publicerad: 1954
PRICK prik4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar, äv. (numera bl. i Finl., vard.; förr äv. att hänföra till sg. pricka) -or (ReglLootzInsp. 1696, s. B 3 a, Bergroth FinlSv. 63 (1916)) ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. pricka) Forsius Min. 87 (c. 1613), VDAkt. 1674, nr 11); förr äv. PRICKA, sbst.1, r. l. f.; pl. -or l. -er (se ovan); l. (efter prep. till, uppfattat ss. böjningsform av prick resp. pricka; se I 8) PRICKA prik3a2, sbst.2, förr äv. PRICKE l. PRICKO, oböjl. sbst. (se anm. under I nedan).
Ordformer
(prick (prich, priick, prik) 1526 (: prik) osv. pricka 1669—1788. — efter prep. till (i bet. I 8): pricka 1526 osv. pricke 1527—1674 (i vers, rimmande med icke). pricko 1737—1743)
I. [fsv. til prikka (i bet. 8), prikkor, pl. (i bet. 2; PMSkr. 296, 479); jfr d. prik, nor. prikk; av lt. l. ä. t. prick, motsv. holl. prik; jfr äv. dels (med samma bet.) feng. prica, pricca, eng. prick, dels (med bet.: spetsigt föremål, stång med spets o. d.; jfr II) isl. prika, mlt. pricke, holl. prik(ke), t. pricke, eng. prick; samhörigt med (möjl. urspr. vbalsbst. till) PRICKA, v. I. Anm. Formen pricka i uttr. till pricka har sannol. bildats i analogi med sådana uttr. som till handa, till väga, till hopa o. d., möjl. direkt efter (en icke uppvisad) lt. förebild to pricke (se ANF 5: 336 (1889)); jfr mlt. pricke, adv., till punkt och pricka, noggrant. — Jfr PRICK, adv., PRICKA, adj., PRICKIG]
1) figur l. märke som åstadkommes därigm att ett spetsigt föremål (särsk. en skrivpänna) tryckes mot en yta (utan förflyttning i sidled), punkt; särsk. om dylik l. liknande figur som användes vid skrift l. i tryck ss. del av vissa bokstäver (t. ex. av i l. ö). Sätta en prick. Siu aff forschriffune bokstäffuor (i runalfabetet) plegha stundom haffua en prick i sigh. OPetri 4: 555 (c. 1535). Såsom man eij heller får å ä och ö lempna vthan sijne wanlige Prickar. Wallenius Proj. A 3 a (1682). (Att i fonetiskt alfabet använda) i och j med prickar. Danell SvLjudl. III (1911). — jfr I-, MEDEL-PRICK. — särsk.
a) om prick l. liknande tecken (t. ex. en ”kråka”) använd (använt) för att utmärka l. markera ngt l. ss. speciell beteckning för anmärkning av ngt slag; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om anmärkningen. Med en prick i brädden utmärkte (han) de ord, som voro honom obekante. Ödmann AnvSkrift. 75 (1822). Revisorernas prickar eller märken i böckerna och på handlingarna .. böra (alltid) göras med anilin eller bläck. HandInd. 806 (1927). — särsk.
α) (i skolspr.) i fråga om anmärkning i skola (för okunnighet, ouppmärksamhet l. dyl.). Laurin 1Minn. 130 (1929).
β) sport. i fråga om markering av fel o. d. vid idrottstävling: minuspoäng, straffpoäng. DN(A) 1928, nr 317, s. 14. Arne Quint, som motorcyklade runt femtonmilabanan på blott nio prickar. SDS 1951, nr 293, s. 9. jfr TIDS-PRICK.
b) (vard. o. i vitter stil) om pricken över bokstaven i, i vissa bildl. uttr.; särsk. i uttr. sätta, vara, utgöra, sakna osv. pricken över i, stundom på i l. i-et o. d., se I, sbst. 1 c. — särsk.
