SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1997  
SULA, sɯ3la2, sbst.4, r. l. f.; best. -an (ORudbeck Atl. 1: 390 (1679) osv.) ((†) -n Lannerstierna Vitt. 13 (1777; i vers); -un Ekman RelSmältewStKåpparbg 17 (1704: bottnsulun)); pl. -or (IErici Colerus 2: 309 (c. 1645: Skoosulor) osv.) ((†) -er Brasck Apg. L 1 b (1648: Insuuler), BoupptVäxjö (1783); -ur (äv. att hänföra till sg. sulu) DalHandl. 1539, 4: 161, Rinman 2: 909 (1789)); pl. best. -orna (-ne) (Weste FörslSAOB (c. 1817) osv.) ((†) -erne WexiöBl. 4⁄11 1820 (: insulerne)); äv. (numera bl. ålderdomligt l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SÅLA 3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an (HH 20: 384 (c. 1640: footsålan), Östergren 7: 881 (1952)) ((†) -en (äv. att hänföra till sg. såle) Hoorn Jordg. 1: 278 (1697: Fot-sålen), Florman Hushållsdj. 168 (1834)); pl. -or (BOlavi 130 a (1578: skoosålor), Östergren 7: 881 (1952)) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. såle) 3SthmTb. 6: 92 (1605: innann såler), BoupptVäxjö 1788 (: Jnsåler)); pl. best. -orna (-ne) (Weste FörslSAOB (c. 1817), Bergman Mark. 38 (1919: fotsålorna)) ((†) -erna IErici Colerus 1: 148 (c. 1645: Footsålerna)); förr äv. SOLA (Weste (1807: öp(pet) o), Schulzenheim SvSprSkrifs. 32 (1807: uttalas såsom ett långt å)), r. l. f.; best. -an (IErici Colerus 2: 365 (c. 1645), Rinman 2: 228 (1789)) l. -ena (Hambræus Erasmus B 16 b (1620: Skosolena)); pl. -or (Mark. 6: 9 (NT 1526), Schroderus Comenius 514 (1639)) l. -er (Skråordn. 311 (1546), VästeråsDP 20⁄12 1597 (: skoosolerna, best.)); förr äv. SOL, r. l. f. l. m. l. SOLE, r. l. m. l. SULE l. SÅLE; best. -en; pl. -ar; förr äv. SULU, r. l. f.; best. -un; pl. -ur (se ovan).
Ordformer
(sol- (-hl-) i ssgr 1668 (: sohl botns huudar)—1789 (: Solsmide). sola (-oo-, -hl-) 1526—1872. sola- i ssg 1539 (: Solabottnar). -solar, pl. 1682 (: lädersolar)—1737 (: Sko-Solarne). sole 1554 (efter prep.)—c. 1580. sole- (-hl-) i ssgr 1547 (: Sole vngnar)—1676 (: sole botn). solen, sg. best. 1682 (: Fotsolen)—1741. solena, sg. best. 1620 (: Skosolena). soler, pl. 1546—1597 (: skoosolerna). -soll- i ssg 1676 (: bind soll läder). solle- i ssg 1544 (: Solle vgner). -soller, pl. 1725 (: fotsollerne). sul- (-uu-, -hl-) i ssgr 1673 (: Sulbräder) osv. sula (-hl-) c. 1645 (: Skoosulor) osv. -sular, pl. 1756 (: Skosular). sule 1797 (ss. subj.). sule- i ssgr 1555 (: sulesmeltere)—1738 (: Suleläders huder). suler (-uu-), pl. 1648 (: Insuuler)—1820 (: insulerne). suln, sg. best. 1777 (i vers). sulu (-hl-) 1554 (efter prep.)—1789 (nom.), 1955 (om ä. förh.). sulu- (-hl-) i ssgr 1539 (: Sulusmeltningen)—1955 (: Sulubruket; om ä. förh.). -sulun, sg. best. 1704 (: bottnsulun). -sulur, pl. 1539—1789. -sål 1823 (: fotsål). sål- (-åhl-, -åå-) i ssgr 1668 (: Sålläder hudar)—1905 (: sålskor). såla (-hl-) 1578 (: skoosålor)l952 (angivet ss. skönlitterärt o. ålderdomligt). sålar, pl. 1749—1857. såle 1857 (nom.)—1906 (nom.). såle- (-hl-) i ssgr 1616 (: sålehuudh)—1783 (: bind såle läders Hud). sålen, sg. best. 1697 (: Fot-Sålen)—1834. sålen- i ssg 1708 (: Sålen båtns hud). -såler, pl. 1605 (: innann såler)—1788 (: Jnsåler). sålne- 1669)
Etymologi
[fsv. sula, sola, sv. dial. sula, sul, såla, alla f., såle, m.; motsv. fd. saal (d. sål), nor. bm. såle, fvn. sóli, nor. nn. sole; sannol., liksom feng. solen, pl., av mlt. sole, motsv. mnl. sole, sool (nl. zool), fht. sola (t. sohle), liksom ffr. sole (fr. sole, varav meng., eng. sole) it. suola, sp. suela, av ett icke belagt vulgärlat. sola, varav mlat. sola, grundstock, botten, sula, nära besläktat med lat. solea, sandal, grundstock, solum, mark, underlag (se närmare HJonsson i MeijerbArk. 11: 31 ff (1962)); formen sulu i mom. IV 1 är möjl. delvis utbruten ur de under IV 1 a, b nämnda uttr. o. ur ssgr med ssgsförleden sulu. Jfr BINDSULA, SOLBÄNK, sbst.2, SULA, sbst.2, SULA, v.]
