publicerad: 1943
MAST mas4t, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en ((†) -an OxBr. 9: 650 (1645), Rosenfeldt Tourville 89 (1698)); pl. master32 (G1R 3: 346 (1526) osv.), i Finl. äv. mäster (HFinlÖ 435 (1730), Bergroth FinlSv. 59 (1916)) ((†) mastar SkeppsgR 1543, SvSaml. 3—6: 269 (1757)).
Etymologi
[fsv. mast, liksom dan. o. nor. mast av mnt. mast, stång, mast; jfr nor. dial. master, nyisl. mastur, fht. o. t. mast, feng. mæst; trol. besläktat med lat. mālus, mast]
1) sjöt. hög o. smal, lodrät l. svagt lutande stolpe anbragt i mittlinjen av ett fartyg o. på segelfartyg tjänande att uppbära rår, tackling, segel m. m. samt på maskindrivna fartyg att uppbära lanternor, anordningar för lastning, lossning, signalering m. m., tidigare alltid utförd av trä o. på större fartyg vanl. sammansatt av flera olika delar, numera ofta av järn; i fråga om trämaster sammansatta av olika delar ofta i inskränktare användning, om den undre, tjockare delen, i motsats till de övre, tunnare delarna (stängerna); äv., på vissa maskindrivna fartyg: var o. en av på ömse sidor om fartygets mittlinje parvis anbragta stolpar som uppbära anordningar för lastning o. lossning; äv., på vissa nutida krigsfartyg: mer l. mindre tornlik byggnad som uppbär eldledningsanordningar, strålkastare m. m., på vissa fartyg som medföra flygplan anbragt vid ena sidan av fartyget. Resa, fälla masten. VarRerV 49 (1538). Dhet är intet af nöden at stryka Råån neder på Rehlingen, det är nog på halfwa Masten. Rosenfeldt Tourville 81 (1698). Uti denna Hamn (dvs. Tyros) seer man ligga såsom en stor skog af Master. Ehrenadler Tel. 102 (1723). Det Holländska och annat främmande Skeps-folck, som hade klifvit op i sina mastar. Nordberg C12 1: 163 (1740). Master till mindre fartyg göras af ett enda trä och kallas då enkla master. Frick o. Trolle 2 (1872). Den med två master försedda briggen. Hägg Segel 30 (1935). — jfr FOCK-, FÖR-, GÄCK-, HALV-, JÄRN-, KRYSS-, MESAN-, MILITÄR-, PÅL-, SKEPPS-, SNAU-, STOR-, STRIDS-, STÅL-, UNDER-MAST. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. (den) stor(a) mast(en), på fartyg: stormast(en). SkeppsgR 1543. Bellman (BellmS) 1: 257 (c. 1785, 1790).
b) i uttr. vid masten.
α) (förr) på däcket framför stormasten (där offentlig försäljning från fartyget ägde rum). Siöl. 1667, Skipm. 13.
β) (†) handel. = MAST-FRITT (se nedan under ssgr). VexiöBl. 1821, nr 44, s. 4. AB 1845, nr 294, s. 3.
c) (†) i uttr. för masten, på däcket framför stormasten (där bestraffningar ägde rum); stå för masten, stå bunden vid stormasten o. undergå kroppslig bestraffning. Siöart. 1685, art. 10. Anders Swart stod för masten, för det han hade slagit eld neder i rummet. KKD 10: 205 (1702). Sjöart. 1755, § 94.
d) i uttr. för om masten, i fråga om tjänstgöring i manskapsgrad på fartyg. GbgAB 1911, nr 215, s. 17. Östergren (1932).
f) (†) ss. beteckning för: fartyg, skepp. Hans Skepsfolk, som hans master fört, / .. Försäkra, at hans Skepp så modigt / Som Hollands genom vågen kört. Nordenflycht QT 1746—47, s. 121.
g) i ssgr betecknande fartyg med visst antal master, t. ex. TRE-MAST-GALLIOT.
2) (i sht i fackspr.) i utvidgad anv. av 1: hög o. smal stång l. stolpe l. ställning avsedd att uppbära lättare föremål l. för förtöjning av luftskepp o. d. Den mast, som uppbär båglampan. TT 1899, M. s. 66. Erix (1923). SFS 1933, s. 373. — jfr FÖRTÖJNINGS-, MORINGS-, PRIS-, SIGNAL-MAST m. fl.
