SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1914  
DIN din4, i sydligaste Sv. oftast di4n, possessivt pron.; n. ditt dit4; pl. dina di3na2 (di`na Weste; jfr att Pfeif De habitu 42 (1713) vid försök till återgifvande af talspråket skrifver ”dijna anjelägenheter”, men i sg. ”i dinn frånwaru”), i Sveal. o. Norrl. stundom din3a2.
Anm. om gen.-formen af sådana förb. som far din'. Då ordet i förtroligt hvardagsspråk ss. attribut (alltid obetonadt: fa4r din osv.) följer efter sitt sbst. (jfr anm. 3:o sp. 1432), behandlas förbindelsen ss. ett enhetligt uttr., o. ändelsen s får sin plats efter pronominet (jfr poss. pron. MIN, SIN). Detta är särsk. fallet vid släktskapsord i sg. af mask. l. fem. genus, men förekommer mera sällan vid neutralt sbst. o. i pl. (Mor dins. En saml. öfvers. o. bearb. 2 (c. 1712) osv.). Jfr: ”Att i st. f. min brors, din mors, sin fars o. s. v. säga: bror mins, mor dins, far sins m. m., är vårdslöst och oriktigt”. Moberg Gram. 215 (1815).
Historiska anmärkningar om ortografi, böjning o. d.
1:o. Beträffande skrifningen af ordets begynnelsekonsonant må anmärkas att i G. I:s reg. o. därmed jämförliga samtida världsliga källor skrifningar med th o. t förekomma omväxlande med hvarandra, den förra dock mycket sällan i nom.-ack. sg. n. [Ex. ur G. I:s reg.: 19: 182 (1548: thitt), 20: 200 (1549: thit), Därs. 282 (1549: thijtt)]. NT 1526 o. de äldsta reformationsskrifterna [NT dock med ett par undantag: Mark. 2: 5, 9, 11, 9: 18] hafva däremot så godt som genomgående th öfverallt utom i nom.-ack. sg. n., som undantagslöst har t. Skillnaden, som vid denna tid väl snarast är bl. grafisk, går tillbaka på ett medeltida skrifbruk (i yngre fsv. handskrifter, särsk. från Vadstena), hvilket sannol. representerar en verklig olikhet i uttalet af thin osv. med ð-ljud (klingande dental frikativa) o. tit(t) l., som det vanl. skrifves, tith med t-ljud ss. begynnelsekonsonant (jfr J. Sahlgren i Stud. i nord. filol. VI. 2). Redan Mess. 1531 börjar dock i ej oväsentlig mån utsträcka stafningen med t till äfv. andra fall än det nämnda [t. ex. tina c 3 b (gen. sg. f.), tinom c 4 a (dat. pl.; 2 ggr), tijn c 4 a (pl. n.)], o. i Mess. 1535, liksom äfv. i Ps. 1536 o. Bib. 1541, är denna stafning den enda i alla former af ordet. Den undantränger, i främsta rummet på grund af inflytande från bibeln, alltmer stafningen med th, som bl. mera undantagsvis anträffas efter 1500-talets slut [Ex. på skrifningar med th efter 1500-talets midt: Handl. rör. fin. kyrk. 1: 73 (1564), Visb. 1: 17 (1572), Hist. bibl. 2: 54 (1573), Holof. 37 (c. 1580), Visb. 2: 11, 12, 42, 57, 85, 99 (c. 1600), Gevaliensis Jos. 21, 38, 42, 49, 50 (1601), Handl. rör. fin. kyrk. 3: 306 (1616), Lucidor Hel. X 4 a (1672), Därs. H h 2 b (1673) m. fl.]. Skrifningen med t blir (till skillnad från förhållandet vid DEN, DENNE m. fl.) under 1600-talet o. ett godt stycke in på 1700-talet den normala i skrifter med mera konservativt stafsätt, framförallt i religiösa arbeten [Ex.: Preutz Kempis (1675), Ps. 1695, Swedbergs skrifter, Runius Dud. 1 (c. 1710), Sahlstedt Hofart. Bih. 3, 32 (1720), Rönigk Fresenius Com.-bok 219 ff. (1573) m. fl.].
Skrifningar med dh anträffas ngn gg, ehuru ytterst sällan, i källor från 1500- o. början af 1600-talet [BtFH 3: 120, 121 (1541), G. I:s reg. 17: 76 (1545), Oxenst. brefv. 3: 33 (1621)].
Skrifningar med d, hvarpå ett par ex. föreligga redan från 1495, uppträda mycket sparsamt i början af den nysv. perioden [G. I:s reg. 5: 16 (1528), BtFH 3: 121 (1541; 2 ggr), Därs. 458 (1559)], men blifva ganska vanliga under 1500-talets två sista årtionden [Ex.: HSH 36: 300 (1583), Hist. bibl. 2: 159 (1584), E. Lilliehöök (1587) i Vg. fornm. tidskr. II. 2—3: 104 (6 ggr), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 225 (1587), HSH 38: 59, 62, 63 (1590), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 264 (1591), Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 25 (1593), Därs. 43 (1594)] o. vinna under loppet af följ. århundrade allt större spridning, särsk. i bref och andra skrifter af världsligt innehåll. [Så skrifva t. ex. G. Oxenstierna (1611—42) i Oxenst. brefv. 3 o. A. Oxenstierna Bref (1642—49) alltid din osv.] I skrifter från 1600-talet, i sht dess förra hälft, förekomma ofta skrifningar med t o. d i brokig växling med hvarandra. Ngt efter midten af 1700-talet tyckes din osv. hafva blifvit enrådande. (I upplagor af bibeln uppträder dock tin osv. ännu långt in på 1800-talet.)
Beträffande uttalet af begynnelsekonsonanten i nysvensk tid torde ordet i allt väsentligt vara likställdt med DEN (se d. o. sp. 738 anm. 1:o). (I förbigående må nämnas att former med t-, vid sidan af dylika på d-, ännu fortlefva i folkspråket, åtm. i östsv. dialekter; jfr Vendell Ordb. ö. östsv. dial., A. O. Freudenthal i Bidr. t. känned. af Finl. natur o. folk 30: 147.)
2:o. Under det att NT 1526 o. de äldsta reformationsskrifterna ej låta skillnaden i stamvokalens kvantitet i de olika formerna af ordet komma till synes i skriften [i NT anträffas dock thijn ngra ggr, näml. Mark. 3: 32 (nom. sg. f.), Luk. 19: 44 (pl. n.), Filem. 6 (sg. f.), Ebr. 1: 10 (pl. n.), 2 Joh. 4 (pl. n.)], angifva Mess. 1535, Ps. 1536 o. Bib. 1541, i likhet med hvad förhållandet är redan i åtskilliga yngre fsv. handskrifter, konsekvent vokallängd gm skrifningen ij i nom. sg. f. o. nom.-ack. pl. n., men [med bl. ett par undantag: Til tijna helgha boning. 2 Mos. 15: 13 (Bib. 1541), tijna dotter. 3 Mos. 19: 29 (Därs.; ack.)] icke i tvåstafviga former. (Härvid må erinras om att allmogemålen, då sydligaste Sv. undantages, allt fortfarande i allm. hafva kvar skillnaden mellan m. o. f. i sg., med i förra fallet en ur den gamla nom.-ack.-formen framgången form dinn, dänn, tinn, tänn m. fl., i det senare di, dai m. fl. former, utvecklade ur nom. sg. f. þīn, l. i vissa, norrländska o. finländska, dial. dīn, tīn, af ack. sg. f. þīna.) Exempel på längdbeteckning i nämnda fall äro för öfr. jämförelsevis vanliga redan i Mess. 1531 [sidd. B 1 b, B 4 b, C 1 a, C 2 b, C 4 a] o. förekomma äfv. ngn gg i samtida profana källor [t. ex. G. I:s reg. 1: 58, 105 (1523)]. Också i tvåstafviga former finnes vokalens längd, liksom ngn gg i fsv., stundom angifven [t. ex. G. I:s reg. 1: 59 (1523: tijna, nom. pl. m.), Mess. 1531, s. B 1 b (: tijna, ack. sg. f.), G. I:s reg. 9:4 (1534: tijne, pl. n.), Därs. 19: 90 (1548: tijne, pl. m.) m. fl.]. Under senare hälften af 1500- o. större delen af 1600-talet förekomma dylika skrifningar ganska rikligt i såväl en- som tvåstafviga former [Ex.: G. I:s reg. 23: 205 (1552: thijn, sg. f.), Hist. bibl. 2: 49 (1580: tijn, sg. f.), Handl. rör. fin. kyrk. 1: 225 (1587: dijn, sg. f.), Gevaliensis Jos. 9 (1601: tijn, sg. f.), Messenius Sign. 42 (1612: tijne, ack. sg. f.), Schroderus Comenius 489 (1639: tijna, nom. pl. m.), Stiernhielm Herc. 366 (1658, 1668: dijne, ack. pl. m.), Columbus Bibl. v. G 1 a (1674: dijn, pl. n.), Aurivillius Gram. 119 f. (1684: tijn, tijne osv. i böjningsmönster af ordet, i hela fem. samt i enstafviga former i pl. n.) m. fl.]. Ss. längdbeteckning påträffas vidare ngn gg dubbelskrifningen ii: J. Bureus (1593) hos Lindroth Bureus 46 (: tiin, i böjningsmönster 2 ggr, jämte tijn, tijna). Äfv. skrifningar med y o. ÿ torde i regeln tjäna samma ändamål [Ex.: G. I:s reg. 1: 118 (1523: tyn, sg. f.), Holof. 7 (c. 1580: tÿn, pl. n.), Visb. 2: 86 (c. 1600: tÿna, ack. sg. f.), Därs. 1: 370 (c. 1657: tÿne, nom. pl. m.), Därs. 372 (: dÿn, sg. f.) m. fl.].
Understundom anträffas längdbeteckning äfv. i former med urspr. kort stamvokal, ss. i nom.-ack. sg. m. [G. I:s reg. 5: 58, 59 (1528: thijn), Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 25 (1593: dijn), Phrygius Föret. 13 (”14”) (1620: tijn), Stiernhielm Fägn. 78 (1643, 1668: Tijn) m. fl.; jfr Visb. 2: 38, 54 (c. 1600: tÿn), Därs. 1: 370 (c. 1657: dÿn)], i nom.-ack. sg. n. [G. I:s reg. 1: 104 (1523: tiith), Apg. 5: 4 (NT 1526: tijt; enda stället i denna källa, snarast bl. tryck- l. skriffel), G. I:s reg. 10: 324 (1535: tiit), Därs. 25: 311 (1555: tijt) m. fl.], i dat. sg. f. [Aurivillius Gram. 119 (1684: tijne; jfr ofvan)]. Jfr härmed att ordet i sydligaste Sv:s folkmål genomgående har lång vokal utom i n. sg., äfvensom att målet i Gamla-Karleby, Finl., har tin (din) med långt i öfverallt i sg. såväl som i pl. [Landsm. XII. 2: 98].
Omvändt förekommer stammens slutkonsonant allt emellanåt dubbelskrifven (-nn, -nn-) i former med urspr. kort konsonant efter lång vokal, ss. i nom. sg. f. — använd ss. sådan l. ss. oblik kasus — [G. I:s reg. 19: 217 (1548), Hist. bibl. 2: 178 (1577), Handl. rör. fin. kyrk. 7: 19 (1592), Visb. 1: 408 (c. 1620) m. fl.; jfr skrifningen: tindh .. spegnyngh. G. I:s reg. 3: 199 (1526)], i enstafvig pluralform [Små barnen dinn. Visb. 1: 34 (1572), Af .. frender dinn. Därs. 410 (c. 1620)], i de regelbundna formerna i nom., ack. pl. m. o. f. [Holof. 21 (c. 1580), Visb. 1: 407, 408 (c. 1620)] samt (gm öfverföring därifrån) i tvåstafvig pl. n. [G. I:s reg. 19: 228 (1548), J. De la Gardie (1629) i Oxenst. brefv. 5: 480].
Slutligen märkas en del (öfverhufvud mera sporadiska) fall med längdbeteckning för såväl vokal som konsonant [G. I:s reg. 2: 170, 206 m. fl. st. (1525: tiidt), Därs. 17: 162 (1545: tijtt), Därs. 20: 282 (1549: thijtt), Visb. 1: 17 (1572: thijnn, nom. sg. f.), Hist. bibl. 2: 99 (1574: tijnn flit); jfr Visb. 2: 54 (c. 1600: tÿnn, pl. m.), Därs. 86 (: tÿnn, sg. m.)].
