publicerad: 1958
RINNA rin3a2, v. -er rin4er, rann ran4, runno run3ω2, runnit run3it2, runnen run3en2 (pr. sg. rin Bureus Suml. 22 (c. 1600); rinder Visb. 1: 260 (c. 1620), KKD 7: 15 (1701); riner KKD 3: 112 (1710); rinner VarRerV 56 (1538) osv. — ipf. sg. rand(h) Brahe Kr. 25 (c. 1585), Visb. 1: 133 (c. 1620); rann (ran) OPetri Kr. 333 (c. 1540) osv. — sup. runit Bureus Suml. 44 (c. 1600: runidh; rättat efter hskr.), KKD 7: 59 (1704); runnit (-et) Hund E14 187 (1605: bort runnet) osv. — p. pf. rundna, sg. best. Chenon Heywood 1: 40 (1772: förrundna); rundne, pl. o. best. Sahlstedt (1773); runnen (-in) Svart G1 106 (1561) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera bl. i ssgn UPP-RINNELSE, Tempeus Messenius 1 (1612: vprinnelse), Wollimhaus Ind. H 8 b (1652: sammanrinnelse), Bondepract. C 4 a (1662: Ögons rinnelse), Sylvius Mornay 413 (1674: vprinnelse) osv.), -ING (utom i fackspr. numera nästan bl. ss. senare led i ssgr, Verelius 299 (1681: Vprinning), VetAH 1799, s. 259, osv.).
Ordformer
(rijn- 1557 (: rijnenndes, p. pr.). rin- 1710 (: riner, pr. sg.)—1821 (: rinslagger). rinn- 1536 osv.)
Etymologi
[fsv. rinna; jfr fd. rinnæ (d. rinde), isl. rinna (vid sidan av renna), got., fsax., fht. o. feng. rinnan; sannol. till en (på ett l. annat sätt utvidgad) ieur. rot ren-, som äv. föreligger i RÅNE. — Jfr RINN, RINNEL, RÄNNA, v., RÄNNE]
1) om person l. djur: förflytta sig (hastigt framåt).
a) om person l. djur som har fötter: löpa, springa; numera bl. (ofta med anslutning till b) i fråga om förflyttning som sker på ett mer l. mindre ormliknande (glidande l. smygande l. smidigt) sätt l. som sker mycket snabbt: glida l. smyga (sig) l. fara (i väg) l. ”flyga”. Min gångare rinner genom skogen. SvForns. 2: 148. Visb. 2: 287 (c. 1600). Tu kan icke bodhe spinna och rinna. SvOrds. C 6 a (1604) [jfr d. du kan ej både spinde og rinde]. Thå Kongen vthaf Slottet rann, / Sade han till wachten (osv.). Hund E14 426 (1605). (Den av en björn hårt ansatte) Salmon .. smög, smet, rann omkring trädet. Molin ÅdalP 70 (c. 1895). Kvick som en orm rann Kicken bort till kärran, stack ner handen under hästtäcket .. och (osv.). Koch GudVV 2: 34 (1916). Nu rann .. (ekorren) uppåt askstammen, sprang ut på en gren, växlade träd. Martinson Nässl. 147 (1935). Jag klarade (trots mitt omtöcknade tillstånd) ytterdörren vid första försöket och .. rann nerför trappan och längs vägen ut till gatan och fram till bilen. Edlund Chandler EneDöd 77 (1952). särsk.
α) (†) om person, i uttr. rinna på hjulen, glida fram på hjul. Den andra (unga flickan) simmer fram (dvs. går), som hon på hiulen runne, / Sempert och nippert nog. CupVen. A 1 b (1669).
β) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) åka skidor l. kälke nedför en backe; jfr RINN-BACKE, RINNARE 2.
b) om djur som saknar fötter (i sht orm): kräla l. glida l. slingra sig (framåt); äv. i uttr. rinna (ngn) ur händer(na), glida l. slingra sig ur händerna (på ngn); jfr 9 r. Rijkedomar stoltheet och prål, / Äre rätt som en slipprigh åål: / Som ålen rinner vhr händer, / Altså sådant sigh snart wänder. Prytz OS C 1 a (1620). På den andra (sidan om pojken) rann en lång huggorm. Lagerlöf Holg. 2: 307 (1907). särsk.: (†) simma. Fiskarna, som i watnet rinna. Wivallius Dikt. 81 (1631; i rimställning). I Mälar'n ingen Gädda rinner, / I Norrland ingen Hjärpe fins, / Som flera snaror kring sig finner, / än Damon, våra Herdars Prins. Dalin Vitt. 3: 91 (c. 1740).
2) om flytande materia: flyta l. flöda l. strömma l. sila (fram); äv.: drypa; äv. om vattendrag o. d.; i sht förr äv. om ämne i fast form som utsättes för värme: smälta (jfr c o. RINNA IHOP 2, RINNA ISÄR a); äv. opers. Han var så våt, att det rann av honom. Svart G1 167 (1561). Mycket Watn rinner mädan Mölnaren sofwer. Grubb 538 (1665). Här bränvin sågs ur glas och öl ur stånkor rinna. Livin Kyrk. 119 (1781). Det rinner många bäckar till den elfven. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det rann och sjöng och plaskade / från alla tak och grenar. Hansson NVis. 10 (1907). — jfr AV-, BORT-, FORT-, FRAM-, FÖR-, GENOM-, IN-, NED-, SAMMAN-, SJÄLV-, TILL-, UPP-, UT-RINNA m. fl. — särsk.
a) om vätska som finnes i l. kommer från en människas l. ett djurs kropp (jfr 7); särsk. om blod, dels: strömma fram l. pulsera (i ådrorna), dels: strömma fram (ur ett sår o. d.) l. utgjutas. Tårarna rinna på ngn, ngn gråter. (Flera av Kristian II:s män) hadhe och lust see at thet Suenska blodhet ran. OPetri Kr. 333 (c. 1540). Jag (gav) en af the näststående en Öhrfihl .., så at Bloden ymnigt ran vr Näsan. Humbla Landcr. 18 (1740). Han stampade att marken skalf och gick så svetten rann. Runeberg 2: 51 (1846). I broderns ådror rinner samma stolta blod. Boye Ast. 100 (1931).
b) mål. om målarfärg, lack, bläck o. d.: flyta ut så att ränder bildas på en yta (vid målning o. d.). Vid rivningen av oljefärger användes även, för att förhindra att vissa färger eljest rinna, en tillsats av vax. Kallstenius HbOljem. 49 (1915). HantvB I. 2: 248 (1934).