I. om ngt horisontellt som bildar l. utgör (begränsningsyta för) botten l. golv l. underlag l. grund(platta) o. d. i l. för ngt.
1) underlag varpå ngt står l. vilar l. stöder sig; särsk. (byggn.) om grundplatta till l. för byggnad. Sola under Skrufwarna, på hwilken skrufwarna stå när heela Huset upskrufwas. Rudbeck Atl. 3: 712 (1698). Sålor, som lägges under fartygets stöttor, på det de ej skola sätta sig. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Vi hafva föredragit att utföra detta bottenskift såsom en starkare sula, som sammanbinder hela byggnaden till en enda sluten massa. TT 1889, s. 199. Benen (på kulsprutelavetten) äro försedda med broddade sulor. KulsprI 1923, s. 60. Grundplattan till ett hus kallas ofta sula. BraBöckLex. (1980). — jfr BOCK-, BOTTEN-, JÄRN-, LAVETT-, SLIT-SULA.
2) bergv. om det underlag varpå en flöts vilar; särsk. i utvidgad anv., i gruvrum: golv l. botten; förr äv. om botten i bokkista (se BOKKISTA, sbst.2). Mueller MinnesblHöganäs 10 (i handl. fr. 1739). Rinman (1789; i bokkista). Ett (berg)lagers underlag kallas sula; ofvantill begränsas det af taket. JernkA 1832, Bih. s. 90. Inom Sonadams schaktområde utgöres den bearbetade flötsens tak och sula .. af sandsten. SvGeolU Ca 6: 219 (1915). TNCPubl. 73: 165 (1979). — jfr BERG-, BOK-, ORT-SULA.
3) lant. på plog, om den horisontella, nedersta del (av landsidan) på vilken plogen rör sig mot plogfårans botten; äv. i utvidgad anv., om packat jordlager närmast under plogfårans botten. Barchæus LandthHall. 72 (1773). Plogens hufvudsakliga delar äro: risten, billen, sulan, landsidan, fjölen eller vändskifvan, åsen, betslet och handtaget. Lundequist Landtbr. 110 (1840). Fornv. 1932, s. 47 (i utvidgad anv.). Krokårdret karakteriseras av en krokig ås, i vilken äro infällda dels en horisontal, i jorden gående sula, dels ett handtag för plöjaren. Rig 1936, s. 359. Den kraftigaste typen av årder är den med framståndare mellan sula och ås, som ger årderkroppen en tre- eller fyrkantig struktur. Fornv. 1982, s. 85. — jfr PLOG-, SLIT-SULA.
4) snick. på hyvel: stockens (se STOCK, sbst.1 2 b) undre platta l. begränsningsyta. VetAH 1797, s. 140. Som hyfvelns undre sida, sålan .. icke får taga intryck af hyfvelspånorna, så måste den derföre göras af något mycket hårdt ämne. Eneberg Karmarsch 2: 391 (1861). Ljungqvist Slöjdb. 21 (1957).
5) sjöt. (om ä. förh.) på träroder: rodersula. Sula på rorets underkant. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Sula, (dvs.) undre delen av träroder. Nilsson Skeppsb. 224 (1932).
6) (i vissa trakter) i nedre ände av takstol: horisontellt trästycke, mot vilket takstolsben o. stödben vilar. Taklaget af .. kärnfull furuplank, omsorgsfullt och praktiskt hophuggen till takstolar; dessa förstärkta med stödben och sulor, hvilande på i bjälklaget infällda ramstycken. TurÅ 1897, s. 267. Fornv. 1934, s. 140.
