publicerad: 1941
LYCKA lyk3a2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. (föga br.) -or (PErici Musæus 2: 10 a (1582; i bet. 3), Berg ModAmer. 38 (1925; i bet. 5)). Anm. Ngn gg förekommer i gen. sg. best. den gamla formen lyckones, t. ex. Grubb 478 (1665), Dixelius-Brettner Hebbe 59 (i handl. fr. 1838).
Ordformer
(lijcka (-e) 1579—1614. lucke 1527. lyck 1621 (i rim). lycka (lyche o. d.) 1523 osv. lyckia 1665—1675. löcka 1550—1625)
Etymologi
[fsv. lykka, lukka, sv. dial. löcka; jfr d. lykke, sen isl. lukka, lykka; av mnt. lucke, lücke (jämte gelucke, motsv. t. glück), lott, slump, öde, gynnsamt öde, lycklig tillfällighet; jfr äv. holl. luk (varav eng. luck); av oviss härkomst. — Ordet har i sin bet.-utveckling påvärkats av lat. fortuna (se FORTUNA, sp. F 1197). I bet. 3 k användes det ss. övers. av isl. gipta o. hamingja]
— jfr OLYCKA.
1) (fördelaktigt l. ofördelaktigt) sätt varpå ett liv l. en tillvaro l. en handling l. värksamhet o. d. förlöper, särskilt i den mån det är beroende av (oförutsedda) omständigheter över vilka man icke råder; öde; slump; levnadslott; äv. om (ingripande av) dessa omständigheter, ofta uppfattade ss. en reglerande makt (ett personligt väsen); numera bl. i vissa uttr. o. ssgr som äv. kunna hänföras till andra bet. Blind lycka o. d., se BLIND 3 e β slutet. Lyckans hjul, se HJUL 1 f. Försöka, fresta, pröva lyckan l. sin lycka (numera vanl. med anslutning till 3), se resp. verb. Kvngars, Förstars och Herrars standh / Står alt vthi lyckenes handh. Messenius Blanck. 44 (1614). (Sverges) lycka hafwer warit åthskillig lycka och olycka. Gustaf II Adolf 73 (c. 1620). Skogekär Bärgbo Wijs. 38: 1 (c. 1635). Columbus BiblW E 3 b (1674). At denna verldsens heder ganska ofta uppå en lycka beror. BeskrLombreSp. 7 (1745). En lyckans nyck .. blir ofta en ordsak til vår värkliga lycksalighet. Ullman Frök. 24 (1780). Christen! klandra ej din lycka, / Fast en mindre del du fått. Ps. 1819, 283: 1. Den tappre Horn på ”Wasa”, / Som i dag .. vill .. / Rädda chefen och betvinga lyckan! Oscar II I. 1: 39 (1858, 1885). — särsk.
a) i ordspr. Huar skal med sin lyke danssa. SvOrds. B 2 b (1604). Ondt är strida emoot lyckone. Därs. B 8 b. Hwar måste draga sin Lycka til Landz. Grubb 347 (1665). — särsk. [efter lat. faber est suæ quisque fortunæ] i det ordspråksartade uttr. var och en är sin egen lyckas smed o. d., urspr. o. eg.: var o. en skapar själv sitt öde; numera vanl. med anslutning till 3: var o. en skapar själv sin framgång i livet. Hwar smijder sielff sin egen Lycka. Grubb 349 (1665). Han har bragt sig upp från intet; det måtte vara en sann njutning att vara sjelf sin lyckas smed. Wetterbergh Sign. 51 (1843).
b) [jfr lat. fortuna prospera, secunda, adversa, dura] (numera bl. tillf., med anslutning till 3) i sådana uttr. som god, blid, vidrig, oblid lycka, välvilligt, vänligt resp. oblidt öde, tur resp. otur. Bettre är godh lycka, än högh byrdh. SvOrds. A 3 b (1604). At man .. honom vti längden en bettre lycka tilönskar. Humbla Landcr. 4 (1740). En vidrig lycka nödgar mig (dvs. en obefordrad) ännu at vara ibland den sökande hopen. VDAkt. 1760, nr 100. Åter / har lyckan varit våra vapen blid. Melin Breitenf. 26 (1893, 1900). (†) Som tu och beclager tig att haffwe en hård lycke till (dvs. mycken otur med) hester. G1R 15: 490 (1543); jfr 3 i β.
