SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GJUTA 3ta2, v. -er40, göt 4t, göto 32, gjutit 3tit2, gjuten 3ten2. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, OPetri Sacr. F 3 a (1528: bloodz giutelse), Lind (1749), Weise 1: 135 (1769: blodsgiutelsen)), -NING; -ARE (se d. o.); jfr GJUTA, sbst., GJUTERI.
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. gjuta (-iu-) FörsprRom. 2 a (NT 1526) osv.; guta VDAkt. 1792, nr 447 (: utgutas). pr. ind. sg. gjuter (-iu-) GR 2: 105 (1525) osv.; pr. ind. sg. pass. gjutes (-iu-) Hiärne Berghl. 449 (1687) osv.; gjuts (-iu-) 2Saml. 35: 220 (1662: giutz) osv.; giuttes OxBr. 11: 562 (1628: fohrgiuttes). ipf. ind. sg. gö(ö)t (gjöt, giöt) Upp. 16: 2 (NT 1526) osv.; ipf. ind. pl. guto Odel Sincl. 18 (1739), Botin SvSpr. 128 (1777); gutto Schroderus Liv. 420 (1626: vthgutto); göto (gj-, gi-) Carl XI AlmAnt. 216 (1691) osv. ipf. konj. gutte Spegel GW 99 (1685); göte Boivie SvSpr. 185 a (1820) osv. sup. gjutit (-iu-) Tiällmann Gr. 212 (1696) osv.; gutit (-et) GR 25: 73 (1555: gutid), Botin SvSpr. 122 (1777). p. pf. gjuten (-iu-) Johansson Noraskog 1: 265 (i handl. fr. 1741) osv.; goten GR 2: 105 (1525: gothne, pl.), Därs. 29: 165 (1559: gothne, pl.); gotten Hab. 2: 18 (”3”) (Bib. 1541: gottna, sg. best.); gottän VittAH 8: 113 (cit. fr. 1546); guten (-in) Rom. 5: 5 (NT 1526), Schiller SvSpr. 107 (1855; angivet ss. förekommande ngn gg); gutten Dom. 17: 4 (Bib. 1541: guttit, n.), OMartini Bew. C 1 a (1604: guttna, pl.). giutt- (i ssgr o. avledn.) GR 17: 64 (1545: giuttning), OxBr. 11: 562 (1628: giutthussan))
Etymologi
[fsv. giuta, motsv. d. gyde, isl. gjóta, got. giutan, fsax. giotan, fht. giozzan, t. giessen, feng. gēotan; av ieur. gheud-, som äv. föreligger i lat. fundere (pf. ind. fūdi; jfr DIFFUNDERA); besläktat med gr. χέω, (jag) gjuter, sanskr. hu, gjuta, offra; jfr GYTTRA]
1) (numera i sht i vitter stil; jfr dock b α) hälla l. slå (vätska l. en flytande massa i l. över ngt l. ngn). (En kvinna) hadhe it glaas medh dyra smörielse, och gööt thet på hans huffwudh. Mat. 26: 7 (NT 1526). Templet brinner, gjut vatten, gjut / hela hafvet deröfver! Tegnér (WB) 5: 100 (1825). Utom ättika och bränvin, för att tvätta benet .., hade hon äfven bekommit rigabalsam, att gjuta i såret och badda med. Almqvist Grimst. 31 (1839). Wermut, tillverkad af gammalt hvitt vin, som gjutes öfver färska blå drufvor. NF 16: 1380 (1892). — jfr AV-, BE-, IN-, KRING-, NED-, OM-, PÅ-, SAMMAN-, UT-, ÖVER-GJUTA m. fl. — särsk.
a) om sjö, källa, flod o. d.: låta (vatten) utrinna, avlämna l. avgiva (vatten); äv. (numera föga br.) refl. (förr äv. i pass. med intr. bet.): utrinna, utgå, utströmma. BrölBesw. 517 (c. 1670). Fiällträsk och springande käller äre här (dvs. på de lapska fjällen) hopetals till finna, hwilka mächta rent och igenomklart watten giuta. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 22. Här, där Mälarn gjuts i Östervågor. Tegnér (WB) 8: 5 (1836). Tiberns slingrande vatten .. liknade bort åt Ostia en lavaström, som gjuter sig i hafvet. Rydberg Sägn. 34 (1874).
b) mer l. mindre bildl. — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. gjuta olja på (förr äv. i) elden, se OLJA.
