publicerad: 1939
Ordformer
(keld- 1588—1639. kjäll- (ki-, -ell-) 1643—1795. käll- (kell-) 1527 osv.)
Etymologi
1) vid jordytan framkvällande grundvatten, vanl. bildande en mindre vattensamling med ständigt till- o. avlopp; stundom äv. om grävd brunn. Het källa, se HET 1 a. JönkTb. 123 (1532). Gräfwa wäl Källor, thet är / Mindre Konst än som beswär. Arvidi 153 (1651). Bäckarne få sitt vatten från källor, som komma upp ur jorden. Berlin Lrb. 82 (1852); jfr d. Heliga källor af hvilka man tog vatten för medicinskt bruk. Nilsson Ur. 2: 20 (1862). Källor i skogarna hysa .. en egenartad vattenvegetation. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 82. — jfr BASSÄNG-, BLOT-, BORR-, DAGVATTENS-, DJUP-, DOP-, FRISK-, HÄLSO-, JÄRN-, KALL-, MINERAL-, OFFER-, RÄGN-, SPRING-, TREFALDIGHETS-KÄLLA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Sedan man druckit af kiällan, vänder man ryggen till henne. Hof Underr. 10 (1766). I källan smakar vattnet bäst. Wensell Ordspr. 42 (1863). Ju närmare källan, ju klarare vatten. Därs. 45.
b) (i sht i högre stil) i jämförelser. Ordspr. 25: 26 (Bib. 1541). Vtaff Œconomia .. moste politia .. lika som aff ena kello vprinna och vttflÿtha. LPetri Œc. 5 (1559). Gudz welsignelse är såsom en rik kella och skiön brunn. Swedberg SabbRo Förmäle § 13 (1710). Hur säll är den, hvars lif, som källan, stilla rinner. Dalin Vitt. 3: 59 (c. 1745). Runeberg (SVS) 1: 144 (1830).
c) (†) i uttr. springande källa, källa (brunn) vars vatten gm självtryck pressas upp över markytan, springkälla, springbrunn. LandtmFörordn. 87 (1699). Swedberg Schibb. 272 (1716).
d) om källa som utgör upphovet till ett vattendrag; i sht (o. numera vanl.) i utvidgad anv., om vattensamling l. vattendrag i allm. (ss. sjö, bäck o. d.) vari en flod har sitt upphov. 4Mos. 21: 15 (Bib. 1541). Några .. kiällor, af hwilka siöghar, åar och bäckiar hafwa sitt vrsprungh. CivInstr. 267 (1643). Voxnaelfvens källor, Siksjön och Amsen. Widmark Helsingl. 1: 5 (1860).
e) (mera tillf.) i utvidgad anv., äv. om (mindre) vattendrag som har omedelbart utlopp ur en källa. Här gå 3 qvärner utaff en kelle. Teitt Klag. 126 (1556). Källan som lent genom ängens sköte ormar sig fram utan dån och bölja. Kellgren 3: 292 (1790).
f) i utvidgad anv., om ställe där andra ämnen än vatten komma fram från jordens inre; nästan bl. i ssgr l. elliptiskt för ngn av dessa. En källa af petroleum, som uppkommer från ett lager af stenkol. Berzelius Kemi 5: 1174 (1828). — jfr BITUMEN-, GAS-, HELIUM-, NAFTA-, OLJE-, PETROLEUM-, STENOLJE-KÄLLA.
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.
a) (i sht i vitter stil o. i bibliskt spr.) i allm., med mer l. mindre klar anslutning till 1. Gudz thens aldra högstes ord är wijshetennes brund, och thet ewiiga budit är hennes kella. Syr. 1: 5 (öv. 1536). Den rätta vettenskapens källa är likaså klar som hon är djup. Tegnér (WB) 7: 167 (1834). Siwertz JoDr. 253 (1928).
b) (i sht i vitter stil o. i fackspr.) om det varifrån ngt har sitt ursprung; ursprung l. upphov (till ngt); orsak (till ngt). Gudh är godhetennes källa, ther jntit annat än gott kan vtflyta. OPetri PEliæ f 1 b (1527); jfr a. Handelen (är) källan til en Stats välmåga. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 104 (1775). En ständig källa till missnöje. HT 1917, s. 285. — jfr DAGER-, ELEKTRICITETS-, ENERGI-, FEL-, FÖRVÄRVS-, GLÄDJE-, LJUD-, LJUS-, RIKEDOMS-, STRÖM-, STÖRNINGS-, VÄRME-KÄLLA m. fl.
