SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PERSON pærsω4n l. pär-, m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er ((†) -ar Balck Es. 236 (1603)); förr äv. PERSONA, f.?; best. -an; pl. -or? (jfr pl. best. persononar, se formavd. nedan).
Ordformer
(perschon 16291716 (: perschoner, pl.). person (peh-, pä-, -ss-, -sz-, -oen, -ohn, -oon) 1537 osv. persona 15211536. personan, sg. best. 1528c. 1540. persone (-ss-, -sz-) 1522 (oblik form)1563 (oblik form). personen, sg. best. 1541 osv. personena, sg. best. oblik form 15261536. personer, pl. 1521 osv. persones, gen. sg. 1526c. 1540. personn (-ss-) 15411623. personne 15491557 (oblik form). personom, dat. pl. 1559. persononar, pl. best. 15261528. personone, sg. best. oblik form 1526)
Etymologi
[fsv. person(a), f.; jfr isl. persóna, f., persóni, m., d., t. o. eng. person, fr. personne; av lat. persona, (ansikts)mask (för skådespelare), roll, karaktär, personlighet, människa; möjl. av etruskiskt urspr.]
1) var särskild av ett antal mänskliga individer (l. personifierade djur l. ting o. d.) som en författare låter uppträda i ett skådespel; roll (i ett skådespel); förr äv.: skådespelare. (Sv.) Person som är i speel, (lat.) Actor. Linc. (1640). Personerne (i komedien:) Baron LufftSlott. Fröken Engel hans Fästemö (osv.). Nordenflycht (SVS) 2: 292 (c. 1745). (Sv.) Personerne i et skådespel, (fr.) les personnages, les acteurs, les interlocuteurs. Weste (1807). Den (i den eng. moraliteten förekommande) lustiga personens olika namn, Iniquity, Folly o. s. v., utbytas senare mot den stående benämningen Vice. Sylwan (o. Bing) 1: 143 (1910). (†) Comoedianter .. afkläda sig personen med kläderna, utan at oroa sig deröfver. Hoffmann Förnöjs. 234 (1752). — jfr BI-PERSON. — särsk.
a) i uttr. handlande person, i ett skådespel förekommande människa (l. annan varelse); äv. bildl. (jfr c). Skådespel, i hvilka hoffolk eller ock understundom studenter voro de handlande personerna. Dahlgren Theatr. 1 (1866). En dag fick jag nere vid sjön bevittna någonting mycket underligt, och den handlande personen var en hund. Jensen Hudson FjärrL 96 (1925).
b) (†) i uttr. ngns person (jfr 4).
α) i eg. anv., i fråga om skådespel: rollen ss. ngn o. d. Såsom det .. skeer i Comoedierna hoos osz; hwarest, han som hennes (dvs. Disas) person (dvs. roll) bekläder, .. med det ena Benet sitter öfwer en lefwande Bock. Rudbeck Atl. 2: 498 (1689). särsk. i uttr. (ut)i ngns person (jfr β slutet). Hannibal, vthi hwilkens Person betees en Tapper Krijgs-General. Stiernhielm Virt. 6 (1650, 1668).
β) bildl. (jfr c): ngns utseende l. skepnad l. uppgift l. ställning o. d. Falska Apostlar och bedrägheliga arbetare tagha sigh vppå Christi Apostlers persona. 2Kor. 11: 13 (NT 1526; Bib. 1541: person; Bib. 1917: förskapa sig till Kristi apostlar). Nicephorus (som medh större berömm hade beklädt en Poetz än en Historie Skribentz Person). Schroderus Os. 1: 317 (1635). Så förhåller sig icke en man, som, för att vinna ryktbarhet, ikläder sig en bedragares person. Ödmann StrFörs. 1: 299 (1799). särsk. i uttr. i ngns l. ngras person (jfr α slutet), ss. representant för ngn l. ngra, på ngns l. ngras vägnar, i ngns l. ngras namn. Thenne oordhen (i Psalt. 32: 8) sägher Dauid j gudz persona ath gudh såå sägher til honom, iach wil gefwa tich förstånd och wara thin wägwisare (osv.). OPetri MenFall M 4 b (1526). Salomon, thär han (ändoch vthi the ogudachtigas Person) .. talar. Stiernhielm Arch. A 3 a (1644).
c) (†) i vissa bildl. uttr. (jfr a, b β). Gudh .. uthdeelar Personerne som Wij menniskior her uti werlden agera skole. Gustaf ii Adolf 92 (1620). Ehr Werld är öfwer alt en änderligh Theater, / Dher Döden spelar jämpt hin ypperste Person. Wexionius Sinn. 3: B 1 a (1684). Jag spelar en besynnerlig person i denna saken. Nordforss (1805).
d) (†) i utvidgad anv., om schackpjäs. (Isl.) Riddari .. (sv.) Bricka, eller en Person i Skaktaflet. Verelius 207 (1681).
