SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LUST lus4t, r. l. f. (OPetri 2: 440 (1537) osv.) ((†) m. Tiliander GenTy. 54 (1670), Dalin (1853)); best. -en; pl. (†) -ar (se nedan) l. -er (Svart Ähr. 49 (1560), Lagerström Bunyan 2: 69 (1727));
l. LUSTA lus3ta2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -ar (OPetri MenFall G 7 b (1526) osv.) ((†) -er (se ovan)) (Anm. Pl. -ar uppfattas numera bl. ss. pl. till LUSTA, sbst.2, men hänföres i äldre ordböcker (t. ex. Schultze Ordb. 2888 (c. 1755), Dalin (1853)) till LUST; pl. -er kan vara pl. till både LUST o. LUSTA, sbst.2); förr äv. LUSTE, r. l. m.
Ordformer
(lost(-) 15211558. lust(h)(-) 1526 osv. lyst(-) 15581710. löst(h)(-) 15271736. lust osv. 1521 osv. lusta osv. 1526 osv. luste osv. 15261716)
Etymologi
[fsv. lust, lyst, f., luster, m., luste, loste, m., motsv. d. lyst, isl. losti, senisl. lyst, got. lustus, mnt., t. o. eng. lust; av germ. lut-stu-, böjelse, avledn. av roten i LUTA, v.3; lusta, luste (fsv. luste) avledn. av LUST. — Jfr LUSTA, v.1, FÖRLUSTA, v.2, LUSTELIG, LUSTIG, LYSTA, v.2, LYSTEN, LYSTMÄTE]
1) (utom i d o. e numera nästan bl. lust) böjelse l. håg (för ngt l. att göra l. skaffa sig ngt); dels om mera tillfälligt sinnestillstånd, då ngn känner sig upplagd l. i stämning (för ngt l. för att göra ngt osv.), dels om stadigvarande sinnesriktning bestående i att ngn tycker om ngt resp. att göra ngt osv.; äv. om (i ngns natur grundad) traktan l. drift att komma i besittning av ngt l. åtnjuta ngt o. d.: begär, åtrå; i vissa fall övergående i 3. När lusten kommer på. Har du lust, så kom! Ha lust till, äv. för l. efter l. med l. på ngt. Ha lust till, äv. för att göra ngt. Få, äv. (numera bl. i högre stil) fatta lust till ngt. Mista, förlora lusten för ngt. Göra det man har lust för. Jag hade god lust att ge honom en örfil. OPetri MenFall C 4 b (1526). (Gud talar:) iagh haffuer lust til kerleek, och icke til offer. Hos. 6: 6 (Bib. 1541). (Konungens onåd) skulle migh .. betage all lust en sådan besverligh tienst att utherda. OxBr. 5: 302 (1624). Lust och willia giör arbetet lätt. Grubb 469 (1665). Med Mod och manlig Lusta. Dahlstierna (SVS) 94 (1698). Det har tid nog: i dag har jag ingen lust. Tessin Bref 1: 286 (1753). Ingen lust för Studier. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. A 4 a. Geijerstam FattFolk 2: 28 (1889: lust med). Denna lust för att umgås med naturen. Finland 267 (1893). Lust på konfekt. Fröding Stänk 88 (1896). Han hade mest av allt lust att sova och äta. Lagerlöf Holg. 1: 9 (1906). Gottfrid hade ingen lusta att gå ut. Hellström Storm 225 (1935). — jfr AFFÄRS-, ARBETS-, BRAGD-, DANS-, DÅD-, ERÖVRINGS-, FODER-, FORSKNINGS-, GIFTAS-, HÄMND-, HÄRMNINGS-, KRIGS-, KRITIK-, KÖP-, LEK-, LIVS-, MAT-, MORD-, MOTSÄGELSE-, NJUTNINGS-, RES-, ROV-, SKAPAR-, SKRATT-, STRIDS-, SÖMN-, VÄRKSAMHETS-, ÄRE-LUST m. fl. samt DISPYT-, FÖRSTÖRELSE-, HÄRSK-, INTRIG-, KLANDER-, KRITIK-, MAT-, NJUTNINGS-, NÖJES-, SPEL-, SYNDA-, SÖMN-, TJUV-, ÄVENTYRS-LUSTA m. fl. — särsk.
a) [jfr uttr. släcka sin törst] (numera knappast br.) i uttr. släcka sin lust, förr äv. sin lusta, tillfredsställa sitt begär l. sin önskan. G1R 4: 148 (1527). Ingen skal sleckia sin lust medh en annars skade eller fare. SvOrds. B 3 a (1604). Lind (1749).
b) (lust) [möjl. delvis utgående från 3] i uttr. angivande att ngn med iver ägnar sig åt ngt l. uppgår i ngt. Med liv och lust (se LIV I 9 a), äv. med lust, med iver; jfr slutet. Av l. med hjärtans lust, se HJÄRTA VI 1 c α. De söpo med lust och togo sig värma på färden. Runeberg 1: 26 (1832); jfr 3. Fabbe såg ledsen ut, men åt med lust (dvs. med aptit). Rydberg Vap. 40 (1891). — särsk. (†) allmännare, i uttr. med lust, med vilja. Nu, der det finnes, at dråparen giordt giärningen med lust och utan rätta Lifsnöd, så dömmes han til döden. Abrahamsson 711 (1726). Tegnér (WB) 5: 316 (1825).
