publicerad: 1991
STRIDIG stri3dig2, adj.1, förr äv. STRIDOG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. strijd- (-dh-). -ig (-igh) 1615 osv. -og 1709 (: ostridogt, n.)—1729 (: ostridogt, n.). -igt, adv. 1741 osv. -it, adv. 1626 (: ostrijdhit))
Etymologi
[fsv. -stridhogher (i ssgn genstridhogher, motsträvig, motig); jfr d., nor. stridig, mlt. strīdich (lt. striedig), mnl. strīdich (nl. strijdig), mht. strītic (t. streitig); till STRID, sbst., o. STRIDA]
1) († utom i avledn. STRIDIGHET) om person(er): som befinner sig l. är invecklad(e) i strid (se STRID, sbst. 1), som strider (se STRIDA 1), stridande l. kämpande; särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. STRID, sbst. 2, STRIDA 2): som befinner sig i konflikt l. tvist; oenig, oense; särsk. med pluralt huvudord o. reciprok bet.; äv. i förb. vara (äv. bli) stridig (med ngn l. ngt), befinna sig (resp. råka) i strid resp. tvist (med ngn l. ngt) l. vara (resp. bli) oense (med ngn); äv. substantiverat. Schmedeman Just. 147 (1615; med reciprok bet., i fråga om rättstvist). Efter Bjälsjöboda bergsmän mycket stridige uti blåsning äro, begärde de att de måtte blifva åtskilde uti blåsningen. NoraskogArk. 4: 141 (i handl. fr. 1682). PRudebeck (c. 1700) hos Hyltén-Cavallius Vär. 2: 384 (: de stridige; om kämpar i tvekamp). Alla .. emot hwar andra stridige tanckar oroade hans hierta. Ehrenadler Tel. 250 (1723). Nordforss (1805: Blifwa stridiga med hwarandra). De, som förklarat (Hebreerbrevets sjätte kapitel) .. äro öfweralt stridige. Ödman StrFörs. III. 1: 67 (1811). Hans hjerta med hans tal war aldrig stridigt än. Ling Eylif 66 (1814). Stridiga parter. Ahlman (1872). — jfr MOT-, O-STRIDIG. — särsk.
a) motsv. STRID, sbst. 2 h, i uttr. betecknande att en inre (psykisk) kamp pågår inom ngn l. att ngn inte kan bestämma sig i fråga om ngt l. väger mellan olika synpunkter o. d.; jfr 9 (a, c). Så stridig är en dödligs vilja. Creutz Vitt. 65 (1753). Stridig emot sig sjelf, ombytte han klädnad hvar timme. Adlerbeth HorSat. 83 (1814). Vara stridig med sig sjelf. Weste FörslSAOB (c. 1817).
b) i uttr. vara stridig om l. över l. i (anseende till) ngt, vara invecklad i tvist om ngt, tvista l. strida om ngt, vara oense l. oenig om ngt; äv. i uttr. bli stridig om ngt, råka i tvist om ngt. 3SthmTb. 14: 54 (1624: cm). Den Frantzösche Ambassadeuren .. beqvämar sigh intett uthi dee puncter dee här till haffve varitt stridige öffver. RP 8: 308 (1640). ConsAcAboP 8: 29 (1700: blifwit). Om Medici uthi någon ting äre strijdige, så är thet wist i thenna saken (dvs. frågan om kvicksilvers verkan ss. spottdrivande medel). Lindestolpe Frans. 98 (1713). (Annalisterna) äro stridige .. i anseende til tiden (för mordet på S:t Sigfrids brorsöner). Broman Glys. 2: 23 (c. 1745). Lagerbring 1Hist. 1: 571 (1769: om).
2) (†) om person: stridbar (se d. o. 1), vapenför, stridsduglig (se d. o. 1). Schroderus Liv. 402 (1626; om manskap). Därs. 510 (om manskap).