3) (i sht i fackspr.) trädstam l. stock avsedd till l. lämplig som mast (i bet 1). Han skall bestella wår nadugiste herre en hel hop met masther. G1R 3: 346 (1526). HbSkogstekn. 419 (1922).
4) (†) träd lämpligt till mast (i bet. 1). Som uti sidstnämde orter (dvs. Dalarna o. Värmland) finnas gode master och andre storvärks Träd, så (osv.). VetAH 1746, s. 116. JGOxenstierna 2: 170 (1796, 1806).
Ssgr (i allm. till 1, i sht sjöt.): A: (2) MAST-ANTENN. (i fackspr.) för trådlös telegraf. VetAÅb. 1914, s. 295. —
-BAND, sbst.1 (sbst.2 se mast, sbst.2 ssg). järnband sammanhållande de olika mastbalkarna i en grövre mast. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
-FISK. skeppsb. på fartyg: förstärkt del av däcket där en mast går igenom detsamma; äv.: hål i däcket för mast; jfr fisk, sbst.2 1. SkeppsgR 1547. Nilsson Skeppsb. 183 (1932). —
-FLAGGA, r. l. f., l. -FLAGG.
2) liten handflagga använd för avgivande av tecken till vissa manövrer på mast. Wrangel SvFlBok 11 (1897). —
-FOT. skeppsb.
-FRITT, adv. (numera föga br.) handel. transportklausul angivande att en vara skall på säljarens bekostnad o. ansvar sändas till destinationsorten, där den av köparen får avhämtas ombord på fartyget. Fliesberg Handel. 8 (1891). SvUppslB (1934). —
-FÄLLNING.
1) till 1: nedfällning av fällbar mast.
-GELNING. i segel: gelning (se gelning, sbst.1) i den kant av ett segel som vetter åt masten. Frick o. Trolle 90 (1872). —
-GINA. gina (se GINA, sbst.2) använd på kranar o. d. för insättande av master i fartyg. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 8 (1796). —
-GÖLING. göling använd vid tacklingens uppsättning o. nedtagning. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 24 (1796). VFl. 1926, s. 51. —
(3) -HAMN. (mast- 1785—1925. maste- 1648) (i fråga om ä. förh.) medelst pålvärk avdelat område inom hamn, där mastvirke förvarades. SkrGbgJub. I. 1: 800 (1648). BtRiksdP 1899, I. 1: nr 61, s. 3 (1825; i Gbg). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 140 (i Gbg). —
(3) -HANDEL. (mast- 1641—1699. maste- 1640—1754) (i fråga om ä. förh.) handel med mastvirke m. m. SkrGbgJub. I. 1: 619 (1640). Bergv. 2: 652 (1754). —
(3) -HANDLARE. (mast- 1699—1922. maste- 1907) (i fråga om ä. förh.) jfr -handel. Stiernman Com. 5: 742 (1699). FoFl. 1907, s. 142 (i fråga om förh. c. 1640). —
(3, 4) -HUGGARE.
2) (förr) person som tillhögg timmer till mastvirke. GbgBorgLängd 33 (1647). —
-HUMMER. om det övre partiet av en undermast, närmast under långsalningarna; jfr hummer, sbst.3 2. Weste (1807). —
(3, 4) -HYGGE. (mast- 1641—1885. maste- 1668—1747) (numera föga br.) fällande av skog till mastvirke. RARP 3: 166 (1641). Bergv. 2: 417 (1747). Dalin (1853). —
-HÖG, adj. (i vitter stil) hög som en mast. Masthöga furar. Mellin Nov. 3: 198 (1837, 1867). Halfvarsson LjungaÄlv 1: 48 (1923). —
(3) -INSPEKTOR~002. (förr) person som anskaffade mastvirke för kronans räkning; jfr inspektor, sbst.1 b. Lignell Dal 1: 280 (1851). SkrGbgJub. I. 1: 619 (1929; om förh. på 1600-talet). —
