publicerad: 1997
STÖRTA stœr3ta2, v. -ade, förr äv. -er, störte, stört, stört (pr. sg. akt. störtar (-y-) Salander Gårdzf. 66 (1727) osv. störter (-y-) Syr. 31: 7 (öv. 1536: störter .. nedher), Weste FörslSAOB (c. 1817). — pr. sg. pass. störtas HSH 7: 307 (1727: kullstörtas) osv. störtes Columbus (SVS) 1: 22 (1674: störtes need), Juslenius 58 (1745). störts JGOxenstierna Dagb. 125 (1770: brådstörts). — imper. sg. stört Schroderus Os. III. 2: 372 (1635), Kellgren (SVS) 3: 347 (1792). störta Swedberg Cat. 160 (1709) osv. — ipf. akt. störtade (-edh-) VaruhusR 1539, s. 24 b, osv. störte (-o-, -y-, -rrt-, -th-, -tt-) OPetri Tb. 1: 65 (1525), Bonggren Förstl. 92 (1882). stördt KKD 1: 196 (1708). — ipf. pass. störtades Lagerbring 1Hist. 3: 544 (1776: brådstörtades), Lidner (SVS) 2: 403 (1784) osv. störtes (-tt-) SkeppsgR 1544, s. 60 b, Posten 1768, s. 217 (: brådstörtes). — sup. akt. stört (-dt, -tt) Luk. 4: 29 (NT 1526), CAEhrensvärd Brev 2: 408 (1800). störtat (-y-) Dahlstierna (SVS) 349 (c. 1696) osv. — sup. pass. störts (-z) OPetri 1: 93 (1526). — p. pf. akt. störtad (-y-, -a(d)t, -edt) VaruhusR 1539, s. 25 a, osv. stört (-y-, -dt, -th, -tt) OPetri 1: 115 (1526: nedherstörtan, m. ack. sg.), JGOxenstierna 1: 51 (1805)); förr äv. STÖRTAS, v. dep., -ades (pr. sg. störtes VittArbSamhSthm 2: 80 (1762). — ipf. störtades Bergman Jordkl. 323 (1766: nedstörtades). — sup. störtats VDAkt. 1725, nr 573 (: bestörtatz)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med störta ss. senare ssgsled, G1R 3: 142 (1526: blodtzstörtilse), Lind 1: 79 (1749: nedstörtelse)), -ING (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med störta ss. senare ssgsled, G1R 14: 381 (1542: blodzstörting), LPetri Mandr. E 3 b (1562: blodhstörting)), -NING; -ARE (se avledn.); jfr STÖRT, sbst.2
Ordformer
(stiört- 1682. stort- 1534 (: blotz wtstortning)—1681 (: Storta kull). styrt- (-tt-) 1536—c. 1696. stört- (-rrt-, -tt(h)-) 1525 osv. -a 1526 (: förstörta, pr. pl.) osv. -as, dep. 1635 (: nederstörtas)—1779 (: nedstörtas))
Etymologi
[fsv. styrta (ipf. styrte), sv. dial. störta; liksom fd. styrtæ (d. styrte), nor. sturte av mlt. störten, motsv. mnl. o. nl. storten, ffris. stirta, fht. sturzen (mht. o. t. stürzen), feng. sturtende, hoppande; i avljudsförh. till roten i STJÄRT; till en utvidgning av den rot (med bet.: vara styv) som bl. a. föreligger i STARRA. — Jfr BESTÖRTA, STORT, STURTSIG, STÖRT, sbst.1–3, adj. o. adv.2, STÖRTA, sbst., -STÖRTAD, STÖRTBÄGARE, STÖRTEL, -STÖRTIG, adj.2]
I. intr.
1) om person l. djur: (ofrivilligt o. plötsligt l. handlöst l. huvudstupa l. våldsamt) falla l. ramla (omkull) l. stå på huvudet; äv.: snava l. snubbla; ofta med adverbiell bestämning betecknande hur l. vari l. varpå l. varöver ngn faller osv.; stundom utan klar avgränsning från 2. Han störtade till marken träffad av en kula. Theras lärare störte offuer en steen. Psalt. 141: 6 (Bib. 1541). Snart är en hals afbräckt, om Hästen snafwar, och störter. Stiernhielm Herc. 183 (1648, 1668). Fick man weta, at Öfwersten Binow hade stört medh een hest och bruttit halsen af sig. Spegel Dagb. 140 (1680). Hästen störte på Tält-streken och föll på Hans Maj:t. Nordberg C12 1: 289 (1740). Med kalfwar händer det stundom, att när de äro 14 dagar eller 3 weckor gamla; så störta de och dö. Wåhlin LbLandth. 31 (1804). Vi voro nästan framme i Schtora, då min häst mitt under flygande galopp störtade — stupade på knä framåt. Lagergren Minn. 5: 310 (1926). En (häst) bröt ut, en störtade på andra hindret och från en föll jockeyen av. Schultze DrängSvBönd. 166 (1933). — jfr BRÅD-, NED-, OM-STÖRTA m. fl.
2) (plötsligt falla ihop l. omkull o.) dö, dö knall och fall; stundom utan klar avgränsning från 1.
a) (numera mindre br.) om person: dö knall o. fall, plötsligt dö; äv. i förbleknad l. hyperbolisk anv.: svimma; förr äv. allmännare: dö, omkomma. (Den för dråp anklagade) stodt til at han gaff ut th(et) hug th(er) karlen störte wijd. OPetri Tb. 1: 65 (1525). Thetta war en ganska ymkeligh storm (dvs. anfall). Ther störte så gräseliga mycket folk före. Svart G1 91 (1561). (31 maj) begrofz saligh Morthen Snickare, huilken i eldzvådan störtte samtt medh sijn hustru. BtÅboH I. 1: 147 (1594). Vthi Nowgård i Ryszland, häriade (år 1424) Pestilentzien så förskräckeligha, at Folket störte hopetals ther the gingo, lågho eller sutto. L. Paulinus Gothus Pest. 11 b (1623). Någre hafwande qwinnor störte .. wid födslen. Kempe FabritiiL 86 (1762). Kvinnfolken använde (ss. eder uttr. som) .. se mans på! — ja tror väl de! — ja tror ja störtar! Landsm. VIII. 2: 89 (1891). När hon endast hade några tiotal famnar kvar (av gatloppet), störtade hon. NDA 19⁄1 1933, s. 5. — jfr MANNA-STÖRTNING.
b) om djur, särsk. nötkreatur o. häst: dö, självdö; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. om häst. Kalffskind .. Effter 10 Stutt kalffuer Szom Slachtadis och 4 stuttkalffuer .. Szom störte. GripshR 1561, s. 169. Störttning (bland boskapen) måste man åhrligen antekna, och sedan jemföra. Rålamb 13: 101 (1690). (Vid foten av Ural) nödgades jag ligga stilla på en öde tundra .. och lifnära mig med kött af störtade renar. Castrén Res. 2: 34 (1845). Kött af djur, som dött i sjukdom eller störtat, må icke till salu utbjudas. FFS 1879, nr 31, s. 16. 1864 hade genom störtning på betet — antagligen blodstallning som äfven decimerat Pembrokshire-djuren — koantalet nedgått till 13. Möller Jordbr. 57 (1881). Genom .. anordnandet af skallgång för uppsökande och oskadliggörande af djur, som störtat i sjukdomen (dvs. mjältbrand), lyckades det dock att småningom hämma densamma. SFS 1900, Bih. nr 8, s. 23. På (generalpost)styrelsen ankommer att .. tilldela postförare .. ersättning för hästar, vilka under postföring eller till följd av ansträngning därvid störtat eller lidit svårare skada. Därs. 1920, s. 1511. En av ryttarna (på reliefen) har vänt, hästen har störtat under honom, och han flyr uppenbarligen för de döda. Arv 1954, s. 98. — jfr BOSKAPS-STÖRTNING.
3) om ngt sakligt, särsk. byggnadsverk l. träd: (plötsligt l. häftigt) falla samman l. ihop l. i spillror, rasa (samman); i allm. med tanke på att fallet sker dels med viss våldsamhet, dels under åstadkommande av brak o. d.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., förr äv. liktydigt med: störtad (i ovan anförd bet.); ss. vbalsbst. -ning förr äv. dels: ras, dels: fall; äv. bildl. Folcket (hade) flydt .. emedan jorden här och där syntes brusten eller remnad, så att de befarade wijdare störtning. Hiärne 2Anl. 164 (1706). Tills den (dvs. asken), af täta hugg besegrad, den yttersta sucken / Uppger, fälld från sin luftiga höjd med krossande störtning. Adlerbeth Æn. 48 (1804). Stagnelius (SVS) 4: 243 (1822; i p. pr., om arkader). Venedigs höga, ensamt stående klocktorn .. har nyligen störtat i grus. Hahr ArkitH 315 (1902). Den stoiske hjälten, som oförskräckt och obesegrad ser världen störta i ruiner. Böök StagnelUngd. 3 (1911). Braket av ett störtande träd. Östergren (1950). Byggnaden höll på att störta. SvHandordb. (1966). — jfr IN-, NED-, OM-, SAMMAN-STÖRTA m. fl.
4) (ofrivilligt o. plötsligt l. våldsamt l. handlöst) falla från en högre belägen plats l. punkt till en lägre; (i ett ofrivilligt o. plötsligt l. våldsamt l. handlöst fall) falla ned (ngnstädes), vanl. med bibegrepp av att fallet medför allvarlig skada; äv. med saksubj. (se särsk. a); äv. ss. vbalsbst. -ning, ofta liktydigt med: fall; äv. bildl. (särsk. i uttr. störta i en grav: dö). Han störtade nedför trappan och bröt benet. Så at han igenom Sathans Försåt störte vthi en ny Miszgerning. Schroderus Os. 1: 348 (1635). Brask Pufendorf Hist. 192 (1680: vthi een Graaf; bildl.). När en ök blir funnen / Stört i brunnen. Runius (SVS) 1: 42 (c. 1710). Han springer öfwer stockar och stenar, i then meningen at komma vndan för sin fiende, hwilken likwist sina klor i hans hud fastslagit hafwer, til thesz han enteligen störter vtför någon klippo. Münchenberg Scriver Får. Föret. 7 a (1725). I nie dygn de föllo (ned i urdjupet) .. / .. Så stor och talrik / Var denna störtning. JGOxenstierna 4: 225 (1815). När de komma på mitten (av bron) blir den så smal att de störta i älven. Arv 1946, s. 56. Ikaros vill nå dit ingen nått men för sin hybris skull störtar han i havet. SDS 22⁄10 1983, s. 4. — jfr AV-, BRÅD-, NED-STÖRTA o. BERG-, KAV-STÖRTNING m. fl. — särsk.
a) om flygplan o. d.: (okontrollerat) falla o. slå i l. kollidera med l. krascha mot marken o. d., vanl. med inbegrepp av flygpersonal l. passagerare ombord; om flygpersonal l. passagerare, särsk.: omkomma vid störtning (i ovan anförd bet.). Flygplanet störtade strax efter starten. Sönerna var flygare och hade störtat i kriget. Löjtnant Rodéhn störtar på grund av motorstopp. Östergren (cit. fr. 1918). Jag har störtat många gånger men inte i vattnet. Geijerstam Canning Pol. 137 (1936). Nu störtar unga flygare varje vecka och ingen orkar till slut reagera. Siwertz Ung 57 (1949).
b) bildl.; särsk. om värdepapper l. pris o. d.: kraftigt l. dramatiskt falla l. sjunka o. d.; särsk. i uttr. störta utför. Turkiska papper störtade utför med mer än 25 %. GHT 1895, nr 265 B, s. 2. Därs. 12⁄5 1898, s. 3 (om spannmålspris).
