SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1931  
HINNA hin3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(hind(h) VarRerV 8 b (1579), OMartini QuatConc. F 1 b (1614). hinna 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. hinna, motsv. d. hinde (ä. d. äv. hind), isl. hinna; möjl. besläktat med SKINN]
1) (väsentligen) av bindväv bestående, lamellartad bildning som omsluter l. sammanhåller organ l. organdelar hos människor l. djur, membran; äv. om likartad vävnad hos växter (se c). VarRerV 6 (1538). Hwj är hinnan (i moderlivet) för tina skul sönder rempnat? 1Mos. 38: 29 (Bib. 1541). (Han såg något som var) hwijtare änn hinnan i eggskalet. Verelius Herv. 147 (1672). Hvar och en särskilt del af vår kropp är öfverdragen med sin hinna, lika så hvar cavitet innantil. Rosenstein Comp. 18 (1736). Linné Öl. 215 (1745). (Hjärnan o. ryggmärgen) omgivas .. av tre bindvävshinnor, hårda hinnan, spindelvävshinnan och mjuka hinnan. Hammarsten o. Pehrson Männ. 103 (1920). — jfr BEN-, BIND(VÄVS)-, BLINK-, BRÖST-, DRUV-, FETT-, FOSTER-, FÅR-, FÖL-, GLAS-, GUL-, HJÄRN-, HORN-, ISTER-, KÄRL-, MUSKEL-, NÄT-, ROT-, RÄGNBÅGS-, SAMMETS-, SEN-, SIM-, SKAL-, SLEM-, TARM-, TRUM-, VATTEN-, ÅDER-HINNA m. fl. — särsk.
a) om djurhinna använd för olika praktiska ändamål; förr i sht i stället för glas i fönster l. lyktor l. för tillslutning av buteljer; jfr BLÅSA, sbst. 1 a slutet. (De hade) seedt genom hinnan hwadh the (andra) gjorde. ConsAcAboP 1: 451 (1650). Bouteillerna förses med goda korkar, och hinnor, eller med harts. Linné Sk. 401 (1751). Linderholm (1803). — jfr FÖNSTER-, GULDSLAGAR-HINNA.
b) (†) om fördunkling av ögonlinsen o. d., som man förr ansåg bero på en hinna som förorsakade synens försvinnande; i sht i fråga om starr; ofta liktydigt med: grå starr. Hinnan gick honom vthaff öghonen, lijka som hwdhen aff itt ägg. Tob. 11: 13 (Bib. 1541). Emoot Hinnan eller Staar. Lindh Huuszapot. 47 (1675). Bruno Gumm. 7 (1762). Meurman (1846). — särsk. i bildl. anv.; jfr FJÄLL, sbst.2 3. OMartini QuatConc. F 1 b (1614). Medelst denna balsam (dvs. Guds ord) föll honom (dvs. Augustinus) hinnan från ögonen, at han kunde finna åtskilnaden emellan kötsens och andans lustar. Hoffmann Förnöjs. 43 (1752).
c) bot. Warg 387 (1755). Växtecellerna ega vanligen utomkring protoplasmat en hinna, cellmembranen. NF 3: 137 (1878). (†) Roten (av amaryllis) är en lökväxt med hinna utom hinna .. rundaktig. Linné i VetAH 1742, s. 94. — jfr BLAD-, CELL-, FRÖ-HINNA.
2) oeg., om ngt som till utseendet (gm tunnhet l. genomskinlighet) liknar en hinna (i bet. 1); äv. om tunt överdrag l. beläggning av ngt ämne ovanpå l. omkring ett annat, särsk. om gm intorkning uppkommen tunn betäckning av såryta o. d., sårhinna. SvBl. 7: 388 (i handl. fr. 1789). — jfr BILD-, DIFTER, EMULSIONS-, FLOTT-, GLAS-, HONUNGS-, KAUTSCHUK-, KOLLODIUM-, KOPPAR-, NÄVER-, OXID-, SILVER-, SÅR-HINNA m. fl. — särsk. om lager av fastare konsistens på ytan av en vätska, ”skinn”. Berchelt PestOrs. B 7 a (1589). Den hinna, som vid kokning af söt mjölk uppstår på dess yta, består af ostämne. Grotenfelt Mejerih. 24 (1881).
3) (numera knappast br.) i bildl. anv. av 1 o. 2; jfr äv. 1 b slutet. Sådane .., som intet älska annat än skalet och den yttersta hinnan af förstånd. Kling Spect. T 4 b (1735; eng. orig.: the husk and rind of wit). Kroppen är ju blott ett skal, en jordisk hinna / För själen, arfvinge till skyn. Franzén Skald. 2: 221 (1799, 1828). Wecksell SDikt. 287 (c. 1861).