c) (i fackspr., numera bl. mera tillf.) om malm l. metall l. slagg o. d.: flyta; förr äv. övergående i bet.: smälta. (Malmen har jag) haft i hyttan att smältas. Men thet wille ey rinna, förr änn (osv.). Verelius Herv. Dedik. 4 (1672; i bild). Tackjernet rann trögt och afsatte mycket grafit. JernkA 1854, s. 60. Holmkvist BergslHyttspr. (1945). — särsk. ss. vbalsbst. -ning övergående i konkretare anv., i fråga om icke önskvärda bildningar som uppstå av kringflytande metall vid avkylning av ett arbetsstycke som neddoppats i ett varmt bad för att få ett metallöverdrag. Vid den vanliga varmdoppningsmetoden uppstå ”rinningar” vid kylningen. Små hål och små inskärningar i godset .. bli mer eller mindre utfyllda. HbVerkstTekn. 1: 339 (1944).
d) (†) om destillat: uppkomma gm kondensation (o. börja rinna ut i uppsamlingskärlet), kondenseras. Enligt den .. ärfarenhet jag mig hittils kunnat förvärfva, så börjar Förbränna gemenligen, at gå öfver eller rinna emellan 60 och 70 grader. VetAH 1799, s. 259. (Vid en viss metod för brännvinsbränning) börjar rinningen vid några och 70 (grader). Därs.
e) (i fackspr.) om sirap l. gelé o. d., i uttr. rinna brett, rinna trögt i form av sega droppar l. så att det rinnande liknar ett brett band. Almström KemTekn. 2: 251 (1845). När geléet börjar rinna bredt från den skumslef, hvarmed man under kokning sköter om det, bör man (osv.). Grafström Kond. 105 (1892).
f) (†) om vattendrag, i uttr. rinna i sjön uti ngt, mynna ut l. rinna ut i ngt; jfr 3 b. (Älven Tanais) rinner i Siön uti swarta Hafwet. Peringskiöld Hkr. 1: 2 (1697; isl. orig.: kemor till Siavar inn i Svarta Haf).
g) med obj. o. objektivt predikativ: gm rinnande göra (ngt så l. så). (Snögloppet) blef slask alltsammans, så att det rann galoscherna fulla. Stenhammar Riksd. 2: 4 (1840).
h) med indirekt obj. betecknande person på vilken ngt rinner o. adverbial angivande den kroppsdel l. dyl. där ngt rinner; förr äv. med indirekt obj. betecknande person till vars skada ngt (läcker ut o.) rinner bort. (Helsingforsborna ha sin tjära kvarliggande) hvilcken dem .. under ögonen nu beklageligen rinner och uthläcker. BtHforsH 3: 113 (1683). Salvan rann honom öfver pannan ned mot ögonen. VLitt. 1: 533 (1903).
i) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. om vattendrag: som flyter fram med jämförelsevis god hastighet, som icke är stillastående. VarRerV 40 (1538). (Källans) aflopp är . icke särdeles rinnande. VetAH 1811, s. 205. Färg (med alltför stor tillsats av vax) .. blir rinnande och besvärlig. Kumlien Oljem. 88 (1946); jfr b. — jfr LÄTT-RINNANDE. — särsk.
α) (†) om ämne med tanke på dess aggregationstillstånd: flytande. (Kvicksilver) är rinnande, men lijkwäl icke wåt. Schroderus Comenius 102 (1639; t. texten: fliessig).
β) i uttr. rinnande vatten.
α') vatten som flyter; dels om vattendrag (motsatt: stillastående vatten), dels om vatten som kommer ur en vattenledning o. d.; stundom äv. om vatten som kommer från ett vattendrag där vattnet rinner, friskt vatten. Ett rum med rinnande vatten, ett rum där vattenledning finnes installerad. Itt trä planterat widh rinnande watn. Psalt. 1: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: vattenbäckar). Så skola the .. läta ther vppå (dvs. på offeraskan) rinnandes watn vthi itt käril. 4Mos. 19: 17 (Bib. 1541; Luther: fliessend wasser; Bib. 1917: friskt vatten). De rinnande vattnen äro: åar, elfver, strömmar och floder. Sylvan Vial 1: 284 (1863). Lägg .. (smöret) i en skål under rinnande kallt vatten. StKokb. 45 (1940). jfr (vard., med utelämnat huvudord): Du diskar i rinnande, förstås. DN(A) 1957, nr 6, s. 7.
β') i jämförelser, ss. beteckning för att ngn kan läsa upp ngt utan att göra uppehåll l. staka sig; särsk. i uttr. kunna ngt (l. gå) som ett rinnande vatten, kunna ngt (resp. gå) flytande l. utmärkt. En person, som kan sin multiplikationstabell ”som ett rinnande vatten”. Kock SpråkFörändr. 130 (1896). Ombordläggningsreglementet skall gå som ett rinnande vatten (för en fullt utbildad sjöscout). VFl. 1938, s. 8.
j) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. runnet vatten, särsk. mer l. mindre bildl., ss. beteckning för ngt förflutet. Narr den som sörjer runnet vatten. Agrell Sthm 256 (1892; yttrat av person, som gjort slut på sina pängar). Hagberg Corrêa d'Oliveira Dikt. 63 (1933).
k) (†) i utvidgad anv., om insjö: sträcka sig. Igenom detta Härad rinner en stor lång Siö, Bullare-Siön .., som är en stilla stående Siö. Œdman Bahusl. 341 (1746).
3) (utom i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgr numera bl. mera tillf.; jfr dock a, b, d o. f) om ngt varifrån en vätska rinner (i bet. 2): ge ifrån sig ett flöde; jfr 4, 5. Dryckeshornen rinna. Stagnelius (SVS) 1: 354 (c. 1815). Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet genljöd af drickspengar. Wecksell DHjort 97 (1862); jfr a. Under kalla vinterdagar står pumpen där och rinner för att inte frysa. Vi 1958, nr 25—26, s. 8. — jfr AV-, FRAM-, LAK-, SJÄLV-, UPP-, VATTEN-RINNA m. fl. o. NÄR-RUNNEN. — särsk.
a) (fullt br.) i sådana uttr. som medan ngns tunna rinner, ss. beteckning för tid då ngn befinner sig i välmåga. Mädan min Tunna rann, kände migh både Qwinna och Man: När hon wände igen at rinna, kände migh hwarken Man eller Qwinna. Grubb 560 (1665). Martinson VägKlockrike 297 (1948).