II. [specialanv. av I; jfr III—IV] på l. till sko: botten bestående av en platta av läder (äv. trä l. gummi l. halm l. konstmaterial o. d.) varvid ovanlädret (o. klacken) är fäst; äv. om lös, liknande platta avsedd att inläggas i sko, inläggssula; äv. om sula använd ss. sko (se b). Sko med enkel sula. Dubbel sula, inner- o. yttersula i ett. Aftonskor med tunna sulor. J par soler szom Schomagaren setter vnder aff siith egit leder. Skråordn. 311 (1546). 6. paar Tapies, (the ära tunna Skoor medh een Soola aff .. Läder ..). Willman Resa 210 (1667). Helt vida stöfvelskaft med dubbla sålors bädd .. / Så såg min hjelte ut, så var han altid klädd. Bellman (BellmS) 4: 59 (1769, 1790). 1 par lösa sålor. KrigVAT 1840, s. 307. Stövlar .. vilka hava sula av gummi. SFS 1941, s. 1637. Han .. släckte cigarretten mot sulan på sin sko, då han inte kunde finna någon askkopp. Siwertz Pagoden 110 (1954). — jfr DUBBEL-, FILT-, HALM-, HEL-, INLÄGGS-, INNER-, KORK-, LÄDER-, MELLAN-, PAPP-, RÅGUMMI-, SKO-, SLIT-, TRÄ-, UTAN-, YTTER-SULA. — särsk.
a) i uttr. betecknande att ngn går l. springer l. dansar o. d. snabbt l. mycket (o. sålunda sliter mycket på skosulorna). Lät nu Musiken skråla / .. Lät nu Trumpeten gå, / Dansa bort klack och såla. Bellman (BellmS) 1: 202 (1771, 1790). Det går ej så fort för fotfolket som för oss ryttare, ehuru de ej spara sålorna. Sparre Frisegl. 2: 46 (1832). Ja’ ä’ trött att slita sulor här på Londons kullersten. Gyllander NDikt. 101 (1910).
b) (om ä. l. utländska, i sht antika förh.) om sula använd ss. skodon (fastbunden med remmar l. dyl. över foten), sandal; äv. om den understa delen av strumpa l. hosa (motsv. skosulan). Han bödh them ath the intit skulle tagha medh sich till wägs, vta(n) keppe(n) allena, icke skreppo, icke brödh, ingha päni(n)ga j giordinghen, ey skoodde annars än medh solor. Mark. 6: 9 (NT 1526; Bib. 1917: Sandaler fingo de dock hava på fötterna). (Lat.) Sandalium (dvs.) hosa som sola är vnder, eller annat sådana, tofla. VarRerV 20 (1538). Araben .. går till fots hela vägen, med .. en sliten såla under foten, med ett tvärband eller tu försedder, att hänga fast på. Eneman Resa 2: 2 (1712). Foten (på strumpan) har en söm på vardera sidan av själva sulan. Varulex. Beklädn. 214 (1945).
c) i utvidgad anv.; särsk.
α) om skydd för tamdjurs fot l. sula (i bet. III 2) i form av anordning liknande en skosula. Hästskor eller fotbeklädnader med sulor af jern eller metall, för att skydda hästens, mulåsnans och kamelens fötter, voro kända af greker och romare. Möller Jordbr. 68 (1881). Amerikanska sulor för svaga trakter .. bestå af en vanlig lädersula med gummiplatta fästad på undersidan baktill. Bergman Hofbesl. 116 (1905). jfr HALM-SULA.
β) (†) om bakre, bredare del av lappskida. Rudbeck Atl. 1: 391 (1679).
γ) om bromsklots; i ssgn BROMS-SULA.
d) (vard.) urspr. med tanke på skosulan(s) tryckande mot gaspedalen på bil, i uttr. (för l. med) full sula, (för l. med) full fart (särsk. i fråga om bilkörning o. d.: full gas); äv. i utvidgad anv., i fråga om radio l. dyl., i uttr. för full sula, för fullt, på högsta ljudvolym. Det var full sula ända in i kurvorna och sedan en kraftig gippning på ratten, så vagnen helt enkelt bara kasade runt kurvorna. Vi 1957, nr 21, s. 35. Jag kom med full sula över ett krön med vänstersväng. IdrBl. 2⁄9 1970, s. 20. Lukterna, språket och människorna blir helt andra efter Västerbron. Ungdomarna bär inte scarf utan ”bergssprängare” som står på för full sula. SvD 17⁄6 1985, s. 48.
III. [specialanv. av I; jfr II, IV] fotsula.
1) om fotsula (se d. o. 1) hos person. Schroderus Dict. 14 (c. 1635). Från hufwudskallans huf til föttrens sålor. Kolmodin QvSp. 1: 517 (1732). Gångande slinka / till gården kom / med ärriga sålor. Grimberg SvH 31 (l905). Sommaren som blommade varm / med brännande mark under barfötternas hårdnade sulor. Moberg BerLevn. 13 (1968). — jfr FOT-, TRAMP-SULA.