5) [jfr 4] om vätska: (häftigt l. plötsligt l. med kraft) falla l. kasta sig från en högre belägen plats l. punkt till en lägre l. strömma l. rinna i en viss riktning; särsk. om vattendrag l. fors o. d.: (genom terräng som mer l. mindre brant sänker sig häftigt osv.) strömma l. rinna (nedåt); äv. bildl., särsk. om röst: (häftigt som en fors) brusa fram. Ihre Föret. XIX (1779). Strömmarne frie störta med fröjd / Uti hafvet. Geijer Skald. 8 (1811, 1835). Fortare än den störtande vårfloden .. skyndar du (dvs. tiden), flyr du för de sälla. Wallin Rel. 1: 143 (1818, 1825). Vilda forsar störtade från klippa till klippa. LbFolksk. 47 (1890). Utför den svarta branten störta bäckarna i smala silverstrimmor. Barthel Atl. 60 (1931). Någon sjöng före — en folkskollärare borta från samhället, en liten spinkig karl, men med en röst som störtade ur hans strupe som en dånande fors. Krusenstjerna Pahlen 5: 149 (1933). — jfr FRAM-, IN-, NED-, SAMMAN-STÖRTA. — särsk.
a) (numera mindre br.) om tårar l. blod: häftigt strömma l. forsa (ned). Han hade .. slagitt honom i hwffuudett medh en ha(m)mer, så att blodett haff(we)r störtt honom öffwer ansichtett. 2SthmTb. 8: 218 (1590). Tårarna störtade från Gustafs ögon, när han (osv.). Fryxell Ber. 3: 74 (1828).
b) om nederbörd, särsk. regn: ösa l. hälla (ned) l. falla i strömmar; äv. opers.; numera vanl. med adverbiell bestämning, särsk. ned l. ner. Regnet störtade ned. Weste FörslSAOB (c. 1817). ”Mr Andersson, det regnar aldrig här, när det kommer, så störtar det ned”, sade en svensk farmare i Queensland. Ymer 1914, s. 303. Regnet störtade ner. Siwertz JoDr. 34 (1928). — särsk. (numera mindre br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: hällande, äv. närmande sig rent förstärkande anv.: våldsam, kolossal. Hvilka skurar! Hvilka störtande Hagel! Lidner (SVS) 2: 203 (1784). På eftermiddagen samlade sig tunga moln .. och det kom en stålblå, störtande regnskur. Lundgren MålAnt. 3: 46 (1873). Med dagens inbrott började åskan rullla, och ett störtande regn föll över staden. Heidenstam Svensk. 1: 231 (1908).
c) (†) om våg o. d.: (häftigt l. våldsamt) brytas (o. falla ned); (häftigt l. våldsamt) slå skummande mot (klippor o. d.). Derjemte sågo vi .. vågornas störtande eller bränning emot klippor och bankar, ej mera än 4. à 5. Mousquetskått ifrån vårt skepp. Brelin Resa 4 (1758).
d) ss. vbalsbst. -ning, om häftigt l. kraftigt framforsande l. flöde av vätska l., oeg., av ämne med mer l. mindre rinnande konsistens (se β); äv. konkret(are); särsk. (motsv. a) om häftig blödning, blodstörtning; numera bl. ss. senare led i ssgn BLOD-STÖRTNING. Durchlopp och andra starka störtningar genom swetten och urinen. Lindestolpe Fross. 50 (1717). Den lilla gossen är mycket argsint och vid utbrotten af illska påkomma ej så sällan blodspottningar, ja till och med störtningar, af ganska betydliga qvantiteter. Hygiea 1841, s. 102. Inträffa starka blödningar, störtningar, lägges qvinnan med hufvudet lägre än kroppen, i ändamål att befordra blodtilloppet till hjernan. Hallin Hels. 1: 341 (1885). — jfr MODER-STÖRTNING.
α) (†) motsv. huvudmomentet, om vattendrags strömmande l. rinnande (nedåt), liktydigt med: fall. Stenkolsstrecken uti jorden, til hvilcka intet vatns störtning kunnat någonsin komma, hafva äfvenså nu sina afskilde ställen. VetAP 1: 51 (1739). Nordligare och mindre nedfaller en gren af samma flod, i lägre störtning, från en annan klippa. Nicander Minn. 1: 205 (1831). Giessbach, hvars .. nedersta störtning i sjön .. synes .. som en hög af hvit bomull, är ett af de märkvärdigaste vattenfall i Schweitz. Därs. 224.
6) [jfr 5] om person: (plötsligt l. hastigt l. huvudstupa) kasta sig ned (ngnstädes); äv. med subj. betecknande fågel l. ngt sakligt, särsk. flygplan o. d.: (plötsligt l. hastigt) dyka brant ned (ngnstädes); ss. vbalsbst. -ning, äv. konkret(are), om enskilt fall av störtande. Störta (på huvudet) i vattnet, sjön. Somlige hafwa sluppit siukdomen, med twå eller tre qwintin kamfer hwar dag intagne .. någre med störtningar i watten. Darelli Sockenapot. 205 (1760). Han störtar från klippan i djupet brå .. / Säll den, som får vara hos Oden! Geijer Skald. 26 (1811, 1835). Flickan knappast honom märkt, förr än hon tog / Ett språng från muren, störtande i hafvets djup. Sander Ros 92 (1876). (Sv.) störta i afgrunden, (eng.) spring (ell. jump) into the abyss. Björkman (1889). Alfåglar och vipor försökte skrämma bort de objudna med skrän och pilsnabba störtningar. Edqvist MännÖ 26 (1971). — särsk. ss. tecken på underdånighet (hastigt l. skyndsamt) kasta sig (till marken l. för ngns fötter o. d.). Spotsk reser Jätten (dvs. Ryssland) sig på fjället .. / .. med gräslig röst, han ropar: ”Stört til jorden, / Förmätna Svea, stört! blif slaf!” Kellgren (SVS) 2: 298 (1789). Vi skola alla störta för hans fötter. Ling Riksd. 145 (1817). Han ville störta till hennes fötter. Idun 1888, s. 267. Vid gudens åsyn störtade de till marken och betäckte sina huvuden. Östergren (1950). — jfr NED-STÖRTA.
7) (häftigt l. plötsligt, ofta med bibegrepp av oro l. förvirring l. upphetsning o. d.) förflytta sig med hög (l. högsta möjliga) hastighet (i sht springande); ofta mer l. mindre liktydigt med: rusa, hasta, skynda; ofta i förb. med adverbial angivande den person l. plats till l. från vilken man förflyttar sig; äv. (vard.) övergående i bet.: (hastigt) ge sig av, kila (vidare). Hon störtade uppför (nedför, utför) trapporna. Nej, jag är sen. Jag måste störta. Han kom störtande som ett skott. (Alonzo o. Cora) störta i hans (dvs. broderns) famn. Eurén Kotzebue Cora 46 (1794). Ut störtade Thorsten, / blek, förvirrad, förstörd, ty med döden hade han kämpat. Tegnér (TegnS) 4: 25 (1823). Herrar, som hoppade ur kupéerna, störtade ifrigt till restauranten. PT 1898, nr 238, s. 2. Då han råkar komma in i ett sällskap, där man pratar om allt möjligt utom kriget, störtar han på dörren, gripen av förbittring. OoB 1932, s. 102. Jag störtade till min far och mor, till farmor, till faster Göta och Aja, till jungfrurna och drängarna .. alla skulle få del av den stora nyheten att jag kunde säga r. Malmberg StyckVäg 33 (1950). Han blev stående att vrida mössan och synnerligen benägen att bus bas störta hemåt igen. Rosendahl Lojäg. 49 (1956). — jfr EFTER-, FRAM-, IN-, NED-STÖRTA. — särsk.
a) om djur; särsk. om fågel. Ibland störtar en ensam, skrämd och vilsen ren över landsvägen. Böök ResSv. 202 (1924). Ofta störta (flyttfåglarna) .. bländade av fyrens ljus, rakt mot lanterninen och dödas eller lemlästas. BygdFolk 1: 200 (1927). En av .. (fåglarna) störtade rakt mot blosset och det föll ur spejarens hand. Lindgren Mio 143 (1954).
b) med innehållsobj. l. liknande bestämning.
α) (numera bl. mera tillf.) i uttr. störta sina färde, störta (i väg), skynda i väg. Nyblom Hum. 119 (1874).
β) (†) i uttr. störta sin flykt, påskynda sin flykt, skynda sig att fly; anträffat bl. bildl. Den daggiga natten ock redan Störtar sin flykt, och stjernorna, sänkta, mana till hvila. Adlerbeth Æn. 27 (1804).
γ) (†) i uttr. störta stegen, påskynda stegen, störta, hasta, skynda. Hastigt / Åter fattande mod, han störtade stegen åt stranden. Adlerbeth Æn. 74 (1804).
δ) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., i uttr. i l. under störtat lopp, ungefär liktydigt med: i full fart. Leopold 2: 1 (1801, 1815: under). Honom följde då de fria mannaskaror / I störtadt lopp från berg och skogar ned. Järta 2: 635 (1823). Franzén Skald. 3: 473 (1829).
c) (i sht i vitter stil) i p. pr.; särsk. om lopp l. fart; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr d), särsk.: brådskande; äv. övergående i rent förstärkande anv.: stor l. väldig o. d.; äv. ss. adv., ungefär liktydigt med: snabbt o. häftigt. Ling Gylfe 136 (1814; om lopp). Störtande afresa. Lindfors (1824). Med störtande steg. Därs. Med störtande brådska. Meurman (1847). Hwi talar du så störtande och häftigt? Hagberg Shaksp. 10: 360 (1850).
d) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr c); särsk. för att beteckna att ngn (alltför) hastigt l. plötsligt l. överilat kastar sig in i ngt. Rosenstein 2: 399 (1789). Trädgård vid trädgård trängde sig på smala terrasser uppåt branterna, och då de ej kunde komma längre åt detta håll, störtade de med buskar och träd tvärt öfver gatan och utbredde sig mellan de glesa gårdarna och på den smala jordremsan nedom dem. Lagerlöf Länk. 17 (1894). Med en oförsökt älskares hetta och formlösa förväntningar störtade .. (den unge Werther) livet till mötes, och knappt framme lät han armarna sjunka och vände förbannande ryggen åt denna tvetydiga, gemena, liknöjt hårda fysionomi. Johansson SpeglL 12 (1912, 1926). Han var alltid hågad att störta på huvudet i en diskussion. Nyblom HjärtUngt 156 (1946). — särsk. om tid o. d.: ila l. förrinna o. d. Hon hade med fruktan känt, huru åren störtade mot sin graf, huru dagarna flydde. Ahrenberg Landsm. 93 (1897). Tiden störtar. IllSvOrdb. (1955).