c) (†) i uttr. ngns lycka går (så l. så), det går (så l. så) för ngn. S. Birgitta .. sadhe konungenom (dvs. Magnus Eriksson) före, huadh (krigs)-folk han haffua skulle, om hans lycka skulle gå wel (i det ryska fälttåget). OPetri Kr. 126 (c. 1540). (Saras) lycka så gick, / At hon vnga Tobiam, til bonda fick. TobCom. G 1 b (1550).
d) (i Finl.) i uttr. stöpa lycka, (på nyårsaftonen) hälla smält bly l. tenn i kallt vatten o. av de härvid uppkomma styckenas former spå om ngns öde(n) under det kommande året, stöpa bly. Vasenius Top. 1: 255 (1912; om förh. 1828).
e) (†) i uttr. på lycka och äventyr l. på sin egen äventyr och lycka, på egen risk. (Hon må) kreffie in sijn .. gäldh på sijn egin ewentyr och Lycke. SthmTb. 29/11 1589. En Summe gammul gældh, Nemligh Tree twsendt daler, Som Oleff holm på lycke och Efuentyr köpt hade .. för fæm hundret daler. Därs. 12/6 1592.
f) (†) i uttr. (göra ngt) på en lycka, på en slump. Brukade jag (vid valet) icke .. en sådan omtanka och försiktighet, utan gjorde mit val på en lycka och en slump (så osv.). Posten 1769, s. 543.
2) [eg. specialfall av 1] (†) ekonomisk ställning. Til tess at hans lycka ku[n]de betre warda. OPetri Tb. 232 (1528; uppl. 1929). (Min) pligt att i en förändrad lycka öfva godt. JGOxenstierna Dagb. 10 (1769).
3) förhållandet att gynnas av ödet l. omständigheterna; goda livsvillkor l. livsförhållanden som ett välvilligt öde skänkt ngn, fördelaktig levnadslott; förhållandet att lyckas väl i sina förehavanden l. i ett bestämt förehavande, framgång, medgång, (god) tur; äv. om enskild gynnsam l. glädjande omständighet l. om den makt (det högre väsen) som givit ngn en fördelaktig levnadslott l. framgång l. tur; ofta i sg. best.: det välvilliga ödet, välgången, framgången, medgången, (den goda) turen. Det var en lycka (förr äv. lyckan), att osv. Det var hans osv. lycka, att osv., det var en för honom osv. (synnerligen) lyckosam händelse, att osv. Till all lycka, förr äv. till lycka, lyckligtvis. Till ngns lycka l. till lycka för ngn (hände det att osv.), lyckligtvis l. som tur var för ngn osv. Det var allt din smala lycka (vard.). En Guds lycka, se GUD II 3 d. Ha lycka (med sig) i sina företag. Bjuda lyckan handen, se BJUDA 22 a α. Söka lyckan, se SÖKA. Huar så gud lyckan gåffue, ath thet land vthj hans högmectighetz hender komme. G1R 1: 241 (1524). Gudh skal giffua tigh lycko j alla tina henders gerningar. 5Mos. 30: 9 (Bib. 1541). Att hoo som rätt Gudh fruchtar, Lyckan får. Arvidi 127 (1651). Det war lyckan, at (kanon-)kulan gräsade för än hon hinte fram. Hermelin BrBarck 57 (1703). Till lycka hör oss ingen. Franzén Skald. 4: 51 (1802, 1832). För lyckan krypande vi slåss om brödet. Geijer Skald. 2 (1811, 1835). Lyckan följde .. icke alltid .. (K. G. Armfelts) vapen. Tegnér Armfelt 1: 1 (1883). (En olycka) har alltid en liten lycka i släptåg. Lagerlöf ChLöw. 263 (1925). Lyckan log mot honom, han hade erövrat flera litterära pris. BonnierLittH 4: 86 (1930). — jfr BOSKAPS-, FISKE-, FÅNGST-, FÅR-, GLÅP-, HÄST-, JAKT-, KALV-, KRIGS-, MJÖLK-, SLUMP-, SMÖR-, TOMTEBO-, VAPEN-, VÅP-LYCKA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Lyckan står den djärve bi. Få haffua lyckan, men alle haffue döden. SvOrds. A 6 b (1604). Lyckon hielper then drijstige. Forsius Fosz 313 (1621) [jfr lat. fortes fortuna adjuvat]; jfr 1. Dhen Lyckan söker, honom löper hon vndan. Grubb 406 (1665). Dher weetet (dvs. vettet) släpper, taar lyckan wedh. Dens. 475. Är Lyckan god, så kalfwar så snart Oxe, som Koo. Dens. 901; jfr 1 b. Gud gie min son lycko, förstånd behöfver han intet. Scherping Cober 1: 227 (1734). Det är ofta större lycka än konst. SvOrdspråksb. 27 (1865).