2) om mänsklig individ i allm. (l. varelse, t. ex. gudom l. djävul, som tänkes ss. andligt likställd med l. överlägsen människan); i sht om vuxen individ (l. individ som lämnat de egentliga barnaåren bakom sig); om barn företrädesvis (jfr dock a γ, g) ss. enhet i ett antal (som äv. o. företrädesvis omfattar vuxna individer); vanl. i obest. form; i best. form resp. i förb. med demonstrativpron. i sht om förut omnämnd individ, ofta med särskild tanke på hans andliga egenskaper l. sociala ställning o. dyl. l. med bibet. av att han är (relativt) okänd l. mindervärdig l. suspekt. Duka för tio personer. Vi voro inalles femton personer (vid bordet). Bli tilltalad av en okänd person på gatan. Många personer äro av den uppfattningen att (osv.). Den personen tror jag det är bäst att du aktar dig för. Don efter person, se DON, sbst.1 3 a. (De) drenckte .. them alla widh (dvs. till ett antal av omkring) tw hundrat personer. 2Mack. 12: 4 (Bib. 1541). Så sant som Gudh skal miskunde sigh öfuer mijna siäl, att iagh medh then Persoon aldrigh någhon beblandelse haft hafuer. Lagförsl. 127 (c. 1609). Vid then första (omröstningen vid val av ledamot i Svenska Akademien) skrifve hvarje Ledamot på en sluten sedel then persons namn han välja ämnar. 1SAH 1: 24 (1786). En tredje person blandade sig i samtalet. Wägner Norrt. 92 (1908). Det fanns emellertid några personer, som (osv.). SvD(B) 1949, nr 313, s. 10. (†) Jach spör tich .. om tu wilt haffwa tesse persone til thin hustru och elska henne j nöödh och j lost. OPetri Hb. B 4 a (1529). jfr BI-, FÖRSÖKS-, HUVUD-, MÄNNISKO-PERSON m. fl. — särsk.
a) i uttr. betecknande mänsklig individ med viss fysisk l. psykofysisk egenskap l. beskaffenhet, visst utseende l. yttre framträdande, visst kön, viss ålder o. d. En (full)vuxen, gammal, äldre, yngre person. Hon var en liten nätt person. Gamble meriterade personer. Grubb 903 (1665); jfr b. Hennes händer gledo smeksamt över hans skuldror, och hela den gracila lilla personen sjönk mjuk och dunlätt intill honom. Bergman Mark. 103 (1919). jfr KARLS-, KVINNFOLKS-, KVINNS-, MANKÖNS-, MANS-PERSON m. fl. särsk.
α) (ngt ålderdomligt) i uttr. (en) ung person ss. beteckning för en ung man. Mårthen Ersson en ungh pärson om 16. åår. Hall KultInt. 1 (i handl. fr. 1629). Jag har en för detta klasskamrat där (dvs. i Paris). Och vem är den unga personen? frågade mormodern. Bergman JoH 230 (1926).
β) (†) i uttr. bli en stor person, bli vuxen. Du blir snart en stor person, / Läser snällt för Presten. Leopold 2: 214 (1815).
γ) (mera tillf., skämts.) i uttr. (en) liten person (0) 10 04 ss. beteckning för ett barn (gosse l. flicka). Den lilla personen begynner väl at jollra vid detta laget. Leopold (SVS) II. 1: 135 (1782).
b) i uttr. betecknande en mänsklig individ med viss andlig egenskap l. beskaffenhet, med viss plats i samhället l. annan kollektiv enhet, med visst yrke l. viss värksamhet, med vissa levnadsförhållanden l. viss social l. ekonomisk ställning o. d. En kunglig, furstlig, högt uppsatt person. Framstående, prominenta personer. Anse sig vara en betydande person. En person i hans ställning kan inte osv. Iach är en fatigh och ringa persona. OPetri MenFall I 4 b (1526; yttrat av jungfru Maria). (Dalkarlarna) hade giort dårliga, att the hade warit så lättferdige, att the stelte troo till en slijk person (som Daljunkaren). Svart G1 110 (1561). Han som led alt thetta war en stor och hög person. Spegel Pass. 6 (c. 1680). Samptel: Kongl. Perssonerne spissade hoos Hennes May:t Regerande drottningen i dess Cammar. HovförtärSthm 1693 A, s. 280. Kaptenen, som nyligen attacherats vid en mycket hög person .., tog avsked (då ryktet spred sig, att han spelat falskt). Bergman JoH 91 (1926). jfr ADELS-, AMIRALS-, BEFÄLS-, CIVIL-, GENERALS-, HANTVÄRKS-, MEDELSTÅNDS-, MISSGÄRNINGS-, MYNDIGHETS-, OFRÄLSE-, OKYNNES-, PRIVAT-, STÅNDS-, ÖVERHETS-PERSON m. fl. särsk.
α) (†) i uttr. andliga, världsliga personer, personer som höra till det andliga resp. världsliga ståndet. LPetri Œc. 15 (1559). Hwarken andelige personer eller wärldzlige. Svart G1 58 (1561). Schroderus Os. III. 2: 6 (1635).
β) (†) i vissa hedrande benämningar på munkar o. nunnor. Reenlifnis och gudelige personer Söstre och bröder i wastena Closter. G1R 1: 40 (1522). jfr RENLIVES-PERSON.
γ) (†) i uttr. äkta personer, äkta makar. Schroderus Os. 2: 136 (1635). Förböner för Äkta Personer, som för Missämja äro skilde i Säng och Säte. PH 5: 3121 (1751). VDAkt. 1792, nr 83.
c) (†) övergående i bet.: anställd person, medlem (av regering, ämbetsvärk o. d.), ämbetsman, tjänsteman, lärare (vid skola l. universitet); stundom (särsk. i ssgr) svårt att skilja från b; jfr PERSONAL, sbst.1 II 2. Then helge kirke oc henness personer. G1R 1: 32 (1521). Finnes och någet feel hoos Academien eller dess Personer, då skall (osv.). Thyselius HdlLärov. 2: 11 (1595). Thess (dvs. gymnasiets) 5 Personer måtte wara förtenchte, till att läsa alle Artes liberales, doch kårteligen. Därs. 1: 8 (1620). Regeringen och dess Personer. Posten 1769, s. 386 (i fråga om eng. förh.). jfr AKADEMI(E)-, KANSLI-, KAPITELS-, KYRKO-, LÄRO-, RÅDS-, SKOL-PERSON m. fl.