8) mer l. mindre (tvär)brant, skarpt l. plötsligt sänka sig (nedåt), stupa; luta; äv. bildl. VetAH 1760, s. 19. Här på Mälar-Vågens brutna störtande Klippor, skall jag sucka. Thorild (SVS) 1: 89 (c. 1784). Från denna spets (dvs. Vigelns pik) störtar berget ganska brant ned i Feragens dal. Hisinger Ant. 2: 17 (1820). Axlarna störtade som stuprännor, höfterna hade icke lemnat ett spår efter sig. Strindberg RödaR 240 (1879). — särsk. (numera mindre br.) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv.
α) om stupande l. lutande del av ngt (berg o. d.), ofta liktydigt med: brant l. höjdsluttning; förr äv. om malmgångs stupning l. lutning, särsk. i uttr. ta störtning, störta brant. VetAH 1745, s. 31. Störtning säges en gång taga, eller störta sig, då han får en större stupning. Rinman (1789). Högklint Söder om Visby i Vesterhede Sockn, utmärker sig igenom en lodrät störtning mot hafvet. VetAH 1798, s. 277. JGOxenstierna 4: 197 (1815; bildl.). Mellan tre och fyrahundra svenska soldater ha vilseletts av en lappman, som med fackla i handen förde dem genom mörkret uppe i fjället och vid en störtning i berget kastade facklan ut i luften, så att soldaterna, som fortsatte i den inslagna riktningen, dödades i branten. Boberg BortStig. 113 (1927). — jfr AV-, BRÅD-STÖRTNING.
9) [utgående från 5—8; jfr äv. STÖRT, sbst.3, STÖRT, adv.2 (i bet. 4), o. den förstärkande anv. av (p. pr. av) STÖRTA, v. (i bet. I 7 c)] ss. förled i ssgr övergående i rent förstärkande anv. för att beteckna att ngt sker l. inträffar l. görs plötsligt l. häftigt l. tvärt l. våldsamt l. intensivt l. dyl. l. att ngt är mycket brant l. stupande.
a) med efterled bestående av substantiv övergående i bet. dels: plötslig l. häftig l. intensiv l. våldsam l. snabb o. intensiv o. d. (se t. ex. STÖRT-BANTNING, -FÖRLOSSNING, -GRÅT, -REGN), dels: (tvär)brant (se t. ex. STÖRT-KLIPPA).
b) med efterled bestående av adj. övergående i bet.: i hög grad, väldigt, mycket o. d. (se t. ex. STÖRT-DJUP, -FULL).
c) med efterled bestående av verb l. adverb övergående i bet. dels: plötsligt l. hastigt l. häftigt l. intensivt l. tvärt o. d. (se t. ex. STÖRT-GRÅTA, -STANNA), dels: (tvär)brant (se t. ex. STÖRT-DYKA).
II. tr.
1) (plötsligt l. häftigt l. våldsamt) kasta l. slå omkull (ngn l. ngt), vräka omkull (ngn l. ngt), (plötsligt osv.) fälla (ngn l. ngt) till marken, vanl. med bibegrepp av skada l. fördärv o. d.; äv.: rasera l. riva ned (ngt); jfr STÖRTA, v. I 1, 3. GlTer. 6 (c. 1550). Störta en hufwudstupa. Schultze Ordb. 5070 (c. 1755). Tegnér (TegnS) 4: 145 (1821; med avs. på tempel). Afgudabilderna .. blefvo störtade. Strindberg NRik. 120 (1882). Än står Finn i samma ställning som förr, med armarne slutna om grundpelaren för att störta kyrkan i grus. Lundegård Prins. 58 (1889). Han hann se att älgen knappt rest sig ur sårlegan förrän han fått skottet som störtat honom så att han vält framåt i språnget och nästan kört kronan i marken. Ekman Dödsklock. 95 (1963). — jfr IN-, KULL-, NED-, OM-STÖRTA m. fl. — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk.: bringa (ngn l. ngt) på fall, tillintetgöra; kullkasta; oskadliggöra (ngn); om person l. regering o. d. äv.: (plötsligt, gm en kupp o. d.) bringa att avgå, avlägsna från maktposition l. förtroendepost, avsätta o. d.; ngn gg äv. abs. G1R 7: 526 (1531). Jagh (skall) störta tigh til iordena. Hes. 28: 17 (Bib. 1541). O Gudh .. / .. Du sätter Kungar op, dem störter när du will. Achrelius Dan. B 4 a (c. 1690). Det är ej upploppet af en pöbel, som endast rasar och förstör: det är resningen af ett Folk, som störtar för att uppbygga. Kellgren (SVS) 6: 242 (1789). Då Religionen föraktas och wanwårdas .. medför det sluteligen .. ofärd; och framter Wår tid et det mäst ryswärda Exempel, at detta störtat Europas mägtigaste Thron. Prot. 13⁄9 1794, s. B 3 a. En fackministär .. skulle i alla fall genast störtas af riksdagen. De Geer Minn. 2: 125 (1892). Sedan det .. vandaliska riket .. störtats, utdog språket hastigt. Noréen VS 1: 74 (1903). Engelska, hannoverska och sachsiska diplomater (kunde) under oktober och november månader (år 1718) berätta, att Görtz äntligen störtats. Jägerskiöld SvEur. 454 (1937). särsk.
β) (†) närmande sig bet.: förvirra (ngn), göra (ngn) omtumlad o. d.; anträffat bl. i p. pf. o. i p. pr. i adjektivisk anv.: förvirrad, omtumlad, resp. förvirrande, omtumlande, omstörtande. Konungen stodh .. med nederfälte ögon, lijka som hade han intet warit rätt widh sitt Sinne, vthan helt störtat och försagder. Sylvius Curtius 462 (1682). Därs. 498 (i p. pf., om sinnen). Alla våldsamma lidelsers, hämdens, fasans, den förtviflade sorgens och kärlekens rop äro störtande, skarpa, afbrutna, sönderslitande. Kellgren (SVS) 5: 347 (1791).
γ) med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt; särsk. med avs. på system l. teori o. d., förr äv. råd, beslut o. d.: kullkasta, upphäva; omintetgöra o. d. En ringa omständigheet kan .. som offtast sielffwe lyckeligen påbegynte förehaffwande hindra och störta. RA II. 2: 13 (1616). Den högste Gudh affväria all olycko .. och störte våre fiendhers ondhe rådhslag. AOxenstierna 7: 80 (1632). Kolmodin Liv. 1: 154 (1831; med avs. på envälde). År 1838 började Richard Cobden i Manchester den minnesvärda kamp som störtade det protektionistiska systemet. Schauman o. Christierson Gide 292 (1897). (Väckelsen) har brutit ned den kyrkliga seden och störtat kyrkans auktoritet men icke förmått sätta något annat i stället. Andræ Herdabr. 31 (1937). Bergholm Fys. 4: 78 (1957; med avs. på teori). — särsk. (†) med avs. på anseende, talarförmåga: fördärva, förstöra, spoliera. Tilas CurrVitæ 116 (1756; med avs. på anseende). Kolmodin TacAnn. 1: 217 (1833).
2) bringa (ngn l. ngt) att störta (i bet. I 4, 5); särsk. dels: kasta l. slå till l. stöta till l. knuffa (ngn l. ngt), så att han l. det (plötsligt l. våldsamt l. handlöst) faller ned från en högre belägen plats l. punkt till en lägre (vanl. med allvarlig skada som följd), dels om fors o. d., med avs. på vatten o. d.: (häftigt l. våldsamt) kasta l. vräka; särsk. i uttr. störta ngn l. ngt från l. i l. utför ngt o. d.; förr äv. utan adverbiell bestämning. (De) leedde honom vth öffuerst åå clinten på bergith .. och wille stört hono(m) th(e)r vth före. Luk. 4: 29 (NT 1526). Hest och wagn haffuer han stört j haffuet. 2Mos. 15: 1 (Bib. 1541). Bären honom till Tarpejska klippan / Och störten honom derifrån till döds. Hagberg Shaksp. 1: 183 (1847). Tännån störtar sin ansenliga .. vattenmassa .. skummande och brusande utför en höjd af 90 fot mellan svarta klippväggar. Thomée IllSv. 293 (1866). Störta ngn utför ett stup. SvHandordb. (1966). — jfr NED-STÖRTA. — särsk.
a) (†) komma (ngt) att sjunka till botten, utfälla (ngt ur en lösning), fälla (se FÄLLA, v. 9 a). Hiärne Förb. 52 (1706). Vitriols-syra störtade därutur (dvs. till smältbar jord förbränt salt) en hvit fällning, hvilken förhöll sig som Gips. VetAH 1788, s. 29.
b) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i uttr. betecknande att ngn bringas l. försätts i en besvärlig l. olycklig situation o. d., särsk. i sådana uttr. som störta ngn i elände, olycka, fördärv(et). Biskoperna hafwa medh sin häfftige Strängheet förderfwat monge Christne, och antingen stört them vthi Förtwiflan eller och vthi itt Epicuriskt Religions försmädande. Schroderus Os. 1: 251 (1635). En endaste Synd kan störta Syndaren i Afgrunden. Lagerström Bunyan 2: 54 (1727). Olycksdagen vid Pultava .. krossade mångens enskilda lycka och störtade tusentals slägter i sorg och elände. Oscar II V. 2: 37 (1861, 1892). (Valdemar Sejrs) söner störtade sitt land i ofärd. Svedelius SmSkr. II. 1: 20 (1866, 1877). Hela vår tankevärld störtas i kaos. Wedberg NLog. 1: 38 (1945). Störta ngn i elände, olycka, fördärvet. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) i uttr. störta ngn från ngt, särsk. i uttr. störta ngn från, förr äv. av tronen, (plötsligt, gm en kupp o. d.) detronisera ngn, avsätta ngn. Jagh skal störta tigh jfrå titt stand, och settia tigh aff titt embete. Jes. 22: 19 (Bib. 1541). Biskop Vrsitius i Cahors bleff .. stört ifrån sitt Biskopsdöme. Schroderus Os. 2: 179 (1635). Lindfors (1824: af). Det fjärde partiet hade .. viktigare uppgifter än den att förarga Gladstone. En av dem var att störta den stackars sir Stafford Northcote från hans ledarställning inom torypartiet. Hagberg VärldB 114 (1927). Aison, som störtats från tronen av sin baksluge och illasinnade broder Pelias. SagSed 1935, s. 33.
β) i uttr. störta ngn l. ngt ur l. utur l. utav ngt, (plötsligt osv.) förpassa ngn l. ngt ur ngt, (plötsligt osv.) avlägsna ngn l. ngt från ngt. Igenom Swärdet hafwer tu anfallit Fridsens Säte, såsom och vtaff sitt Rum stört Fridsens Stool. Schroderus Os. 2: 600 (1635). Ingen olyckos anstöt .. haar någonsin förmådt .. hans (dvs. Stiernhielms) glädie utur hans hierta störta. Columbus (SVS) 2: 176 (1674). Them som nekar thesza sanningar (dvs. om treenigheten), han kan icke sätta någon förtröstan på Christi Förtjenst, och står altså uti en wilfarelse, som störter honom utur Nåden. Rönigk Fresenius 147 (1753).
3) [efter t. den hals stürtzen] (gm att störta l. gm att bringa ngn att störta (i bet. I 1, 4)) bryta (halsen); anträffat bl. i de särsk. förb. STÖRTA AV, SÖNDER.
4) (†) om strömmande vatten: (häftigt l. våldsamt) kasta sig l. rinna mot (ngt). Arfwidsson Oisian 2: 57 (1846); jfr STÖRTA, v. I 5.