b) i uttr. som åsyfta lyckans obeständighet; ofta mer l. mindre personifierat; i äldre språk ofta svårt att skilja från 1. Löckan medh honom (dvs. för Tobias), wendes platt om. TobCom. A 3 b (1550). Hastelig lÿckan vender sit spel. Visb. 1: 210 (c. 1620). Lyckan är intet at lijta på. Grubb 474 (1665). Lyckan svängde dock omsider. Runeberg 2: 83 (1847). Lyckan är en hal kokett, som kan svika den bäste. SvD(A) 1930, nr 197, s. 9.
c) [jfr lat. fortunæ filius] (i vitter stil) i sådana uttr. som lyckans barn l. gunstling l. guldgosse o. d., om person som gynnas av lyckan. Lyckones Barn roosa sin Moor. Grubb 478 (1665). En lyckones gunstling. Bellman SkrNS 1: 13 (c. 1770). Athena 60 (1917).
d) (†) tur i lottdragning; äv. konkret, om vinst. Hwadh lotten och lykian Modren tildelte. ArvskifteSthm 1671, s. 1807. (Nummerlotteriet) består af 90 Numror, hvaraf 5 utdragas, som utvisa hvar och en Lott-Tagares lycka. KungörLott. 16/4 1771, s. A 4 a.
e) (numera bl. tillf.) tur i (kort)spel. Labetspeel B 1 b (1683; i bild). Då jag tillika hade en aldeles obegripelig lycka, kunde jag ej annat än vinna beständigt. JGOxenstierna Dagb. 11 (1769). Hagberg Shaksp. 12: 164 (1851). — jfr SPEL-LYCKA.
f) (†) i fråga om militära förh.: framgångsrik(a) strid(er), framgång, seger. Svart G1 45 (1561). Den stora lyka, som Gud haver Feltmarschalken förlänt emott fienden. OxBr. 6: 41 (1629). (Om) Her Baner finge een liten lycko. RP 6: 391 (1636). Bolinus Dagb. 68 (1675).
g) övergående i bet.: möjlighet till ngt; numera bl. ss. senare ssgsled. Vm samme bud (som G. I sändt till Kalmar) haffwer lycke att komma jn till .. (ståthållaren), thet kunne wij icke wette. G1R 15: 163 (1543). — jfr GIFTAS-LYCKA. — särsk. i utvidgad anv., om sak som anses förebåda ngt lyckligt; i ssgrna DOTTER-, KANNE-, SON(A)-LYCKA.
h) i förb. med göra.
α) göra lycka, vinna framgång l. erkännande, göra succé; äv. med saksubj. Dalin Vitt. II. 5: 59 (1738). Teaterdirektör Y. .. gjorde ingen lycka (i Växjö). Hedenstierna Kaleid. 60 (1884). De tre små verserna hade gjort lycka. Lagerlöf Top. 193 (1920).
β) göra (sin) lycka (i världen), komma sig upp; göra avancemang, vinna befordran. Isogæus Segersk. 499 (c. 1700). I statens tjenst kan jag möjligen göra lycka. AvHartmansdorff (1824) i HT 1918, s. 14. LfF 1904, s. 101.
γ) (numera föga br.) göra ngns lycka, jämna vägen för ngns framgång, bereda ngn framgång. Helvetius .. har funnit sin största förföljare uti en sin vän, hvars lycka han gjordt. Nordenflycht Fruent. 19 (1761). Sylwan SvLit. 327 (1903).
δ) ngns lycka är gjord, ngns framgång är given. Björn Bill. 9 (1786). Armfelt .. (blev) kavaljer för .. kronprinsen och därmed var hans lycka gjord. Stavenow G3 99 (1901).
i) i förb. med hava l. få o. d.
α) (i sht i högre stil) hava l. äga (den) lyckan att osv., ha den glädjen l. förmånen att osv. Han skal icke haffua then lyckona, at någhor aff hans sädh skal sittia på Dauidz stool. Jer. 22: 30 (Bib. 1541). VDAkt. 1800, nr 28. Vi alla, som äga lyckan att tillhöra samma svenska fosterland. SvD(A) 1917, nr 343 B, s. 2.