c) (lust, lusta) (†) = KVINNO-LUST. VarRerV 16 (1538). Orsaken till sådana (havande kvinnors) Luster, bestå ey altijd uti Magen, .. utan uti Sinnets Swaghet, at hon ey weet twinga desz .. driffter. Hoorn Jordg. 1: 76 (1697). — jfr KVINNO-LUST.
d) (numera nästan bl. i formen lusta) (numera i sht i religiöst spr., arkaiserande) i nedsättande anv., om begär som betraktas ss. syndigt l. moraliskt förkastligt; jfr e. The som Christo tillhöra the haffua korszfest theras köt medh thes lustar och begärilse. Gal. 5: 24 (NT 1526). Werlden förgås och hennes luste. 1Joh. 2: 17 (Därs.; gr.: ἐπιϑυμία; Bib. 1917: begärelse). Tu skalt icke haffua lusta til tins nästes hws. 2Mos. 20: 17 (Bib. 1541; Bib. 1703: lust til; Bib. 1917: begärelse till). En slaf är den, som usla lustar jaga, / Om kedjan aldrig skramlat kring hans fot. Geijer Skald. 4 (1811, 1835). Min själ, du måste nu glömma / All världenes lusta snöd. Ps. 1937, 71: 1.
e) (numera nästan bl. i formen lusta; i formen lust numera gärna övergående i allmännare anv. (se huvudmom.)) om erotisk(t) l. sexuell(t) åtrå l. begär; förr om dylik åtrå i såväl finare som grövre former, numera nästan bl. med särskild tanke på begäret ss. starkt sinnligt l. moraliskt förkastligt. OPetri MenFall B 8 a (1526). Hon .. brann j lusta til sina bolar, hwilkas luste war lijka som åsnars och hestars. Hes. 23: 20 (Bib. 1541). Men nymfen rörd och blyg sig fåfängt söker dölja, / De öma lustar straxt i vatnet henne följa. Creutz Vitt. 9 (1761). Du Nymph i din brånad på lustans haf! Bellman (BellmS) 1: 192 (c. 1775, 1790). En djurisk lust. Hagberg Shaksp. 6: 34 (1849). Lustan bör vara lätt att försaka för den som har kärleken att leva av. Bergman JoH 208 (1926). Blott de vuxna kvinnorna få behålla livet för att tjäna sina besegrare som slavinnor och falla offer för deras lustar. Grimberg VärldH 3: 149 (1928). Tydligt nog är, att det var köttets lust och världsligt högmod som bragte honom på fall. SvKyrkH 2: 330 (1941). — jfr SVINA-, ÄLSKOGS-LUST samt KÖTTS-, OTUKTS-, SINNES-, ÄLSKOGS-LUSTA. — särsk. (i formen lusta) (i vitter stil, numera föga br.) personifierat. Ett artigt Wijf, .. / Lusta war hennes Namn. Stiernhielm Herc. 12 (1648, 1668). Fru Lusta. Därs. 274. Utför villans gyllne Fé-slott står / Lustan kjusfull och till njutning kallar. Stagnelius (SVS) 1: 15 (1813).
2) (†) om ngns tillgivenhet för l. kärlek till ngn. Likerwise som een amma hon foostrar sijn barn, så haffuom wij hiertans lost hafft till idher, ath deela medh idher .. gudz euangelium. 1Tess. 2: 8 (NT 1526).
3) (numera nästan bl. i formen lust) (numera bl. i högre l. vitter stil, oftast ngt arkaiserande; jfr dock b ζ, c) känsla av glädje l. fröjd l. tillfredsställelse; välbehag; äv. i utvidgad anv., om ngt som bereder glädje osv., glädjeämne. Hava sin lust i ngt l. (i religiöst spr.) i ngn. Haff tina lust j herranom, han warder tich giffuandes hwad titt hierta vnskar. Psalt. 37: 4 (öv. 1536). (Vi) som velia tel samman, / medh lust och gamman, / at elska huar annan. Visb. 1: 117 (1631). Lust föllier olust. Grubb 470 (1665). Then blomstertijd nu kommer / Medh lust och fägring stoor. Ps. 1695, 317: 1. Ludvig XIV hade sin lust i att omgifvas af ett talrikt, lysande, lefnadslustigt hof. 2VittAH 22: 187 (1858, 1861). Det var ett slags lust .. att stå där och hugga med knifven. Hallström Sagodr. 78 (1910). Kvinnan såg att trädet .. var en lust för ögonen. 1Mos. 3: 6 (Bib. 1917). (†) Thz är honom lust, tå han någhot förderffuar. Job 41: 13 (Bib. 1541). — jfr FÄRG-, GUDA-, HIMMELS-, O-, VÄL-, ÖGON-LUST m. fl., ävensom KATT-LUSTA. — särsk.
a) (†) i pl. Förutan det att denne ljufliga vårtiden har sina luster med sig med fiskeri och annart. Ekeblad Bref 2: 121 (1659). All Ögneskiönhetz luster. LejonkDr. 75 (1689).
b) i vissa uttr. o. förb.
α) (†) för lust skull, äv. av l. uti lust, för sitt nöjes skull, för ro skull. GöstringDomb. 6/2 1602. Fächtande vthi Lust. Risingh KiöpH 96 (1669). StadgRätteg. 1695, s. B 3 a (: af Lust). VDAkt. 1704, nr 193.
β) till lust och leda, se LEDA, sbst.2 a.
γ) i uttr. liv och lust, se LIV I 9 a; jfr 1 b.