d) i uttr. (en) viss person, använt för angivande av en person vars identitet man anser sakna betydelse l. av ngt skäl, särsk. (ofta låtsad) hänsynsfullhet, icke vill yppa. (Det har kommit) en bonde ifrån Dansik, huilken berettar sigh hava hört af vissa personer, att Putzchik ennu skall vara belegrad. OxBr. 6: 10 (1626). Assessor Levander är en artig kavaljer och inte som en viss person, — tillade hon med en blick på sin fästman. Blanche Våln. 302 (1847).
e) i vissa numera obr. determinativa anv.
α) (†) i uttr. vara den person som icke borde (göra ngt), intaga en sådan ställning att man icke borde (göra ngt). I ären then personne, som icke borde läggie sig utt för sådannt sälskap. G1R 20: 6 (1549).
β) (†) i uttr. hava ingen den person vid handen som osv., icke ha ngn som osv. Dog haffuer hans nåde jngen thenn Persone widt Hånden, szom hans nåde vtlendis och j thenn Tyske Handell bruka kann. G1R 8: 262 (1533).
γ) (†) i uttr. anklaga ngra för de personer som hava förhållit sig (så l. så), anklaga ngra för att hava betett sig (så l. så). Szå haffwe nw högz:te Kong:e M:ttz .. tilförordhnedt stadtholdere på nytt .. latedh ställe förberördhe höffwidzmän .. för rätte, och ännw .. them anclagett för the personer, som .. sigh såsom sijöflychtighe och meeneedighe förholledt haffwe. HH XIII. 1: 152 (1564).
f) i förb. med grundtalet en l. pron. samma, om en mänsklig individ (l. därmed likställd varelse) ss. en enda l. en o. densamma, ehuru han osv. har flera skilda funktioner o. dyl. l. kan benämnas på olika sätt; särsk. i uttr. (vara l. förena det o. det) i en (o. samma) l. i samma person. Ändoch the twå Naturer (hos Kristus) äre åtskillige, så är thet doch lijkwäl een Person. Carl ix Bew. E 1 b (1604). Jag trodde .. att du var munk och krigare i en person. Rydberg Sing. 55 (1857, 1865). En man, som i samma person så som Beskow förenade magnaten och den mångsidige författaren, blef (osv.). 3SAH 12: 423 (1897). Han var .. (tidningens) redaktör och dess medarbetarstab i en person. Sörman Aloë 85 (1931).
g) i direkt motsättning till sak (o. djur); såväl om barn som vuxna. Pfeif DeHabitu 83 (1713). (Ordet) Enträgen .. 1) (om person) Som ifrigt .. begär, yrkar, beder om något. Dalin 1: 402 (1851). EkonS 1: 343 (1893). jfr: Omedelbart efter födelsen är barnet att anse som person och kan således ha rättigheter af hvarjehanda slag. Björling CivR 10 (1906).
h) om en mänsklig individ ss. motsatt en samfällighet, stat, korporation, stiftelse o. d.; särsk. i uttr. enskild person. Lijka som Salomo j sinne Högha wijso .. dichtar och siunger, om ena brudh, Ther medh han ingen person, eller någhot annat menar, än hela Israels folck. FörsprJudit (Bib. 1541). Ej heller må Konungen Statens Inkomster förpakta eller, til vinning för Sig och Kronan eller enskilde Personer och Corporationer, några Monopolier fastställa. RF 1809, § 60. Den befogenhet, hvarmed hvarje enskild person har rätt att deltaga i bedömandet af allmänna angelägenheter. 3SAH 2: 49 (1887). VL 1906, nr 82 A, s. 2.
i) i det distributiva uttr. per person (förr äv. l. till personen), per individ, per man; äv. enbart person(en), t. ex. det kostar en krona person(en). At .. (skyttarna) måtte bekomme någett mhere öll på personenn hvar dagh, kunne vij väll lijde. G1R 29: 81 (1559). Widh .. Swen Uhrs gårdh, dher äst wij osz till recreation ernat allenast ett stoop öhl till perszonen köpa. VDAkt. 1685, nr 240. Förtäringen kostar 3 R:dr per person (per man). ÖoL (1852). Hammar (1936).
3) om en mänsklig individ med bortseende från hans yttre ställning, ämbete o. dyl. l. i motsättning till ngt som på ett l. annat sätt hör samman med honom l. till individer som (kunna) representera honom l. träda i hans ställe; jfr 4 f; ofta med särskild tanke på de inre egenskaperna l. det inre värdet: personlighet. Thet Gud kenne, then vi eder evinnelige befale meth lif och persone til evig tidh. RA I. 1: 4 (1522). Nu hafver man borgadt för sielfva personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare saklös. HB 10: 12 (Lag 1734). En Författares sanna Vänner äro de som .. älska Personen, men än mer hans Ära. Kellgren (SVS) 5: 243 (1790). Så blef Allmogens frihet till person och egendom .. i Skandinavien oförstörlig. Geijer Häfd. 48 (1825). Som person prisas Adelcrantz för upphöjda tänkesätt, pålitlighet och rättrådighet. 3SAH 5: 208 (1890). Drabbas passagerare .. (på luftfartyg) av skada å person, vare fraktföraren .. därför ansvarig. SFS 1937, s. 192. — särsk.