β) komma (ngt) att utgå l. utströmma l. utflöda, utgjuta; låta (ngt) falla (över l. på l. omkring ngn l. ngt), utbreda, sprida; äv. (föga br.) refl. (Guds ande) gjute hoppets och den lugna aftonens behag öfver qvällen af eder lefnad! Lehnberg Pred. 1: 169 (c. 1800). Ett sken af mattad purpur gjöts kring bygderna och tjällen. Runeberg 2: 43 (1848). Morgonsolen göt sitt klara sken över isen. Lagerlöf Holg. 2: 83 (1907). Ljufliga sömnen omsider sig göt på de sörjandes ögon. Lagerlöf HomOd. 150 (1908). (†) Gudz kerleek är gutin j wår hierta genom then helgha anda som oss giffvin är. Rom. 5: 5 (NT 1526; Bib. 1917: utgjuten); jfr γ. — särsk.
α') i uttr. gjuta tårar l. en tår o. d., fälla tårar osv., gjuta (ngns l. sitt) blod, utgjuta blod. Stiernhielm Fred. 6 (1649, 1668; med avs. på blod). At min ögon tårar gutit. Nordenflycht QT 1745, s. 48. De göto gerna sitt hjerteblod / att Sverige värna med manligt mod. Melin Dikt. 1: 12 (1875, 1888). Allt gjutet blod och alla tårar hava ändock icke varit förgäves. Jensen SvMinn. 4 (1910).
β') i uttr. gjuta sin vrede, sin galla o. d. över ngn l. ngt, utgjuta l. utösa sin vrede osv. över ngn l. ngt. Iagh .. skal .. läta Konungariken tilhopa komma, til at giwta mina wredhe offuer them. Sef. 3: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: utgjuta). Jag vädjar till Eder att afgöra, huruvida någonsin tadlet gjutit sin galla öfver en större, en rikare själ. Tegnér (WB) 3: 200 (1819).
γ') (numera bl. i poesi, knappast br.; jfr dock slutet) i uttr. gjuta en (sin) suck l. suckar, (sin) klagan, smärta o. d., giva ifrån sig en suck resp. giva uttryck åt klagan osv.; förr äv. gjuta en bön l. böner, en önskan l. önskningar o. d., framställa l. uttrycka en bön osv. Den önskan gjutes mera ömt / Hvaraf min själ är rörd / Då jag i lundens skuggor gömd / Får sörja oförstörd. Thorild 1: 7 (c. 1778). Sikaner och Teukrer tillika / Böner gjuta för Gudarnes thron. Adlerbeth Æn. 122 (1804). Mången gjuter varma önskningar för allmänt och enskilt väl. Wallin 2Pred. 3: 30 (1815). Det var här sin suck det gjöt, / Det folk, som våra bördor bar / Långt före våra dar. Runeberg 2: 4 (1847). Klagan tyst man gjuter. Risberg Aisch. 16 (1890). — särsk. (i poesi, numera föga br.) i förb. med prep. i: giva uttryck åt (ngt) i (ngt). Brusande gjöts hans smärta i ord. Runeberg 1: 408 (1844). I vad ord skall jag gjuta min klagans / Skärande ångestskri. Andersson GrDram. 170 (1890, 1910).
