publicerad: 1898
ANSIKTE an3~sik2te, äfv. an3sikte2 (a`nsigte Weste, ànnsi´kkte Almqvist; i vers — ∪ — Lindschöld Vitt. 148 (1670), Ps. 1819, 486: 1 (jfr Ps. 1695, 410: 1); ∪ — ∪ P. Brask Vitt. 250 (c. 1695)) l. (nu obr.) ANSIKT (i vers ∪ — Ps. 1695, 413 (jfr Ps. 1819, 500: 7); — ∪ Stiernhielm Fägn. 82 (1643), Ps. 1695, 413, Kolmodin Qv.-sp. 1: 331 (1732)), n.; best. -et (-e Bureus Suml. 61 (c. 1600), Carl XII Bref 41 (1701), J. Nordlander i Landsm. V. 5: 65 (1886; i en visa från Gotl.; i rim), talspråksform); pl. -en (Rudbeck Atl. 3: 385 (1698), Ehrenadler Tel. 957 (1723), Botin Sv. spr. 78 (1777) osv.) ((†) -e Luk. 24: 5 (NT 1526), 3 Mos. 26: 16 (Bib. 1541), Rudbeck Atl. 3: 12 (1698), Rydelius Förn. 96 (1720, 1737); ansikt (-gt, -cht) Stiernhielm Herc. 376 (1668), Dalin Vitt. II. 4: 15 (1737), Odel Sincl. 16 (1739); -er Petreius Beskr. 1: 111 (1614), Schroderus Hoflefv. 307 (1629), N. H. Sjöborg (1824) i Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 58)
Ordformer
(ansikte (-ct-, -ckt-, -gt-) Mat. 11: 10 (NT 1526) osv.; ansichte Mat. 6: 16 (NT 1526) osv., Florinus 16 (1695), Büchner Concordans 69 (1754); ansykte (-et-) Mat. 18: 10, Upp. 11: 16 m. fl. st. (NT 1526). — ansikt (-ckt, -gt) Runius Dud. 3: 88 (1712), Dalin Vitt. II. 4: 15 (1737), Odel Sincl. 16 (1739); ansicht 2 Kor. 4: 6 (NT 1526; i marg.), O. Petri Handb. F 3 a (1529), Stiernhielm Fägn. 82 (1643), Kolmodin Qv.-sp. 1: 331 (1732); i fråga om ä. uttal med ch-ljud jfr Kock Fsv. ljudl. 69 följ. samt N. Beckman i Arkiv 11: 165 följ. o. 177. — Anm. Urspr. voro ansikte o. ansikt två olika bildningar med hvar sin särskilda böjning (jfr den etym. afd. samt ANLETE o. ANLET). De sammanföllo emellertid snart för språkkänslan, så att ansikt uppfattades såsom en i det poetiska spr. tillåten förkortning af ansikte. I öfverensstämmelse med denna uppfattning skrefs ordet ngn gg med apostrof (Stiernhielm Herc. 376 (1668), A. Wallenius Vitt. 84 (1733)). Formen ansikt förekom hufvudsakligen i bunden stil, dock på 1500-talet äfv. ngn gg i prosa, t. ex. 2 Kor. 4: 6 (NT 1526; i marg.), O. Petri Handb. 1529, s. F 3 a)
Etymologi
[y. fsv. ansikte, ansykte (Läke- o. örteböcker 320, 378, 393), n., af mnt. ansichte, n., motsv. mht. anesihte, n., en med neutralt genus förbunden utvidgning af fht. anasiht, f.; jfr mht. anesiht, f., t. ansicht, f., fsv. ansikt, trol. f., åsyn, ansikte; formen ansikt, n., är bildad efter mnt. ansicht, vanl. n. efter den utvidgade formen; jfr d. ansigt, n., holl. aanzicht, n., t. angesicht, n.; förra leden är an (se AN, adv. III 1), senare leden en dental afledning af den i SE ingående roten *sehw- (jfr SIKTE, AFSIKT, INSIKT, UTSIKT, ÅSIKT, SIKTA, v.1, osv.); jfr äfv. ÅSYN. Det fht. ordet är eg. abstr. vbalsbst. till anasehan, hvaraf t. ansehen (se ANSE), med dels aktiv bet. ”åseende, åskådande”, dels passiv ”åsyn”, ”det som ses”, ur hvilken senare bet. den konkreta bet. ”hufvudets framsida” utvecklat sig redan i fht. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr t. angesicht, gesicht, holl. aangezicht, gezicht, gelaat, fr. visage, äfvensom eng. face, fr. face; jfr äfv. SYN]
Anm. Om ansikte i förh. till ANLETE se anm. efter den etymologiska afdelningen under sistnämnda ord. Jfr: Ordet Ansigte brukas i umgängsspråket hellre än Anlete, hvilket tillhör den mera upplyftade stilen. Således säger man: ”hvad har du fått i ansigtet?” ”jag har rosen i ansigtet,” men icke: i anletet. Deremot säger man: ”hans anlete skiner,” och man tänker dervid på en gloria; men vid uttrycket ”hans ansigte skiner,” tänker man på flott, svett eller följderna af ett rus. Almqvist (1842).
I. (†) utseende, (det) yttre (jfr II 4); jfr ANSEENDE, sbst. I 2. O. Petri Män. fall 43 (1526). Om himmelsens ansikte kunnen j döma, kunnen j och icke döma om tidzens teekn? Mat. 16: 3 (NT 1526; Bib. 1541: himmelens skepelse; öfv. 1883: himmelens utseende; Luther: des himmels gestalt). Mestar .. tw seer icke effter menniskiones ansichte. Mat. 22: 16 (NT 1526; öfv. 1883: du ser icke till menniskors person; Luther: angesicht); jfr 2 Kor. 10: 7 (NT 1526). Dömer icke effter ansiktet, vthan dömer en rett doom. Joh. 7: 24 (NT 1526; öfv. 1883: utseendet; Luther: nach dem ansehen; gr. κατ’ ὄψιν). (Kristiern II) Stälte sigh .. til Ansichte (dvs. till det yttre) på thet lustigste, en part kyssandes, en part fampntagandes, slogh Händerne samman, loogh och lät allahanda kärlekz tekn påskijna. Girs G. I 3 (c. 1630); jfr II 3. — Anm. Här anf. bibliska uttr. torde i senare tid i allm. hafva uppfattats i anslutning till II 4.