δ) (i högre stil) i nöd och (i) lust, i lust och (i) nöd, i sorg och glädje, i ljuvt och ledt, i onda o. goda dagar. G1R 1: 4 (1521). Iach spör tich .., om tu wilt haffwa tesse persone til thin hustru och elska henne j nöödh och j lost. OPetri Hb. B 4 a (1529; i vigselformuläret). Och får jag vara i lust och nöd / Soldat, bland de tappre en? Runeberg 5: 98 (1860). Hallström Händ. 128 (1927).
ε) (numera bl. i högre stil) hava (sin) lust av, förr äv. med l. åt l. över ngn l. ngt, hava sin glädje av ngn l. ngt. All losta frögd, och tröst, som menniskian haffwer wtaff noghot thet scapat är. OPetri MenFall K 8 b (1526). Menar tu at iagh lust haffuer offuer thens ogudhachtighas dödh? Hes. 18: 23 (Bib. 1541). Men när stormen himmel och jord upprör, / Har jag än åt lifvet min lust. Sjöberg (SVS) 1: 108 (1819). Jag har ingen lust med den verld, som jag känt. Wallin Vitt. 2: 108 (1821).
ζ) (ngt vard.) det är en lust att osv., det är en fröjd att, äv. i uttr. (något går) så att det är (en) lust åt (det) (förr äv. lust med), förr äv. så att lust är åt, så att det är en fröjd (åt det). Dok säger jag sanningen, att arbethit gåår så fort, at lust är åt. OxBr. 12: 213 (1621). Frey .. red .. (den yra hästen) så hurtigt, at det var en lust åt. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Sahlstedt SagTupp. 15 (1758: är lust med). Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis, / Det var en lust att se derpå, det gick på eget vis. Runeberg 2: 50 (1846). Lagerlöf Holg. 2: 323 (1907).
η) [jfr t. seine lust an einem l. etwas sehen] (†) i uttr. se (sin) lust (på ngn l. ngt), glädjas (över ngn l. ngt); särsk. om ngns hånfulla glädje över att se ngn kuvad, förnedrad o. d.: triumfera över ngn. At iagh skal see mina lust vppå hans nådh. Mika 7: 9 (Bib. 1541). Hertigen .. hotade .. honom, att han innen kort tidh ville se sin lust opå honom. RA I. 3: 277 (1594). Jcke dricker iag vijn eller must, / för än iag seer på trållen min lust. Visb. 3: 517 (c. 1700). Hagberg Shaksp. 11: 229 (1851).
c) (lust) [jfr motsv. anv. i t.] psykol. om den positiva kvaliteten (i sht moment av välbehag) i en känsla l. förnimmelse; motsatt: olust. VStyckUplKantPhilos. 25 (1798). Ahlberg FilH 746 (1931).
d) (lust) (†) om glädjande utväg (att få ngt) l. glädjande hopp (om ngt) o. d. Svart Gensw. H 6 b (1558). Tå skalt tu förnimma lust, huru tu skalt bliffua aff medh Hiorten. Balck Es. 226 (1603).
e) (lust) (numera i sht arkaiserande) om person. Iagh skal genom ena plågho tagha tigh bortt tijns öghons lust (dvs. din hustru). Hes. 24: 16 (Bib. 1541). (Han) var nu 20 år och alla flickors lust. Molin FrÅdal 34 (c. 1895). Gudars och människors lust, Aeneadernas moder, o Venus. Jacobsson Lucretius 5 (1897).
f) (lust) (numera bl. i högre stil) förlustelse, förnöjelse, nöje; särsk. i uttr. med (stor) lust, med (stort) nöje, förr äv. i uttr. lust och löje, med ngns lust och nöje, till ngns förnöjelse. Mijn lust war med menniskiors barnom. SalOrdspr. 8: 31 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Kom thet tå nider i siöön, som segerlönen vara skulle, medh allas theras lust och löje som uppå sågo. LPetri Kr. 25 (1559). Emädan Swartsiö Slått och Land .. hafwer warit til Konungarnas Hoffholdning och Lust alltijdh frijkallade. SvRStBesl. 1655, s. C 1 a. Då man om aftonen ej tänkte på annat, än lek och lust, blef (osv.). Dalin Hist. 2: 354 (1750). Hagberg Shaksp. 6: 162 (1849). — jfr BARN(A)-, BORD-LUST. — särsk.
α) (†) i uttr. se (på) god lust, se på ngt lustigt, vara med om ngt roligt, äv. ngt är god lust, ngt är lustigt l. roligt, äv. det är lust att, det är roligt att. LPetri 2Post. 283 a (1555: wara godh löst). En dagh .. bleff han warse en ask .., tenckte han, Thet wore lust weta hwadh ther är vti. Svart G1 148 (1561). SkrGbgJub. 6: 492 (1603: see godh lust). Nu är gubben fast .. Vänta ska ni få se på god lust. Kexél 1: 71 (1776). 3SAH XLVIII. 2: 43 (1840).
β) (†) i uttr. hava l. göra sig sin lust l. stor lust (av l. med ngn l. ngt) o. d., göra sig lustig (över ngn l. ngt). Jes. 57: 4 (Bib. 1541). VDAkt. 1685, nr 236.
4) (lust) (†) nöjestillställning, förlustelse, lustbarhet, fest; äv.: roligt upptåg o. d. När lusten mest gick ann, kom ena hand, oc skreff på wäggen. PJAngermannus ATrolle 42 (”23”) (1620). Begärandes lof af Hr Måns att några barn skulle fåå anställa någon lust. VDAkt. 1676, nr 212. HSH 6: 181 (1699).