γ) ingjuta, ingiva; förr äv.: inplanta. Gjuta liv i ngt. (Vi) vete snartt icke, hurulunde vij schole giute udi eder samme ordning (med räkenskaperna). GR 27: 100 (1557). Giuth tröst utij mitt hierta. KKD 3: 180 (c. 1710). Tidigt var kärleken til vårt språk guten i Celsii hjerta. Ödmann ÅmVetA 1796, s. 24. Hvi göt du giftet af längtan i barmen? Fröding NDikt. 152 (1894). — särsk. (†) med avs. på falska underrättelser, villomeningar o. d. Then, som haffver gutedtt samme tijdender udi för:ne Jören. GR 27: 109 (1557). (Mången svensk skall i utlandet) fatta fallska och skadeliga meeningar, och .. Giuta dem sedan hemma j andra, om han till Skola eller Kyrckietienster brukader blifwer. RARP 2: 118 (1634). LReg. 268 (1676).
2) hälla en flytande massa (smält metall, glasmassa, gips, betong, cement, stearin o. d.) i en form (se d. o. II 1), för att den vid stelnandet skall antaga en viss gestalt; på detta sätt forma (en metall osv.) l. förfärdiga (ett föremål). Gjuta järn, koppar, brons, betong. Statyn var gjuten i brons. Gjuta glas, kanoner, kyrkklockor, ljus, stilar. Gjutning i sand, lera, flaskor, kokiller. Massiv gjutning. GR 2: 105 (1525). Giwt fyra ringar aff gull. 2Mos. 25: 12 (Bib. 1541). The Sidonier haffue .. vprättat theres Smältehyttor, thär inne the haffue gutit Glass. Lælius Bünting Res. 1: 181 (1588). Slår eller giuter annar man falskt mynt (osv.). MB 7: 1 (Lag 1734). 2UB 10: 163 (1906; i fråga om stilgjutning). — jfr AN-, AV-, EFTER-, FAST-, HOP-, IN-, OM-, SAMMAN-, TILL-GJUTA m. fl., ävensom BRONS-, HEL-, HÅRD-, PLAN-GJUTEN m. fl., ävensom BETONG-, BILD-, BOMB-, BRONS-, BÖSS-, CEMENT-, GRYT-, KANON-, KONST-, SAND-, STIL-, TACKJÄRNS-, TEGEL-, VALS-, VAX-GJUTNING m. fl. — särsk.
a) (i fackspr.) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om enskild akt av gjutning (ofta med särskild tanke på den därvid använda kvantiteten av gjutmetall o. d.); äv. bildl. (jfr b). GR 6: 337 (1529). Man motte .. (vid myntningen) icke .. göre alt för store giutninger i sänder. Därs. 26: 251 (1556). Palæontologien visar oss att hästen icke blifvit färdig i en gjutning. TKristlTro 1886, s. 220. Att komedien (dvs. Grodorna), sådan den nu föreligger, icke framgått ur så att säga en enda gjutning. Paulson Aristoph. 2: 102 (1903).
b) i jämförelse o. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a). Af koppar-harnesk hölgd, han, reslig, fast och trygg / Syns guten på sin häst. Gyllenborg Bält 72 (1785). Hvarje skön vers är såsom sådan redan ett konstverk i smått. Han är ej smidd, utan gjuten. Tegnér (WB) 3: 220 (1819). Hvarje trå / Från topp och till tå / Sitter som vore den gjuten. Wennerberg 2: 66 (1849, 1882). Han förnam ingen ånger, ingen trefvande förtviflan .., ty sådant låg icke i hans fast gjutna natur. Hallström Than. 59 (1900). Hans målade figurer verka såsom gjutna i brons. NordT 1925, s. 473. — särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) refl.: sluta sig tätt (omkring ngt). Atterbom Minn. 386 (1818). Omkring den smidiga, raka / Gestalten sig kyllret göt. Snoilsky 5: 15 (1897).
Särsk. förb.: GJUTA AV10 4. särsk. till 2: avgjuta (se d. o. 2). Dalin 1: 31 (1850). jfr AVGJUTA.
GJUTA IN10 4. (numera i sht i vitter stil) till 1; jfr INGJUTA.
1) i eg. anv.: hälla in (ngt i ngt). Bolinus Dagb. 47 (1670). (†) Sadenbom, Libbesticka, hwijte Fioler, gått Triakelse, Senitzblad, siud them med Wijn och Honing och giut thet Hästen in 6 dagar åslag. IErici Colerus 2: 380 (c. 1645; angivet ss. läkemedel för häst mot lungsjuka).