II. framsida(n) af hufvudet (hos människor, djur o. i människogestalt föreställda andeväsen); vanl. syftande på hufvudets framsida ss. säte för ögon, näsa, mun osv.; i fråga om människan vanl. uppfattadt ss. begränsadt af hårfästet, öronen o. halsen; jfr ANLETE 1 b. Ett aflångt, rundt, bredt, långlagdt, pussigt, svartmuskigt, rödlett ansikte. Bli röd i ansiktet. Tjock, mager i ansiktet. Blodet strömmade till ansiktet på honom. Svetten droppade från hans ansikte. Torka svetten ur ansiktet. Sätta muscher i ansiktet. Förvrida ansiktet; jfr 2. Näsan sitter midt i ansiktet. Tvätta sig i ansiktet. Spotta, slå någon i ansiktet. Ansiktets färg, hud osv. Vi hade solen l. blåsten (rakt) i ansiktet. Ligga på sitt ansikte. Med ansiktet (vändt) mot öster. När tw fastar, så smör titt huffwudh och twå titt ansichte. Mat. 6: 17 (NT 1526). Hans ansikte war förtäkt medh en swettedwk. Joh. 11: 44 (Därs.). Mitt ansichte är swollet aff grååt. Job 16: 16 (Bib. 1541). The rödha blemmor som sättia sig på (dvs. i) ansichtet. B. Olavi 28 a (1578) [jfr fsv. fleckär oppo ansicthet (Läke- o. örteböcker 276)]. The rödha finnar j ansichtet. Dens. 27 b [jfr fsv. röde blemor i ansyktett (Läke- o. örteböcker 320)]. Skägget och alle håren i ansichte klimpadhes på tigh. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Mäst all Damben och Röken dreeff osz starckt vthi Ansichten (dvs. ansiktena). Kiöping Resa 108 (1667). Mit ansicht faller bort (dvs. blir affallet) af sorg. Arrhenius Psalmeprofver 117 (1691); jfr Psalt. 6: 8 (Bib. 1541). (Bruden) bär kläde öfver ansichte. Carl XII Bref 41 (1701). Hugger man annan i ansichte, eller hals. MB 34: 1 (Lag 1734). I verlden ser man ej et ansikte så magert, / At icke någon finns, som deråt blifver kär. C. J. Lohman Vitt. 381 (c. 1750). Den nedre delen af ansiktet. De Geer V. skr. 1: 134 (1843, 1892). — (i Finl.) föregånget af prep. mot. Det blåser mot ansigtet. Hahnsson (1884). (mindre br.) Få sig (slag) mot ansigtet. Lönnrot Fin.-sv. lex. 2: 539 (1880). — i fråga om djur. (Dessa gräshoppors) ansicte (tedde sig) så som menniskiors ansicte. Upp. 9: 7 (NT 1526). (De fyra djuren) hadhe fyra ansichte. Hes. 1: 6 (Bib. 1541). Linné i VetAH 15: 212 (1754; i fråga om en markatta). Spanska höns .. (hafva) stort, naket ansigte. Juhlin-Dannfelt 372 (1886). — om efterbildning af ansikte. 2 Krön. 3: 13 (Bib. 1541; om tempelkerubernas ansikten). (En urna) af de gamlas Orichalco giord, med tu Ansichte gutin. Rudbeck Atl. 3: 12 (1698). Rydberg Rom. d. 37 (1882; om ansiktena på romerska kejsares bilder). De antika teatermaskerna .. hade förutom ansigte äfven hårperuk. NF 10: 1037 (1886). Falskt ansigte af måladt papp, lärft, vax o. dyl. Därs. 1036; jfr LÖS-ANSIKTE. jfr: Janus .. afbildades .. med två ansigten. R. Törnebladh i NF 7: 1054 (1883); jfr DUBBEL-ANSIKTE. — särsk.
1) anat. om kraniets främre del. Marklin 134 (”132”) (1818). Ansigtet bildas genom föreningen af pannbenet och 14 ansigtsben af ganska olika form. Thorell Zool. 1: 220 (1860). Djurets ansigte skjuter med mundelarna vida längre ut och fram än menniskans. G. v. Düben i NF (1876). jfr: I dagligt tal räknas äfven pannan till ansiktet, ehuru pannbenet, såsom en del af hjärnskålens vägg, måste föras till hjärnskålsbenen. Till det egentliga ansiktet hör alltså det, som ligger nedanför ögonbrynen. Tigerstedt Häls. 27 (1895).
2) [jfr t. ein heiteres, betrübtes, freundliches, dummes gesicht, holl. iemand iets leenen op zijn eerlijk gezicht] ss. företeende uttryck af känslor, stämningar osv. l. med afs. på det estetiska intryck det gör; jfr ANLETE 1 a. Ett vackert, täckt, intagande, ädelt, godt, behagligt, obehagligt, fult ansikte. Ett gladt, bedröfvadt ansikte; jfr 3. Allvaret i någons ansikte. Barnets ansikte strålade af glädje. Studenten fick lånet på sitt ärliga ansikte. The haffua itt ansichte hårdare än steen. Jer. 5: 3 (Bib. 1541; öfv. 1898: De gjorde sina ansikten hårdare än sten). Kroppens tillstånd, och alla sinnets rörelser afbildas uti ansigtet: här lyser mildhet och arghet, kyskhet och otukt, djerfhet och rädsla. Westerdahl Häls. 447 (1768). Ett af sorgerna vanstäldt ansigte. Lehnberg Pred. 3: 277 (c. 1800). Ansigtet bedrar ofta: frons sæpe fallit, mentitur. Lindfors (1815); jfr 4. (”Snillets verld” af Brinkman) förekommer mig som ett reguliert ansigte, men som ingenting säger. Tegnér 5: 249 (1822). Ett uttryck af en obeskriflig afsky for öfver kandidatens ansikte. De Geer V. skr. 1: 39 (1843, 1892). Ett djupt svårmod hvilade på deras förut så sorgfria ansikten. Därs. 158. Ingeniör Thomas Halls ansikte förrådde ett sinnesuppror, som han icke kunde behärska. Lundegård Tannhäuser 1: 4 (1895). — i ordspr. Ett godt ansikte är det bästa rekommendationsbrefvet [jfr fr. ce visage est une lettre de recommendation (Diderot)]. Fagert ansickte är half hemgift. Serenius (1741). — Anm. Till 2 ansluta sig de under 8 b β, i, j, k, l upptagna uttr.
3) [jfr t. ein saures gesicht machen, holl. een zuur gezicht, een scheef gezicht zetten] mer l. mindre närmande sig bet.: ansiktsuttryck, uppsyn, min. Ett surt, (sur)mulet, missnöjdt, belåtet ansikte; jfr 2. Visa ett förvånadt ansikte. Och Jacob sågh på Labans ansichte, och sij, thet war icke sådana emoot honom som j gåår och j förgåår. 1 Mos. 31: 2 (Bib. 1541). Domaren smålog liksom de öfriga. Men Sturgis bibehöll ett ansigte, hvars allvar tycktes nästan strängt. Nyblom M. Twain 1: 121 (1873). jfr: De hade under kejsartiden blifvit så fromme i ansiktet, desse epikuréer. Rydberg Rom. d. 176 (1884, 1892); jfr 4. — [jfr eng. to make faces] (†) grimas. Kunde den omåtteliga skrattaren .. se de fula ansickten han gör, skulle han förakta sig för denna sin dårskap. Chesterfield 73 (1795). — i bild. Effter jag hafwer vti thesza mina .. skriffter icke wisat något grymt eller bistert, vtan blidt och liufligit ansichte; så wenter jag blidt och godlynt ansichte emot mig igen. Swedberg Sabb. ro Förm. § 7 (1710). — [jfr eng. to have the face to do a thing] (†) i utvidgad anv.: panna, mod (till ngt). Jag hade .. / Ei .. ansicht til af andra födan tigga. Kolmodin Qv.-sp. 1: 331 (1732). — Anm. Till 3 ansluta sig de under 8 n, o upptagna uttr.
4) [jfr t. einen von angesicht kennen] (numera mindre br.) i utvidgad anv., ss. det för människans yttre mest karakteristiska (jfr I); jfr ANLETE 1 a γ. Känna någon till ansiktet (dvs. till utseendet). Iach war okendt till ansichtit för the christeligha forsamblingar som j Judee landit woro. Gal. 1: 22 (NT 1526; öfv. 1883: okänd till ansigtet; Luther: vnbekannt von Angesicht). (Jesus o. Johannes döparen) voro til ansichtet för hvarandra aldeles okände. Bælter Jesu hist. 2: 8 (1756). — Anm. Till 4 ansluta sig de under 8 d upptagna uttr.
