publicerad: 1962
RÖKA rø3ka2, v.2, -er, -te, -t, -t; äv. (i vissa trakter) -ade (pr. ind. sg. akt. -ar KKD 5: 42 (1709) osv.; -er LPetri Sir. 24: 21 (1561) osv. — pr. ind. sg. pass. -as Brahe Oec. 112 (1585; uppl. 1677) osv.; -es Brahe Oec. 98 (1585; uppl. 1920), Törner Vidsk. 68 (c. 1740) osv.; -s Fahlcrantz 1: 169 (1846, 1863) osv. — ipf. -ade KKD 2: 16 (1704) osv.; -te OPetri 1: 427 (1528) osv. — sup. -at VRP 1677, s. 171, osv.; -it Strindberg Brev 1: 11 (1862); -t Teitt Klag. 288 (1555) osv. — p. pf. -ad VgFmT I. 8—9: 93 (1554: rökett sill), KlädkamRSthm 1575 D, s. 22 (: Röckatt Sildh), HovförtärSthm 1692 A, s. 2842, osv.; -d PH 6: 4753 (1758); -t G1R 3: 214 (1526) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(röch- 1555 (: röcht, sup.)—1704 (: röchte, ipf.). röck- 1526 (: röckth, p. pf. n.), 1575 (: Röckatt, p. pf.)—1734 (: röckt, p. pf.). rög- 1530 (: rögtt, p. pf. n.). rök- (-öö-) 1528 osv. -a 1575 osv. -ia (-ja) 1541—1739)
Etymologi
[fsv. rökia; jfr fd. o. dan. røge, isl. reykia, mlt. rōken, fht. rouhhen (t. rauchen), feng. rēcan (eng. reek); dels kausativum till RYKA, v.2, dels avledn. av RÖK, sbst.2 — Jfr RÖKA, sbst., RÖKE, sbst.2]
1) (gm att antända ngt) framkalla rök (se RÖK, sbst.2 1); använda rök l. ngt som avger rök; dels (o. vanl.) om person, dels (särsk. i d) om anläggning för rökning o. d.; ofta med obj., särsk. dels betecknande ngt som bringas att alstra rök, dels betecknande ngn l. ngt som utsättes för l. behandlas med rök; äv. i uttr. röka med ngt, använda ngt ss. rökelse l. rökmedel. — jfr AN-, BE-, BORT-, GENOM-, IHJÄL-, IN-, NED-, UT-RÖKA m. fl. o. SVART-RÖKT m. fl.
a) (numera mindre br.) i fråga om kulthandling inom vissa religioner: (an)tända rökelse l. rökoffer l. offereld (på ett altare l. i ett tämpel l. för l. inför l. åt en gud o. d.); använda rökelse; offra rökoffer; låta rök strömma från rökelsekar (under det att detta svänges); äv. med obj. (se α—γ, δ α'—γ'); jfr RÖK, sbst.2 1 b. Aaron togh rökilsekarit .. och lopp mitt j bland menigheten och röökte. OPetri 1: 427 (1528). J .. röken in för Baal, och fölien fremmande gudhar effter. Jer. 7: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: tänden offereld åt Baal). Om Nunnor swettade Wiroch (dvs. virak), så rökte man offta i Clostren .. (dvs.) Dhet man kan haa vthan Penningar. Dhet kan man och sällia för gott kiöp. Grubb 613 (1665); jfr c. Vid ändan af hvarje bänkrad ställer sig den rökande och svänger rökelsekaret utåt bänken. Ljunggren Resa 37 (1871). IllSvOrdb. (1958). — särsk.
α) med obj. betecknande rökelse l. rökoffer o. d. (jfr j): antända l. använda l. låta brinna; förr äv. med obj. betecknande rök från offer: låta uppstiga. Aaron skal ther på (dvs. på rökelsealtaret) rökia gott röökwerck. 2Mos. 30: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: antända välluktande rökelse). Hwar the .. sågho en högh backa eller tiockquistat trää, ther offradhe the sitt offer .. och rökte ther sin söta röök. Hes. 20: 28 (Därs.; Bib. 1917: läto .. sina offers välbehagliga lukt uppstiga). KKD 3: 232 (1711).
β) (†) med (indirekt) obj. betecknande gud(abild) l. helgon(bild) l. föremål som anses ha övernaturliga egenskaper: antända rökelse inför, offra rökoffer åt. The offuergiffua migh, och rökia androm Gudhom. Jer. 1: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar). The .. rökia sinom garnom. Hab. 1: 16 (Därs.; Bib. 1917: tänder offereld åt). Dyrka .. (helgonen) medh theras Beläters Tilbedjande och Rökiande. Schroderus Os. 2: 457 (1635; lat. orig.: statuarum adoratione & suffitu). Eberhardt AllmH 2: 248 (1768).
γ) (†) med obj. betecknande ngn l. ngt som välsignas l. inviges: svänga rökelsekar framför l. låta doften av rökelse strömma över (o. därmed välsigna l. inviga); äv. med obj. betecknande lokal o. predikativ betecknande resultat, i uttr. röka ngt fullt med ngt, fylla ngt med röken av ngt. Mahomets Präster hafwa .. rökt Kyrckian med Wirack så full, at Pelegrimmarne .. intet kunna märcka deras lätfärdiga bedrägeri. Dryselius Måne 44 (1694). Dessa palmer skulle nu först välsignas. Påfven läste öfver dem en mängd böner, rökte dem tre gånger med rökelsekaret, och nu ansågos de heliga. Böttiger 6: 269 (1836). — särsk. i uttr. röka ngn till biskop, svänga rökelsekar framför ngn vid den ceremoni varigm han inviges till (katolsk) biskop. Fahlcrantz 1: 169 (1846, 1863).
δ) (†) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i uttr. röka (in)för ngn l. på (l. vid) ngns altare, dyrka l. tillbedja l. lovprisa l. smickra ngn; äv. med saksubj. Brenner Dikt. 1: 167 (1709, 1713: wid hennes (dvs. lyckans) altar). Lycksalig then, som ei på Lyckans altar röker. Kolmodin QvSp. 1: 585 (1732). Hans (dvs. bondens) hand ej för den lycka röker, / Som undanflyr den henne söker. JGOxenstierna 1: 26 (1805). Polyfem II. 39: 1 (1810: inför Eder). Har du (dvs. Atterbom) sett, huru Rabulistbladen nu röka för Tegnér. Beskow (1846) i 3SAH XXXVII. 2: 250. — särsk.
α') motsv. α, i uttr. röka äreoffer l. offers lov, sjunga lovsånger (till ngn), lovprisa. Wi röke Offers Lof till den i Högden bor. Frese VerldslD 107 (1719, 1726). Nordenflycht Skaldek. 6 (1744).
β') motsv. β, övergående i bet.: dyrka l. tillbedja l. lovprisa (ngn l. ngt). (Bön till Gud är) thet sanskylligha rökelset, ther medh man thetta helgha Sacramentet (dvs. nattvarden) rökia skal. LPetri DialNattw. I 1 a (1562). Lyckan giör han all sin ära; / Den Gudinnan som han rökt / När hon giör sin anslag twära / Är hans hierta för dig lyckt. Runius (SVS) 2: 26 (c. 1699). Nordenflycht QT 1745, s. 84.
b) (numera bl. tillf.) i fråga om bruk att bereda ngn en njutning l. hedersbetygelse, med obj. (l. bestämning inledd av prep. på) betecknande person l. kroppsdel l. klädesplagg o. d.: låta välluktande rök strömma över; äv. i uttr. röka ngn l. ngt med ngt, låta välluktande rök från ngt strömma över ngn l. ngt, röka ngn i ansiktet, låta välluktande rök strömma över ngns ansikte, röka ngn ansiktet fullt med ngt, låta röken av ngt strömma över ngns ansikte. (Tjänarna) rökte osz Ansichtet fult med allehanda wälluchtande Rökewärck. Rålamb Resa 26 (1658, 1679). (En betjänt) kastade ett grönt tunt silckesärmekläde öf:r H:r Envojens hufwud, hwarunder han uhr ett silf:r-röök-faat rökte honom i ansichtet. KKD 5: 250 (1711). Aloe .. anföres ibland de specerier och kryddor, med hvilka Österlänningarne plägade röka sina kroppar, kläder och hus. Bælter JesuH 6: 632 (1760). Tvänne trälinnor på knä rökte på .. (den besökande damens) hår, kläder och näsduk, som är tillika en stor ärebetygelse. SvMerc. 1765, s. 233.