2) (i sht i fackspr.) om fotsula (se d. o. 1) hos djur; äv. hos lägre djur, om (undre begränsningsyta hos) kroppsdel på vilken djuret rör sig. (Björnarna) låssa sina sålor efter Juhl uti Matsmässo tiden .. sålan som faller lös ifrån foten är beväxt inuti, likasom med långa vårtor. Hillerström Biörnf. 12 (1750). Bukfotingarne eller snäckdjuren .. hafva alltid på buksidan en bred, köttig skifva eller sula (fot) till att krypa på och kunna för öfrigt vara bygda på det mest olikartade sätt. Rebau NatH 1: 701 (1879). Nedåt öfvergår kronan i den s. k. hornsömmen, som .. fortsättes (bakåt) i ballarne, hvilka i sin tur på klöfvarnes undre sida öfvergå i den halfmånformiga sulan. LB V. 2: 170 (1909). — jfr KRYP-SULA. — särsk. hos häst (o. andra hovdjur): hovs undre begränsningsyta (o. lagret av hornämne däröver), hornsula; äv. om köttsula. Warder Solan wisin som een Swamp, och losznar rundt omkring Hoofwen. IErici Colerus 2: 365 (c. 1645). Sålen kallas hela den undre delen af Hofwen, på hwilken foten hwilar under hästens gång. Florman HästKänned. 101 (1794). Om sulan mycket förtunnas .. skadas de fina ådrorna i köttsulan .. och hästen får inflammation i hofwen eller fång. Bendz Hofbesl. 20 (1866). Sitt svenska namn har .. (hästhovs)örten fått på grund av bladformen, som liknar sulan av en hästhov. Hewe VälsignVäxt. 216 (1939). jfr HORN-, HOV-, KÖTT-SULA.
IV. [specialanv. av I; jfr II, III] (om ä. förh.) metall.
1) i fråga om kopparsmältning: skärsten(s-klump); äv.: hopsintrad klump av rostad malm; äv. i fråga om smältning av blymalm. DalHandl. 1539, 4: 161. Vid skärstens vändrostning händer .. at verket sammanlöper uti stora rusor, eller Sulur. Rinman 2: 903 (1789). Kersten har beskrifvit en kristalliserad hyttprodukt, som, vid uppbrytningen af sulan i en blyugn vid Mulduerhyttan, fanns i nålformiga, blygrå, smidiga kristaller. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 219. En del av malmen hade .. (vid för hård rostning) gått till smältning och löpt tillsammans i en ”sulu” av hopsmälta metallsulfider. Lindroth Gruvbrytn. 2: 22 (1955; om ä. förh.). — särsk. (†) i vissa uttr.
a) löpa i l. till sulu, brinna till sulu, om kopparmalm: vid smältning bilda skärsten l. malmklumpar. Blööt Malm, som böör löpa i Suhlu (som dee der berätta skall wara teckn till om han är wäl bränd) behöfwer starkare hetta. Cletscher RelStKopparbg 62 (1696). Vid vändrostning af rik skärsten, har jag sedt .. at de i rosten lupit til sulu. VetAH 1771, s. 259. Rinman 2: 1198 (1789: brinna til Sulu).
b) bruka sulu, driva på sulu, smälta (kopparmalm) till skärsten. Nauclerus Cupr. 73 (1703: bruka). Kopparnaset sättes på sides i ugnen wid fölliande drifning. Sulunaset kallrostas och drifwes som på sulu. Linné Dal. 402 (1734).
2) (†) i fråga om järnsmide: (vid smältning bildad) slät skorpa av järn l. slagg i härdens botten; äv. i uttr. smälta på sula, smälta på så sätt att man först låter en sådan sula bildas på vilken tackjärnet sedan nedsmältes. VetAH 1742, s. 137. Vid vallonsmide kallas Sula, eller Massa, en klump af slagg, inblandad med järntågor, som samlar sig på bottnen uti Räckarehärden. Rinman 2: 902 (1789). Sula vid tysksmide, under smältans görande, är det järnet som först lägger sig på botten uti härden, hvilken sula gemenligen är hård, rå eller stålartad. Därs. Slutligen utjemnas .. (slaggen) och en ny portion slagg inkastas, hvarmed fortsättes till dess att sulan erhållit en passande tjocklek af vid pass 4 decimaltum. JernkA 1857, s. 196. I härdens botten befanns (när tackjärnet blåstes med kall bläster) ett slagglager, på detta nedsmältes tackjärnet, hvarvid ett nytt slaggtäcke uppkom, som småningom fullbordade färskningen. Detta enkla förfarande benämndes af de gamle ”att smälta på sula”. 2UB 5: 357 (1902); jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). — jfr JÄRN-, SLAGG-, SMÄLT-SULA.