5) i utvidgad anv., representerande personen (l. djuret) som har ansiktet.
a) [jfr d. et fremmed, ubekendt ansigt, t. ein neues gesicht, fremde gesichter, fr. de nouveaux visages] om person betraktad hufvudsakligen med afs. på ansiktets utseende l. uttryck. Mötas af idel främmande, obekanta, nya ansikten. (Konungabarn som) aldrig vilja see för sig några missnögde och bedröfvade ansichten. Ehrenadler Tel. 957 (1723). Wallin 1 Pred. 1: 136 (c. 1830). De enda främmande ansigten, som under denna tid visat sig i Sunions bergsbygd, voro de kejserlige uppbördsmännen. Rydberg Ath. 481 (1859, 1866).
b) i uttr. det bleka ansiktet, den hvite mannen (i motsats till rödskinnen); jfr BLEKANSIKTE. ”Ädla Rödskinn, .. det bleka ansigtet från den nedgående solens land helsar er!” Nyblom M. Twain 2: 3 (1874; eng. the paleface).
c) (numera knappast br.) i fråga om djur, ss. senare led af ssg med djurets namn ss. första led. Ett lass victualie varor och däråfvanpå en af Morbrors favoriter, sjelfva kattansiktet. N. H. Sjöborg (1824) i Meddel. fr. Nord. mus. 1897, s. 82. So-ansiktet måste taga till flykten. Dens. Därs. 74 (om en trollsugga).
6) uppfattadt ss. seende l. förnimmande l. ss. föremål för omedelbar åskådning.
a) (i biblisk framställning) uppfattadt ss. seende l. förnimmande; stundom närmande sig bet.: öga l. blick. Wendt bortt titt ansichte jfrå mina synder. Psalt. 51: 11 (Bib. 1541); jfr Ps. 1695, 60: 3. Hwart skal iagh flyy för titt ansichte? Därs. 139: 7 (Bib. 1541; Luther: für deinem Angesicht); jfr b. För Ditt (dvs. Guds) Ansigte är intet fördolt. Frese And. dikt. 26 (1726). — (nästan †) (De frommas) ansichte skodhar vppå thet rett är. Psalt. 11: 7 (Bib. 1541; Luther: jr angesichte schawen auff das da recht ist). — (†) Om tu (dvs. Israel) borttlegger tijn styggelse jfrå mitt ansichte, så skalt tu icke borttdriffuin warda. Jer. 4: 1 (Bib. 1541; öfv. 1898: från min åsyn).
b) [jfr d. vige fra nogens ansigt] (numera nästan bl. arkaiserande) uppfattadt ss. föremål för omedelbar åskådning; i utvidgad anv.: åsyn, anblick, personlig närvaro, omedelbar närhet. Så gick Kain jfrå Herrans ansichte. 1 Mos. 4: 16 (Bib. 1541; Luther: von dem angesicht des Herrn); jfr anm. under 8. Thet berömmes om Keyser Tito, at han hafwer ingen låtit gå bedröfwat från sitt Ansichte. J. Matthiæ 1: 240 (1658). Tå jagh lust til werlden fick, / Bort ifrå titt (dvs. Guds) Ansicht gick. Ps. 1695, 259: 3 (motsv. ställe i Ps. 1819, 179: 3: anlet). — (†) Alle Konungar, på iordenne begäradhe Salomos ansichte, at höra hans wijsdom som Gudh honom j hiertat giffuit hadhe. 2 Krön. 9: 23 (Bib. 1541; öfv. 1896: besökte Salomo).
Anm. 1:o Bet. åsyn, anblick, som upptagits från motsv. t. ord (angesicht) o. som i t. är äldre o. ursprungligare än samma ords konkreta anv., torde numera i Sv. uppfattas ss. en utveckling ur II, men har måhända i ä. tid varit själfständig i förh. till ordets konkreta bet. — 2:o Huruvida (den aktiva) bet. a l. (den passiva) bet. b föreligger, kan stundom vara ovisst. — 3:o Till 6 ansluta sig de under 8 b α, c, d, p, q, r, s upptagna uttr.
a) om konkreta föremål som till sin form kunna påminna om ett (människo)ansikte.
α) i fråga om månen. Fullmånens runda ansikte. jfr: Månen, hvars fläckar tydligare än annars tecknade ett ansikte. Rydberg Sing. 191 (1894).
β) (föga br.) i fråga om solen. Englarna, som meer än Soolens Ansicht blänka. Spegel Guds verk 43 (1685).
γ) [jfr t. das hintergesicht, fr. le visage (sans nez)] (vulg.) om bakdelen. jfr: Kära mor lappa byxorna min bak i ansigte. Landsm. V. 5: 65 (1886; i en visa från Gotl.).
b) i personifikation.
α) i fråga om konkreta föremål. (Rosornas) fina ansigten. Nyblom Hum. 67 (1874, 1883). — särsk. [om ursprunget se ANLETE 1 c β] i uttr. jordens ansikte, jordens yta. Sij, itt folck är draghit vthu Egypten thet offuertecker iordennes ansichte. 4 Mos. 22: 5 (Bib. 1541; öfv. 1893: marken; Luther: das angesicht der Erden). Jorden förnyar sitt ansigte och kläder sig som en brud. Franzén Pred. 2: 179 (1842); jfr Psalt. 104: 30 (Bib. 1541). Sv. Hedin i GHT 1896, nr 231 B, s. 1.
β) i fråga om ngt abstr. Lÿckan wänder sin gångh / och giömmer sit ansikte blÿdha. Wivallius Dikt. 87 (c. 1632); jfr 8 l β. Giftermål två ansikt har (dvs. både ett vackert o. ett fult). Dalin Vitt. II. 4: 15 (1737). Allt har der (dvs. i Iliaden) ett eget ansigte, egna drag, till äfventyrs ofta groft bildade, men dock igenkänliga. Tegnér 3: 493 (1812). Dödens ansigte var någonting så allvarsamt, att jag icke eger ord för att utsäga det. Wikner Pred. 163 (c. 1876). Heidenstam End. 3 (1889).
c) (†) med hänsyn till ansiktet ss. representerande framsidan af människan, oeg., om den åtvända sidan, framsidan, yttersidan l. den främre delen (af ngt). — särsk.
α) i fråga om en här. (Anförarna voro alla minst sextio år gamla) så att den som såg hela Hären fram i Ansichte (dvs. framifrån l. ”en face”), skulle mena sig intet se några Krigzmän, utan ideliga Gråskiäggade Rådmän. Rudbeck Atl. 3: 361 (1698). jfr: Hs. Kongl. Mayst. (har) deelt sigh vthi twenne Armeer, medh then ena (är han) gångin Fienden vthi ansichtet (dvs. under ögonen) och then andra på ryggen. N. Av. 28 Aug. 1656, nr 2, s. 5; jfr 6.
β) [jfr eng. the face of a medal] om en medaljs bildsida: avers, åtsida. Ansigtet (på medaljen) är af den förra, Hårlemanska (prägeln), och reversen af den andra eller Tessinska. Linné Sv. arb. 350 (c. 1763).
γ) i fråga om månen: åtsida, synlig del. Samma natt .. betäckte Månans ansichte de tvenne .. Planeterne Jupiter och Saturnus. Dahlberg Dagb. 284 (1683); jfr a α.
δ) i fråga om ett altare. (Ett) Altare, hafwandes fyra Ansichten eller ypna gaflar. Rudbeck Atl. 3: 385 (1698; lat. quatvor habentem facies).
ε) om en kartbilds yttre sida l. gränssida. Seer man på Ptolomæi första Tafla Så giör han och 4 Ansichte på Jorden. Rudbeck Atl. 3: 569 (1698; lat. quatvor distinctam faciebus terram .. introducit).
ζ) om (öfre) ytan af en sten. Egipcilla är en Steen aff Egypten medh en swart Root och hwitt Ansichte i sigh sielff. Forsius Min. 135 (c. 1613).