c) (i sht i fackspr.) om skrift, sagesman, muntlig utsaga l. dyl. varifrån en uppgift hämtats. Tryckta, otryckta källor. Ha en uppgift ur säker källa. Vem är din källa? Schroderus Os. 1: 532 (1635). Sturleson gifver sjelf up de källor, utur hvilka han hämtat sin Historia. Lagerbring 1Hist. 1: 3 (1769). Under nära 100 år var han (dvs. Franckenius gm sin flora) källan för Svenska växtnamnen. Fries BotUtfl. 3: 202 (1864). De skrifna källorna för Sveriges historia begynna sent. Hildebrand Medelt. 1: 40 (1879). Bondepraktikan .. (härstammar) ur antika källor. Nilsson FestdVard. 23 (1925). — jfr ANDRAHANDS-, BEVIS-, BEVISNINGS-, FORSTAHANDS-, INFORMATIONS-, PRIMÄR-, RÄTTS-KÄLLA m. fl.
d) (i vitter stil) om tårkörtel; vanl. mer l. mindre oeg., om tårflöde l. ”tårekälla”, i sht i förb. med ”öga” l. ”tår” i uttr. som beteckna gråt, tårar o. d. Börk Darius 350 (1688). Mine ögons kiällor briste / Med en ymnig Tåre-flod. Frese AndelD 55 (1726). Tårarnes heta källa vällde åter upp. Snellman Gift. 1: 95 (1842). Ack, förtro åt källans flöde, / Lilla vän, ditt hårda öde! Wirsén Dikt. 48 (1876; till en tiggarflicka). — jfr TÅRE-KÄLLA.
Ssgr (i allm. till 1. — Anm. Här anförda namn på djur o. växter avse i regel att djuret l. växten förekommer i l. vid källa l. källdrag l. på likartade fuktiga platser): A: (1 d) KÄLL-ARM, r. l. m. (i fackspr.) om flodarm som har sin upprinnelse inom huvudflodens källområde. Dalälvens båda källarmar, Österdalälven och Västerdalälven. Palmblad LbGeogr. 49 (1835). —
-BLOMSTER. bot. om olika växtarter som förekomma på fuktig mark l. vid källor. Lind (1749; under froschpfeffer; sannol. om Ranunculus sceleratus Lin.). Pontén Fl. 54 (1847; om Anemone nemorosa Lin.). —
-BLÅSA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) zool. snäckan Physa (Bulla) fontinalis Lin., vattenblåsa, som förekommer på i källsprång förekommande växter. Fischerström 2: 211 (1780). Dens. Mäl. 240 (1785). —
-BRO. (källe-) [sv. dial. kallbro] (i vissa trakter) brunnskar. PoetK 1816, 1: 20. Sander Ar. 36 (1877). —
-BÄCK. (i sht i fackspr.)
-DRAG. (sankt) ställe där källvatten rinner fram, källåder, källbäck (i bet. 1), källa. Ekblad 424 (1764). (Sipporna) växa .. i lundar vid källdrag och rännilar. MoB 2: 137 (1797). Syrsand .. kallas sandjord, som genomsättes af källdrag. Juhlin-Dannfelt 391 (1886). TurÅ 1931, s. 204. —
(1 d) -FLOD. vattendrag (flod, å) som (vanl. jämte ytterligare ett l. flera dylika) utgör upphovet till en flod; stundom äv. allmännare, om biflod. Nilen uppkommer genom föreningen af tvenne källfloder. Palmblad LbGeogr. 63 (1835). TT 1898, Byggn. s. 63 (om biflod). —
-FLY, n., äv. r. l. m. [sv. dial. källfly] (i vissa trakter) kärr l. sumpmark som på grund av däri förekommande källådror icke tillfryser; jfr FLY, sbst.1 Juslenius 184 (1745). LfF 1840, s. 324. —
-FLÖDE.
1) till 1: litet vattendrag (källåder, bäck l. dyl.) som rinner till l. från en källa. Hedin Beskickn. 326 (1891).