Ssgr: A (i allm. till II. Anm. Vissa av de nedan anförda ssgrna kan äv. hänföras till sula, v.): SUL-BEREDARE. (numera bl. tillf.) i skofabrik: arbetare som bereder sulor (o. klacklappar) för bottning (se bottna 1 a slutet) av skor. NordYrkesklassif. 120 (1978).
-BOTTEN. (sul- 1668—1944. sula- 1539. sule- 1564—1676. sulen- 1708. sulne- 1669) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) botten (se d. o. I 1 e) utgörande (ytter)sula, (ytter)sula; äv. om sulläder. Jtt(e)m Anna(ma)de Mats Schomakar(e) till Solabottnar 1 t(un)na talg wog — 15 (skålpund). VaruhusR 1539, s. 93 a. Hallf styfva (stövlar) med något stora kragar och Engelska sohlbottnar samt wador af solbottn. Livrustk. 1947, s. 171 (1699). Garfwarne hafwa attester .. (att sadel- och skomakare) sedan myntteckens tiden såldt läder och solbotn för så lindrigt pris, at thet icke kan straffas. 2PrästP 2: 462 (1723). Sålbotten .. Är detsamma som Såla, men säjs blott om den Sula som är en del af skon. Stöflor med tjocka sålbottnar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Spak Unif. 13 (1890; i skildring av ä. förh.). jfr ryssläders-sulbotten.
-BRUK, -BRUKA, se F.
(I 1) -BRÄDE. (sul- 1673. sule- 1669) (†) om bräde utgörande underlag i spåntak. Nock till sulebrädher under späningen och hofsarna. VGR 1669, s. 39. Sulbräder på Kyrkiomuhren. VDR 1673, s. 248.
-CEMENTERARE. (numera bl. tillf.) i skofabrik: arbetare med uppgift att lägga klister på skosulor. YrkesförtArbFörmedl. 55 (1952).
(II, III) -FORMIG. som har form av en sula. Brunius GotlK 3: 292 (1866).
-FRÄS. (i fackspr.) i skofabrik: fräs (se fräs, sbst.2 1) för fräsning av sulor. SvLädSkoInd. 1911, nr 17, s. 238.
(III 2 slutet) -GREN. (i fackspr.) på hästhov, om var o. en av hornsulans grenar (spetsar). Wrangel HbHästv. 863 (1886). LmUppslB 466 (1923).
(III 2 slutet) -GROP. (i fackspr.) Emellan .. (strålen) och trackterna är en djup däld på hwarje sida, hwilken kallas Hörnan eller sålgroparna. Florman HästKänned. 101 (1794). Då trakterne hållas mycket låga och sålgroporna utwerkas starkt, upkommer lätteligen stengalla. Dens. Hushållsdj. 167 (1834).
-GUMMI. gummi till l. utgörande sula. KatalSkomatMonopolÖrebro 1945, s. 18.
-HUD. (sul- 1676—1685 (: Callmar Såålhudar), 1818. sule- 1616—1671) (†)
1) till II: sullädershud. 3SthmTb. 9: 370 (1616).
2) till III 2, hos vissa insekter: hud som bekläder tarsens undre yta. Marklin Illiger 295 (1818).
-HÅLLARE. på skidbindning: anordning som fästes (i sidourtagningar) i skosulan. Kabelbindningen .. har ett tåjärn med ställbara sulhållare som kan anpassas till skons tådel. Lind Vinterutrustn. 87 (1976).
(IV 2) -JÄRN. (†) ur sula utvunnet järn. JernkA 1847, s. 124. Därs. 1864, s. 307.
-KNAPP. (†) dubb (se dubb, sbst.1) på l. till fotbollssko. ReglAssFotb. 1891, s. 7. ReglFotb. 1903, s. 26.
(I) -KNIV. (förr) i holländare (se d. o. 4 c), om var o. en av de knivar som satt i det underlag mot vilket den knivförsedda valsen roterade. Ambrosiani DokumPprsbr. 276 (i handl. fr. 1816). Därs. (1923).
(III 2 slutet) -KRATS. (†) hovkrats. Billing Hipp. 328 (1836). THästv. 1870, s. 9.
-KRÄPP. skom. om ett slags mjukt o. lätt gummi (kräppgummi) för tillverkning av skosulor; jfr kräpp, sbst.2 1. GummiteknRåvaruhb. 49 (1952). Plattor av sulkräpp. SFS 1980, s. 1573.