2) oeg. o. bildl., till 1 b γ.
a) ingjuta. Nordenflycht QT 1746—47, s. 8. En ny anda var gjuten in i de gamla diplomatiska formerna. NordT 1895, s. 129.
b) (†) ingiva; inplanta. Dhe gambla, effter man icke kan giuta dem något mehra wett in, måste man låta dem (vara). JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 36. Kolmodin Rök. 58 (1728).
GJUTA NED10 4, förr äv. NEDER. jfr NEDGJUTA.
1) (numera i sht i vitter stil) till 1: hälla ned (ngt), låta (en vätska) falla l. strömma ned; äv. refl.; ofta mer l. mindre bildl. Iagh .. vpläter himmelens fenster, och giwter welsignelse nedher til fyllest. Mal. 3: 10 (Bib. 1541). Gjut ner välsignelse och frid. Ps. 1819, 399: 2. Rundgren Minn. 1: 193 (1867, 1870; refl.).
2) i sht tekn. till 2: smälta ned (ngt till ngt). Att man kunde late giute them (dvs. klockorna) nidh, mett annen Malm, tiil gott Skytte. GR 12: 173 (1539).
GJUTA OM10 4. till 2: smälta ned (ngt) o. göra om det (till ngt annat); vanl. i förb. med prep. till (förr äv. uti). Sådane (skytt), som orätt skiute, them må tu late giute um utti andre gode skytt. GR 24: 396 (1554). Grafström Kond. 40 (1892). jfr OMGJUTA.
GJUTA UT10 4. [fsv. giuta ut] (numera i sht i vitter stil) till 1; jfr UTGJUTA.
1) hälla ut (ngt), låta (en vätska) rinna l. strömma ut (över ngt); äv. med obj. betecknande kärl som innehåller en vätska. Engelen gick åfstadh, och giöt sina skåål vth på iordena. Upp. 16: 2 (NT 1526). Då man såg .. (flodsprutans) mäktiga vattenstrålar gjutas ut öfver det rasande elementet. SD(L) 1901, nr 547, s. 2.
2) mer l. mindre bildl.; numera särsk. till GJUTA, v. 1 b β: utbreda, sprida o. d.; äv. refl. Rundgren Minn. 2: 131 (1851, 1883; refl.). För första gång på länge / Göt Mars-sol ut sitt gull. Snoilsky 2: 60 (1881). Lagerlöf HomOd. 85 (1908). särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. gjuta ut blod o. d., utgjuta blod. Theres mwn är fwll medh bannor och bitterheet, Theres föter snare till giwta vth bloodh. Rom. 3: 15 (NT 1526; Bib. 1917: när det gäller att utgjuta blod). Nordenflycht Fruent. 20 (1761).
b) (†) med avs. på förmögenhet: göra av med, förslösa. Ia giutz alsaman ut du måst åkalla broor debet. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 220.
c) (numera föga br.) i uttr. gjuta ut (sin) smärta, sorg, oro, (sitt) bekymmer, (sin) galla, vrede o. d., förr äv. böner, suckar, prat o. d. resp. en lättfärdig mun, sin anda o. d. En dåre giuter sin anda allan vth, men en wijs man håller tilbaka. Ordspr. 29: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: släpper all sin vrede lös). Men såssom H. K. M:t inge sine undersåter befahler, att skella på Kongen i Påland och privatim giuta uth på honom .. en lättfärdigh mundh. AOxenstierna 2: 600 (1623). Giuta böner ut. LejonkDr. 102 (1689). Gjuta ut sin galla. Nordenflycht Svea 14 (1746). Ach! låt mig gjuta ut min oro i dit sköt. Creutz Vitt. 5 (1761). JulhälsnLinköp. 1909, s. 52.
Ssgr (i allm. till 2; i sht i fackspr.): A: GJUT-APPARAT. boktr. å sättmaskin: apparat för typgjutning; jfr -INSTRUMENT. 2UB 10: 206 (1906).