b) om källa, dels: ge vatten, dels (fullt br.): välla fram, porla (jfr 2); förr äv. i uttr. rinna uti ngt, ha sitt avlopp till ngt (jfr 2 f); äv. bildl., särsk. (fullt br.) om källor varifrån uppgift hämtas (se KÄLLA 2 c): flyta (ymnigt l. sparsamt o. d.). Tu (dvs. Gud) är oss worden lijka som een kella, then intet meer rinna wil. Jer. 15: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: en försinande bäck). Vti Vendel .. är en källa som rinner uti Vendels å. Bureus Suml. 51 (c. 1600). Vilja vi studera naturfolkens vandringar, finna vi strax att källorna rinna sparsamt. Numelin OrsFolkv. 15 (1918). Han tog oss med ut i trädgården, och där rann en klar källa. Lindgren Mio 49 (1954). — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ande övergående i konkret anv., om (framvällande) källa. De måtte öfwertygas, som .. neka, det ingen källa eller språng kan finnas, hwarest icke någon högd är ännu högre vp af den widd, at de til samma rinnande kunde gifwa watn tilfyllest. Hiärne 2Anl. 81 (1702).
c) [jfr 2 d] (†) om destillationsapparat: ge ifrån sig destillat (i form av ett kontinuerligt flöde). När .. (brännvinspannan) börjar blifva varm, så tages den starkaste elden bort, och lagas så, at hon sedan bara dryper fort, men ej rinner. Warg 656 (1755). QLm. 2: 37 (1833).
d) (fullt br.) motsv. 2 a, om kroppsdel, böld, sår o. dyl. l. om person (se γ): avsöndra l. ge ifrån sig en vätska (slem, saliv, var o. d.). Näsan rinner på honom, särsk.: han har snuva. Aken Reseap. 226 (1746). Rinnande Öron. Linné GenMorb. 20 (1763). Bölden rinner nu som bäst, och läker sig sjelf. Posten 1768, s. 315 (i bild). Johnson Här 110 (1935). — särsk.
α) om öga: låta tårar strömma fram, tåras, tåra sig (dels till följd av sjukdom l. irritation i ögat, dels till följd av sinnesrörelse); förr särsk. för att beteckna sorg i sådana uttr. som med rinnande ögon, med stor sorg, med alla tecken till sorg. Klag. 3: 48 (Bib. 1541). Löök, Röök, och ond Qwinna, komma Bondens Ögon til rinna. Grubb 496 (1665). Fadern (har) tvingat dottern at ja gifva, hvilcket hon med rinnande ögon giort. VDAkt. 1735, nr 373. Born 9Sysk. 27 (1931).
β) om kvinnas bröst: ge mjölk ifrån sig utan samband med digivning; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. rinnande bröst. Wernstedt (1951).
δ) (†) med indirekt obj. Jag (kan) .. försäkra, at mångom, vtaf skepsfolcket, runno ögonen vtaf glädie-tårar. Humbla Landcr. 376 (1740; t. orig.: dass vielen von dem Schiffs-Volcke die Augen vor Freuden übergangen).
f) (fullt br.) om brinnande ljus av talg l. stearin o. d., ss. beteckning för att talgen osv. rinner (i bet. 2) nedför l. droppar från ljuset; drypa. Linné Öl. 30 (1745). Vaxljusen, som runno och aldrig ville stå rakt. Heidenstam Folkung. 2: 112 (1907).
g) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om mur: som ger fukt ifrån sig, fuktande; jfr 4 d. (Förr hade man) kalla stengolv och rinnande stenmurar på furstars och riddares slott. Vi 1956, nr 1, s. 6.
h) (†) i utvidgad anv., om råg: (till följd av angrepp av mjöldrygsvamp) få honungsdagg på sig. VexjöBl. 1837, nr 29, s. 1. De sist sådda Höstrågarne (ha) på flera ställen runnit. NVexjöBl. 1851, nr 9, s. 4.
4) innehålla l. bilda underlag för l. fyllas l. vara full av en vätska som befinner sig i rörelse; i sht i uttr. rinna av (förr äv. med) ngt, bli l. vara fylld l. täckt av ngt som rinner (i bet. 2) l. (övergående i 3) vara drypande våt av ngt, rinna full (av ngt), bli l. vara full (av ngt som rinner (i bet. 2)); jfr LÖPA, v.1 VIII 1 a. Hans kläder runno av vatten. Mest alle rännestenar i Stockholm runne fulle af manne blodh. RA I. 3: 379 (1594). Aff Ockerfloden runne Gaterne (i Braunschweig) öfweralt medh Watn. RelCur. 131 (1682). Om flottörerna af läckning skulle rinna fulla. TT 1897, Byggn. s. 35; jfr 5. Gångstigen .. rann .. af vatten. SD(L) 1904, nr 262, s. 2. — särsk.
c) (†) bildl., i uttr. rinna ymnigt av ngt, överflöda av ngt. Then som törstar efter tig (dvs. Jesus), han wäl finner, / At tin kärlek utaf tröst ymnigt rinner. Lybecker 150 (c. 1715).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om fönster: som gm imbildning o. d. kommit att bilda underlag för rinnande (i bet. 2) vattendroppar; jfr 3 g. Heidenstam Karol. 1: 171 (1897). Ett isblommigt och rinnande fönster. Högberg Utböl. 2: 9 (1912).
5) släppa igenom fuktighet, läcka; dels om hus l. tak o. d., dels (jfr 3) om kärl o. d. som innehåller en vätska; om kärl o. d. äv. i uttr. rinna torr, läcka så att all vätska rinner bort (se RINNA BORT 3); äv. opers. VDAkt. 1662, nr 125 (om hus). Gå upp på vinden och se om der rinner! Hedenstierna Marie 212 (1896). Det stora bykkaret, som stod till tätning och rann i alla fogar. Sjöberg Kvart. 572 (1924). (T.) ablaufen .. (sv.) läcka, rinna torr. TeknOrdb. 9 (1940). — jfr LAK-RINNA.
6) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i sht i vitter stil) om växt: spira (upp), växa (upp); äv. om blomma, i uttr. rinna ur knopp(en) l. sin knopp, slå ut; äv. bildl. PolitVis. 27 (1638). Uti en enslig skog, .. / Där ris och mossa marcken ödde, / At knapt ett gräs ur jorden rann. Nordenflycht (SVS) 2: 422 (c. 1760). Själens första tanka rinner, / Som en ros utur sin knopp. Hedborn Minne 171 (1835). Dens. 1: 232 (1841: Runnen ur knoppen). Därs. 240 (1846: Runna ur knopp). — jfr MAS-RUNNEN. — särsk. i bildl. uttr. som ange ursprung l. härstamning. Sigrid Undsets personlighet var klart utvecklad före vargatiden, runnen ur sin egen rot och formad av erfarenheter från helt andra livsområden. Böök 4Sekl. 222 (1922, 1928). Ett frändefolk som, ”runnet av samma rot” som vi, just inom litteraturen skänkt oss så mycket. SkrSamfSvIsl. 2: Förord (1932).
7) [jfr motsv. anv. av t. (ge)rinnen] (†) om mjölk l. blod (jfr 2 a): koagulera; jfr LÖPA, v.1 VI 3. Månsson Åderlåt. 152 (1642). Hafwer någon runnen Blod eller Miölk i Magan, han dricke Ettikia. IErici Colerus 1: 257 (c. 1645). Heinrich (1814). — jfr HOP-RINNA.
8) [jfr nor. dial. rennast, om djur: befruktas] (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om ägg: befruktad. IErici Colerus 2: 168 (c. 1645).
9) i utvidgad l. bildl. anv. av 1—3 (jfr 2 j, k, 3 b); särsk.: förflytta l. röra sig (hastigt o. lätt), löpa, gå, glida, strömma fram; äv. med särsk. tanke på viss utgångspunkt l. visst mål: komma l. strömma ut l. försvinna (från ngt) l. strömma till (ngnstädes); förr äv. i det ordspråksartade uttr. illa vunnet, illa runnet, för att beteckna att ngt som orättmätigt förvärvats går förlorat på ett olyckligt sätt (jfr ILLA I 1 b slutet). Eens wijs manz lära rinner som een floodh, och såsom een leffuande kella. Syr. 21: 13 (Bib. 1541; Luther: fleusst daher wie eine flut, vnd wie eine lebendige quelle; Apokr. 1921: väller fram såsom en översvämmande flod); jfr k, 2, 3 b. Illa wunnit, illa runnit. PJGothus Luther Sät I 5 a (1593; t. orig.: ubel gewonnen, böslich zurronnen). (Under psalmsången) rann stål i tröttnad arm. Topelius Ljung 127 (1882, 1889). (Betalningen var hederlig), fast ingen kunde säga, hvarifrån pengarna runnit. Ullman FlickÄra 53 (1909). (Rotationspressarna) slukade girigt de .. hastigt rinnande pappersbanden. Siwertz JoDr. 143 (1928). — jfr AV-, FRAM-, FÖR-, HÄN-, MOSS-, NED-, UPP-, UT-RINNA m. fl. — särsk.
a) (†) om fartyg: fara, segla. Den seeglande .. / Måste .. til den ort, tijt skeppet thet rinner. Broman Glys. 2: 167 (i handl. fr. c. 1675).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (i folkvisestil) om tärning: rulla; äv. med subjektsväxling, om person: låta (tärningar) rulla, spela med (tärningar). Jag har lärt dig både sy och spinna; / Men aldrig med ungkarlar terningar rinna. SvForns. 2: 155. Visb. 2: 47 (c. 1600). Första gulltärning på tafvelbordet rann, / Lilla båtsman tappa' och sköna jungfrun vann. PoetK 1816, 1: 41.
c) (†) om svärd: röra sig snabbt; äv.: löpa l. glida (ur sin skida). Så rinder svärdet i sivors hånd, / som kringlan vthi spåre (dvs. sporre). Visb. 1: 260 (c. 1620). (Under Domaldes tid kunde ingen draga ut svärdet, men) så snart som Domar stigit på Thronen, ran det lätt ur sin Skida. Mörk Ad. 1: 62 (1743).
e) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i vitter stil, i sht arkaiserande) om himlakropp (i sht solen), dels: gå upp, visa sig, dels (i förbindelse med adverbial angivande riktning): gå ned l. försvinna (ngnstädes); äv. om dag: gry, randas. Förr än dagen rann på himmelen var hon afleden. VDAkt. 1686, nr 203. I hafvets famn när solen runnit / Med glädje dagakarlen ser / Uppå de timmar, som försvunnit. Lidner (SVS) 3: 149 (1789). En stjerna rann i mitt hjertas natt. Topelius Ljungbl. 161 (1854, 1860). Nu kanske vi bör sova en stund innan solen rinner? Lindström Österhus 209 (1952). — jfr SOL-RINNING.
f) om fast materia som består av många (vanl. små o.) likartade beståndsdelar l. om mängd av (smärre) sinsemellan likartade föremål: flyta (ut l. isär), glida l. strömma (fram). Mörk Ad. 1: 93 (1743). Fin och stenfri, helst något lerblandad sand, sådan som efter torkning ej rinner, utan håller samman, ungefär som formsand. Svedelius Koln. 89 (1872). Han lät de runda, milt skimrande pärlorna rinna mellan sina fingrar. Siwertz Varuh. 54 (1926). — särsk.
α) om sand i timglas: sila ned från glasets övre till dess undre del; äv. med subjektsväxling, om timglas, ss. beteckning för att sanden silar ned från glasets övre till dess undre del; numera nästan bl. dels om ä. förh., dels bildl., i uttr. som ange att tiden går l. att ngt (som är förgängligt) närmar sig l. når sitt slut; förr särsk. i det bildl. uttr. ngns glas är runnet, ngns (välmakts)tid är förbi, stunden har kommit för ngn (jfr LÖPA, v.1 VII 2). När then Daletiyffuens glaass war runnit, finge (osv.). Svart G1 106 (1561). Dröm ej, o Yngling! sekunderna gå, / Timglaset rinner. Stagnelius (SVS) 1: 126 (c. 1815). Det var så tyst, att sandens rinnande i timglaset förnams som en sakta röst. Rydberg Sing. 67 (1857, 1865). Östergren (1936).
β) (numera bl. mera tillf.) om säd(eskorn) l. frön: falla ut (ur ax o. d.) i mängd (i sht till följd av övermognad), drösa; äv. med subjektsväxling, om växande l. skuren säd o. d.: släppa från sig korn (l. frön) i mängd (i sht till följd av övermognad). Rålamb 13: 51 (1690). (En viss havresort) rinner — drösar — ovanligt mycket på fältet. LAHT 1894, s. 295. S. k. ”hösmöle”, .. d. v. s. frö, som runnit ur höet. Hellström NorrlJordbr. 467 (1917).