8) i vissa stående förbindelser o. fraser; se anm. under 2, 3, 4, 6.
a) [jfr t. aufs gesicht niederfallen] (hufvudsakligen i biblisk stil) falla (ned) l. tillbedja på sitt ansikte, böja sitt ansikte ned till jorden o. d., ss. tecken till vördnad l. förskräckelse; jfr ANLETE 1 b α. När läryungana thet hördhe, fullo the på theres ansikte, och wordho swårligha förfäradhe. Mat. 17: 6 (NT 1526; öfv. 1883: föllo de på sina ansigten). Dauid böghde sitt ansichte nedh til iordena och tilbadh (inför Saul). 1 Sam. 24: 9 (Bib. 1541). Abigail .. tilbadh på sitt ansichte til iordena. Därs. 25: 41. 2 Sam. 18: 28 (öfv. 1896).
b) [jfr t. einem ins gesicht sehen] se ngn i ansiktet.
α) [jfr holl. iemand in't gezicht kijken, staren] ss. tecken till mod l. godt samvete: våga möta ngns blick (jfr 6). Se mig (stadigt) i ansiktet, pojke, och säg, om du inte har stulit! Altid må du se folk i ansiktet, när du talar med dem, annars kan du blifva trodd at veta med dig något brott. Chesterfield 130 (1795). Björkman (1889). — oeg. (jfr 7 b β). Betrakta stormen, se den stint i ansigtet och intrycka dess drag i (minnet). Böttiger 6: 261 (1836). Redan det är ett godt tecken, att man känner de faror, som hota, och vågar se dem i ansigtet. Wisén Tal 24 (1881). Se döden i ansigtet. Schulthess (1885).
β) med anslutning till 2: på ett uppmärksamt, oftast forskande, sätt betrakta ngns ansiktsuttryck. Reenhielm Olof Tr. 22 (1691). Man vill se den i ansigtet, som man hör tala. Franzén (1815) hos Choræus VII. Rektorn såg honom (dvs. skolpojken) skarpt i ansigtet. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 127 (1831). — i bild. Christus .. riffuer bort thet blinda teckelset ifrå Mosen, at man kan see honom frijt j ansichtet. P. Erici 2: 184 a (1582).
c) (numera föga br.) se ngn under ansiktet, se ngn under ögonen l. ansikte mot ansikte (jfr 6). Iagh haffuer seedt Gudh vnder ansichtet. 1 Mos. 32: 30 (Bib. 1541). — i senare tid med bibet.: betrakta ngn oförskräckt. Weste (1807). Se någon under ansigtet, betrakta utan fruktan, är ett äldre talesätt. Almqvist (1842). Dalin (1850).
d) (numera bl. arkaiserande) däjlig, fager (o. d.) under ansiktet, fager under ögonen, med ett vackert ansikte l. med ett skönt yttre (jfr 4 o. 6). (Rebecka) war en ganska degheligen pigha vnder ansichtet. 1 Mos. 24: 16 (Bib. 1541; öfv. 1893: mycket fager att skåda; Luther: ein seer schöne Dirne von angesicht); jfr Därs. 12: 11, 26: 7, 39: 6, 1 Sam. 25: 3 (Bib. 1541). Ett Fruntimmer är skiönt vnder ansichtet. Ehrenström Compliment-Bok 165 (1741). Johanna .. vardt fager under ansigtet. Skolgång o. djeknegång 31 (1868).
e) [jfr t. einem beleidigungen in das gesicht werfen] kasta, slunga (osv.) en anklagelse, en utmaning (osv.) ngn i ansiktet l. i ansiktet på ngn, öppet o. hänsynslöst anklaga ngn l. meddela ngn ngt osv. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 216 (1881). Måhända skola många .. kasta mig i ansiktet, att jag ej har rätt att tala som jag gör. Roos Skugg. 322 (1891). Det var icke finkänsligt att i gesällens närvaro kasta mig denna öfverflödiga upplysning i ansiktet. Rydberg Vap. 218 (1891). — oeg. (jfr 7 b β). (Trontalet vid riksdagen i Örebro 1617) är .. en bitter anklagelseakt slungad i ansigtet på den katolska reaktionen i alla länder. Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 105 (1881).
f) [jfr t. eine behauptung, die den tatsächlichen verhältnissen ins angesicht schlägt, holl. iemand een slag in het aangezicht geven] ett slag i ansiktet (på ngn l. ngt), om handling som innebär ett (afsiktligt) hänsynslöst angrepp på ngn l. ngt, en grof förolämpning, en utmaning l. öppet trots mot ngn. Valet af Cavallotti, som så ursinnigt med smädelser angripit Crispi, var ju ett direkt slag i ansiktet på denne. GHT 1895, nr 137 A, s. 2. — oeg. (jfr 7 b β). Ett slag i ansigtet på allmän moral och hederskänsla. VL 1893, nr 14, s. 3.
g) (vulg., mindre br.) stoppa, få sig, lägga (osv.) mat i ansiktet, äta. Men nu skall du äta mat, ”lägga en bit mat i ansigtet”, som det heter på murarrotvälska. Ahrenberg Anor 155 (1891; yttrande af en arkitekt) [jfr fin. joi ja söi kaikki naamaansa, eg.: han drack o. åt alltsammans i ansiktet på sig].
h) [efter hebr. sām l. nātan pānīm med prep. lĕ o. inf.] (numera föga br. utom i biblisk stil) ställa, vända sitt ansikte (till att fara ngnstädes o. d.); jfr anm. efter 8. (Jesus) wende .. sitt ansichte till ath fara ååt Hierusalem. Luk. 9: 51 (NT 1526; öfv. 1883: stälde .. sin färd till Jerusalem; Luther: wendet .. sein Angesicht). J stellen idhor ansichte til at dragha in vthi Egypten. Jer. 42: 15 (Bib. 1541; öfv. 1898: ställen eder färd till Egypten; Luther: Angesicht). — i skämtsam framställning. Men efter två veckors förlopp vände vi våra ansigten mot hafvet och reste öfver Judéens kullar. Nyblom M. Twain 2: 61 (1874). — jfr: (†) Josaphat .. stelte sitt ansichte til at sökia Herran. 2 Krön. 20: 3 (Bib. 1541; öfv. 1896: vände sig till Herren och sökte honom; Luther: stellet sein angesicht). jfr äfv.: (†) Sanherib kom, och hans ansichte stoodh til at strijdha emoot Jerusalem. 2 Krön. 32: 2 (Bib. 1541; öfv. 1896: kom i afsikt att belägra Jerusalem; Luther: sein angesicht stund zu streiten wider Jerusalem).
i) vända sitt ansikte till, med välbehag l. välvilja se på, vända sitt ansikte från, i en afvog sinnesstämning draga sig undan från (jfr 2); i sht om Gud. Herren wende sitt ansicte til oss. Mess. 1531, s. B 4 a; jfr 4 Mos. 6: 26 (öfv. 1893; Bib. 1541: vplyffte sitt ansichte offuer tigh); jfr äfv. Handb. 1811, s. 78. Wendt om tu afffelligha Israel, sägher Herren, så wil iagh intet wenda mitt ansichte jfrå idher. Jer. 3: 12 (Bib. 1541). Wender idhor ansichte jfrå all idhor styggelse. Hes. 14: 6 (Därs.). Jesu vil du mig förgäta, / Hvi bårtvänder du från mig / Ditt ansigte vredelig? P. Brask Vitt. 250 (1695). — jfr: Thet Hebraiska målet til at tala, at the genom itt liust oc tilwent ansichte, beteckna, kärleek, gunst och förfordring. Twert om, genom itt mörkt ansichte och fråwendt. betydha wredhe, haat och fiendskap, Och är sådana taal tagit aff menniskiors almenneliga och naturliga åthäffuor, huadh the älska och begära, ther til wenda the sitt ansichte, och see wenliga ther på. P. Erici 2: 373 a (1582).
