med pipan) blåste till mig, kommo trafvande i sömnen. Dalin Arg. 1: 242 (1733, 1754). Vid vaktombyte, då vakten blåses på däck. Underv. f. mansk. v. fl. 1: 112 (1903). Erling (lät) blåsa sina män till skeppen. A. Neovius i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 181 (1908). Här har .. (hunden) i timvis legat framför fågeln, och jägaren blåser icke en sådan hund af ståndet. Norlind J. F. Hell 1: 95 (1912).
d) i bild. Sen blåses det till anfall och klappas och smekes. Fröding Stänk 90 (1896; om några små flickor som tigga pengar till godter). — särsk.
α) (†) i uttr. blåsa i horn, gm hornsignal påkalla uppmärksamhet. J kunne .. wäl sielffwe tänckie, att vm the haffwe någet ondt j sinnet emot oss .. att the icke blåse j horn ther widt. G. I:s reg. 16: 434 (1544). Dödhen blåås intet i Horn (dvs. döden kommer utan att förut varna). Grubb 169 (1665) [jfr fsv. dødhrin blæse ey i ludh for sik o. motsv. uttr. i fd. o. nyisl.].
β) [jfr motsv. uttr. i t.] (†) i uttr. blåsa i ett horn, hålla tillhopa. När twå owänner blåsa i ett Horn, så gåret (dvs. går det) öfwer dhen tredie vth. Grubb 587 (1665). Lindh (1749).
10) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl. o. t.] med subj. som betecknar blåsinstrument: gifva toner ifrån sig, spela, ljuda, blåsas. Tå begynte Trumpeterna att blåsa. Kiöping Resa 110 (1667). Nu blåste lur i salen. Tegnér 1: 111 (1820). Skepparpipan blåste till frukost. Gosselman Ertholm. 22 (1842). På andra sidan viken .. började rökar stiga .., lurar blåste, sånger sjöngos. Strindberg N. sv. öden 1: 33 (1906). — med innehållsobj. Trumpeter blåsa Liud. Spegel Guds verk 175 (1685). Trumpeten .. / Blåser en ny fanfar. Bååth På gr. stig. 51 (1889). Till dess hornen blåste ”retirera”. Tengström Kipling Soldatsånger 13 (1899).
11) gifva signal med ånghvissla l. hvisselpipa, i sht om ångbåts- o. tågsignaler. Båten ligger just färdig att afgå .. och har redan blåst första gången. Ödman Vår- o. sommard. 2: 57 (1888). Tåget blåser och vi äro framme vid Bergsjö station. A. Callander i Sv. turistfören. årsskr. 1900, s. 287. Efter att förgäfves ha blåst efter lots nalkades .. (kaptenen) Sandhamn. SD(L) 1912, nr 107, s. 4. — opers. Det blåste middag. G. Ullman i LD 1905, nr 286, s. 4. När det blåser från fabriken, stå .. dess arbetare redan utanför fabriksportarna, färdiga att rycka in till dagens arbete. SvD(N) 1917, nr 86, s. 10.
D)
12) [jfr motsv. anv. i t.] om bälg l. dyl.: släppa l. drifva fram en ström af luft l. ånga l. dyl. Triewald Förel. 2: 211 (1729, 1736). Ju vidare ugnen är, ju mera måste bäljorne blåsa i kors. Rinman 1: 523 (1788). Sädesrensare .., som genom .. blåsning skiljer flere slags säd från hvarannan. A. N. Edelcrantz i LAAnnal. 1813, s. 355. Denna säkerhetsventil bör alltid blåsa, då vid igångsättningen direkta påsläppningen användes. Frykholm Ångm. 161 (1881, 1890). Bälgen blåste och blästern ljungade, / kväfvande hetta ur ässjorna slog. Fröding N. dikt. 57 (1894).
13) [jfr motsv. anv. i fsv., isl. o. holl.] (med bälg l. dyl. åstadkomma o.) framdrifva en luftström. När Smeden .. / .. lägger .. (järnet) i eld, samt blås medh bälgen på, / Och slår medh släggan til, kan thet en ändring få. Spegel Öp. par. 70 (1705). Elfveblåst botas, med att den sjuke .. låter blåsa på sig med smeds-bälgen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 400 (1864). — särsk.
a) i uttr. blåsa i vatten ss. beteckning för ett stundom i Norrl. förekommande vidskepligt förfaringssätt för åstadkommande af ett botemedel mot vissa hudsjukdomar. Ett .. läkemedel beredes genom att blåsa i vatten. Man tager härvid en flaska vatten, ställer henne okorkad med halsen i mynningen af smädjebälgen och blåser tre tag. .. Det sålunda tillagade vattnet strykes på den sjuka kroppsdelen och brukas .. mot hudutslag. J. Nordlander i Sv. fornm.-fören. tidskr. 4: 121 (1880). Ritzén Ur öfre Ådalens folklif 10 (1912).
b) motsv. 1 b. Det enda medlet (mot nämnda ohyra) är at ofta blåsa snus på .. Bien. Rothman Bisköts. 1: 15 (1800). (De i puder gjutna) pastillerna .. afborstas .. och blåsas sedan rena med pust. Grafström Kond. 42 (1892).
14) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl. o. t.] med hjälp af bläster i hytta l. ugn utsmälta l. framställa (ngn metall). Malmen, hvarutaf järn vid Massugnar blåses och tilvärkas. Bromell Bergart. 90 (1730). Allt det tackjärn, som i riket blåsts. PT 1903, nr 154, s. 3. — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] abs.: gm blåsning i hytta l. ugn framställa järn, stål m. m. G. I:s reg. 18: 437 (1547). Samme dagh begyntes att blåse widh Åkers bruck. Carl IX Calend. 69 (1589). Meste partten af bergzmähnnerne fåå intet blåssa för vattulössa (dvs. vattenbrists) skuldh. Oxenst. brefv. 11: 8 (1612). När Råssla-hyttan .. blåste för tu år sedan, for jag dit. Tiburtzius Intr. i VetA 1756, s. 11. Små och obetydelige Blåsningar äro mindre lönande. E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 9. Jernk. annal. 1854, s. 53. — jfr BESSEMER-, BLY-, BOM-, BOTTEN-, HOPA-, KALLUFTS-, KOPPAR-, KUPOLUGNS-, LER-, MASUGNS-, MYRJÄRNS-, NED-, NICKEL-, PÅ-, SAM-, SJÖMALMS-, STENKOLS-, STÅL-, TACKJÄRNS-, VARM-, ZINK-BLÅSNING m. fl. samt BESSEMER-, JÄRN-, STÅL-BLÅSARE m. fl.
Särskilda förbindelser:
1) till 2: ryckas af l. slitas af l. brytas af l. föras bort från (ngn l. ngt) af vinden. Bondkyrkiotornet blåste aff. Sv. fornm.-fören. tidskr. 11: 179 (cit. fr. c. 1650). En stark storm, hvarigenom (mull-)bären omogna blåsit utaf. E. G. Lidbeck (1758) i Sv. Merc. IV. 2: 153. Hatten blåste av borgmästaren. Lagerlöf Holg. 2: 62 (1907). — bildl.: gå öfver, försvinna från. Om ni nu lemnar .. gossen sin vilja, så blåser väl första hettan af. Gustaf III 3: 25 (1783). Alla de .. gamla fördomarna .. (hade) i en handvändning blåst af honom. Lundquist Profil. 2: 217 (1886).
2) till 3 l. 13: gm blåsande aflägsna. Sedan blåses väl Askan uthaf. Oec. 161 (1730). — om blåsning i magiskt syfte. Jag blåser af dig all värk och vånda. Wigström Folkdiktn. 2: 394 (1881).
3) till 3: blåsa ren. Blås aff Luntan. Ant. saml. 11 (i handl. fr. 1677). Rosenfeldt Tourville 109 (1698).
4) till 9: med blåsinstrument gifva signal att (ngt) skall upphöra. Blåsa af Riksdagen. Sahlstedt (1773). Klockan tu blåstes balen af. Roos Mar. 62 (1881).
5) (förr) till 9: gm blåsning (i hvisselpipa) gifva afgångssignal till (ett järnvägståg). Stationsinspektoren blåser af tåget. Lindqvist Dagsl. 1: 168 (1898).
6) tekn. till 12 l. 13: släppa ut ånga. Då trycket nått en viss gräns, för hvilken säkerhetsventilen blifvit reglerad, öppnar sig denna och blåser af, som det kallas, intill dess att trycket åter nedgått. Frykholm Ångm. 122 (1881, 1890). Man (hann) nätt och jemnt .. blåsa af innan maskinrummet var vattenfylldt. SD(L) 1898, nr 589, s. 2.
1) (†) till 9: med blåsinstrument gifva signal (att ngt skall börja). Så snart tu låter blåsa an til strijdz. Schroderus Liv. 20 (1626). Regements musicanter blåste an, och .. begyntes .. leken. J. A. Petersen i Sv. Merc. 1764, s. 832.
2) (föga br.) till 9: gm blåsning (börja) framkalla toner i l. ur (ett instrument). En gammal gisten klarinett, som det är omöjligt att åter blåsa an, — emedan hon är sprucken. Polyfem II. 50: 4 (1810).
3) [jfr slå an en ton, ett ackord o. d.] (mindre br.) till 9: medelst blåsande i blåsinstrument frambringa (toner o. d.). (Han) blåste an en ton. Arnell Moore LR 2: 57 (1830).
4) (†) till 13: låta blästern blåsa på, utsätta för bläster. Nasstycken sättas på sidorna vid härden under kolen ..; blåses an 1 1/2 timma. Linné Ungd. 2: 219 (1733).
1) till 1, om vinden l. luftdraget: gm blåsande föra bort l. rycka bort l. utplåna (ngt). (De) strödde askan vthi wädret, at hon skulle blåsas bort. Petreius Beskr. 2: 188 (1614). Är draget (utmed glasrutorna) häftigt, så blåser det bort imman fram för sig. E. Säfström i Sv. saml. 5: 271 (1765). I sanden hade våra spår blåsts bort. Hedin Scoutliv 306 (1913). — bildl. Förskräckelsen (hade) blåst bort ångorna af vinet jag druckit. Cavallin Kipling Emir. 130 (1898).