3) om ngt sakligt: full l. kännetecknad av l. förenad med (ständig) strid (se STRID, sbst. 1, 2) l. (ständiga) strider l. tvister, stridsfylld l. konfliktfylld o. d.; äv. dels övergående i bet.: full av kamp l. möda o. d., ”kämpig” l. besvärlig o. d., dels: som vållar strid (se STRID, sbst. 2, 2 e). Effter såsom (biskop Cyrillus) war en skarpsinnigh och häfftigh Man, altså gaff han och Orsak til någre stridige Handlingar. Schroderus Os. 1: 622 (1635). Näst jagt sysselsatte sig .. Konungen mäst med det gräliga och stridiga af Theologiska lärdoms öfningar. Hallenberg Hist. 4: 798 (1794). Stånd och klasser stälde sig i stridig motsats emot hvarandra. Svedelius i 2SAH 44: 27 (1868). Bokskogen har haft en stridig tid under denna vår, som aldrig vill bli sommar. Jönsson SkånSomr. 71 (1927, 1935). Båtsman Sjösten och hans fru Ottilia levde i ett ytterst stridigt äktenskap. Skärgårdshist. 142 (1945). Röster .. i larmande och stridigt möte. Sandgren Förklar. 164 (1960).
4) (†) om ngt sakligt: som kämpar emot, som gör motstånd; äv.: motvillig, motsträvig, ovillig. På en stridig mark .. / .. En saftlös ytas vall, i fårar lagd af plogen, / Såg der sin vända torf af nya örter full. JGOxenstierna 2: 30 (1796, 1806). Med ovillig fot och med stridig vinge / drogo de (dvs. duvorna) din vagn. Fredin Dikt. 142 (1888). — jfr GEN-, MOT-, SMÄLT-STRIDIG.
5) om person (äv. om djur): som gärna tar strid (se STRID, sbst. 1, 2) l. som gärna strider (se STRIDA 1, 2) för att få sin vilja igenom, som ogärna ger med sig, påstridig l. stridslysten l. stursk o. d.; äv.: motvillig, motsträvig (jfr 4); förr äv.: som fordrar obetingad lydnad (o. straffar olydnad), sträng. Runius (SVS) 2: 17 (1699, 1724). Som .. (talaren på riddarhuset) ei war någon talande eller stridig man, wardt han öfwerröstad af adelen. Swedberg Lefw. 579 (1729). Fåren äro swaga och fromma djur; endast baggarne äro stundom något stridiga och wilja bruka sina horn. Berlin Lsb. 50 (1852). Den late av piskan får, / en stridig skall käppen kväsa. Hillberg Hofmannsthal Envar 79 (1916). SmålP 5/5 1978, s. 16 (om smålänning). — jfr PÅ-STRIDIG. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt: kännetecknad av påstridighet l. stridslystnad; i sht om ngns lynne l. vilja o. d.; förr äv. i uttr. vara stridig mot ngt, strida mot ngt. Anden mot wårt kött och lustar stridig är. Vallenius Epistl. 59 (1733). Från en sträng Polemicus, och som sysselsatt en stridig och dömande penna med vår tids Kättare, blir han en den starkaste Criticus. SvMerc. 1765, s. 173. Hon var av ett stridigt lynne. Melin VikSaga 127 (1910). Stämmorna äro stridiga och somliga skorra rätt illa. Andersson Drak. 244 (1926). Hinde Byvallaf. 20 (1927; om ngns humör). Stridiga viljor. SvHandordb. (1966).