β) (†) hava l. få l. dyl. lycka l. lyckan till ngt, ha lycka med sig i fråga om ngt. G1R 1: 137 (1523). Han .. wakade altijdh ther öffuer att han skulle förraska fiendener, till hwilket han och stoor lycko hade. Svart G1 105 (1561). (Hon) får .. aldrig lycka till smör (vid smörkärning). NorrlS 14: 118 (1640). Reenhielm OTryggw. 164 (1691).
j) i vissa formler för att uttrycka välgångsönskan l. gratulation.
α) önska ngn lycka till ngt (jfr δ), eg. o. urspr. med tanke på framtida förh.: önska ngn framgång i fråga om ngt; äv. (o. numera vanl.) i allmännare anv.: gratulera ngn till ngt. Mine rese Camerater .. önskade mig lycko til en fullkomel. hälsa. Humbla Landcr. 81 (1740). Jag önskar er lycka till ert företag. Moberg Gr. 288 (1815). (Hon) kom .. med .. blommor för att önska mig lycka till mina sjutton år. Krusenstjerna TonyLär. 19 (1924).
β) (†) önska ngn lycka att (ngt inträffat l. dyl.) l. över (ngt), lyckönska ngn med anledning av ngt. 1Mack. 10: 55 (Bib. 1541). Jagh kan ändåk intet förbigå at önska H. Generalen .. lycka öfver dhenna stora segern. Carl XII Bref 276 (1706).
γ) lycka till10 4 l. 32 4, elliptiskt för: jag önskar dig osv. lycka o. framgång i den nya värksamheten o. d.; stundom äv. ironiskt: jag gratulerar dig (jfr GRATULERA 2 e). Lind (1738). Lycka til Herr Pastor, lycka til! Envallsson AllaNögda 54 (1782). Gusten (skålade) med Carlsson (som gift sig) och sade ett kort: Lycka till då! Strindberg Hems. 152 (1887). Hallström Händ. 324 (1927).
δ) (†) i sådana uttr. som lycka till (en) god jul, (ett) godt nytt år o. d., ss. välgångsönskan vid jul, nyår osv.: god jul osv. Lycka till ett välsignat Nyåhr. Linné Bref I. 2: 125 (1748). Fröding Brev 15 (1879).
ε) [jfr d. til lykke] (†) till lycka (lycko), ss. välgångsönskan: lycka till (se γ). Til lycko herre Konung. 2Sam. 16: 16 (Bib. 1541). Till Lycka! Jungfru-Brud. Runius (SVS) 1: 149 (1701). Brenner Dikt. 2: 35 (1726).
ζ) (i högtidligt spr.) lycka ske ngn (l. ngt), ss. välgångsönskan. Tå gladdes alt folcket, och sadhe, Lycka skee Konungenom. 1Sam. 10: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: Leve konungen). Lycka ske ”Gävle” och lycka ske gamla Sverige. SvD(B) 1940, nr 264, s. 3 (yttrande vid sjösättningen av jagaren ”Gävle”).
k) rel.-hist. i fråga om fornnorska o. fornisländska förh.: lyckobringande kraft l. förmåga (av övernaturlig art) som tänkes innebo i l. vara förbunden med viss person l. viss släkt (o. som tänkes kunna givas l. fråntagas ngn). Tag mod till dig! Min lycka följer dig. Landsm. V. 6: 117 (1891). (Höskuld) skänkte .. på sin dödsdag sonen sin egen och sina fränders lycka. Bååth Gudrun 3 (1900).
4) om fördelaktiga yttre förhållanden, ss. god social ställning, ekonomiskt välstånd, god hälsa; goda levnadsvillkor; (timlig) välfärd, välgång; denna världens goda. Timlig, jordisk lycka. Fridh ware innan tina mwrar, och lycka j tijn palatz. Psalt. 122: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: välgång). Visb. 1: 134 (c. 1620). I tin varma lyckos sommar siunga och qvittra .. (de falska vännerna) omkring tig. Scherping Cober 1: 133 (1734). Vansklig är all jordisk lycka, / Hastigt flyktar glädjens dag. Ps. 1819, 246: 2. Lyckan är en jordisk storhet, / friden är en himmelsk. Runeberg ESkr. 1: 251 (c. 1840). — särsk.
a) i ordspr. Tije tiena til hoffua för ens mans lykka. SvOrds. C 6 b (1604). Lycka och Glaas, går snart i kraas. Grubb 472 (1665); jfr 5.
b) (†) mer l. mindre konkret, i uttr. njuta sin lycka (lycko), tillgodogöra sig de fördelar som man erhållit. Bergv. 1: 39 (1612). Föres .. (godset) op i landet, .. då niute hwar sin lycko. Stiernman Com. 2: 302 (1641). PrivBergsbr. 1649, 3: mom. 20.