c) i fråga om antändning av rökmedel l. användning av rök (se RÖK, sbst.2 1 c) för att fördriva insekter l. skadedjur o. dyl. l. för att utrota ohyra l. för att desinficera l. för att sprida vällukt (o. därigm fördriva obehaglig lukt) i bostadsrum o. dyl. l. till behandling av sjukdom (i fråga om ä. förh. äv. ofruktsamhet) o. d. (jfr j); äv. i utvidgad anv. (motsv. RÖK, sbst.2 2), i fråga om utrotning av ohyra o. dyl. l. desinfektion med vissa gaser (särsk. cyanvätegas) l. ångor l. (förr) i fråga om behandling av sjukdomar med ångor (t. ex. av ättika). Mineralsur rökning, se MINERAL-SUR a. Lemnius Pest. 29 (1572; uppl. 1917). (De som bo i ett hus där någon dött i pest skola) rense theras Huss, medh twettande, sopande och rökiande, på thet fliteligeste. Berchelt PestOrs. B 8 a (1589). Att med ättika röka under kläderna (på de kolerasjuka), är ganska tjenligt. SPF 1831, s. 211. Vi skola torka (äppel-)skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum. Almqvist TreFr. 2: 126 (1842). I husen rökades med chlor och svafvelsyra (under en koleraepidemi). Hellberg Samtida 1: 29 (1870). Råttornas utrotande genom rökning med svavelsyrlighet eller generatorgas. SFS 1915, s. 1644. ”Ni får bo därborta i den baracken, men akta Er för ohyra, vi skall röka i morron” sa Frisk. Rallarminn. 132 (1949; om förh. c. 1900). — jfr KLOR-, NED-, SVAVEL-RÖKA m. fl. o. KALOMEL-, KOLERA-, MERKURIAL-, OHYRES-RÖKNING m. fl. — särsk. med obj. betecknande lokal l. föremål som är l. varit utsatt för ohyra o. dyl. l. har dålig lukt l. person l. lokal l. föremål som är l. varit utsatt för smitta l. person l. djur l. kroppsdel som lider av sjukdom o. d.: behandla l. desinficera l. rena med rök (l. gas l. ångor); äv. refl.: (låta) behandla sig med rök (l. ångor); äv. i uttr. röka ngt l. ngn (äv. sig) med ngt (t. ex. pulver l. rök), (låta) behandla ngt l. ngn (resp. sig) med rök (l. ångor) från ngt (t. ex. pulver) resp. med ngt (t. ex. rök). Så skal man och så haffua Eelden vthi samma Cammar (där någon dött i pest), then röökia (osv.). Berchelt PestOrs. D 3 a (1589). (Att) Rökia Sigh och sina Sängeklädher wäl, mz Enebärs eller .. rhå Ekewedz och Bladz rök (är nyttigt mot pest). L. Paulinus Gothus Pest. 76 a (1623). Tagh Lijn- och Hampefrö, giör ther aff een Röök, och röök Brösten medh (mot bröstböld). Lindh Huuszapot. 12 (1675). Aken Reseap. 52 (1746: röker .. sig). 8 (veneriskt) sjuka .. (hade) blifvit af Pehr Andersson på Kurhuset rökta med de pulver och enligt den method han nyttjar. Welander VenerSj. 65 (i handl. fr. 1822). Rökning av de kvinnliga könsdelarna med aromatiska trädslag ansågs (på 1400-talet) vara ett verksamt medel mot ofruktsamhet. Tigerstedt MedUtv. 1: 143 (1923). Kläden / dem vi .. rökt emot motten. Martinson GräsThule 63 (1958). jfr (†): Som jag vet, att han (dvs. febern) har m[yc]k[e]t delicat lukt, så röker jag ständig den Fan så i näsan med Ättika och allahanda saker, att han ej hinner annat än nysa. Kellgren (SVS) 6: 20 (1773); jfr a δ γ'.
d) låta rök (se RÖK, sbst.2 1 d) omsvepa o. intränga i (ngt) för att det skall torka l. konserveras (o. gm behandlingen erhålla en säregen smak); särsk. dels med avs. på kött l. fisk (äv. i utvidgad anv.: impregnera med ämnen som ha samma konserverande egenskaper som rök), dels (förr) med avs. på säd l. malt o. d.: torka i rökria l. rökkölna. October .. Rökias och torckas Malt. Brahe Oec. 112 (1585; uppl. 1920: Maat). Man kan och rökia watulagd Ströming, lijka som watulagd Sill. Kockeb. D 3 b (1650). (Linknopparna måste) oftast omröras, rökas på Köln- eller Badstugu-Lafvar, etc. at the icke möglas och bortskämmas. OBroman hos Celsius Alm. 1734, s. 27. Förleden höst voro få hushållare, som vågade ria och röka Sädes-Rågen. VetAH 1772, s. 277. Malt, som blifvit torkadt genom rökning. Dalin 2: 314 (1854). Spinnrocken gick, och väfven led, / Och bastun rökte bogen. Topelius Ljung 239 (1871, 1889). Rökning af hudar sker i rökrum. Denna konserveringsmetod är föga bruklig. Hirsch LbGarfv. 29 (1898). Bolin VFöda 29 (1933). — jfr KALL-, SNABB-, SNÄLL-, VARM-RÖKA m. fl., KÖTT-RÖKNING m. fl. — särsk.
α) med avs. på trä(föremål); äv. (o. i fråga om nutida förh. i Sv. företrädesvis) i utvidgad anv. (motsv. RÖK, sbst.2 2): behandla (trä) med ammoniakångor o. d. så att ytan blir rökfärgad, betsa med gasformig bets. För att skydda träet emot förruttnelse, rökes det någon gång .. på det sätt att mindre stycken hängas i en rökgång. Rothstein Byggn. 42 (1856). Rökningen tillgår så, att ammoniaken i närvaro av fuktighet bringas att avdunsta. Bergman Träbearb. 348 (1945).
β) (förr) med avs. på tegel: torka med rök (l., i utvidgad anv., med varm luft); ngn gg äv. med obj. betecknande avdelning i tegelugn; jfr RÖK-BRÄNNING. TT 1887, s. 181. Man leder luft, som har passerat den färdigbrända stenen och derigenom blifvit tillräckligt uppvärmd för att kunna verka torkande, genom en särskild rökkanal utanför de afdelningar, som eldas, samt genom den afdelning, som skall rökas. Därs.
