publicerad: 1938
KVAST kvas4t, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er ArkliR 1551: 3 (1551: Esie quaster), LMil. 2: 86 (1687)).
Ordformer
(kvast (qu-, qv-) 1538 osv. kost 1687. kåst 1762)
Etymologi
[fsv. qvaster, koster (i bet. 1, 2), sv. dial. kvast, kåst, kost, motsv. d. kost, kvast, nor. kvast, kvost, kost, mnt. quast (quest), mht. o. t. quast (fht. questa), av ett germ. kwastu-, med sidoformen kwasta- (varav fin. vasta, kvast, särsk. badkvast), av omstridt urspr.]
1) (†) kvist, lövruska. Helsingius (1587). Folck .. kokade (under hungersnöd) lööff aff qvaster och annat sådant. Gyllenius Diar. 158 (c. 1660). — jfr LÖV-KVAST.
2) redskap (till sin väsentliga del) bestående av en bunt av kvistar l. växtfibrer l. tagel o. d. vilken i sin ursprungliga form är hopbunden i ena ändan och mer l. mindre yvig i den andra. VocLib. avd. 31 (c. 1580).
a) redskap för sopning (ofta med ett särskilt träskaft), sopkvast; äv. mer l. mindre bildl. VarRerV 25 (1538). (Jag) skal sopa honom medh förderffuelsens quast sägher Herren Zebaoth. Jes. 14: 23 (Bib. 1541). Om man .. sätter qwasten på ända i wråån; så skal thet (enl. folktron) wara ondt åth. Isogæus Segersk. 1142 (c. 1700). Af de mjuka qvistarne (på björken) göras qvastar och ris. Berlin Lrb. 58 (1852). SvKulturb. 7—8: 187 (1931). — jfr BJÖRK-, GAT-, PIASSAVA-, RIS-, SOP-, STALL-, UGNS-KVAST m. fl. — särsk. i ordspr. l. ordspråksliknande uttr. Nya Qwastar soopa wäl. Grubb 570 (1665). Nya qvastar sopa alltid väl, men de gamla rifva så bra i springorna. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om badkvast; utom i Finl. numera företrädesvis ss. senare ssgsled. Rudbeckius Kyrkiost. 42 (c. 1635). SPF 1831, s. 211. Cannelin (1921). — jfr BAD-, BADSTUGU-KVAST.
c) redskap för avlägsnande av damm l. flugor o. d., viska; numera bl. ss. senare led i ssgr. Linc. (1640; under muscarium). PH 6: 3998 (1756). — jfr DAMM-, FLUG-, KLÄD-KVAST.
d) redskap för besmörjning l. bestänkning o. d.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. VetAH 1739, s. 81. — jfr BECK-, BLOT-, FJÄDER-, KALK-, LIM-, PUDER-, STÄNK-KVAST m. fl.
e) i jämförelser. Linné Gothl. 205 (1745). Tag min (dvs. budbärarens) häst och far, så att eldgnistorna stå som en qvast efter er! Sparre Stand. 341 (1847). — särsk. (†) i uttr. rinna som en kvast, rinna häftigt o. i myckenhet, forsa. Weste (1807; familjärt). Björkman (1889).
3) i allmännare anv., om bunt l. knippe l. enskilt föremål som liknar en kvast (i bet. 2); äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; förr äv. om kärve. Rusttjensts Taxa til Hardt Korns Uträkning .. Koster eller Qwaster 20 på Trafwen (svarande mot en tunna hartkorn). LMil. 2: 86 (1687). En från hvitögat utgående qvast af blodkärl Cederschiöld HbBarnm. 322 (1843). I det andra. (hörnet av lärosalen stod) en qvast långa björkqvistar. Blanche Våln. 59 (1847). Fjädrar såsom påfågelsfjädrar .. som förekomma dels ensamma dels i qvastar. Schlegel o. Klingspor Herald. 77 (1874). (Järvens) hårbetäckning .. bildar vid svansspetsen en stor qvast. Lilljeborg Däggdj. 540 (1874). I Värmland har man av den sista kärven brukat förfärdiga små prydliga kvastar, vilka upphängdes å framväggen eller i högsätesvrån i stora rummet. Rig 1921, s. 45. Gula pilalléers kvastar. Blomberg Vallf. 25 (1926). — jfr FJÄDER-, HÄX-, MAR-, PÅFÅGLE-, SVANS-, TAGEL-, TROLL-KVAST. — särsk.