5) djup, stor glädje; känsla av djup tillfredsställelse; levnadslycka; sällhet, lycksalighet (i bet. 1). Vppå thet idher skal skee löcka och saligheet. LPetri KO 53 b (1561, 1571); jfr 3 j ζ. Ofriden haffuer mÿcken oro medh sigh, / .. Men hos fridhen ther är lÿckan när. Holof. 4 (c. 1580). Med jordiskt gods är lyckan icke alltid förenad. Carlén Repr. 533 (1839). En stor lycka fyllde honom. Lagerlöf Top. 225 (1920). — jfr FADERS-, FAMILJE-, HEM-, MODERS-LYCKA m. fl.
6) konkret, om föremål som visar ngns öden l. som bebådar lycka.
a) [utvecklat ur 1 d] (i Finl.) om tennstycke som bildats, då ngn ”stöpt lycka” (se 1 d). Helgas ”lycka” såg ut som en blomstervas. Forssman Gret. 164 (1897). jfr: Nyårsaftonen stöpes lycka, och Zachris tolkar sin som — ett benrangel. Vasenius Top. 2: 27 (1914; om förh. 1833). jfr NYÅRS-LYCKA.
b) (mera tillf.) lyckoblomster. Hon .. letade .. efter ”lyckor” bland syrenerna, blommor med flera än fyra blad. Oterdahl Skram 264 (1919).
Ssgr: A (numera nästan bl. i -SALIG, -SÄLL, -SÖKANDE, -SÖKARE, -SÖKERI, -SÖKERSKA, -TRÄFF, -ÖNSKA(N)): LYCK-BRINGANDE, -FRIARE, -FÅGEL, se C. —
(3, 4) -GIRIG. (lyck- 1753. lycke- 1733, 1754) (†) lycksökande. Dalin Arg. 1: 145 (1733, 1754). Et Hof (är) aldrig .. öde ifrån lyck-girugt Folk. Tessin Bref 1: 251 (1753). —
-HJUL, -JÄGARE, -KAST, se C. —
(3) -POTTA. (lyck- 1620—1846. lycke- c. 1650—1713. lycko- 1720—1897) [jfr (ä.) d. lykkepotte, mnt. luckepot] (†) urna l. dyl. vari lotter förvaras (o. varur de vid dragningen uttagas); äv. i utvidgad anv., om lotteri l. om byggnad där ett lotteri har sina lokaler; äv. i uttr. gå på lyckpottan, bege sig till lotteriet (för att spela); spela i lyckpotta, spela på lotteri. Ulfsparre RegB B 5 a (1620). Att han .. gick på lyckputtan och bortspelte (sina pängar). ConsAcAboP 4: 229 (1674). Ljungenstjerna PVetA 1752, s. 56 (: spela i; bildl.). Sthm 2: 92 (1897; om förh. på 1700-talet). —
-RIDDARE, -ROP, se C. —
-SALIG, se d. o. —
-SKOTT, -SPEL, -STJÄRNA, -SÄLL, se C. —
(3) -SÖKARE. (lyck- 1776 osv. lycko- 1867—1897) vanl. föraktligt, om person som (gm lovliga l. olovliga medel) söker göra lycka. Lagerbring 1Hist. 3: 158 (1776). —
(3) -TRÄFF, r. l. m., stundom n. (Campe, SDS 1901, nr 61, s. 1). [sydsv. dial. lycketräff; efter d. lykketræf, n.] lycklig slump l. tillfällighet; äv. konkretare, om ngt som framstår som ett resultat av lyckliga omständigheter; förr äv. i utvidgad anv., om (blindt) öde, slump; förr äv. i uttr. på (en) lyckträff, på en slump. Campe SjälBildn. 12 (1798; klandrat i JournSvL 1800, s. 18). Kolmodin Liv. 1: 207 (1831: på). De, som tro, att verlden styrs af en lyckträff. Topelius Vint. II. 2: 166 (1882). Upsalaarkeologernas .. stora lyckträff, Hågafyndet. Fornv. 1916, s. 103. —
-ÖNSKA, -ÖNSKAN, se d. o. —
-ÖNSKARE. (lyck- 1652. lycko- 1582) (†) person som önskar lycka åt ngn l. lyckönskar ngn. Ändoch .. Christus .. hade sina lyckoönskare, huilke .. ropade .. Hosianna. PErici Musæus 1: 119 a (1582). Wollimhaus Ind. (1652).