α) (mera tillf.) om ngt som utgör en extra finess l. piffighet l. spets l. touche. VRydberg i GHT 1856, nr 164, s. 2. Ett pianopositivs långsläpiga toner sätta melankoliens prick öfver det hela (dvs. bullret i London). Vallentin London 531 (1912).
c) spelt. om vissa märken på biljardbordets skiva; äv. oeg., om de små plattor som i senare tid ersatt de ursprungliga märkena; jfr 2. HbiblSällsk. 2: 97 (1839). 2NF 3: 379 (1904). — jfr BILJARD-, KARAMBOLL-, KAROLINA-PRICK.
2) allmännare, om en figur som mer l. mindre liknar en prick (i bet. 1), liten rundad (stundom upphöjd) plätt l. fläck l. dyl. Öghat .. är sammansatt aff monga hinnor .. och haffua en liten prick vthi sich, then man kallar, Ögnasteen. OPetri 3: 521 (c. 1540). Pontica, är en Edelsteen, som i sijn färgho, är bestänckt medh gyllene prickar. Forsius Min. 122 (c. 1613). Til färgen var .. (strandkålsmasken) på bara ryggen gröngul, med täta, fina, svarta prickor. Kalm VgBah. 94 (1746). En jätterosett av mauvefärgat siden med ärtgröna prickar. VeckoJ 1952, nr 38, s. 41. — jfr FLUG-, HARTS-, STÄNK-PRICK m. fl. — särsk.
a) spelt. om de figurer på ett spelkort som ange kortets valör; äv. med särskild tanke på poängvärdet. Strand Tidsfördr. 1: 46 (1763). Spelet (”tjugonio”) gäller att ta hem så mycket som möjligt i stick och prickar. Werner o. Sandgren Kortox. 11 (1949).
b) (tillf.) bildl.: (liten) fläck, ”klick”. Hvilken skönhet får ej någon prick? CVAStrandberg 5: 190 (1862).
3) [specialfall av 2] om den lilla runda, svarta figuren i mitten på en måltavla; äv. oeg., ss. beteckning för den punkt l. plats där man bör träffa (mitt i mål l. dyl.) vid beskjutning av ngt. Douglas knappt spänt bågens stål / Och träffat taflan med sin blick, / Förr'n pilen satt i taflans prick. Arnell Scott Sjöfr. 170 (1829). Ossiannilsson Ork. 38 (1907). — särsk.
b) i uttr. skjuta prick, med ett skott träffa prick; stundom äv.: skjuta till måls (mot ngn l. ngt); jfr c. KrigVAH 1893, s. 120. Han spände bågen och sköt prick. Siwertz Varuh. 66 (1926).
c) (ngt vard.) prickskott. Nio prickar på tio skott! Östergren (1935). I det ögonblick kulan lämnade handen kände han på sig att det skulle bli prick. Nilsson HistFärs 62 (1940).
d) [jfr b] (ngt vard.) i uttr. kasta prick (på ngt), kasta till måls (mot ngt), med stenar l. dyl. försöka träffa ngt. Kasta prick på en tomflaska. Fogelström MötSkymn. 60 (1952).
e) (vard. o. i vitter stil) i bildl. uttr. som beteckna att ngn med ett yttrande träffar just det rätta l. ”slår huvudet på spiken” o. d. Sällan hade .. (svaren) träffat rakt i pricken. Swensson Willén 205 (1937). särsk. i uttr. träffa prick l. pricken (jfr a). Dahlgren Moreto 5 (1873). Janson CostaN 1: 28 (1910: träffade pricken). Byggmästare .. (N. N.) har .. träffat prick med sin salva mot byggbyråkratien. SvD(A) 1935, nr 168, s. 3.
4) (mera tillf.) minimal del av (ytan av) ngt; plätt. Wecksell SDikt. 241 (1861). Dante inser nu klart, att hvarenda prick i himmelen är ett paradis. 2SAH 50: 396 (1875). Vår lilla prick af verldsalltet. Wieselgren Hvirfl. 2: 127 (1891); jfr 5.
5) ytterst litet föremål (eg. så litet att det sett mot bakgrunden liknar en prick). Jorden, ehuru hon allenast är en liten prick i jemnförelse emot de öfrige himmelske kroppar. Nohrborg 92 (c. 1765). Jag försäkrade att det var en stor skilnad emellan .. (kommendantens) lilla Prick (dvs. fästningstornet) och Bergett Etna. CAEhrensvärd Brev 1: 34 (1781). PT 1912, nr 217 A, s. 3.