-ASFALT~20 l. ~02. med gudrong o. grus försatt nedsmält asfaltmastix som användes till beläggning av gårdar, gångbanor o. d. samt till isoleringsarbeten för utestängande av fukt o. vatten l. dyl. o. som utbredes varm i ett lager av 2—3 cm:s tjocklek å ett underlag av betong; motsatt: stampasfalt. TT 1892, s. 61. 2NF 2: 146 (1904).
-BETONG. Om betongmassan beredes ofvan vatten med en ringa fuktighetsgrad, kallas den stampbetong, hvaremot, om den tillblandade massan stöpes i vatten, produkten benämnes gjutbetong. 2NF 3: 163 (1904).
-BLÅSA, r. l. f. jfr BLÅSA, sbst. 8. Vid all gjutning uppstå gjutblåsor, hvilka till en betydlig grad förringa gjutgodsets hållfasthet. Billmanson Vap. 16 (1882). JernkA 1897, s. 241.
-BORD. bord (se BORD, sbst.1 5) på vars (med upphöjda kanter försedda) skiva gjutmassa utbredes för att där stelna; bord användt ss. underlag för de vid en gjutning använda formarna. Almroth Karmarsch 143 (1838). UB 5: 288 (1874). De största fönsterskifvorna tillverkas, liksom spegelglasen, genom gjutning på ett så kalladt gjutbord. ArbB 190 (1887). 2NF 30: 113 (1919).
-DEGEL, stundom (i sht i fackspr.) -DIGEL. degel för metallsmältning. Rinman 1: 410 (1788). Dagen 1897, nr 259, s. 2.
-FEBER. feber varav arbetare i metallgjuterier stundom angripas till följd av inandning av zinkångor. 2NF 33: 795 (1922).
-FEL. i sht konkret. KrigVAH 1841, s. 99. Egentliga gjutfel, bestående af olika slags otätheter i godset, såsom blåsor, gallror, dragningar. SFS 1889, Bih. nr 63, s. 18. Därs. 1911, nr 75, s. 116.
-FLASKA. (gjut- 1668 osv. gjute- 1638) formflaska, flaska (se d. o. 3 a). BtÅboH I. 13: 301 (1638). (Form-)Sanden sammanhålles af aflånga fyrkantiga jern-, träd- eller messings-ramar (gjut- eller formflaskor). Almroth Karmarsch 116 (1838). Selling Varuk. 20 (1921).
-FORM, pl. -ar (förr äv. -er), förr äv. -FORMA, r. l. f. (gjut- 1679 osv. gjute- 1712) form (se d. o. II 1) vari gjutmassa hälles för att där formas o. stelna. BoupptSthm 10/2 1679. Gjutformar av sten, skiffer eller täljsten. Fatab. 1920, s. 152. Fredr1Tid 45 (1924).
-GODS. gjutet gods; äv.: gods som gjutes, gods avsett för gjutning. Canoner och Gjutgods. Rinman 1: 181 (1788). Den mörkaste sorten (av tackjärn) .. är ganska grofkornigt, mjukt och svagt sammanhängande, af hvilken sista orsak det icke kan användas till gjutgods. Almroth Karmarsch 7 (1838). Direkt från masugn framstäldt gjutgods. SFS 1896, nr 80, s. 4. Finare ej specificeradt gjutgods, såsom blomstervaser, byster, fruktskålar (m. m.). Därs. 1906, nr 38, s. 29. jfr HANDELS-, KONST-, MARTIN-, ORNAMENTS-GJUTGODS m. fl.
Ssgr: gjutgods-artikel,
-föremål,
-härdning,
-pjäs,
-tillvärkning.
-GRAD. å gjutet gods: upphöjd rand uppkommen i springan mellan olika delar av gjutformen; jfr -RAND, -SÖM. 2NF 9: 1233 (1908). Därs. 30: 91 (1919).