γ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: torkad l. konserverad l. behandlad med rök; om trä(föremål) äv. (motsv. α): behandlad med ammoniakångor o. d. så att ytan blivit rökfärgad; i n. sg. äv. i substantivisk anv.: rökt(a) mat(varor). Rökt korv. Röckth faarekiöth. G1R 3: 214 (1526). Det var endast hennes mage, som kinkade litet. Rökt och salt tålde hon inte. Hedenstierna FruW 14 (1890). (En matsalsmöbel) i rökt ek. PT 1913, nr 49 A, s. 3. Rökt renstek och äggröra. StKokb. 115 (1940). — jfr ENRIS-, HALV-, LÄTT-, NY-RÖKT m. fl. — särsk. i utvidgad anv., om mat o. d.: som (utan att detta varit avsett) tagit åt sig röksmak, som smakar rök; numera nästan bl. i uttr. smaka rökt, ha (tagit åt sig) röksmak, smaka rök; jfr RÖKIG 1 e. SvSaml. 3: 84 (1764). Vid middagen var soppan rökt. Bremer Grann. 2: 199 (1837). Mjölken smakar rökt. Östergren (1937).
e) (numera bl. tillf.) utsätta (ngn) för plågsam l. besvärande rök (se RÖK, sbst.2 1 e); tortera l. avliva (ngn) med rök. När .. (fogden) hade gjortt stora[n] eld wid kisten, och röcht hennes ma[n] th[e]r inne, leett han ringe udi wordeklocken. Teitt Klag. 288 (1555). Man rökte .. (på 1200-talet i Italien o. Frankrike) sina vänner, lika så väl som här. Så sälsynte, som skorstenar voro denna tiden, så rara voro ock glasfönster. Lagerbring 1Hist. 1: 430 (1769). Den straff-åtgärd, som kallades ”att röka bönder”, då de upphängdes i rök, vid pålar fastbundna. Afzelius Sag. 5: 84 (1843; om förh. på 1400-talet). — särsk. refl.: utsätta sig för rök. Då man skall ligga i timmerkojorna och röka sig. GHT 1898, nr 274 A, s. 3.
f) biodl. använda rök för att lugna bin (o. därigm skydda sig för deras angrepp) l. för att förmå bin att flytta sig från ett ställe till ett annat l. för att döda bin som drabbats av smittosam sjukdom l. (förr) för att döda bin i samband med tillvaratagande av honung; äv. med obj. betecknande bin l. bikupa o. d. Koch Biskiöts. 17 (1753). De lefvande bi som efter rökningen äro qvar, äro .. (efter 5 à 6 dagar) utkrupne eller döde. Leuhusen Bisköts. 82 (1833; i fråga om dödande av bisamhälle för tillvaratagande av honung). Ville inte bina självmant gå in i den nya bostaden, så fick man hjälpa dem genom att ösa med sked eller annat lämpligt föremål. Eller man rökte bina med linnetrasor, kogödsel e. d. BokBina 319 (1943).
g) med avs. på glas l. plåt: färga l. svärta med (sot från) rök; sota. De färgade eller rökta glasen, som man betjänar sig af att förtaga solens heta eller brännande i ögat under det man observerar. Ferrner ResEur. 377 (1761). GrafUppslB 171 (1951; i fråga om svärtning av plåt för etsning).
h) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) signalera med rök. TurÅ 1911, s. 242. När vi kommit ned till stranden ”rökte” vi efter båt och snart kom nybyggaren i Storviken och hämtade oss. Westerlund NybyggLappl. 75 (1937). — särsk. i uttr. röka båt, signalera med rök efter båt (från ena sidan av ett vattendrag o. d.). SagSed 1937, s. 67 (från Jämtl.).
i) (i sht förr) i fråga om användning av rök i magiskt syfte (för att skydda sig mot onda makter l. för att uppnå viss övernaturlig värkan); äv. med obj., särsk. dels: behandla (ngn) med rök till skydd mot onda makter, dels: använda rök i (hus) till skydd mot onda makter, dels: behandla (fiskeredskap) med rök (för att få god fiskelycka); äv. i uttr. röka ngt med ngt, behandla ngt med rök från ngt (som anses ha magisk kraft); jfr j. Ähr honom rådh giffuit at han skulle tagha wredh Elden, och der medh röcka öffuer öll karet, så skulle öllet giässa. ÅngermDomb. 23/11 1640, fol. 160. Vrideld, hvarmed man röker sin not. Gyllenborg Insjöfisket 48 (1770). Nilsson FolklFest. 228 (1915; med avs. på hus). (Mor) rökte mig förstås (då jag sett bäckahästen). FoF 1915, s. 22. Den kända folkseden att röka mot häxor och onda andar. 2NF 24: 148 (1916). Man har tänt kolmilor, tjärdalar och svedjeland med denna (magiska) eld, rökt fisknät i den och även brukat den mot farsoter. Arv 1946, s. 165.
j) (mera tillf.) med obj. betecknande rökmedel (jfr a α): använda (ngt) ss. rökmedel (för att sprida vällukt l. i magiskt syfte o. d.); jfr c, i. Myrran rökes (liksom rökelseträdets harts) och anses ha hemlighetsfulla krafter. Agge SvartTj. 123 (1935).
k) (†) i utvidgad anv.: arbeta (i smedja) under frambringande av rök. (Kärleksguden besökte Vulcanus) Där han i sin smedja rökte / Och hans hamrar hördes slå. Bellman (BellmS) 9: 81 (1777).
2) [specialanv. av 1] använda rök (se RÖK, sbst.2 1 f) av tobak l. opium o. d. på sådant sätt att man suger in (o. åter blåser ut) den (i medicinskt syfte l. (numera vanl.) för att få stimulans l. bereda sig njutning); jfr DRICKA, v. 4, SUPA. The skjöna Nympher, om the intet vti rökande just så mycket tiltagit, så hafva the doch vti snusande offta Öfverhanden. Aken Reseap. 185 (1746). Jag röker stundom ej på flera dagar — men emellanåt tar jag min skada igen. EGGeijer (1810) i MoB 7: 147. (Haschisch) brukas i våra dagar mest till rökning. Sörlin Växtv. 160 (1927). Anslag med texten ”Rökning förbjuden”. Trenter LysLandn. 11 (1946). — jfr AV-, GENOM-, IN-, KALL-, NED-, TJUV-, TORR-, UPP-, UT-RÖKA m. fl., CIGARR-, CIGARRETT-, OPIUM-, PIP-RÖKNING m. fl., CIGARR-, CIGARRETT-, PIP-RÖKANDE m. fl. o. HALV-, LÄTT-RÖKT m. fl. — särsk.
a) med obj. (l. bestämning inledd av prep. på) betecknande (pipa för) tobak l. opium o. dyl. l. cigarr(ett) o. d.: suga in (o. åter blåsa ut) röken från; med obj. betecknande tobak l. opium o. d. äv.: använda till rökning för att få stimulans l. bereda sig njutning; äv. med obj. betecknande kvantitet av tobak o. d.: konsumera, röka upp; stundom äv. med indirekt refl. obj., i sådana uttr. som röka sig en cigarr(ett) l. pipa. Röka pipa, cigarrett(er). Röka fredspipan, särsk. bildl.: sluta fred l. försonas (med ngn). En will rökja tobak, then andra uphåppar i taket. BrölBesw. 223 (c. 1670). Lindh Huuszapot. 44 (1675; med avs. på pipa fylld med anis, fänkålsfrö, tobaksblad m. m. o. rökt i medicinskt syfte). Edgren ESkr. 1: 129 (1892: röka sig en cigarr). Hall satt kvar i soffan och rökade tankfullt vidare på sin cigarett. Wallengren Mann. 280 (1895). Arvid Stjärnblom såg på sin Manuel Garcia. Han hade rökt ungefär en tredjedel. Söderberg AllvLek. 202 (1912). När tobaksrökning i 1600-talets början blev förbjuden (i Kina) .. lärde man sig röka opium. Sörlin Växtv. 146 (1927). Jag rökte femton pipor, askkoppen var alldeles full. Siwertz JoDr. 186 (1928). jfr (†): (Han) emottog (pipan) med orden: ”Det var en stor present. Tack. Jag skall röka er skål och nyttja pipan till er hugkomst.” Tersmeden Mem. 5: 125 (1775); jfr DRICKA, v. 5.
b) med obj. (äv. refl. obj.) o. predikativ l. adverbial betecknande resultat. Hon .. såg gymnasisten-informatorn röka gästrumsgardinerna förderfvade. Hedenstierna FruW 4 (1890). Är det ett opiumhelvete, där man röker sig till bedövning? Bjerre Själsläk. 68 (1914). Röka sig fördärvad. Östergren (1937).
