publicerad: 1930
HANE ha3ne2, sbst.1, förr äv. HANA, sbst.1, om fågel m. l. r., om person m., om sak r. l. m.; best. -en resp. -an; pl. -ar (Fosz 35 (1621) osv.) ((†) -er Sigfridi A 3 b (1619), Schroderus Os. 2: 451 (1635: Wäderhaners)).
Ordformer
(han- 1526 osv. hahn- 1665—1833 (: Hahnfoder). haan- 1619—1691 (: haaneroop). hann- 1590 (: Hanna bor)—1814. hann (sg. best., i kommando) 1813. — ha(h)ne, nom. 1526 osv., oblik kasus 1623 osv.; hana, nom. 1603—1847, oblik kasus 1538—1845)
1) (vuxen) tupp av tamhöns, Gallus gallus (Lin.); numera bl. i poetisk-retorisk stil, ofta med tanke på att tuppen gm sitt galande bebådar den kommande dagen, samt i starkt bygdemålsfärgat spr. i sydligaste Sv. Hanen gal, förr äv. ropar. J thessa nattenne för än hanen gaal, skal tw neka mich tree reszor. Mat. 26: 34 (NT 1526; Bib. 1917: förrän hanen har galit). En Hane gick och kraffsadhe vthi en Dyngehögh. Balck Es. 63 (1603). Han badh dem gå bort til des Hahnen roopade. VDAkt. 1697, nr 40. När .. Hanen gaal i Förstufwun; säger man gement, at främmande gäster wäntas. Isogæus Segersk. 1096 (c. 1700). Ymer 1917, s. 82. Men gullkammig hane, helt skrudad i vitt, / har somnat i hönornas mitt. UNT 1921, nr 7973 B, s. 8. — jfr BRUD-HANE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Hahnen yfwes på sooperna. Grubb 311 (1665). Hanen gäller mäst på sin egen dyngehög. Schultze Ordb. 1726 (c. 1755). Tvänne hanar förlikas ikke på en dyngehög. Därs. Hanen gal ikke, när han tappar, utan då han vinner. Därs.
b) i vissa mer l. mindre bildl. uttr.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (i folkl. spr. o. i poetisk-retorisk stil) i sådana uttr. som den röda hanen o. d., om den flammande elden (med tanke på tuppens ofta röda fjäderdräkt); vanl. i fråga om vådeld; ofta, i sht förr, om brännande o. härjande under krig; förr äv. i överförd anv. om härjande landsolyckor i allm. Oss undrar, att j icke .. hafver låtit gå Röda hanen öfver (dvs. härjat o. bränt på) Danska Hisingen. Sylvander Kalmar III. 4: 139 (cit. fr. 1611). Stridens röda hane gal i stäfven. Tegnér (WB) 2: 159 (1814). Ur halfbränd sal / eldröd hane sig svingar. Tegnér (WB) 5: 100 (1825). Möller Jordbr. 110 (1881). Det ännu brukade uttrycket att ”sätta röd hane på taket” i betydelse antända ett hus. MeddNordM 1893—94, s. 27. Quennerstedt Tal 1902, s. 2. SvD 18/5 1930, Söndagsbil. s. 20. jfr: Pestsjukan, en sjuka som (i Finl.) kallades ’röda hanen'. FinlSvFolkd. VII. 1: 732 (1919). — jfr RÖD-HANE(N).
β) i allittererande förb. med HUND, se HUND.
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (bygdemålsfärgat, föga br.) i utvidgad anv., om hanndjur bland fåglarna, dock företrädesvis av släktet hönsfåglar l. detsamma närstående släkten; i ssgr numera nästan undantagslöst uppfattat ss. hörande till HANNE. Calkoneske hanar och hönor. Schroderus Comenius 150 (1639; t.: häne und hüner). LoW Inl. 50 (1911). — jfr FJÄDER-, KALKON-, ORR-, PÅ-, STRUTS-, TJÄDER-HANE m. fl.
3) (numera föga br.) herald. om bild av hane i bet. 1. Hane, betyder Franckrijke när thet går till Stridz. Rålamb 4: 91 (1690). Den tvehöfdade hanen och örnen .. äro rent romaniska motiv. Karlin Konstsl. 24 (1886).
4) (†) om bild av hane i bet. 1, anbragt ss. prydnad (ofta därjämte ss. väderflöjel) på (kyrk)-torn, tak o. d.; (kyrk)tupp. IErici Colerus 2: 176 (c. 1645). Hanan å gyllande brand, springer inte meer om, lookar halsen, / Lyder alzingen wind. Stiernhielm Herc. 511 (1658, 1668). Rhyzelius Ant. 182 (1755). — jfr KYRK-, VÄDER-HANE m. fl.