-GROP. grop för gjutform(ar), formgrop. VetAH 1803, s. 37. Är det fråga om att gjuta större stycken, nedsätter man gjutflaskan i gjutgropen och stampar sand omkring den, för att hindra dess söndersprängning vid gjutningen. ArbB 294 (1887). Hector Husg. 59 (1904).
-GRYTA. i sht boktr. gryta med smält gjutmetall. ArbB 284 (1887). NordBoktrK 1906, s. 396.
-HALS. å gjutgods: gjuttapp; jfr -HUVUD. Efter gjutningen afklippes .. gjuthalsen på kulorna med en tång. Jochnick Handgev. 65 (1854). Spak Handskjutvap. 49 (1890).
-HINNA, r. l. f. gjuthud. Almroth Karmarsch 89 (1838). Schulthess (1885).
-HUD. hård skorpa (oxidhinna) som bildas å gjutgods vid stelnandet; jfr -HINNA. Almroth Karmarsch 89 (1838). 2UB 6: 583 (1904).
-HUS.
1) (numera bl. efter ä. källor l. vid skildring av ä. förh.) gjuteribyggnad, gjuteri; särsk. om byggnad vari urtappningen sker från större smältugn l. vari större pjäser gjutas, ss. klockor, kanoner, statyer o. d. Vthi thenne Stadhen står Storfurstens Giuthws, ther han giuter sina stycker oc klockor vthi. Petreius Beskr. 1: 5 (1614). (Sv.) Gjuteri, gjut-hus, (t.) eine Giesserey, Giess-Hütte, ein Giess-Haus. Lind (1749). Göthe Sergel 212 (1898; i fråga om ä. förh.).
2) (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) hus uppfört av gjutmassa (se d. o. slutet). TT 1871, s. 186. TurÅ 1912, s. 36.
-HUVUD. gjuttapp; jfr -HALS. Almroth Karmarsch 117 (1838). Auerbach (1908).
-HÅL. hål l. ränna varigm gjutmassa ingjutes i en form. Lind (1749; under gussloch). Auerbach (1908).
-INSTRUMENT. boktr. ställbar form (ram) för typgjutning; äv. sammanfattningen av de två plattor mellan vilka stereotypplattor gjutas. Rinman 2: 865 (1789). Elge BoktrK 13 (1915).
-JÄRN. järn avsett för l. användt till gjutning; (i viss form gjutet) tackjärn (erhållet direkt från masugn l. senare omgjutet); järn innehållande över 2 procent kol, icke smidbart järn. Almqvist TreFr. 1: 72 (1842). SFS 1905, nr 40, s. 15.
Ssgr (i allm. betecknande föremål av gjutjärn): gjutjärns-bjälke,
-bro,
-cylinder,
-föremål,
-gryta,
-hjul,
-häll,
-kanon,
-kolonn,
-platta, r. l. f.,
-ram,
-rör,
-stomme,
-tillvärkning,
-värktyg m. fl. —
(1) -KANNA. (gjut- 16391850. gjute- 16051629) (†) vattenkanna, handkanna. Wåre k. Döttrar .. (skola) wara försorgdhe medh .. 1. Handfaat, 1. Giutekanna. Stiernman Riksd. 619 (1605). Brunius SkK 600 (1850).
-KLUMP. å gjutgods: i ingötet stelnad gjutmassa. 2NF 9: 1235 (1908).
-KÄRNA, r. l. f. formkärna (kring vilken gjutning försiggår). UB 4: 206 (1873). Fornv. 1910, s. 222.
-LJUS, n. ljus gjutet i form; formljus; motsatt: stöpljus. 2UB 7: 509 (1903).
-LÅDA. låda vari ngt gjutes; formlåda. JernkA 1838, s. 184. BoupptVäxjö 1879.
-MALM. metallblandning till gjutning av föremål; gjutmetall; brons. Metallblandningar till Statüer och figurer kallas Gjutmalm. Fischerström 3: 153 (1783). Topelius Lb. 1: 104 (1860).
-MASKIN. boktr. typgjutningsmaskin. Eneberg Karmarsch 2: 189 (1861). Flodström SvFolk 238 (1918).