-KIL, r. l. m. kil av trä l. tågvirke som användes att stötta masten i masthålet. Röding SD 60 (1798). —
-KORG. på äldre tiders krigsfartyg: plattform med bröstvärn i övre delen av masten, använd ss. utkiksplats o. under strid avsedd för skyttar; i icke fackmässigt spr. äv.: märs. Spegel (1712). Tornquist Utk. 2: Förkl. 8 (1788; om märs). Hägg Segel 16 (1935). —
-KRAGE. stycke av tjärad l. målad segelduk som fästes runt masten för att hindra vatten att tränga in i masthålet; jfr krage 3 c α. Serenius Qqq 3 b (1734). —
-KRAN. (mast- 1771 osv. maste- 1890) på skeppsvarv: större lyftkran, särsk. avsedd för insättning av master i fartyg; jfr kran 1. DA 1771, nr 276, s. 3. —
(3) -LICENT. (†) viss tull på mastvirke; jfr licent 1. KrigVAH 1842, s. 221 (i fråga om förh. 1690). —
-LIK, n. på segel l. flagga: lik (se lik, sbst.2) som går längs masten. Roswall Skeppsm. 1: 30 (1803). —
-LITSA, r. l. f. ring av tågvirke l. trä l. metall varmed ett segel är fäst vid masten. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). —
-LÖS. (mast- 1535 osv. maste- 1621) (numera bl. tillf.) om fartyg: som är l. blivit utan mast(er). G1R 10: 5 (1535). Grotenfelt RödVinB 32 (1915). —
-MAKARE. (mast- 1651 osv. maste- 1648) (i fråga om ä. förh.) skeppsb. person med yrke att tillhugga o. reparera master. RP 12: 316 (1648). Smith (1917). —
-PASSARE, r. l. m. (förr) skeppsb. passare (med mot varandra krökta ben) använd att mäta tjockleken av master o. andra rundhult. Rålamb 10: 34 (1691). Witt Skeppsb. 240 (1863). —
-PÄNNINGAR, pl. (mast- 1624—1793. maste- 1614—1624) (förr) hamnavgift beräknad efter antalet av fartygets master. Widekindi G2A 259 (i handl. fr. 1614). Stiernman Com. 4: 889 (1687). Hallenberg Hist. 3: 334 (1793; efter handl. fr. 1614). —
-RING. skeppsb.
1) ring av järn som sammanhåller mast som är byggd av flera timmer; äv.: järnring runt masten med beslag för fastgörande av tågända. Platen Glascock 1: 168 (1836).
-RÅTT, r. skeppsb. den fyrkantiga del av en undermast som är belägen ovanför långsalningarna. Frick o. Trolle 3 (1872). —
-SAX. skeppsb. ställning bestående av tvenne grövre, i kors sammansurrade spiror, som användes till att intaga o. resa masterna i ett fartyg, då kran saknas. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 362 (1796). —
-SKENA, r. l. f. skeppsb. längsgående järnskena på akterkant av en undermast, underlättande hissning o. firning av gaffelsegel. SkeppsgR 1546. Därs. 1547. —
-SKJUL. (i fråga om ä. förh.) för förvaring av master o. övriga rundhult. KrigVAT 1852, s. 702. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 4, s. 14. —
-SKO, r. l. m. skeppsb. mindre underlag under en mast. Nilsson Skeppsb. 183 (1932). Fatab. 1932, s. 156. —
-SKOG. (mast- 1647 osv. maste- (i bet. 2) 1639—1865)
1) (i sht i vitter stil) till 1, bildl.: stor mängd av master på tätt intill varandra liggande segelfartyg. Gosselman SAmer. 77 (1842). DN(A) 1933, nr 69, s. 16.