5) i fråga om ett hastigt l. skyndsamt agerande l. utförande l. frambringande av ngt; jfr STÖRTA, v. I 7.
a) (i sht i vitter stil) komma (ngn l. ngt) att skyndsamt förflytta sig; särsk.: (häftigt) driva l. hetsa (ngn l. ngt (e)mot ngn l. in på ngt). Uti Skåne ihopkallade (K. XII) sin Armée, och sedan med densamme styrte fienden inpå Seland, tills den Travendalska freden slöts. HC12H 1: X (c. 1734). Det var ej hennes (dvs. religionens) kall, (må verlden det begripa!) / .. Att störta folk mot folk, till strid emot hvarann. Leopold 2: 155 (1796, 1815). Ej mer skal folk mot folk med hämnd stå opp: / och vid trompettens skräll i blodigt lopp / hingst störtad emot hingst förtrampa skördens hopp. LBÄ 5—6: 3 (1797).
b) i fråga om att (alltför) skyndsamt l. förhastat frambringa (ngt), forcera o. d.; särsk. i den särsk. förb. STÖRTA FRAM, ss. senare led i ssgrna BRÅD-, FRAM-STÖRTA o. i avledn. STÖRTARE.
6) (numera bl. med ålderdomlig prägel) med avs. på dolk l. svärd: (plötsligt l. häftigt l. våldsamt) stöta l. sticka (i ngns bröst o. d.); äv. bildl. Hvarje förflutit nöje störtar en ny dolk i min själ. Lybecker Young 14 (1795). Gud är mitt vittne, att jag tänker som Sturen, hvilken kysste på dolken, den konungen störtat i dess bröst; men han blef dödad och ej vanärad. GMArmfelt (1799) hos Tegnér Armfelt 2: 359. Så snart hon detta sagt med låg och bruten röst, / Hon swärdet störtade i djupet af sitt bröst. JournLTh. 1813, nr 9, s. 4.
7) [jfr motsv. anv. av t. stürzen] vända upp och ned på (ngn l. ngt); vända på (ngt) så att baksidan l. nedersidan kommer upp; numera bl. (herald.) i p. pf.: upp- och nedvänd. SkeppsgR 1544, s. 60 b. Thet barnet som ligger illa, sedan watnet är afluppit, kan sig aldrig mera, vtan hielp, tilrätta läncka, man må wända och störta hustrun som man wil. Hoorn Siphra 93 (1715). Den nya ättens vapen utgöres af en blå sköld, belagd med ett störtadt svärd i silfver öfver två brinnande facklor. SD(L) 1896, nr 402, s. 10. Störtad kallas en upp- och nedvänd bild. Dahlby SvHeraldUppslB 29 (1964).
8) [eg. specialanv. av 7] i uttr. störta stång, om l. ss. namn på, i sht på Gotl. förekommande, lek varvid en stång kastas så att den gör överslag i kastriktningen, innan den slår ned. Bremer Fad. 146 (1858). Man tränade och stod i, slog pärk, störtade stång och drog hank. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 38 (1949).
9) [eg. specialanv. av 7] (i fackspr.) i fråga om vändning upp och ned l. kraftigt lutande av behållare o. d. för tömning; särsk. dels med enbart l. huvudsaklig tanke på lägesförändring av behållare vid l. för tömning, dels med avs. på innehåll i (fylld) behållare (t. ex. spann, tunna): tömma gm vändning upp o. ned osv.; äv. i utvidgad anv., särsk. i fråga om ur- l. ilastning l. tömning av ngt, som sker på annat sätt än gm vändning upp o. ned osv. av behållare (t. ex. gm forsling utför transportränna); ofta liktydigt med: tippa l. hälla l. stjälpa; äv. (om ä. förh.) allmännare: kasta l. tippa (ngt, särsk. ngt som kasserats) (i hav l. sjö). Störta spannmål, kol i ett lastrum. All Tiäran (skall) i sådana tunnor (dvs. rostocktunnor) störtas. Stiernman Com. 2: 528 (1648). (Skepps)lasten .. bestod af störtad peppar, kaffe och salpeter i mattor. (Bladh o.) Hornstedt 170 (1785). Därpå upslogos 2:ne Fat, hwaraf någre Pund Caffé bönor afwägdes til Länsman Lovall och resten störtades i Säckar, som förseglades och fördes i land. TörngrenMål. 156 (1801). Störta en gjutform, (dvs.) omstjelpa den, så att den ännu flytande metallen utrinner. Dalin (1854). Störtning (af fat). Jungberg (1873). Sedan sirapen afrunnit, tömmas (störtas) formarna. UB 5: 53 (1873). Störta lasten öfver bord. Björkman (1889). Lastningen (av kol) tillgår på det sätt, att kolen i rännor störtas från den större ångaren ned genom luckan i lastrummet på den mindre. VL 1897, nr 202, s. 34. Två man togo .. emot baskarna och ”störtade” deras innehåll i rännor, som ledde ner i den pråm som skulle lastas. Erixon SthmHamnarb. 66 (1949). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. störta ngt löst, i lastrum: kasta l. hälla ngt i en hög direkt på golvet utan behållare l. emballage. Då i magasinet är brist på erforderligt antal kärl till mjölets inrymmande och konservation, störtas det, efter Stations-Befälhafvarens förordnande, löst. ReglStyrFl. 1836, s. 97.
b) (numera föga br.) tömma (en vara) ur behållare l. emballage för bedömning av taran; äv. allmännare: kontrollväga (varas nettovikt). Dalin (1854). Om godsegare icke åtnöjes med den i förestående tarif bestämda tara, är honom obetaget att låta waran störtas till utrönande af desz nettowigt. SFS 1868, nr 39, s. 2. Varuägare är berättigad att låta varan störtas, men må han härför invänta en tid, då detta kan utföras utan att andra förtullningar därigenom uppehållas. FFS 1919, nr 32, s. 10. Skall vid tulltaxering av varuparti, som består av flera kolli av huvudsakligen lika beskaffenhet, den verkliga nettovikten utrönas genom störtning, må taran (osv.). SFS 1953, s. 1415.
c) (i sht i vissa kretsar) tömma l. hälla ut (krut) från patronhylsa o. d.; äv. med obj. betecknande patron, ammunition o. d.: tömma patron osv. på krut, plundra (se PLUNDRA, v.1 2); i fråga om moderna förh. övergående i bet.: förstöra (ammunition o. d.) gm demontering o. tömning av krut o. sprängmedel o. d. (Arklimästaren) underwisar de okunnige wid arbetens förrättande, i synnerhet när exercering är å färde: eller kruts fyllning, störtning ock Transportering. Siöregl. 1741, 1: B 4 b. Weste FörslSAOB (c. 1817; med avs. på patroner, skott). Slopning eller störtning af materiel. SFS 1907, Bih. nr 72, s. 23. Det skrot som blir över efter den s k störtningen av ammunitionen skall säljas. ÖgCorr. 12⁄9 1969, s. 3.
d) ss. beteckning för ett omåttligt l. glupskt drickande l. ätande; särsk. i de särsk. förb. STÖRTA I, NED.
e) (numera föga br.) i utvidgad anv. (jfr huvudmom.), (med spade) ösa (mull över ngn l. ngt). (Dåren) störtade med spaden och fötterna, massor af mull öfver den olyckliga. Kullberg SBer. I. 2: 74 (1841, 1847).
f) (†) med anslutning till 2, bildl.: komma (blod) att strömma l. flöda, utgjuta, särsk. för att beteckna dödande l. skadande av en människa l. människor; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande o. -ning. (Konungen lät) scriffve edher, stormechtige keijsere .. öffver alth Rydzlandh, sin meningh och betenckende, på thet ath ingen vijdere skade och christedt blodtz störtningh skee måtte. G1R 26: 567 (1556). RP 9: 365 (1642: störtande). — jfr BLODS-STÖRTANDE, -STÖRTING, -STÖRTNING.
10) (förr) vid plåt- l. blecksmide: utsmida o. (över ett städ) vika (plåtämne) på mitten till stört (se STÖRT, sbst.1). Rinman 1: 1061 (1788). Långa takbleck störtas två gångor, eller smidas fyrdubbla. Därs.
III. refl.
1) motsv. I 3: falla samman; anträffat bl. i den särsk. förb. STÖRTA SIG TILLHOPA.
2) motsv. I 5. Ut med en rinnande ström, där Wattnet med ett stilla fall och behagelig Liuflighet störte sig ned för Klipporne, gick den Enslige. Frese Sedel. 20 (1726). Det 270 m .. höga vattenfallet Giessbach, som störtar sig i Brienz-sjön. NF 2: 1124 (1878). — jfr NED-STÖRTA.
3) motsv. I 6, II 2: (plötsligt l. hastigt l. huvudstupa) kasta sig ned (ngnstädes); äv. med bestämning betecknande resultatet av störtandet (särsk. i uttr. störta sig till döds l. ihjäl); äv. (med anslutning till II 1): (plötsligt l. hastigt l. huvudstupa) kasta l. vräka sig (på ngt). Störta sig på huvudet i vattnet. Tå sprang han hastelige vp wiliandes stördt sigh i siön. Svart G1 142 (1561). Sappho .. störte sig ifrån en klippa til döds. Nordenflycht (SVS) 3: 57 (1761). SvMag. 1766, s. 496 (: ihjäl). Cato .. störtade sig på sitt svärd för att ej öfverlefva den romerska friheten. NF 2: 1509 (1878). — jfr NED-STÖRTA. — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. som betecknar att ngn hastigt l. obetänksamt kastar l. försätter sig i en besvärlig l. olycklig situation o. d. Störta sig i elände, olycka, fördärv(et); jfr STÖRTA, v. II 2 b. Schroderus Os. 2: 799 (1635). Ty förlorade menniskian sin medskapada fullkomlighet och helighet: och störte sig i ewigt förderf. Swedberg SabbRo 886 (1702, 1712). Hänförd af passionernas våldsamhet, störtade sig den obetänksamma ynglingen i en afgrund af elände. Moberg Gr. 296 (1815). Störta sig i fara. SvHandordb. (1966).
4) = STÖRTA, v. I 7. Een partt (av fienden) störtte sigh uth för klinten in i Dynen (dvs. Düna). OxBr. 5: 440 (1627). Då störtade sig hela (svin)hjorden utför branten. Mat. 8: 32 (Bib. 1917; NT 1981: rusade). — särsk. i uttr. störta sig i armarna på ngn l. ngns armar, kasta sig i armarna på ngn (se KASTA, v. III a β); äv. bildl. (Rolla) störrtar sig mållös i hans armar. Eurén Kotzebue Cora 95 (1794). Min far och jag .. störtade i hvarandras armar. Palmblad Nov. 2: 183 (1819, 1841). Störta sig i armarna på spiritismen. Östergren (1950).
5) (†) = STÖRTA, v. I 8. Hiärne Berghl. 438 (1687). Nu hon (dvs. gasellen) på ett bergstalp hänger / Der det lodrätt störtar sig. Ingelman 190 (1831, 1843). Fjällen tränga sig .. så nära hafvet, att de mångenstädes i norden hafva en höjd af 2000 ja 3000 fot, och med branta stundom lodräta väggar störta sig i sjön. Palmblad Norige 8 (1846). — särsk. motsv. I 8 slutet β, om sol l. måne: sänka sig. När Solen sig giömer, eller störtar i Oridan. Rudbeck Atl. 2: 213 (1689); möjl. icke refl. Därs. 215.