-KÄNGA. (†) känga med (kraftig) sula; jfr -pjäxa. KatalIndUtstSthm 1897, s. 103.
-LÄDER. (sul- 1668 (: Sålläder hudar) osv. sule- 1637—1761) tjockt (i sht av ox-, buffel-, hästhud o. d. tillverkat) läder, i sht använt för framställning av skosulor. OxBr. 11: 724 (1637). Uti Huset N:o 117, det andra til höger från Kornhamns Torget, finnes Engelskt Sål-Läder, både Ox- och Koläder .. til salu. DA 1793, nr 83, s. 3. Den ortodoxa kolvtypen (i vattenkonsterna) var genom 1700-talet och in på nästa sekel alltjämt den hellädrade (med tjockt sulläder täckta) träkolven. Lindroth Gruvbrytn. 1: 581 (1955). jfr bind-sulläder. särsk.
a) i jämförelser. Det köttet är segt som sålläder. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han räckte mig en hand, hård som gammalt sulläder. Göth 5Stånd. 40 (1936).
b) mer l. mindre bildl. Jag tänkte, at Ert Samwete war efter wiset, af det tiockaste såhl-läder. Dalin Arg. 1: 310 (1733, 1754). (Slavhandlaren är) icke precist någon grym menniska, men (har) ett hjerta af sulläder. Callerholm Stowe 44 (1852). Som pojkar hade de börjat detta slit (med att släpa bomullssäckar) och de hade nu alla sulläder under fötterna. Mörne ÄventV 154 (1929).
-NAS, se F.
(I 2) -ORT. bergv. om sådan ort (se ort, sbst.1 I 5) som brutits i en omgång o. varifrån man strossat (se strossa, v.2) till full höjd. Bottenort (sulort) .. Metod för sprängning av ort, tunnel eller bergrum. Den nedre delen, sulorten, utspränges antingen i etapper eller till full längd. HbBergsprängnTekn. 4: 01—6 (1954).
-PJÄXA. (†) jfr -känga. Sulpjäxor o. Grovskor, 2 kr. paret. Norrskensfl. 1927, nr 148, s. 2. Ute på bron och under slafarna fann man näbbskor, stövlar, sulpjäxor och gå-bort-och-vara-fin-skor. Johnson Nu 103 (1934).
-PÅLÄGGARE~0200. (numera bl. tillf.) i skofabrik: arbetare med uppgift att fästa sula på sko. YrkesförtArbFörmedl. 20 (1936).
-RAND. jfr rand 2. särsk. (i fackspr.) till III 2 slutet; jfr bär-, hov-rand. Billing Hippol. 214 (1852). Wrangel HbHästv. 780 (1886).
-RASP. skom. jfr rasp, sbst.2 TLev. 1908, nr 27, s. 2. Sulrasp används vid fastsättande av gummisulor på skodon till att raspa upp lädersulan för att gummit skall fästa ordentligt. Varulex. Byggn. 2: 39 (1955).
-SKYDD. (numera bl. mera tillf.) skydd (se d. o. 2 b slutet) för sula. Nordens Sulskydd, ett erkändt utmärkt preparat, genom hvilket skosulorna få en otrolig hållbarhet. ST 15⁄8 1895, s. 4. Sulskydd för skidpjäxor. Kompl. sats om 4 st. inkl. fastsättningsskruvar. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 36 (med bild).
(I 6) -SLAG. (†) slag (se slag, sbst.1 20 (b)) att fästa sula i. VDR 1704, s. 1128. Bräder och dubbelspijk som til Suhlslaget kan tarfwas. VDAkt. 1716, nr 129.
(I 6) -SLAGNING. (†) om anbringande av ”sulslag”; äv. konkret, = -slag. Snickarnas arbetzlöhn för Suhlslagning. VDR 1704, s. 1101. 14 st. bielckar .. inlagde i muren att fästa Suhlslagningen på. Därs.
-SMIDE, se F.
-SPALTARE. (numera bl. tillf.) i skofabrik: arbetare med uppgift att spalta (se spalta, v.1) sulläder l. sulor. YrkesförtArbFörmedl. 55 (1952).
-SPIK. skom. spik för fastsättning av sulor; äv. om spik varmed sko beslås för att skydda sulan; förr äv. om spik i spiksko (se d. o. 3). Att marschskodonen skola vara beslagna med sulspik är otvifvelaktigt. SD(L) 1902, nr 486, s. 6. IdrBl. 1924, nr 138, s. 5 (i spiksko). Levander DalBondek. 2: 279 (1944; för fastsättning av sula). IllSvOrdb. (1955, 1964).