6) (numera i sht jur.) om ngt sakligt: varom strid (se STRID, sbst. 2) l. tvist råder, omstridd, omtvistad; äv.: som (lätt) kan göras till föremål för tvist, diskutabel, tvistig, kontroversiell; i sht förr stundom övergående i bet.: svår (att avgöra), besvärlig; problematisk, osäker, oviss (jfr b). Efter saken är ännu stridigh, skall uti .. gode mäns närwara saken företagas. 3SthmTb. 10: 229 (1618). Johan Von Horn Stridig Skuld. BoupptSthm 1668, s. 1054. Biskop Gotskalk .. wille med alt för stor myndighet återtaga någon Domkyrkans stridiga fastighet. Dalin Hist. 2: 556 (1750). Presten bör ingalunda beswära fången med stridiga och diupsinniga frågor. Nehrman PrCr. 312 (1759). På konungens befallning anställdes år 1524 en disputation i Upsala om de stridiga punkterna mellan Olaus Petri och domprosten Peder Galle. Anjou Kyrkoh. 78 (1843). Utreda och fixera tvistefrågorna eller med andra ord att skilja det stridiga från det ostridiga. SvJuristT 1937, s. 668. — jfr O-STRIDIG. — särsk. (†)
a) i det opers. uttr. om ngt är stridigt emellan ngn och ngn, ngn tvistar med ngn om ngt. Schroderus Os. III. 1: 277 (1635).
b) övergående i bet.: som kan betvivlas, tvivelaktig, tvivel underkastad, tveksam. Schroderus Os. III. 1: 329 (1635). Det kan aldrig vara stridigt, at Konungen med all Lagens styrka, borde uprätthålla det medborgerliga lugnet. Schönberg Bref. 3: 96 (1778). Kolmodin Liv. 2: 51 (1832).
c) i uttr. göra ngt stridigt, sätta (riktigheten av) ngt i fråga, ifrågasätta ngt. Afzelius Sag. X. 2: 88 (1866).
7) [jfr 6] i fråga om ngns (ägande)rätt till ngt l. rätt att vara ngt l. kallas ngt o. d.; numera bl. i fråga om annat än rättstvist o. d., i uttr. göra ngn ngt stridigt (stundom med det indir. obj. ersatt av en gen.), dels: framför ngn l. i stället för ngn göra anspråk på rätten till (att inneha l. vara l. kallas) ngt, strida med ngn om (rätten att osv.) ngt, i sht i uttr. göra ngn rangen stridig; dels: ifrågasätta l. förneka ngns rätt till ngt l. rätt att kallas l. räknas ss. ngt (utan hävdande av anspråk från den som subj. betecknar), dels (se a, b) liktydigt med: kämpa med ngn om ngt l. hindra ngn från ngt. Ingen skal och må i mangel af mannlige giöra dhe qwinlige Kongl. May:tz Arfwingar Successions Rätten til Rijket här effter strijdig. Stiernman Riksd. 1911 (1683). At ej hans (dvs. havsgudens) öfvermagt en gång må stridig göras / Af jordens svaga barn. Gyllenborg Bält. 139 (1785). Människor, finnande sig öfwer .. (lärda personers) magtspråk stötte och förolämpade, upretas, och, för at afslå Tyranniet, göra äfwenwäl desza personer et rättmätigt anseende stridigt. Hasselroth Campe 253 (1794). Musikföreningen .. (har) åter kunnat göra Filharmonien platsen stridig som hufvudstadens främsta musiksällskap. NordRevy 1895, s. 228. (Kattugglan) och några andra av hennes släkte äro just nu de enda, som göra honom (dvs. mannen) fångsten stridig i skogen. Boberg Varg. 41 (1934). Som botanist skulle .. (A. von Haller) ha varit sin tids främste om icke Linnæus .. med framgång gjort honom rangen stridig. Fåhræus LäkH 2: 257 (1946). Göra ngn rangen el(ler) äran stridig. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) (†) i uttr. göra ngn vart steg stridigt, strida (se STRIDA 1) mot ngn för varje steg han tar. En modig Corps af 20,000 man kan hålla den största Armee på afstånd, och göra den hwart steg stridigt. GT 1788, nr 104, s. 4.
b) (numera föga br.) liktydigt med: hindra ngn från ngt. En skällande hund, som ville göra honom ingången stridig. De Geer Hjertkl. 105 (1841).