6) (vard.) ss. en allmän, skämtsam personbeteckning (med vag betydelse), kurre, prisse o. d.; oftast i förb. med ett adj. som närmare karakteriserar personen, t. ex. en glad, livad, lustig, rolig, hygglig, konstig prick. Landsm. XVIII. 8: 32 (1900; studentuttryck fr. Uppsala). En baron .. en snäll och treflig gammal prick. Elgström Fatt. 116 (1912). — jfr HEDERS-PRICK.
7) bildl., ss. beteckning för en ytterst liten (minsta tänkbara) del l. detalj av ngt (särsk. av ngt skrivet l. sagt); ofta i negerad sats l. negerat uttr., särsk. i uttr. icke en prick, icke det minsta grand, icke ett dugg, icke ett jota l. dyl.; utom i e numera bl. i anv. med tydlig anslutning till 1. Han hade icke ändrat en prick i sitt manuskript. Till thes ath himmelen och jordhen förgåås, wardher ey förgången then minste bokstaffuen, ey heller en prik aff laghen, förra än thet är alt skeedt. Mat. 5: 18 (NT 1526); jfr 1. Jag .. kan försäkra at döden skal vara mig kärare än at förlora en prick af Edert benägna förtroende. 2RARP 11: 122 (1739). Utan att afvika en prick ifrån sanningen. Stiernstolpe DQ 4: 341 (1819). Grimberg VärldH 10: 576 (1941). — särsk.
a) (†) i uttr. till (den) minsta prick, (in) till l. i minsta detalj; till punkt och pricka; fullständigt, uttömmande; i varje punkt l. avseende; i förb. med negation: (icke) på någon punkt l. i ngt avseende, (icke) det minsta grand, (inte) ett dugg; jfr g. Han ther til inthet brwtsligh ær j nogon motte til then minsta prich. G1R 4: 124 (1527). Hon vil jemt se den egna nyttans delar / Och ärans mål upfylt til minsta prick. Fabricius Amar. 8 (c. 1740). Rosenius Bud 279 (1858).
b) (†) i uttr. till sista pricken l. yttersta prick l. alla prickar o. d., fullständigt; i varje avseende; till punkt och pricka; jfr g. G1R 5: 52 (1528: til yterste prik). Til alla prickar bestrida Prosectors sysslan. Linné Bref I. 1: 70 (1756). Att .. (civilministern) hållit sitt ord till sista pricken. Samtiden 1874, s. 441.
c) (†) i uttr. till en prick l. till prick(en), till l. i minsta detalj; i varje avseende, till punkt och pricka, noggrant, noga; i förb. med negation: (icke) på ngn punkt l. i ngt avseende; (icke) det minsta grand, (inte) ett dugg; jfr g. L. Paulinus Gothus ThesCat. 11 (1631). Ty märck nu här till prick, / Hur Sönderdelning skall inrättas effter Skick. TrenchierB 1 (1696). Det lilla de lärdt utan til, men icke til en prick rätt förstådt. Grubb SanfBer. 17 (1721). Känna alla bivägar till pricken. Chydenius 98 (1765).
d) [jfr d. på en prik, holl. op een prik] (numera föga br.; se dock β) i uttr. på en prick, på pricken, exakt, precis o. d. Allt skall vara noga på en prick. Snoilsky 4: 66 (1887). Alltsamman stämmer på en prick. Sylwan Kellgren 136 (1912). Östergren (1935; ”mindre vanl.”). — särsk.
α) (†) i detsamma, prompt l. dyl. När thet är thenne här, så finnes then andra ther, på en prick, til at lägga sig vth för honom. Österling Ter. 3: 51 (1708).
β) (mera tillf.) = e β. Om det inte skulle vara så på en prick inomhus. Wærn-Bugge Bruksb. 157 (1925).
e) [jfr lt. op'n prick, holl. op de prik] (ngt vard., fullt br.) i uttr. på pricken, med en överensstämmelse l. noggrannhet l. precision som sträcker sig till varje minsta detalj l. är absolut, exakt, precis. Baruk visste på pricken, hvad en Platon .. i handskrift var värd. Rydberg Ath. 122 (1859). Föreläsaren, som på pricken känner publikens smak. SvD(A) 1929, nr 335, s. 13. Innan jag hunnit halvvägs (med att bestämma meridianhöjden) räcker kaptenen .. fram sitt resultat, som naturligtvis stämmer på pricken. Wilhelm AMKatt 283 (1938). — särsk.