a) i uttr. ngn (ut)i egen person, ngn själv, personligen; numera särsk. (ofta ironiskt, med tanke på att vederbörande känner l. överskattar sitt värde): ingen mindre än ngn själv; jfr 4 f γ; förr äv. (ut)i person(en), själv, personligen. Att wij vdj eghen persoon vtan all tilhielp schulle än nu her effter arbeta och träla för eder. G1R 12: 262 (1539). Stiernman Riksd. 911 (1634: j persohn). At ingen må Härads-Höfdinge och Lagmanna rättighet och ränta njuta, så framt han sjelf uti personen icke ämbetet bekläder. HC11H 10: 95 (1650). Men tyst jag tycker, at jag hörer någon komma hostandes. Det är sannerligen vår Gubbe i egen Person. Modée HåkSmulgr. 19 (1738). Hertigen beslöt att låta sin myndling, den unge konungen, i egen person mottaga truppernas hyllning. Tegnér Armfelt 2: 8 (1884). Den aktade fru Klara Hasselqvist i egen person. Geijerstam LycklMänn. 70 (1899). — särsk.
α) (†) i pl., i uttr. ngra (ut)i egna personer, ngra personligen; äv. uti personer, personligen. Sedan wij vdij egne personer wore tiil möte och samtals, her i wår stadt Stocholm. G1R 11: 24 (1536). RARP 8: 23 (1660: uthi persohner). BoupptVäxjö 1834.
β) (†) i uttr. (ut)i egen kong(e)-lig(e) l. konungslig person l. sin kongelige egen person, i fråga om konung: personligen. RA I. 1: 355 (1544: uti sin kongelige egen person). Vij Gustaff .. göre vitterligitt, att vij udi egen kon:ge persone .. upburidt haffve (diverse inlevererade testamentsmedel). G1R 24: 17 (1553). OxBr. 5: 7 (1612). Uti egen Kongl. Person. HC11H 9: 37 (1697).
γ) i uttr. ngn (ut)i egen hög (förr äv. höga) person, i fråga om högtstående person: ngn personligen, ingen mindre än ngn själv; ofta i utvidgad anv., om personer i allm., ironiskt, för att antyda att ngn känner l. överskattar sitt värde. Emedlertid effterfölgde H:s Maij:tt i egen hög person fienden med cavalleriet natt och dag. KKD 2: 21 (1704). D. 26 (juli) .. kom H:s Maij:tt i egen höga person. Därs. 35 (1706). Moses Löwenthal satt i egen hög person inne i vagnen. Backman Reuter Bræsig 4 (1872).
b) om en människa (med hennes individuella egenskaper) ss. motsatt en angelägenhet som berör henne l. en fråga som är föremål för en diskussion vari hon är inblandad; i uttr. (icke kunna) skilja (på) person och sak; stundom gå in på person, ngn gg (i sht om träta) gå på person; jfr 4 f ε. Han hade svårt att skilja person och sak. Carlson Hist. 4: 81 (1875). Ifrigare trätan blossar, / Går allt mera på person. Snoilsky 2: 100 (1881). Jag kunde icke skilja åt / Person och sak; det vet nu hela verlden. Strindberg Dikt. 43 (1883). jfr (†): Hat til personer var icke des (dvs. K. XI:s) fel. Schönberg Bref 3: 100 (1778).
4) i förb. ngns l. min osv. person (jfr 1 b, 5 a, b α, β) ss. beteckning för viss av gen. resp. possessivpron. närmare angiven mänsklig (l. därmed likställd) individ samt i närstående anv.; numera företrädesvis om viss individ med särskild tanke på hans kropp l. apparition l. yttre l. inre egenskaper, hans karaktär l. duglighet, hans samhällsställning l. ekonomiska förhållanden o. d.; äv. abstraktare, om ngns yttre resp. ngns väsen l. karaktär l. personlighet o. d.; äv. (skämts.) i utvidgad anv., i fråga om djur. OxBr. 1: 116 (1618). (Han har) aff migh begärett, att jagh hanns perssonn hoss M. K. B:r ville till thett besta recommendera. Därs. 5: 250 (1623). De .. utgjorde ungefär 20 man, som slöto en krets omkring min person. Ödmann MPark 66 (1800). Så ödmjuk lägger han (dvs. hunden) i drifvan för min fot / Sin raggiga person, att strax min godhet vinna. Franzén Skald. 4: 22 (1802, 1832). Vår öfverhet stod klädd i guldgalon / kring länets höfdings ståtliga person. Fröding NDikt. 4 (1894). Man skulle .. förmoda, att omdömet om Hemming Gadhs person spelat in (vid domkapitlets ställningstagande). KyrkohÅ 1938, s. 32. (†) Jag nalkas din (dvs. Backus') tron — / Holmström är min person (dvs. heter jag). Bellman (BellmS) 4: 8 (1767). — särsk.
a) (†) i uttr. varda svag till sin konungsliga person, om konung: bli (kroppsligt) svag l. kraftlös. RA I. 1: 453 (1546).
b) i sådana uttr. som vara noga med sin person, vara noga med sitt yttre (sin klädsel o. d.). Han (hade) helt omedvetet börjat bli, visserligen inte en sprätt, men i alla fall mera noga med sin person. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 270 (1930).
c) (†) i uttr. ngns stora person, ngns högväxta gestalt. See intet på hans skapnat eller hans stora person. 1Sam. 16: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: hans högväxta gestalt).