Uttryckligen torde emellertid under detta moment böra framhållas att i en del världsliga källor från 1500- o. förra hälften af 1600-talet (bref o. andra handlingar, visuppteckningar o. d.: G. I:s reg., Visb. m. fl.) ortografien mången gg synes vara för oregelbunden l. eljest förete allt för stora egendomligheter för att tillåta fullt säkra slutsatser beträffande ordets kvantitetsförhållanden.
Jfr poss. pron. MIN, SIN.
3:o. I vissa sv. dial. har stammens korta i öfvergått till ett kort e- l. ä-ljud i sg. m. o. n. l. enbart i n. [jfr t. ex. Rydqvist SSL 2: 485, Landsm. XIII. 2: 35, XXI. 1: 152, Nilén Allmogem. i Sörb., Noreen Ordb. ö. Fryksdalsm., Vendell Ordb. ö. östsv. dial.], en företeelse som kan följas tillbaka till medeltiden [jfr fsv. thens (gen. sg. m.) Skrifter t. uppbygg. 362, 374]. Kanske föreligger ett ex. på denna öfvergång på följ. ställe: K(äre) b(roder) gör herutthi dett besta. G. Oxenstierna (1623) i Oxenst. brefv. 3: 67. Ett annat är möjl.: Wunnith hafuer Jagh denn hest. Visb. 1: 409 (c. 1620; ett par strofer förut: hestenn dinn). Den oriktiga skrifningen af artikeln i ”Vij .. haffve udi thin bäste menningh latid edher .. förstå .., att ..” G. I:s reg. 22: 295 (1551) tyder också på att skrifvaren uttalat artikeln o. 2:dra personens possessiva pron. på ett o. samma sätt. — Jfr poss. pron. MIN, SIN.
4:o. Ordets böjning, som i hufvudsak öfverensstämmer med den starka böjningen af adjektiven, synes vid den nysv. periodens inträde, att döma efter G. I:s reg. o. därmed jämförliga källor, som få antagas komma tidens bildade talspr. närmast, redan hafva i det allmänna språket nått en hög grad af förenkling o. föga skilja sig från den nuvarande. Sålunda tyckes det vara regel att singularens nom.-former genomgående användas i detta numerus, liksom äfv. nom.-formerna i pl. m. o. f. i hela pluralen af dessa båda genus. I pl. n. synes den gamla nom.-ack.-formen [fsv. þi(i)n, thiin] visserligen ännu vara den normala, men gm inflytande från m. o. f. uppträda dock här ej sällan äfv. tvåstafviga former [Ex. ur G. I:s reg.: 2: 222 (1525: Om thina godz och gaardha), 9: 269 (1534: Tine barns), 14: 211 (1542: Thine breff), 19: 228 (1548: Thinne godhe rådht), 24: 39 (1553: Tine syskene) m. fl.], o. att de ganska snart blifvit vanliga får väl anses framgå däraf att J. Bureus 1593 i ett paradigm af ordet (Lindroth Bureus 46) uppställer tijna ss. nom.-form i pl. n. (dock tijn ss. ack.). För öfr. är det nästan bl. i sg. f. man i källor af ifrågavarande slag finner rester af den gamla böjningen, ack.- o. dat.-former, hvilka emellertid sammanfallit l. ej hållas åtskilda i anv. Ex. ur G. I:s reg.: Alla tina wælfærdth. 1: 105 (1523: ack.), För tina schwl. 2: 73 (1525), Tw haffuer en messe kalk .. i thine wäre (dvs. förvar). 6: 67 (1529), Godz som .. ära vti tina wäro. 7: 181 (1530), Tina bespening. 8: 347 (1533; ack.), Tine bespeijning. 9: 147 (1534; ack.), Biude wij tig wiid thina tro tieneste ath .. 10: 237 (1535); särsk. må framhållas ”På (opå) t(h)in(n)e (tijne) si(j)de (siide, sidhe)” [7: 88 (1530), 20: 7, 41, 89, 239, 252 (: thinne), 254 (1549), 27: 200, 214 (1557) m. fl.]. I samma källa 7: 181 (1530) möter ”Tinom barnom til godho”, helt visst beroende på anslutning till lagspråket, föranledd af brefinnehållets juridiska karaktär.
Annorlunda ställa sig med afs. på böjningen bibelöfversättningarna o. reformatorernas skrifter. Här upprätthålles det gamla böjningssystemet i stor utsträckning, men jämte de oblika kasusformerna (hvilka, efter hvad det vill synas, äfv. här talrikast uppträda i sg. f.) förekomma dock nominativerna ymnigt i deras ställe [Thin brodhers. Mark. 6: 18 (NT 1526), Tagh thin seng. Joh. 5: 8, 11 (Därs.; Bib. 1541: tijn), Titt witnes. Apg. 22: 20 (NT 1526), Aff thin .. godheet. O. Petri Men. fall G 2 a, H 2 a (1526), Tijn modhers. 1 Mos. 27: 29 (Bib. 1541), Tijn barnas. 2 Mos. 10: 2 (Därs.) osv.]. Inflytande från i främsta rummet bibel, ritual o. psalmbok gör, att de gamla formerna, särsk. i högre stil, och i sht i religiös litteratur, hålla sig kvar och ofta komma till användning under 1600- o. 1700-talen, ja, ända in på 1800-talet.
Beträffande de enskilda formerna torde följ. böra anföras.
I gen. sg. m. o. n. är t(h)ins (dins) [fsv. þins, thins, dyns] det normala. [Från ngt senare tid kan förtjäna antecknas ett par enstaka exempel hos A. Oxenstierna Bref, näml. 4: 84 (1643), 286 (1646), 384 (1647), samt Brenner Dikt. 2: 34 (1720: Dins Namns ähra; med direkt anslutning till bibelspråket).] Anmärkningsvärdt är att Bib. 1541 på några ställen undantagsvis har tijns. I flertalet af dessa fall är det ord som styr gen.-attributet ett femininum i sg. l. ett neutrum i pl., så t. ex. 5 Mos. 7: 13 (: Tijns lijffz frucht, Tijns landz frucht) o. 9: 5 (: Tijns hiertas fromheet), Est. 3: 8 (: J all tijns Rikes land) o. på samma sätt 5 Mos. 6: 9, 28: 42. Jfr att Liturg. 1576, s. 16 b, har ett enstaka: Medh tijn helge Andes nådh (nom.-ack.-formen eljest alltid ’tin', gen. ’tins'). Det vill synas, som om vokallängden hos pronominet här skulle bero på inflytande från det gen.-uttrycket styrande ordet; jfr under gen. sg. f. och gen. pl. nedan [jfr äfv. t. ex. fsv. aminnilsen thinne sons hardasta pino, ffra thinne kärasta sons graff; Su 212, resp. 220]. En dylik förklaring är emellertid utesluten beträffande 2 Mos. 23: 6 (: Tijns fattighes rett), 1 Sam. 9: 20 (: Hela tijns fadhers hwsz) o. Psalt. 44: 4. — I gen. sg. f. [fsv. þinna, thinna] förekommer ngn gg t(h)ina med gammalt a i ändelsen, men skrifning för öfr. som snarast tyder på (oursprunglig) lång stamvokal (gm inflytande från nom. o. ack. sg. f.): 2 Joh. 13 (NT 1526; enda stället i denna källa), O. Petri Men. fall L 8 b (1526), Mess. 1531, s. C 3 b, Ps. 1695, 36: 8 [på det enda ställe i Bib. 1541 som har denna form, näml. 5 Mos. 16: 10 (: At tu giffuer tina handz frijwiliogha gåffuo), frestas man att antaga formell påverkan från den följande feminina ack.-formen ’gåffuo']; Stiernhielm Herc. 463 (1658, 1668) har dijna. I regeln har dock denna kasus sammanfallit med dativen o. ändas på -e [t. ex. Upp. 3: 18 (NT 1526: thine), O. Petri Handb. A 4 b (1529: thinne), Ps. 1536, s. 26 (: tine), 1 Mos. 3: 17 (Bib. 1541: tinne), Liturg. 3 b (1576: tinne), Swedberg Dödst. 73 (1711: tine) m. fl.; Aurivillius Gram. 119 (1684) har tijne], men därjämte möta former med s, öfverförda från m. o. n. eller bildade på analogisk väg till nom. sg. f.: tins (dins), tijns (dijns) [3 Mos. 18: 10, 18 (Bib. 1541: tins), 5 Mos. 13: 6 (Därs.: tijns), Liturg. 42 a (1576: tins), J. Bureus (1593) hos Lindroth Bureus 46 (: tijns, i paradigm), Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668: Dijns), Ps. 1695, 16: 10 (: tins), Swedberg Dödst. 64 (1711: Tins), Frese Andel. dikt. 6 (1726: Dins) m. fl.]. Ett par fall hafva anträffats med s fogadt till gen.-formen på vokal: tinnes 1 Krön. 29: 13 (”30”) (Bib. 1541), tines Jes. 49: 20 (Därs.).
I dat. sg. m. [fsv. þinom, thinom, tynom] är den böjda formen t(h)inom (dinom). Den uppträder jämförelsevis ofta långt fram i tiden i litteratur af ofvan nämndt slag. [Ss. ex. kan nämnas Borg Luther 1 (1753), där dinom tyckes vara det vanliga.] — I dat. sg. f. [fsv. þinne, thinne] möta formerna t(h)inne, t(h)ine (dine). Bib. 1541 har, i öfverensstämmelse med förhållandet i fsv., alltid -inne, NT 1526 däremot -ine; för öfr. förekomma båda skrifningarna omväxlande med hvarandra i den äldsta (religiösa) litteraturen [den förra t. ex. O. Petri Men. fall H 7 b (1526), Mess. 1531, s. B 4 b, Ps. 1536, s. 72, den senare t. ex. Ps. 1536, s. 64, Holof. 5 (c. 1580)]. Efter 1500-talets slut hafva öfverhufvud endast skrifningar med enkelt n anträffats [t. ex. A. Oxenstierna Bref 4: 149 (1645: dine), Ps. 1695, 35: 1 (: tine), Runius Dud. 1: 89 (c. 1710: tine), Frese Andel. dikt. 27 (1726: Dine), Ps. 1819, 206: 6 (: dine)], i allm. väl antydande samma kvantitetsförhållanden i här ifrågavarande kasus som i nom. o. ack. sg. f.; Aurivillius Gram. 119 (1684) skrifver, som redan nämnts, uttryckligen tijne. — I dat. sg. n. är t(h)ino (dino) [fsv. þino, thino] den regelbundna formen. Den uppträder ej sällan i den äldsta nysv. i bibelöfv:na o. äfv. ngn gg eljest [exempelvis Ps. 1536, s. 14, 33, Liturg. 3 b (1576), Visb. 2: 37 (c. 1600: Tino nampne till ähra); jfr: I dino huse. Ps. 1819, 324: 2 (arkaistiskt med anslutning till Swedbergs psalmbok)]. Därjämte påträffas t(h)ina [fsv. thina (t. ex. Skrifter t. uppbygg. 9, 21, 34)] O. Petri Handb. D 1 a (1529) o. på ngra få ställen i Bib. 1541 [Glossa t. 2 Mos. 23: 18, 5 Mos. 21: 13, 25: 14, 28: 52, 2 Kon. 20: 15].
I ack. sg. f. [fsv. þina, thina, thyna] är den regelbundna böjda formen t(h)ina (dina). Den förekommer mycket ofta under den äldsta tiden o. ofta äfv. senare samt användes ej sällan också utanför sitt ursprungliga område [t. ex.: Med tina hielp. Liturg. 75 b (1576), Med tina list. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 126; ibland har den i yngre källor blifvit insatt i st. f. en tidigare dat., t. ex.: Fulle .. af tina Härligheet. Kyrkol. 27: 2 (1686; Mess. 1531, s. B 3 a: thinne)]. Ngn gg angifves stamvokalens längd gm skrifningen ij [t. ex. Mess. 1531, s. B 1 b, Aurivillius Gram. 119 (1684)]. Formen kan, ur nysvensk synpunkt betraktadt, sägas ännu lefva kvar i det arkaiserande, väl närmast från bibeln i det allmänna språket inkomna (gack osv.) dina färde(jfr under I 1 j), färde, ehuru rimligtvis från början ack. pl., säkerligen mycket tidigt, sannol. redan af bibelöfversättarna, fattats ss. en biform i sg. till FÄRD (jfr biformen nåde, af fsv. nadhi(r), pl., till NÅD). Försvagning af ändelsevokalen till -e möter t. ex. Messenius Sign. 42 (1612: tijne), A. Oxenstierna Bref 4: 539 (1649: dine, enda ex. på böjd ack. sg. f. i denna källa). Ett en gg påträffadt tino [Holof. 40 (c. 1580: tino ähro)] beror på tillfällig, af det följande substantivet föranledd anslutning till den svaga subst.-böjningen.