α) i fråga om ett bestämt fixerande av ngt (med angivande av exakta detaljer, bestämda uppgifter o. d.); motsatt: på ett ungefär. (Jag) kan .. inte på pricken säga när det första korståget började. Hedenstierna Marie 258 (1896). Malmberg Åke 10 (1924).
β) övergående i bet.: perfekt (i alla avseenden), ”på kornet”. Fahlcrantz Kyrkoh. 152 (1907). Olof Molanders regi var på pricken. DN(A) 1930, nr 1, s. 11.
f) (†) i det adverbiellt brukade uttr. var prick, fullkomligt, exakt. Han (fick) wth sin Bodzdeel hwar prÿk lÿka mÿkett Emoth sina giffte sÿstrer. VDAkt. 1662, nr 111.
g) (†) i uttr. med formell anslutning till uttr. till (punkt och) pricka (se 8); särsk. till punkt och prick, till punkt och pricka; till minsta (punkt och) pricka, = a; till yttersta pricka, till var nogaste pricka, = b. Til hwar nogaste pricka. Pfeif DeHabitu 183 (1713). Alt hvad som imedlertid var giordt, under Hans May:tz borto-varande, frågade Han ut, til yttersta pricka. Nordberg C12 2: 667 (1740). (Jesus) har din sak gjort fyllest god, / Til hvar en punkt och pricka. Rutström SionNSång. 94: 9 (1778). Han .. visste alltid till punkt och prick hvad han och alla andra borde göra eller låta bli. Knorring Torp. 1: 176 (1843). BtHforsH 1: Föret. 2 (1905). — särsk. i förb. med negation: (icke) på någon punkt l. i minsta mån l. på något sätt l. dyl. Jag .. som aldrig vet mig vpsåteligen mina höga Förmän til pricka hafva förolämpat. VDAkt. 1757, nr 516. Aldrig skall, hvarcken Herr Probsten Wiesel eij heller Herr Baron Kosskull till minsta pricka kunna bevisa, at iag (osv.). Därs. 1760, nr 556.
8) [jfr d. til (punkt og) prikke; se för övr. anm. sp. 1817] i uttr. till (punkt och) pricka o. d., med en utförlighet l. fullständighet l. noggrannhet l. precision l. överensstämmelse som sträcker sig till varje minsta detalj l. är absolut; exakt, precis, i varje detalj; förr äv. med tanke mera på totaliteten än på detaljerna: fullständigt, alldeles, totalt (se särsk. a ζ, b γ); jfr 7 g.
a) (numera bl. arkaiserande) i uttr. till pricka. OPetri 1: 516 (1528). Kong:e Ma:tt .. kan (icke) til priicke vethe alle lägenheter, anthen vedh gräntzen eller i Rydzlandh. G1R 25: 395 (1555). Nu finne vi .., at til pricka blifvit upfyldt alt det, som i gamla Testamentets skrifter .. finnes vara förutsagt. Nohrborg 95 (c. 1765). Ingen människa .. kunde ju till pricka förutse alla tillfälligheter i denna ovissa, hala värld. Ahnlund AOxenstierna 178 (1940). — särsk.
α) (†) ss. bestämning till ord med bet.: skildra, berätta, uppräkna o. d., med tanke på skildringens osv. utförlighet o. noggrannhet i detaljerna; jfr ζ. RA I. 1: 397 (1544). Til pricka vprekna sina hemliga synder. Falck Und. 109 b (1558). (Inge Michelson) förtalde rätt till pricka alt thet Tyrannij som Konung Cristiern i Stocholm .. bedriffuit hade. Svart G1 16 (1561). Ihre (1769).