3) (numera i sht i vissa trakter) om ngt (som står i förbindelse med l. innehåller l. uppbär ngt) som (för)brinner l. glöder l. pyr l. förkolas (särsk. dels om eld l. bål l. mila l. tjärdal o. d., dels om skorsten l. om byggnad l. fartyg o. d. som har skorsten): ge ifrån sig l. utsända rök (se RÖK, sbst.2 1), ryka (se RYKA, v.2 1); förr äv. om luft l. lokal: fyllas av rök; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Sylvius Curtius 316 (1682). Så lägg ett Trä i Eeld, strax börjer Luften röka. Spegel GW 57 (1685). Så böra ock .. skårstenar så upmuras, at rummen ei måge röka. Celsius Alm. 1729, s. 31. Dessa beständigt rökande bål (utanför Jerusalem) gjordes till sinnebild att föreställa afgrundens plågor. Ödmann StrFörs. 1: 141 (1799). Morgonen var klar och frisk. Septembersolen sken ned i dalen; hyddorna rökte. Bremer Strid 13 (1840). En fabrik eller verkstad med hög, rökande skorsten. PT 1898, nr 129, s. 3. Min mila röker som förr. Andersson Kolvakt. 56 (1915). En paddliknande färja plaskade belåtet rökande fram och tillbaka mellan två stadsdelar. Fridegård Tack 56 (1936). — särsk.
a) (†) i det bildl. uttr. skägget röker på ngn, för att beteckna att ngn befinner sig i svårigheter. Runius (SVS) 3: 28 (c. 1710).
b) om eldstad: ge ifrån sig rök, avge rök; särsk.: ge ifrån sig rök på sådant sätt att denna (icke i full utsträckning går ut genom skorstenspipa o. d. utan) går in i rummet (o. fördärvar luften), ryka in. (En byggmästare tillhör det) At undersöka hvarutaf åtskillige Eld-Städer röka och icke vilja draga. Carlberg SthmArchitCont. G 2 b (1740). Kaminen rökte så man knappt kunde vara inne. Östergren (1937). — jfr IN-RÖKA.
c) om ljus l. bloss l. (veke i) oljelampa o. d.: ge ifrån sig (för mycket) rök, ryka. Schroderus Comenius 744 (1639). Ehuruväl alla ljus ej notabelt osa, så röka de dock något. Linné Diet. 2: 66 (c. 1750). Det är mitt göra .. att torka lampglas och klippa vekar, för att lamporna icke skola röka. Strindberg Kamm. 3: 66 (1907). Facklorna .. glödde och rökte mer än de lyste. Janson CostaN 1: 149 (1910). Lampan röker ju (i högan sky)! Östergren (1937).
d) om vulkan: ge ifrån sig rökmoln, ryka. RelCur. 146 (1682). I sydost rökte Vesuv. Strindberg NSvÖ 1: 166 (1906).
e) om rökelse l. rökoffer l. altare: ge ifrån sig l. utveckla rök, ryka; äv. mer l. mindre bildl., i fråga om lovprisande l. smicker; jfr 1 a (δ). LejonkDr. 233 (1687). Vid hjältens graf, o kung, ej smickrets offer röker. Lidner (SVS) 2: 460 (1786). I templens gyllne dôm Arabens Myrra rökte. JGOxenstierna 2: 115 (1796, 1806). Snöhvit vädur blödde på strand, / Der våra altaren rökte. Snoilsky 4: 96 (1887).
f) (numera knappast br.) om pipa l. cigarr, i uttr. röka bra (l. dåligt), ha gott (l. dåligt) drag. Får jag bjuda en bättre cigarr? Den första rökte ej bra, tror jag. Topelius Vint. I. 1: 221 (1859, 1880). Sturzen-Becker 3: 76 (1861; om pipa). Denna cigarr röker dåligt. Schulthess (1885).
4) (numera i sht i vissa trakter) opers. (jfr 6): alstras rök (se RÖK, sbst.2 1); stiga rök (från l. ur ngt); ryka (se RYKA, v.2 1). Stiernhielm Herc. 235 (1658, 1668). Se där röker det ur et hus. Envallsson Nybygg. 12 (1783). Det röker ur kratern. Janson Par. 202 (1900). Det enda .. (norska surrogatcigarretter) hade gemensamt med en vanlig cigarrett var att det rökte, när man tände dem. Bernadotte IStällVap. 81 (1948). Det rökte svagt från offerbålet. TurÅ 1949, s. 92. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. Det röker aldrig utan der är eld under. Serenius Eee 3 b (1734). Ju mindre vi therom (dvs. om tronföljdsfrågan) nämna, ju bättre är thet, eftersom våra ovänner eljest lätteligen kunde upfatta then tanka, at ther som röker, är också eld. 2RARP 15: 657 (1747).
b) motsv. 3 c, i fråga om ljus o. d.: ryka. Skolans pulpeter med taljdankar förr / Pryddes, det röker och osar. Josephson GRos. 106 (1896).
5) (förr) låta ångor av anilinolja påvärka kopior vid ljuskopiering med kromsalter; jfr RÖK, sbst.2 2. Om expositionstiden varit för kort, så får man icke röka för länge, emedan bottnen (på kopiorna) då blifver starkt gulfärgad. Roosval Schmidt 244 (1896).
6) [delvis eg. utvidgad anv. av 3 o. 4] (numera bl. i vissa trakter) om ngt som (icke brinner l. glöder o. d. men) ger ifrån sig en ånga l. en synlig gas: ge ifrån sig rök (se RÖK, sbst.2 2) l. ånga l. gas, ryka (se RYKA, v.2 2), ånga; äv. opers.; särsk. i fråga om svettning, dels med subj. betecknande svett: ryka l. ånga (av ngn), dels (särsk. i uttr. röka av svett) om person l. djur som svettas: ryka l. ånga (av svett), dels opers.: ryka l. ånga (av ngn). (Man skall) icke hålla .. (voffeljärnet) öfwer Elden så länge at thet begynnar röka. Salé 166 (1664). Alla diur, ja ock sielfva menniskian, svetta genom deras hudar och skin, at det röker utaf dem när de äre varma. Triewald Förel. 1: 37 (1735). Svetten röker af honom. Widegren (1788). När vagnen kördes utföre någon backa, låstes et af bakhjulen med en jernkedja. Af den starka gnidningen (friction) rökte det af hjulet. Thunberg Resa 1: 42 (1788). Der på tegen, af svett för billen rökande, oxen / Stupar; och fraggig blod utströmmar emellan hans läppar. Adlerbeth Buc. 105 (1807). Man får stiga af och gå uppför backarne. Hästarne röka och flåsa. Strindberg TjqvS 1: 51 (1886). — jfr AV-, BORT-RÖKA. — särsk.
a) = RYKA, v.2 2 a. Låt oss .. besee bergen, huru de sig mot owäder betee. Man seer dem gemenligen ryka och stå fulla med dimba; hwilket de weta, som kring Alpbergen boo, och ofta sedt dem röka som korstenar (dvs. skorstenar). Hiärne 2Anl. 69 (1702); jfr 3. Om .. (Kinnekulle) röker om aftonen, väntas vackert väder. Kalm VgBah. 295 (1746). Vattnet, i källor och ofrusna strömmar, röker på en kall vinterdag. Berzelius Kemi 1: 211 (1808). När de kom till en rågåker, som låg stålblå i skymningen, rökande av dimma, ville hästarna inte gå in i rågen. Lo-Johansson Stat. 2: 171 (1937).
b) (†) om flyktigt ämne (särsk. syra): ryka (se RYKA, v.2 2 b); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. En del (alkaliskt salt) är flygtigt, röker och luktar. Wallerius Min. 174 (1747). Kuhlmann har uppgifvit, att chloretylgas absorberas af vattenfri tennchlorid och bildar dermed en i luften rökande vätska. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 312. I en oförlåtlig tankspriddhet slog jag rökande saltsyra på knallguld. Dens. Själfbiogr. 190 (c. 1845). Rökande eller nordhausisk svafvelsyra. UB 4: 556 (1873).