2) till 2: föras bort af vinden. Sahlstedt (1773). Mina fruntimmer anlände, utstyrda, som om de ville blåsa bort, i siden, blonder, fransyska blommor. Sturzen-Becker Med en bit krita 139 (1841). (Studenten) berättade .., att hans handskrift hade blåst bort (gm ett fönster). Lagerlöf Holg. 2: 195 (1907). Hustrun, en liten tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som hälst. Engström Guldbåg. glasög. 66 (1911). — mer l. mindre bildl.: försvinna, gå öfver. Gyllenborg Sprätth. 64 (1737). Det är ändå litet roligt til vara så der litet .. pirum .. men det blåser snart bort. Envallsson Tokrol. natt. 24 (1791). Kyssens och vinets lätta rus .. blåste snart bort från hans lif och hans dikt. Karlfeldt i 3 SAH 24: 97 (1909).
3) till 3: gm blåsande föra bort (ngt). Man .. blåsz Krutet wäl bort, uthaff Locket på Fängiepannan. Söderman Ex.-book 54 (1679). Lättare än fiäder, dem de villia blåsa bort. Dalin Arg. 1: nr 14, s. 5 (1733). — mer l. mindre bildl. Hag. 1: 9 (Bib. 1541). Eders Maj:ts stolta fiender skola ej blåsa bort dess gamla Lurifax. M. Stenbock (1712) hos Loenbom M. Stenbock 3: 128. En kanon-kula har blåst bort hans rätta arm. Eurén Redl. 40 (1797).
4) till 3 c: gm blåsande fördrifva (en sjukdom). (De ihåliga stjälkarna af blindnässlan brukas) för att genom dem blåsa bort ”älva- ock ommeblåst”, som åstadkommer röda, svullna lemmar. E. Wigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 423.
5) (†) spelt. = BLÅSA, v.2 6. Jag satte brickan här. Ni satte Er der. Ni glömde att slå, och derföre blåser jag bort henne. Kexél 1: 48 (1776). Almqvist (1844).
6) sjöv. till 9 (c): (med hvisselpipa) gifva en uppställd trupp signal till skingring. Om allt är i sin ordning, kommenderar .. (den vakthafvande officern) ”blås bort!” Wrangel Sv. fl. bok 355 (1898).
BLÅSA EMOT 10 04, äfv. MOT 4. till 1, om vinden: blåsa i motsatt riktning, blåsa motvind. Väderet thet bläste mig så hårt emot. Visb. 1: 171 (c. 1620). — särsk.
a) opers. Dessa fartyg, som gå med kraft af en inre eld, .. löpa sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med. Almqvist Det går an 59 (1839). Hedin Fr. pol t. pol 1: 339 (1911).
BLÅSA FRAM 10 4. till 1. Morgonbrisen blåste fram öfver de blommande fälten. Wallengren Mannen med två hufv. 99 (1895). — jfr FRAMBLÅSA.
BLÅSA I, äfv. UTI. [jfr lat. inspirare] (†) till 3, i det bildl. uttr. blåsa ngt i ngn: ingifva l. ”sätta i” ngn ngt; jfr BLÅSA IN 4. RP 7: 437 (1639). En Husbonde blås i sit Hus-Folk; en fältherre uti sina Officerare .. alla the åtskilliga passioner; hwar til the sielfwa af naturen fallne äro. Block Progn. 137 (1708). Det der har någon blåst i henne; en ung flicka spinner ej .. på egen hand ihop sådana oförskämdheter. Crusenstolpe Tessin 1: 10 (1847).
BLÅSA IFRÅN 10 04. till 2. (De flyende höllo) händerna öfver hatten, för att den icke skulle blåsa ifrån dem. Heidenstam Folkung. 2: 146 (1907).
BLÅSA IGEN 10 04.
2) till 2: tillslutas af vinden; yra igen. Sahlstedt (1773). Porten har blåst igen. Dalin (1850). I Kraddsele snöade det jämt, vägarna blåste igen. J. W. Sandström i Sv. turistfören. årsskr. 1914, s. 153.
3) till 3 (j slutet): gm blåsande tillsluta. Den nedra ändan af (termometer-)röret läto .. (florentinarna) aldeles blåsa igen. P. Wargentin i VetAH 1749, s. 165. Sahlstedt (1773).
2) till 3 k, refl. Blisa är det hohlet på isen som sielen blåser sigh igenom up ur vatnet. Bureus Göth. o. gammalsv. lex. 1: 15 (c. 1625).
BLÅSA IHOP 10 04, äfv. HOP 4. — jfr HOPBLÅSA.
1) till 1, om vinden: föra tillsamman l. tillhopa. Stormen har blåst ihop snön till höga drifvor.
2) till 2. Molnen .. blåsa ihop till regn. De Geer Hjertkl. 22 (1841). Snön blåste på sina ställen ihop i respektabla drifvor. SD(L) 1900, nr 607, s. 2. — bildl.: samlas. (Prästerna) blåsa .. ihop på Consistorierne. Kempe Proberugn 57 (1664).
1) till 1, om vinden, intr. Rosenfeldt Tourville 47 (1698). Himmelens vindar blåste in genom de sönderslagna fönstren. Topelius Fält. 4: 61 (1859, 1864). — särsk.
a) i bild. Vid undervisningen i grekiskan hade .. inga nya vindar blåst in i skolan. Vasenius Topelius 1: 311 (1912).
b) till 1 e. Hööt torkas bortt, blomstret förwisnar, ty Herrans ande blås ther in. Jes. 40: 7 (Bib. 1541).