-MASSA. massa som gjutits i form l. är avsedd för gjutning i form. Grafström Kond. 70 (1892). särsk. byggn. om massa av cement l. kalkbruk l. lera o. d. till husbyggnad. Ett hus af gjutmassa under tak af tegel. PT 1913, nr 143 B, s. 2. —
-METALL. vid gjutning använd legering (särsk. sådan som icke l. endast i obetydlig mån innehåller järn); äv. om ren metall (särsk. annan metall än järn). TT 1872, s. 107. En öppning, hvari den flytande gjutmetallen hälles. 2UB 10: 180 (1906).
-MODELL. modell efter vilken ett föremål gjutes; äv.: gjuten modell. Wikforss 1: 676 (1804). 2UB 6: 520 (1904).
-MUN. boktr. å gjutgryta: öppning varigm gjutmetallen pressas ut i gjutformen. 2NF 28: 122 (1918).
-MUR. byggn. (av betong o. d.) gjuten mur; mur av gjutmassa. Grundmur uppföres af sten, hälst af granit, eller, under gjutmur, af beton. Juhlin-Dannfelt 115 (1886).
-MÄSSING. mässing med hög zinkhalt för framställning av gjutgods; styckmässing; motsatt: tavelmässing. PH 11: 684 (1779). 2NF 19: 288 (1913).
-MÄSTARE. teknisk ledare av ett gjuteri; numera särsk.: värkmästare vid ett gjuteri. JernkA 1818, 2: 62. SDS 1919, nr 311, s. 12.
(1) -OFFER. rel.-hist. drickoffer, dryckesoffer, libation. Andersson GrDram. 163 (1890, 1910). Varje måltid (hos antikens greker o. romare) börjades och slutades med ett gjutoffer åt Hestia, d. v. s. på härden. Nilsson GrRelH 138 (1921).
-PJÄS. gjutgodspjäs, gjutet föremål. JernkA 1868, s. 30. Uppkommande otätheter i gjutpjäsen. 2NF 9: 1233 (1908).
-PUCKEL, äv. -PUCKLA. (numera mindre br.) kärl vari vid gjutning den smälta metallen hälles från degeln för att därifrån ösas i gjutformar. BoupptSthm 5/9 1667. Nyblæus Pharm. 308 (1846).
-RAND. jfr -GRAD. Almroth Karmarsch 82 (1838). Mynten .. hafva midt i kanten en gjutrand efter formen. SD(L) 1893, nr 287, s. 8.
-SAND. formsand. Bromell Berg. 33 (1730). Hermelin IVetA 1771, s. 31. 2UB 6: 520 (1904).
-SEDEL. boktr. schema vari man fastställt huru många enskilda tecken som skola gjutas av varje typ för en bestämd viktsmängd stilsats av en viss stilsort. UB 1: 555 (1873). I en modern tysk gjutsedel för 100 kg. stil komma 200 C på 350 D, således i en proportion af 4 : 7. NordBoktrK 1905, s. 412.
-SKOPA. halvklotformig skål varmed gjutmetallen bäres till o. öses i formarna; jfr -SKÄNK. ÖoL (1852). Hector Husg. 58 (1904).
-SKORPA. gjuthinna. Åkerman KemTechn. 1: 264 (1832). KrigVAH 1837, s. 371.
-SKÄNK. större kärl vari gjutmetall itappas l. igjutes från smältugn l. degel för att därifrån föras till o. gjutas i formar; jfr -SKOPA. TByggn. 1859, s. 42. NDA 1913, nr 92, s. 1.
-SLEV. jfr -SKOPA. Möller (1790). 2UB 10: 231 (1907).
-SPRICKA, r. l. f. spricka i gjutgods, uppkommen vid gjutmetallens avsvalnande. KrigVAT 1833, juni s. 15. TSjöv. 1890, s. 55.