Ssgr (i allm. till 3 (f)): A: LUST-BAD. [jfr t. lustbad] (†) om badinrättning där man badar för nöjes skull l. för rekreation. Hjelt Medicinalv. 3: 626 (i handl. fr. 1692).
(3 c) -BETONAD, p. adj. (i sht i fackspr.) åtföljd l. färgad av lustkänsla; motsatt: olustbetonad. Schéele Själsl. 327 (1895). Det lustbetonade försjunkandet i tanken på Jesu blod och sår. SvLittH 2: 291 (1919).
-BUSKE. (†) prydnadsbuske. Mollet Lustg. E 1 b (1651).
-BÅT. avsedd l. använd för lustturer. TT 1876, s. 146.
-BÄGARE. (†) fyrvärk. ett slags bägarformig fyrvärkeripjäs som utkastar ”bukett” av stjärnor o. d., eldbägare. Polyfem I. 35—36: 5 (1810). AHB 66: 116 (1871).
-BÄRG. (†) om bärgliknande anläggning i trädgård. RelUlrEleonIntågh 1680, s. A 3 a. —
-DÖRR. (†) om dörr anbragt för prydnad, blinddörr? Linné Vg. 105 (1747).
-ELD. (numera bl. i vitter stil) eld som upptändes vid firande av en fest o. d.; förr äv. om fyrvärkeri, dels koll., dels om var särskild av eldeffekterna i ett fyrvärkeri. Dähnert 183 (1746). (Viss blandning) uti Fyrverkeri-satts, där .. färg på Lusteldar åstundas. Rinman JärnH 882 (1782). På de aflägsna bergen flammade lusteldar. Palmblad Nov. 2: 11 (1819, 1841). Söderberg Dikt. 69 (1901). bildl. Hvad var hans snilles låga? / Blott en lusteld vid Lovisas thron. Franzén Skald. 1: 78 (1797, 1824; om Dalin). ST(A) 1930, nr 128, s. 4.
-FAGER. [efter isl. lostfagr] (†) ljuvligt fager. Den lustfagra handen. Ling As. 276 (1833). Rydberg Myt. 1: 550 (1886).
-FARARE. (numera nästan bl. i Finl.) om lustbåt. Rydqvist StatsekonBetr. 168 (1865). Mörne Strandb. 1: 15 (1915).
-FART. [jfr t. lustfahrt] (†) lustfärd. Rogberg Pred. 2: 330 (1825). HLilljebjörn Hågk. 1: 29 (1865).
-FARTYG~02 l. ~20. (i fackspr.) jfr -BÅT. Chapman ArchNav. Reg. (1768). SFS 1926, s. 811.
-FULL.
1) (†) till 1: full av lust l. begär. Lind (1749; under begierlich).
2) (arkaiserande) till 3: full av glädje; lustig. Brudelåt och skänklåt, spelad på pipa och sträng av lustfulla musikanter. Fogelqvist Minn. 26 (1930).
3) (†) till 3: behaglig, täck. The lustfulla Landen. Skogekär Bärgbo Wen. 92 (c. 1635). Spegel (1712).
-FYRVÄRK. (†) = -FYRVÄRKERI. ArkliR 1559, avd. 3. Risingh KiöpH 97 (1669).
Ssg: lustfyrvärks-pjäs. (†) KrigVAT 1846, s. 398.
-FYRVÄRKERI. fyrvärkeri; numera bl. om ä. förh., ss. motsats till fyrvärkeri för militära ändamål. Törngren Artill. 3: 129 (1795). 3NF 8: 60 (1927).
-FÄKTNING. (†) fäktning för nöjes skull l. till åskådarnas förnöjelse. Kolmodin TacAnn. 2: 18 (1835). Atterbom VittH 130 (1845).
-FÄLT. (†) i pl., om de elysiska fälten. Stiernhielm Virt. Cart. (1650, 1668). Adlerbeth Ov. 276 (1818).
-FÄRD. företagen för nöjes skull. Lind (1749; under lust-fahrt).
-FÄRDA l. -FÄRDAS. företaga lustfärd; numera utom i p. pr. i substantivisk anv. bl. ngn gg ss. dep. Det var en tillfredställelse att se de hedervärda dannemännen .. lustfärda. Elgström (o. Ingelgren) 208 (c. 1805). De lustfärdande. Santesson Nat. 198 (1880).
-FÄRDARE. (†) lustresande. Topelius Dagb. 4: 160 (1839). Dens. Fält. 5: 439 (1867).
(3 c) -FÖRNIMMELSE. (i sht i fackspr.) motsatt: olustförnimmelse. Strindberg Hafsb. 180 (1890). NoK 100: 201 (1931).
-GALÄR. (förr) jfr -BÅT. Chapman Skeppsb. 218 (1775). Hedberg Hel. 91 (1865).
-GAS. kem. kvävoxidul som blandad med luft vid inandning framkallar lustförnimmelser o. övergående medvetslöshet. FKM 1: 7 (1806). Nyström Kir. 1: 51 (1926).
-GÅNG; pl. -ar. (lust- 16741857. luste- 1734) [jfr t. lustgang] (†)
1) promenad (för nöjes skull), spatsertur. Lucidor (SVS) 465 (1674). Palmquist Pluche 41 (1765; klandrat i SvMag. 1766, s. 286).
2) promenadväg; äv.: allé. Sylvius Curtius 496 (1682). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 216 (1857).