β) (†) i fråga om precision med avseende på läge l. tid. Hans nådis sändingebudt .. kunde .. ecke framkomma för motwäder skul till pricke på förstämde tijdt. G1R 4: 379 (1527). (Kompass-)Nålen .. var ganska qvick, at til pricka, efter minsta rubbning, återtaga sit rum. VetAH 1777, s. 278.
γ) (†) i fråga om ett bestämt fixerande av ngt, med angivande av exakta, precisa detaljer, precisa uppgifter o. d.; motsatt: på ett ungefär. OPetri 1: 52 (1526). At til pricka säga, huru många menniskor skulle kunna nähra och föda sig uti nogot upgifvit stycke land. Berch Hush. 26 (1747). Chydenius 300 (1766).
δ) (†) betecknande fullgörande av ngt med stor noggrannhet: noga; jfr ϑ. G1R 29: 792 (1559). (Några adelsmän) hafwa noga öfwerseedt och till pricka examinerat Sec: Johann Larssons Rekninger. RARP 3: 372 (1644). Lind (1749).
ε) (†) på ett bindande, till alla delar giltigt sätt, till full evidens l. dyl. SwarDaManif. 1644, s. G 4 b. Förgäfves söker du bevisa oss til pricka, / At Folk i Månan bor. Lenngren (SVS) 2: 88 (1793).
ζ) (†) med tanke företrädesvis på fullständigheten av ngt: helt, fullkomligt, fullständigt, till fullo l. dyl. Kan tu migh hielpa, förgät thet icke, / Itt ordh kan beställat til pricke. Gevaliensis Jos. 22 (1601). Som på skåde-speel man offta märka plär: / Först hufvud, sedan bröst, sen syns en man til pricka. TRudeen Vitt. 171 (1702). När alla omständigheter til pricka betracktas, så finner man (osv.). VetAH 1741, s. 154. — särsk.
α') i uttr. tömma l. dricka (ut) till pricka, dricka ur fullständigt, tömma i botten. Lucidor (SVS) 39 (c. 1670). De Män, som .. / Tömma Bolkar vth til pricka. Achrelius Mor. A 2 a (c. 1690). Bellman (BellmS) 2: 82 (c. 1767, 1791).
γ') i fråga om betalning l. leverans av ngt: till sista öret resp. fullt ut. Hwad Hö och Hafra anbelangar, ther Bonden icke skulle förmå och mäckta sådant så til pricka effter Ordinantien vthgifwa. Stiernman Com. 4: 169 (1677). Swedberg Lefv. 430 (1705, 1729). Betala til pricka sin skuld. Widegren (1788).
η) (†) just, precis. Ack arma flicka! / At dig bedra, det är til pricka / Alt hvad som denna junckern vil. Lenngren (SVS) 1: 344 (1781). Envallsson Bob. 8 (1788).
ϑ) (†) övergående i bet.: perfekt (i alla avseenden); jfr δ. (Lagsagorna) som icke lätteligen kunna så til pricka af enom skötas. Gustaf II Adolf 10 (c. 1620).
b) i uttr. till punkt och pricka. Brenner Pijn. 36 (1727). Jag hotade honom med allehanda straff, om han icke fullgjorde mina befallningar till punkt och pricka. Carlstedt Her. 1: 119 (1832). Nog känner jag till punkt och pricka exercisreglementet. Wingård Minn. 1: 16 (1846). Beskrifningarna på .. (en viss person) stämma till punkt och pricka in på de om tjufven å sistnämnda plats. VL 1897, nr 186, s. 4. Den framställning, som herr Ekman lämnade, bekräftar till punkt och pricka herr Lindmans framställning. SvD(A) 1932, nr 192, s. 4. — särsk.
β) (†) betecknande att en viss benämning användes med fullt fog. Den som alltid nykter är / .. Är en skälm till punkt och pricka. Bellman 1: 239 (1788).
γ) (†) allesammans. Botten. Nå, ä' vi nu alla församlade här? Qvitten. Till punkt och pricka. Hagberg Shaksp. 1: 36 (1847).