d) (†) i uttr. ngns person i köttet, ngn sådan han är kroppsligt gestaltad. Them som mijn person j kötet icke seedt haffua. Kol. 2: 1 (Bib. 1541; NT 1526: them som mit ansicte ecke seedt haffua j kötit).
e) (†) i uttr. se till ngns person (jfr 5 a), taga hänsyn till ngns önskningar l. bästa; visa (ngn) välvilja l. vara (ngn) bevågen; anse ngns person med nåder, ställa sig välvillig mot ngn; taga ngns person täckeliga, göra ngn till viljes. Sij, iagh haffuer hördt tina röst, och teckeligha taghit tijn person. 1Sam. 25: 35 (Bib. 1541). Herren sågh til Hiobs person, och Herren wende Hiobs fängelse. Job 42: 9 (Bib. 1541; ännu i öv. 1878). E:s HöghGrefl. Excell:ce behagade hans person (dvs. den nyssnämnde Miltopæus) opå berörda fall medh nådher ansee. BraheBrevväxl. II. 1: 93 (1657).
f) om viss individ (själv) framhävd i motsättning till ngt som på ett l. annat sätt hör samman med honom l. till andra individer (som tillhöra hans omgivning l. skulle kunna träda i hans ställe o. d.); jfr 3. Thet tridhia bodhit lärer huru menniskian skal holla sich emoot sin nästa, j hans yppersta och betzta ägedelar, som äro näst (dvs. stå närmast) hans eeghen persone, thet är hans ekta hustru och make, barn och wener. OPetri MenFall B 7 b (1526). Adelsmannen (gällde under medeltiden) för staten .. i och genom sin person, — borgaren åter blott i massa och såsom representant af denna. Geijer I. 1: 76 (1818). Alltifrån begynnelsen är den kristna tron bunden vid Kristi person. Den är icke blott tro på hans lära, utan tro på honom själv. SvUppslB 16: 84 (1933). (†) Tijn person draghe ibland them (i striden). 2Sam. 17: 11 (Bib. 1541). särsk.
α) (†) i uttr. se ngns person, se ngn själv. E14R 1: 141 (1561).
β) (†) i uttr. på ngns persons vägna, med hänsyn till l. i fråga om ngn själv; på sin egen persons vägna, för sin egen personliga del; på vår persons vägna, för vår del. OPetri MenFall B 6 b (1526). Så forhoppes och hans Nådes höghmectighet, att hans Nåde icke alenast på sin äghen persones veghna är komen i sligt buller medt .. (lybeckarna), utan för menighe rikesens vällfärdt skull. RA I. 1: 195 (1533). G1R 29: 187 (1559).
γ) (†) i uttr. i sin egen person, själv, personligen; jfr 3 a. Then degtingan hanss nade j sin eghen persona med hanss rikis raad oc gode mæn giorde med frw kirstin ved Stocholm. G1R 1: 28 (1521).
δ) i uttr. betala med sin (egen) person, betala (umgälla) med förlust av liv l. frihet, kroppsstraff, lidanden l. arbete o. d. Alltid betalte .. (G. III) med sin person. Crusenstolpe Mor. 1: 298 (1840). (Béranger) hade .. förberedt revolutioner och betalt med sin person därför. 3SAH 42: 182 (1931).
ε) i fråga om angrepp (i ord) på ngn ss. människa; jfr 3 b. Item skulle man tala om sielfwa saken och icke lämna henne och stiga till att angripa hwars andras personer. Annerstedt UUH Bih. 2: 133 (i handl. fr. 1670). Strindberg Dikt. 43 (1883).
ζ) i uttr. ngn för sin person (förr äv. ngra för sina personer), ngn (resp. ngra) för sin (privata) del; numera nästan bl. i uttr. jag för min (ringa) person, (jag) för min (anspråkslösa) del. G1R 2: 49 (1525). Till thet sijste önske wij (dvs. biskopar och professorer) för wåre personer af allo hierte, att (osv.). Annerstedt UUH Bih. 1: 54 (i handl. fr. 1604). Ändoch jagh för min person hafver giordt min högsta flijt, att (osv.). OxBr. 12: 3 (1613). Jag för min (ringa) person. Östergren (1934).
η) (†) i uttr. på sin (egen) person, för egen del, personligen. VadstÄTb. 120 (1587). RP 4: 66 (1634).
ϑ) (†) i uttr. njuta sin person, (ostört) hänge sig åt sig själv l. sina intressen o. d. Almqvist AmH 1: 8 (1840).
g) (†) i sådana uttr. som ha tillträde l. (fri) tillgång till ngns person, ha tillåtelse att närma sig l. uppsöka ngn (en kunglig l. furstlig person o. d.) för samtal l. samvaro; tjänstgöring vid ngns person, tjänstgöring ss. uppvaktande (kammarherre) hos ngn (en kunglig person). Rosenstein 3: 165 (1792). (Från Åland) måste .. (von Fersen) inställa sig till tjenstgöring vid Konungens person. Dens. 1: 224 (1794). Alla, som ville söka audiens hos honom (dvs. Josef II), hade fri tillgång till hans person. Ekelund NAllmH II. 1: 114 (1838).
h) (ngt ålderdomligt) i uttr. icke vara säker till sin person, icke vara säker till livet, kunna befara anslag mot sitt liv; förr äv. våga sin person, våga sitt liv. Sjöberg FörslSAOB (1815: våga). Jag är ej säker till min person. Cavallin (1876).
i) i uttr. sätta, förr äv. ta(ga) sin person i säkerhet.