a) sjöt. på sjömärke: topptecken som utgöres av en l. flera risknippor, ruska; äv. om sjömärke (rödmålad prick) med dylikt topptecken, kvastprick, ruskprick. G1R 25: 399 (1555). SPF 1812, s. 325. Att qvastprickarna saknat qvastar. PT 1909, nr 254 A, s. 2.
b) [efter motsv. anv. i mnt. l. t.] (numera bl. ngn gg arkaiserande i fråga om ä. förh.) tofs; frans. HH 2: 30 (1548). Att den (dvs. G. II A:s värja) hade haft ”een qvast af guld och blått silke”, som ”hengde wedh knappen”. Alm BlVap. 45 (cit. fr. 1654). Gardinerna .. voro af hvit damastdräll med tofsar (qvastar) och snören. Böttiger Drottnh. 79 (1889; om förh. vid början av 1700-talet). (Bardisanens) utsirning med förgyllning och kvast (frans). Dahlgren LdeGeer 145 (1923). — jfr PÄRL-KVAST.
c) (vard.) knippe l. fång av (blommande) örter l. kvistar; bukett, ”blomsterkvast”. Rålamb 14: 139 (1690). En utsökt qvast af sällsynta blommor. Crusenstolpe Tess. 1: 26 (1847). Kvastar av Johannesgräs hängde i logdörrarna. Heidenstam Svensk. 1: 227 (1908). — jfr BLOM-, BLOMSTER-, KRYDD-, MIDSOMMARS-, ÅBRODDS-, ÖRT-KVAST m. fl.
d) i fråga om ljusfenomen: knippe av ljus l. strålar, strålkvast, eldkvast. En flera tum lång rödblå qvast af ljus. Berzelius Kemi 1: 63 (1817). Solen .. sköt hela qvastar af strålar mot öster. Strindberg RödaR 4 (1879). Lagerlöf Holg. 2: 95 (1907). — jfr ELD-, GNIST-, STRÅL-KVAST. — särsk. (†) på komet: svans. PPGothus Und. Y 5 b (1590). Gudh .. hafuer vptändt vnder himmelen itt nytt brinnande Blåsz, medh en lång spitzig qwast. L. Paulinus Gothus Com. B 2 b (1613). Phrygius 3Likpr. Dedik. 4 b (1618).
e) (i vitter stil) i fråga om ånga, rök, vatten. (En ångare syntes) som en liten prick i fjerran med en qvast af svart rök öfver sig. Hedin GmPers. 248 (1887). Ur fålens nos står röken rak i kvastar. Hansson NVis. 102 (1907). De plaska och plumsa, så att vattnet står i kvastar om benen. Boberg Ind. 23 (1928).
4) bot. blomställning som är en klase med blommorna i ungefär samma höjd; äv. om en samling av i ungefär samma höjd sittande blomkorgar. Gula blomster i rik qvast. Nyman VäxtNatH 1: 19 (1867; i fråga om Tanacetum vulgare Lin.). Fries Ordb. 99 (c. 1870). Areschoug LVäxt. 46 (1880). De i kvast sittande blommorna (av växtsläktet Iberis). 2NF 12: 305 (1909). — jfr BLOM-, BLOMSTER-KVAST.