δ) (†) övergående i bet.: perfekt (i alla avseenden); jfr a ϑ. Altifrån sidstberörde tid intill Julii månadz början 1758 förestått till punct och pricka, Gudi ära, utan ringaste defect, hela Pastors syslan i Ölmstad. VDAkt. 1760, nr 62.
c) (†) i det adverbiella uttr. punkt och pricka. ASScF 10: Minnestal 1: 5 (1872, 1875).
d) (†) i uttr. från punkt till pricka, = a α. Jag måste från punkt till pricka beskrifva alltihop. AGeijer (1847) i Solnedg. 4: 100.
II. [av lt. prikke, t. pricken; sannol. etymologiskt identiskt med isl. prika, mlt. pricke, holl. prik(ke), spetsigt föremål, stång med spets o. d. (se vidare under I); i sv. numera ofta uppfattat ss. bildl. anv. av I] sjöt. (mindre) sjömärke bestående av en upprättstående, vanl. förankrad stång, antingen försedd med tecken av ngt slag, t. ex. en kvast l. tvärslå l. dyl., l. utan ngt tecken (slätprick), avsett att utmärka grund l. farled o. d. Utsätta prickar. ReglLootzInsp. 1696, s. B 3 a. Alla grund i Farvatn böra med Remmare och Prickor af Lotsar och Skärgårds Bönder utmärkas. LandtmFörordn. 85 (1765). Skutor som svänga kring skär och prickar. Karlfeldt FlBell. 61 (1918). — jfr BALLONG-, FLAGG-, GRUND-, KON-, KRYSS-, KVAST-, NORD-, OST-, RUSK-, SJÖ-, SKÄRGÅRDS-, SLÄT-, SYD-, UTSJÖ-, VINTER-, VÄST-PRICK m. fl.
Ssgr (Anm. Vissa av ssgrna nedan kunna äv. hänföras till pricka, v.; jfr äv. prick, adv. ssgr): A: (I 2) PRICK-ARV, r. bot. växten Anagallis arvensis Lin., rödarv. Kindberg SvNamn 16 (1905). —
(I 1 a β) -BELASTAD, p. adj. sport. belastad med prick(ar) l. straff- l. minuspoäng. DN(A) 1928, nr 317, s. 14. —
(I 2) -FISK. [jfr d. prikfisk] zool. fisk av familjen Scopelidæ (med rader av prickformiga lysorgan); i pl. äv. ss. namn på familjen. Nilsson Fauna 4: 479 (1853). —
(I 1 a) -FRI. [jfr nor. prikkfri] fri från prickar l. anmärkningar o. d.
c) i sht sport. om bilist: vars körning icke ger l. gett anledning till anmärkning, som kör(t) hänsynsfullt o. felfritt (utan att göra sig skyldig till trafikförseelse l. att åstadkomma trafikolyckor o. d.). Ett antal förare .., vilka under minst 20 år kört prickfritt. GHT 1943, nr 161, s. 6.
d) (ngt vard.) allmännare: som är utan anmärkning, felfri, perfekt. Högström-Löfberg TLyckhD 257 (1929). Om man undantar att intonationen någon gång icke var helt prickfri, klingade det hela bra. NDA(B) 1930, nr 304, s. 8. —
(II) -HÅLLARE. sjöt. person med uppgift att svara för prickhållningen inom ett distrikt. SFS 1886, nr 31, s. 3. —
(II) -HÅLLNING. sjöt. handlingen att hålla ett visst sjödistrikt med behövliga prickar. Gynther Förf. 9: 700 (1870; efter handl. fr. 1864). —
(I 2) -KARTA, r. l. f. kartogr. karta på vilken fördelningen av ngt markeras med prickar, var o. en utmärkande en viss enhet l. ett visst antal enheter. Prickkartorna öfver folktäthet. Ymer 1915, s. 269. —
(I 2) -LAV, r. bot. namn på vissa lavarter av släktet Verrucaria Wigg., vilkas fruktkroppar framträda ss. svarta prickar, särsk. arterna V. nigrescens Pers. (svart pricklav) o. V. rupestris Schrad. (grå pricklav). VetAH 1795, s. 137. —
(I 1, 2) -LIKNANDE, p. adj. —