j) [jfr t. der Herr lasse sein angesicht leuchten über dir] (i biblisk l. religiös stil) upplysa sitt ansikte l. låta sitt ansikte lysa, låta ansiktet lysa af välbehag o. nåd, i sht om Gud. Guds ansiktes ljus, den nåd som utstrålar från Guds ansikte (jfr 2). Herren .. vplyse sit ansicte offuer oss. Mess. 1531, s. B 4 a; jfr Handb. 1811, s. 78. Herren låte sitt ansichte lysa offuer tigh. 4 Mos. 6: 25 (Bib. 1541); jfr Handb. 1894, s. 51. Vplyfft Herre offuer oss tins ansichtes liws. Psalt. 4: 7 (Bib. 1541). Herre titt Ansicht i nåde / Lyse altijd för wår siäl! Ps. 1695, 413; jfr Ps. 1819, 500: 7. När konungen låter sitt ansikte lysa, är där lif. Ordspr. 16: 15 (öfv. 1897).
k) (i biblisk stil) lyfta, höja upp (osv.) sitt ansikte, ss. tecken till frimodighet (jfr 2); jfr ANLETE 1 a α. Tå sadhe Abner .. til Asahel .. huru skulle iagh thora (dvs. töras) häffua mitt ansichte vp för tinom brodher Joab (om jag dödar dig)? 2 Sam. 2: 22 (Bib. 1541). Hadhe .. ingen orett .. boodt j tinne hyddo, så måtte tu vplyfft titt ansichte vthan last. Job 11: 15 (Därs.). Därs. 22: 26 (öfv. 1897).
l) [jfr t. in scham das gesicht verbergen] (hufvudsakligen i biblisk stil) skyla, gömma (osv.) ansiktet, ss. tecken till fruktan l. blygsel l. bedröfvelse l. vrede (jfr 2); jfr ANLETE 1 a α.
α) i eg. bet. Mose skyylte sitt ansichte, ty han fruchtadhe see vppå Gudh. 2 Mos. 3: 6 (Bib. 1541). Konungen förskyylte sitt ansichte, och ropadhe högt, Ah min son Absalom. 2 Sam. 19: 4 (Därs.). Han war så förachtat, at man gömde bortt ansichtet för honom. Jes. 53: 3 (Därs.; öfv. 1898: han var såsom en för hvilken man skyler sitt ansikte).
β) bildl. om Gud (jfr m). Huru lenge fördölier tu titt ansichte för migh? Psalt. 13: 2 (Bib. 1541). — jfr: Idhra synder göma bortt hans ansichte. Jes. 59: 2 (Bib. 1541).
m) (i biblisk stil) Guds, Herrens (osv.) ansikte, ss. uttryck för Guds nåd l. vrede.
α) med afs. på Guds nådesuppenbarelse, ofta uppfattadt o. användt ss. syftande på Kristus ss. Guds uppenbarelse; se anm. efter 8. (Gud) sadhe, Mitt ansichte warder gåendes, ther medh wil iagh leedha tigh. 2 Mos. 33: 14 (Bib. 1541; Luther: Mein Angesicht sol gehen). (Gud) hielper migh medh sitt ansichte. Psalt. 42: 6 (Därs.; öfv. 1897: den frälsning, som kommer från hans ansikte); jfr Ps. 1695, 54: 4. Hans (dvs. Herrens) ansigtes Ängel halp dem (dvs. israeliterna). Melin Hel. skr. Jes. 63: 9 (1858). Logos (Ordet, som af evighet var när Gudi) är hans uppenbarare, hans ansigte, i hvilken Guds fördolda väsende afspeglar sig. Därs. Moseb. 137 (1859); jfr 2 Kor. 4: 6. Guds ansigte är Herrans Krist. Wikner Pred. 597 (c. 1887). — särsk. om Guds uppenbarelse i förbundshelgedomen. Den välluktande rökelsens altare, som står inför Herrens ansikte i uppenbarelsetältet. 3 Mos. 4: 7 (öfv. 1893; Bib. 1541: för Herranom; Luther: fur dem Herrn).
β) med afs. på Guds skräckinjagande uppenbarelse; se anm. efter 8. Herrans ansichte är offuer them som ondt göra. 1 Petr. 3: 12 (Bib. 1541; NT 1526: herrans tilseende; Luther: Das Angesicht .. desz Herren); jfr Psalt. 34: 17 (Bib. 1541). Men öfver alla them, som svek och arghet drifva, / Skal Herrans ansichte med vrede städze blifva. A. Wallenius Vitt. 63 (1733). Du skall låta dem känna det såsom i en glödande ugn, när du låter se ditt ansikte. Psalt. 21: 10 (öfv. 1897; Bib. 1541: när tu ther til seer).
n) [jfr t. einem etwas auf dem gesichte ansehen] läsa ngt i ngns ansikte, se ngt på (l. i) ngns ansikte, sluta sig till ngt af ngns ansiktsuttryck (jfr 3). Man kan se det på hans ansigte: vultu apparet. Lindfors (1815). Ömt deltagande stod att läsa i hennes ansikte. Wulff Dante 167 (1897). jfr: Ett oläsligt ansigte. Leopold 5: 334 (1804?).
o) [jfr t. er macht ein langes gesicht, eng. make a long face, fr. avoir le visage long (l. allongé), la face s'allonge] bli lång i ansiktet osv., (på grund af en missräkning l. en obehaglig öfverraskning) få ett snopet ansiktsuttryck, ”bli lång i synen” (jfr 3); jfr få lång näsa. Föregående, hotande och långvariga motgång hade förlängt våra ansigten till en god del. J. Wallenberg 143 (1771). Vi sågo på hvarandra tämligen långa i ansiktet. Anholm Gog 313 (1895).
p) [efter hebr. pānīm al pānīm, gr. πρόσωπον πρὸς πρόσωπον, lat. facie ad faciem, t. von angesicht zu angesicht; jfr d. ansigt til ansigt, holl. van aangezicht tot aangezicht, eng. from face to face osv.] ansikte mot ansikte (med), omedelbart (inför); i omedelbar åskådning (jfr 6); jfr ANLETE 1 b γ. Wij see nw såsom genom en speghil vthi ena gåto, men thå (i den saliga evigheten) ansichte emoot ansichte. 1 Kor. 13: 12 (NT 1526). Herren taladhe medh Mose ansichte moot ansichte. 2 Mos. 33: 11 (Bib. 1541). Ther vthi står all frögd och saligheet, bådhe Änglars och menniskiors j thet ewiga liffuet, at the see Gudh ansichte moot ansichte. P. Erici 2: 15 a (1582). De anklagade fingo framträda ansigte emot ansigte med sin vedersakare. Svedelius i SAH 46: 341 (1870). oeg. (jfr 7 b β). Ansigte mot ansigte med döden bevarar hon sitt fasta lugn. Hedin Rev. qv. 160 (1879). (I sin predikan) ställer Johannes (döparen) sitt folk ansigte mot ansigte med sanningen sjelf. Rudin 2 Evigh. 1: 197 (1881, 1887). — (mindre br.) med prep. inför. Stäld ansigte mot ansigte inför en ransakning. Wenström o. Lindgren (1889, under view).