-GÅRD. (lust- 1541 osv. lusta- 17431851. luste- 16481815)
1) = -TRÄDGÅRD; numera bl. om ä. förh. l. ss. poetisk benämning på prydnadsträdgård l. park. Tijn frucht är såsom en Lustgård aff Granatäple medh ädhla fruchter. HögaV 4: 13 (Bib. 1541). H. K. M:t resolverade och, att Humblegården skulle läggias öde och der byggias een lustegårdh. RP 12: 314 (1648). De Hesperiske lustgårdar. Rudbeck Atl. 1: 345 (1679). (De) som firade sina vilda fester i Roms palats eller de yppiga villornas pelargångar och lustgårdar. Rydberg RomD 58 (1877). Lustgården, årsskrift för Föreningen för dendrologi och parkvård. (1920; boktitel). SDS(A) 1932, nr 174, s. 10. särsk.
a) (i bibliskt spr.) om de första människornas hemvist enl. 1Mos. 2 o. 3, paradiset. Edens lustgård. Gudh planteradhe en Lustgård vthi Eden. 1Mos. 2: 8 (Bib. 1541). jfr PARADIS-LUSTGÅRD.
b) bildl., med tanke på den yppighet o. behaglighet som utmärker en ”lustgård”; ofta med syftning på a: paradis. Hes. 28: 13 (Bib. 1541). (Murcia) har .. en så förnöjelig ort, at thet i gemen varder Konungens Lustegård kalladt. Lenæus Hübner 36 (1726). Vettenskapens och konstens lustgård. 2SAH 12: 430 (1827). Forsslund Djur 240 (1900). särsk. om de saligas hemvist efter döden. Kolmodin QvSp. 1: 34 (1732). Vad fröjd och ljus skall själen då / I Kristi lustgård njuta få. NPs. 1921, 643: 6. Anm. till 1. I formen lusta- anslutes ordet stundom mer l. mindre till LUST 1 e; jfr: Lustgården gjordes då till lustagården. PoetK 1821, 1: 93.
2) (†) om gård l. landtställe som ngn äger för sitt nöjes skull (för att kunna vistas där ngn tid av året). HB 2: 65 (1573). De stora godsen (latifundia) .. voro lustgårdar men inga näringskällor. (Cavallin o.) Lysander 152 (1864).
Ssg (till -GÅRD 1): lustgårds-konst(en). (om ä. förh.) konst(en) att anlägga ”lustgårdar”. Wieselgren SvSkL 4: 818 (1848). SvSlöjdFT 1906, nr 1, s. 6.
(1) -HAVANDE, p. adj. [jfr d. lysthavende] (†) benägen; välvillig. Til then lusthafwande Läsarens tienst. Isogæus Segersk. Fört. 6 a (c. 1700).
(1) -HAVARE. [jfr d. lysthaver] (†) om person som intresserar sig för ngt. Häfdasökiare och sådana (gamla) acters lusthafware. Schück VittA 1: 129 (i handl. fr. 1630).
-HOV, n. [jfr t. lusthof] (†) om lustslott. Kurck Lefn. 51 (1705). Nordberg C12 1: 74 (1740).
-HUS. (lust- c. 1540 osv. luste- 16151659) [jfr t. lusthaus]
1) hus l. byggnad som är uppfört (uppförd) i trädgård l. på landet för mera tillfällig vistelse, i sht för rekreation o. d.; förr äv. liktydigt med: lustslott, villa o. d.; numera bl. om mindre trädgårdspaviljong; i södra Sv. äv., oeg., om berså; i fråga om ä. förh. äv. om pergola, galleri för promenader o. d. OPetri MenSkap. 14 (c. 1540). Swartesöö .. (skall) ey heller kunne mistas ifrån Stockholm, såsom dedh endeste Lusthws därunder. HSH 29: 282 (1634). Hr Pastoren med sin hustru gingo uthi sitt lusthuus som war i dheras Trägård. VDAkt. 1720, nr 148. Hela Italien fullt af lust-hus var egenteligen ej annat, än Roms trägård. Dalin Montesquieu 148 (1755). (Gårdens) lilla grönmålade lusthus, i hvars fönster skimrade brokigt färgade rutor. Bååth-Holmberg Morf. 1: 12 (1910). Böök ResSv. 220 (1924). särsk. (numera föga br.) bildl. Vthi Gudz Lustehws och himmelska Pallatz. Phrygius HimLif. 136 (1615). Tegnér (WB) 2: 212 (1816).
2) (†) om lokal för nöjestillställningar o. d. Vthi thette Amphitheatro eller Lusthuus, bleff Tårnerningar hålne. Lælius Bünting Res. 1: 42 (1588). Orgespeel .. skal och sparsambligen .. brukas, at man icke gör Gudz huuss til it lustehuus och giästebudz samqwem. KOF II. 1: 223 (1659).
-JAKT, sbst.1 (†) jakt (se JAKT, sbst.1 1) för nöjes skull. Ossian 2: 61 (1794). Dalin (1853).
-JAKT, sbst.2 i sht sjöt. jakt (se JAKT, sbst.2 2) avsedd för lustsegling. DA 1771, nr 119, s. 2. Hellström Malmros 228 (1931).
-KAMPEMENT. (†) lustläger. Rydén Pontoppidan 87 (1766). DA 1771, nr 84, s. 1.
-KONST. (†) om vattenkonst (i trädgård). CPolhem (1716) hos Swedenborg RebNat. 1: 260. —
-KULA. [jfr t. lustkugel] (†) kulformig fyrvärkeripjäs som gm en krutsats slungas upp i luften, där den exploderar o. utkastar ”bukett” av stjärnor o. d., ”bombette”. HH XVIII. 4: 96 (1723). Dalin (1853).