B (†): LYCKE-BARN, -DAG, -FALL, se C. —
-GIRIG, se A. —
-HJUL, -KAST, se C. —
-POTTA, se A. —
-SKOTT, -SPEL, se C.
C: (jfr 3 c) LYCKO-BARN. (lycke- 1900. lycko- 1850 osv.) [jfr t. glückskind] (i sht i vitter stil) ett lyckans barn. Topelius Vint. II. 1: 181 (1850, 1881). —
(3, 4) -BLAD. i sht (i vissa trakter) om fyrväppling (som i folktron anses lyckobringande). Carlén Köpm. 1: 436 (1860; bildl.). —
(3, 4) -BREV. (vanl. med tryckt text försett) pappersblad (i kuvert) innehållande en lyckobådande spådom. SD(L) 1900, nr 488, s. 2. —
(3, 4) -BRINGANDE, p. adj. (lyck- 1818. lycko- 1853 osv.) [jfr t. glückbringend] Atterbom FB 291 (1818). —
(3) -DAG. (lycke- c. 1700. lycko- 1848 osv. lycks- c. 1700) särsk. om viss dag på vilken ngn har (brukar ha) tur l. framgång i sina företag. Isogæus Segersk. 1112 (c. 1700). —
(3, 4, 5) -DRÖM. (i sht i högre stil) dröm (se DRÖM, sbst.1 2 b) om (framtida) lycka. Snoilsky 3: 39 (1883). —
(1) -FALL. (lycke- 1626. lycko- 1626. lycks- 1673—c. 1755) [jfr t. glücksfall] (†) sätt varpå ngt utfaller, utfall; lott; öde; slump. Schroderus Liv. 526 (1626). Linc. O 3 b (1640). Lucidor (SVS) 337 (1673; i sg. best., om ödet ss. en makt). Dät som sker genom ett blindt lykksfall. Schultze Ordb. 978 (c. 1755). —
(3) -FRIARE. (lyck- 1914. lycko- 1898—1910) (mera tillf.) lycksökare. Heidenstam Karol. 2: 189 (1898). —
-FÅGEL. (lyck- c. 1700—1916. lycko- 1856 osv. lycks- c. 1755)
1) (†) till 1: fågel vars flykt l. läte ansågs varsla om framtiden. Isogæus Segersk. 1112 (c. 1700).
2) till 3, 4: fågel som bådar l. bringar lycka. Schultze Ordb. 1206 (c. 1755; bet. oviss). Topelius Fält. 2: 249 (1856). särsk. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i utvidgad anv., om andra flygande varelser som båda lycka; äv. ss. artnamn. Rebau NatH 1: 612 (1879; om fjärilen Zygaena fausta Lin.). Landsm. 6: ccxviii (1888; om kvalster). —
-HJUL. (lyck- 1793—1842. lycke- 1599—1665. lycko- c. 1540 osv. lycks- 1847) [jfr t. glücksrad]
1) i sht konst. till 1, 3: (i sht i medeltidens konst vanlig) sinnebild för ödets l. lyckans växlingar, föreställande ett roterande hjul på vilket människor hålla sig fast resp. från vilket de falla ned; äv. i sådana uttr. som pröva lyckohjulet o. d., erfara lyckans obeständighet o. växlingar. OPetri Kr. 266 (c. 1540). Lyckehiwlet löper snart om. Grubb 477 (1665).