Bib. 1541 upprätthåller ganska strängt den ursprungliga skillnaden mellan nom. [fsv. þine, thine] o. ack. [fsv. thina, tyna] pl. m., o. med få undantag användes tine ss. nom., tina ss. ack. o. öfverhufvud oblik kasus [Ss. nom. förekommer den senare formen t. ex. 1 Mos. 49: 8, Job 8: 4, 15: 6, 38: 21, Psalt. 40: 6, 60: 7, Jes. 22: 7, 18, 60: 18; ss. attribut till ett dativobjekt tine 5 Mos. 11: 21]. NT 1526 har nästan genomgående thina (ngn sällsynt gg thine) i såväl nom. som ack. För öfr. växla i ä. nysv. former på -a o. -e med hvarandra, utan att ngn åtskillnad med afs. på kasus i allm. gör sig märkbar, om än en dylik (efter språkbruket i bibeln) uppställes af Aurivillius (1684), Swedberg (1722) o. Sahlstedt (1747, 1769) i deras grammatikor o. lämnat spår efter sig ännu så sent som i 1857 års uppl. af Fryxell Sv. spr. (jfr äfv. att 1861 års proföfv. af NT fortfarande söker upprätthålla ifrågavarande skillnad). I nom.-ack. pl. f. [fsv. þina, t(h)ina, thyna] skrifva reformatorerna så godt som alltid t(h)ina [Bib. 1541 har dock t. ex.: ”Tine kinder”. Höga v. 4: 3, 6: 6], men därjämte uppträda former på -e äfv. här i stor mängd i den ä. nysv., o. ett motsv. förhållande äger rum beträffande tvåstafvig pluralform i n. Tiällmann Gram. 199 (1696) omnämner bl. dine ss, nom. pl. i alla tre genus. Ljungberg Sv. spr. 103 (1756) upptager vid possessiverna (liksom vid adjektivböjningen; jfr Därs. 78 ff.) formen på -e ss. m. (i gen. dock -as) o. den på -a ss. f. o. n., o. i öfverensstämmelse härmed hafva senare grammatikförf. i allm. den förra ss. hufvudform i m., tills den med uppl. 1880 af Sundén Sv. spr. i smndr. är definitivt utmönstrad ur språklärorna för possessivets vidkommande (i motsats till förhållandet vid den vanliga adjektivböjningen). SAOL 1889 uppgifver att pl. m. dine ”användes vanl. blott i högtidligare stil”, SAOL 1900 betecknar formen ss. ålderdomlig. — Ända från den nysv. språkperiodens början o. in på 1700-talet möta ej sällan enstafviga pluralformer i m. o. f. Vanl. uppträda de i poesi, o. där ej bl. framför vokal l. h, hvilka fall kunna förklaras gm elision, utan äfv. framför andra konsonanter [t. ex.: Fför thin goffuor. Ps. 1536, s. 94, Tin Söners. Messenius Sign. 39 (1612), Tijn Rosen-Kinner. Stiernhielm Fägn. 4 (1643, 1668), Tin' fiender. Runius Dud. 1: 57 (c. 1710), Din matta suckar. Frese Andel. dikt. 18 (1721, 1726)]; ngn gg påträffas de dock äfv. i prosa [Upo tin ägor. G. I:s reg. 24: 124 (1553); jfr det måhända ej fullt säkra: Tin förelder. Därs., äfvensom att J. Bureus 1593 i sitt paradigm af ordet upptager tiin ss. nom. pl. f.]. Dessa former äro väl, åtm. väsentligen, att, liksom motsv. former i vissa moderna sv. dial., fatta ss. utvecklade ur tvåstafviga, då ordet användts obetonadt (jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 25: 4, 18 ff.). Traditionens makt, som här kan hafva understödts af den enstafviga neutrala pl.-formen [det är denna som föreligger t. ex. Lidner 1: 114 (1783: Din bud), Ps. 1819, 44: 1 (: Din bud)], har gjort att de äfv. i sen tid ngn gg dyka upp i poetiskt språk [t. ex.: Din' händers. Kullberg Dikt. 121 (1850)]. Mycket ovisst är om ’din' i frasen i all din dar (jfr under I 1 i) eg. o. urspr. hör hit; snarare får nog formen här antagas vara öfverflyttad från det likbetydande i all din dag l. från i all din tid l. bero på inverkan från båda dessa uttr. Härifrån bör skiljas det fall, då ordet, liksom stundom redan i fsv. (jfr t. ex. E. Olson i Festskr. t. K. F. Söderwall 117), urspr. väl på grund af tyskt inflytande [jfr äfv. d. frændene din (i folkvisestil), äfvensom nyisl. brœður mín (i poesi)], står oböjdt i attributiv ställning efter ett mask. l. fem. sbst. i pl. [t. ex.: Henderne tÿn. Holof. 45 (c. 1580), Frender dinn. Visb. 1: 410 (c. 1620), Förmåner tin. Runius Dud. 1: 88 (c. 1710)].
I gen. pl. [fsv. þinna, thinna] har intet ex. på den gamla formen med lång konsonant efter kort stamvokal anträffats. Det vanliga är här i bibelöfv:na t(h)ina i m. o. f., o. skrifbruket i Bib. 1541, i förening med analogien från sg. liksom äfv. från n. pl. (som i regeln har thin, tijn i gen.), talar snarast för att det är ack.-, resp. nom.-ack.-formerna som ersatt genitiven. Mycket sällsynt är i bibelöfv:na t(h)ine i m. [Upp. 19: 10, 22: 9 (NT 1526), 1 Mos. 44: 16, 5 Mos. 1: 21, 1 Kon. 22: 23, 1 Mack. 13: 8 (Bib. 1541)], o. bl. en enda gg har denna form påträffats i f. [Ebr. 2: 7 (NT 1526)]; det likaledes enstaka tijn i f. [J all tijn henders werck. 5 Mos. 24: 19 (Bib. 1541)] synes formellt påverkadt af det följande plurala neutret. Då tina undantagsvis användes i n.: Tina barnas [3 Mos. 10: 15, Jos. 14: 9, Hes. 16: 36, Vish. 12: 20], Tina öghons [Jer. 31: 16], kan detta bero på öfverföring från m. o. f. I mera enstaka fall uppträda s-former, i m. tines [O. Petri Men. fall O 1 b (1526), 1 Mos. 8: 16 (Bib. 1541)], i n. tijns (dijns) [Job 33: 8, Hes. 24: 16 (Bib. 1541: tijns), Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668: Dijns)], tins [Psalt. 8: 4, 119: 14, 32, 144 (Bib. 1541)].
Dat. pl. [fsv. þinom, thinom, thynom, dhinom] sammanfaller till formen med dat. sg. m., men uppträder mycket mindre ofta än denna o. har (sannol. dock beroende på en tillfällighet) ej anträffats från senare tid än c. 1600 [Bureus Suml. 52].
Jfr öfriga possessiva pron., särsk. MIN, SIN.
Etymologi
[fsv. þin (thin, tin, dh-, d-), motsv. d. din, isl. þinn, got. þeins, fsax. o. ffris. thîn, nt. din, holl. dijn, fht. o. mht. dîn, t. dein, feng. þîn, eng. thy o. thine; till stammen i DU; jfr Tamm samt Falk o. Torp Etym. wb.]
Översikt
Öfversikt af betydelser o. anv.:
I. likvärdigt med en gen. af DU.
1) i adjektivisk anv.
a) som du äger.
b) som du använder l. disponerar.
c) afsedd för l. tillkommande dig.
d) lämplig l. passande för dig.
e) med afs. på ngn den tilltalades tjänst, syssla, skyldighet o. d.
f) för att framhålla ngt ss. ingående i den tilltalades lefnadsvanor l. diet o. d.
g) med afs. på den tilltalades yttre l. inre varelse l. ngn hans kroppsdel, kropps- l. själsegenskap o. d.
h) utmärkande l. egendomlig för dig.
i) med afs. på tid som hänför sig till den tilltalade. Härunder din tid, din stund o. d. om för honom betydelsefull tidsperiod l. tidpunkt (β), på din tid, i dina dar (γ).
j) med afs. på väg l. bana som den tilltalade vandrar l. har att tillryggalägga. Härunder gå din väg o. d.
k) med afs. på ngn (l. ngt) som den tilltalade hör (närmare) samman med l. till hvilken han står i ett förh. af släktskap, öfver- l. underordning, vänskap l. fiendskap osv. Härunder din tjänare ss. hälsningsformel (γ), din like, make (ε).
l) för att framhålla att den tilltalade är l. kan förutsättas vara intresserad för, förtrogen med l. fäst vid ngt.
m) som du talar om l. jämt för på tungan.
n) med afs. på ett kropps- l. själstillstånd o. d. hos den tilltalade l. en handling l. verksamhet af honom o. i därmed sammanhängande anv.
o) motsv. en objektiv gen. o. i därmed jämförliga anv.
p) i förb. som omskrifva l. ersätta ett 1:sta personens personliga pron. Härunder din tjänare (β).
q) i förb. ditt majestät, din nåd o. d. ss. tilltalsuttr.
r) ss. bestämning till sbst. som ingår i en förb. af prepositionell karaktär.
s) (pleonastiskt) vid tids-, måtts- o. värdebestämningar i sådana uttr. som du har måst gå dina styfva fyra mil o. d.
2) substantiviskt i pl. de dina (äfv. dina).
3) substantiviskt i sg. n. ditt.
a) din egendom, dina tillhörigheter.
b) ditt hem, din bostad.
c) din plikt l. skyldighet o. d.
d) hvad du sysslar med l. intresserar dig för; hvad som är af vikt o. betydelse för dig.
II. (för den nutida språkkänslan) likvärdigt med DU (förr äfv. DIG) i uttr. sådana som din slyngel, åsna, sötnos.
Anm. 1:o. Ordets anv. i tilltal följer samma (konvenans)regler som användningen af DU (se under d. o.).
2:o. Ordets bet. förstärkes ej sällan gm att till detsamma lägga adj. EGEN (motsv. SJÄLF vid DU).
3:o. Ordet har, liksom öfriga possessiva pron., i (ny)svenskt riksspråk sin normala plats framför det ord hvartill det utgör bestämning. Efter sitt sbst. står det dock ej sällan i poesi, liksom äfv. ofta (i sht i bet. I 1 k, särsk. vid sbst. i sg.) hvard. (med anslutning till folkmålen i större delen af landet, dock ej i sydligaste Sv.). I detta fall har substantivet numera alltid best. slutartikel, dock med undantag för flertalet släktskapsord (i främsta rummet de som brukas ss. tilltalsord), hvilka i sg. stå i obest. form: FAR, MOR, BROR (o. ssgr i hvilka ngt af dessa ord ingår ss. senare led), SYSTER, FASTER, MOSTER, SVÅGER, vanl. äfv. DOTTER o. HUSTRU (med ssgr af nyssnämndt slag). Jfr: ’Hustru dijn'. BtFH 2: 324 (1670), men ’Mannen din' i samma källa s. 341, ’Mor dins'. En saml. öfvers. o. bearb. 2 (c. 1712), ’Bror dins'. Mellin Nov. 1: 423 (1829, 1865), ’Far din'. Almqvist Grimst. 34 (1839), ’Syster din'. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 38 (1870), ’Hustru din'. Kasper 1913, nr 51, s. 5, men ’Wilien tin'. Tob. com. c 4 b (1550), ’Hestenn dinn'. Visb. 1: 409 (c. 1620), ’Flickan din'. Gyllenborg Vill. 69 (1721), ’Barnen dina'. Ps. 1819, 88: 1, ’Bröderna dina'. Carlén Skuggsp. 1: 104 (1865), ’Spinn, spinn! Spinn(,) dotter min, / Morgon kommer friar'n din'. Sv. nationalsångarnes album 206 (1878), ’Ostarne dina'. Hülphers Ångermanl. 163 (1900; i bygdemålsfärgad framställning), ’Föräldrarna dina'. Lagerlöf En saga 51 (1908), ’Drängen din'. Högberg Frib. 101 (1910).