8) (numera mindre br.) om vind: som utgör motvind l. blåser i motsatt (se d. o. 2) riktning l. (i pl.) i motsatta riktningar; förr äv. om rörelse l. riktning l. sida l. gräns: motsatt (se d. o. 2). (Telemachos') hierta war likt wid hafwet, som drifwes af alla strijdige Wäder. Ehrenadler Tel. 250 (1723). Jämwigt upkommer när 2:ne eller flera kroppars krafter, som wärka emot hwarannan, i stridiga directioner, äro lika. König Mec. 1 (1752). Man kan .. icke wara wänd til twå stridiga sidor, til norr och söder på en gång. Nohrborg 765 (c. 1765). Vatnet förminskas vid bägge de stridiga gränsorna, fryspunkten och kokningshettan. VetAH 1789, s. 35. (En havsström) stiger in i Östersjön med en aldeles stridig gång mot de utlöpande strömmarne. Nordenankar PVetA 1792, s. 20. Lindhé Ledf. 244 (1903; om vind).
9) (i sht med vitter l. ngt ålderdomlig prägel) betecknande att ngt står i strid med ngt (se STRID, sbst. 4) l. strider mot ngt (se STRIDA 3): motsatt (se d. o. 3), motstridig (se d. o. 3), (inbördes) oförenlig (se d. o. 2), motsägande (se MOTSÄGA 2 slutet); kännetecknad av motstridiga uppfattningar; utom ss. senare led i ssgr i sht o. numera nästan bl. med pluralt huvudord o. reciprok innebörd. Hysa stridiga meningar (åsikter, tänkesätt). Ha stridiga intressen. De båda kamrarna har stannat i stridiga beslut. Jag har fått många och stridiga intryck under min resa. Lösa och inbördes stridiga rykten. Medan denne discurs (dvs. en överläggning om kvarntullen i riddarhuset) war så stridigh, kunde inthet slutes denne gång. RARP 4: 543 (1651). Ångor .. (bestående) af åthskillige och sin emillan stridige ämnen. Hiärne 2Anl. 376 (1706). Stubben (av klöver) .. blifwer et förträffligt foder at sätta hull på hästar, men har en aldeles stridig werkan på kor. GT 1787, nr 129, s. 3. Han säger .. att man lägger all maten tillhopa på en tallrik, äfven de mest stridiga rätter. Leopold 5: 291 (c. 1804); jfr d. Det är en gammal lära att menniskan utgöres af tvenne stridiga beståndsdelar, kropp och ande. Tegnér (WB) 8: 57 (1836). Malteserriddarna hade inga herrar som utfärdade stridiga direktiv. Ruin Drömsk. 86 (1951). — jfr FOLKRÄTTS-, FORM-, FÖRDRAGS-, FÖRFATTNINGS-, FÖRNUFTS-, GEN-, GRUNDLAGS-, KONTRAKTS-, LAG-, LJUD-, MOT-, NATUR-, PLIKT-, REGEL-, RESPEKT-, RÄTTS-, SAK-, SAMHÄLLS-, SANNINGS-, SJÄLV-, ÄNDAMÅLS-STRIDIG m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. stridig (e)mot l. med ngt (äv. ngn), som står i strid med ngt (resp. ngn), stående i motsats till l. motsättning till ngt (resp. ngn); som motsäger ngt (resp. ngn); äv. i uttr. stridig med sig själv, som motsäger sig själv. Kiölden .. är med wärman stridig. Block MotalaStr. 52 (1708). Almquist InlHelSkr. 673 (1775: stridig med Propheten Micha). Han har arbetat med 7/10 af et gran och fått resultater stridiga mot de chemiska proportionerna. Berzelius Brev 9: 96 (1814). Det emot den Heliga Skrift stridiga i den påfviska läran och kyrkan. Franzén Minnest. 3: 517 (1842). Ahlman (1872: sjelf).