5) (numera föga br.) benämning på den rörliga delen av en kran(tapp) med dess handtag, urspr. till formen påminnande om en tupp; äv. om hela krantappen. (Lat.) Epistomium (sv.) tapp mz hana, låsatapp. VarRerV 29 (1538). En stoor bryggPanna .. medh Tappar, men inga Hanar. BoupptSthm 25/1 1673. Med luft-täta hanar eller ventiler försedde rör eller halsar. VetAH 1769, s. 35. Vrida på en hane och tända på gasen. Berlin Lsb. 304 (1852). KrigVAH 1887, s. 198. — jfr KOPPAR-, SPAR-, VRID-, ÅNG-HANE m. fl.
6) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.; jfr äv. eng. cock] på handeldvapen: uppspännbar (i äldsta tid: uppfällbar) låsdel (i sin urspr. form påminnande om en tupps överkropp) som vid avfyrandet lossas o. nedfaller (resp. nedfälldes) o. omedelbart l. medelbart förorsakar krutladdningens antändning; oftast om synlig ”hane”. Spänna, förr äv. spänna upp, uppspänna hanen. Med hanen på hel-, på halvspänn; med hel-, halvspänd hane. Släppa ner hanen. När han hade tagit bössan, spände han upp hänne tree gånger, men hanen wille inthz stå. VDAkt. 1668, s. 163. Gevärets / Hane gaf eld, och det knallade af. Runeberg 1: 33 (1832). Att samtidigt spänna båda hanarna på en dubbelbössa med synliga hanar må vara tillåtet för en gammal, tränad jägare. Högdahl Jaktb. 12 (1913). SoldinstrInf. 1927, s. 71 (i fråga om kulsprutegevär). — jfr ELD-, LUNT-, SLAG-HANE m. fl. — särsk.
a) i numera obr. förb. Förde han sielf alltidh en sin pistol spendt och hanan på i hölstredh. CGyldenhielm (c. 1640) i HH 20: 324.
b) (förr; jfr dock slutet) mil. i uttr. vila på hanen, på hanen gevär, i fråga om för eldgivning förberedande handgrepp som av stående trupp värkställdes från ”på axel gevär”. Hvila på Hanan! .. Fattas Geväret med full höger Hand om det smala af Stocken. .. Lyftes vänstra Armen lika högt med sin Armboge, och Handen föres inom högra Armen; med högra Handen drages Geväret litet ned, så at Hanan hvilar emot vänstra Armen. FörordnRegim. 1775, 1: 62. FörordnRegFot 1813, s. 37. ExRegFot 1836, pl. 3. KrigVAT 1845, s. 543. — särsk. (fullt br.) bildl., i uttr. vila på, äv. (mindre br.) lura på hanen o. d., avvakta o. hålla sig i beredskap, ”vila på geväret”; i uttr. icke vila på hanen stundom närmande sig bet.: icke vara ovärksam; äv. i uttr. med handen på hanen. I morgon skall betänkandet för i Stånden! (Bönderna upskjuta dock och lura på hanen.) Stenhammar Riksd. 3: 127 (1845). (Det är bäst att förbida) Med handen på hanen. Börjesson C12 81 (1858). Den nya diktaturregimen .., som ju icke precis vilar på hanen, var .. omedelbart färdig med viktiga motdrag. SvD(A) 1929, nr 67, s. 12.
c) (†) i överförd anv., om del av mekaniskt elddon. 1. Eldföre medh hana. BoupptSthm 1680, s. 92 b (1673).
Ssgr: A: (1) HAN-BJÄLKE. (han- 1751 osv. hand- 1755—1909. hane- 1672—1908) [liksom d. hanebjælke efter nt. hanebalken, l. ä. t. hahne(n)balken; jfr holl. hanebalk; namnet givet på grund av att tuppen nattetid där brukade taga plats] i sht byggn. var särskild av de vågräta bjälkar som ungefär vid takets halva höjd förena två mot varandra ställda sparrar. ArvskifteSthm 10/9 1672. Högbenorne (dvs. högbenen) .. äro .. med Hanbjelkar sammanbundne. Brauner Bosk. 96 (1756). NordFolkm 148 (1928).
(6) -GREN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 422). (i fackspr.) benämning på den bakåt uppstigande (ofta räfflade) delen av en hane, med vars hjälp hanen spännes. KrigVAH 1811—15, s. 172. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 419 (1879). WoJ (1891). —
-GÄLL, se C. —
(6) -HAMMARE. (i fackspr., föga br.) på slaglåsgevär: främre del av hanen (som slår emot knallhatt l. tändstift). EldhandvSkjutsk. 2: 100 (1877). —
(1) -KAM. (han- 1814—1891. hana- c. 1550. hane- c. 1638—1919)
1) (numera knappast br.) tuppkam. Schroderus Dict. 31 (c. 1638). Små läckra stycken som läggas i Pastejer, såsom hanekammar. Möller (1745; under béatilles). WoJ (1891).