2) till 1, om vinden, tr. Vinden .. blåste bitter köld in i rummen. Lagerlöf Länkar 231 (1894). — bildl. (Det) behöfves .., att en frisk vind kommer .. och blåser in lif och glädje i vårt dufna hjärta. De Geer Hjertkl. 41 (1841).
3) till 2: föras l. tryckas in af vinden. I prestgården blåste hela fönstret in på golfvet. Linné Ungd. 2: 145 (1732). Otaliga rutor hafva blåst in. Tiden 1848, nr 255, s. 4.
4) [jfr fsv. blasa in i eg. bem. samt lat. inspirare] till 3, bildl.: ingifva, inblåsa i (ngn); jfr BLÅSA I. RA 1: 464 (1546). Oenigheten blåste in uti allas hiertan et dödeligit förgifft. Ehrenadler Tel. 181 (1723). (Kongresspresidenten sökte) att blåsa in förhoppningar hos sina kolleger. SD(L) 1904, nr 261, s. 2.
5) till 9: gm blåsning tillkännagifva början af (ngt); jfr BLÅSA UT 7 b. Weste (1807). Vill ni, så blåser jag in balen genast? Strindberg Vid högre rätt 104 (1899). (Malmöborna) glömma .. aldrig att samlas .. på torget för att höra hur julen blåses in. SDS 1908, nr 351, s. 6.
6) sjömil. till 9: med hvisselpipa gifva signal att honnör, gifven vid persons ankomst till l. afgång från ett örlogsfartyg, skall upphöra. Då ”blås in” .. kommenderas, upphör honnören. Wrangel Sv. fl. bok 353 (1898).
BLÅSA MED 10 4. (mindre br.) till 1, om vinden: blåsa i samma riktning (som ngn l. ngt rör sig), blåsa medvind. Almqvist Det går an 59 (1839; se under BLÅSA EMOT a).
1) till 1, om vinden: (gm blåsande) rycka l. stöta ned. Stormen har blåst ned en massa takpannor. Weste (1807).
2) till 2. Carl IX Calend. 78 (1592). Anno 1590 .. blåste store tornet nidh på Upsala domkyrckio. N. Andreæ (c. 1595) i Hist. handl. 20: 222. Mycken kart har blåsit ner. J. G. Oxenstierna 2: 230 (1775, 1806). En blomkruka blåser ner. Strindberg Kammarspel 4: 65 (1907).
3) till 14: afsluta blåsningen i (en masugn), blåsa slut. Jernk. annal. 1817, 2: 38. Då en .. blåsning skall slutas, blåses ugnen ner, i det man slutligen endast uppsätter kol (utan malm), och sedan låter ugnen kallna. Almroth Karmarsch 25 (1838). Johansson Noraskog 2: 349 (1882).
BLÅSA OM. (†) till 9: blåsa (på blåsinstrument) successivt på flera ställen (i en stad o. d. för att gm l. efter blåsningen kungöra ngt). (Kristiern II lät vid sitt intåg i Sthm 1520) blåsa om med trummeten och lysa fridh. O. Petri Kr. 326 (c. 1540). Slogz och blasstes Om .. att Adelen .. skole .. instella sig på Ridderhusett. RARP 3: 294 (1643).
BLÅSA OMKRING. (†) = BLÅSA OM. (K. M:t lät) på wahnligit sätt medh trompetter och puukor blåsa omkring at alle Stenderne .. skulle sig på richssahlen försambla. RARP 8: 3 (1660).
BLÅSA OMKULL l. IKULL 10 04 l. KULL 4. [fsv. blasa um kul]
1) till 1, om vinden: kasta omkull, kullstörta. Wi hafwe här ibland starcka stormwäder .., at stora friska trän, och taken af husen blåsas omkull. A. Sandel (1714) hos Swedberg Amer. 52. Våre läckre Cavaillerer, som en vred Ostanvind snart skulle kunna blåsa omkull. Dalin Arg. 2: 21 (1734, 1754).
2) till 2. När tornet .. blåste kull af Nyköp(ings) kyrkia. J. T. Bureus (c. 1610) i 2 Saml. 4: 21. Höga Trää blåsa snart omkull .. (dvs.) Stora Herrar få svåra anstötar (dvs. motgångar). Grubb 366 (1665). Mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så att han inte skulle blåsa omkull. Lagerlöf Liljecr. 9 (1911).
3) till 3. Se'n små hus af kort — lull, lull! — / Sku vi bygga, blåsa kull. Bellman 6: 196 (1787). Tarfliga gladiatorer .., stackare, som man kunde blåsa omkull. H. Andersson i Världslitt. i urval 1: 513 (1903).
BLÅSA PÅ 10 4, förr äfv. UPPÅ. — Anm. I bet. 1 är partikeln i regel obetonad, när förb:n står i eg. bem., men i regel betonad, när förb:n användes bildl.; jfr Dalin (1850).