(3) -JÄGARE. (lyck- 1880—1889. lycko- 1894 osv.) [jfr t. glücksjäger] lycksökare. Berndtson (1880). Karlgren BolsjevRyssl. 58 (1925). —
(3) -KAST, n. (lyck- c. 1755. lycke- 1751. lycko- 1831 osv.) (tärnings)kast som lyckas väl (tack vare god tur), lyckat kast; särsk. om tärningskast varvid sex ögon komma upp; äv.: kast som medför tur; ofta bildl. Dalin Vitt. 5: 20 (1751; bildl.). NoK 51: 147 (1926; i tärningsspel). —
(3) -KLÖVER. fyrväppling (enl. folktron lyckobringande för den som finner en sådan). Forsslund Arb. 94 (1902). —
(4, 5) -KRAV. i sht filos. om den enskilda människans krav på (timlig) lycka. Beskow Pred. 127 (1901). —
(4) -LAND. om ett (tänkt) land med (särdeles) idealiska o. lyckliga förhållanden. Fröding Stänk 57 (1896). —
(4, 5) -LÄRA, r. l. f. filos. åsikt som grundar etiken på människans strävan efter (sinnlig) lycka, eudemonism. Larsson Id. 33 (1908). Benthams lyckolära. Almquist VärldH 7: 582 (1928). —
(3) -OMKASTNING~020. litt.-hist. plötslig omkastning i händelseutvecklingen i ett drama; peripeti. Ljunggren Est. 1: 8 (1856). —
-POTTA, se A. —
(3) -RIDDARE. (lyck- 1836—1885. lycko- 1838 osv. lycks- 1820—1889) [jfr t. glücksritter] person som söker lyckan; ofta nedsättande: lycksökare, äventyrare. VexiöBl. 1820, nr 35, s. 1. 2VittAH XXXII. 1: 4 (1894). —
(5) -RUS. (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.: rus av lycka. Fröding Reconval. 85 (c. 1908). —
-SKOTT. (lyck- 1712—1891. lycke- 1665—c. 1880. lycko- 1734 osv.)
1) till (1 o.) 3: skott som träffar målet gm tur (o. icke på grund av skjutskicklighet); äv. (numera bl. tillf.) bildl.: lyckträff; (tillfällig) tur, slump; förr äv. i uttr. på lyckskott, på en slump; förr äv. i uttr. tillskriva ngt lyckskottet, tillskriva ngt slumpen. Lyckeskott råker och på måålet. Grubb 475 (1665). BenzelBr. 212 (1736; bildl.). (Icke) må .. (läraren) på lyckskott framkasta ett uttryck, det han, vid närmare eftertanka, behöfver rätta. Ödmann AnvSkrift. 41 (1822). Törneros Brev 2: 27 (1827; uppl. 1925: tillskrivit). ALysander (1877) hos Warburg Rydbg 2: 526 (bildl.).
2) till 3, 4: skott som avlossas för att bringa lycka. Lyckoskotten smällde tätt om tätt. Fatab. 1908, s. 212 (bröllopssed i Albo härad i början av 1800-talet). —
(1) -SPEL. (lyck- 1750—1846. lycke- 1687. lycko- 1755 osv.) [efter t. glücksspiel, ödets lek, hasardspel] (numera mindre br.) spel vars utgång beror på slumpen, hasardspel; äv. konkret, om spelanordning; äv. bildl. Warnmark Sinnew. G 1 b (1687; bet. oviss). Dalin Vitt. I. 3: 178 (1750; bildl.). Snellman Tyskl. 285 (1842; konkret). 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 16 (1918). —
(3) -STJÄRNA. (lyck- 1749—c. 1755. lycko- 1684 osv.) [jfr t. glücksstern] stjärna som (enligt astrologien) anses lyckobringande; äv. (i sht i vitter stil) i mer l. mindre oeg. anv. Voigt Alm. 1684, s. A 5 b. Ledd af sin trogna lyckostjärna nådde Bonaparte oantastad den franska kusten. Pallin NTidH 147 (1882). —
(5) -SÄLL. (lyck- 1651—1927. lycko- 1693—1879) [fsv. lykko säl] (i sht i vitter stil, numera knappast br.) lycksalig, lycklig. Stiernhielm Parn. 1: 6 (1651, 1668). Karlfeldt Hösth. 127 (1927). —
-SÖKANDE, -SÖKARE, se A. —
(3) -TECKEN. (lycko- 1626 osv. lycks- c. 1700) särsk. om järtecken, händelse l. dyl. som uppfattas ss. lyckobådande, godt omen. Schroderus Liv. 485 (1626). —
-ÖNSKARE, se A.
D (†): LYCKS-BRINGARE, -BÅDANDE, -DAG, -FALL, -FÅGEL, -HJUL, -RIDDARE, -TECKEN, se C.
Spoiler title
Spoiler content