γ) (i fackspr.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om salt: som icke klumpar ihop sig. Möller (1790). Prepareringen består i en tillsats .. (av bl. a. ett) ämne, som gör saltet rinnande. Varulex. Livsm. 387 (1942).
g) om väg l. spår o. d.: löpa, gå, leda, ringla sig, slingra sig. Bland buskarne rinner ett räfspår. Strix 1902, julnr s. 2. Siwertz Vindr. 89 (1919).
h) (i vitter stil) om hår: falla, ringla sig. CVAStrandberg 3: 141 (1868). Utefter huden runnen / Ses hårets gyllne länk. Josephson GRos. 131 (1896). jfr: Det lockiga håret, som ned / åt länderna rann, likt en solbeglänst bölja. Ling As. 6 (1833); jfr RINNA NED 3.
i) om tid(speriod) o. d.: förflyta, gå, svinna hän (utan att tillvaratagas); äv. i uttr. rinna sin kos, svinna hän. Arvidi 152 (1651). SedolärMercur. 1: nr 20, s. 7 (1730: Rinna .. sin kos). Nu rann åter åren. Lo-Johansson Stat. 1: 76 (1936).
j) om ljussken o. d.: utbreda sig (i l. över ngt) l. komma (ur l. från ngt) l. tränga (ut ur l. in i l. genom ngt); förr äv. om rodnad: uppkomma (på ngns kinder). Straxt på din kinder rann een rådna. Leyoncrona Vitt. 139 (c. 1685). Spegel GW 20 (1685). Solens .. milda, gyldne flöde rann öfver verlden. Almqvist DrJ 443 (1834). Det rann ett sken som av blod genom snöbyarna. Siwertz Låg. 210 (1932).
k) om yttrande l. vetande: tränga fram (över ngns läppar), forsa fram (ur ngn); äv. med indirekt obj., i uttr. rinna ngn över läpparna, komma över ngns läppar; äv. om skriftligt yttrande, i uttr. rinna ur pännan (l. ngns pänna), formuleras (spontant), flöda fram, då ngn skriver; äv. i uttr. i ett enda rinnande, i en ständig (ord)ström. Jag har alltid vågat sända .. (mina skrivelser till E. Maj:t) sådana de runnit ur pennan. Schröderheim (1789) i 3SAH LII. 2: 418. Öfver hans darrande läppar runno ord utan mening. Lundegård DrMarg. 2: 146 (1906). Han fick svar i ett enda rinnande. Didring Malm 1: 68 (1914). Det rann latin ur pojkarna. Verd. 1916, s. 226 (i yttrande tillagt GWennerberg). Han måste svälja och svälja, för att .. (frågan) inte skulle rinna honom över läpparna. Siwertz Sel. 1: 33 (1920). Orden rann ur min penna utan att jag visste det. Beijer BritaGrossh. 152 (1940).
l) om rysning: fara l. löpa (utmed ryggen, genom kroppen); äv. opers., i uttr. det rinner kallt utefter ryggen, en rysning löper utefter ryggen. CVAStrandberg 3: 272 (1854). Det är som om han hisnade gång på gång, det rinner kallt utefter ryggen. Johansson RödaHuv. 2—3: 177 (1917). En köldrysning rann genom kroppen. Hammenhög Torken 240 (1951).
m) (†) om sömn, i uttr. rinna i ögon, komma; rinna i ngns ögon l. rinna uppå ngn, komma över ngn. Drick til dager är lius och sömnen rinner i ögon. Stiernhielm Herc. 246 (1648, 1668). Strax lätt tå Gud en Sömn i Adams ögon rinna. Columbus BiblW A 3 a (1674). När dödens sömn uppå mig rinner. Strand Tidsfördr. 2: 10 (1763).
n) om sinnesstämning; numera bl. dels (nästan bl. i Finl.) i uttr. sinnet rinner på ngn, dels (mera tillf.) i uttr. sinnet rinner hos ngn, ngn blir vred; förr äv. i uttr. rinna i (l. uppå) ngn, uppstå l. uppkomma l. väckas hos ngn; jfr RINNA PÅ. Straxt annat sinne i Dalkarne ran. SvFolkv. 2: 272. Jag rådde ei, at harm vppå mig månde rinna. Kolmodin QvSp. 1: 171 (1732). När .. underrättelse kommit, att Nils Bosson var på väg till (Kristian II i) Sthlm .., rann sinnet hos bönderna. Hagström Herdam. 2: 137 (1898). Sínnet ránn på mánnen. Bergroth FinlSv. 56 (1916).
o) i uttr. som beteckna att ngt faller ngn in l. kommer för ngn l. att ngn (plötsligt) kommer att tänka på l. kommer ihåg ngt (stundom äv. ngn; jfr γ) o. d.; äv. med indirekt obj. Då rann mig en sprittande idée genom själen. CFDahlgren 4: 48 (1830). Genom hans huvud rann ett bibelställe. Månsson Rättf. 1: 164 (1916). — särsk.
α) (†) i uttr. det rinner i ngns hjärna att göra ngt, ngn kommer att tänka på att göra ngt. Polhem Bet. 2: 8 (1721).
γ) i uttr. ngt (stundom äv. ngn) rinner ngn i hågen (förr äv. i håg l. i hågen uppå ngn l. i ngns håg); jfr HÅG 1 b δ. LPetri Kr. 33 (1559). I hugen intet rinner, / Vppå the Swenske Män. / Än altijdh Krijgh och Örligh. Skogekär Bärgbo Klag. B 1 b (c. 1632). Min son rann mig i hågen då. Hagberg Shaksp. 11: 103 (1851). Underliga tankar runno i hans håg. Topelius Fält. 3: 105 (1858). SvFl. 1942, s. 7.
δ) i uttr. ngt rinner ngn i minnet (förr äv. i minne); jfr MINNE, sbst.1 1 g. VDAkt. 1720, nr 199. Mig rinner nu i minne, / En liten bortglömd sak. Leopold 1: 373 (1808, 1814; rimmande med sinne). Form 1942, s. 117.