1) till 3, särsk. mer l. mindre bildl.: underblåsa. (B. Skytte) blåste .. på den Democratiska lönnelden. HSH 9: 143 (c. 1740). Hanse-Städerne .. blåste uppå denna elden (dvs. oenigheten mellan Sverge o. Danmark) med all förmåga. Celsius E. XIV 66 (1774). Chouteau blåste på .. (soldaternas) allt mera upplågande fylla. Lundquist Zola I grus 45 (1892).
2) till 3: gm blåsande föra (ngt) på (ngn); särsk. i bild, i numera obr. förb. Wendt tigh snarligha ifrå .. (otron), at hon icke blås på tigch någhon förgift. Balck Ridd. A 7 b (1599).
4) till 13: (med bälg) underblåsa. Smedhen blåser på Elden i smidian medh Pustar. Schroderus Comenius 531 (1639; t. bläset das Fewer auff).
5) till 14: börja tackjärnsblåsning (i en masugn). Hyttelaget, som Jultiden plägar blåsa på. E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 126. Dalin (1850). — jfr PÅBLÅSNING.
1) till 1, om vinden: sönderslita, krossa. Weste (1807). Stormen har blåst sönder två rutor. Dalin (1850).
2) till 2: sönderslitas l. ryckas sönder l. krossas af vinden. Jerntenar (skola sättas) öf(ve)r fönstren at the iche blåsa sönder. Murenius Acta visit. 295 (1654). Stormen .. var .. så stark, at flere segel blåste sönder. Thunberg Resa 1: 35 (1788). Heidenstam Svenskarna 1: 212 (1908).
BLÅSA TILL 10 4. plötsligt börja (o. hastigt sluta) blåsa.
2) till 9. Han blåser till, att jorden dervid skälfver: / Tre gånger blåser han med mägtig ton. Markalls sömnl. nätter 2: 54 (1821).
BLÅSA TILLBAKA 10 040 l. 032. till 10: gm signal på blåsinstrument kalla tillbaka. Lett så Kong. Götstaff blåsa them tilbaka igen. Svart G. I 91 (1561).
1) till 1: med blåsande föra tillsammans, blåsa ihop. Wädhren .. blåsa sniö tilsamman. Syr. 43: 19 (Bib. 1541).
2) till 3, bildl. Tydskarna hade blåsit een stempling emoot them een lång tijdh tilsamman. Sylvius E. Olai 373 (1678).
3) till 9: gm signal på blåsinstrument samla. Hon .. ropade sin Trompetare och bad honom blåsa saman Krigzfolket. Verelius Herv. 171 (1672). Topelius Läsn. f. barn 8: 128 (1896).
BLÅSA UNDER 10 40, ngn gg INUNDER 040. [jfr fr. souffler] till 3, mer l. mindre bildl.: underblåsa, blåsa på, gifva näring åt. (Samuel) hade .. wähl kunnat blåst under och hulpit till, att thet hade blifwit oenigheet och gådt illa till medh Saul. Rudbeckius Kon. reg. 161 (1615). Dhe som wele heetas wara wenner, blåsa under eldhen och hielpa till at befordra missförståndet. RARP 6: 153 (1657). Brandeburg är förbittrat öfver oss, och Danmark blåser under. Bark Bref t. Hermelin 1: 208 (1704). De blåste .. under hatet mot Olof Tryggvason. H. Schück i Sv. folk. hist. I. 1: 235 (1914). — jfr UNDERBLÅSA.
1) till 1, om vinden: börja blåsa, taga till att blåsa, friska i. En dagh ther effter blåste sunnan wädher vp. Apg. 28: 13 (NT 1526). Blås upp, du vestan. Strindberg M. Olof 72 (1878). — särsk.
a) opers. Det blåser upp regn. Weste (1807). Det blåste upp i skymningen, men ej / Till storm. C. V. A. Strandberg 4: 114 (1857). PT 1901, nr 139 A, s. 3.
b) refl.: blåsa starkare, öka. En god förlig vind, som .. började blåsa upp sig till storm. Bergdahl Till Antipoden 83 (1906).
2) till 1: gm blåsande rycka upp l. öppna. Stormen blåste upp dörren.
3) till 1, om vinden: drifva upp (ngt) i luften. Vinden blåser upp dammet. Weste (1807). Dalin (1850).
4) till 2: ryckas upp l. öppnas af vinden. Aj! fenstret blåste opp. Bellman 1: 119 (1770). Lagerlöf Holg. 2: 79 (1907).
6) till 3: gm inblåsande (l. insupande, se a) af luft komma (ngt) att svälla. Linné Ungd. 2: 119 (1732). Evrylas .. blåste kinbenen så up, at man kunde bedyra, det han var en Doctor. Weise Narrar 1: 154 (1769). Heidenstam Svenskarna 2: 115 (1910). — särsk.
a) refl., förr äfv. intr. i aktiv l. passiv form: gm insupande af luft svälla. Paddan blästes upp till des hon sprack. En saml. öfvers. o. bearb. 61 (c. 1712). Blåsa up, Flatibus tumescere. Sahlstedt (1773). Om kameleonten hotas af någon fiende, plägar han blåsa upp sig betydligt. NF 8: 120 (1884). — mer l. mindre bildl. Thå the .. få höra, ath .. then gudz tiänest som the haffua för hender .. seyes wara synd .., thå blåsa the vpp och seya, Thesse äre dieffwulsmen och kiettare. O. Petri 2 Post. 102 b (1530). Han blåses opp, han yfz, och pyser i sitt sinn. Fånge 39 (c. 1710). Skröt du icke .. om din släkt? Tänk, huru paddan blåser up sig? Dalin Arg. 2: 78 (1734, 1754). Friherren blåser upp sig, raillerar plumpt och dömmer dumt som förr. Kellgren Bref t. Clewberg 24 (1774). Hansson Kås. i mystik 32 (1897).