α) sätta sig i säkerhet o. d.; äv.: draga sig ur spelet. Så snart han nu på thetta sätt et wackert Partj (juveler) samlat hade, satte han sin Person i säkerhet. Block Progn. 109 (1708). Han tog sin person i säkerhet, och skyndade til Stäkeborg. Lagerbring 1Hist. 4: 78 (1783). Nordforss (1805). Östergren (1934).
β) (†) vara högdragen o. d.; anträffat bl. i uttr. ta sin person i säkerhet. Weste (1807).
j) (numera föga br.) i uttr. ta(ga) sin person i akt, akta på sin värdighet; förr äv. tycka om sin person, vara ngt egenkär. Sjöberg FörslSAOB (1815: tycka). Taga sin person i akt. Cavallin (1876). Östergren (1934: i akt).
5) i vissa uttr. som beteckna ett (otillbörligt) hänsynstagande till en l. flera personers yttre ställning l. till vem l. vad ngn är; numera nästan bl. i fråga om dylikt hänsynstagande ss. tillämpat av ngn i olika fall l. vid olika tillfällen.
a) (i sht i bibeln l. av bibeln påvärkat spr.) i uttr. se till (förr äv. efter) personen; förr äv. se till personer l. till ngns person (jfr 4 e); förr äv. anse personen, anse l. akta ingen person. Gudh seer icke effter personena. Rom. 2: 11 (NT 1526). I skolen ingen person ansee j domen, vthan skolen höra then litzla såsom then stora. 5Mos. 1: 17 (Bib. 1541). Gudh .., then ingen person achtar, och tagher inga mutor. Därs. 10: 17. Thet är icke gott at see til thens ogudhachtighas person. Ordspr. 18: 5 (Därs.). Upp! skiper lag för hög och låg, / .. Och ser ej till personer. Ps. 1819, 310: 1. Du ser icke till personen. Mat. 22: 16 (Bib. 1917; NT 1526: tw seer icke effter menniskiones ansichte). jfr (†): Ej skilnad til personer / Jag såg i nöjets dar. Lenngren (SVS) 2: 361 (1797).
b) (i sht i bibeln l. av bibeln påvärkat spr.) i sådana uttr. som anseende till personen, stundom till person (förr äv. till personer l. personerna), förr äv. personers anseende o. d. Nw förfar iach j sanningen, ath när gudhi är intit anseende till persononar. Apg. 10: 34 (NT 1526). Håller thet icke therföre, ath troon på Jesum Christum .. kan lidha personers anseende. Jak. 2: 1 (NT 1526). Hos Gud finnes intet anseende till personen. Rom. 2: 11 (Bib. 1917; NT 1526: Gudh seer icke effter personena). särsk.
α) i uttr. hava anseende till personen, i sht förr äv. till ngns person (jfr 4). Fadhren som dömer effter huars och eens gerninga, och haffuer intit anseende till personen. 1Petr. 1: 17 (NT 1526). I skolen icke hafva anseende till någons person, när I dömen. 5Mos. 1: 17 (öv. 1893; Bib. 1917: hava anseende till personen).
β) i uttr. utan anseende till personen, stundom till person; förr äv. utan anseende till ngns person (jfr 4), utan ngn persons anseende, förutan personens anseende, utan personers anseende. Vthan skrymtan och personers anseende. LPetri KO 5 b (1561, 1571). Thet straf, som hwar och en fins skyldig til, (skola myndigheterna) honom utan någon Persons anseende och respect öfwergå låta. Bergv. 1: 41 (1621). En Biskop skal föruthan Personens Anseende påläggia honom plichtennes Lagh, som then begärar. Schroderus Os. 1: 561 (1635). Låtha Justitien, uthan anseende till någons Person, winna sitt obehindradhe Lopp. HC11H 8: 38 (1678). Edert löfte .. at utan anseende til personen hedra förtjänsten ehvar hon finnes. Kellgren (SVS) 5: 12 (1785). Dalin 1: 75 (1850).
c) (numera föga br.) i uttr. göra avseende på person, utan avseende på person(en). Utan afseende på personen. Nyström 5 (1794). Göra afseende på person. ÖoL (1852). Utan avseende på personen. Cannelin (1921).
d) (†) i uttr. utom persons försyn, utan hänsyn till vem det är, ”utan anseende till personen”. Lucidor (SVS) 203 (1672).
6) teol. om var särskild av tre sidor (”fadern”, ”sonen” o. ”den helige ande”) i Guds väsen. Här är först merkiandes ath thet är icke meera än en gudh till, än thå ath j guddomen äro tree personer, fadheren, sonen, och then helge ande. OPetri MenFall D 6 b (1526). Gudh Fader, then första personen i Gudomen. Emporagrius Cat. G 7 a (1669). Kat. 1878, nr 88.
7) filos. av mänskliga individer bestående kollektiv enhet tänkt i analogi med en enskild människa (ss. ett förnuftigt, tänkande, viljande väsen). Emedan stater voro personer, ägde ingen af dem rättighet att tillintetgöra en annan, utan att anses för att hafva begått ett mord. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 306 (1853). (Biberg) fulländar sin åsigt af statens väsende genom den förklaringen, att staten icke annorlunda kan tänkas än såsom en själf intelligent person. Nyblæus Forskn. III. 2: 366 (1893). — särsk. i uttr. moralisk, sedlig person, se MORALISK 1 g, SEDLIG.
8) jur. av stat, kommun, stiftelse, bolag o. d. bestående rättssubjekt. Såsom af det föregående synes, äro konung och riksdag enligt författningen just de båda makthafvande personer, hvilka uti inledningen till RF. framställas som talande och fördragslutande. Fahlbeck Förf. 58 (1904). — särsk. i uttr. juridisk person, se JURIDISK c.