-STEN. (gjut- 16871903. gjute- 1719)
1) (numera mindre br.) eldfast sten (sandsten l. granit) använd till uppbyggande av gjutform (särsk. för mässing); särsk. om enskild platta av dylik sten i en gjutform. Hiärne Berghl. 460 (1687). Almroth Karmarsch 56 (1838). Kindblad (1871).
2) byggn. gm gjutning åstadkommen artificiell sten (av cement, betong o. d.). Hygiea 1870, s. 569. Boningshus af s. k. gjutsten i en våning under tak af spån. PT 1903, nr 79 A, s. 4. —
-STÅL. stål framställt genom smältning i degel av annat stål l. av götjärn, degelstål. Rinman Jernförädl. 46 (1772). LfF 1911, s. 204. jfr CEMENT-, DEGEL-GJUTSTÅL m. fl.
Ssgr (i sht betecknande föremål av gjutstål): gjutståls-block,
-hjul,
-kanon,
-klocka,
-pjäs,
-plåt,
-ram,
-skena, r. l. f.,
-skrot,
-smältning,
-sort,
-stämpel,
-tillvärkning m. fl. —
-SÖM, r. l. m. gjutrand. Almroth Karmarsch 82 (1838). Fornv. 1906, s. 49.
-TACKJÄRN~02 l. ~20. helgrått tackjärn som lämpar sig för framställning av gjutgods; motsatt: smidestackjärn. JernkA 1826, 1: 126. 2NF 17: 1212 (1912).
-TAPP. å gjutgods: vid gjutningen bildad obehörig utskjutning av stelnad gjutmassa; gjutklump; äv. om den översta blåsiga delen av götet vilken slås bort, ”sjunkhuvud”; jfr -HALS, -HUVUD, -KLUMP. Stål Byggn. 1: 81 (1834). Vid typens fotände fastsitter en pyramidformig bit, gjuttappen, som afbrytes. 2UB 10: 180 (1906).
-UGN. (gjut- 1767 osv. gjute- 1565) ugn vari den vid framställning av gjutgods använda metallen smältes. HH XIII. 1: 183 (1565). JernkA 1880, s. 554. Cannelin (1921).
-VÄRK, n. (gjut- 16751872. gjute- 1608) (numera knappast br.) gjutgods; gjutgodsföremål. Bergsmännen skulle utgöra ”hvart tionde pund i gjuteverk och smidt jern”. Johansson Noraskog 3: 28 (cit. fr. 1608). Gjutverk, kallas de af jern i formar gjutne varor, såsom grytor, pottor o. s. v. Synnerberg (1815). TT 1872, s. 106 (om gjutet konstvärk).
B (†): GJUTE-FLASKA, -FORM, -KANNA, -STEN, -UGN, -VÄRK, se A.
C (†): GJUTNING-LÖN, se D.
D: GJUTNINGS-ARBETE~020, äv. ~200. JernkA 1818, 1: 75. —
-INSTRUMENT. (mindre br.) boktr. gjutinstrument. 2UB 10: 179 (1906).
-KONST. konst(en) att gjuta (i sht metaller); i sht i sg. best. Sahlstedt (1773). JernkA 1825, 1: 163. Grafström Kond. 47 (1892).
-LÖN. (gjutning- 1660. gjutnings- 1797) (mindre br.) betalning för utförd gjutning. ConsEcclAboP 456 (1660). KrigT 1797, s. 56.
-VÄRK, n. (†) (klock)gjuteri. VDAkt. 1750, nr 299.
Avledn.: GJUTARE, se d. o.
GJUTBAR, adj. särsk. (i sht i fackspr.) till 2: som (lätt) låter gjuta sig, användbar till gjutning. Nordforss (1805). Zinken gör messingen lätt gjutbar. ArbB 281 (1887). Auerbach (1908).
GJUTE, n. (numera knappast br.) till 2: gjutgods. Jern och gjute, arbetadt och oarbetadt, som å Raiwola Krono-Bruk blifvit tillverkadt. SPF 1835, s. 67. JernkA 1845, 2: 186.
GJUTELIG, adj. (†) till 2: gjutbar. Linc. (1640; under fusilis). Dähnert (1784).
Spoiler title