6) (†) motsv. II 1 slutet: bringa l. orsaka sitt eget fall; försätta sig i olycka; ruinera sig. Högfärd störter sigh sielff. Grubb 368 (1665). Det erfordrades ej stora ansträngningar att störta Mössorna, ty desse störtade sig sjelfve genom felsteg i den inre hushållningen. Odhner Lb. 264 (1870). Han har störtat sig genom spekulationer. Auerbach (1913).
IV. (†) ss. dep.
3) = III 2. Uti et skummigt fall han (dvs. vågen) störtes i sitt lopp. VittArbSamhSthm 2: 80 (1762).
V. i p. pf. i adjektivisk anv., i vissa anv.
1) motsv. I 3, II 1: som störtat samman i ruiner l. som lagts i ruiner; äv. bildl. Stagnelius (SVS) 3: 70 (1817; om tempel). Willebrand-Hollmerus Värv. 85 (1920; bildl., om illusion).
2) (†) motsv. I 4, II 2, i uttr. störtad i sin grav, fallen l. stupad i sin grav l. kastad i sin grav. Jag såg min skötvän störtad i sin graf. Stenhammar 62 (1794).
3) (†) motsv. I 5, II 2, om vatten: som har forsat l. kastats ned (utför vattenfall l. stup l. dyl.). JGOxenstierna 1: 51 (1805). Saimas störtade våg. Tavaststjerna Morg. 75 (1884).
I.
1) till I 4: (ofrivilligt o. plötsligt l. våldsamt l. handlöst) falla ned från (ngt). På sidstonne slogh han sigh på Dryckenskap och Fråsserij, så at han öfwerlastat aff Dryck störte aff en Muur. Schroderus Os. 2: 89 (1635).
2) (numera mindre br.) till I 7: störta bort; äv. med saksubj. Almqvist Går an 59 (1839; om segel). Skynda dig fort .. röt värden. Kyparen störtade af sin väg. Dens. Ekols. 1: 81 (1847). Björkman (1889).
II. (†)
1) till II 2: (handlöst) kasta ned (ngn l. ngt ngnstädes); särsk. i uttr. störta av ngn från ngt. OPetri Kr. 27 (c. 1540). Störta en af trappan. Schultze Ordb. 5070 (c. 1755). Almqvist DrJ 79 (1834).
2) till II 3, i uttr. störta halsen av ngn (äv. sig) o. d., gm att störta l. gm att bringa ngn att störta (i bet. I 1, 4) bryta halsen (på ngn l. sig). Kiöping Resa 77 (1667). Han önskade att .. (kreaturen) måtte störta hals och ben af sig. Lagerström Bunyan 3: 29 (1744).
III. (†) till I 4, III 3: falla resp. kasta sig (handlöst l. huvudstupa) ned (från ngt). Störta sig af ett bärg. Schultze Ordb. 5070 (c. 1755). Då .. (en gruvarbetare) sparkat med foten i berget, har han .. stört sig af tunnan och blifwit ihjelslagen. Hülphers Dal. 434 (1762). —
II. till II a: driva bort (ngn från ngt); särsk. bildl. Cygnæus 6: 203 (1851).
III. (†) till III 6: vända sig bort l. avlägsna sig (från ngt l. ngn). Wij hafwa stört osz sielfwa bort ifrån Gudz Nådh. Sylvius Mornay 303 (1674). —
I. till I 7: rusa l. springa l. skynda efter (ngn l. ngt), särsk. för att hinna upp l. hämta (honom l. det). Landsm. XVIII. 10: 51 (1901; äv. abs.). SvHandordb. (1966).
II. till III 4. Milda hinden / Sig störtar efter tigern. Hagberg Shaksp. 1: 27 (1847). —
I.
1) till I 5, om rinnande vatten l. vattendrag o. d.: (häftigt l. med kraft) strömma l. rinna fram. Vattnet störtar med stor häftighet fram under bron. Auerbach (1913). Väldiga älvar .. störtade fram. Selander LevLandsk. 39 (1955).
2) till I 7: skynda l. rusa fram (ur ngt l. till l. mot ngn l. ngt o. d.); äv. bildl. Han störtar fram på yppighetens och nöjenas fält. Lehnberg Pred. 3: 249 (c. 1800). Ångrens suckar störta fram ur det fordom lättsinniga hjertat. Hagberg Pred. 2: 137 (1815). Hästen störtade fram i rasande fart. Jolin MSmith 77 (1847). I raseri störtade .. (lejonet) fram mot Androkles. LbFolksk. 24 (1890). De störtade fram till anfall. Auerbach (1913). Jag störtade fram till honom och föll på knä för att bekänna allt. Johansson GogAns. 30 (1989).
II.
1) till II 5 a: komma (ngn l. ngt) att skyndsamt förflytta sig; anträffat bl. i pass. övergående i dep., om moln: (häftigt l. med kraft) komma farande. När vinden tiltager, ses .. (molnen) störtas fram och ned för bergets front, utan at gifva något regn. Thunberg Resa 1: 255 (1788).
2) (numera föga br.) till II 5 b. Han måste tala. — Är ni ond på mig? — störtade han fram. Strindberg Utop. 227 (1885).
III. till III 4; äv. bildl. Man ser huru tankarne störta sig fram och fraserna ordna sig (i Upmarcks tal). Svedelius i 2SAH 40: 544 (1865). Fröken Chorée störtade sig fram för att rädda. Hallström Händ. 202 (1927). —
STÖRTA I10 4, äv. UTI04.
I.
2) till I 6: (snabbt o. handlöst) kasta sig (huvudstupa) i (ngt l. ngnstädes); särsk. i fråga om att kasta sig i sjö l. vattendrag l. dyl.; äv. bildl. Björkman (1889). Han störtade i för att rädda hänne. Landsm. XVIII. 10: 51 (1901). Af alla gåtor är skönheten djupast värd att störta uti. Ekelund TyUts. 94 (1913).
II.
1) till II 2; särsk. bildl. (motsv. störta, v. II 2 b): försätta ngn i en olycklig situation l. olycka l. dyl. (Prästerna) underwisa .. (sina åhörare) troget och ofta .. hwad för oräkneliga olyckor och plågor et oinskränkt Enwälde störter et folk uti. Oelreich 22 (1755).
2) (vard.) till II 9 d, i fråga om snabbt l. glupskt drickande l. förtärande, refl., i uttr. störta i sig ngt, stjälpa i sig ngt, kasta i sig ngt. Sedan han tillönskat Kaptenen en lycklig resa .. störtade han på en gång den starka groggen i sig. Gosselman SNAmer. 1: 116 (1833). Harlock (1944; med avs. på mat). Störta i sig ett glas vatten. Östergren (1950).
III. till III 3: (plötsligt l. handlöst) kasta sig (ned) i (ngt); särsk. i fråga om att kasta sig i sjö o. d.; äv. bildl. Som jag .. war frånwarande, kunde jag ej annat til saken göra, än igenom bref tydeligen remonstrera några af Regeringen och Rådet, hwad fara wi störte osz uti, om detta kriget skulle winna sin framgång. HC11H 3: 74 (1692); möjl. icke särsk. förb. (Sv.) störta sig i, (eng.) plunge in. Björkman (1889). Hon störtade sig i från ångbåten. Landsm. XVIII. 10: 43 (1901). —
STÖRTA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040.
I. till I 3: (plötsligt l. häftigt) falla samman l. ihop, rasa (samman); äv. bildl.: falla samman o. förintas. Cygnæus 4: 214 (1855). Samhället skulle störta ihop, om icke folket ville betala skatt till vissa komedianter. Strindberg SvÖ 3: 144 (1884). Resvirket (i kung Frodes kvarn) störtade ihop. Rydberg Dikt. 2: 56 (1891). Holm AlltFläck. 68 (1946; om möbel).
I.
1) till I 3: falla l. rasa samman; särsk. om byggnadsverk o. d. Adlerbeth Æn. 44 (1804). Marken har störtat in under honom. Auerbach (1913). DN(A) 3⁄10 1964, s. 8 (om hyreshus).
2) till I 5, om framströmmande vatten: snabbt o. häftigt forsa in (i sjö l. dyl.). Montan Segl. 11 (1787). Vågen störtade in i båten. Weste FörslSAOB (c. 1817).
3) (vard.) till I 7: skyndsamt bege sig l. rusa in (ngnstädes l. till en person l. plats o. d.). Han störtade in i folkhopen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Han störtade in bland folket. Klint (1906). Vännerna störtade in vid skriket. Hallström Händ. 216 (1927). Jonas .. störtade in i sitt rum. Siwertz JoDr. 17 (1928).
II.
III. till III 4; särsk. i uttr. störta sig in i ngns famn, kasta sig i ngns famn. Moberg Sedebetyg 312 (1935). särsk. bildl., särsk.: (plötsligt l. häftigt) kasta sig in (i ngt). Med glödande ifver hade Konrad Lenz störtat sig in i arbetet. Cederschiöld Riehl 2: 75 (1878). —
I.
1) till I 1: (plötsligt l. häftigt) falla omkull, (plötsligt osv.) falla till marken. Thet är meer vnder, at Paulus icke strax störte nedh dödh. LPetri 3Post. 44 a (1555). Runeberg (SVS) V. 1: 91 (1847).
2) till I 3: (plötsligt l. häftigt) falla samman, rasa samman. Sundén (1891; om skorsten). Klint (1906; om hus).
3) till I 4: (handlöst) falla ned (ngnstädes l. från l. utför ngt o. d.). (Han) störte .. dödh nidh aff hesten. OPetri Kr. 32 (c. 1540). Hon störtade ner i en fors .. och blev borta. Lo-Johansson AstrHus 35 (1966). En bit av taket störtade ner. SvHandordb. (1966).
4) till I 5, om vätska, särsk. om rinnande vatten l. vattendrag l. regn: (häftigt) strömma ned (ngnstädes); om regn äv.: ösa l. hälla ned. Adlerbeth Buc. 57 (1807). Regn störte neder / Och fortfor tills ej jorden mera syntes. JGOxenstierna 4: 412 (1815). När kvinnan drog ur tappen (på mjödtunnan), störtade mjödet ner i hornet. Lagerlöf Holg. 2: 383 (1907).
5) till I 6 slutet: (plötsligt l. hastigt) kasta sig ned till marken o. d.; särsk. ss. tecken på underdånighet kasta sig ned på marken; äv. bildl. Psalt. 48: 6 (öv. 1536). Runius (SVS) 2: 11 (1699, 1724; bildl.). Rydberg II störtade ned på den framstormande centerns fötter. IdrBl. 1924, nr 78, s. 12.
6) till I 7: bege sig ned (till l. från en plats o. d.) gm att störta; hastigt skynda l. fara ned. Weste (1807). Han .. störtade ned till garaget, fick fram sin bil och flydde. Siwertz JoDr. 386 (1928).
7) till I 8: mer l. mindre (tvär)brant sänka sig ned, stupa. Vestra sidan af fjället störtar mera tvärstupande ned mot den djupa underliggande Gousta dalen. BotN 1839, s. 58.
II.
1) (†) till II 1: kasta l. vräka omkull (ngn l. ngt på marken l. dyl.). Columbus (SVS) 1: 22 (1674). Öman Puschkin 5 (1871).