b) (†) i fråga om logik: motsatt (se d. o. 3 b); förr äv.: konträr (se d. o. 1 d), konträrt motsatt. Den ene (studenten frågade), om det war rådligt att hålla twå Contradictoria (Stridiga meningar) för sanna? Weise 1: 212 (1769). En Sats är disjunctiw, då den består af flere prædicater, som äro stridiga sins emellan e. g. Själen är antingen sammansatt, eller enkel. VStyckUplKantPhilos. 40 (1798). Stridiga (konträra) .. föreställningar. Tuderus Kiesewetter Log. 34 (1806). Eger icke .. (ett förhållande av samstämmighet rum hos omdömen), kallas omdömena stridiga eller motsatta. Lindblom Log. 99 (1836). Borelius Log. 13 (1863).
c) [jfr 1 a] med huvudord betecknande känslor l. sinnesrörelser o. d.; ofta i uttr. (ett) rov för stridiga känslor. Rosenstein 3: 73 (1787; om känslor). 3SAH LXXIV. 3: 62 (1790; om sinnesrörelser). Herman satt där styv och blek, ett rov för stridiga känslor. Siwertz Sel. 1: 204 (1920). Kärleken med sitt kval, sin lycka och förtvivlan, sitt tumult av stridiga känslor. Werin Ekelund 1: 261 (1960).
d) (†) om blandning: som består av sinsemellan motsatta l. oförenliga komponenter. Hos honom (var) en stridig blandning af goda och onda egenskaper. Botin Utk. 684 (1764). Gyllenborg Skald. 12 (1798).
e) (†) om prov: vars komponenter ger l. givit motsatta l. oförenliga resultat. Berzelius ÅrsbVetA 1836, s. 154.
f) (numera föga br.) ss. adv.; särsk.: på ett sätt som väcker stridiga känslor (se c). En gestalt mer sällsam, / Mer stridigt rörande, ej målad är. Fahlcrantz 1: 34 (1835, 1863). Förmodligen komma tidningarna att mycket och stridigt omhandla detta föredrag (dvs. en föreläsning i nationalekonomi). Wachtmeister AntBr. 71 (1915).
Ssg: STRIDIG-GÖRA. (numera bl. tillf.)
Avledn.: STRIDIGHET, r. l. f. [jfr d. stridighed, nor. stridighet, nl. strijdigheid, t. streitigkeit]
1) till 1: strid (se strid, sbst. 1, 2); i sht om kortvarig l. obetydlig strid; företrädesvis motsv. strid, sbst. 2, 2 e: tvist l. dispyt l. debatt l. träta o. d.; i sht förr äv. om rättstvist inför domstol (jfr strid, sbst. 2 d); oftast i pl. Grannfolkens stridigheter. Stridigheter om gränsdragningar. Stridigheter mellan partierna. RP 4: 59 (1634; i pl.). Schmedeman Just. 541 (1667; i pl., om rättstvister). Sedan iag fick .. (kosackerna) till stridighet emot hwarandra, blef iag (osv.). HH XVIII. 3: 49 (1741). I wårt fädernesland .. hafwa .. de flesta lärda stridigheter hittills icke warit annat än ett meningslöst käbbel. Polyfem II. 3: 4 (1810). Hur ofta uppträdde hon inte sedermera till hans försvar och hjälp i de husliga stridigheterna! Wester Aksakov Fam. 216 (1911). RiksdMot. 1973, nr 2027, s. 6 (i pl., om arbetskonflikter). jfr gräns-, kyrko-, parti-, rang-, religions-, riksdags-, sakraments-, stam-, tron-stridighet m. fl. särsk. i uttr. råka (förr äv. falla) i stridighet, råka i strid. Brask Pufendorf Hist. 150 (1680: föll). Schultze Ordb. 5124 (c. 1755: Råka).
2) till 1, abstraktare om förhållandet att tvister l. dispyter l. trätor förekommer ngnstädes l. mellan ngra, osämja (se osämja, sbst. 1) l. oenighet (se d. o. 1) l. split (se split, sbst.2 3). Om .. (katolikerna o. kalvinisterna) wille .. hålla sig wid then helga Skrift, så wore mindre stridighet. Spegel Pass. 65 (c. 1680). (Han) brusade .. upp och for ut i vredgade ord mot dem. Så kom stridighet in i hemmet. Lagerkvist Järn 122 (1915).