b) mer l. mindre bildl. (jfr a slutet). De förmenta felen blåstes upp till så stora dimensioner som möjligt. Hildebrand Statsförf. 484 (1896). Bra hjälpsam har en del av er varit att blåsa upp högfärden i stackarn. Högberg Storfursten 207 (1915).
c) (gm ett rör) inblåsa luft mellan huden o. skrofvet på (ett slaktadt djur för att därigenom lossa huden). Blåsa upp en kalf. Weste (1807).
7) [utveckladt ur 6] (†) gm utveckling af gaser komma (ngt) att svälla. (Okokt honung) bläser vp Lijfwet, och gör Wämjelse. Palmcron Sund. sp. 101 (1642).
8) till 3 o. 13: gm blåsande (med munnen l. med pust) komma (en eld l. en gnista) att flamma upp. Kättia skal wäckia tig vpp; och Kättia skal blåsa tig Eld upp. Stiernhielm Herc. 116 (1648, 1668). I spiseln blåste den gamle upp en muntert sprakande eld. Högberg Vred. 1: 269 (1906). — särsk.
a) mer l. mindre bildl. Hans onde ord bläsa up hans brinnande galla. Spegel Pass. 384 (c. 1680). Glädjen skulle blåsa upp lifsgnistan för en tid. Carlén Rosen 310 (1842). De radikale ledarne (önska) blåsa upp hat mot Sverige. GHT 1896, nr 92 A, s. 2.
b) (†) i pregnant anv.: blåsa upp eld. Om måndagen .. måste .. (den i djäfvulens tjänst stadde drängen) blåsa vp åt honom. Münchenberg Scriver Fåret 136 (”209”) (1725).
9) till 3 k. När siälen haar kutat (dvs. födt) .., blås hon vp med sin anda ett litet hol på ijsen: han må wara så tiock som han wil, så kan hon blåsa honom vp vnder ifrån. Å. Rålamb hos Hiärne 2 Anl. 105 (1702). Ekman Norrl. jakt 224 (1910).
10) till 9: gifva signal; börja blåsa (ett musikstycke). (Han) befolte .. (hornblåsarna) blåsa vp. Svart G. I 50 (1561). Nu är en Movitz född: Trompetare, blås opp! Bellman 2: 212 (1783). Riddarn sin trompet förtviflad fattar, / Att åter blåsa opp till kamp och fejd. Markalls sömnl. nätter 2: 54 (1821). Så blåste musiken upp en marsch. Strindberg Hems. 183 (1887).
BLÅSA UR 10 4. till 3: gm inblåsande af luft pressa innehållet ur (ngt). Blåsa ur ett ägg. — jfr URBLÅSA.
1) till 2: föras ut l. drifvas ut l. vecklas ut af vinden. Hatten blåste ut i sjön. Dalin (1850). Blås ut du kära stolta flagga / Med gyll'ne kors på azurgrund. E. Bohm i Vår flotta 1912, s. 48.
2) till 2: slockna på grund af luftdrag l. blåst. Lamporna blåste .. ut, ty vädret låg däråt. C. C. Gjörwell (1797) i Sv. mem. o. bref 2: 150. Nyblom Hum. 82 (1874).
3) till 3: (gm blåsande) utstöta l. drifva ut (ngt). Nu blåste gamle Musulmannen / Ut ett rökmoln. Nicander 1: 132 (c. 1830). Söderberg Främl. 120 (1903).
4) till 3: gm blåsande komma (ngt) att svälla. (Abboten) blåste ut kinderna som en trumpetare. Heidenstam Svenskarna 1: 284 (1908).
5) till 1 o. 3: gm blåsande släcka. Weste (1807). En stormvind blåste / Den blåa lågan ut. Stagnelius 1: 384 (c. 1815). Backman Dickens Pickw. 1: 45 (1871). — särsk.
a) i uttr. blåsa l. blås ut ljuset ss. namn på en lek l. ett straff vid pantlek, som tillgår så, att man söker blåsa ut antingen ett ljus som föres fram o. tillbaka l. ock med förbundna ögon ett stillastående ljus. Spisen flytta; Kullerbytta; / Blås ut ljuset; Klyva ved. Ihre De superstit. hod. 33 (1750; i en uppräkning af namn på jullekar). De ofta utförda konsterna: ”blåsa ut ljuset” .. etc. M. Lalin (1841) hos Dahlgren 1 Ransäter 202.
b) mer l. mindre bildl. (Filosofien) blåser ut trons låga. Wikner Lifsfr. 1: 8 (1864). Ett par makars kärlek blåses ut af sällskapslifvets samum. U. v. Feilitzen i Nord. tidskr. 1886, s. 319.