Ssgr: A: (1) HINN-ARTAD, p. adj.
(1 c) -BLAD. bot. alg av släktet Ulva Lin., som har hinnartade blad. Liljeblad Fl. 602 (1816). Lundell (1893).
-BÄR, se HINDBÄR.
(1 c) -FJÄLL. bot. hinnartat fjäll. Lindman NordFl. 3: 384 (1905).
-FJÄLLIG. [avledn. till -FJÄLL] bot. försedd med hinnartade fjäll. Hartman Fl. XVII (1838).
(1 a) -FORM, pl. -ar. särsk. tekn. form (se d. o. II 5) bestående av guldslagarhinnor; jfr GULDSLAGAR(E)-BOK. Almroth Karmarsch 190 (1838). 2NF 10: 601 (1908).
(1 c) -FRUKT. bot. benämning på den för gräsen karakteristiska nötfrukten vari fröet omslutes av den med fröskalet sammanvuxna, hinnaktiga fruktväggen. Agardh Bot. 1: 361 (1830). LB 2: 249 (1900).
(1 c) -KANT. i sht bot. hinnaktig kant. Hartman Fl. LXVII (1832).
-KANTAD, p. adj. [till -KANT] bot. försedd med hinnaktig kant. Hartman Fl. XI (1820).
(1) -KRÄFTA, f. l. r. [namnet syftar på den ofta hinnartade kroppsbeklädnaden] zool. kräftdjur tillhörande underklassen Entomostraca; motsatt: skalkräfta; i sht i pl. Thorell Zool. 2: 409 (1865). SkrGbgJub. 2: 470 (1923).
(1) -LABYRINT. [efter nylat. labyrinthus membranaceus] anat. det i benlabyrinten befintliga, av hinnor bestående labyrintformiga organet i människans inneröra; äv. om motsvarande organ hos djur. Thorell Zool. 1: 177 (1860). Broman Männ. 2: 105 (1925).
(1 c) -LAV. (†) bot. laven Amphiloma lanuginosum Hoffm. Acharius Lich. 121 (1798).
(1) -LIK, adj. (hinn- 1800 osv. hinne- c. 17951913) Fischerström 4: 353 (c. 1795). Platta .. och tunna .. ända till hinnlika (blad). Hartman Fl. XXII (1838).
(1, 2) -LÖS. som är utan hinna. —
(2) -SIDA, sbst.2 särsk. fotogr. Hinnsidan på en fotografiplåt. Malmberg David 81 (1910). 2NF 24: 176 (1916).
(1 c) -SKIVLING. (†) svamp av släktet Marasmius Fries, vars hatt är tunn som en hinna, broskskivling, brosksvamp. Hinnskiflingar igenkännas af en tunn, seg, merendels platt hatt. Fries Ant. 52 (1836).
(1 c) -TANDS-MOSSA. [jfr det nylat. släktnamnet Leptohymenium, av gr. λεπτός, tunn, o. ὑμένιον, hinna] (†) mossväxt av släktet Leptohymenium Schwægr., som är försett med en tunn, flikig hinna i toppen av sporkapseln. Hartman Fl. 339 (1849).
(1, 2) -TÄCKT, p. adj. Retzius Djurr. 216 (1772).
B (numera knappast br.): HINNE-BÄR, se HINDBÄR.
-LIK, se A.
Avledn.: HINNA, v.1
1) (†) till 1: överdraga med hinna; anträffat bl. i pass. i intr. bet. Hans ögon hinnades (på grund av sinnesrörelsen). EP 1792, nr 62, s. 4.
2) (vard., föga br.) till 2, refl.: överdragas med hinna. Så att den vita saften, som sipprat ut (ur maskrosrötterna) vid skärningen hinnar sig. Högstedt MatnVVäxt. 44 (1918).
HINNAKTIG, adj. till 1. Hoorn Jordg. 2: 219 (1723). (Bladen kallas) Hinnaktiga, då de äro mycket tunna och böjliga. Forssell InlBot. 142 (1888); jfr HINNA, sbst. 1 c.
Avledn.: hinnaktighet, r. l. f. Martin Bensj. 328 (1782).
HINNIG, adj.1 (-ig 17991830. -og 1759) till 1.
1) (numera föga br.) hinnaktig. Acrel Chir. 151 (1759). Florman Anat. 2: 286 (1830). Tunn, fin, hinnig bark. Rietz 157 (1862); jfr HINNA, sbst. 1 c.
2) försedd med så l. så beskaffad hinna; ss. senare led i ssgr; jfr MJUK-, TORR-HINNIG.
Spoiler title
Spoiler content