2) till II 2: (häftigt l. handlöst) kasta (ngn l. ngt) ned (ngnstädes); äv. bildl. (motsv. störta, v. II 2 b), särsk. i fråga om att dels beröva ngn makt l. inflytande o. d., dels förgöra ngn. Störta ned ngn utför en brant. The som honom (dvs. penningen) offra them störter han nedher. Syr. 31: 7 (öv. 1536). The skola störta tigh nedher j kulona. Hes. 28: 8 (Bib. 1541). Du, som ej aktar ödets jernhand, ej det skick, / Som gudar stadga, då de störta kungar ned. Runeberg (SVS) 6: 106 (1863). Han satt just där han störtat ner honom (i djupet). Lagerkvist Bar. 116 (1950). särsk. (†) i uttr. störta ner ngn av tronen, störta ngn från tronen. Granberg Dram. 29 (1811).
3) till II 9: hälla ned l. tömma ned (ngt). Tratten sättes i patronhylsans mynning och krutet störtas genom tratten ned uti hylsan. Jochnick Handgev. 70 (1854). Vid kanten af de branta sluttningarne byggde bingor, från hvilka .. (guanon) genom rännor störtas ned i fartyget. Skogman Eug. 1: 129 (1854). särsk. (vard.) (motsv. störta, v. II 9 d): (hastigt o. glupskt) hälla i sig (dryck o. d.). Jag .. störtade .. ner mitt fulla glas med god mine. Wingård Minn. 7: 56 (1847). Kongo 2: 459 (1888).
III. till III 3: (plötsligt l. hastigt l. huvudstupa) kasta sig ned (ngnstädes). 2Mack. 14: 43 (Bib. 1541). särsk. (†) bildl., i uttr. störta ned sig i ngt, kasta sig huvudlöst in i ngt. Den som störtar ned sig i kärlek, går värre under än från en klippas brant. Thomander 2: 87 (1831). —
I.
1) (numera föga br.) till I 1: (plötsligt l. handlöst) falla omkull. Lundegård DrMarg. 2: 199 (1906).
2) (numera bl. i vitter stil) till I 3: (plötsligt l. häftigt) falla l. rasa samman. Leopold 1: 227 (1802, 1814).
II. (†)
1) till II 1, 2: (plötsligt l. häftigt l. våldsamt) kasta l. slå omkull (ngn l. ngt); särsk. dels i pass. övergående i dep.: (plötsligt osv.) falla omkull, dels bildl.: bringa (ngt) på fall; kullkasta (ngt). Efter sonen (dvs. kung Sigismunds son) intet kom / störtes hans rättighet (till Sv:s tron) och om. JMessenius (1629) i HB 1: 174. Med ljungelds strålen han (dvs. Jupiter) den spotte-fogel slog; / At i et ögnableck han störtes om och dog. Browallius Holbg 42 (1744). Hvad throner störtas om! Tegnér (TegnS) 2: 66 (1812). Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) till II 7; särsk. bildl.: vända upp o. ned på (ngt). Som Gud förmår han (dvs. Jupiter), / Allt störta om, den höge att göra låg, / Det gömda röja. Adlerbeth HorOd. 49 (1817). —
I.
1) till I 1: (plötsligt l. handlöst) falla omkull l. falla till marken, störta. Ha(n)n skott h(on)om fför brysth(et) m(edh) en tippiekolff såå ha(n)n störtte om kul. UpplDomb. 7: 85 (1555). Hästen störtade (omkull) med sin ryttare. SvHandordb. (1966).
2) till I 3: (plötsligt l. häftigt) rasa samman; äv. bildl. De flesta af .. (Marsfältets) väldiga stenkolosser störtade kull eller stodo vid periodens (dvs. den langobardiska tidens) slut såsom gapande ruiner. Schück Rom 1: 168 (1912). Allt, som gav tillvaron trygghet, hade störtat omkull. Grimberg VärldH 4: 67 (1930).
II. till II 1: (plötsligt l. häftigt) fälla l. välta l. stöta omkull (ngn l. ngt); förr äv. i uttr. störta ngt omkull. (Jesus) .. störte borden om kull. Joh. 2: 15 (NT 1526; NT 1981: välte omkull). Jag sprang upp med ett hopp, som störtade omkull ölbuteljerna. Hallström VilsnF 99 (1894). En man, som .. uppgifvits ha störtat omkull en ridande poliskonstapel. SD(L) 1902, nr 235, s. 2. särsk. bildl., särsk.: bringa (ngn l. ngt) på fall; jfr störta, v. II 1 slutet. Herren haffuer så störtt them (dvs. de väldiga) om kull. Jer. 46: 15 (Bib. 1541). Den thron, som Karl XII hade upprest (i Polen), störtas omkull. Svedelius i 2SAH 44: 90 (1868).
III. i p. pf. i adjektivisk anv. motsv. I 1, II 1: omkullslagen l. omkullfallen; fälld l. stupad. Din (dvs. Connals) kämpastam .. / .. Han ligger störtad der omkull. Widström Vitt. 85 (c. 1810). —
I.
2) till I 7: (i fientlig avsikt) skynda l. rusa emot (ngn); äv. abs., särsk.: rusa fram; särsk. bildl., närmande sig bet.: anfalla, attackera (ngn). Lovén Dante 1: 95 (1856; abs.). (Sv.) Störta på ngn (t.) auf e-n losstürzen. Auerbach (1913).
II. till III 3 (o. 4): (plötsligt l. häftigt) kasta sig över l. rusa på (ngn l. ngt). 1Mos. 43: 18 (öv. 1893). Mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem. Apg. 19: 16 (Bib. 1917; NT 1981: for på dem). —
I. till I 3: störta omkull; äv. bildl. Om jag stod och såg, huru allt hvad jag älskar i världen störtade tillsammans i ruiner omkring mig. De Geer VSkr. 1: 18 (1841, 1892). Ett folks stolthet störtar samman. Hartman NattLys. 47 (1951). Ladan var murken och störtade samman. SvHandordb. (1966).
II. (numera mindre br.) till II 1: bringa ngt att störta samman (i bet. I), rasera. Bandhunden .. skäller .. för att värja sin koja mot dem som han tror störta samman husen bakom honom. Berg Krig. 124 (1915). —
STÖRTA SÖNDER10 40. särsk. (†) till II 3, i uttr. störta halsen sönder (på ngn l. sig), störta sig halsen sönder, (gm att störta l. gm att bringa ngn att störta (i bet. I 1, 4)) bryta halsen (på ngn l. sig). Hennes mann var upå vor gårdh Örby .. ther hann genom olycke nedh aff murenn störtte halssenn sönder opå sigh. G1R 24: 110 (1553). Itt .. wildiur är kommit til migh .. begärandes at iagh skal sättia migh på honom och rijdha, at han theste förra finge slå migh aff och störta halsen sönder. Balck Ridd. D 4 b (1599). Then störte sigh Halszen sönder. Preutz Kempis 104 (1675). —
STÖRTA TILL10 4. till I 7: skynda till, rusa fram. Wigström Folkd. 2: 87 (1881). Allt fler människor störtade till. SvHandordb. (1966). —
STÖRTA UNDER. (†) till II 1; anträffat bl. bildl.: störta omkull (ngt), rasera. Nordenflycht QT 1744, s. 34. —
STÖRTA UPP10 4, äv. OPP4.
I. till I 7: skynda l. rusa upp (från lägre belägen plats o. d.); äv.: (plötsligt l. häftigt) resa sig l. fara l. springa upp; äv. bildl. Elgström .. störtade upp från sin bädd att omfamna honom. Atterbom Minnest. 2: 92 (1847). Hon såg, hur snyftningarne regelbundet störtade upp genom hans hals. Janson Par. 176 (1900). (Råttorna) störtade .. upp ur bingarna. Lagerlöf Holg. 1: 78 (1906). Frida störtade upp, tacksam för detta tillfälle till en demonstration. Siwertz Sel. 2: 45 (1920).
II. (†) till II 5 a: bringa (ngt) att störta upp (ur ngt). Solen det vingade spannet ur böljan / Störtade opp. Adlerbeth Æn. 319 (1804). —
STÖRTA UR10 4, förr äv. UTUR04. till I 7: snabbt förflytta sig (ut) ur (ngt). Både Alexander och Göran störtade ur sitt åkdon. Almqvist TreFr. 1: 118 (1842). —
I. till I 7: (häftigt l. plötsligt) förflytta sig ut (i l. ur l. genom ngt o. d.); äv. abs.; äv. bildl. Adlerbeth Buc. 91 (1807). Man störtade ut genom alla portar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ett förfärligt os af stekflott, ölsqvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort af vinden. Strindberg RödaR 4 (1879). Han störtade ut i toalettrummet. Söderberg AllvLek. 73 (1912). Han störtade ut i .. höstkvällen. Siwertz JoDr. 176 (1928). MinnSvLärov. 2: 90 (1928; abs.).
II.
1) till II 1, 2: vräka ut (ngt) (ur l. från ngt l. i ngt). Wollimhaus Ind. (1652). Straxt fönstret öpnades och (bildstoden av) Stephan störtas ut. Bellman Gell. 75 (1793). Under oss segla timmerstockarna lugnt sin väg framåt, längre ner ser jag dem störtas ut i forsens skumvirvlar. VästerbK 6⁄7 1927, s. 4.
2) (†) till II 2: komma (tårflöde) att (häftigt l. plötsligt) strömma l. rinna o. d. Brenner Dikt. 1: 127 (1697, 1713).
3) (†) till II 9, med avs. på (innehållet i) hjärna: tömma ur gm att vända upp o. ned på. Om .. (det döda fostrets huvud) är så stort, at hon thet sålunda ey kan hemta: skal hon .. låta hemta en Feltschärare, som .. delar thet uti stycken, störter ut Hiernan, och hemtar hwart Stycke särskilt. Hoorn Jordg. 1: 240 (1697).
III.
1) till III 2, om vatten l. vattendrag: forsande o. brusande kasta sig ut (i sjö l. dyl.). Lagerlöf Holg. 2: 166 (1907).
2) till III 3: kasta sig handlöst ut (genom ngt l. från ngt l. utför l. i ngt o. d.). Störta sig ut genom fönstret, från öfversta våningen, utför trapporna, i ett bråddjup. Weste FörslSAOB (c. 1817).
3) till III 4: snabbt kasta sig i väg l. rusa i väg ut (på ngt); särsk. bildl. Ett vildt, otygladt kunskapsbegär, som störtar sig öfvermodigt ut på det nattsvarta, oändliga naturdjupet. Leopold 4: 338 (c. 1820). —
STÖRTA ÖVER10 40.
I.
1) till I 3, 4: (plötsligt l. häftigt) falla (ned) över (ngn l. ngt); särsk. bildl. Ändå störtade intrycken öfver mig i ett virrvarr. Geijerstam Medus. 110 (1895); jfr 3. Sagans blå rullgardin störtade med ett brak över henne och slets i tusen bitar. Krusenstjerna Pahlen 1: 231 (1930).
2) till I 5, om vätska o. d.: flöda över bräddarna av en behållare o. d.; äv. opers. Det (dvs. hjärtat) för sitt lif behöfver, / Att vinet i man häller, / Så att det störtar öfver. Gellerstedt GVis. 162 (1900). särsk. bildl.: svämma över. Den omgifwande naturen .. bildar (hos de orientaliska folken) ett temperament, som från flegma och melankoli störtar öfwer i sangvinisk förströelse och kolerisk wrede. Ljunggren Est. 2: 192 (1860).