(I 2) -MANÉR. konst. manér att måla med användande av prickar i st. f. streck l. pänseldrag; jfr pointillism. SDS 1905, nr 129, s. 2. —
(I 2) -MASK; pl. -ar. (†) zool. larv (med prickig teckning) av mätarfjärilsarten Phalæna Evonymella Lin. Bergman SvarVetA 6 (1769). PJBergius PVetA 1780, s. 103. —
(I 2) -METOD. kartogr. metod att på en karta markera fördelningen av ngt med hjälp av prickar, var o. en utmärkande en viss enhet l. ett visst antal enheter; jfr -karta. Ymer 1919, s. 40. —
(I 2) -MUSSERON. bot. svamparten Tricholoma rutilans (Schäff. ex Fr.) Quél., vars hatt o. fot ha purpurröda prickar. Krok o. Almquist Fl. 2: 199 (1907). —
(I 2) -ROST. lant. sjukdom på vissa gräsarter, som utmärkes av små gula punktformiga sår på bladen. Lindfors SjOdlVäxt. 16 (1927). —
(I 2) -SJUKA. [jfr d. priksyge] trädg. sjukdom hos äpplen, som utmärkes därav att små partier av fruktköttet närmast under skalet dödas o. färgas bruna. LAHT 1910, s. 101. Lindfors SjOdlVäxt. 43 (1927). —
(II) -SKIFTE. sjöt. om de distrikt vari ett område uppdelas med hänsyn till prickhållningen. Gynther Förf. 9: 700 (1870; efter handl. fr. 1864). —
(I 3) -SKJUTNING. skjutande av prickskott, precisionsskjutning; vanl. om individuell skjutning som värkställes av enstaka, träffsäkra skyttar; motsatt: skjutning i salva. Wikner InfTakt. 18 (1920). SoldatinstrLuftv. 1946, s. 325.
(I 1, 2) -SKRIFT. om blindskrift (vars tecken bestå av upphöjda prickar), punktskrift. Edqvist Musik 68 (1946). —
(I 3) -SKYTT. träffsäker skytt; skytt som utför precisionsskjutning (o. som i regel är utrustad med speciella riktmedel, vanl. kikarsikte, för detta ändamål). Östergren (1935). SoldatinstrInf. 1944, s. 301. —
(I 2) -SNYLTA, f. l. r. (†) zool. taggfisken Sciæna punctata Lin. (med svarta prickar på kroppen). Linné MusReg. 66 (1754). —
(I 2) -STARR. bot. starrarten Carex punctata Gaud. (med nervlösa, punkterade fruktgömmen). MosskT 1896, nr 4, s. 14. —
(I 2) -STICKA, v., -ning. skrädd. sticka en söm på (ngt) på så sätt att de synliga delarna av tråden bilda en rad av prickar (med mellanrum utan synlig tråd). Fröberg Skrädd. 89 (1941). —
-SÄKER.
1) till I 3: säker att träffa prick, träffsäker. SvD(A) 1931, nr 262, s. 20. Skjuta fort och pricksäkert. Dahlin SvartL 235 (1934).
2) [bildl. anv. av 1 l. möjl. ssg med prick, adv.] (ngt vard.) som träffar prick (med sitt yttrande l. dyl.); träffsäker; äv.: alldeles säker. Det var alldeles rätt och pricksäkert sagt. Lundh EvLustg. 22 (1928). —
-TECKNING.
(I 1, 2, 4) -VIS, adv. (prick- 1747—1839. pricke- c. 1730) (numera bl. tillf.) i prickar; i form av prickar; förr äv.: i små fläckar, fläckvis. Broman Glys. 3: 287 (c. 1730). Att .. (kalksten) vittrar prickvis. Brunius Resa 1838 170 (1839). —
(I 2) -ÖDLA. (†) zool. ödlan Lacerta viridis Laur., med rader av svarta prickar på ryggen o. sidorna. Linné MusReg. 46 (1754).
B (†): PRICKE-VIS, se A.
Avledn.: PRICKAD, p. adj. (utom ss. senare ssgsled numera föga br.) till I 1, 2: försedd med prickar, prickig; jfr pricka, v. IV 2. Prickade ärter. Rudbeck HortBot. 90 (1685). Fläckade och prickade ägg. NF 3: 1518 (1880). jfr guld-prickad. —
PRICKIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content