-STANS. (i fackspr.) sulstansningsmaskin. Jäfvert Skomod 146 (1938).
-STANSARE. (i fackspr.) i skofabrik: arbetare med uppgift att stansa sulor (på sulstansningsmaskin). SvSkoT 1927, nr 9, s. 140.
-STANSMASKIN~002. (i fackspr.) sulstansningsmaskin. SvLädSkoind. 1910, nr 4, s. 39.
-STANSNINGSMASKIN~1012. (i fackspr.) i skofabrik: stansningsmaskin för utstansning av skosulor; jfr -stans, - stansmaskin. SvIndKal. 1948, TillverknReg. s. 172.
-STIFT. skom. stift utgörande sulskydd; jfr -spik. Kungl. Lifregementets grenadierer infordrar härmed anbud å leverans af .. 50 kg. sulstift. TLev. 1908, nr 8, s. 2.
-SÖM. skom. söm på sula. Hansson SkomYrkH 29 (1919).
-TRÅD.
1) skom. tråd för sulsöm; jfr beck-tråd. Klint (1906).
2) [tången har trådform] (numera bl. tillf.) snärjtång. Linné Fl. nr 1153 (1755; från Hall.). Klint (1906).
-UGN, se F.
-VALS. skom. vals för utslätning av sulläder. Landträtten i Darmstadt har fällt en mycket intressant dom, hvari en skomakares sulvals betecknas som opantbar. SvLädSkoInd. 1910, nr 10, s. 107.
(I 3) -ÅRDER, sbst.2 (sbst.1 se sp. 14487). (förr) Bågårder; i denna beteckning inbegrips här även s. k. sulårder, utan framståndare. Fornv. 1982, s. 84.
-ÄMNE. (i fackspr.) om sulläder ss. ämne till en sula. Sulämnena utsågas i rektangulära block, vilka sedan utformas till sulor efter en standardiserad lästtyp. Varulex. Beklädn. 359 (1945).
B (†): SULA-BOTTEN, se A.
C (†): SULE-BOTTEN, -BRÄDE, se A.
(II) -BÄNK. [jfr sv. dial. sålbänk, om den tjockaste delen av en till sulläder barkad hud] ss. nedsättande benämning på man. Tiuff och Såhlebänck. NVedboDomb. Höstt. 1697.
-HUD, se A.
(II) -LAPP. bit läder för sulning. Begynt med Sålelappar och Knappenååhl lyktandes med Silfuerskåål eller Kappe. NVedboDomb. Höstt. 1699.
-LÄDER, se A.
-SMÄLTARE, -UGN, se F.
D (†): SULEN-BOTTEN, se A.
E (†): SULNE-BOTTEN, se A.
F: (i allm. till IV 1; om ä. förh.): SULU-BLÅSNING. (†) sulusmältning, skärstenssmältning. En sådan sulublåsning, kan ej påstå längre än 16. 18. och högst 20. dygn, emedan det med Malmen följande jernet sätter sig till bottnen och intager härden. Ugla PræfNæsg. 200 (1768); jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945).
-BRUK. (sul- 1687, 1687 (: Sulbrukz Redningar). sulu- 1659—1955 (om ä. förh.)) skärstenssmältning. Lohrmann FodMet. D 1 b (1659). Sulu-bruket kallas, i Fahlun och vid andra kopparverk, den första eller rå Smältningen, då kallråstade eller rå malmen smältes til skärsten och all bärgarten måste smälta til slagg. VetAH 1749, s. 184. Sulubruk .. kallas den smältning, hvarigenom mera fattige och i bergarten spridde kopparmalmer, eller kopparkieser, skiljas ifrån omgifvande stenart, som går til slagg, och kopparhalten bringas innom mindre rymd, i form af skärsten. Rinman 2: 903 (1789). Sulubruket skedde .. i bergsmannens hytta. Där nedsmältes kallrostverket jämte träkol och fluss i en schaktugn med vattendrivna bälgar. Lindroth Gruvbrytn. 2: 22 (1955).
Ssg: sulubruks-redning (†) om iordningställande av smältugn o. dyl. gm att insätta beklädnad; äv. konkret om massan för beklädnad; jfr redning 2 e. Skal Åldermannen .. noga förhöra (hyttedrängen), om han hafwer fulkomlig .. kunskap i huru han i Sulu och Rostbruks redningar tilbörligen skal slå Botn uti sin wissa bredd, högd och längd. Bergv. 1: 231 (1664). BlBergshV 18: 128 (1687).