-KUTTER, r. l. m. sjöt. jfr -JAKT, sbst.2 AB 1869, nr 127, s. 3.
(3 c) -KÄNSLA. (i sht i fackspr.) motsatt: olustkänsla. Trana Psych. 2: 142 (1847). Man tror sig hafva funnit, att vid lustkänslor blodkärlen vidga sig .., vid olustkänslor tvärt om. Larsson Psyk. 34 (1896).
-LEK. (lust- 16791716. lusta- 1665) (†) förlustelse, nöje. Lusta leek giör Qwinnehweek. Grubb 470 (1665); möjl. till LUST 1 e. All Widrighet och Förtret, söke man at fördrifwa (under brunnsdrickningen) genom Öfningar, Lustlekar (m. m.). Hiärne Underr. 45 (1702). Swedberg Schibb. 331 (1716).
-LUND. (lust- 1818. luste- 1732) (†) jfr -PARK. Kolmodin QvSp. 1: 585 (1732). Präktigt omvexla lustlundar, hvalflika skugg-trädgångar .. m. m. Atterbom Minn. 510 (1818).
-LÄGER. (förr) om militärt läger som sammandrogs för övningar, parader o. dyl. o. ofta anordnades (l. ansågs vara anordnat) till nöje för närvarande furstliga personer, övningsläger. ÄSvBiogr. 1—6: 117 (1776). ”Lustlägren” förvandlades (gm Hugo Raab) till allvarliga fälttjenstöfningar. Wieselgren Bild. 482 (1882, 1889).
(1) -LÖS. (†) som är utan lust l. aktivitet. (Jag kände) mig i dag trött och lustlös. Wallin Bref 253 (1849). GHT 1895, nr 300 A, s. 3. —
-MARK. (†) = -PARK. Linc. (1640; under nemus).
(1, 3) -MAT. (lust- (lyst-) 16041844. luste- 1680) [jfr ä. d. lystmad] (†) mat som man har lust till, läckerhet; jfr LYSTMÄTE 1. GullbgDomb. 21/6 1604. Lustmaat på ångerfaath. Grubb 470 (1665). Förutan at man och til lustmat .. här (i Lappland) finner allehanda sköna bär och frugter. Rudbeck Samolad 8 (1701). Atterbom Siare 3: 348 (1844; bildl.).
(1 e) -MORD. [jfr t. lustmord] jur. mord som förövas för att tillfredsställa en abnorm sexuell drift (sadism) l. eljest står i samband med ngn sexuell förbrytelse, t. ex. våldtäkt. GHT 1896, nr 72, s. 2. särsk. bildl. Och skona markens gröna liv / för dina lustmord, järv! Karlfeldt FlBell. 115 (1918; riktat mot en jordjobbare).
-MÅLTID. (†) om kräslig måltid, gästabud; äv. bildl. Bullernæsius Lögn. 206 (1619). Sinnlighetens yppiga lustmåltid. Rogberg Pred. 1: 23 (1825).
-MÄTE, se LYSTMÄTE.
(1 e) -MÖRDA. jfr -MORD. SvD(A) 1934, nr 51, s. 10.
(1 e) -MÖRDARE. jfr -MORD. SAOL (1923).
-ORT. (†) jfr -PLATS. Linc. (1640; under elysium). (I Nürnbergs omgivningar finnas) lustorter med värdshus och dammar. Atterbom Minn. 206 (1817). CGStrandberg 153 (c. 1860).
-PALATS. (numera bl. tillf.) jfr -SLOTT. Adlerbeth (1784) i MoB 5: 209. Österling Fränd. 1: 14 (1912).
-PARK. (om ä. förh.) park avsedd för ägarens l. allmänhetens vederkvickelse l. för prydnad o. d.; äv. bildl. Chenon Heywood 1: 89 (1772). Haga Lustpark. SvKrigCivCal. 1799, s. 15. Blommor ur poesiens lustpark. SvLittFT 1837, sp. 388. Josephson Tessin 1: 80 (1930).
-PARTI.
1) (nästan bl. om ä. förh.) lusttur med flera deltagare. Remmer Theat. 2: 92 (1815). IdrFinl. 4: 8 (1906).
2) (enst.) om deltagarna i en utflykt. I lilla Trianon på gröna gräsen / i kväll förents ett litet lustparti. Wirsén Fur. 3 (1896).
-PLATS. (lust- 16381818. luste- c. 1734) (†) plats där man vistas l. dit man beger sig för nöje l. vederkvickelse; äv. om utvärdshus o. d.; äv. allmännare, om särskilt inbjudande trakt. OxBr. 12: 66 (1638). Resa på Diurgården och andra Lustplatzer. SedolärMercur. 3: nr 10, s. 4 (1731). Inuppå en stor skiön och liuflig ängd och Lusteplats. HC12H 1: 58 (c. 1734). TaxaHyrkutsk. 14/11 1766, s. 2 a (om värdshusen på Djurgården m. m.). Atterbom Minn. 438 (1818).
-PUTS. (†) putslustighet. Svart G1 135 (1561).
-RESA, r. l. f. [jfr t. lustreise] resa som företages för nöjes skull. Lustresors otidiga anställande på Sön- och Helgedagarne. SthmStadsord. 2: 355 (1714). Lustresa med ångfartyget Berzelius. AB 1850, nr 136, s. 1.