c) (numera knappast br.) om nyss utgjutet blod l. (särsk. i uttr. röka av l. i blod) om ngt som är övergjutet l. bestänkt l. bemängt med nyss utgjutet blod (t. ex. slagfält l. vapen) l. person som är bestänkt med blod: ryka (se RYKA, v.2 2 c). Idomeneus .. stötte sit svärd uti Piltens hierta, det han sedan helt rökande och blodigt utdrog. Ehrenadler Tel. 180 (1723). Din fiendes blod skal röka för dina fötter. Mörk Ad. 1: 19 (1742). Oss efterlåtes då intet följa honom öfver vidsträckta lärdoms-fält, ty försynen kallade honom til andra, som rökte i blod. Dens. ÅmVetA 1750, s. 5. En Thron, som nästan ännu röker af fadrens blod, kan väl intet vara rätt behaglig. Lagerbring 1Hist. 1: 84 (1769). En vildsint, som med list, med våld och öfvermod, / Förhärjar och förgör och röker utaf blod. Bergklint Vitt. 54 (1774). Bäckström Dikt. 62 (1870).
d) (†) i fråga om (frustande) djurs andedräkt: ånga, ryka; äv. i uttr. röka av fradga, om vilddjurs gap: ånga av fradga. Nu skyndar .. tjuren förbi, som röker om nosen af brånad. SvMag. 1766, s. 581. Men snart vid månans sken hon en Lejinna ser, / Hvars vilda, öppna gap af blod och fradga rökte. JournLTh. 1813, nr 9, s. 2; jfr c.
e) (numera knappast br.) om (kärl innehållande) varm mat l. dryck: ryka, ånga. Mörk Ad. 1: 99 (1743). På bord stå silfverfaten / och röka längesen. Tegnér (WB) 5: 82 (1825). På akterdäcket till förfriskning / bjudes rökande ”café noir”. Sturzen-Becker 5: 50 (1862; uppl. 1844: rykande).
a) i uttr. röka av damm, om jord: ge ifrån sig damm, lätt uppröras till damm, damma. Adlerbeth Buc. 56 (1807).
b) om vissa växter(s blommor): ryka (se RYKA, v.2 4 b); jfr DAMMA, v.1 II 1 d β. Bremer Hertha 254 (1856). Hanblommorne (av hassel) röka ymnigt. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 209 (1857).
8) (numera bl. tillf.) om rök l. ånga l. dimma l. moln l. damm l. små partiklar o. d.: sväva l. virvla (kring ngn l. ngt); höja sig l. stiga upp l. välla fram; ryka (se RYKA, v.2 5); jfr 9 o. RÖK, sbst.2 1, 2. Flodens dimma kring mig röker. GFGyllenborg Vitt. 1: 238 (1795). Han snusade spanskt snus, som likt ett rödbrunt damm rökte vidt omkring. De Geer Minn. 1: 36 (1892). Överallt där icke kärr och moras lade hinder, rökte rökar. Suneson GGrund 58 (1926). (Molnen) rökte och lyste och drogo sedan så oändeligt sakta bort i tusenmilsrymden. Martinson VägUt 175 (1936). — särsk. om andedräkt: stiga upp l. stå som en rök (se RÖK, sbst.2 1, 2 a). Blott från nosens tvenne hål / hans (dvs. den sovande björnens) anda het ur idet röker. Hallström Skogsl. 117 (1904).
9) [jfr 8] (numera föga br.) om snö: virvla omkring i luften, yra, ryka (se RYKA, v.2 6 b). Han går öfver diken och öfver led / Me'n yrsnön kring honom röker! Strindberg Fagerv. 95 (1902).
b) (göra ett ryck o. därigm) springa l. fara förbi (person l. fordon); särsk. vid tävling i löpning o. d. MP-Jacobsson var som vanligt mycket strong i spurten, där han rökte såväl Kraft som Nils G. Karlsson. IdrBl. 1935, nr 105, s. 3. Då och då måste jag upp i 115 km. för att röka en eller annan av (bilarna på vägen). GbgP 1952, nr 107, s. 14.
1) till 6 b: gå bort i form av gas; jfr avryka 1. VetAH 1754, s. 192. (Guld) Skall .. efter Hombergs försök dels hafva rökt af, dels förslaggat sig för Tschirnhausens bränglas. Cronstedt Min. 147 (1758).
2) till 12: upphetta (ngt) så att flyktiga beståndsdelar bortgå i gasform; jfr avdunsta 3 b, avryka 2. Saltet (från ett visst vattenprov) kunde ej väl bringas til crystallisation, utan måste lixivium (dvs. i lösning) rökas af. VetAH 1759, s. 126. —
1) till 1: fördriva (ngt) med rök; särsk. dels till 1 c, med avs. på ohyra o. d., dels (i sht förr) till 1 i, med avs. på onda makter o. d. Tag hit struten, .. med rökpulfver uti, att röka bort det onda tyget (dvs. spöket). CIHallman 100 (1777). SocDem. 1928, nr 68, s. 1 (med avs. på ohyra).
2) (†) till 6 b: förflyktigas, avdunsta, övergå i gasform. Merret PottaskSjud. A 3 a (1742). (Fluss av fosforsalt) utjagar .. syror. De flygtiga röka bort, men de eldfasta stanna qvar. Berzelius Blåsr. 64 (1820). —
RÖKA IGENOM. (†) till 1 c, d, i pass. med intr. bet., om ngt som innehåller ohyra l. om ngt som skall konserveras: genomträngas av rök. Håll thet, som skal conserveras, eller hvarest Mahl är vti, som Tapeter, eller Peltzvärck .. öfver thenna Röken, så at the rökas väl igenom. Aken Reseap. 320 (1746). jfr genomröka. —
1) till 1: döda (person l. djur) med rök; äv. i pass. med intr. bet.: omkomma av rök (förr äv.: ta livet av sig gm att inandas rök). Hon blifver .. liggiande (i kölnan) i mening at rökias i hiäl. Swedberg Lefw. 542 (1729). Sista morgonen .. höll en piga på att röka ihjel mig, ty hon glömde att vid eldningen draga upp spjellet. Bergman VSmSkr. 166 (1825). Landsm. XI. 10: 49 (c. 1888; i pass.).
2) till 2.
a) (tillf.) stilla (hunger) gm tobaksrökning. Han hushållade med gudsgåvorna och rökte ihjäl hungern. Almqvist Comfort Routl. 261 (1913).
b) refl., i uttr. röka ihjäl sig, ta livet av sig gm omåttlig rökning. —
1) (†) till 1 c: göra välluktande gm rökning (med ngt). (Sv.) Röka in med vällukt. (Fr.) Encenser. Parfumer. Nordforss (1805).
3) till 2: gm rökning göra (ny tobakspipa o. d.) angenämare att använda. Strindberg RödaR 13 (1879).
4) (tillf.) till 2: inbetala (visst belopp i skatt) för tobak som rökts upp. 50 miljoner i skatt rökas och snusas in av svenska folket. Kuylenstierna Statsmaskin. 105 (1926).
5) (numera i sht i vissa trakter) till 3 (b), om skorsten l. eldstad: ge ifrån sig rök på sådant sätt att denna (icke i full utsträckning går ut i det fria utan) går in i rum o. d. (o. fördärvar luften där), ryka in; stundom äv. i utvidgad anv., om rum o. d.: ha en eldstad som ryker in. BokvGP 15 (1720; om skorstenar). Spisar, hvilka mäst öfver alt (i Paris) röka väldigt in. Palmstedt Res. 66 (1779). Många kök röka in endast sommartiden. Stål Byggn. 2: 40 (1834). Lo-Johansson Förf. 209 (1957).
6) (numera i sht i vissa trakter) till 4, opers., i fråga om rök från eldstad som (icke i full utsträckning går ut i det fria, utan) går in i rum o. d. (o. fördärvar luften där): ryka in. Sahlstedt (1773). Det röker visst in i köket! Strindberg Kamm. 4: 71 (1907). Östergren 3: 721 (1929).
7) (†) i bildl. anv. av 5 o. 6, i uttr. som beteckna förälskelse. Jag tror gamla spisen röker in! Hedberg SkadInte 40 (1870; med tanke på gammal mamsell, som är förälskad). Därs. 41 (opers.). —
1) (numera bl. tillf.) till 1: med rök tvinga (ngn) att komma ned (från en högt belägen uppehållsplats). Palmstjerna Snapph. 2: 130 (1831).