3) (†) till 1: oenighet (se d. o. 2), skiljaktighet l. olikhet i åsikter. Schück VittA 3: 346 (i handl. fr. 1677). Den stridighet, som herrskar bland Philosopherna, då de vilja bestämma Philosophiens begrep. VStyckUplKantPhilos. 9 (1798).
4) (†) till 1: fråga (se fråga, sbst. 3) varom tvist råder, omtvistad fråga, stridsfråga, tvistefråga. (Blivande präster) Skola .. förhöras uti dhe förnämste Strijdigheter och Frågor. Kyrkol. 19: 2 (1686). Bælter JesuH 1: 251 (1755).
5) (†) till 4, 5, om förhållandet att bli motsagd, gensägelse (se d. o. 1); äv. i uttr. utan stridighet, utan gensägelse (se d. o. 1 b). Silvius Succ. B 1 b (1719). (Hon) led .. aldrig, at hennes befallningar blefwo underkastade stridighet och olydnad. Ekelund Fielding 395 (1765). En oväldig eftertid finner utan stridighet, at (osv.). Schönberg Bref 1: 148 (1777). jfr gen-stridighet.
6) (†) till 5: egenskapen att vara stridbar (se d. o. 2, särsk 2 b) l. stridslysten (se särsk. d. o. b), stridbarhet l. stridslust o. d. (Stanislaus Leszczyńskis) egna landsmän, under oket af grannars våld och utan stridighet eller förmåga till hans försvar, mottogo (osv.). GLOxenstierna i 1SAH 3: 404 (1790, 1802). Med mycken stridighet förfäkta en sats. Dalin (1854). Schulthess (1885).
7) (†) till 6: tvist; anträffat bl. övergående i bet.: osäkerhet l. tvekan. Äro rösterna så skiljachtiga, at stridighet warder, hwilket för the flestas mening hållas kan; tå bör ock ther öfwer omröstas. RB 23: 4 (Lag 1734).
8) (numera bl. med vitter l. ngt ålderdomlig prägel) till 9, om förhållandet l. egenskapen att stå i strid (se strid, sbst. 4) med ngt l. (vanl.) konkretare, om motsägelse (se d. o. 2) l. motsats (se motsats, sbst.2 1 a) l. inkonsekvens (se d. o. 1) l. självmotsägelse l. oförenlighet (se d. o. 2, särsk. 2 a, b); äv. liktydigt med: skiljaktighet, olikhet; ofta i uttr. stridighet mot l. med ngt, motsägelse osv. mot ngt o. d.; förr äv. i uttr. i rak stridighet till ngt, i direkt strid mot ngt. FörarbSvLag 7: 71 (1690). Kongl. Maj:t finner ingen stridighet .. imellan ofwanberörde 2:ne §. §. af Resolutionerne på Krigs-Befälets Beswär åren 1757 och 1762. PH 8: 7319 (1766). Gud (upplöser) .. stridigheterna af sina tjenares belägenhet. Wingård 2: 27 (1819). Järta 2: 484 (1828: mot). Om deras (dvs. de fyra evangelisternas) trohet och sjelfständighet / Intygar sjelfva deras stridighet. Franzén Skald. 7: 42 (1840). Hellberg Samtida 12: 147 (1874: rak). Konstitutionsutskottet, som det åligger att ofördröjligen inkomma med .. utlåtande över .. (en frågas) stridighet eller enlighet med grundlagen. SFS 1949, s. 1124. jfr form-, förnufts-, grundlags-, lag-, o-, rätts-, språk-stridighet. särsk. (†) motsv. stridig, adj.1 9 b: motsats (se motsats, sbst.2 1 a). Ett förhållande af motsättning eller stridighet. Lindblom Log. 106 (1836).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content