-BRUKA. (sul- 1687—1739. sulu- 1790—c. 1817) [till -bruk] (†) med avs. på kopparmalm, i fråga om smältning där produkten blir skärsten; jfr rå-smälta. När kåpparmallmen kallRåstadt är och Sulbrukas skall, bör (osv.). BlBergshV 18: 127 (1687). Weste FörslSAOB (c. 1817).
-BRÄNNARE. (†) om (slarvig) sulusmältare. Linné Dal. 385 (1734).
-BRÖST. bröst (se d. o. 5 a) på suluugn. Lindroth Gruvbrytn. 2: 46 (1955).
-GÅNG. (†) sulusmältning; jfr gång I 9 b. VästmHandl. 1553: 2: 2, s. 54; jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945).
-HYTTA. hytta (se hytta, sbst. 2) för sulusmältning. Hülphers Dal. 41 (1762). Lindroth Gruvbrytn. 2: 91 (1955).
-HÄRD. härd (se härd, sbst.1 3 b) för sulusmältning. Rinman 1: 958 (1788). Lindroth Gruvbrytn. 2: 45 (1955).
(I 2) -KLABB. (†) under bokkistas botten placerad klabb (se klabb, sbst.2 1). Rinman 1: 289 (1788).
-LÖPNING. sulusmältning, särsk. konkretare, om smältgods som tappats ut ur smältugn, utslag; jfr löpa, v.1 VIII 2. Lindroth Gruvbrytn. 2: 180 (1955).
-NAS. (sul- 1687. sulu- 1696—1955 (om ä. förh.)) nas i l. från suluugn. BlBergshV 18: 126 (1687). Lindroth Gruvbrytn. 2: 45 (1955).
-PROCESS. (†) om den metallurgiska processen (se process, sbst.1 5) vid sulusmältning. JernkA 1825, 1: 209.
-REDNING. ”redning” (se d. o. 2 e) av l. i suluugn. Ekman RelSmältewStKåpparbg 88 (1704). Lindroth Gruvbrytn. 2: 105 (1955).
-SLAGG. slagg i l. från suluugn. Swedenborg PhilMin. 2: 93 (1734). Lindroth Gruvbrytn. 2: 191 (1955).
(IV 2) -SMED. (†) nedsättande, om person som ägnar sig åt ”sulusmide”. Lättjan och girigheten giör månge sulusmeder. Tiselius Vätter 2: 103 (1730).
(IV 2) -SMIDE. (sul- 1753—1824. sulu- 1742—1835) (†) smide varvid brukas äv. icke färdigfärskat järn (avsatt ss. sulor i smältugn). VetAH 1742, s. 138. Sulusmide, eller Solsmide, är väl egenteligen icke annat än vanligit tysksmide; men har fått detta namn af den osed, som smeder på någre ställen emot förbud tagit sig at, til någon vinning uti öfverjärn, under räckningen upbryta uti härden små Sulur, eller råaktiga färskor. Rinman 2: 909 (1789). Tamm PVetA 1835, s. 29; jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945).
-SMÄLTA. smälta (kopparmalm) i suluugn. Dædalus 1951, s. 89 (1807).
-SMÄLTARE. (sule- 1555. sulu- 1540—1955 (om ä. förh.)) smältare som sysslade med sulusmältning. Hans Pedersson sulusmeltare. DalHandl. 1540, 6 A: 5.
-SMÄLTNING. skärstenssmältning; jfr -blåsning, -bruk, -löpning, rå-smälta. DalHandl. 1539, 4: 161. Kopparsmältningen (i Falun) .. sker .. i 4 på hvarandra följande processer, nämligen kallrostning, sulusmältning, vändrostning och råkopparsmältning. Bergman VSmSkr. 67 (1825). Sulusmältning åsyftar att genom nedsmältning med kiselsyra öfverföra jernet till silikat, kopparen till sulfuret. Rosenberg OorgKemi 467 (1888).
-UGN. (sul- 1697—1820. sule- 1544—1547. sulu- 1554—1955 (om ä. förh.)) smältugn för sulusmältning. G1R 16: 763 (1544: Solle vgner). Lindroth Gruvbrytn. 2: 36 (1955).
-VECKA. arbetsvecka på fem dygn varunder smältning försiggick vid en suluugn. Lindroth Gruvbrytn. 2: 106 (1955).
-VECKOBRUK~002, äv. ~200. konkret, om så mycket skärsten som tillverkades under en suluvecka. Under en kopparvecka förvandlades .. två rostar eller suluveckobruk till råkoppar. Lindroth Gruvbrytn. 2: 118 (1955).
-VERK. kallrostad kopparmalm, färdig för skärstenssmältning. VästmHandl. 1553, 2: 3, s. 24. Lindroth Gruvbrytn. 2: 22 (1955). jfr rostbränne-suluverk.
Spoiler title