4:o. Släktskapsord användas ej sällan i talspråket ensamt för sig, där ett tillagdt din (resp. er, då man riktar sina ord till flera) skulle vara det regelbundna (jfr under I 1 k nedan). Särskildt är detta ofta fallet i tilltal till barn. Härvid heter det, när fråga är om anförvant i uppstigande led, i det vanliga språket alltid utan artikel o. (vid dubbelform) med den kortare ordformen i sg. FAR (FARFAR, MORFAR, SVÄRFAR; äfv. GUFFAR), MOR (FARMOR osv.; äfv. GUMMOR, MATMOR), PAPPA, MAMMA (SVÄRPAPPA, -MAMMA), FARBROR, MORBROR, ONKEL, FASTER, MOSTER, TANT. Ex.: Är far hemma, min lille vän? Svärmor ska' ju komma på besök, har jag hört. Löp nu och klaga för fru mor, din förgiftiga kläpp. Horn Lefv. 24 (c. 1657; yttradt af en piga till A. Horn ss. barn). Hvad salig morfars begrafning angår, så skedde den .. fredagen den 15. C. C. Gjörwell (1791) i Sv. mem. o. bref 2: 17 (med syftning på svärfadern; i bref till dottern, fru G. E. Lindahl). Kom och sätt dig på pappas knä. Stålberg Morfars nya taflor 4 (1860); jfr I 1 p α nedan. ”Pappa, jag får väl gå upp till Kallstensberget i kväll, när de tända Valborgsmess-eldarna där?” .. ”Det får du fråga mamma om”. Fitinghoff I löfsprickn. 1 (1891). Gå nu in till mor, annars blir hon orolig! Johnsson Förbrytare 161 (1910; yttradt till en sexåring af en hans farbror). Äfv. i d. kan man till ett barn säga t. ex. Jeg skal tale med fader (dvs. din far) om det. Saknaden af art. i detta fall får sin förklaring däraf att orden här, särsk. i de yngres mun, äro (mer l. mindre) likställda med nomina propria. Utan art. brukas vidare, af samma skäl l. på grund af anslutning till de anförda orden, BROR, SYSTER, SVÅGER, t. ex. Hvar är bror (storebror) i dag? Hur mår syster? (I mera förtroligt språk kamrater emellan förekommer emellertid stundom skämtsamt högtidligt den längre formen med slutart., t. ex. Hvad tror du fadern kommer att säga om det här? Hvar har du gjort af brodern?) Andra beteckningar för sidoordnad släktskapsgrad (FRU, GEMÅL, HUSTRU, MAN, SVÄGERSKA o. d.; äfv. FÄSTMAN, FÄSTMÖ), liksom alla som afse anförvantskap i nedstigande linje (SON, DOTTER, SONSON osv., MÅG, SVÄRSON, -DOTTER; äfv. GUDSON, -DOTTER), hafva alltid art., då de användas utan possessivpron., o. detsamma gäller om släktskapsord i pl. Ex.: Det var en vacker examen sonen tog. Hälsa fästmön! Upp med dig, pojke, och hem till föräldrarna! Topelius Läsn. f. barn 3: 35 (1867, 1883). Jfr poss. pron. EDER, MIN, SIN, VÅR samt Ågren Best. slutart. i sv. 21 ff. (1912). — Då TJÄNARE ensamt användes vid hälsning af den talande om sig själf, torde understundom ett din få tänkas uteslutet (jfr I 1 k γ).
I. likvärdigt med en gen. af DU.
1) i adjektivisk anv.
a) för att beteckna ngt ss. den tilltalades egendom l. tillhörighet.
α) med afs. på ngt sakligt konkret. Din egendom. Dina ägodelar. Dina tillhörigheter. Låna mig din knif! Är det din hund, den där? Tu hadhe .. kunnit beholla thin åker. Apg. 5: 4 (NT 1526). Alt thet spildgiffuit är j Jsrael skal wara titt. 4 Mos. 18: 14 (Bib. 1541). Om du eljest kan föda dig, gå icke uti tjenst, .. utan lef af ditt egit. Brahe Instr. f. dess unga son 5 (1756). Tag och göm dina juveler, min Dotter! Kexél 1: 331 (1790). Du får inte släppa in dina kor .. på barons gärde. Blanche Dardanell 60 (1847). Se här min börs, min gosse; den är din (dvs. den får du, den är från o. med nu din egendom). Hagberg Shaksp. 2: 218 (1847). Du älskar dina möbler och dina böcker. Söderberg Gertrud 48 (1906).
β) i annan, friare anv. Helghat wardhe titt nampn. Mat. 6: 9 (NT 1526). Rikit är titt. Därs. 13 (Därs.). At han måå .. gladeligha tiäna tich (Gud) j thinne helga Christenheet. Handb. 1529, s. A 4 a. Ach Venus, Venus, tin macht hon är stoor. Chronander Bel. E 6 a (1649). Dit vapn skal vara en Röd Tunga i blått fällt. Dalin Arg. 2: 58 (1734, 1754). Skryt icke Grekland! skryt ej mer / Af din gudomliga Homer(!) Kellgren 2: 68 (1777). Hvad är ditt namn, unge man? Lönnberg Kåre 55 (1887).
b) för att beteckna ngt (konkret) ss. användt l. disponeradt o. d. af den tilltalade (oafsedt om det är hans egendom l. ej). Din bostad, vistelseort. När tw bedher så gack in j thin kammar. Mat. 6: 6 (NT 1526). Lät migh dricka noghot litet watn aff tinne kruko (dvs. af krukan som du har där). 1 Mos. 24: 17 (Bib. 1541). Lättia skal bädda tijn Säng. Stiernhielm Herc. 115 (1658, 1668). Jan Hagel (dvs. båtsman), skjut och smäll: fram, läska din canon! Bellman 2: 127 (1783). Om torsdagsqvällen träffas vi nu visst, / I hemmet ditt på stranden. Klockhoff E. skr. 29 (c. 1860). Jag begriper inte, huru du får dina kläder att sitta så väl. Numers Kuop. 40 (1892). Hvarför krossade du inte ditt glas, när min skål dracks? Elkan John Hall 102 (1899). Jag .. gick och stirrade upp mot ditt fönster (dvs. fönstret till det rum du bebodde). Söderberg Allvars. lek. 317 (1912).
c) för att beteckna ngt ss. afsedt för l. ägnadt (l. anslaget) åt l. tillkommande den tilltalade l. fallande på hans lott l. ss. ngt som han kan göra anspråk på o. d. Du förstår att hålla på dina rättigheter. Hur tänker du tillbringa din semester (din sommar, din söndag)? Thet skal wara tijn löön och tin deel som iagh tigh tilmätit haffuer. Jer. 13: 25 (Bib. 1541). Senningebude Spentz .. var här hooss migh i 3 nätter, och förgote vij icke heller din skåll. G. Oxenstierna (1613) i Oxenst. brefv. 3: 11. At du .. drager dit kors medh tålamodh. A. Oxenstierna Bref 4: 286 (1646). Altså pläga the offra på tin Fäst, / Tigh til ähra, een Sugga. Chronander Bel. G 7 a (1649). Nu vill iag betahla dig dina 25 D:r s:mt. Växiö rådstur. prot. 14 juni 1725. Blott du vil sielf vara nögd med din lott. Dalin Arg. 2: 426 (1734, 1754). Jag tror, att du .. går med förbundna ögon ditt öde emot. Knorring Cous. 1: 31 (1834). Håll på din värdighet! Elkan John Hall 101 (1899).
d) för att beteckna ngt ss. lämpligt l. passande l. fördelaktigt o. d. för den tilltalade. Thet är titt rådh (dvs. det bästa du kan göra) om tu är klook. Brasck Ty. kr. A 4 a (1649). Vräk dig i Yxsmedsgränd till dina Maja-Lisor, / Förklara der din brunst med stryk och kärleksvisor. Bellman 1: 155 (1771); jfr k β. Nej, declamera du; det är ditt väder, men icke mitt i afton, kära räf! Knorring Illus. 251 (1836; med skämtsam anslutning till räfleken'). Du ska söka dig in i biblioteket och komma på din plats! Strindberg Tj.-qv. son 3: 138 (1887). Jag vill ditt bästa. Lönnberg Kåre 160 (1887). Man skall alltid kläda sig i sådana färger som klä, — och rödt är just din färg. Numers Kuop. 40 (1892).
e) med afs. på tjänst l. syssla som innehafves l. ställning som intages af den tilltalade, yrke som han utöfvar, uppdrag som lämnats honom, skyldighet som åligger l. kraf som ställes på honom o. d. Gör din plikt! Det är din sak och inte min. Gör rekenscap vthaff titt fögderij. Luk. 16: 2 (NT 1526). Stat du nykter, opå dijn wakt. Stiernhielm Herc. 366 (1658, 1668). Gå hem och spela öfver din role. Kexél 1: 54 (1776). Hvad säger du om det, .. att jag fuskat i ditt handtverk? Blanche Stockh. 8 (1847). Gå nu till dina sysslor, David. Hagberg Shaksp. 3: 365 (1848). Hvarmed tänker du betala din skuld? Topelius Fält. 5: 43 (1865, 1867). Nu är det din tur att föreslå något roligt. Beskow Hvardagslif 3 (1898). Gå nu och gör din komplimang för farbror Forselles. Elkan John Hall 100 (1899). Skrif din recension. Söderberg Allvars. lek. 208 (1912).
f) för att framhålla ngt ss. ingående i den tilltalades lefnadsvanor, diet o. d. Din maglikör, sötkummin. Bellman 2: 199 (1783). Du, min älskade mormor, satt och drack ditt lilla goda kaffe. Knorring Illus. 9 (1836). Att .. ta din middagslur. Hagberg Shaksp. 3: 123 (1848). Du äter väl din välling ordentligt om morgnarna? Wahlenberg Löndörren 25 (1892). Har du nu laddat ur dig ditt morgongnat? Strindberg Tr. o. otr. 4: 65 (1897). — jfr: Tu skalt äta tit brödh j tins anletes swett. 1 Mos. 3: 19 (Bib. 1541).
g) med afs. på den tilltalades yttre l. inre varelse l. ngn hans kroppsdel, sinnes- l. själsförmögenhet, kropps- l. själsegenskap o. d. l. öfverhufvud ngt som tillhör l. ingår i hans personlighet. Din kropp är stark och sund. Din hörsel har visst försvagats på sista tiden. Är du rent från dina sinnen? Ditt goda hjärta förnekar sig aldrig. Uppgiften öfverstiger dina krafter. I din krafts dagar. Räk vth thina hand. Mat. 12: 13 (NT 1526). Tw skal elska thin herra gudh aff alt titt hierta, och aff alla thina siäl, och aff all thin hogh. Därs. 22: 37 (Därs.). Tina leppar äro såsom itt rosenferghat snöre. Höga v. 4: 3 (Bib. 1541). Skee wilien tin. Tob. com. C 4 b (1550). Tin Skönheet migh behagar. Chronander Surge B 5 a (1647). Åldren kommer, och åhren / Krökia din hals och rygg. Stiernhielm Herc. 518 (1658, 1668). Lät mig höra, om du kan förställa din röst. Dalin Vitt. II. 5: 104 (1738). Dina goda egenskaper göra, att man gerna glömmer dina fel. Kexél 1: 151 (1788). Det fins icke rum hvarken för tro, heder eller ära i din lekamen. Hagberg Shaksp. 3: 206 (1848). Du har älskat blott ditt eget lumpna jag. Cronholm Minnesbl. 362 (1908). Du kan då göra en människa förtvivlad med din enfald, Sera! Högberg Frib. 117 (1910). — särsk.
i förb. din person ss. (ett slags) omskrifning för ’du' l. ’dig'. A. Oxenstierna Bref 4: 529 (1648). Ålderdomen din person / Snart all mensklig fröjd betager. Lenngren 175 (1791). Hagberg Shaksp. 2: 16 (1847). Jag måste .. försäkra mig om din person. Strindberg Midsommar 167 (1901). (†) Tijn person draghe ibland them. 2 Sam. 17: 11 (Bib. 1541; Luther: dein person, öfv. 1904: själf må du draga med i striden).
h) för att beteckna ngt ss. för den tilltalade (särskildt) utmärkande l. egendomligt; ofta betonadt; ej sällan med inbegrepp af kritik l. reservation från den talandes sida. Effter titt sätt. 1 Mos. 48: 20 (Bib. 1541). Nej, Amalia, — sade Bertha, skrattande och otålig — börjar du med dina lärda afhandlingar, så — lägger jag mig. Knorring Cous. 1: 54 (1834). Jag tycker inte om din mani att .. göra affär af saker, som inte ä' nå'nting alls. Wahlenberg Två valspråk 77 (1892). Kanning. Du — tycker om någon? Gertrud ... Du får kalla det så. På ditt språk. Söderberg Gertrud 49 (1906).
i) med afs. på tid som hänför sig till den tilltalade (hans lifstid l. skede af l. punkt i hans lif, hans lefnadsålder m. m.). Det händer nog inte i din tid. Din födelsedag. I dina yngre år. Tu skalt .. förtryckt warda j alla tina daghar. 5 Mos. 28: 33 (Bib. 1541; öfv. 1904: i all din tid). När du har fyllt dina 18, åtminstone 20 år, är då tid nog att du tänker på hvad stånd du skall slå dig till. Boëthius Vitt. 211 (1698?). Gläd dig i din ungdomsvår, / Unga, ystra flicka, gläd dig! Lenngren 150 (1792). Svär på det, Elin, att du aldrig, nej aldrig i din tid kommer in i det röfvarnästet. Knorring Torp. 1: 217 (1843). Hvarföre skall du gifta dig vid din ålder? Blanche Dardanell 17 (1847). Vill du .. lefva utsocknes i all din dag? Lönnberg Skogsb. 168 (1881). En karl i dina år. Michaelson Skandalen 173 (1891). Här skall du få en så fin papyross, att du aldrig i ditt lif rökt maken. Numers Kuop. 38 (1892). Nu borde du finna hvilan ljuf, / se'n du tokats i all din dar! Karlfeldt Vildm. 64 (1895). — särsk.