9) språkv. av ett pronomen angiven varelse l. sak l. antal varelser osv. med särskild tanke på huruvida han (den, de) framställes (framställas) ss. talande, tilltalad(e) l. omtalad(e); äv. om finit verbform med särskild tanke på huruvida dess logiska subj. är den (de) i en sats talande, tilltalade l. omtalade; i sht i uttr. första, andra, tredje person(en). Första personen presens indikativ singularis (av ett verb). Pronomen hörer antingen til första Personen, Jag, Vi; eller til then andra, såsom: Tu, I; eller ock til then tridie, såsom: Han, The. Giese Sprachm. 1: 166 (1730). Den .. (läraren) pekade på skulle ögonblickligen säga verbet i det tempus och den person, som .. följde. De Geer Minn. 1: 31 (1892). Första och andra personens pronomen ha inga genitivformer (”jags” l. dyl.). Danell KortSvSpr. 40 (1928).
Anm. Det lat. ordet persona ingår i de i sv. ofta nyttjade nylat. uttr. persona grata, ingrata, person som står i gunst hos resp. är illa omtyckt av ngn viss person l. grupp av personer (varav han på ett l. annat sätt är beroende). Vetterlund StDikt. 135 (1896, 1901). (Regementspastorn) tyckes icke anse sig vara någon persona grata hos domkapitlet. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 32.
Ssgr (i allm. till 2, särsk. 2 g): PERSON-AKT. (nytt ord) officiell urkund innehållande uppgifter om samtliga en persons kyrkobokförda förhållanden (utgörande upplägg i församlingsliggare resp. förvarad i Riksbyrån för folkbokföringen). SFS 1946, s. 870.
(1, 2) -ANTAL~02. Sthm 1: 142 (1897). (Dramats) begränsade personantal. 3SAH LIII. 2: 316 (1942).
-AUTOMOBIL. (numera i sht i skriftspr.) = -bil. SvD 1907, nr 93, s. 16. SFS 1936, s. 1039. —
-BANGÅRD~02 l. ~20. motsatt: godsbangård o. rangerbangård. TT 1898, Byggn. s. 136. —
-BEFORDRAN. motsatt: godsbefordran. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 32, FörslPoststadg. s. 146. —
-BETECKNANDE, p. adj. i sht språkv. om ord l. uttr.: som betecknar person. Östergren (1934).
-BETECKNING. i sht språkv. vanl. konkret; jfr -betecknande. Personbeteckningar på -a. 3SAH 6: 340 (1891).
-BIL. bil byggd för befordran av personer (till ett antal av högst nio). SAOL (1923). TT 1943, Allm. s. 486. Ssg: personbils-däck.
-BILJETT. motsatt: resgodsbiljett o. d.; jfr biljett, sbst.1 3 b. SFS 1897, nr 86, s. 17. —
-DYRKAN. jfr dyrkan II 2. Vallentin London 195 (1912). Persondyrkan i politiken. Östergren (1934).
-FRÅGA, r. l. f. angelägenhet vid vilken det är av betydelse vem som är l. blir ngt; fråga gällande vilken person som skall få en tjänst. Handlägga personfrågor. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 333 (1900). Hernberg Rättsh. 169 (1922).
-FÄRJA, r. l. f. motsatt: godsfärja. VFl. 1908, s. 35. —
-FÖRANDE, p. adj. järnv. om tåg: varmed passagerare befordras. SFS 1893, Bih. nr 7, s. 29. —
-FÖRGUDNING. jfr förguda 3. Östergren (1934).
-FÖRSÄKRING. motsatt: sakförsäkring; jfr försäkring 2. Bäckman Lifförsäkr. 76 (1899). SFS 1935, s. 501.
(1, 2) -FÖRTECKNING. Fennia XVI. 2: 3 (1900). På lösa ark nedkastade personförteckningar, intrigplaner och scenarier. Lamm StrindbgDram. 1: 89 (1924).
-GALLERI. om samling (diktade l. värkliga) personer i ett författarskap l. en bok o. d. KyrkohÅ 1938, s. 315. —
-HISS. jfr hiss, sbst.2 JernkA 1883, s. 94. —
-HISTORIA. historisk disciplin som behandlar (mera märkliga) personers levnad; äv. i uttr. ngts personhistoria, sammanfattningen av vad som tilldragit sig i de personers levnad vilka bebott resp. stått i tjänst hos l. varit värksamma i l. vid ngt (en gård, en kyrka, en stiftelse o. d.). PersonhT 1905, s. 159. Rig 1941, s. 79. Avledn.: personhistoriker, m.||ig. HT 1937, s. 269. personhistorisk, adj. Personhistorisk tidskrift. (1898; tidskriftstitel).
-INTRESSE.
1) till 2: intresse för personer. Gust fortfor .. att med kvinnligt personintresse fiska upp ansikten ur massan. Siwertz Låg. 137 (1932).
2) till 3 b: personligt intresse, motsatt: sakligt intresse. Här måste finnas några personintressen, som kunna gynnas genom professurens vakanssättning. Östergren (1934).
-INTRESSERAD, p. adj. jfr -intresse 1. Östergren (1934).
(2, 3) -KARAKTERISTIK. jfr karakteristik, sbst. 2. Söderhjelm Runebg 1: 400 (1904).
-KILOMETER. järnv. enhet vid beräkning av omfattningen av personbefordran: 1 person fortskaffad en väglängd av 1 kilometer. NF 7: 1175 (1883). SFS 1922, s. 461. —
-KORT, n.
