publicerad: 1968
SINT sin4t, p. adj. -are; n. o. adv. =. Anm. Böjningsformerna sg. best. o. pl. obest. sinte o. sinta samt komparationsformer förekomma numera nästan bl. vid ordets anv. ss. senare ssgsled.
Ordformer
(-sind c. 1700 (: sielfsind)— 1723 (: rättsinds, gen. sg.). sint (-nn, -dt) 1559 (: hårdsinter) osv.)
Etymologi
[fsv. -sinter (i ssgrna en-, siäldsinter), sv. dial. sint; jfr nor. sint; till SINNE, sbst.2 — jfr SINNAD]
1) i uttr. så l. så sint, = SINNAD 2; numera bl. ss. senare led i ssgr. Rondeletius 95 (1614). Tu jordiske Slafwer, som jordisk är sint, / Hur' (osv.). Törnewall E 8 a (1694). Kärlek hos de flygtigt sinte / Börjar snart, blir snart till inte. URudenschöld Vitt. 371 (c. 1720). De redliga sinta. Bellman (BellmS) 2: 161 (1775, 1791). — jfr ARG-, BLYG-, BLÖD-, DJÄRV-, DRYG-, DYGD-, EGEN-, EN-, ENGELSK-, FALSK-, FRANSK-, FRI-, FROM-, GOD-, GRYM-, HÅRD-, HÖG-, ILSK-, KALL-, KYSK-, KÖTTSLIG-, LÅG-, LÄTT-, LÖS-, NEDRIG-, OND-, REDLIG-, RÄDD-, RÄTT-, SED-, SJÄLV-, STOR-, VEK-, VILD-, VRED-SINT m. fl.
2) i uttr. så l. så sint (mot ngn l. ngt), = SINNAD 3; numera bl. ss. senare led i ssgr. Hur ofta hörer man på dygd och öde klandras, / Som till vår uselhet hos them all skulden stod, / .. Men thet är vara mot Gudz ordning vidrigt sinte. CRudenschöld Vitt. 387 (1718). 2RARP 13: 620 (1743). — jfr KÄRLIG-, LJUM-SINT.
3) (†) = SINNAD 4; särsk. i uttr. sint att (göra ngt). Wij äre sint' / At föllie Eder (dvs. Pallas') Foot. Stiernhielm Fred. 20 (1649, 1668). Knöppel Mannsschol. 22 (1741). — jfr HÅG-, SJÄLV-SINT.
4) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) i pregnant anv.: ond, vred, ilsken; förargad; argsint; numera nästan bl. i predikativ anv. Borgström ResVerml. 93 (1845). Han är sinnt och illa känd! Fröding Guit. 48 (1891). Kalle i Bohult .. (ser) på apoteket .. provisorn blanda ihop sin medicin ur olika flaskor. Blir sint, slår näven i disken och säger: ”När'a betalar medoxinen kuntant, vell ja jäven i mig ha färsk medoxin å inga slankar, förstår han!” NSvSkämtl. 98: 51 (1917). Åh, Malin, var inte sint på mig. Spong Tavl. 126 (1946).
5) ss. senare led i vissa ssgr.
Avledn.: SINTHET, r. l. f. (vard. l. bygdemålsfärgat i vissa trakter, mera tillf.) till 4: vrede, ilska, förargelse; argsinthet. Östergren (1938; angivet ss. sällsynt). SAOL (1950). —
SINTNA, v. till 4; anträffat bl. (tillf.) i förb. sintna till10 4. ilskna till. GbgP 1956, nr 126, s. 20.
Spoiler title
Spoiler content