α) i predikativ ställning, med starkt possessiv bet. (jfr a). Hvarje dag, som träder in, / Sköt och njut, ty den är din! Wallin Vitt. 2: 247 (1806).
β) i förb. din tid, stund, timme o. d., hänvisande på en för den tilltalade (särskildt) betydelsefull tidsperiod l. tidpunkt. När din stund (dvs. dödsstund) är inne. När din timme (dvs. dödstimme) slår. Tin dagh är kommen, tinne heemsöknings tijdh. Jer. 50: 31 (Bib. 1541). Tin tijdh skal komma (dvs. domens o. straffets stund skall komma för dig). Hes. 22: 3 (Därs.). Din tid (dvs. din lyckas tid) tör komma när du det minst förmodar. Gyllenborg Sprätth. 48 (1737). Du kände att din tid var ute (dvs. att den tiden var förbi då du hade ngt att betyda). Strindberg Utop. 189 (1885).
γ) [jfr t. zu deiner zeit war es anders] i uttr. på din tid, i dina dar, den tid då du var med (i världen), i din krafts dagar, i dina yngre år o. d.; ofta bl. ungefär liktydigt med: en gång i tiden. Du var ju på din tid en af hennes ifrigaste beundrare. Ulla skall, liksom du i dina dar, bekomma ett betydligt arf. Almqvist Tre fruar 1: 7 (1842). Jojo, du var en gök i dina dar. Hagberg Shaksp. 10: 240 (1850; eng. in your time).
j) med afs. på väg l. bana o. d. (i egentlig l. öfverförd bet.) som den tilltalade vandrar l. har att tillryggalägga. Min engel .., huilkin som skal tillredha thin wägh för tigh. Mat. 11: 10 (NT 1526). Hwart Liger tina wägar om affton tÿdh(?) Visb. 1: 381 (c. 1657). Jag vill följa dig, du ädle, hvart din bana leder. Blanche Jernbär. 50 (1847). Låt mig gå min väg. Den kan ju ändå aldrig bli din. Söderberg Gertrud 59 (1906). — särsk.
med starkt förbleknad bet. i sådana uttr. som gå din väg! o. d., ge dig i väg, aflägsna dig härifrån! Gack thina färde. Mark. 5: 19 (NT 1526). Gack thin Koosz. Lucidor Hel. Kk 2 b (1673). Packa dig din väg. Dalin Arg. 1: 302 (1733, 1754). Drag dina färde(!) Rydberg Sing. 56 (1865, 1876). Du skall genast resa din väg. Michaelson Skandalen 143 (1891). Packa dig din färde, tiggare! Heidenstam Skogen susar 192 (1904). Gå din väg! Strindberg Kammarspel 4: 19 (1907).
k) med afs. på ngn (l. ngt) som den tilltalade hör (närmare) samman med l. till hvilken (l. hvilket) han står i ett förhållande af ett l. annat slag (släktskap, öfver- l. underordning, vänskap l. motsatsen, kamratskap l. annan gemensamhet osv.). Din son, dotter, dina barn; din hustru; din bro(de)r, syster; dina föräldrar; din familj, släkt; dina anhöriga, närmaste. Dina drängar, pigor; ditt tjänstefolk. Dina underordnade. Din chef, husbonde, dina öfverordnade, dina förmän. Dina landsmän, medborgare. Dina kamrater, meningsfränder. Dina fiender. Dina medmänniskor. Formodhe wij ath tw .. fulkomligha forlather tiigh tiil oss, som tiil thin gönsthige herra och konungh. G. I:s reg. 2: 184 (1525). Thina läryungar göra thet som icke loflighit är ath göra påå Sabbatz daghen. Mat. 12: 2 (NT 1526). Elska thin nästa som tigh sielffuan. Därs. 19: 19 (Därs.). Betroendis thin granne wäl Dog tiig szielffuom best. G. I:s reg. 10: 236 (1535). Tv skalt icke misbruka Herrans tins Gudz nampn. 5 Mos. 5: 11 (Bib. 1541). At tu wisliga och effther Gudz behagh titt Fålk styra och regera må. Tegel E. XIV 328 (ur kröningsformulär 1561). Din trogne tilbenägne Fadher Axell Oxenstierna. A. Oxenstierna Bref 1: 32 (1642; i brefslut). (Fröja) skal blifwa tin all-daga Gäst. Stiernhielm Herc. 95 (1658, 1668). Hvar bor din Skomakare? Dalin Arg. 2: 100 (1734, 1754). Brita, här är en Bref-lapp til din Fröken. Dens. Vitt. II. 5: 125 (1738). Jag förblifver in till min död Min hiertans hustru din trognaste man och tiänare Gustaf Bonde. G. Bonde (1748) hos Trolle-Bonde Hesselby 123 (i brefslut). Tacka din Gud, Christine, att du inte blifvit rådman! Blanche Stockh. 33 (1847). Kallar du det att hålla dina vänner ryggen fri? Hagberg Shaksp. 3: 164 (1848). Vi äro maktlösa, viljelösa offer, dina offer. Strindberg Kammarspel 4: 70 (1907). jfr: Det är märkvärdigt, .. att du icke blifvit din egen. Berger Bendel & C:o 87 (1910). — särsk.
α) [jfr t. lass mich dein sein und bleiben / du treuer gott und herr] i predikativ ställning, med starkt framträdande possessiv bet. (jfr a). Iach bedher .. för them som tu haffuer migh giffuit, ty ath the ära thina. Joh. 17: 9 (NT 1526). Tine äre wij Dauid, och medh tigh hålle wij. 1 Krön. 12: 18 (Bib. 1541). När nu Christus således är blefven din. Borg Luther 1: 119 (1753). Jag vill i lif och död, min Bacchus, vara din. Bellman 2: 29 (1769). Bland de otacksammas flock, / Som du vill nämna dina, / Är också jag. Ps. 1819, 89: 2. — särsk. [jfr t. das mädchen ist dein, ä. fr. la belle Oranthe sera tienne] i fråga om förhållandet mellan man o. kvinna. Lagerlöf Vitt. 2 (c. 1675). Din skall jag i lifvet vara, / Och dig i döden höra til. Kellgren 2: 315 (c. 1785). Jag har friat i ditt namn och den sköna Hero är din. Hagberg Shaksp. 2: 34 (1847). Det fattades bara att jag skulle gå genom lifvet utan att nånsin ha varit din! Söderberg Allvars. lek. 232 (1912; yttradt af en kvinna till en man).
β) vid egennamn (namn på person som är den tilltalades barn, make l. maka, trolofvade, skyddsling, nära vän l. förtrogne o. d.). Din Jon den du så got som upfödt haffuer och sedhan gjort .. til din Stalmästare. A. Oxenstierna Bref 4: 146 (1644). Tin Jesus vndfår syndare. Swedberg Ps. 287: 8 (1694). När Ni nu bli gifta, så skal du förmana din Adolph, .. at ... Dalin Vitt. II. 5: 87 (1738). Din Blomqvist har här åtagit sig en elak commission, min kära Johanna. Björn Carolina 54 (1794). Uti ljus bebo / de sällas öar med din Cicero! Tegnér 2: 465 (1822; i grafsång öfver latinaren J. Lundblad). Om du någon gång får lust att komma hit och hälsa på din lilla Marianne. Söderberg Allvars. lek. 257 (1912; M. är den tilltalades dotter). — särsk. [jfr motsv. anv. i (ny)lat. (se t. ex. A. J. Gothus Thes. ep. 2: 161 (”166”) (1619); jfr äfv.: Tuus toto animo H. Grotius. Oxenst. brefv. 4: 560 (1635)). Kamrater o. vänner med akademisk bildning afsluta fortfarande ofta för öfr. på svenska skrifna bref till hvarandra med tuus före namnet] ofta med öfvergång till p (α), i brefslut. Din tillgifne N. N. Med brinnande längtan väntas du af Din trognaste Vergnion. Lovisa Duval 1: 31 (1797; till en älskad kvinna). Farväl, min goda, goda Mamma! Tänk på din Amalia. Almqvist Am. H. 1: 5 (1840). I döden din O. E. Därs. 41 (till en nära vän). Kuylenstierna-Wenster Gunvor 123 (1910).
γ) [efter fr. votre serviteur] (numera bl. tillfälligt) i uttr. din tjänare ss. hälsningsformel o. d. Det var grefven som kom. .. ”Din tjenare, bästa Ebba”, sade han (till sin hustru); ”har du väntat länge? ..” Wieselgren Gm hvirfl. 1: 11 (1891; handlingen tänkes försiggå på 1840-talet). [jfr d. Herren (har) Forstand som en Engel. Tyboe. Din Tienere, Jesper. (Holberg)] (knappast br.) ss. (skämtsamt, afböjande) svar på en artighet l. smickrande loford från jämlike l. underordnad: (öd)mjuka(ste) tjänare, tackar (allra) (öd)mjukast. Jag vet at han är Er nära Slächt(,) Herr Baron; men hvarföre slächtas han då intet på Er i förstånd och beskiedlighet? Baron Stadig. Åh! din tienare(,) Lasse. Gyllenborg Sprätth. 10 (1737).
δ) med afs. på det folk, det land, den tid m. m. som den tilltalade (gm födseln) tillhör, det språk han talar, företag han är bunden vid osv. Tu skal icke banna then öffuersta vtoffuer titt folk. Apg. 23: 5 (NT 1526). J tino lande blijff och bo. Ps. 1536, s. 33. Käre, skall du derföre (att du lär dig främmande språk) vårdslösa dit modersmål? Dalin Arg. 1: 296 (1733, 1754). Tack för mig lämnade nyheter ifrån din stad och ort. C. C. Gjörwell (1798) i Sv. mem. o. bref 2: 163. Du har kännt igen mig, älskvärdaste af ditt kön! Blanche Dardanell 23 (1847). Visst är du demokrat, det måste du ju vara för att följa med din tid. Hallström Erot. 112 (1908). Skulle du inte kunna få in det i din tidning? Söderberg Allvars. lek. 131 (1912).
ε) i uttr. din like, make o. d. J all Konungarike är ingen tin lijke. Jer. 10: 7 (Bib. 1541). U. Hiärne Vitt. 100 (1665). Ack, min bästa Wingler! din make fins intet. Kexél 1: 119 (1788).
l) [jfr t. du kennst deinen Goethe, fr. tu sais ton grec] (i sht hvard.) för att framhålla att den tilltalade är (djupt) intresserad för, (innerligt) förtrogen med l. (varmt) fäst osv. vid ngt, l. att han billigtvis kan förutsättas väl känna till o. vara hemmastadd i ett kunskapsämne o. d. Du tänker då bara på dina frimärken! Det hörs att du känner l. kan din Homerus. Hur har du läst din grammatika? Så länge haar tu Nunnan hoos tigh gömdt, / At tu tin Logicam hafwer bortglömdt. Chronander Bel. C 5 b (1649). Läs flitigt din catches, mitt barn. Lenngren 18 (1794). Lemna ditt Athen och kom till mig! Rydberg Ath. 49 (1859, 1866). (Står det dig icke fritt att tillbringa söndagarna) på Kortebo, där det torde vara lika vackert som kring dina landsvägar? Dens. Vap. 19 (1891). Gaska upp dig, gosse, fortfor baronen. Sitter du och längtar hem till dina berg i Värmland? Söderberg Allvars. lek. 22 (1912).
m) (hvard.) för att beteckna ngn l. ngt ss. omordad(t) af den tilltalade.