2) [namnet givet på grund av blommans likhet med en tuppkam] (bygdemålsfärgat) namn på vissa örter, vanl. Rhinanthus crista galli Lin., men äv. om arter av släktena Primula, Amarantus och Verbena. 2LinkBiblH 4: 84 (c. 1550; om Verbena officinalis Lin.). Franckenius Spec. B 4 a (1638; om Rhinanthus crista galli Lin.). Retzius FlOec. 554 (1806; om Primula veris Lin.). Lindgren Läkem. (1919; med hänv. till guldviva). jfr (†): Kärlekzblomma medh en hanekamb. Rudbeck HortBot. 6 (1685; om Celosia cristata Lin.). —
(1 o. 2) -KYCKLING. (han- 1764—1858. hane- c. 1645—c. 1730) (numera knappast br.) tuppkyckling. IErici Colerus 2: 187 (c. 1645). Adlerbeth HorSat. 69 (1814). Nilsson Fauna II. 2. 1: 122 (1828; om rapphönskyckling). —
(6) -LÄPP. (han- 1839—1891. hane- 1740) (förr) benämning på hanmulens båda läppar; vanl. om den undre. Almroth Karmarsch 637 (1839). VetAH 1740, s. 255. WoJ (1891). —
(6) -MULE. (förr) på lunt- och flintlåsgevär, benämning på den övre o. främre delen av hanen som liknade ett uppspärrat gap o. mellan vars ”läppar” luntan resp. flintan var fäst; i överförd anv. äv. (†) = -HAMMARE. KrigVAT 1837, s. 17. —
(1) -OTTA. (i vissa trakter, särsk. i södra Sv., föga br.) benämning på viss tid av den tidigaste morgonstunden, vanl. timmen l. timmarna närmast efter kl. 1/2 2. Fatab. 1910, s. 5. Norlind AllmogL 468 (1912). —
(6) -SKRUV, sbst.1 (sbst.2 se sp. 423). (han- 1811 osv. hane- 1740) särsk. (förr): skruv som fastklämmer flintan mellan hanens läpp o. överläpp. VetAH 1740, s. 255. Hemberg Kola 82 (1902).
B (†): HANA-BORR, -FOT, se C. —
-KAM, se A. —
-LÄGG, -STEN, se C. —
C (numera utom i ssgrna -FJÄDER o. -GÄLL bl. i bygdemålsfärgat spr.): (5) HANE-BORR. (hanna- 1590. hane- 1590—1594 (: Jern hanebor)) [efter t. hahnbohrer; jfr Krünitz OekEncykl. 6: 168 (1784)] (†) borr för borttagande av inre ojämnheter i kran. VinkällRSthm 1590. —
(1) -BÄR. (†) benämning på vissa växter.
1) [namnet sannol. givet på grund av frukternas likhet med en tuppkam] Evonymus europæa Lin., benved. Franckenius Spec. E 2 b (1659).
(1) -FJÄDER.
1) (numera bl. i poetisk-retorisk stil ävensom starkt bygdemålsfärgat i södra Sv.) tuppfjäder; i sht om stjärtfjäder som till prydnad l. igenkänningstecken o. d. fästes i huvudbonaden; äv. mer l. mindre bildl. Wirsén Dikt. 148 (1876). Mefistofeles .. med hästfot och hanefjäder i hatten. Framtiden 1877, s. 13. Heidenstam Folkung. 1: 88 (1905).