3) till I 7: (plötsligt l. hastigt) förflytta sig hän över (ngn l. ngt); äv. bildl. En blåklädd förridare störtade öfver torget. Nyblom Bild. 199 (1864). Slutet af meningen .. dränktes i en rasande vild ström af rop och skrik och tjut och skrän, som kom störtande öfver honom. Forsslund Djur 24 (1900).
4) till I 7: (plötsligt l. häftigt, ofta i fientligt syfte) rusa l. dyka på l. kasta sig över (ngn l. ngt); äv. bildl. I ett språng, som en dånande storm, framrusade björnen, / Störtade öfver min vän, som en åskvigg, eller ett skyfall, / Och slog, segrande, snart sin fiende neder till marken. Runeberg (SVS) 3: 64 (1832). Spindeln .. störtar från sin medelpunkt .. öfwer hwarje bewingad warelse, som fastnar i hans garn. SKN 1844, s. 206.
II. särsk. till III 4: (plötsligt l. häftigt, ofta i fientlig avsikt) rusa l. dyka på l. kasta sig över (ngn l. ngt), stundom närmande sig bet. dels: anfalla, attackera, dels: lägga beslag på; äv. bildl., särsk.: (med iver l. hänförelse) ta itu med (ngt). Dalin Montesquieu 153 (1755). Gäller öfverfallet en bivuak, störtar man sig genast öfver vapnen och hästarna. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 121 (1880). Hvarje afdelning formerar helt enkelt linie och störtar sig fortast möjligt öfver motståndaren. KrigVAH 1885, s. 103. Med raseri störtade .. (vargen) sig öfver lammet och ref ihjäl det. LbFolksk. 11 (1890). Jag störtade mig genast över arbetet. Vasström Konstn. 131 (1946).
Ssgr: A: (I 6, 9 a) STÖRT-ANFALL~02 l. ~20. särsk. (förr): flyganfall varvid flygplanet under bombfällning dyker brant. UNT 28⁄11 1938, s. 5. —
-BAD. [jfr t. sturzbad]
1) (förr) till (I 5,) II 2, om medicinellt bad varvid (kallt) vatten strömmade över l. hälldes l. kastades på den badande; äv. bildl. ÅrsbLäkS 1814, s. 32. En finnfisk .. / Slog med sin stjert omkring, och dref oss hem / Med kalla störtbad utaf vattuhvirflar. Atterbom LÖ 1: 18 (1824). På några stegs afstånd .. kastar (man) vid pass två ämbar vatten mot bröstet och magtrakten. Dessa Stört- och Douche-bad förnyas hvarannan .. timme. TLäk. 1832, s. 76. Benedictsson Dagb. 2: 219 (1886; bildl.).
2) (numera bl. tillf.) till I 6, III 3, om bad varvid den badande störtar sig (huvudstupa) i vattnet. Helt plötsligt — störta .. (tärnorna) sig ned i hafvet, så att ett stänk af silfverpärlor yr omkring dem .. (De taga) ett hundratal dylika störtbad på dagen. Ericson Fågelkås. 2: 161 (1907). —
(I 8, 9 b) -BRANT, adj. mer l. mindre tvärt stupande, tvärbrant, lodrät, synnerligen brant. VetAH 1761, s. 62. —
(I 5 b, 9 a) -BY. om (plötslig l. häftig) regnby med regn som häller ned. Rosendahl SkogÅbor 144 (1932). —
(I 1) -BÅGE. båge (se båge, sbst.1 5) över fordon avsedd att skydda förare o. passagerare vid vurpa o. d. DN(B) 1958, nr 302, s. 19 (på racerbil). Land 1984, nr 12, s. 108 (på traktor). GbgP 13⁄1 1988, s. 8 (på jeep). —
(I 5, 9 a) -BÄCK.
1) bäck (som svämmar över sina bräddar o.) som har ett kraftigt o. snabbt flöde. Zetterstedt SvLappm. 2: 50 (1822). Efter långvarigare regn och häftig snösmältning bilda sig störtbäckar, hvilka .. bortskölja matjorden. Fries Växtr. 264 (1884).
(II 7, 9) -BÄNK. (†) Störtbänk .. är på en vindlafve det stället, hvarest tunnorne uttömmas. Rinman (1789). Möller (1807). —
(I 5, II 2) -DUSCH. dusch bestående av häftigt strömmande o. rikliga vattenmängder; särsk. i bildl. anv. Eljes var det en riktig störtdusch af ord, omsägningar och upprepningar. Allardt Byber. 3: 5 (1890). Hett, tropiskt regn, häftigt som en störtdusch. Cederschiöld Livstidsf. 37 (1918). —
(I 6, 9 c, III 3) -DYKA, -ning. plötsligt dyka i brant vinkel; särsk. om fågel l. flygplan; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om enskilt fall av störtdykande. Nilsson Fauna II. 2. 1: 369 (1828). Först över boplatsen gjorde .. (tornfalkshanen) en störtdykning mot boet. Rosenius SvFågl. 3: 275 (1929). Då och då markeras bombanfall genom störtdykningar. VFl. 1936, s. 30. särsk. bildl. När vid någon offentlig tillställning en dam som önskar visa folket att hon är ”presenterad” (vid hovet) störtdyker till golvet (osv.). Johanson Stärbh. 215 (1946). Jag sänker huvudet och störtdyker mot honom. Östlund Cheyney BeskPill. 155 (1959). Riksdagen gjorde en oväntad .. störtdykning i frågan om (osv.). DN(A) 3⁄12 1964, s. 8. —
(I 6, III 3) -DYKARE. i sht zool. om fågel som under flykten plötsligt störtar ned i vattnet för att gripa sitt byte; motsatt: simdykare. De (simfåglar) som äro simmdykare äro ej störtdykare, eller tvertom. Nilsson Fauna II. 2. 1: 185 (1828). —
(II 9) -EXPONERA, -ing. (i fackspr.) i affär l. affärsfönster o. d.: i reklam- o. försäljningssyfte exponera (en vara) gm att vanl. i en behållare o. d. hälla l. tömma ut den i stor mängd, så att varorna bildar en (frestande) hög; ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om högen av varor. DN 18⁄1 1973, s. 25. GbgP 9⁄7 1992, s. 19 (konkret). —
-FALL. (stört- 1817 osv. störte- 1723—1732) [fsv. styrtofal, nedstörtande fall] brant o. i det närmaste lodrätt fall. särsk.
1) (†) till I 1, 3, 4; särsk. bildl., om ngns l. ngts fall (se fall II 8) l. undergång. Kolmodin QvSp. 1: 535 (1732). Atterbom Minnest. 2: 197 (1853).
3) (numera i sht i vitter stil) till I 5, 9 a, om vattens störtande (mer l. mindre lodrätt) nedåt; brant fall; äv. konkret(are), om vattenfall. Adlerbeth HorOd. 16 (1817). Vill skalden sjunga, snart han stämmor hör, / Som underbart hans diktar-ord ledsaga: / Störtfall af vatten, brustna isars dån. PoetK 1821, 1: 164. Snöglacieren sjunker allt djupare .. slutande med ett störtfall. BL 14: 195 (1847).
4) (numera i sht i vitter stil) till I 6, 9 a, om fågels störtande nedåt; äv. övergående i bet.: plötsligt l. hastigt fall. Falkens störtfall mot de nedsusande vildänderna. OoB 1940, s. 100.
(I 5, 9 a) -FLOD. häftigt framströmmande vattenflod; häftigt l. våldsamt vattenflöde; äv. dels i överförd anv., om häftigt l. kraftigt regn, dels (o. numera företrädesvis) bildl. Se vattnet i störtfloder hvälfva / De dödligas fästen och städer omkull. Valerius 2: 20 (1809). Hennes stelnade smärta får luft, och tårarnes störtflod bryter lös. Idun 1888, s. 160. Himlens kraftigaste störtfloder strömmade dagligen och nattligen. Granvik Centralafr. 100 (1927). Ett fruktansvärt skyfall (hade) inträffat .. och den störtflod som följde var så kraftig, att en stor del av staden hade spolats i havet. Michanek o. Krusenstierna Beebe Fiske 122 (1939). Alexandertåget var en kortvarig störtflod, som sköljde över Främre Orienten. SvGeogrÅb. 1949, s. 73. En störtflod av säljorder sköljer in på New York-börsen. DN(A) 16⁄10 1964, s. 10. —
(I 6, 9 a) -FLYGNING. flygning utförd i mycket brant, spinnliknande dykvinkel. Ångström KrigLuft. 99 (1915). —
(I 6, 9 a) -FLYKT. jfr flykt, sbst.2 1, 5, o. -flygning. Den djärfva tärnan simmar likt ett flarn på luftens vågor, ömsom höjande sig i sirliga bågar, ömsom i störtflygt sänkande sig ner emot hafvets suckande barm. Hemberg Kola 213 (1902). Spin är spin; spin kan inte ändras till lodrät störtflykt. Ekblom Åka 109 (1933). —
(I 1, 9 b) -FULL. (vard.) eg.: berusad så att personen i fråga faller omkull l. är nära att falla omkull, höggradigt berusad, stupfull. Backman LjusnJakko 54 (1893). —
(I 9 a) -FÖRLOSSNING. förlossning som förlöper synnerligen snabbt (så att inga åtgärder hinner vidtas). Hygiea 1916, s. 1665. —
(II 7, 9) -GJUTNING. (i fackspr.) gjutning varvid gjutformen vändes upp o. ned så att icke stelnad metall rinner ut. SvUppslB 11: 378 (1932). —
(II 9) -GODS. (i fackspr.) gods (se d. o. 2) avsett att störtas löst i lastrum l. godsutrymme i järnvägsvagn l. dyl.; motsatt: styckegods. Röding SD 91 (1798). —
(I 9 a) -GRÅT. häftig l. intensiv l. våldsam gråt; äv. bildl. Kræmer Sydfr. 51 (1853). Nej, dom kan nog inget göra, sa Ingeborg och släppte fram en ny störtgråt. Lo-Johansson Stockh. 282 (1954). —
(I 1, 4, 6) -HJÄLM. hjälm (se hjälm, sbst.1 2) avsedd att skydda huvudet vid fall l. kullkörning o. d., skyddshjälm; jfr -kruka. Ångström KrigLuft. 73 (1915). Störthjälmar för motorcyklister. KatalNK 1925, Vår. s. 66. De åkande (på bobsleigh) äro rustade för sporten med störthjälmar, arm- och benskydd. BVT 1928, nr 10, s. 59. —
(II 7, 9) -KEDJA. (förr) Störtkedja .. kallas en kedja med en krok vid upfordringsschachter, som häftas vid tunnbottnen, då tunnorne äro så högt upkörde at de med denna kedja och krok kunna under nedsänkningen stjelpas. Rinman (1789). —
-KLIPPA. (stört- 1833. störte- c. 1635) särsk. (†) till I 8, 9 a: stupande klippa, (tvär)brant klippa. (Sv.) Störteklippa. (T.) Sturtzenfelsz. (Lat.) Præcipitium. Schroderus Dict. 29 (c. 1635). —
(I 1, 4, 6) -KRUKA. (vard.) störthjälm. Expressen 23⁄10 1954, s. 16. Vill man vara riktigt förståndig kan man (vid utförsåkning på skidor) använda störtkruka. Turist 1970, nr 1, s. 15. —
(II 7, 9) -KÄRRA. [jfr t. stürzkarre] (stört- 1807—1932. störte- 1673) (numera knappast br.) stupkärra. HSH 35: 409 (1673). EconA 1807, apr. s. 86. TySvOrdb. 2310 (1932). —
(I 7) -LOPP.