3) (i vitter stil) bildl. till 1 l. 2, om ngt (i sht skrift l. dyl.) som utgör en (ständigt flödande) källa till kunskap l. dyl., l. om ngt som är källan till ngns skaldeådra, inspirationskälla. Talrika efterlemnade skrifter utgöra det källflöde, som .. bäst skall för efterkommande afspegla .. (E. W. Svedelius') personlighet. 3SAH 4: 16 (1889). Det finnes hos Wallin ett lönligt källflöde, som rinner upp i ensamheten. SvLittH 2: 187 (1919). —
(2 c) -FORSKNING. forskning i (t. ex. en vetenskapsgrens) källor. 2SAH 45: 73 (1869). Att källforskningen (rörande Mohammed) i det närmaste är undangjord. Lindberg Moham. 3 (1897). —
-FRISK. om vatten: frisk som vattnet i en källa; äv. bildl. CVAStrandberg 1: 241 (c. 1870). Linnés omedelbara och källfriska språk. Levertin Linné 74 (1906). —
-FRÖ. m. l. f. l. r. l. n. (käll- 1739 osv. källe- 1736) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) zool. benämning på vissa grodarter (särsk. vanliga grodan, Rana temporaria Lin.) l. deras ungar. Broocman Hush. 3: 15 (1736). Fischerström Mäl. 179 (1785; om Rana esculenta Lin.). Nilsson Fauna 3: 78 (1842; om Rana temporaria Lin.). LfF 1864, s. 79 (om grodunge). —
(2 c) -FÖRTECKNING. över källor (skrifter o. d.) som anlitats för viss (i sht vetenskaplig) framställning; litteraturförteckning. SAOB 1: I (1899). —
-GRODA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) zool. jfr -FRÖ. BBergius PVetA 1780, 2: 169 (om Rana esculenta Lin.). —
-GRÄS. bot. gräset Glyceria aquatica Presl.; ngn gg äv. om andra gräs l. örter som förekomma på fuktiga platser. Wahlberg Foderv. 87 (1835). LB 2: 163 (1900; om Pedicularis palustris Lin.). —
-GUDOMLIGHET~0200 l. ~0102. rel.-hist. i vissa religioner: gudomlighet som tänkes (bo i o.) härska över en källa. NF 11: 374 (1887). —
-GULDPUDRA~020. bot. örten Chrysosplenium alternifolium Lin., guldpudra. Lilja SkånFl. 257 (1870). —
(2 c) -HÄNVISNING~020. hänvisning till (skrift som anlitats ss.) källa. Ahnlund Oljob. 237 (1924; pl.; rubrik). —
-JUNGFRU. rel.-hist. i vissa religioner: övernaturligt, kvinnligt väsen som tänkes bo i l. vid en källa. Afzelius Sag. 2: 151 (1840). —
-KLAR. (i sht i vitter stil) klar som (vattnet i) en källa; ofta bildl. Franzén Skald. 3: 221 (1824, 1829; om Vätterns vatten). Anatole France eger .. en källklar .. stil. PT 1897, nr 246, s. 3. —
-KRASSE. bot.
(2 c) -KRITIK. kritisk granskning av (för en vetenskaplig undersökning l. dyl.) till buds stående källor. Rydberg Myt. 2: 435 (1889). —
(2 c) -KRITISK. jfr -KRITIK. 2NF 8: 1184 (1908). Resultat, som vunnits genom en strängt källkritisk forskning. OoB 1928, s. 431. —
-KROK. (käll- 1930. källe- 1640—1652) [sv. dial. källkrok] (i vissa trakter) stång med en krok i ena ändan varmed ett ämbar vid vattenhämtning kan sänkas ned i en källa. Linc. (1640; under telo). Fatab. 1930, s. 201. —
-KULT. rel.-hist. i vissa religioner: dyrkan av (särsk. offrande i) ss. helig ansedd källa. Uppl. 1: 220 (1902). —
-LAX. [efter det lat. namnet] (mindre br.) zool. den i Sv. från Nordamerika inplanterade laxfisken Salmo fontinalis Mitchell, bäckröding. FoFl. 1907, s. 287. Hammarström Sportfiske 295 (1925). —