-RESA, v. företaga lustresa; numera bl. om person o. nästan bl. i p. pr., äv. substantiverat. Ångfartyget Uleåborg lustreser till Alörn. Topelius Dagb. 4: 400 (1840). Lustresande Geflebor. AB 1890, nr 183, s. 2. Tvenne unga människor från Berlin, som äro ute och lustresa. Rosenius Himmelstr. 160 (1903).
-RIDT. (numera föga br.) ridt (ridtur) för nöjes skull. MarkallN 1: 63 (1820; bildl.). Cannelin (1921).
-RIK. (†) nöjsam; angenäm. UHiärne Vitt. 52 (1668). Schultze Ordb. 2894 (c. 1755).
-SAL. (lust- 16401860. luste- 16471698) (†)
1) sal för (större) måltider l. gästabud. Linc. Z 6 a (1640). särsk. bildl. Men Frögd i Lustesalen, / Blifwer i ewigheet. PolitVis. 295 (1647).
2) om sal med prydnadsföremål? (Den rike) Seer alt hwad ögat will i konst- och luste-sahlar. Granatenflycht Penn. 7 (1698).
3) om större lusthus. Mollet Lustg. E 4 b (1651). Afzelius Sag. IX. 2: 76 (1860; om ä. förh.).
-SEGLA, -ing. segla för nöjes skull; i sht i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ing. Forsström Dagb. 127 (1800: lustsegling). Balck Idr. 1: 371 (1886). Ett par lustseglande ynglingar. Dagen 1898, nr 201, s. 2.
-SEGLARE. jfr -SEGLA; äv. om båt. Tavaststjerna Marin 8 (1890; om båt). Hägg PraktNav. 85 (1900).
-SEGLATS. seglats för nöjes skull. GHT 1895, nr 210, s. 3.
-SJUKA. (†)
1) till 1 (e): njutningslystnad; vällust. Then werldzlige lustsiukan. Schroderus Casm. 24 (1615). Lust-Sjukans Skadelighet, Orsaker och Botemedel. (1788; boktitel); jfr 2.
2) till 1 e: venerisk sjukdom. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Meurman (1846).
-SKOG. (†) = -PARK. Linc. (1640; under nemus). Sturzen-Becker 6: 11 (1868).
-SKÄMT. (lust- 1671. luste- c. 1696) (†) lustigt skämt. Lust-Skempt, Ok Lyk-Roops-Rijm. Lucidor (SVS) 163 (1671; rubrik). Dahlstierna (SVS) 410 (c. 1696).
-SLOTT. [jfr t. lustschloss] slott där ägaren uppehåller sig ngn del av året för rekreation l. för att njuta av landtlivets nöjen o. d. Nordenflycht QT 1746—47, s. 173 (bildl.). På Kongl. Lust-Slottet Drottningholm. PH 5: 2962 (1750).
(1 e) -SOT, r. l. m. (arkaiserande) = -SJUKA 2. Levertin II. 2: 37 (1899). Dens. i OoB 1903, s. 423.
-SPEL.
1) (†) om spel, upptåg, tävling o. d. som anställes för nöjes skull, förlustelse, nöjestillställning, nöje; äv. om barnlek. Linc. (1640; under lusus, sbst.). Gladiatorernes strid, tjurfäktningar, kappränningar, voro eller äro lustspel. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Castrén Res. 1: 147 (1852; om kälkåkning). (E. XIV:s) dåraktiga lustspel, med sina unga sällar till hofmän, på Kalmare slott. Afzelius Sag. 7: 135 (1853). Lundin (o. Strindberg) GSthm 100 (1880; om ä. förh.).
2) skådespel, vanl. med ämne ur vardagslivet, som har en munter grundstämning o. avser att förnämligast roa åskådarna, komedi; motsatt: sorgespel; jfr FARS, sbst.2 1. Cellarius 227 (1699). Den Tanckefulla, Lustspel, uti Fem Acter. Lindahl Regnard (1743; boktitel). Man må .. kalla Midsommarnattsdrömmen ett lustspel; en farce är han dock icke. Claëson 2: 360 (1857). jfr FOLK-, KARAKTÄRS-, KONVERSATIONS-LUSTSPEL.
Ssg (till -SPEL 2): lustspels-författare.
-SPELARE. (†) till -SPEL 2: skådespelare som särskilt ägnar sig åt lustspel. Cellarius 227 (1699). Atterbom Siare VI. 1: 154 (1852).
(1) -SPÄKT. (lust- 1734c. 1755. lusta- 16851712) (†) måttlighet, avhållsamhet. Spegel GW Fff 1 a (1685). Schultze Ordb. 4746 (c. 1755).
-STÄLLE.
1) (†) = -PLATS. Swedenborg RebNat. 3: 306 (1718). Freqventera de utom staden öppnade lustställen. VexjöBl. 1845, nr 18, s. 1. Paulson Aristoph. 2: 79 (1903).
2) (numera knappast br.) landtställe, sommarnöje; äv.: lustslott; jfr -GÅRD 2. Lindfors (1815). Prins Christians täcka lustställe, Sorgenfri. Nicander Minn. 1: 48 (1831). Egendomen är .. passande såsom lustställe, enär dess omgifningar äro i hög grad natursköna. SDS 1896, nr 365, s. 3. SFS 1920, s. 2078.
-SÄNG. (†) om blomsterrabatt. Broocman Hush. 4: 6 (1736).
-TEATER. (†) komediteater. Lagerbring HistLit. 248 (1748).