α) för att framhålla att den tilltalade jämt o. ända till leda talar om l. för ngt på tungan l. har det till sin ’käpphäst'; l. för att med otålighet l. missnöje, harm l. förakt tillbakavisa ord l. yttrande som den tilltalade fällt (l. erbjudande som han gjort) o. d.; stundom i föraktfull osv. härmning af uttr. med min som den tilltalade nyss användt. Hör tolff öra iagh tigh gifwa will ... Cellarius. Tagh tina tolf öra. Chronander Surge B 2 a (1647). Min Jungfru kär, war ganska säl (dvs. var hälsad) ... Virgo. Tu talar mächta dristigt här, / Säg, när bleff iagh tin Jungfru kär. Därs. F 1 a. Sitt nu du och tala .., K(äre) Caffe-Minister, om dina Riks-Interessen. Dalin Arg. 2: 75 (1734, 1754; till en kannstöpande kaffehuskund). Wärenhielm. Det vet jag alltför väl. Wera. Hvad menar du med ditt ”alltför väl”? Michaelson Skandalen 32 (1891). Å, din psykologi, den gör mig tokig! Wahlenberg Löndörren 53 (1892). Jag tänkte du skulle tala om något, som rörde oss, men du pratar ju bara om hur det var hos grefve Nainski. Hvad har jag med din grefve att göra? Rydelius Dostojevski 1: 120 (1912; ry. Kakoe mně dělo do tvoego grafa).
β) (utan klandrande osv. innebörd) för att beteckna en person l. sak ss. föremål för den tilltalades intresserade omnämnande, loford l. uttalade beundran o. d. E. G. Geijer (1811) i Sv. mem. o. bref 7: 160. Nå, får jag den äran göra bekantskap med din förträffliga Jernbärare? Blanche Jernbär. 7 (1847). Din doktor (guldmakarn) är .. antingen en bedragare, eller en som bedrager sig sjelf. Topelius Fält. 5: 126 (1865, 1867). Hallström Erot. 74 (1908).
n) med afs. på ett kropps- l. själstillstånd, en sinnesstämning, känsla o. d. hos den tilltalade, l. en handling l. verksamhet af honom; äfv. eljest vid ett sbst. bakom hvilket ligger ett verbalbegrepp hvars subjekt den tilltalade är. Under din sjukdom. I din närvaro. Dagen efter din ankomst. Utan din hjälp hade företaget aldrig lyckats. Står du vid ditt ord? Mitt ja är så godt som ditt nej. Jag står på ögonblicket till ditt förfogande. Det är ditt eget fel att du har råkat illa ut. Gör ditt bästa! Min son tina synder ware tich förlåtna. Mark. 2: 5 (NT 1526). The wijndruffuor som vthan titt arbete wexta äre. 3 Mos. 25: 5 (Bib. 1541). Käre broder. Din helsa, sundheet och välmågo ähr migh aff hiertat altijdh kärt att höra och förnimma. G. Oxenstierna (1613) i Oxenst. brefv. 3: 14. Tu skall wäll finna boot / Til tin hunger. Brasck Apg. I 3 b (1648). Dijne Tanckar, / Anslag, och Ord; dijne gerningar alla du grunda på Gudz bud. Stiernhielm Herc. 366, 367 (1658, 1668). Nu skal du ha tack, min Läsare, för dit tålamod. Dalin Arg. 2: 335 (1734, 1754). Sluta nu ditt prat och ditt kält. Bellman 2: 95 (1777). Torka dina tårar. B. E. Malmström 6: 36 (1839). Jag (vill) ej veta af dina dumma upptåg. Crusenstolpe Mor. 1: 60 (1840). Här har du för ditt besvär. Hagberg Shaksp. 2: 135 (1847). Efter förmåga vill jag villfara din begäran. Rydberg Ath. 146 (1859, 1866). Det där kan väl aldrig vara ditt allvar? Michaelson Skandalen 174 (1891). När du .. är i Stockholm och skall sköta dina nöjen. Elkan John Hall 83 (1899). Vi voro så vana vid ditt sällskap, att vi saknade dig. Strindberg Kammarspel 4: 20 (1907). — särsk.
α) i predikativ ställning, med starkt possessiv bet. (jfr a). Idén är din. Häthén Göteborgare 112 (1892).
β) för att beteckna ngt (mer l. mindre) konkret ss. utfördt l. tillverkadt l. skapadt o. d. af den tilltalade. Käre Syster Wij haffue nw i tesse dager vndfongit thin scriffuilse. G. I:s reg. 9: 89 (1534; i bref från G. I). Dig, evige Gud, låfva alla Dina verk. Handb. 1811, s. 4. Jag tycker, att dina strumpor (dvs. de strumpor du stickar) ä' utmärkt bra. Wahlenberg På vakt 69 (1890). Jag har inte läst mer än en eller två af dina dikter. Åkerhielm De gamlas roman 110 (1907).
o) [jfr fsv. swa stoor är nw i mik thin räddoghe, at .. (Su 95), t. dein besitz macht mich glücklich] (beträffande brukligheten jfr anm. nedan) motsv. en objektiv gen., med afs. på en handling l. verksamhet som har den tilltalade till föremål l. eljest vid ett sbst. bakom hvilket ligger ett verbalbegrepp hvars objekt utgöres af den tilltalade äfvensom i därmed jämförlig anv. Din blotta åsyn gör mig glad. Wtan tin skada. G. I:s reg. 8: 322 (1533). Något moste jag til din Vnderrettelse röra om (dvs. tala om) wår Fredz-tractat. A. Oxenstierna Bref 4: 194 (1645). Tin tienst O sköna Gudinna / Är liufligh. Chronander Surge A 4 b (1647). Din dyrkan (Backus) mig förtär. Bellman 2: 38 (1769). Här blir det hädanefter endast i mitt bröst ditt minne och din bild lefva. Crusenstolpe Mor. 6: 420 (1844). Med din begrafning skall jag icke bida. Hagberg Shaksp. 3: 242 (1848). Kom han inte hit för att måla ditt porträtt? Michaelson Skandalen 90 (1891). Hela sällskapet eftersträfvar ifrigt din bekantskap. Hallström Erot. 80 (1908). — särsk.
α) vid ett ’nomen agentis', dvs. sbst. som bildats till ett verb ss. beteckning för den person som utför den gm verbet uttryckta handlingen l. verksamheten. Qwinna hwar äro thina åklaghare? Joh. 8: 10 (NT 1526). Tenck vppå tin skapare j tinom vngdom. Pred. 12: 1 (Bib. 1541). Dina bekännare. Handb. 1811, s. 61 (i bön till Gud). Din förförare är en gift man. Palmblad Nov. 1: 96 (1840). Jag känner din välgörare. Strindberg Midsommar 165 (1901).
β) i en del till det religiösa språket hörande uttr. i hvilka talet ställes till Gud. Iagh wil .. tilbidia .. j tinne fruchtan. Psalt. 5: 8 (Bib. 1541; öfv. 1904: i din fruktan). Din .. Helge Anda, / Som till Din kännedom mitt stela Sinne dra'r. Frese Andel. dikt. 2 (1726). Bibehåll mig oaflåtligen i Din sanna dyrkan. Handb. 1811, s. 42. Hjertat, till din lydnad böjdt. Ps. 1819, 186: 7. Vi döpe dem (dvs. barnen) till ditt förbund. Runeberg 4: 10 (1857). Att vi .. må dagligen tillväxa i Din kunskap. Handb. 1869, s. 65. Förläna oss genom din Helige Ande att framlefva vårt lif i din gemenskap. Handb. 1894, s. 4.
γ) i numera obrukliga anv. Wij äre brinnande j tin kerleek (dvs. brinna af kärlek till dig). Sus. 20 (Bib. 1541). Hur dyrt det nöje man mig lämnar / At här et ögnablick dit samtal äga få! Kellgren 1: 38 (1786). Ur din åsyn tagen, / Mig blott din tanka unnas mer (dvs. ej längre i tillfälle att se dig, får jag numera bl. tänka på dig). Dens. 2: 199 (1790). Se kring dig (Svea)! Dina rof (dvs. de landförluster du lidit) ha farorna förstorat. Tegnér (1811) i SAH 6: 161 (1817; i den ursprungliga affattningen af Svea; uteslutet i skaldens Sm. saml. dikter1828).
Anm. till o. Denna anv. af ordet är (liksom den häremot svarande anv. af den objektiva gen.) sedan ganska länge stadd i stark tillbakagång. Bäst har den bibehållit sig i det konservativa religiösa språket (jfr särsk. β). I allm. synes den i våra dagar möjligare i samma mån som det ursprungliga bet.-förhållandet mellan possessivet o. det styrande ordet förbleknat o. trädt i bekgrunden, hvarigm ofta (mer l. mindre medveten) anslutning till andra, vanligare anv. äger rum (så t. ex. af α till k).
p) [eg. specialanv. af k] i förb. som omskrifva l. ersätta ett 1:sta personens personliga pron.
α) [jfr lat. malest, Cornufici, tuo Catullo (Catullus)] för att framhäfva det förhållande af innerlig förtrolighet, ömhet o. hängifvenhet hvari den talande står till den tilltalade; äfv. ngn gg ss. uttryck för bevågenhet l. ynnest; stundom motsv. ett af den tilltalade användt (smeksamt) uttr. med min. Far väll min Thyrsis, haf din Cloris i ditt minne. Lindschöld Vitt. 198 (c. 1670). Lenngren 1 (1798). Hvad skall du tänka och säga om din Ottilia, käraste Mormor, när jag tillägger, att dessa smickrande loford gjorde mig outsägligen glad! Knorring Illus. 116 (1836). Jag har ju sagt dig, att din kejsare sjelf skall tala för dig. Palmblad Nov. 1: 73 (1840). Jag vill bara veta, om du håller af mig eller ej. Säg, att du håller af din lilla Stina som förr. Wahlenberg På vakt 101 (1890; yttradt af en dotter till hennes far). Du kan inte göra mig större glädje än då du har riktigt roligt. Då har också din gamla mor den största glädje. Häthén Göteborgare 135 (1892).
β) [efter motsv. anv. i hebr. (o. andra språk)] (i sht i bibelspråket o. däraf påverkad framställning) i förb. din tjänare, tjänarinna, använda ss. uttr. för ödmjukhet o. underdånig ringhet inför Gud l. jordisk makthafvande; äfv. i pl., då den talande yttrar sig å fleras vägnar. Herre nw lather tw thin tienare fara j fridh. Luk. 2: 29 (NT 1526). 1 Mos. 32: 10, 47: 3, 1 Sam. 3: 9 (Bib. 1541). Tijn tienarinna haffuer icke .. gladh warit, sedhan iagh hijt kom .., vthan j tigh allena. St. af Est. 2: 18 (Därs.; i bön till Gud). Tine tienare äre komne ifrån Canaans landh. Gevaliensis Jos. 29 (1601; yttradt af Juda till Josef). Därs. 38. Lenngren 196 (1788). Ack, min älskade biskop, din ringa tjenare blyges öfver sin ovärdighet. Rydberg Ath. 95 (1859, 1866; yttradt af en presbyter). Lönnberg Kåre 27 (1887). [efter fr. votre serviteur] ss. chevaleresk höflighetsformel. Helsa din papa från din tienare och giör min recommendation på dett ödmiukeligast. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefväxl. 1: 25 (1690; i bref till hustrun).