1) om hastig språngmarsch l. snabbspurt o. d. IdrBl. 1924, nr 49, s. 2. Så hade han gjort ett störtlopp hem. Davidson o. Thulin Gulbranssen Bort. 213 (1934).
2) sport. om tävlingsgren i alpin skidåkning o. forspaddling där det gäller att passera en bana på kortast möjliga tid.
a) med anslutning till I 6, om utförsåkning på skidor i brant terräng utan hinder; äv. oeg. l. bildl., om snabb åkning utför brant sluttning. UNT 9⁄2 1921, s. 4. I ett hissnande och halsbrytande störtlopp .. taga vi oss ned i jämnare terräng. Haglund Lappl. 188 (1934).
b) om paddling nedför en c. 3 km lång bana av strömmande vatten med inslag av fors. NE 10: 401 (1993).
(I 9 a) -LÄSNING. (vard.) om snabbläsning; särsk. motsv. läsa, v.3 1 b o. e. Det är riktigt hjertstyrkande att efter en störtläsning af jullitteratur, märglös, urvattnad .. hitta något så kryddadt, som denna bok. DN 2⁄1 1877, s. 3. Han .. hopade argument hämtade ur en störtläsning av den tyska filosofiens historia. Siwertz JoDr. 43 (1928). —
(II 9) -PACKA. (numera föga br.) packa (sill o. d.) gm att tömma l. hälla den osv. i tunna o. d. utan sortering o. d. Den brådska som råder ombord gör att sillen ofta måste störtpackas, d. v. s. man hinner inte sortera och varvlägga den i tunnorna. HandHantv. Hand. 7: 75 (1939). —
(II 7) -PLOG. [jfr t. sturzpflug] (numera föga br.) eg.: plog som (lätt) vänder upp o. ned på tilta, plog med brant vändskiva, plog med brytande vändskiva. OTörnsten i Alm(Sthm) 1768, s. 40. LmUppslB 894 (1923). jfr LandsmFrågel. 27: 13 (1930). —
(I 5 b, 9 a) -REGN. regn som störtar ned, slagregn, ösregn, häftigt regn; äv. bildl. Lik störtregn mina tårar strömma. Lidner (SVS) 4: 362 (1789). Mångfalldiga infall blifva i störtregnet af sällskapsdiscourser alldeles icke fattade. Törneros (SVS) 4: 121 (1826). Ett musikaliskt störtregn. Nordensvan SvTeat. 1: 297 (1917). —
(I 5 b, 9 c) -REGNA. ösregna, hällregna, häftigt regna; äv. bildl. Schulthess (1885). Bara man rör ett litet grand vid en gren med plommon, så störtregnar det plommon ner över en. Bergvall Michaëlis Bibi 150 (1935). —
(II 9) -RÄNNA. ränna (se ränna, sbst.1 2 a) vari gods stjälpes för transport från en högre belägen punkt l. behållare l. dyl. till en lägre. JernkA 1884, s. 227. —
(II 9) -SALTA. (i vissa trakter) fisk. salta (sill) som störtas l. hälls direkt ned i förvaringskärl utan närmare sortering o. rensning, stupsalta. Hasslöf SvVästkustf. 359 (1949). —
((I 8, 9 a,) II 9) -SCHAKT. (i fackspr.) särsk. om brant lutande gruvschakt varigenom malm störtas från malmmagasin l. brytningsplats till utfraktsort l. transportanordning. JernkA 1878, s. 365. —
(I 5 c, 9 a) -SJÖ. [jfr t. sturzsee] om hög o. brant sjö (se sjö, sbst. 6) som slår sig in på l. bryter sig över fartyg o. d., brottsjö; äv. bildl.; jfr -våg. Vi fingo en svår stört sjö. Widegren 581 (1788); möjl. icke ssg. (Sv.) Störtsjö .. (t.) eine Schlagwelle, Seestürzung. Möller (1790). Med en störtsjö af tårar sprang Petrea ut. Bremer Hem. 1: 237 (1839). Där kommer en väldig störtsjö; med rasande hastighet hinner han korvetten. Wrangel SvFlBok 396 (1898). Värdinnan .. överöste oss med störtsjöar av skällsord för att vi var högljudda. Heerberger NVard. 325 (1936). —
(I 5 b, 9 a) -SKUR. jfr skur, sbst.1 1, o. -regn; äv. bildl. Fleming i 2SAH 4: 117 (1806). En störtskur av stickor och grus yrde upp emot hennes fönster. Willebrand-Hollmerus ObjGäst 173 (1935). —
(I 5 b) -SKY. sky (se sky, sbst.1 1) från vilken störtskur kommer; äv. om störtskur. Möller (1807). Ekelund 1FädH II. 1: 152 (1830; om störtskur). —
(II 9) -SKYLTA, -ning. (i fackspr.) jfr skylta I 2 b γ o. -exponera. ÖgCorr. 29⁄1 1969, s. 4. En korg med varor som ligger huller om buller — ”störtskyltning” — fångar mångas intresse och ökar försäljningen. GbgP 30⁄3 1987, s. 56. —
-SPRÅNG.
2) till I 7, 9 a: häftigt l. plötsligt högt språng (se språng, sbst.1 I 1); äv. (motsv. språng, sbst.1 II 1) i uttr. som betecknar snabb förflyttning medelst störtsprång (i ovan anförd bet.), särsk. i uttr. i störtsprång, ofta liktydigt med: i full fart l. i rasande fart o. d.; förr äv. abstrakt: förhållandet l. förmågan att kunna göra störtsprång. Andromache, hemgiftrika gemålen, i störtsprång, / Skyndande honom emot. (Elgström o.) Ingelgren 304 (1810). Hvart lefvande djur gaf Skaparen vapen: åt foglen / Ethersvingande flygt: åt lejonet styrka och störtsprång. Tranér Anakr. 128 (1833). Hans häst, sårad i buken af en Kretisk pil, gjorde ett störtsprång och .. afkastade Pyrrhos på ett slipprigt och brant ställe. Emanuelsson Plut. 3: 345 (1843). —
(I 9 c) -STANNA. (numera föga br.) stanna ytterst snabbt o. plötsligt, tvärstanna. Rätt som kvarnen gick som allra bäst, störtstannade hon. FoF 1943, s. 77. —
(I 8, 9 a) -STÄLLE. (†) ställe där marken kraftigt störtar nedåt, bråddjup. Serenius (1734, 1757; under precipice). —
(II 9 d) -SUP. (numera bl. tillf.) sup man snabbt stjälper l. häller i sig. Medan de nykomna stimmade till kring smörgåsbordet och fyllde hela salongen med sina tungt vältrande stämmor, tog han sin störtsup och drog sig hastigt undan bakom sitt bordshörn. Öberg Kont. 16 (1909). —
(I 5, 9 a) -SVALL. (numera föga br.) svall som uppstår gm snabbt o. häftigt framforsande av vattenmassa; äv. bildl. Elgström PatrTänk. 36 (1810). Blodets störtsvall. Palmblad Aisch. 123 (1842). Detta störtswall utaf manlig gråt, / .. Mitt öga skrämmer. Hagberg Shaksp. 2: 326 (1847). SvTyHlex. (1872). —
(I 3, 4) -SÄKER. som icke går sönder vid fall l. ras l. kollision o. d. UNT 27⁄2 1939, s. 7 (om bil). LD 1958, nr 92, s. 12 (om traktorhytt). —
(I 6) -VIND. (numera föga br.) oeg., om vind som forsar ned (från högre till lägre nivå). Ling As. 206 (1833). Andersson KinPingv. 138 (1933). —
(I 5 (b, 6)) -VIS, adv. om förhållandet att vätska o. d. häftigt l. hastigt o. i riklig mängd störtar ned, ungefär liktydigt med: häftigt l. hastigt o. d.; äv. bildl., särsk. i fråga om att ngn talar hastigt l. häftigt: häftigt l. hastigt l. forcerat o. d. (jfr störta, v. I 7 d). (Vinden) drog sig omsider åt s. och kastade sig ner störtvis öfver fjellen. Nilsson Dagb. 216 (1816, 1879). Han talade störtvis, om sina projekter att köpa ekipage, att ha ett brillant hus, och se mycket folk. Bremer Nina 97 (1835). (Regnet) strömmade .. störtvis in genom det bristfälliga taket. Kullberg Bref 1: 233 (1844). —
(I 5 c, 9 a) -VÅG. om hög o. brant överbrytande våg; äv. bildl.; jfr -sjö. Rogberg Pred. 1: 387 (1827). En hög störtvåg sköljde öfver .. honom. Mellin Nov. 2: 7 (1831, 1867). Från La nouvelle Héloïse sprider sig entusiasmen för fjällnaturen som en störtvåg öfver hela Europa. Lamm Oxenst. 22 (1911). Bifallet har gått i störtvågor över rampen. Widegren RaggUng. 64 (1938). —
(I 6, 7) -ÅKA, -ning. (numera föga br.) åka snabbt utför brant sluttning o. d.; ss. vbalsbst. -ning, = -lopp 2 a. SvD(A) 24⁄3 1935, s. 14. Han hade störtåkt rakt ned från Kebnetjåkko mot stationen — en ren galenskap. Siwertz Jord. 295 (1936). Östergren (1950).
B (†): (I 2 a, 9 a) STÖRTE-DÖD. om plötslig o. hastig död (gm farsot l. dyl.). PPGothus Und. B 8 b (1590). I lägret upkom en så häfftig Pestilents, at på Siutton dagars tid wardt en så stor störtedöd, at af Ottatiotusend Frantsoser woro intet Ettusend siuhundrade öfrige. Dryselius Monarchsp. 411 (1691). —
-FALL, se A. —
-KLIPPA, -KÄRRA, se A.
C: (II 9 c) STÖRTNINGS-INSTRUMENT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) handling redovisande tömning av krut ur (o. därmed destruktion av) kasserad ammunition. SFS 1890, Bih. nr 18, s. 25.
Avledn.: STÖRTARE, m.//(ig.). [jfr t. stürzer] person som störtar l. är benägen att störta; särsk.
1) till II 1, 2; särsk. bildl., om person som avlägsnat ngn från maktposition o. d.; numera bl. ss. senare ssgsled (jfr kull-, om-störtare). Ulf behöll jarlsembetet äfven sedan k(ung) Erik störtat sin störtare. SvBL 4: 57 (1862).
2) (†) till II 5 b, om person som ”störtar fram” (orden) när han talar, person som talar för fort (o. otydligt). Om .. (talarens) talverktyg ej äro tillbörligt öfvade, så åstadkommer brådstörtningen (vid framsägning) vanligen, att störtaren uppslukar vissa stafvelser, särskildt ordens obetonade ändelser. Svahn LbMuntlFöredr. 7 (1903).
3) (i vissa kretsar) till II 9: person som yrkesmässigt utför tömning (o. lastning) av störtgods. Två man togo .. emot baskarna och ”störtade” deras innehåll i rännor, som ledde ner i den pråm som skulle lastas. Mot ett gäng i lastrummet svarade två ”störtare” på däck. Erixon SthmHamnarb. 66 (1949). —
Spoiler title
Spoiler content