ε) i uttr. ngt rinner ngn i sinnet (förr äv. i sinne l. i ngns sinne), stundom äv. ngt rinner i sinnet, ngt faller ngn in, ngn kommer att tänka på ngt; förr äv. övergående i bet.: ngn menar ngt. Schroderus Os. III. 1: 276 (1635). I mitt sinne detta rinner / Osz i wägen ställes hinner. Kolmodinus Gen. E 3 a (1659). Somblige (har) dhet i Sinnet runnit, at denne Öön eller Atland skulle sedan förgåtz. Rudbeck Atl. 2: 2 (1689). Den .. som utan förbehållsamhet .. säger hvad som rinner i sinnet, är öppenhjertig. Lidbeck Anm. 336 (1798). Det rinner mig i sinne / En tanke. Remmer Theat. 1: 47 (1814; rimmande med inne). Rönnberg Bredbolstad 131 (1907).
ζ) (†) i uttr. ngt rinner ngn i tanken l. ngt rinner i (l. för) tanken l. i tankarna, ngn kommer att tänka på ngt. I tankan hastigt rinner, / Hur han en läke-konst af kloka Pfyller lärt. Creutz Vitt. 34 (1762). Jag vet ej, hur det mig i tankan kunde rinna, / At (osv.). Ristell Mer. 21 (1774). Johansson Noraskog 1: 3 (i handl. fr. 1785: för tanckan). Rinna i tankarne. Lindfors (1824).
p) i uttr. som beteckna att ngn glömmer ngt (l. ngn); numera företrädesvis i uttr. ngt rinner (ngn) ur minnet, ngt glömmes (av ngn). Där Runius ej eljest har / U'r Edre Minnen runnit. Frese VerldslD 81 (1713, 1726). (Skolungdomen skall) ha något i behåll, långt sedan årtal och namn runnit ur minnet. NordT 1894, s. 628. — särsk. (numera föga br.) i uttr. ngt rinner ngn ur hågen, ngn glömmer ngt. Castrén Res. 1: 63 (c. 1850). Lidforss Dagsb. 11 (1903).
r) i uttr. rinna ngn ur händerna (jfr 1 b), icke kunna fasthållas av ngn, gå förlorad för ngn. HdlÅgerupArk. 1762. Under min tvekan i valet mellan .. (olika ämnen lämpade för litterär framställning) hafva de flesta runnit mig ur händerna. Runeberg ESkr. 2: 277 (1858). Ni låter hundratusen (kronor) om året rinna er ur händerna. Siwertz Sel. 2: 178 (1920).
s) (numera bl. tillf.) i uttr. rinna i sanden, rinna ut i sanden (se RINNA UT 4 d), försvinna, förintas, gå till spillo. Mörk Ad. 1: 86 (1743). Frosterus Jord. 42 (1930).
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, om person l. djur: glida l. falla av (ngt); äv. abs. Dybeck Runa 1842—43, 3: 11 (från Västmanl.).
2) till 2, om vätska o. d.: rinnande strömma bort från (ngt), rinna bort från (ngt); äv. intr. l. abs.: rinna bort (ngnstädes l. från ngt). Bloden hade runnit aff. Rudbeckius KonReg. 252 (1615). Slå .. (den brynta löken) i ett Durchslagh, så Smöret rinner wäl aff honom. Kockeb. B 4 b (1650). Regnvattnet rinner av direkt till bäckar och åar. Selander LevLandsk. 51 (1955).
3) till 3: befrias från vätska gm att denna rinner bort. Sockertopparna få stå och rinna af. GHT 1896, nr 4, s. 2. särsk. (†) till 3 c, om destillationsapparat: ge ifrån sig destillat. QLm. 2: 40 (1833).
a) motsv. rinna 9 f. Den yttra (delen av milan) måste man räta litet snedt och lutande, at ej stybbet må rinna af Milan. Wallner Kol. 18 (1746).
b) om obehaglighet, förolämpning o. d., i uttr. rinna av ngn, lämna ngn oberörd, icke bekymra l. tynga ngn; äv. i uttr. låta ngt rinna av sig, låta ngt gå ut över sig utan att bekymra sig om det, låta ngt passera utan att opponera sig, icke ta åt sig ngt. Geijerstam LycklMänn. 152 (1899). Kunde han låta allt detta rinna av sig? Essén Misst. 106 (1911). —
1) till 1 a, om person l. djur som har fötter: avlägsna sig (på ett glidande l. smygande sätt); jfr 2. SvD(L) 1898, nr 15 B, s. 2. jfr: (Danskarna skulle icke ha segrat) Hwar wij icke sielffwe hade skanssen försett (dvs. försummat tillfället) / Och vthur wår fordeel bort runnet. Hund E14 187 (c. 1605); möjl. ssg.
4) till 3: avta l. försvinna till följd av att en vätska avgår, flyta bort; förr äv. till 3 f, om brinnande ljus: drypa. (Eng.) To gutter, .. (sv.) rinna bort som et lius. Serenius Aa 4 a (1734).
5) i bildl. anv. av 1—4 (motsv. rinna 9): försvinna; förflyta, förgå, svinna hän; särsk. (motsv. rinna 9 i) om tid(speriod) o. d. Större delen af en människjas ålder rinner bort under dårskaper och hufvudyra. Lagerbring 1Hist. 2: 322 (1773). Hans betydande inkomster rann alltid genast bort mellan fingrarna på honom. Heerberger Dag 157 (1939). —
RINNA EFTER10 32, äv. 40. jfr efterrinna. till 1 o. 2; särsk. till 1 b, om orm: kräla efter (ngn). Elkan Hall 70 (1899). —
2) till 1 b, om djur som saknar fötter: kräla l. slingra sig fram. Broman Glys. 3: 678 (c. 1740; om ål på land). Thunberg Resa 2: 162 (1789; om ormar).
3) till 2, om vätska o. d.: flyta l. strömma fram. Björkegren 2467 (1786). Sandström NatArb. 2: 241 (1910).
4) (i vitter stil) till 6, om växt: spira upp, skjuta upp. Lidner (SVS) 3: 336 (c. 1790; i bild). Sjöberg (SVS) 1: 227 (1820; i bild).
5) i bildl. anv. av 1—3 (motsv. rinna 9). Strindberg Brev 3: 235 (1883). Bilar, bussar och tåg rinner fram i en aldrig sinande ström. Fatab. 1951, s. 33. särsk.
a) (i vitter stil) motsv. rinna 9 e, om himlakropp: gå upp, visa sig. Nordenflycht QT 1746—47, s. 28 (i bild). En stjerna rinner klar på fästet fram. Wirsén Dikt. 64 (1876).
RINNA FÖR10 4. till 9, om tanke o. d.: komma för (ngn); jfr rinna 9 o. Det rann plötsligt för honom .., att (osv.). Berg Sjöf. 66 (1910). —
RINNA FÖRBI10 04.