q) [jfr lat. omnem spem in gremio maiestatis tuæ ponimus; jfr äfv. gr. δεόμεϑά σου τῆς μεγαλειότητος μετακαλέσασϑαι αὐτόν] (numera bl. ngn gg vid direkt efterbildning af klassiskt språkbruk) i förb. ditt majestät, din nåd o. d. vid tilltal till regent, furste l. annan förnäm l. högt uppsatt person: ers majestät osv. Skole (dvs. skulle) iag mig tuå för än tine nåde? Holof. 45 (c. 1580; sagdt af Judit till Holofernes). För the ord, eder och j, tig och tu, etc. skriffwa Herrer och Förstar gemenligen til hwar andra: Eders Kärligheet, eller, tin Kärligheet. A. J. Gothus Thes. ep. 2: 103 (1619). Wij ärom T(in) K(ärlighe)tt medh Faderligh nådhe och alt gott alltidh wäl benäghne. Därs. 3: 75 (i bref från en furste till hans dotter). Tin heligheet måtte (dvs. måste) nu töfwa, / Medh tigh lijtet taala, wij behöfwa. Chronander Bel. C 7 b (1649; ironiskt till en lastbar munk). Törs, stora Dråttning, jag Dit majestät påminna / Hvad Du befalte mig om kyrkan uti Lund. Corylander Lunds domk. Dedik. (c. 1753). Lönnberg Kåre 54, 80 (1887). ”Höge kejsare”, — sade (kejsarinnan) .. hastigt, — ”ditt majestät synes mig förströdd och tankfull”. Därs. 150. jfr: (Ärkebiskop Johannes Magnus) sade (ss. majgrefve o. värd) til Konungen (G. I): Vår nåd dricker edor nåd til ... Huru Konungen tyckte therom, gaf han tilkenna, sägandes: Tin nåd och vår nåd rymmas icke vnder ett tak. Rhyzelius Episc. 1: 54 (1752).
r) ss. bestämning till sbst. som ingår i en förb. af prepositionell karaktär. Du å din sida, på ditt håll. För din del har du ingen orsak att klaga. Un oss ath wij sitiom then ene på thina högre sidho, och then andre på thine wenstro vthi thin herligheet. Mark. 10: 37 (NT 1526). Forbannat ware marken för tina skul. 1 Mos. 3: 17 (Bib. 1541). Thu vilt (dvs. må) och så på thinne sijde ther till förtencht vara (dvs. vara betänkt därpå). G. I:s reg. 20: 252 (1549). Sara har på dina vägnar gifvit honom något hopp. Gyllenborg Sprätth. 112 (1737). Jag har friat i ditt namn. Hagberg Shaksp. 2: 34 (1847). Jag ville enlevera flickan för din räkning. Blanche Dardanell 71 (1847). Om jag vore i ditt ställe. Edgren Ur lifvet 2: 129 (1883).
s) [jfr fr. tu gagnes tes six à sept francs] (hvard.) i viss mån pleonastiskt vid tids-, måtts- o. värdebestämningar i uttr. som beteckna en betydlig l. afsevärd summa l. mängd o. d.; ofta ungefär liktydigt med: ända till. Du förtjänar kanske i medeltal dina hundra kronor om dagen? Du har .. måst ro dina styfva fyra mil hem. Lönnberg Syrend. 32 (1888). Lägg genast upp dina 10,000, medan Fia Pettersson nöjer sig med den summan (för att låta äktenskapslöftet gå tillbaka). Högberg Frib. 306 (1910). Stackars gamla bok(träd)! .. Nåja, du kan kanske ännu leva dina hundra år! Hultenberg Chateaubriant Toner 32 (1912).
2) [jfr d. du maa sørge for dig og dine, t. du sassest am camin, umgeben von den deinen, eng. lasting shame / on thee and thine this night I will inflict, fr. et la loi des chrétiens, / t'ordonne-t-elle ainsi d'abandonner les tiens?, lat. tu decus omne tuis, gr. οἱ σοί; jfr äfv. holl. de uwen, eng. you and yours] substantiviskt i pl. de dina, numera sällan (utan best. art.) dina: dina närmaste, dina anhöriga, din familj; äfv.: dina vänner, dina anhängare l. lärjungar, meningsfränder l. partikamrater o. d.; numera sällan: dina landsmän l. medborgare o. d. Gack thina färde vthi titt hws till thina. Mark. 5: 19 (NT 1526; öfv. 1912: de dina). O tu stadh som vthgiuter tinas blodh. Hes. 22: 3 (Bib. 1541; öfv. 1904: dina invånares). Morkära Fru Margreta sampt min hustru lathe helsa digh och alla de dina medh många lycksaliga godda dagar och nätter. G. Oxenstierna (1613) i Oxenst. brefv. 3: 13. Tu och tina (dvs. de som följa dig l. ansluta sig till dig) blifwa till stoor spott! Chronander Surge A 6 b (1647). Du och dine (dvs. dina landsmän l. medborgare) ha skänkt åt en Enevålds-Herre det ädlaste I ägen. Dalin Arg. 2: 251 (1734, 1754). O Jesu! än de dina / Du vill omkring dig se. Ps. 1819, 150: 1. Dina brukas stundom såsom Substantiv, för: Personer, som på något sätt tillhöra dig; slägtingar, anhöriga, vänner. Du får nöjet att råka dina. Se der en af dina. L. M. Enberg i Försl. t. SAOB (1850). Dagligen (strömma) nya hopar till korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga själar, som trängta till en brunn med lefvande vatten. Rydberg Ath. 78 (1859, 1866; yttradt till hedningen Krysanteus). Oscar ii 3: 182 (1888). — (enst.) sådana som du, dina gelikar. Ivar. Ni har blifvit så fasligt allvarliga — och tråkiga! Konstapeln. För dig och de dina! Men lifvet är inte så muntert. Strindberg Midsommar 170 (1901).
3) substantiviskt i sg. n. ditt.
a) [jfr t. du hast das deine längst durchgebracht, fr. défends le tien] (numera mindre br.; jfr dock β) din egendom, dina tillhörigheter l. ägodelar o. d. Söök effter titt när migh och tagh thet. 1 Mos. 31: 32 (Bib. 1541). Titt blijr (när du är död) bytt bland mongen som, / Tigh een gång ey tänchte om. Wivallius Dikt. 115 (1641). Af den som tager ditt från dig kräf det icke igen. Luk. 6: 30 (öfv. 1883; NT 1526: thin ting, öfv. 1912: hvad som är ditt, gr. τὰ σά). — särsk.
α) i motsättningen ditt och mitt l. (vanl.) mitt och ditt (se under MIN, poss. pron.).
β) (fullt br.) i (ngt) utvidgad anv. Det var roligt att höra att du har fått ut ditt (dvs. de penningar du hade att fordra o. d.). Du kan vara glad som har ditt på det torra. Jach hörer tich til medh alt mitt, Thw hörer mich til medh alt titt. O. Petri Men. fall E 8 a (1526). — (mindre br.) (Jag) Skall fråga efter (dvs. vårda mig om) ditt, och adsistera dine tiänare ded besthe jag förmå. A. Oxenstierna Bref 4: 97 (1643). Våre Fäder hade rätt, / Att en Kung bör vara: / Ty hans Högsta Makt kan lätt / Dig och Ditt försvara. Thorild 1: 164 (1805).
b) [jfr ä. dan. o. dan. dial. (hjem) til dit] (hvard.) ditt hem, din bostad, stället där du bor l. vistas; vanl. i förb. (hem) till ditt ss. svar på frågan ’hvarthän?', från ditt ss. svar på frågan ’hvarifrån?'; stundom (bygdemålsfärgadt) i förb. (hemma) hos l. till ditt ss. svar på frågan ’hvarest?' Tu plegade oss så merkeligen wäll hem till tiit. G. I:s reg. 12: 247 (1539). Faar nu heem til titt. 4 Mos. 24: 11 (Bib. 1541; öfv. 1904: Gif dig nu af hem igen). Augusta ther går din Moder, och will gå hem til dit. Växiö rådstur. prot. 1621, s. 436. Hur må de hemma hos ditt i dag? Carlén Ensl. 2: 82 (1846, 1870). Se min man, som kommer ut från ditt. Andersson Terentius Phormio 20 (1896). Gå hem till ditt. 1 Kon. 1: 53 (öfv. 1904; Bib. 1541: Gack j titt hws).
c) [jfr t. du hast das deine getan, lat. tuomst, si quid præter spem euenit, mi ignoscere (Terentius)] (i sht hvard.) hvad som åligger l. tillkommer dig att göra; hvad man billigtvis kan begära l. vänta af dig; din plikt, din skyldighet; din sysselsättning, dina sysslor; ofta i uttr. som innebära en påminnelse för den tilltalade att ej blanda sig i l. bekymra sig om det som ej vidkommer honom. Jag har gjort mitt; gör du nu ditt! Lät andra skjöta sitt, skjöt du ditt. Borg Luther 1: 198 (1753). Gör du blott ditt, / Gör han (dvs. Gud) nog sitt. Runeberg 4: 87 (1857). Jag tycker så synd om herr Anselmo. Luzia. Hm! Passa på ditt! Hallström Venez. kom. 42 (1901). Är du färdig med ditt? Kom då in till mig och ta en grogg! Söderberg Allvars. lek. 74 (1912).
d) (i sht hvard.) det som är föremål för ditt intresse l. upptager dina tankar o. d.; hvad du har för dig l. sysslar med o. d.; det som är af vikt o. betydelse för dig l. utöfvar inflytande på din ställning o. dina förhållanden osv.; stundom: ditt ’kors', dina sorger o. tråkigheter o. d. Åh, du var så upptagen af ditt att du hvarken hörde eller såg. Du snattrar jämt om ditt och bara ditt. Du som andra har ditt att bära på (l. dras med). Att syssla i skogar och kärr, onödigt och ständigt, / Sådant är ditt. Runeberg 1: 6 (1832). ”Nå, jag blygs inte bekänna Herrans namn ...” ”Sja, du får gärna för mig ha ditt för dej”, genmälde björnskytten. Högberg Frib. 277 (1910). Du har ditt, som binder dig. Söderberg Allvars. lek. 394 (1912).
II. [Nedan behandlade anv. af ordet (liksom af possessiverna E(DE)R o. MIN o. ngn gg VÅR; jfr äfv. under HAN) är en för de nordiska språken karakteristisk egendomlighet, som är säkert dokumenterad åtm. ända från 1200-talet, ifall det enda exemplet härpå i den äldre Eddan (Hárbarðslióð: skyldak launa kǫgursveini þínum kanginyrði), såsom F. Jónsson (Aarb. f. nord. oldk. 1888, s. 156 f.) förmodar, skulle bero på interpolation.
Om anledningen till denna anv. hafva olika meningar blifvit framställda. Äldre, numera väl allmänt öfvergifna förklaringsförsök hafva lämnats af J. Grimm (D. myth. 509 (1835), D. gram. 4: 295 f. (1837), Kl. schriften 3: 271 ff. (1855)) o. af isländaren G. Vigfusson (Cleasby o. Vigfusson Dict. (1874; under þinn)).
A. Frigell (Frey 1848, s. 138) o. senare E. Schwartz (Kasus 121 (1878), Arkiv f. nord. filol. 15: 182 ff. (1899)) anse possessivet här uppkommet ur o. etymologiskt likvärdigt med en epexegetisk gen. I Dania 7: 20 ff. (1900) söker K. Sandfeld Jensen stödja denna uppfattning gm att hänvisa på liknande konstruktioner i andra, särsk. romanska språk: port. seu burro, din åsna, seus tagarellas, era sladdertaskor, m. fl., (syd)rumän. mărata-ńi, jag, min stackare, uttryck hvilka sannol. riktigt (för portugisiskans vidkommande redan af Tobler Vermischte beitr. zur französ. gram. 2: 78 (1894)) förklaras ss. likställda med sådana, i de romanska språken vanliga uttryck som port. o bom do padre, vår hedersman till pater, desgraçado de mim, jag olycklige, fr. ce fripon de Charles o. d. Med dessa sistanförda jämställer S. J. i grammatiskt afs. vändningar som d. den slyngel af en barber, den engel af et pigebarn, den slyngel til barber, det gale menneske til Jakobsen, nor. d'er troll til gut, det er nokot til folk, sv. en lymmel till karl, en krona till vän osv. Jfr äfv. ä. sv. ”En arg Skälm af en Dräng” o. d. (se AF I 20). Hvad uttrycken med ”af” vidkommer, synes sammanställningen vara riktig, men är utan ngn som helst beviskraft för här behandlade anv. af din, då de nordiska språken i sina äldre skeden ej vid personbeteckningar känna till en epexegetisk gen. af ifrågavarande slag (jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 16: 244 (1900)). Dessa uttr. få nog i stället anses bero på senare inflytande från t. o. fr. (o. ytterst gå tillbaka på sistnämnda språk), en möjlighet som S. J. själf medgifver. Jfr äfv. eng. a dolt af o boy o. d. Beträffande åter den öfver hela det östnordiska språkområdet liksom äfv. i Norge folkliga konstruktionen med ”till”, torde denna hafva ett helt annat ursprung o. ingalunda vara ekvivalent med en gen. Närmast har den väl utgått från fraser som ha en lymmel till dräng, ha en gås till hustru o. d. (se för öfr. TILL; jfr äfv. Aasen, under til).