-LJUNK. (†) bot. örten Ranunculus flammula Lin., ältgräs. Franckenius Spec. E 1 b (1638). Lindestolpe FlWiksb. 32 (1716). —
-LUNK. (käll- 1877 osv. källe- 1639—1871. -lumk 1639. -lunk 1760 osv.) [med avs. på formen -lumk jfr t. dial. lumeke (jämte lunecke) ss. namn på örten Veronica Beccabunga Lin.] bot. örten Montia fontana Lin.; förr möjl. äv. om annan i vatten växande ört; jfr -LONKE. Schroderus Comenius c 2 b (1639; möjl. om Veronica Beccabunga Lin.). Samzelius Blomst. 21 (1760). Uppl. 1: 85 (1902). —
(2 c) -MATERIAL. i sht i fråga om historiska vetenskaper: (skriftligt) material bestående av (samtida) vittnesbörd om förhållanden rörande en viss tid, person osv. PedT 1898, s. 633. Det ringa .. källmaterial, som vi ha för den äldsta medeltidens historia. OoB 1928, s. 431. —
-MOSSA. bot. mossa hörande till släktet Fontinalis Lin.; i pl. äv. om detta släkte. Aspelin Fl. 65 (1749). SvUppslB (1933; i pl., om släktet Fontinalis). —
-MÖJA. (mindre br.) bot. örten Ranunculus hederaceus Lin., murgrönsnate. Nyman VäxtNatH 1: 268 (1867). Dens. FanerogFl. 134 (1873). —
-NATE. (mindre br.) bot. örten Ranunculus hederaceus Lin., murgrönsnate. Krok o. Almquist Fl. 1: 86 (1900). Lindman NordFl. 3: 118 (1902). —
-NYMF. i sht rel.-hist. i vissa religioner; jfr -JUNGFRU. Och Pan (kom) under skämtsamma dansar / med källnymf och skogens dryad. Wecksell Dikt. 24 (1856). —
-OS. (käll- c. 1730—1916. källe- c. 1730—c. 1740) (i vissa trakter) (sumpig mark som är genomfluten av) källdrag. När .. (uttern) håller sit hviloställe om dagen uti källor och källoos. Broman Glys. 3: 265 (c. 1730). Rinman 2: 235 (1789). Modin GTåsjö 171 (1916). —
-PORS. (i vissa trakter) växten Ledum palustre Lin., getpors. Wahlenberg FlSv. 249 (1824). LfF 1898, s. 65 (fr. mellersta Sv.). —
-ROS. (i vissa trakter) örten Caltha palustris Lin., kabbleka. Wiström Hels. 12 (1874; fr. Hälsingl.). —
-ROST. [sv. dial. (Finl.) källrost] (i Finl.) brun massa som flyter på ytan av järnhaltiga källor. VetAH 1770, s. 201. —
-RÅ, n., äv. f. (käll- 1807 osv. källe- 1679) (i folkloristisk skildring) jfr -JUNGFRU. Hiärne Suurbr. 119 (1679). FoF 1924, s. 38. —
-RÄNNIL. jfr -BÄCK 1. Reenhielm ThViik. 118 (1680). En källrännil, här och där bildande träskartade partier. FoFl. 1909, s. 13. —
-SATS-SYRA, r. l. f. (-sat- 1883. -sats- 1833—1899. -satts- 1833—1835) kem. benämning på en enligt äldre uppfattning i källvatten (tillsammans med källsyra) förekommande humussyra. Berzelius Brev 11: 146 (1833; i fråga om porlavatten). Källsatssyran uppstår genom källsyrans syrsättning. JernkA 1865, s. 116. NF (1885). LB 1: 52 (1899). —
-SATS-SYRAD, p. adj. (förr) kem. som innehåller källsatssyra. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 355. Källsatssyrad kalk. JernkA 1865, s. 120. Bergstrand Johnson 2: 156 (1874). —
-SEG, n., l. -SEGA, r. l. f. (käll- c. 1730 osv. källe- 1747) [sv. dial. källseg] (i vissa trakter) = -SÅG. Broman Glys. 3: 35 (c. 1730). —
-SIDD. (föga br.) (på grund av källdrag) vattensjuk mark. 31,8 ar högländ skogsbacke och 1,1 ar källsidd. BtRiksdP 1892, I. 1: nr 44, s. 9. —
-SJÖ.
1) till 1: sjö vars vatten i väsentlig grad härstammar från i sjön utmynnande källådror. Wulff Petrarcab. 45 (1905). Flodström Naturförh. 177 (1918; om Vättern).