-TRÄDGÅRD~02, äv. ~20. [jfr t. lustgarten] (om ä. förh.) trädgård l. park anlagd till prydnad, för spatserturer o. d.; jfr -GÅRD 1. Nordenflycht QT 1746—47, s. 43 (med anslutning till -GÅRD 1 a). Uti Kongl. Lust-Trägården vid St. Jacob finnes .. Blomster-Frön .. för billigt pris. PT 1758, nr 7, s. 4. Lust-trägårdar, så kallade Engelska parker, som man .. finner pryda våra större egendomar. EconA 1808, jan. s. 127. Josephson Tessin 1: 127 (1930).
-TUR. jfr -RESA, r. l. f. Nyblom Twain 1: 114 (1873).
Ssg: lustturs-biljett. SydsvD 1870, nr 26, s. 4.
-VANDRA, förr äv. -VANDLA. [efter t. lustwandeln] (numera bl. i vitter stil) vandra (utan särskilt mål) för nöjes skull; promenera, spatsera; äv. bildl. Lucidor (SVS) 180 (1672). Vi se genom palatsets fönster ned i den månljusa rosenlunden, huru Prinsessan .. lustvandrar vid sin älskares sida. PoetK 1816, s. LXII. Lustvandrande borgare. Rydberg Ath. 387 (1866; uppl. 1859: Promenerande). I denna aftonstämnings trygga ro började hans funderingar så småningom lustvandra, ledda av sekundernas egna, växlande impulser. Hellström ManHum. 2: 233 (1923).
-VANDRARE. (numera bl. i vitter stil) jfr -VANDRA; äv. bildl. I lifvets glade lustvandrare! Rogberg Pred. 2: 251 (1828). De som gå med brådskande steg snedt öfver platsen (dvs. Kungsträdgården i Sthm) äro inga lustvandrare. Lundin NSthm 8 (1887).
-VÄG. [jfr t. lustweg] (†) om promenadväg. Atterbom Minnest. 1: 213 (1847).
-VÄRK, n. (†) om ngt som skänker nöje. Rålamb 14: 46 (1690; om anläggande av blomsterträdgård). Bergklint MSam. 1: 197 (1781; om fyrvärkeri).
-ÖRT. [namnet syftar möjl. på att den pulveriserade roten av växten förr användes för att framkalla nysning, som skulle ”rena” huvudet] (†) växten Helleborus niger Lin., julros. Rudbeck HortBot. 40 (1685).
-ÖVNING. (†)
1) om ”krigslek”, fälttjänstövning. Loenbom Stenbock 2: 136 (i handl. fr. 1710).
2) förlustelse, nöje; tidsfördriv. Åthskillige Machiner och Wärcktygh, som til Leek och Lustöfningar kunna tiäna. Hiärne Suurbr. 75 (1679). Tessin Bref 1: 115 (1751).
B († — Anm. Stundom torde LUSTA-GÅRD, -LEK, -SPÄKT ha anslutits till LUST 1 e; jfr LUST-GÅRD 1 anm.): LUSTA-GÅRD, -LEK, se A.
-SKOTT. om salutskott. Bolinus Dagb. 52 (1670).
-SPÄKT, se A.
C (†): LUSTE-BRODER. i pl.: ”lustiga bröder”, nöjesvänner. Swedberg Ungd. 32 (1709).
-GÅNG, -GÅRD, -HUS, -LUND, -MAT, se A.
-MÅL. = LUST-MÅLTID. Thyselius HdlReform. 2: 194 (1544).
-PLATS, -SAL, -SKÄMT, se A.
(1 d, e) -TRÄL. träl under syndig lust l. lusta. Warnmark Tuktesp. 16 (1687). (Horkarlar) äro .. kötsens luste-trälar. Sahlstedt Hoffart. 161 (1720).
Avledn. (till 3 f): LUSTBAR, adj. [jfr t. lustbar] (†)
1) roande, rolig; behaglig. Serenius (1741). Lustbara och yppiga samqväm. Bælter JesuH 5: 444 (1759). Margrefvinnan af Baden, som .. gerna besökte de lustbaraste orter. Dalin Hist. III. 2: 229 (1762). Leopold 5: 149 (c. 1820).
2) lustig (se d. o. 5), rolig; äv.: ”kostlig”, komisk. LBÄ 5—6: 108 (1797). Ni är komik — på min ära rätt lustbar! Lindegren 1: 172 (1805). Det skall blifva lustbart att se huru man kommer uppför denna förfärliga backe. Wingård Minn. 5: 116 (1847). Wulff 85År 196 (i handl. fr. 1870).
LUSTBARHET, r. l. f. [jfr t. lustbarkeit]
1) (†) förnöjelse, nöje; glädje. Humbla Landcr. 100 (1740). Då jag vet mig ofta af särdeles nöje och lustbarhet hafva stått på klinterna af de höga bergen (o. sett på utsikten). Högström Lapm. 27 (1747). Schultze Ordb. 2892 (c. 1755).
2) (i sht om ä. förh.) nöjestillställning, nöje; förlustelse; fest; i sht i pl.; jfr LUST 4. Silvius Succ. D 1 a (1719). Lustbarheterna vid konungens kröning, på konungens födelse-dag. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Vilja Studerande någon högtidlighet, eller offentlig lustbarhet anställa, anhålle om Rectors tillstånd dertill. SPF 1828, s. 465. Följande dag var ägnad åt karuseller, ringränningar och lustbarheter av alla slag. Hornborg Loew. 325 (1928). jfr KARNEVALS-LUSTBARHET.
Spoiler title