1) i kortregister över personer. Pensionsbyrån (i Sthm) har nu börjat sin verksamhet. .. Ett centralt kortregister med 40,000 personkort. SvD(A) 1927, nr 3, s. 4.
2) av kristidsnämnd utställt legitimationskort som man skall uppvisa för att utfå inköpskort för ransonerade varor. SFS 1941, s. 357. Därs. 1944, s. 142. —
-KULT. jfr -dyrkan, -förgudning. Den intellektuella underklassens blinda personkult. Böök ResSchw. 144 (1932).
-KÄNNEDOM~002 l. ~200. kännedom om (flera l. färre) personer (med deras individuella egenskaper l. personliga förhållanden). NF 4: 481 (1881).
-MINNE. (gott) minne för personer. Östergren (1934).
-NAMN. av ett enda ord (ett förnamn) l. ett antal ord (förnamn o. efternamn) bestående personbetecknande egennamn; äv. om släktnamn; förr äv. ngn gg allmännare: personbetecknande ord. Personnamn, t. ex. bonde, soldat, gosse, flicka, engel. Svedbom Satsl. 20 (1843). Personnamnet Dan. Rydqvist SSL 2: 268 (1857). Åtgärder för åvägabringande af en tillfredsställande rättsordning i fråga om personnamn. BtRiksdP 1896, 7: nr 47, s. 10. SvFolket 1: 258 (1938).
-OMBYTE~020. ombyte av innehavare av en tjänst l. förtroendepost o. d. LdVBl. 1887, nr 8, s. 2. —
-OMNIBUS~002 l. ~200. (i fackspr.) för personbefordran avsedd bil hänförlig till kategorien omnibus. SFS 1923, s. 470. —
-REGISTER. över de personer som äro nämnda i en skrift. SFS 1903, nr 56, s. 8. —
-SAMTRAFIK~002. järnv. befordran av personer mellan olika järnvägar utan omexpediering; motsatt: godssamtrafik. Söderblom Zont. 23 (1896). SFS 1917, s. 2387.
(2 g, 3) -SKADA, r. l. f. fysisk skada som träffat en person. —
-SKIFTE. jfr -ombyte. SDS 1889, nr 478, s. 1. Ett personskifte i ledningen för justitiedepartementet. GHT 1944, nr 5, s. 12.
(2, 3) -SKILDRARE. jfr -skildring. Störst är .. (Chaucer) såsom personskildrare och karaktärstecknare. Björkman Chaucer 220 (1906).
(2, 3) -SKILDRING. skildring av en människa med hennes individuella egenskaper; ofta konkretare. Atterbom PhilH 116 (1835). Björkman Chaucer 77 (1906).
-STATION. järnv. motsatt: godsstation. GHT 1895, nr 273, s. 2. TT 1901, Allm. s. 71. —
-TARIFF. (i sht i fackspr.) motsatt: godstariff. Införande af en persontariff med fallande afgifter för längre resor. BtRiksdP 1893, Saml. 8. II. 2: nr 20, s. 3. —
-TAXA. (i sht i fackspr.) motsatt: godstaxa. TT 1894, Allm. s. 169.
(2, 3) -TECKNING. jfr -skildring. Lysander Almqvist 194 (1878). Om man jämför en personteckning i ett diktverk med en sådan i ett vetenskapligt, historiskt arbete, skall man (osv.). Larsson PoesLog. 35 (1899).
-TRAFIK. (i sht i fackspr.) motsatt: godstrafik. SvT 1852, nr 20, s. 2. Persontrafiken å statens jernvägar. SFS 1876, nr 2, s. 1. Därs. 1937, s. 533. —
-TRANSPORT. (i sht i fackspr.) jfr -befordran. 2VittAH 18: 141 (1839, 1846). Persontransporten .. verkställdes (i forntiden) medelst bärstolar. 2UB 9: 279 (1905).
-TÅG. järnv. järnvägståg som utan att vara snälltåg huvudsakligen är anordnat för personbefordran. Jungberg (1873). SFS 1935, s. 531.
(2, 3) -UPPFATTNING~020. uppfattning av en persons individuella egenskaper. Hans personuppfattning är skarp, och han tar sällan fel. Östergren (1934).
-VAGN.
1) järnv. järnvägsvagn avsedd för personbefordran. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, 2Bil. 5 b, s. 34. SFS 1935, s. 521.
2) (i fackspr.) automobil (särsk. sådan som icke är omnibus) avsedd för personbefordran. Nerén HbAut. 1: 70 (1911). Ssgr (till 1; järnv.): personvagns-park. jfr park, sbst.2 6. BtRiksdP 1904, 6Hufvudtit. s. 219. -sätt. om ett antal med varandra hopkopplade personvagnar. PT 1898, nr 2, s. 3. SFS 1920, s. 2485. —
-VAL, n.
1) till 2: handlingen att utse den person som skall bekläda en post o. d. Wachtmeister AntBr. 126 (1915). Ett personval, som .. visade sig utomordentligt lyckosamt. Andersson KinPingv. 248 (1933).
2) till 3: val av en person, grundat uteslutande l. företrädesvis på det förtroende l. den sympati man hyser för honom ss. människa (o. icke ss. medlem av ngt visst politiskt parti). (En val-)metod, som i högre grad än för närvarande möjliggör direkta personval. BtRiksdP 1924, 5: nr 21, s. 1. DN(A) 1934, nr 221, s. 2. —
-VÅG; pl. -ar. för vägning av personer. Lundin NSthm 8 (1887).
Spoiler title