2) [jfr motsv. anv. av ä. d. hanefjer, ett slags ryttare, o. holl. haneveder, fribytare, partigängare; namnet givet sannol. på grund av att hatten pryddes med en tuppfjäder] under 1600-talet, i pl., benämning på visst slags värvat krigsfolk? Och gåår taal att .. (Gustav Sparre) på (den polske) kongens befalning och upbiudelse, skall föra de hanefiädere. AOxenstierna 2: 228 (1615). —
(1) -FJÄT. [jfr sv. dial. (Skåne) o. dan. hanefjed] (†) tuppfjät. Rudbeck Atl. 2: 620 (1689). Man säger om Winteren, när Solen igenkommer, att hon nu hafwer stijgit ett Hanefiät. Därs. 634. Bååth Dikt. 72 (1879; i återgivande av en sydskånsk folksägen). —
(1) -FOT, sbst.1 (sbst.2 se HANFOT). (hana- c. 1550. hane- 1638—1757) [efter t. hahnenfuss; jfr d. hanefod o. holl. hanepoot (-voet)] (†) benämning på (olika arter av) örtsläktet Ranunculus Lin. (o. Batrachium DC.), varav många arter ha tredelade blad. 2LinkBiblH 4: 78 (c. 1550). Franckenius Spec. A 4 b (1638). Roberg Beynon 119 (1697). Bitter hanefot. Celsius Alm. 1737, s. 6 (om Ranunculus acris Lin.). Serenius Iiii 3 b (1757). jfr VATTEN-HANEFOT. —
(1) -GAL. [jfr d. hanegal] (†) tuppens galande (om morgonen). Snart blef ett Hane-Gal, en Lärkie-Sång till inte. Warnmark Epigr. G 3 b (1688). Spöken förjagas af hanegal. VexiöBl. 13/2 1828, s. 2. —
(1) -GÄLL, n. ((†) f. Broman Glys. 1: 268 (1726)). (han- 1806—1909. hane- 1712 osv.) [jfr GÄLL, sbst.2; jfr lat. gallicinium o. nytest. gr. ἀλεκτοροφωνία, benämning på den tredje nattväkten mellan kl. 12—3 f. m. efter av judarna övertaget romerskt bruk] (numera bl. arkaiserande) tuppens galande (om morgonen); vanl. i överförd anv.: tidpunkt då tuppen börjar gala, daggryning(en). Hermelin PolskAdelsmBref C 1 a (1705). Den tiden (dvs. i början av 1700-talet) .. var (man) uppe vid hangället klockan 3 på morgonen. Topelius Fält. 4: 73 (1864). Derpå vaknade han vid första hanegäll. Lönnberg Ragnf. 36 (1873). I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen. Mark. 13: 35 (Bib. 1917; gr.: ἀλεκτοροφωνίας; NT 1526: i hönszgäldhen). NoK 29: 192 (1924). —
(1) -KAM, se A. —
(1) -KLOT. [jfr holl. haneklootjes, pl., o. t. hahnklötchen (Nemnich Naturg. 1: 1551) ss. växtnamn] (†) om tuppens testiklar. Hanekloot eller Steenar, blifwa aff läckert Folck håldne vthi stoort .. wärde. Palmchron SundhSp. 95 (1642). —
(1) -KNOPP. (†) örten Sedum acre Lin., fetknopp. Franckenius Spec. E 3 a (1638). Palmberg Ört. 414 (1684). —
(1) -KYCKLING, se A. —
(1) -LÄGG, äv. -LEKEN. (hana- c. 1550—c. 1645. hane- 1628—1757. -lägg (-legg) 1638—1754. -legia c. 1550. -leken 1642) [jfr motsv. anv. i d.; namnet sannol. givet med anledning av växtens likhet med ett tuppben; jfr OXELÄGG som namn på samma ört. Anm. Formen hanalegia är sannol. pl. obest.] (†) örten Primula veris Lin. Hanalegia. 2LinkBiblH 4: 72 (c. 1550). Herba paralysis, på Tysko Himmelschlüssel, på Swensko Haneleken eller Oxalägg. Månsson Ört. 261 (1628). Hanelegg. Franckenius Spec. C 3 a (1638). Serenius Iiii 3 b (1757). —
-LÄPP, se A. —
(1) -ROP. (†) = -GÄLL. Verelius 87 (1681). Broman Glys. 3: 169 (c. 1730). Wulf Köppen 1: 441 (1799). —
-SKRUV, se A. —
(1) -SPATT. (†) ett slags spatt hos hästar varigm gången kommer att likna en tupps; tuppspatt. Bure Häst. 29 (1802). —
(1) -SPORRE. [jfr d. hanespore] (†) örten Delphinium consolida Lin., riddarsporre; en gång äv. anträffat om Delphinium Ajacis Lin. Franckenius Spec. B 2 b (1659). Rudbeck HortBot. 36 (1685; om Delphinium Ajacis Lin.). ÖrtB 39 (1772). —
(6) -SPÄNNARE-LÅS. (†) snapplås? Skal en Böszemakare (som mästerprov) giöra en Hanespännare Låtz. Stiernman Com. 1: 796 (1622). —
(1) -STEN. (hana- c. 1613. hane- c. 1613—1878) [jfr d. hanesten, t. hahnenstein o. lat. alectoria till gr. ἀλέκτωρ, tupp] i den äldre medicinen benämning på ett slags genomskinlig, svart (l. brun) sten, stor som en böna, som enl. folktron fanns i tuppens (i sht kapunens) mage (enl. Forsius äv. i en myrätande tupps huvud; jfr redan PMånsson 488 (1519)) o. som i folkmedicinen ansågs äga undergörande krafter. Forsius Min. 175, 185 (c. 1613). NordT 1878, s. 487. —
(5) -TAPP. (†) tapp med kran på tunna, ankare o. d.; jfr LÅS-TAPP. VarRerV D 4 a (1579). BtÅboH I. 1: 101 (c. 1627).
Spoiler title
Spoiler content