2) till 1 o. 2: svärta l. smutsa ned (ngt) med rök, ge (ngt) en beläggning av rök l. sot o. d.; äv. med saksubj., betecknande skorsten o. d. Nordforss (1805). Varje fabriksskorsten, som murades upp och som rökte ned deras nymålade husväggar. Blomberg Överg. 11 (1915). —
RÖKA UNDAN 10 32, äv. 40. biodl. till 1 f: driva undan (bin) med rök. Linnæus Bijskjöts. 134 (1768). —
1) (numera bl. tillf.) till 1, med avs. på (viss mängd av) rökelse l. rökmedel: göra slut på, förbruka; äv. med avs. på pängar: göra slut på l. förbruka på rökelse o. d. Weste (1807). Dalin (1854).
2) till 2, med avs. på (viss mängd av) tobak l. cigarr(er) o. d.: göra slut på, förbruka, röka till slut; äv. med avs. på pängar: göra slut på l. förbruka gm (tobaks)rökning. Innan han rökt upp sin cigarr, kom hon tillbaka. Warnmark Epigr. L 2 a (1688). Röka upp mycket pengar. Auerbach (1913). —
1) till 1: driva ut (ngn l. ngt) med rök; särsk. med avs. på djur som befinner sig på en eljest skyddad plats (t. ex. i gång i jorden). Mullwaden ähr .. wärst adt fördriffwa .. (därför) adt han intet låter rökia ut sig. Rosenhane Oec. 111 (1662). särsk.
a) (i sht förr) till 1 i, i fråga om rökning i magiskt syfte. (En anklagad hade) drifvit ut hustrun med en brinnande kvast, sägande sig nu ändtligen skola ”röka ut den trollkäringen”. Hagström Herdam. 3: 230 (cit. fr. c. 1672). För att äntligen få ett slut på kärlekseländet, kom moran överens med .. (sonen) att de skulle röka ut det ur kroppen på honom. FoF 1915, s. 25.
b) mer l. mindre bildl.: förmå (ngn) att komma ut (ur ett skyddat tillhåll o. d.); fördriva l. göra slut på l. ta kål på (ngn l. ngt); äv. med saksubj. Kullberg Portf. 227 (1850). Få se, om Lagueronnières brochure skall kunna röka ut Påfven ur Rom. AnderssonBrevväxl. 1: 323 (1861). Kommunisterna upprepa att det är nödvändigt att röka ut varenda fascist. GHT 1944, nr 277, s. 12.
2) (†) till 1 c: fördriva dålig lukt o. d. ur (ngt) med rökning. Han (dvs. gossen i våra dagar) baddas jämt med varma dukar, / Hans säng med enbär rökes ut. SvMerc. 1763, s. 386 (”336”).
3) till 2: röka till dess att tobaken är slut i (pipa), röka (cigarr l. cigarrett) till dess att den är slutrökt; äv.: konsumera (viss del av cigarr o. dyl. l. viss kvantitet av tobak o. d.); äv. abs. (En god vän får hos indianerna icke gå) förän han hafwer rökt ut sin Pipa. Holm NSv. 136 (1702). Cavallin Kipling Emir. 32 (1898; abs.).
4) (i sht i vissa trakter) till 3 b, om eldstad: ryka ut (se ryka ut 1). Den gråstensmurade spiseln, som rökte ut i det fria. Högberg Vred. 1: 269 (1906).
5) till 4, opers.
a) (numera i sht i vissa trakter) i fråga om rök som går ut på det sätt den skall (genom skorsten o. d.): ryka ut (se ryka ut 1); motsatt: röka in (se röka in 6). Weste (1807).
1) (numera bl. tillf.) till 1 c: anstalt (se d. o. 5) där rökning mot smitta utföres. Lundin o. Strindberg GSthm 191 (1880).
2) (†) till 2: redskap för tobaksrökning; jfr anstalt 6. Jag köpte .. en hookah eller rökanstalt af svart lera med inlagda orneringar af hvit metall. Lundgren MålAnt. 2: 200 (1872). —
(1, 2) -ATTIRALJ. särsk. till 2, om tillbehör för tobaksrökning; jfr -don, -utensilier. BoupptVäxjö 1889. —
(1, 2) -AVDELNING~020. särsk. till 2: avdelning (av vagn i tåg o. d.) där rökning är tillåten. IdrBl. 1935, nr 67, s. 6. —
-BOD. (rök- 1744 osv. röke- 1711)
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) till 1 c: för rökning mot smitta avsedd bod. LundRP 7/10 1711; jfr Karlsson StadsvPoliskår 185 (1950).
2) till 1 d: för rökning av matvaror o. d. avsedd bod. Ett Kalfvehus, En Rökbod, en Miölckebod. OfferdalKArk. N II 1, s. 93 (1744). —
-BORD. (rök- 1876 osv. röks- 1849) [jfr t. rauchtisch] bord på vilket rökattiralj har sin plats. BoupptVäxjö 1849.
Ssgr: rökbords-bricka, r. l. f. till rökservis hörande bricka avsedd att ha sin plats på ett rökbord. Form 1947, s. 114.
(1 d) -BUR. (numera föga br.) för rökning av matvaror o. d. avsett uthus; jfr bur, sbst.1 1. Lagerlöf Länk. 271 (1894). —
-BYFFÉ. (numera i sht i skildring av ä. förh.) byffé (se d. o. 4) där rökning är tillåten. Ramsay Barnaår 2: 93 (1904). —
-CIGARR. (rök- 1899 osv. röke- 1956) (numera nästan bl. skämts., med prägel av folkligt spr.) cigarr. ArbStat. A 2: 130 (1899). Han blir spendersam och bjur på rökecigarr till kaffet. GbgP 1956, nr 269, s. 16. —
-DON. tillbehör för rökning (pipa, cigarrsnoppare, askkopp o. d.); äv. med inbegrepp av (förr äv. med tanke uteslutande på) tobaksvaror; vanl. i pl. 1 cigarrskrin med diverse rökdon. BoupptVäxjö 1876. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 25 (1886; om cigarrer o. tobak). I museet finnas rikhaltiga samlingar af (bl. a.) .. pipor och andra rökdon. SDS 1897, nr 59, s. 3. —
(1 d) -GUMMA, f. (†) = -hustru. Den hunger (dvs. längtan att få höra sånger), som vår gamla rökgumma med sin sång om qvällarna väckte. AAAfzelius (1812) hos Ahnfelt Rääf 215; jfr (Schück o.) Warburg LittH 2: 668 (1897). —
-HUS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4365). (rök- 1577 osv. röke- 1773)
1) till 1 d: hus för rökning av matvaror o. d.; ngn gg äv. om rum l. utrymme (i äv. för annat ändamål avsett hus) där rökning utföres. HovförtärSthm 1577 B, s. 4. På den samma öfra etagen (i mälthuset), där tårkningen sker, var äfven ett rökhus bygdt bakom Skårstenspipan. Barchæus LandthHall. 27 (1773).
2) (om utländska örh.) till 2: offentlig lokal för (opie)rökning. Molin Adès o. Josipovici 21 (1920). —
(1 d) -HUSTRU. (†) (gift) kvinna som mot betalning ombesörjer rökning av matvaror. ArvskifteVäxjö 1834. —
(1 d) -HYDDA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4366). (†) hydda för rökning av kött. Möller 1: 217 (1745, 1755). —
-HYTT. på fartyg: för sällskaplig samvaro avsedd hytt där rökning är tillåten. Schulthess (1885). Landquist Minns 46 (1949). —
-INSTRUMENT. (numera bl. tillf.) = -redskap. Nerghilén är ett slags rökinstrument. Bremer GVerld. 3: 141 (1861). —
-JACKA. (föga br.) för damer avsedd motsvarighet till rökrock. DN(A) 1926, nr 72, s. 8. Östergren (1937). —
-KAMMARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4366), r. l. m. (rök- 1746 osv. röke- 1675)
1) till 1 d: kammare (se kammare, sbst.2 2 e) avsedd för rökning av matvaror o. d. Een afdehlt windh medh een opmurat Rökekammar medh 1 stoor Jerndöhr före. BoupptSthm 1675, s. 1393 b.