q) (göra ngt l. komma) inför l. för ngns ansikte o. d., inför ngn, i l. till ngns närhet, så att man har honom för sina ögon o. själf af honom ses l. förnimmes (jfr 6). Kom aldrig mer för mitt ansigte! Öhrlander o. Leffler (1852). — särsk. i uttr. för l. inför Guds (osv.) ansikte, inför l. under Guds (osv.) ögon, inför den allseende Guden (tänkt ss. personligt förnimmande den som träder inför honom l. utför ngt under hans ögon) (jfr 6); se anm. efter 8. Jagh bedher in för titt ansichte aff allo hierta. Psalt. 119: 58 (Bib. 1541). Hwad the (dvs. nattvardsgästerna), wid aflösningen inför titt helga ansichte, vtlofwat hafwa. Handb. 1693, s. 84. Den gudfruktige står beständigt inför Guds ansigte och gör allting under hans ögon och i hans namn. Franzén Pred. 3: 206 (1843). jfr: Lät komma för titt ansichte allas theras bön, som .. sucka och ropa til tig. Handb. 1693, s. 217.
r) [jfr d. sige en noget lige i ansigtet, holl. iemand iets in het aangezicht zeggen, iemand in zijn aangezicht uitlachen, t. einem etwas ins gesicht sagen, einem ins angesicht etwas thun, eng. tell any one in his face, laugh in a person's face, laugh at any one to his face] säga ngn ngt, smickra, tadla, skratta (osv.) ngn midt i, midt upp i, rakt i (mindre ofta enbart i, sällan uti) ansiktet, säga l. göra (osv.) ngt midt i (osv.) ansiktet på ngn, säga (osv.) ngn ngt, så att han ser, hör l. förnimmer det, i l. trots ngns personliga närvaro, ”i synen”, midt för näsan på ngn, öppet, utan omsvep, rent ut (jfr 6); ofta med bibetydelsen, att handlingssättet i fråga är hänsynslöst l. oförsynt. Job 1: 11 (Bib. 1541). Hon .. kallade honom vp vthi Ansichtet then slemmaste Tyran som någon Tijdh warit hafwer. Girs E. XIV 116 (c. 1630). (Judarna) tråtzade Propheten i ansichtet. Rothovius 4 Pred. Q 4 b (1645). Säga någon de största grofheter midt i ansigtet. Dalin (1850). (Fariséerna, som) icke våga att tadla Jesus öppet i ansigtet. Rudin 1 Evigh. 2: 69 (1870, 1878). Icke vill jag ljuga eder midt i ansiktet. Job 6: 28 (öfv. 1897). Emma hade nyss förut sagt mig midt upp i ansiktet, att hon hatade mig. Cavallin Kipling Winki 136 (1897). — i bild. Den cyniska tendensen grinar oss här (i Vogts skrifter) .. ohöljd i ansigtet. Aug. Quennerstedt i Teol. tidskr. 1869, s. 145. — [efter fr. à la face de] (föga br.) i friare anv.: midt ibland, trots. (I Amerika) kan man, i ansigtet på dagliga dylika rön (dvs. i det föreg. omtalade grymheter mot negerslafvar), ännu försvara slafveriet ..! Bremer N. verld. 3: 54 (1854).
s) [jfr t. er lobt mich im gesicht, er schändet mich im rücken] berömma (osv.) ngn i ansiktet, berömma (osv.) ngn i hans närvaro, under ögonen på ngn, med bibegrepp att motsatsen sker på hans rygg (jfr 6). O huru monge äre til Hofwa, som smickra medh en i Ansichtet, men på ryggen bijtan! Schroderus Hoflefv. 225 (1629). Man talar väl om en i ansichtet, och försmäder eller talar illa på baken. Biurman Brefst. 38 (1729). Han berömmer er i ansigtet, men på ryggen låter det annorlunda. Schulthess (1885).
Anm. I biblisk stil (särsk. i vår ä. bibelöfversättning o. i skrifter som upptagit dess uttryckssätt) förekomma ofta prepositionella förbindelser sådana som för, inför, från, undan ngns ansikte, där ngns ansikte är liktydigt med någon; se Luk. 7: 27, Jud. 24 (NT 1526), 2 Mos. 23: 21, Psalt. 51: 13 (Bib. 1541) osv. Detta språkbruk är eg. en hebraism o. beror därpå, att hebreiskan använder sitt uttryck för ”ansikte”, pānīm (böjdt pĕnē), till bildning af åtsk. sammansatta prepositioner (et-pĕnē, al-pĕnē osv.). Från hebr. har detta uttryckssätt öfverförts till Nya Testamentets grekiska o. sedan efterbildats i de europeiska bibelöfversättningarna. I vissa af dessa uttr. inlägger trol. mången det sv. ordets vanliga, mera konkreta bet. o. har ingen känsla af att ansikte här eg. är bl. en (för vårt språkbruk främmande) fyllnad till en prep. (se 6). — Äfv. utanför de prepositionella förbindelserna förekommer stundom i det bibliska språket ansikte användt på sådant sätt, att den eg. betydelsen påtagligen är rätt mycket förbleknad: se l. söka Guds ansikte är i vissa fall ungefär detsamma som se l. söka Gud, vända sitt ansikte detsamma som vända sig osv.; se t. ex. Upp. 22: 4 (NT 1526), Psalt. 27: 8, Ordspr. 7: 15, Pred. 8: 12, 2 Krön. 6: 3, 35: 22 (Bib. 1541) osv. Jfr: Gudz ansichte kallas här (i uttr. Tu kan icke see mitt ansichte) .. han sielffuer, såsom han sägher, Then menniskian bliffuer icke widh lijff som migh seer. 2 Mos. 33: 20 (Bib. 1541; i marg.). När .. et ansichte honom (dvs. Gud) tilskrifves, så .. betyder (det) hela hans härliga Väsende och Närvarelse. Büchner Concordans 69 (1754). Jfr äfv. 8 m.
Jfr AP-, BANDIT-, BARN-, BLEK-, BOF-, DUBBEL-, DÖDS-, FLICK-, FRUNTIMMERS-, FULLMÅNS-, GOSS(E)-, GRÅPAPPERS-, GUBB-, GUM-, HUND-, HVARDAGS-, KARL-, KATT-, KOPPAR-, KVINNO-, LEJON-, LÖS-, MANS-, MARKATTS-, MJÖLK-, MOPS-, MÅNSKENS-, MÄNNISKO-, NÖTKNÄPPAR-, ROFFÅGELS-, RÄF-, SKRÅPUKS-, SKURK-, SKÖKO-, SOLSKENS-, TORSK-, UNDER-, VARG-, VÄDURS-, ÄNGLA-ANSIKTE m. fl.
Ssgr (till II): A: ANSIKT-FÄRG, -FÄRGAD, -KRÄFTA, se D.
C (†): ANSIKTES-BEN, -FÄRG, -KRAMP, -LÄNGD, -MUSKEL, -PROFIL, -SKRYNKLA, -SMÄRTA, se D. —
-STÄLLNING, se D. —
(8 m α) -ÄNGEL(N). [efter hebr. mal'ak pānāv (Jes. 63: 9)] om Kristus ss. den ”ängel” gm hvilken Gud uppenbarade sig i Gamla Förbundets tid: ”ansiktets ängel”. Swedberg Sabb. ro 211 (1690, 1710).