2) (i fråga om ä. förh.) till 4: skog innehållande träd lämpliga till master. RP 7: 506 (1639). Thelaus Skog. 110 (1865). —
-SKÅL. (mast- 1796 osv. maste skåller, pl. 1555) skeppsb. grov planka formad efter mastens rundning o. spikad längsefter på masten ss. förstärkning. SkeppsgRSthm 1555, s. 2 b. 2NF 17: 1204 (1912). —
-SPIRA, r. l. f. (mast- 1746 osv. maste- 1671—1894) skeppsb. o. skogsv. mastträ (se -trä 1). Stiernman Com. 3: 895 (1671). Edberg TräB 29 (1929). —
-SPÅR. (mast- 1730 osv. maste- 1765—1796) till kölsvinet fästa, sammanbultade klossar som bilda en fördjupning vari mastens undre ända vilar; äv. om liknande fördjupning i kölsvinet på en båt. Rajalin Skiepzb. 165 (1730). Nilsson Skeppsb. 183 (1932). —
-STUBBE. (mast- 1796. maste- 1640) (numera knappast br.) sjöt. om den återstående delen av en avhuggen l. avbruten mast. OxBr. 11: 795 (1640). Pihlström SkeppAflöpn. 1: 360 (1796). —
-STÅNG. (numera knappast br.) skeppsb. var särskild av de övre, smalare delarna av en mast. Lind 1: 1472 (1749). TySvO 1548 (1932). —
-TACKEL. sjöt. var särskild av de stora taljor som äro fästa vid övre delen av masterna, två till varje mast. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). VFl. 1922, s. 61. jfr: (Skeppet) Gripe[n]s stora Masth Tackell. SkeppsgR 1547. —
-TAPP. skeppsb. tapp på råttens övre del för eselhuvudet. Rålamb 10: 34 (1691). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(jfr 3) -TIMMER. (mast- 1807 osv. maste- 1752) skeppsb. o. skogsv. användbart l. avsett till master, rår o. bommar. PH 5: 3240 (1752). —
-TOPP. sjöt. högsta toppen av en mast; stundom i inskränktare anv., om den översta delen av en undermast (mellan salningen o. eselhuvudet). Möller (1790). Hägg Flagga 37 (1937). —
-TRÄ. (mast- 1541 osv. masta- 1545—1634. maste- 1555—1807)
1) trädstam l. stock lämplig till mast; jfr mast, sbst.1 3; numera nästan bl. koll.: mastvirke. SkeppsgR 1545. VaruhbTulltaxa 1: 229 (1931). särsk. (†) övergående i bet.: mast. (De) haffua .. lätit föra Cedreträä jfrå Libanon, och giordt tijn mastträä ther vthaff. Hes. 27: 5 (Bib. 1541). Schroderus Comenius c 7 a (1639).
2) (†) träd lämpligt till mast; jfr mast, sbst.1 4. Bijaffskedh 22/9 1668, § 2. Linné Sk. 55 (1751). FörordnKronHem. 21/2 1789, § 2. Schulthess (1885).
-TRÄD. (mast- 1636 osv. maste- 1636—1921)
2) (†) trädstam l. stock lämplig till mast; jfr mast, sbst.1 3; äv. koll.: mastvirke. RP 6: 554 (1636). Två skepladningar med masteträd. Därs. 8: 370 (1640). Heckscher SvEkonH 1: 430 (1936; om ä. förh.). —
(jfr 3) -VIRKE. (mast- 1795—1885. maste- 1734) = -timmer. ResolAllmogBesvär 17/12 1734, § 17. Dalin (1853).
B (†): MASTA-TRÄ, se A.
C (numera bl. ngn gg arkaiserande): MASTE-HAMN, -HANDEL, -HANDLARE, se A. —
-HYGGE, -KRAN, -LÖS, -MAKARE, -PÄNNINGAR, se A. —
-SKANSPÄNNINGAR l. -SKANSPÄNGAR, pl. (i fråga om ä. förh.) viss hamnavgift; jfr mast-pänningar. Herlitz Stadsförv. 1830 224 (1924). —
-SKOG, -SKÅL, -SPIRA, -SPÅR, -STUBBE, -TIMMER, -TRÄ, -TRÄD, -VIRKE, se A. —
(3) -VRÄKARE. (förr) person med uppgift att granska ankommande mastvirke o. därvid kassera det som var underhaltigt. Stiernman Com. 2: 215 (1639).
Avledn.: MASTA, v.1, -ning. skeppsb. till 1: förse (fartyg) med mast l. master, insätta masten l. masterna i (ett fartyg); numera nästan bl. i p. pf., om fartyg: försedd med mast l. master. Lind (1738). Bil- och bolfärdigt säges om ett fartyg, då det är färdigbygdt och mastadt. UB 7: 355 (1874). En särskild vindbrygga medgav genomfart även för mastade fartyg. Ymer 1938, s. 198. jfr bemasta, förmasta, o-mastad. särsk. i förb. masta av, borttaga l. nedtaga masten l. masterna på (ett fartyg); jfr avmasta. —
-MASTAD, p. adj. ss. senare led i ssgr, om fartyg: försedd med (så l. så många l. så l. så beskaffade) master; jfr fem-, hög-, sex-, tre-, två-mastad m. fl. —
-MASTARE, r. till 1, ss. senare led i ssgr med räkneord: fartyg med så l. så många master; jfr fem-, tre-, två-mastare m. fl.
Spoiler title
Spoiler content