2) i bildl. anv. av 1 (motsv. rinna 9). Pilträden vid vägen runno förbi i en oafbruten ström. Berg Krig. 21 (1915). särsk. (motsv. rinna 9 i) om tid(speriod) o. d.: förflyta, gå, svinna; ngn gg äv. i uttr. rinna ngn förbi, svinna hän för ngn. Följagteligen hafva desse åren runnit mig ganska fort förbi. HdlÅgerupArk. 1762. Strindberg Dam. 210 (1898). —
RINNA HÄN10 4. (i vitter stil) till 2: rinna bort; vanl. bildl. (motsv. rinna 9); särsk. dels (motsv. rinna 9 g) om väg: löpa l. gå (fram), dels (motsv. rinna 9 i) om tid(speriod) o. d.: förflyta. Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior, / Makliga rinner han hän. Stiernhielm Herc. 261 (1648, 1668). Åren rann hän. Tiselius Larsson LivNödtorft 114 (1934). jfr hänrinna. —
RINNA I10 4. till 2, om vätska o. d.: gm att rinna komma i (ngt); särsk. i uttr. rinna i varandra l. vartannat, flyta ihop. Det (händer) att färgen icke hinner torka utan de olika färgtonerna rinna i hvarandra. Nyblom Akvarellm. 14 (1910). —
1) till 1: slinka l. ta sig igenom (ngt svårgenomträngligt); äv. abs. Stor-Klas matade fram Fransman, som rann igenom Nackaförsvaret. IdrBl. 1924, nr 18, s. 7 (i bandymatch). Därs. 1935, nr 117, s. 11.
2) till 2: rinnande passera fram genom (ngt); tränga igenom (tyg o. d.); äv. abs. Swedberg SabbRo 78 (1705, 1710). Grafström Kond. 168 (1892; abs.).
3) i bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. rinna 9); särsk. motsv. rinna 9 f. Ladälogen (i Kumlinge prästgård) rinner säden genom. Murenius AV 266 (1653). —
RINNA IHJÄL10 04. (föga br.) till 2 a, om utströmmande blod, i uttr. rinna ihjäl ngn, rinna så att ngn dör. Wigström Folkd. 2: 144 (1881). —
1) till 2, om flöden som komma rinnande från olika håll: flyta ihop, förena sig; särsk. om vattendrag. Schroderus Comenius 469 (1639). Som strömmarne uti min hembygd rinna / Tillhop ur många källor .. / .., så (osv.). Cygnæus 10: 164 (1851).
2) (†) till 2, om ämne i fast form som utsättes för värme: smälta ihop (till ngt). (Vissa kalkflisor som utsättas för upphettning) rinna i hop till slaggpärlor. CAEhrensvärd Brev 2: 22 (1795).
4) i bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. rinna 9): smälta ihop till en enhet där inga enskildheter kunna urskiljas; äv.: smälta ihop till mindre omfång, krympa ihop (till ngt). Hansson Nott. 25 (1885). Dagarna runno hop till en handfull. Wägner ÅsaH 359 (1918). —
1) (mera tillf.) till 1 a: förflytta sig l. (övergående i 4) strömma in (ngnstädes). TurÅ 1916, s. 287 (om renar); jfr 4.
3) till 2, om vätska o. d.: flyta l. strömma in (ngnstädes); äv.: tränga in (genom ngt otätt). Floden Welika .., hwilken .. rinner in vthi en lång Siöö. Widekindi KrijgH 374 (1671). Vatnet rinner in genom dessa skorna. Nordforss (1805).
4) i bildl. anv. av 1—3 (motsv. rinna 9). Hansson Nott. 98 (1885). Månskenet rann in i de röda blommornas kalkar. Krusenstjerna Fatt. 1: 95 (1935). särsk. (†) i uttr. ngt rinner ngn in.
a) ngt faller ngn in, ngn kommer att tänka på ngt; äv. i uttr. ngt rinner ngn in i hågen; jfr rinna 9 o. LejonkDr. 97 (1689: in i hugen). Thomander 3: 462 (1826).
b) ngt inges ngn, ngt strömmar över ngn, ngt uppstår hos ngn. Hastigt rann honom sjelf frimodighet in. Almqvist Går an 28 (1839). Dens. Mål. 38 (1840). —
RINNA ISÄR10 04. till 2.
b) (i vitter stil) bildl.: bli till intet, upplösas, förflyktigas; särsk. om illusioner o. d. Vetterlund StDikt. 107 (1892, 1901). En själssjuk natur, som när hans illusioner runnit i sär, ser på alla motgångar med förstoringsglas. GHT 1895, nr 250 A, s. 2. —
RINNA I VÄG10 0 4. till 1 o. 2; särsk. bildl. (motsv. rinna 9), dels: ge sig i väg, fara bort, dels (motsv. rinna 9 i) om tidsperiod o. d.: svinna hän. Så rann den stora, svarta, täckta bilen i väg ut till kyrkogården. Siwertz Sel. 2: 175 (1920). Så runno dagarna i väg, en efter en. Johnson Kommentar 85 (1929). —
1) till 1: slinka l. ta sig ned (ngnstädes l. från ngt); särsk. till 1 b: slingra sig l. kräla ned (ngnstädes l. från ngt); i sht om orm. En huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstråle. Strindberg Hafsb. 87 (1890); jfr 2. Hallström Skogsl. 68 (1904). Söderberg rann ned på sin kant och hans anfall kunde Lennmalm .. slutföra. IdrBl. 1924, nr 16, s. 8 (i bandymatch).
2) till 2, om vätska o. d.: flyta l. strömma ned (ngnstädes l. från ngt); äv.: tränga ned (genom ngt); äv. med indirekt obj.; äv. opers. Lucidor (SVS) 299 (1673). Det (hade) regnat in på vinden och runnit ner genom trossbottnen. Strindberg NRik. 137 (1882). Giftet rinner mig (dvs. en huggorm) ner i tänderna. Lagerlöf Holg. 2: 20 (1907). särsk. (numera bl. mera tillf.) om dryck som förtäres; i sht förr äv. övergående i bet.: smaka (så l. så), äv. pregnant: smaka bra. Broder wil tu detta (dvs. vin) taga, / Lätt och sött thet rinner neer. CupVen. A 2 a (1669). (Sv.) Det rinner ned. .. (Fr.) Cela se laisse boire. Nordforss (1805; betecknat ss. familjärt l. vulg.). Dessa viner rinna ner förträffligt! Fahlcrantz Schiller Fiesko 13 (1821; t. orig.: Diese Weine glitschen herrlich).