2) i sht geogr. till 1 d: sjö i vilken ett vattendrag (flod, å) har sin källa. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 168 (1853). Torne elfs källsjö är det .. berömda Torneträsk. LfF 1911, s. 306. —
(2 c) -SKRIFT. jfr -MATERIAL. Anlita tryckta, otryckta källskrifter. 2VittAH 26: 233 (1864, 1869). —
-SPRÅNG. (käll- 1747 osv. källe- 1750—1833. källo- 1897) (i sht i fackspr. samt i vitter stil) källa (med hastigt framvällande vatten). Linné Vg. 26 (1747). Nyblom-Lundberg NItal. 191 (1890). särsk. (i vitter stil) i oeg. l. bildlig anv., om ”källa” varifrån ngt har sitt ursprung; jfr KÄLLA 2. Atterbom Minn. 476 (1818). De idéer, som varit den västerländska kulturens källsprång. GHT 1935, nr 300, s. 14. —
-STJÄRNBLOMMA~020. (mindre br.) bot. = -ARV. Liljeblad Fl. 246 (1816). Gellerstedt NerFl. 55 (1831). —
(2 c) -STUDIUM. jfr -FORSKNING. SvLittFT 1837, sp. 125. Hr Hammerichs om nitiska källstudier vittnande bok. SD 1893, nr 9, s. 6. —
-SVÄRTA, r. l. f. (källe-) [sv. dial. källsvärta] (i vissa trakter) tekn. gyttja från bottnen av en källa som användes vid beredning av färgningsämne för svartfärgning. Trozelius Rosensten 58 (1752; vid svartfärgning av läder). —
-SYRA, r. l. f. kem. en enligt äldre uppfattning i källvatten förekommande humussyra; jfr -SATS-SYRA. Berzelius Brev 11: 146 (1833; i fråga om porlavatten). Klint (1906). —
-SYRAD, p. adj. (förr) kem. som innehåller källsyra. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 353. Juhlin-Dannfelt 232 (1886). —
-SÅD, n. (-soden, pl. best.) [sv. dial. källsåd] (i vissa trakter) = -SÅG. Linné Skr. 5: 68 (1732). Kalm VgBah. 213 (1746). —
-SÅG, n., förr äv. -SÅGA, r. l. f. (käll- c. 1635 osv. källe- 1659—1751) [sv. dial. källsåg, källesog, käldsug] (i vissa trakter) (sumpigt ställe med) källvatten som sakta silar fram längs l. strax under markytan; källdrag; äv.: källåder; förr äv.: källa. Schroderus Dict. 69 (c. 1635). NF 1: 192 (1875). LAHT 1930, s. 674. —
-SÅT, n. [felaktigt (tryckfel l. dyl.) för -SÅD?] (†) = -SÅD? Den Gran-stör som växer i kärr och sänckte Kiäll-Såt varar mycket länge. Salander Gårdzf. 128 (1727). —
-SÖKARE. person som söker källådror med slagruta. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 168 (1857). VerdS 323: 42 (1928). —
-TORSK. [sv. dial. källtorsk] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -FRÖ. Mont-Louis FrSpr. 220 (1739). Weste FörslSAOB (1823). —
-TROSK. [sv. dial. källtråsk] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -FRÖ. Broman Glys. 3: 570 (c. 1740; fr. Hälsingl.). VetAH 1769, s. 188. —
-TÄPPA, r. l. f. av landtbruksstyrelsen föreslaget namn på örten Catabrosa aquatica (Lin.) P. B., narvgräs. NormFört. 36 (1894). —
-VIND, r. l. m. (källe- 1640—1652. källo- 1554) [sv. dial. källvind] (i vissa trakter) brunnsvind. BtÅboH I. 1: 35 (1554). —
-ÅDER l. -ÅDRA. (käll- c. 1635 osv. källe- 1689—1731. källes- 1712. källs- 1706—1775. -åder 1689 osv. -ådra c. 1635 osv.) vattenåder som rinner till en källa; stundom äv. allmännare: källdrag, källbäck, källa. Schroderus Dict. 26 (c. 1635; om källa). Johansson Noraskog 3: 144 (i handl. fr. 1684; om vattenåder). Veronica Beccabunga växer gemenligen i kjällådror och kjällträsk. Rothof 588 (1762). särsk. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv.; jfr KÄLLA 2. CGTessin (1727) i HSH 7: 308. Samvetsfriden .., som är glädjens friska källåder. Rogberg Pred. 1: 84 (1827). —
-ÖRT. (i vissa trakter) bot.
1) örten Callitriche verna Kütz, lonke; äv. om släktet Callitriche. Liljeblad Fl. 25 (1792; om släktet Callitriche). Berndtson (1880). Anm. Hos Fischerström 4: 258 (1795) samt därefter i enstaka ordböcker, t. ex. Dalin (1852), förekommer, urspr. sannolikt på grund av misskrivning l. dyl., formen kälört; jfr Fries Ordb. (c. 1870).
B (†): KÄLLE-BRO, -FRÖ, se A. —
-KROK, se A. —
-LJUNG. [senare leden sannol. felaktig för -LJUNK (se KÄLL-LJUNK)] (enst.) bot. örten Ranunculus flammula Lin., ältgräs. Serenius Kkkk 3 a (1757). —
-LUNK, -OS, -RÅ, -SEG, -SPRÅNG, -SVÄRTA, -SÅG, -VATTEN, -VIND, -ÅDER, se A.
C (†): KÄLLER-VATTEN, se A.
D (†): KÄLLES-ÅDER, se A.
E (†): KÄLLO-SPRÅNG, -VATTEN, -VIND, se A.
F (†): KÄLLS-ÅDER, se A.
Avledn.: (†): KÄLLAKTIG, adj. till 1; om vattendrag: som innehåller källvatten. VgFmT II. 8—9: 54 (1561).
Spoiler title
Spoiler content