(1) -BEN~2. (ansiktes- Florman Anat. 1: 149 (1823)) anat. hvart o. ett af de ben som tillsammans bilda främre nedre delen af hufvudskålen. Nilsson Fauna 1: 523 (1847). Ansigtet (hos människan) bildas genom föreningen af pannbenet och 14 ansigtsben. Thorell Zool. 1: 220 (1860). —
-BETÄCKNING~020. Denna orientaliska ansigtsbetäckning. Atterbom Minnen 361 (1818; om slöja). NF 10: 1036 (1886; om mask). —
-BILDNING~20. [jfr t. gesichtsbildung] Atterbom Minnen 558 (1819). Hasli-dalens invånare äro .. till sin ansigtsbildning vackrare .. än de öfriga Schweitzarne. Nicander Minnen 1: 211 (1831). Naturen kan frambringa ansigtsbildningar och former, hvilka fullväl kunna täfla med hvad konsten förmår skapa. Ljunggren i SAH 29: 43 (1856). Hundens ansigtsbildning. Rein Psyk. 1: 446 (1876). Langlet Gm Ryssl. 101 (1898). till 1. Ansigtets allmänna form, dess olika afdelningars höjd och bredd, delarnas inbördes ställning och relation m. m. till ansigtsbildningen hörande. G. v. Düben i NF 1: 832 (1876). —
-BJUDNING~20. obst. Cederschiöld Handb. 212 (1822, 1843). Om hufvudet, då förlossningen börjar, ligger ofvanför öfre bäckenöppningen mer eller mindre frånböjdt, och om bakhufvudet och hjässan .. hållas tillbaka, medan pannan, ansiktet och slutligen hakan tränga ned genom öfre bäckenöppningen, uppkommer ansiktsbjudning. Groth o. Lindblom Barnm. 195 (1892). —
-BJUDNINGS-FÖRLOSSNING—10~020. (numera föga br.) obst. förlossning vid hvilken ansiktsbjudning eger rum. Cederschiöld Handb. 205 (1822, 1843). —
-DEL~2.
a) i allm.: del af ansiktet. Ansiktsdelarnas inbördes proportion. De Geer V. skr. 1: 130 (1843, 1892). Thorell Zool. 1: 161 (1860). Rydberg Rom. d. 234 (1882; i fråga om ett konstverk).
b) (numera mindre br.) anat. till 1: (den) del af hufvudskålen som utgöres af ansiktets ben. Nilsson Fauna 1: 18 (1820, 1847; i fråga om flädermusen). Hufvudskålen (kraniet) delas naturligen i hjernskåls- och ansigtsdelen. G. v. Düben i NF 7: 1 (1883). —
(1) -DIAGONAL ~1002. anat. Ansigtsdiagonal, från näsroten till bakre underkäksvinklarna. Retzius Fin. kran. 158 (1878). —
-DRAG~2. [jfr d. ansigtstræk, t. gesichtszug, fr. les traits du visage, holl. gelaatstrek] = ANLETSDRAG; företrädesvis i pl. Hedin Handb. f. läk.-vet. 326 (1797). Hans ansigtsdrag .. öfverensstämma med det goda ryckte denne Riddare (dvs. Don Quijote) har om sig. Stiernstolpe DQ 2: 164 (1818). Infödingarne (på Nya Zeeland) .. ha .. negerartade ansigtsdrag. Palmblad Geogr. 243 (1851). Ansigtsdragen äro själens spegel. Hærén Fysion. 2 (1880). Anm. Utom i poesi o. högtidlig stil torde ansiktsdrag numera användas oftare än ANLETSDRAG. Om ä. tids språkbruk jfr följ. uppgifter. Ansigtsdrag, nytt ord 1759, ogillas af Grefve Tessin. Ehrenheim Tess. 297 (1819). Ansigtsdrag .. brukas mindre gerna än Anletsdrag, och det både i umgängsspråket och i det högtidliga. Almqvist (1842). Ansigtsdrag: (vanligare är anletsdrag), Cavallin (1875). —
-FORM~2, pl. -er. [jfr d. ansigtsform, t. gesichtsform]
a) = -BILDNING. A. Retzius i Forhandl. ved de Skand. Naturforskeres Møde 1844, s. 39. Den Kaukasiska eller hvita rasen utmärker sig genom sin ovala ansigtsform. Thorell Zool. 2: 93 (1861).
b) (föga br.) anletsdrag, (yttre) ansiktsdel. (Pannan, som) icke förmår ingifva den passion som de mera fina och nyanserade ansiktsformerna. De Geer V. skr. 1: 133 (1843, 1892). —
(2) -FORSKARE~200. (föga br.) fysionom, fysionomist. Andersson Frem. ord (1845, under physiognom). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878, under fysiognom). —
-FÄRG~2. (ansikt färg Börk Dar. 1075 (1688); ansigt- Weste (1807). ansichtes färga Verelius; ansiktes färg Serenius (1734, under complexion); ansigtesfärg Berzelius Kemi 6: 121 (1830). ansikts-färga Lind)
1) ansiktets naturliga färg; hy. Ljus, mörk ansiktsfärg. Verelius Ind. (1681, under haurundar litr). Frisk ansigtsfärg. Atterbom Minnen 362 (1818). Ansigtsfärgen (hos de spanska hönsen). G. Möller Fjäderf. 17 (1885). (mindre br.) i pl. (Hennes) skarpa ögon och granna ansigtsfärger. Knorring Torp. 1: 36 (1843).
-FÄRGAD~20. [jfr d. ansigtsfarvet] (ansigt- Weste) (föga br.) Ansigt-färgad, incarnadin, incarnat, vermeil. Weste (1807). Meurman (1846). —
-FÖRLAMNING~020. med. Hallin Hels. 2: 270 (1885). Ansiktsförlamning, som kan uppstå genom åkommor i hjärnan eller genom förkylning af ansiktets nerver. Wretlind Läk. 3: 97 (1895). —
-FÖRLOSSNING~020. (föga br.) obst. = -BJUDNINGS-FÖRLOSSNING. Cederschiöld Handb. 205 (1822, 1843). —
-FÖRVRIDNING~020. vanl. till 2: grimas. Groteska ansigtsförvridningar, som skulle betyda ett loftal öfver unga damers öfvertalningsgåfvor. Backman Pickw. 2: 396 (1871). Vidmark Tysk-sv. ordb. (1889, under gesicht). —
-HALFVA~20. P. Wising i NF 1: 832 (1876). Ett (spräng-)skott .. bortsprängde E. J:s vänstra ansiktshalfva från ögonbrynet ned till munnen. Eksjö tidn. 1898, nr 15, s. 2. —
-HUD~2. A. Retzius i Öfvers. af VetAFörh. 5: 144 (1848). Ansigtshuden är öfverallt klädd med fina hullhår. G. v. Düben i NF 1: 832 (1876). Hedin Gm Asien 1: 123 (1898). —
-KRAMP~2. (ansigtes kramp Albom Consbruch Klin. handb. 2: 273 (1815)) Hedin Handb. f. läk.-vet. 282 (1797). ”Mimisk ansigtskramp”, eller tic convulsif, en kramp i facialisnerven med ofrivilliga ryckningar i ansigtsmusklerna. F. Björnström i NF 11: 1001 (1887). —
-KÄRL~2. ark. jfr -URNA. De kypriska .. s. k. ansigtskärlen. H. Hildebrand i Sv. tidskr. 1875, s. 27. Dens. i VittAH 28: 172 (1885). —
-LINJE~20. särsk. [jfr t. gesichtslinie] anat. linje som tänkes tangera pannans mest utstående del o. öfverkäkens framsida. A. Retzius i Skand. naturf. förhandl. 1842, s. 174. Det sammanhang, som i allmänhet visar sig mellan ansigtsliniens lutning och själsförmögenheternas utveckling. Thorell Zool. 1: 285 (1860). —
-LÄGE~20. (mindre br.) om den ställning l. läggning af ansiktet som angifves gm ansiktslinjens beskaffenhet. jfr: (Nordeuropéens) ansigtsläge, som närmar sig den lodräta linien. Svensén Jorden 104 (1887). —
-LÄNGD~2. (ansigtes- Miniaturskolan 75 (1784)) [jfr t. gesichtslänge] En fullvuxen och välbildad kropp är 10 ansigtslängder lång. Berlin Läseb. 29 (1852, 1866). —
-MASSAGE~02. —
-MASSÖR~02. —
-MASSÖS~02. —
-MIN~2. [jfr t. gesichtsmiene] (mindre br.)