6) (föga br.) till 4: flåsa ut, pusta, rasta; i sht om dragare; jfr BLÅSUT 1. N. Sandblad (1889) hos Eneström Gnosjöborna 73. V. tyckte att kräken borde ha blåst ut tillräckligt. A. Ruhe i Sv. turistfören. årsskr. 1908, s. 215. — i bild. Julen är en backe, på hvars krön de tvåbenta lastdragarne dock få blåsa ut en smula, hur sträfsamt de än annars ha det. Hedenstierna Fideik. 186 (1895).
7) till 9: gm l. efter blåsning på blåsinstrument kungöra. Blåsa ut en .. fred. Lind (1749). Svennen .. kom så till stället, hvarest konungens påbud blåstes ut. Sv. folks. 200 (1844). Blåsa ut en seger. Dalin (1850). — särsk.
a) (numera knappast br.) bildl.: offentligen kungöra, utsprida; jfr BASUNA UT, TRUMPETA UT. Om det så vore at jag hade någon god tancka för Er, vill jag intet at det just skall blåsas ut heller, jag älskar tystlåtenhet. Gyllenborg Sprätth. 30 (1737). Dalin (1850).
b) (numera knappast br.) gm blåsning tillkännagifva början af (ngt), blåsa in (ngt) (jfr BLÅSA IN 5). När jula-frid och fröjd nu sednast blåstes ut, / Och vi til hornen (dvs. tecknen för julhelgen) på vår gamla run-staf hinte. J. G. Hallman Vitt. 179 (1734). Tornväktaren .. blåser ut dagen, och den kommer af sig sjelf. Weise Narrar 1: 287 (1769). Man .. / Hör offerdagen blåsas ut. J. G. Oxenstierna 2: 300 (1795, 1806). Dalin (1850).
c) gm blåsning tillkännagifva slutet af ngt. Knappt leker mört, knappt hoppar lax, / knappt blåses vintern ut, / då står du röd som fordomdags / och glimögd vid din knut. Karlfeldt Frid. lustg. 31 (1901). Malmöbor som samlats å Stortorget att på Knutsdagen höra julen blåsas ut. SDS 1916, nr 12, s. 6.
BLÅSA ÖFVER 10 40.
1) till 1, om vinden: blåsa slut, lägga sig; i bild. Det blir nog en storm i början (när föräldrarna få höra att bröllopet skall bli till hösten) .., men den blåser väl öfver. A. Hamilton (1846) hos Hamilton Geete I solnedg. 2: 334. När .. nutidens stormar blåst öfver .., då skall man upptäcka, hvilka härjningar de vållat .. inom historiens område. Hjärne Svenskt o. främ. 144 (1897, 1908).
2) till 9: på blåsinstrument (in)öfva l. spela öfver ett musikstycke för ett visst tillfälle. Dalin (1850). Man blåste öfver — det samma om och om igen — en munter marsch. Nordensvan Skuggsp. 109 (1884).
3) sjömil. till 9: med hvisselpipa gifva signal till honnör vid honnörsberättigad persons ankomst till l. bortgång från ett örlogsfartyg. Muskötteriet skyldrar gevär och fallrepspojkarna hälsa, när skepparen på vederbörligt kommando ”blåser öfver”. Wrangel Sv. fl. bok 353 (1898).
Ssgr: A: (1) BLÅS-AKTIG, adj.2 (†) blåsig; utsatt för blåst. Hösten .. war myckit blåssachtigh. Gyllenius Diar. 20 (c. 1660). Almqvist (1844). —
(12) -BRÖST. metall. del af masugnsmur där blästern ledes in i masugnen. Jernk. annal. 1848, s. 3. —
(12) -BÄLG. (blåse- Var. rer. 25 (1538), Tiselius Vätter 2: 46 (1730)) Både kinbackarna (dvs. kinderna) stå vpswulna som blåsebeljor. Hambræus Erasmus B 12 b (1620). Den vanliga blåsbälgen .. består af två bräder, som genom en läderfodring äro förenade till ett lufttätt kärl. Jernk. annal. 1829, Bih. s. 139. mer l. mindre bildl. Påfwens legat Mala Spina war then faners blåssbelgh, som förbemelte eeldh styrckia tillblåste. Gustaf II Adolf 80 (c. 1620). Wällustens Twenne Blås-Bälgor, neml. Den Höga Fontangen Okk de Blåtta Brösten. Bergius Gottlieb (1690; boktitel). —
(12) -CYLINDER. metall. cylinder i en blåsmaskin. AB 1845, nr 221, s. 1. Ugnar (för tennsmältning) drifna med bläster från dubbelverkande blåscylindrar. 2 Uppf. b. 5: 410 (1902). —
(3) -FISK. [möjl. till BLÅSA, sbst. Namnet är föranledt af fiskens förmåga att blåsa upp matstrupen till en stor boll; jfr BLÅSARE 2] fisk af släktet Tetrodon Lin. 1 Brehm III. 1: 317 (1876). Då en blåsfisk vill återvända till sitt vanliga .. utseende, drifver han under ett hvisslande ljud ut luften från strupen. Andersson Cornish 2: 256 (1903). —
(12) -HJUL. vattenhjul för drift af bläster l. blåsverk. C. Polhem (1716) hos Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 260. Jernk. annal. 1853, s. 235. —
(9) -HORN. (blåse- Svart, I. Erici) (†) blåsinstrument förfärdigadt af (l. till formen erinrande om) ett djurhorn. Svart G. I 50 (1561). (Oxhorn) upwärmda blifwa så week, at man theraff kan göra .. (bl. a.) Blåsehorn. I. Erici Colerus 2: 2 (c. 1645). Franzén Skald. 3: 33 (1829). —
-HÅL.