-KLINIK. klinik för rökavvänjning (o. forskning angående tobaksrökningens medicinska värkningar). SvD(A) 1959, nr 9, s. 16. —
-KLUBB. (numera knappast br.) klubb vid vars sammankomster man röker tobak (o. idkar sällskaplig samvaro o. d.). (Fr.) Tabagie .. (sv.) Rökklubb. Dalin FrSvLex. 2: 509 (1843). Hammar (1936). —
(1 d) -KULA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4367). (†) under jorden grävd håla avsedd för rökning av fisk. Linné Gothl. 211 (1745). —
-KUPÉ. i järnvägsvagn: kupé där rökning är tillåten. UB 7: 154 (1874). särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. hava rökkupé, ägna sig åt sällskaplig samvaro varunder man röker tobak. (Efter supén på slottet) hafva vi rökcoupé med prisse (dvs. priffe) till kl. 12. Edholm C15T 129 (1865). —
(1 d) -KUR, sbst.3 (sbst.1—2 se sp. 4367 f.); pl. -ar. kur för rökning av matvaror o. d. Langlet Husm. 617 (1892). —
(1 d) -KÅTA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4368). kåta använd för rökning av matvaror. SvGeogrÅb. 1944, s. 69. —
-LAMPA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4368). (numera föga br.) större tändare för cigarrer o. d. (i form av en lampa), avsedd att stå på bord o. d. Röklampa af slipadt kristallglas. KatalNK 1910—11, s. 108. Därs. 1917—18, s. 117. —
(1 d) -LOFT, n. (numera föga br.) (del av) vind som användes för rökning av matvaror; jfr loft, sbst.1 3 b. GHT 1896, nr 290 C, s. 4. —
(5) -LÅDA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4369). [jfr t. räucherkasten] (förr) låda vari vid ljuskopiering med kromsalter kopiorna nedlades för att utsättas för påvärkan från ångor av anilinolja. Roosval Schmidt 244 (1896). —
(1 d) -LÖN. (numera bl. tillf.) lön för rökning av matvaror o. d.; jfr rökar-lön. HovförtärSthm 1706 A, s. 628, 1294. —
(1) -MÄSTARE. person som förestår rökning.
a) (förr) till 1 c, om föreståndare för rökning vid desinfektionsanstalt. VexjöBl. 1831, nr 50, s. 1.
b) till 1 d, om föreståndare för rökning av matvaror (i charkuterifabrik o. d.). Schröder Dunker Fiskberedn. 33 (1890). —
-MÖSSA. (i sht förr) kalottliknande mössa buren av herre inomhus (i hemmet) vid sådana tillfällen då han icke anser sig behöva vara formellt korrekt klädd (urspr. i sht vid tobaksrökning); jfr negligé-mössa. Sturzen-Becker Krita 224 (1841). Lo-Johansson Förf. 37 (1957). —
-OPIUM. för rökning avsett opium (som gm rening fått högre morfinhalt än opium i rå form). Gentz Lindgren 138 (1930). —
-PINNE. (vard.) cigarr l. cigarrett. SDS 1901, nr 26, s. 3 (om cigarr). GHT 1947, nr 123, s. 22 (om cigarretter). —
-PIPA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4371).
1) pipa för rökning av tobak (l. opium); äv. (jfr röka, v.2 1 f) om tobakspipa använd vid biskötsel (stundom försedd med ett rör varigenom röken utblåses). BoupptVäxjö 1853. En stor, vanlig rökpipa, med ett i locket fästadt rör såsom skorsten, egnar sig förträffligt för (arbete med bin). Ljungström Bisköts. 92 (1895). Johnson Slutsp. 303 (1937).
2) (vard., i sht i skolpojksspr., numera mindre br.) motsv. pipa, sbst.1 13, om bock (se bock, sbst.2 2). Lagerroth MinnKristianstSk. 24 (1929).
Ssg: rökpip- l. (vanl.) rökpips-svamp. [svampen liknar en rökpipa] bot. till -pipa 1: svampen Urnula craterium Fr. FoFl. 1932, s. 67. —
-PROBLEM, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4371). problem som förorsakas av l. hänger samman med rökning. Krantz SvPipb. 67 (1946). —
-REDSKAP~02, äv. ~20. redskap (pipa, munstycke o. d.) använt vid rökning (av tobak l. opium o. d.). Koch EmigrLand 283 (1910). —
-REKVISITA. (numera bl. tillf.) jfr rekvisitum 1 a. Cigarrer, Cigaretter & Rökrekvisita. GHT 1895, nr 240, s. 3 (i annons). —
-ROCK. löst sittande, bekväm rock som herre bär inomhus (i hemmet) vid sådana tillfällen då han icke anser sig behöva vara formellt korrekt klädd (urspr. i sht vid tobaksrökning). Upsala(A) 1916, nr 297, s. 2. —
-RUM, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4372). [jfr t. rauchzimmer (i bet. 2)]
1) till 1 d: rum avsett för rökning av matvaror o. d.; jfr -kammare 1. Ett rökrum för kött. Barchæus LandthHall. 35 (1773).
2) till 2: rum som användes vid tobaksrökning; rum där tobaksrökning är tillåten; jfr -kammare 2. Weste (1807). Mustiga historier, vilka de uppsnappat i äldre manliga anförvanters rökrum. Krusenstjerna Pahlen 2: 34 (1930).
-historia. (ekivok) anekdot av det slag som företrädesvis berättas i herrsällskap. GHT 1895, nr 213, s. 3.
-RÖR, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4372). (om ä. utländska förh.) vid rökning använt rör som fylldes med sammanrullade torra tobaksblad. Samtiden 1874, s. 666. —
-SERVIS. servis bestående av vid rökning brukliga utensilier (askkopp, tändsticksställ, cigarrskrin o. d.). SD 1892, nr 325, s. 7. —
(1 d) -SILL. (rök- 1562, 1875. röka- 1575. rökt- c. 1755) (†) rökt sill. Röck sill Sma. InförseljournSöderköp. 1562; jfr Forssell Hist. II. 1: 60 (c. 1871, 1875). KlädkamRSthm 1575 D, s. 10 a. Schultze Ordb. 4095 (c. 1755). —
-SKÅP, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4374).
(1 d) -SPÅN. (mera tillf.) sågspån avsedd att användas vid rökning av matvaror. DN 1895, nr 9164 B, s. 2. —
-STOL. (numera bl. mera tillf.) stol avsedd att begagnas vid rökning; förr särsk. om ett slags stoppad l. läderklädd vilstol. Freja 1874, s. 38. En af dessa hvilstolar, som kallas rökstol, ehuru stanken af en cigarr aldrig förpestat dess stoppning. Hillman SpNov. 57 (1896). —
-STUGA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4375).
1) till 1; särsk. till 1 d, = -hus 1. Sundelius NorrköpMinne 169 (1798). Lindström LeendGud. 210 (1951).
2) (†) till 2, = -rum 2. Weste (1807). En älskvärd, oförgätlig krets .. församlad i Fru Geijers eller i Fru Silverstolpes förmak omkring thébordet, eller ock i Palmblads rök-stuga. Atterbom Minn. 527 (1818). Klint (1906). —
-STÅNG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4376). (till piprökning använd) tobak i form av en hårt hoppressad kaka av lösa såsade tobaksblad inlagda i ett täckblad; äv. (särsk. i uttr. skuren rökstång) om tobak av detta slag som försäljes skuren i skivor. 2NF 29: 245 (1919). Skuren rökstång. UNT 1932, nr 11073, s. 6. —
-STÄLL. rökservis; äv. dels om askkopp försedd med tändsticksställ o. anordning att lägga cigarrer på, dels om piphylla; jfr cigarr-ställ. Schulthess (1885). Björkman (1889; med hänv. till cigarrställ o. piphylla). KatalÅhlénHolm 37: 271 (1916). —
-SUGEN, p. adj. (vard.) som känner lust att röka, som gärna vill tända sin pipa l. en cigarr(ett). Ericsson Hundl. 210 (1923).