Ett helt annat förklaringsförsök lämnas af E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 327 ff. (1891). T:s förklaring anknyter till det sakförhållandet att pronominet i denna anv. ej urspr. var bundet vid tilltalsfraser; man sade förr (jfr b nedan) din räf har bedragit mig i samma mening som vi nu uttrycka gm du, din räf, har bedragit mig. T. sammanställer dylika uttr. med sådana fraser som skalken tittar fram ur hans ögon, han har en räf bakom örat. I dessa uttr. föreligger, som man ser, ett slags personklyfning. Den tilltalade personen har ett ’alter ego': en skälm, en räf som gömmer sig bakom hans öra, o. detta ’andra jag' uttrycker hvad den talande för tillfället anser vara den tilltalades egentliga, innersta väsen. Än kan detta vara en så l. så beskaffad person, än ett djur, än ngt rent materiellt (t. ex. en väderflöjel). Särsk. i ä. tid är det ofta nog bl. en dålig l. föraktlig egenskap: din odåga betyder eg. ’din oduglighet', din otäcka eg. ’din otäckhet'. Dessa sistnämnda abstrakta uttr. hafva paralleller från en yngre tid i sådana höflighetsformler som ers höghet, ers majestät, ers nåd; äfv. här träder ett abstrakt egenskapsord i st. f. personen själf. Jfr äfv. tillmälet ditt djäfvulskap vid sidan af det mera konkreta o. direkta din djäfvul. Dylika förb., innehållande ursprungliga abstrakter, äro fullt folkliga o. vanliga i våra dialekter; jfr t. ex. okvädinsords- o. öknamnslistorna hos Vendell Östsv. monogr. 63 ff. (1890), hvilka upptaga åtskilliga feminina o. neutrala ord som haft ungefär samma historia som odåga. Ur norska folkspråket anföra Aasen o. Ross talrika motsvarande bildningar: udygja, odåga, uvyrda, vårdslös person (eg.: ovårdsamhet), vitlöysa, tok, galning, osv. Äfv. i isl. o. fnor. har man dem från gammalt: (mann)fýla, f., usling, afskum, stackare (fýla eg.: ruttenhet, stank, smuts), auvirði, n., ovärdig människa (eg.: värdelöshet), úhrøsi, n., afskum (eg.: vederstygglighet)., ofrhugi, m., öfvermodig människa (eg.: öfvermod), úmannan, n., mannleysi, n., mannlæra, f., fsv. missmänna, f., alla med bet.: omanlig stackare (eg.: omanlighet). Äfv. det färöiska ómenni, n., med samma bet., torde från början vara abstrakt. Från ä. dan. kan ss. ex. anföras vanart, dålig l. ond människa, från modern d. vrøvl, n., pratmakare (eg.: struntprat), o. från d. dial. bjælster, n., person som skäller o. är ovettig (eg.: skällande). Användningen af urspr. abstrakta sbst. ss. okvädins- o. skymford o. öfverhufvud ss. nedsättande beteckningar för person sträcker sig alltså öfver hela det nordiska språkområdet o. går ej bl. djupt ned bland folket, utan också långt tillbaka i tiden. Den torde därför hafva spelat en hufvudroll, för att icke säga hufvudrollen, vid utbildningen af här omhandlade konstruktion.
Mot Tegnérs här refererade o. på några punkter gm tillagda nya fakta ngt fullständigare motiverade förklaringsteori har A. Kock, som i Arkiv f. nord. filol. 16: 241 ff. (1900) uttalat sig om denna fråga, ställt en annan. Han anser att T. ej nog tagit hänsyn till att okvädinsorden väsentligen tillhöra det lägre språket, som i allm. rör sig med konkreta uttr. (jfr häremot det nyss ofvan anförda). K. söker utgångspunkten för den analogi gm hvilken han anser ifrågavarande uttryckssätt hafva uppkommit i sådana förb. som jag skall basa (klå osv.) ditt kadaver, din svinpäls, din beckbyxa, kan din skrikhals icke tiga? o. d. I dessa satser kunna, enl. K., de resp. substantiven å ena sidan tydas så, att de afse den tilltalades kropp l. ngn hans kroppsdel l. ngt hans plagg, å andra sidan kunna de uppfattas ss. åsyftande personen själf (beckbyxa = den som har beckiga byxor, dvs. sjöman, osv.). Analogien från dylika fall skulle hafva medfört att man senare äfv. kommit att säga jag skall basa (dig) din usling o. d., där substantivet ej är dubbeltydigt.
Det kan dock starkt ifrågasättas, om den af K. ss. ett obestridligt faktum antagna dubbeltydigheten verkligen (vid otvunget tal) förefinnes l. förefunnits i de anförda satserna. ’Kadaver' kan, liksom synonymet ’as', användas om en lefvande människa, men svårligen lär det väl brukas om en lefvande människas kropp. ’Beckbyxa', ’svinpäls', ’skrikhals' äro vanliga i språket i sin roll af possessiva ssgr, afseende personen som är utrustad med ngt af de nämnda attributen, men näppeligen säger man (annat än rent tillfälligtvis) ’skrikhals' i bet. ’skrikande hals' l. ’svinpäls' om ett människokroppens hölje l. ’beckbyxa' om en sjömans beckiga byxor. Ej heller säger man t. ex. om själfva hufvudet ’mitt (ditt) dumhufvud'; det heter ’mitt (ditt) dumma hufvud'. I själfva verket är gränsen mellan possessiva ssgr (t. ex. ’fårskalle' = den som har en ’skalle' som ett får, dvs. är dum som ett får) o. vanliga determinativa ssgr (t. ex. ’fårskalle' = skalle af ett får) inom vår språkgrupp vida skarpare uppdragen än man kanske i allm. föreställer sig. Redan i det indoeur. urspråket synas de s. k. ”bahuvrīhi”-ssgrna gm sin accentuering hafva varit ss. en egen klass skilda från ”karmadhāraja”-ssgrna. Orden ’dumhufvud', ’skrikhals', ’svinpäls' äro bildade efter tyskt mönster, men Grimm Wb. upptager icke för t. dummkopf, schreihals, schwein(s)pelz ngn annan anv. än den om person o. känner alltså dessa ord bl. ss. bahuvrīhibildningar. Ej heller upptages holl. pekbroek, hvilket väl tjänat till förebild för ’beckbyxa', i ordböckerna med ngn annan bet. än den personliga. Om man genomgår den rikhaltiga samling af exempel på hithörande missfirmliga uttryck som K. sammanställt, befinnes det, att bland de fraser han anfört ur litteraturen ingen enda står på gränsen mellan båda betydelserna, o. att af de ord han hämtat ur ordböcker l. ur folkspråket knappast ngt i fullt otvungen framställning lämpar sig för båda användningarna. Och äfv. om helt visst ett o. annat fall kan uppletas som bättre fogar sig in i K:s teori, blir det dock tvifvelaktigt, om dessa äro af den betydelse att de kunnat lämna utgångspunkten för en så vidtnående analogibildning som den det här gäller.]
(åtm. för den nutida språkkänslan) likvärdigt med DU l. (jfr under b) DIG, åtföljda af en apposition; i förb. med oftast mer l. mindre drastiska, ej sällan vulgära ord för att gifva uttryck åt harm l. förakt l. ovilja, hån l. ömkan o. d., men äfv. stundom i uttr. för deltagande l. beundran, smeksam vänlighet o. d.
a) [jfr fsv. gak thu bort thiin fula vätär, nor. nu frys du i hel, ditt vesle ting, d. tænk dig om, dit fæ, isl. þegi þú, fól þitt] (hvard.) i tilltal (utrop i tilltalsform) utanför satssammanhanget. Din djäfvul, ditt djäfvulskap! Ditt spöke! Din häxa! Din skurk, din lymmel, ditt gemena stycke, ditt afskum, ditt skarn, din slyna! Din odåga, din dummerjöns, din (l. ditt) tok, din fjolla, ditt våp, din nippertippa! Din åsna, ditt nöt, din räf, din (dumma) gås, din olycksfågel, din näbbgädda, din (usla) mask, ditt kräk! Ditt kålhufvud! Din tjurskalle, din gaphals, din ynkrygg! Din nattmössa, din stöfvel! Din kruka, din skvallerbytta, din väderflöjel! Din etterblåsa, din näspärla! Din arme stackare! Din lycklige ost! Din baddare, din hedersknyffel! Ditt lilla pyre, din sötnos, din raring! Hwilken som sägher thin dåre, han är skyldogh till helwitis eeld. Mat. 5: 22 (NT 1526; Bib. 1541: Tu dåre). Vth dijn tiuf och forrädare och slådz medh migh. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 25 (1593). Tigh, din nar, hålt munnen till! Asteropherus 32 (1609). Hur' ofta har iag spådt, / Tig så, din Luur, skull' hafwa gådt? Stiernhielm Harm. 56 (1668; i tilltal till Astrild). Din leska (dvs. ditt leda stycke'). Holmström Vitt. 200 (c. 1700). Vill du intet .. låta mig vara tilfreds (dvs. i fred) din leda Flicka du. Gyllenborg Sprätth. 56 (1737). Du tör bli svart igen din fula du. Därs. 120. Begriper tu intet thet, tit dumm-hufvud? Wadenstjerna 86 (1747). Din lilla stålla. Creutz Vitt. 76 (1759). Jag skall lära dig ditt lättfärdiga stycke att ha båtsmansslokar hos dej. C. I. Hallman 101 (1777). Resonerar du, ditt får? Bellman 3: 44 (1790). Du lät bysätta mig .., din gnidare. Blanche Läk. 45 (1846). Buga dig djupt, din sjutusan! Glunten har ta't kameraln. Wennerberg 2: 159 (1850, 1882; till kyparn). Så stanna, din toka! Gellerstedt G. vis. 209 (1900). ’Du kunde väl någon gång hålla dig hemma, ditt gamla troll', sade han (till kringstrykerskan). Lagerlöf Holg. 2: 395 (1907). Anm. Bib. 1541 i Mat. 5: 22 ersatt ’thin dåre', som stod i NT 1526, med ’Tu dåre', är skälet otvifvelaktigt det, att den senare formen föreföll värdigare än det mera hvardagligt folkliga ”din dåre”. Ännu i dag gör man en likartad skillnad mellan de båda konstruktionerna; jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 331 f.
b) [jfr fsv. utan jach far hempth pa tin ondha hwndh, d. jeg skal give din slyngel noget andet at tænke paa, isl. alldiarfr er þiófrinn þinn] (†) i uttr. som utgör en integrerande del af en sats, motsv. ett ’du, din' l. ’dig, din' (l. enbart ’du' l. ’dig') i det moderna språket. Din förtvifflade padde drager till Greffznes och slår digh full medh wijn. E. Lilliehöök (1587) i Vg fornm. tidskr. II. 2—3: 104. Sköött så Hanss hene i snön omkull, så sade hon Gudh skenne (dvs. fördärfve) tin bödil. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 82 (1598). Hwar åth leer tijn boffwe? Balck Esop. 27 (1603). Jagh skall pressa tin förbannadhe narr. Rondeletius 64 (1614). Jag må wäll Pipa på (dvs. göra en konst i) din hora och slamsäcker. Växiö rådstur. prot. 1648, s. 314. Himlen, som tin skälm med reetat öga märker / Skall laga tig en hämd, som är tin arghet värd. Rudeen Vitt. 205 (c. 1690; till en paskillskrifvare). Hwarföre biuder din diefwul migh gull och silfwer? Peringskiöld Vilk. 386 (1715; isl. hvi bydur fiandi thinn mier gull oc silfur?).
Anm. 1:o. Då uttrycket är subj. i satsen, står predikatsverbet stundom i 2:dra pers. sg., när denna till formen skiljer sig från 3:dje pers. (I de anträffade ex. har predikatet sin plats omedelbart framför pronominet.) Det lögst din skelm och geck. Asteropherus 65 (1609). Weest tijn boffel ey att mössan afftagha. Rondeletius 50 (1614).
2:o. Det gamla talesättet din räf biter icke min gås torde snarast hafva sin utgångspunkt i det ännu brukliga räfspelet. Men likasom i våra dagar de fleste, äfv. af dem som väl känna räfspelet, förbise detta sammanhang, så hafva helt visst äldre släkten ända in på 1700-talet gärna fattat uttrycket i öfverensstämmelse med här afhandlade anv. af din. Jfr med afs. på motställningen af 1:sta o. 2:dra personens pron.: ”Vår nåd dricker edor nåd til” (se I 1 q slutet). Se vidare under RÄF.
Ssg: DIN-LIK, se d. o.
Spoiler title