Ssgr (i allm. till 2): A: (2 b) KVAST-BAD. (kvast- 1644—1749. kvasta- 1590—1620. kvaste- 1551 —c. 1700) [fsv. qvast(a)badh] (†) eg.: bad varvid den badande piskas med kvast; äv. bildl., dels: avbasning, risbastu, ”stryk” o. d., dels: slagsmål o. d. G1R 22: 468 (1551; bildl.). Ty angaff han (dvs. Gustav Vasa) the Swenskas .. tilstundande qwastabadh för the Calmariske Borgare. Phrygius Föret. 19 (1620). Rysserna .. anföllo Pålackerna medh sine Slungor, så at dher höltz ett starckt qwastebad, til dhesz Cossakerna kommo Pålackerne til hielp. Widekindi KrijgH 191 (1671). Lind (1749). —
(2 a) -BINDNING. —
(4) -BINKA. bot. växten Erigeron elongatus Led. (med blomkorgarna i kvast). Krok o. Almquist Fl. 1: 41 (1903). —
(4) -FIBLA. bot. växten Hieracium dubium Lin. (med blomkorgarna i mer l. mindre utpräglad kvast). Krok o. Almquist Fl. 1: 44 (1903). —
(2, 3) -FORM; pl. -er. —
(2, 3) -FORMIG. —
(2 a) -GUBBE. (vard.) gammal man som (tillvärkar o.) försäljer kvastar l. sopar med kvast. Möller (1807). Staden vaknade. Kvastgubbarna sopade gatorna. Bergman Mark. 91 (1919). —
(4) -KNIPPE. bot. knippe med blommorna sittande i ungefär samma höjd. Nyman VäxtNatH 1: 352 (1867). —
(2 a) -KÄPP. jfr -SKAFT. Att .. hon .. slagit honom med Qwastkäppen. VRP 1691, s. 643. Edberg TräB 154 (1929). särsk. (i fråga om l. med hänsyftning på ä. tiders folktro) i fråga om häxridt. Gyllenborg Vill. 24 (1721). Dessa, efter gjord besmörjning, på qvastkäppar, ugnsrakor eller ungboskap, genom luften ridande amazoner benämndes .. Trollkärringar. KLilljebjörn Hågk. 7 (1838). —
(2, 3) -LAV. bot. den kvastformiga laven Alectoria bicolor (Ehrh.) Nyl. Acharius Lich. 215 (1798). VetAH 1801, s. 345. Därs. 350. —
(2 a) -LÖV. (kvast- 1872. kvaste- 1908) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) kvistar av björkskog till kvastris. Bryta qvastlöf. Ahlman (1872). VgFmT II. 8—9: 55 (1908; efter handl. fr. 1561). —
(2 a) -MAKARE. (kvast- 1738 osv. kvaste- 1669) Risingh KiöpH 94 (1669). Ett knåpgöra det med, sa kvastmakarn, såg urmakarn arbeta. Ström SvenskOrdspr. 235 (1926). —
(2 a) -RIS. (kvast- 1749 osv. kvaste- 1641) björkris lämpligt l. avsett för kvastbindning. Lindner Tijdhfördr. 90 (1641). FoFl. 1914, s. 126. —
(2 a) -SKAFT. (kvast- 1804 osv. kvaste- 1706) KultHM 3: 73 (1706). Om Gud vill, grönskar ett kvastskaft. Ström SvenskOrdspr. 74 (1926). —
(4) -SPIREA. bot. o. trädg. växten Spiræa chamædryfolia Lin., med blommorna i kvast. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 45. —
(3 d slutet) -STJÄRNA. (kvast- 1613—1918. kvaste- c. 1700) (numera bl. ngn gg arkaiserande) komet. L. Paulinus Gothus Com. 17 (1613). Hallström K11 171 (1918). —
(3) -SVAMP. bot. svampen Exoascus betulinus (Rostr.) Sadeb., vilken förorsakar uppkomsten av ”häxkvastar” på björk. Krok o. Almquist Fl. 2: 179 (1907). —
(3 d) -URLADDNING~020. fys. elektrisk urladdning visande sig som en förgrenad ljuskvast. TT 1897, M. s. 28. TMatFysKemi 1920—21, s. 111. —
-VIPPA, r. l. f. kvastformig vippa.
1) till 2, 3. Ökenprickar .. äro intet annat än vanlig granstör med en qvastvippa qvarlemnad i toppen. Cnattingius 192 (1894). Haglund Masthugg. 172 (1928).
(2, 3) -VIS, sbst. o. adj. (kvast- 1867. kvaste- 1651) (†)
(2 a) -ÖRT. bot. den i södra Europa förekommande växten Kochia scoparia (Lin.) Schrad., som användes till kvastbindning. Nemnich Naturg. 1: 1016 (1793). Deleen 612 (1829).
B (†): KVASTA-BAD, se A.
C (†): KVASTE-BAD, se A. —
-LÖV, -MAKARE, -RIS, -SKAFT, -STJÄRNA, -VIS, se A.
Avledn.: KVASTA, v. [fsv. qvasta (i bet. 1)]
1) (†) till 1, 2: slå (ngn) med kvast, piska (ngn); äv. i uttr. kvasta uppå ngn; äv. mer l. mindre bildl. Tegel E14 41 (1612). LLaurentii Nyåhrspr. B 1 a (1618; i bild). Krokius PJAngermannus E 3 a (1630; bildl.).
2) (tillf.) till 2: hantera kvast, sopa med kvast. Taube Inte 86 (1918). Upptill (på bildsidan) två curlingherrar ivrigt kvastande. VeckoJ 1931, nr 3, s. 26.
Spoiler title
Spoiler content