b) bildl.; jfr ANSIKTE II 7 b α. Se på Mälaren; krusningarne på ytan, hvad äro de annat, än leende ansigtsminer på vattenmassan. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 103 (1819). —
-MODELLERING~1020. bildh. (Medaljören Fehrmans) porträttsidor lida af en något fyllig och uppblåst ansigtsmodellering. C. Eichhorn i NF 4: 1102 (1881). —
-MUSKEL~20. (ansigtes- Thorild 3: 164 (1791); ansigtes muskel Albom Consbruch Klin. handb. 2: 18 (1815)) Hans ansigtsmuskler drogo sig till gråt. Cederborgh JP 30 (1819). Tigerstedt Häls. 219 (1895). —
-MÅLERI~102. Ansigtsmåleriet, som .. förstått att bibehålla sig som en väsentlig del af toiletten. Uppf. b. 1: 67 (1873). —
-NERV~2. nerv som går från hjärnan till ansiktet. Det hat, som .. krampaktigt förryckte hans ansigtsnerver. Palmblad Nov. 4: 104 (1851). särsk. anat. om den s. k. facialnerven. Florman Anat. 2: 161 (1830). Ansigtsnerven .. innehåller nerver till ansigtsmusklerna och är .. den nerv, som beherskar de mimiska rörelserna. R. Tigerstedt i NF 6: 1313 (1883). jfr: Ansiktsnerverna utgöra rörelsenerver för ansiktets muskler. Dens. Häls. 325 (1895). —
-OVAL~02. Ett svall af blonda lockar kringflyter den friska ansigtsovalen. Samtiden 1872, s. 713. Benedictsson Efterskörd 82 (c. 1885). —
(1) -PLAN~2, n. anat. Ansigtsplanet .. kan vara framåt öfverhängande upptill, bakåt draget nedtill, såsom hos barn. G. v. Düben i NF 7: 11 (1883). —
-PROFIL~02. (ansigtes- Lavater Fysionomik 25 (1827)) De .. med rakare, mera lodrät ansigtsprofil försedda folken kallade han (dvs. A. Retzius) ortognater. G. Retzius i Tidskr. f. antropol. I. 2: 7 (1874). —
-PRYDNAD~20. Atterbom Minnen 361 (1818). Ansigtsprydnader hos amerikanska vildar. (1864; boktitel). —
-PRÄGEL~20.
a) = -BILDNING. Den ohelleniska ansigtspregeln med de smala svinögonen, den låga neger-pannan. Palmblad Fornk. 2: 279 (1844).
(1) -PULSÅDER~020. (föga br.) anat. Ansigtspulsådern (maxillaris externa), som upstiger öfver nederkäken åt ansigtet. Sönnerberg Loder 636 (1799). —
-ROS~2. [jfr d. ansigtsrosen, t. gesichtsrose] med. sjukdomen ros(en) i ansiktet. Ansigtsros (Erysipelas faciei). Pontin Sockenapot. 100 (1816). Hallin Hels. 2: 158 (1885). —
-RÖRELSE~200. (mindre br.) = -MIN. Då han berättade, spelade händelsen genom ord och ansigtsrörelser dramatiskt för åskådaren. C. F. af Wingård i SAH 19: 126 (1837). —
-SKÄRM~2. Hatt .. med svarta spetsar omkring nackskärmen, så väl som omkring ansigtsskärmen. Sthms modejourn. 1856, s. 48. —
-SMÄRTA~20. [jfr d. ansigtssmerte, t. gesichtsschmerz] med. Fothergilska ansickts-smärtan. Hedin Handb. f. läk.-vet. 282 (1797). Ansigtssmärta .. kallas en sjukdom, som utmärker sig genom anfallsvis uppträdande häftiga smärtor i ansigtets känselnerver, de s. k. trillingsnerverna. P. Wising i NF (1876). —
(2) -SPEL~2. minspel, mimik. Palmblad Fornk. 2: 391 (1845). Med later och med ansigtsspel, som voro / En skiftning mellan sorglöshet och oro. Strandberg 3: 472 (1856). Rörligare ansiktsspel (hos skådespelerskan) hade .. måhända icke skadat. GHT 1895, nr 232 A, s. 3. —
-STÄLLNING~20. (ansigtes- C. A. Ehrensvärd) [jfr t. gesichtsstellung] (nästan †) = -BILDNING. Ansigtesställningen gick nu allt mer och mer ifrån det ordentliga. C. A. Ehrensvärd 9 (1782). Meurman (1846). —
-SUTUR~02. paleont. facialsutur. Ansigtssuturens främre gren (hos en viss trilobit). Linnarsson Vg. cambr. 65 (1869). —
-TVÅL~2. —
-TYP~2. Romaren .. med sin breda, karakteristiska ansigtstyp. Ljunggren Resa 72 (1871). Menniskor med .. egendomliga ansigtstyper. G. Retzius i AB 1890, nr 1, s. 3. —
-URNA~20. ark. De i nedre Weichseldalen funna s. k. ansigtsurnorna — lerkärl med grof afbildning af ett menniskoansigte. Hildebrand Förhist. folk. 660 (1880). —
(2) -UTTRYCK~02 l. ~20. [jfr d. ansigtsudtryk, t. gesichtsausdruck] uttryck(et) i ansikte(t). Ett elakt, missnöjdt, vänligt, sträft, muntert, växlande ansiktsuttryck. Fryxell Ber. 10: 337 (1842). Ämnet (för taflan) tilltalade dem (dvs. åskådarna), och ansiktsuttrycken förstodo de. Rydberg Vap. 140 (1891). Ansiktsmusklerna .. lägga (vid sin sammandragning) .. ansiktets hud i veck och framkalla sålunda de olika ansiktsuttrycken. Tigerstedt Häls. 219 (1895). —
-VATTEN~20. (numera mindre br.) Ansigtsvatten som .. borttager solbränna, finnar, fräknar. DA 1824, nr 129, s. 11. —
-VECK~2. Detta väldiga, jättelika hufvud med dess djupa ansigtsveck. Topelius Vint. I. 2: 159 (1862, 1880). —
-VINKEL~20. [jfr d. ansigtsvinkel, t. gesichtswinkel samt holl. gelaatshoek] anat. den af holländaren Camper († 1789) angifna s. k. angulus facialis Camperi. Marklin 138 (1818). Ansiktsvinkeln är .. störst hos människan, eller nära en rät vinkel. Hos alla andra djur är den mycket mindre: ju mindre hjernan är, desto mindre blir ansikts-vinkeln. Sundevall Zool. 27 (1835, 1864). Ansigtsvinkeln är den vinkel, som bildas af två linier, dragna från den mest framstående delen af öfverkäken, den ena genom öronöppningens midt, den andra tangerande midten af flinten eller pannan. G. v. Düben i NF (1876). —
-VÅRTA~20. Hannen (af brushanesläktet) i vårdrägt utmärker sig .. genom .. sina ansigtsvårtor. Nilsson Fauna II. 2: 229 (1835, 1858). —
-VÄRK~2. med. = -SMÄRTA. Hartman Husl. 188 (1828). Ansigtsvärk. Tic douloureux. Prosopalgia. Hallin Hels. 2: 250 (1885). —
-ÅDER~20. [jfr t. gesichtsader] anat. (föga br.) blodåder som tillhör ansiktet. Sönnerberg Loder 647 (1799). —
-ÖPPNING~20. visiröppning (på hjälm). ”Bygelhjälmen”, med lodräta byglar för ansiktsöppningen. Granfelt Finl. ridd. o. ad. vapenb. 3 (1889).
Spoiler title
Spoiler content