Avledn.: röksugenhet, r. l. f. (vard., tillf.) egenskapen l. tillståndet att vara röksugen. SvD(B) 1956, nr 59, s. 9. —
-TOBAK~20 (rö`ktoba´k Weste). (rök- c. 1670 osv. röke- 1727—1749) tobak som rökes l. är avsedd till rökning; särsk. om piptobak. Gyllenius Diar. 268 (c. 1670). Snuset vann såväl i Frankrike som Spanien en tidigare spridning än röktobaken. Möller Jordbr. 191 (1881). ArbStat. A 2: 61 (1899; om piptobak).
-klistir. (om ä. förh., föga br.) inblåsning av tobaksrök genom stolgången i syfte att återuppliva en (skenbart) drunknad person; jfr tobaksröks-klistir. 2NF 6: 909 (1906).
(1 d) -TUNNA, r. l. f. tunna vari fisk o. d. rökes. LbFolksk. 1899, s. 177 (om förh. på 1870-talet). —
-UGN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4378). (rök- 1711 osv. röke- 1711)
2) till 1 d: ugn avsedd för rökning av matvaror o. d. Ambrosiani DokumPprsbr. 59 (i handl. fr. 1830). —
-UTENSILIER, pl. tillbehör för rökning (pipor, cigarrsnoppare, askkoppar o. d.). 2NF 38: 878 (1926). —
-VAGN. järnvägsvagn l. spårvagn där tobaksrökning är tillåten. TT 1891, s. 117 (om järnvägsvagn). Tenow Solidar 2: 31 (1906; om spårvagn). —
-VARA, r. l. f. [jfr t. rauchwaren, pl.] vara avsedd för rökning; nästan bl. i pl.: tobaksvaror. SvD(A) 1917, nr 170, s. 12. Östergren (1937; i sg.). —
-VÄRK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 4379), n. (rök- 1710 osv. röke- 1642)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1 c: anordning l. inrättning för rökning mot smitta; jfr -anstalt 1. SthmStadsord. 2: 216 (1710). LD 1907, nr 76, s. 4 (om förh. i början av 1700-talet).
2) [sannol. eg. utvidgad anv. av rök-värk, sbst.1 1] (ngt vard.) till 2, dels om rökpipa l. cigarr(ett) o. d., dels (o. vanl.) koll., om tobaksvaror. Palmchron SundhSp. 129 (1642). Vakten satt fortfarande och sög på sitt rökverk. Salander Boleslawski o. Woodward Lans. 198 (1934). Maträtter, drycker och rökverk. Malmberg StyckVäg 150 (1950). —
-VÄRKTYG~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) om rökredskap; förr äv. om cigarr; jfr -värk 2. Det är .. vår öfvertygelse att t. ex. en cigarr — det rökverktyg, som ute nästan ensamt ifrågakommer — aldrig är eldfarlig, så länge den begagnas. ÖgCorr. 1850, nr 70, s. 2. Krantz SvPipb. 9 (1946).
B (†): RÖKA-SILL, se A.
C (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RÖKE-BOD, -CIGARR, -HUS, -KAMMARE, -LUST, -TOBAK, -UGN, -VÄRK, se A.
D: (1 c) RÖKNINGS-BLANDNING. (†) konkret: för rökning mot smitta avsedd blandning av rökalstrande ämnen. VetAH 1818, s. 43. —
-KONST(EN). (mera tillf.) om konsten att röka tobak. Detta var första lektionen i rökningskonsten, hvilken bort verka afskräckande. Adelsköld Dagsv. 1: 59 (1898). Näsström FornDSv. 2: 149 (1948). —
(1 c) -MASKIN. (†) maskin för rökning i medicinskt syfte; jfr rök-maskin 2 (se rök, sbst.2 ssgr). Gynther Förf. 6: 518 (cit. fr. 1809). TLäk. 1832, s. 16. —
(1 c) -MATERIAL, n. (numera föga br.) material (se material, sbst. 1) som användes för rökning; jfr rök-material. VetAH 1818, s. 59. —
(1 c, d) -MEDEL. (i fackspr.) medel som användes vid rökning, rökmedel. VetAH 1818, s. 42. Cyanvätets betydelse som rökningsmedel i växthus. LAHT 1932, s. 470. Gentemot andra rökningsmedel har ammoniak den fördelen, att den icke gör träet så fuktigt och lättare tränger in i det. Bergman Träbearb. 348 (1945). —
(1 c, d) -METOD. metod att röka; metod som innebär rökning. Welander VenerSj. 65 (i handl. fr. 1822). Varulex. Beklädn. 404 (1945). —
-SÄTT, n. sätt att röka.
(1 c) -ÄMNE. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) rökmedel för desinficering o. d. VetAH 1818, s. 41. Staf PolisvSthm 412 (1950; om förh. på 1830-talet).
E (†): RÖKS-BORD, se A.
F (†): RÖKT-SILL, se A.
1) till 1: person som ombesörjer rökning; numera företrädesvis till 1 d, i sht ss. senare led i ssgr. Linc. (1640; under suffitor). Schröder Dunker Fiskberedn. 1 (1890). jfr fisk-, sill-rökare m. fl. särsk. (†) till 1 a, i uttr. ngns l. ngts rökare, person som tänder rökoffer åt ngn l. ngt. Baals, solennes, månans, planeternas, och all himmelens häärs rökiare. 2Kon. 23: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: dem som tände offereld åt Baal). 2Krön. 29: 11 (Därs.).
2) till 2: person som röker tobak l. opium o. d.; äv. i sådana uttr. som vara stark rökare, röka mycket, vara storrökare, vara svag rökare, röka litet. Ingen Snusare finner man gärna vtan Snufva, ingen Rökare vtan Slem och Spottning. Aken Reseap. 185 (1746). En stark rökare. Nordforss (1805). Kvinnliga rökare med förändrat tandkött visa genomsnittsnivåer (för skiljeväggarna mellan tänderna) på 1,4 mm om de äro svaga rökare och 1,6 mm om de äro måttliga rökare. SvTandläkT 1950, s. 59. jfr cigarr-, cigarrett-, hamp-, haschisch-, icke-, opium-, papyross-, pip-, reefer-, tobaks-rökare m. fl.
3) (vard.) sport. till 11 a, i fotboll, bandy, ishockey o. d.: snabbt o. hårt skott. IdrBl. 1935, nr 1, s. 8.
Ssgr: rökar-, äv. rökare-lön. (numera bl. tillf.) till rökare 1: lön för rökning av matvaror; jfr rök-lön. Röckare löhn för 151 st: Oxetungor. HovförtärSthm 1689 A, s. 346. Därs. 1697 A, s. 167 b.
-plattform. till rökare 2: (spårvagns)plattform där rökning är tillåten. Fogelström Somm. 89 (1951). —
RÖKBAR, adj. [jfr t. rauchbar] till 2, om tobak, cigarr(ett) o. d.: som kan rökas (med njutning); i n. sg. obest. äv. övergående i substantivisk anv.: tobak o. d. Björkman (1889). En 5-rubelscigarr är knappt rökbar. Aminoff StPtbg 397 (1909). Han hade ett litet skåp i tamburen, där han låste in allt rökbart. HBosse (1932) hos Strindberg BrBosse 64.
RÖKERI104, n. [jfr t. räucherei] till 1 d: sysselsättningen att röka kött l. fisk o. d.; äv. (o. numera vanl.) konkret: anläggning för rökning av kött l. fisk o. d. PH 3: 2226 (1745). I större rökerier i städerna använder man lövträ. Bolin VFöda 233 (1933). jfr fisk-, sill-rökeri m. fl. —
RÖKERSKA, f. till 2: kvinna som röker tobak l. opium o. d. EBranzell (c. 1836) hos Nordmann FinnMellSv. XXVII. Rootzén Sthmsungd. 114 (1928). jfr cigarr-, cigarrett-, opium-rökerska m. fl.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content