1) (hvard.) till 1: blåsig plats. Lund är ett veritabelt blåshål.
2) till 3 k; jfr BLISA, sbst. Fångstmannen (nödgas) .. timtal stå vid skälens ”blåshål” .. i .. tyst förbidan. Fries Grönl. 98 (1872).
3) till 3 l: om hvalens andningshål. Ingen hval utkastar någon egentlig vattenstråle genom blåshålet. Uppf. b. 3: 573 (1873). —
(1) -HÅLA. blåsig plats, blåshål. Smål. alleh. 1889, nr 93, s. 2. Uppsala är sedan gammalt känd(t) som en blåshåla. Skogsv.-fören. tidskr. 1910, s. 340. —
(9) -INSTRUMENT. O. Broman (1731) hos Barr Broman 23. Blåsinstrumenter .. hafva formen af ett antingen rakt, sammanviket eller hoprulladt rör. Wegelius Musikl. 2: 174 (1889). —
(9) -KOR. (†) blåskör. Mecklin För beg. i tonk. 12 (1802). —
(1) -LAF. lafven Lecanora ventosa Lin., vindlaf. Liljeblad Flora 417 (1798). Blåslaf ... Växer på stenar utsatta för vinden. Fries Ordb. 67 (c. 1870). —
(12) -LAMPA. blästerlampa. SD(L) 1903, nr 72, s. 3. Som lödlampa användes ofta den s. k. blåslampan, hvilken eldas med gasolja eller fotogen och lämnar en sticklåga. 2 NF 17: 242 (1912). —
(3) -LJUD.
1) med. inom blodsystemet uppkommet ljud liknande det ljud som alstras vid blåsning. NF 1: 1350 (1876). Under patologiska förhållanden höras i stället för rena (hjärt-)toner blåsljud. Petersson Fys. undersökningsmet. 251 (1908). jfr HJÄRT-BLÅSLJUD.
2) (mindre br.) språkv. frikativa, gnidljud; förr äfv.: aspireradt ljud. Thorelius Sv. spr. 3 (1867). Cederschiöld Rytm. trollm. 89 (1905). —
(12) -MASKIN. tekn. Hessiska Pustar eller blås-machiner. P. Wargentin i VetAH 1757, s. 9. Spetsbälgar (hafva vid järnverken) småningom blifvit utbytta mot större blåsmaschiner. C. G. Styffe i Frey 1850, s. 168. jfr BESSEMER-, CYLINDER-, ÅNG-BLÅSMASKIN m. fl. —
-MASKINS-CYLINDER. —
-MASKINS-VEF. —
(1) -MOSSA. (blåse- Hoffberg Växtr. 252 (1784)). (†) = -LAF. Linné Flora nr 1065 (1755). J. P. Westring i VetAH 1791, s. 123. —
(9) -ORKESTER. —
-PIPA. (blåse- L. Petri)
-RÖR, se d. o. —
-UT, se d. o. —
-VERK, i bet. 2 äfv. -VERKE. (blåse- C. Bonde, Saml. af instr. f. landtreg. 224 (1645))
1) till 12: mekanisk anordning för indrifvande af komprimerad luft i en masugn, en härd m. m. Risingh Kiöph. 122 (1669). Osmundssmide uti små smedjor och härdar, hvarvid blåsverket gemenligen drifves med vattenhjul. Rinman 2: 236 (1789). Af nu brukliga blåsverk inom det egentliga klensmidet äro .. blåsbälgarna de allmännaste. 2 Uppf. b. 6: 4 (1904). jfr BESSEMER-, KEDJE-BLÅSVERK m. fl.
2) (†) till 14: anläggning för blåsning af tackjärn; hytta. C. Bonde (1633) i Oxenst. brefv. 11: 73. Privil. ang. bergsbr. 1649, 4: mom. 17. —
(1) -VÄDER. (blåse- Rudberus, Sylvius Curtius 386 (1682)) blåsigt väder; i sht förr äfv.: blåst, vind. Häftigt blåsewädher. Rudberus Likpr. ö. M. Hansd:r D 1 b (1624). De stå sig som en Höna på en kiäpp i blås-wäder. Runius Dud. 2: 77 (c. 1710). De envisa vestliga blåsvädren. Ekeberg Ostind. r. 23 (1770, 1773). Björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret. Lagerlöf Liljecr. 16 (1911). —
(12) -VÄGG, sbst.2 metall. den vägg i ett masugnsställe l. en härd som står midt emot blästeröppningen. Rinman Jernförädl. 307 (1772).
B: BLÅSE-BÄLG, -HORN, -MOSSA, -PIPA, se A. —
-VERK, -VÄDER, se A.
C: (14) BLÅSNINGS-DYGN. metall. E. Bergenskiöld (1785) hos Johansson Noraskog 1: 52. Medeltillverkningen pr blåsningsdygn är högst i Domnarfvets järnverk. 2 Uppf. b. 5: 386 (1902).
Spoiler title
Spoiler content