3) i bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. rinna 9). Fröding ESkr. 2: 202 (1895). Den klara, genomskinliga etern, där solstrålarne rinna ned. Janson FörstaMänn. 1 (1906). särsk.
a) [sv. dial. rinna ner] (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i vitter stil) motsv. rinna 9 e, om himlakropp: gå ned, försvinna (ngnstädes). Men Solen rinner neder vnder fagerö. Visb. 3: 241 (c. 1655). Kolmodin QvSp. 1: 28 (1732). Hansson Väg. 158 (1896).
b) motsv. rinna 9 f. Nu runno pengarna ur Snickarens hand ned i fickan. Nicander Hesp. 29 (1835). särsk. motsv. rinna 9 f α, om (sand i) timglas; äv. om tid, i bildl. uttr. som utgå från sandens rinnande i timglaset. Det bandet .. / Som af döden först får brytas, / Då vårt timglas runnit ner. Gumælius Engelbr. 12 (1858). Ja, festen är präktig, men fort rinna ner / i sanduret högtidens timmar. Levertin Dikt. 69 (1896, 1901). —
RINNA OMKRING10 04, äv. KRING4. [fsv. rinna umkring, löpa omkring]
3) till 2 b, om ngt skrivet l. målat: flyta ut (o. förlora sina konturer). Texten hade runnit kring efter ett regn. Siwertz Låg. 6 (1932). —
RINNA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. till 9, om tanke, infall, känsla, sinnesrörelse o. d., i uttr. rinna på ngn, förr äv. rinna ngn uppå, komma för ngn l. över ngn, falla ngn in; särsk. i sådana uttr. som vreden l. ilskan rinner på ngn, ngn blir vred; jfr rinna 9 n, o. Lystnan .. som Eva rann uppå. Brenner Pijn. 23 (1727). När jag såg dessa massor af tjenstemän .., rann den tanken på mig, att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner, dock måtte ha något att göra. Strindberg RödaR 9 (1879). Då rann ilskan på Siv. Sjöman Lekt. 90 (1948). särsk. i uttr. sinnet rinner på l. (i bet. a) på ngn (jfr rinna 9 n).
a) ngn blir vred; jfr rinna till 2 c, rinna upp 5 f o. rinna över 5 b. Crusenstolpe Mor. 5: 133 (1843). Hon kan bli grof, hon med, när sinnet rinner på. Strindberg Kamm. 2: 65 (1907).
b) (mera tillf.) ingivelsen kommer; känslan stegras. Jag skrifver som sinnet rinner på — efter recept kan jag aldrig åstadkomma en rad som duger. CSnoilsky (1884) hos Warburg Snoilsky 332. Larsson PoesLog. 70 (1899). —
RINNA TILL10 4.
1) till 2, om vätska o. d.: strömma till, komma rinnande; äv. opers.; särsk. om mjölk hos djur som skall mjölkas. Linné Skr. 5: 116 (1732; om mjölk). Melander ArbTröj. 28 (1917).
2) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (motsv. rinna 9). Agrell Maroco 2: 42 (1796, 1807). Associationerna rinna till, gamla minnen väckas opp. SvD(B) 1942, nr 327, s. 9. Långsamt rann det till av kraft (sedan den maktlösa vreden släppt). Sjöman Lekt. 362 (1948). särsk.
b) (föga br.) om intresse, i uttr. rinna till ngn, vakna hos ngn. Jägarintresset rann till mig. Engström Lif 54 (1907).
c) om vrede o. d., i sådana uttr. som sinnet (l. harmen l. ilskan) rinner till (hos l. i l. på ngn), ngn blir vred; jfr rinna 9 n, rinna på a, rinna upp 5 f o. rinna över 5 b. Nicander VirgÆn. 67 (1751). En gång rann sinnet till hos mig under discussionen om privatbankerna. Stenhammar Riksd. 3: 106 (1845). Plötsligen rann sinnet till på mig. Fröding NDikt. 117 (1894). Engström Glasög. 152 (1911: ilskan). Harmen rann häftigt till i Karl Oskar. Moberg Utvandr. 91 (1949).
RINNA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 2, om vätska o. d.: flyta l. strömma tillbaka; äv. bildl. (motsv. rinna 9), stundom: komma tillbaka. Björkman (1889). Alla de gånger då han och hustrun hade haft det gott tillsammans ville gärna rinna tillbaka i minnet. Moberg Utvandr. 455 (1949). —
2) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1 (motsv. rinna 9): strömma samman; smälta samman (med ngt) till en enhet (där inga enskildheter kunna urskiljas); äv. i uttr. rinna tillsammans i ngt, smälta samman i ngt, tillsammans bilda ngt; jfr rinna ihop 4. Om min passion är synd, så må .. himmel och helfvete rinna tillsammans i en fördömmelse. Fahlcrantz Schiller Fiesko 47 (1821; t. orig.: gerinnen). (Sydsverige) med de vida hattarna, de ljusa ansiktena, de skorrande målen, rann samman med hans tidigaste verklighet. Johnson Här 141 (1935). —
RINNA UNDAN10 32, äv. 40. [fsv. rinna undan] till 2, om vätska o. d.: flyta l. strömma undan; vanl. bildl. (motsv. rinna 9); särsk. (motsv. rinna 9 i) om tid o. d.: förflyta. (Timglasen) voro .. goda att hafva, man såg bokstafligen, hur tiden ”rann undan”. MeddSlöjdF 1887, s. 89. Spong Sjövinkel 59 (1949). —
RINNA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. rinna up] jfr upprinna. (Sv.) rinna vp (lat.) oriri. Wollimhaus Ind. (1652).
1) till 1 b: slingra sig l. kräla upp (ngnstädes); i sht om orm. Dybeck Runa 1842—43, 3: 22 (om orm).
2) till 2 o. 3, om vätska o. d.: komma framrinnande l. välla fram (ur l. av ngt); om vattendrag: ha sitt ursprung l. sina källor (ngnstädes); om källa: välla fram (ngnstädes), uppstå (av ngt). Vattnet som rinner opp af jorden. Nordforss (1805). Af dess (dvs. jungfruns) hjertblod .. / Rann upp en källa. Oscar II 2: 209 (1859, 1887). Svensén Jord. 252 (1885; om vattendrag).
3) (†) till 3 c, om destillationsapparat: komma innehållet att övergå i gasform. Warg 655 (1755). Elden minskas, så att (destiller-)pannan sakta får rinna upp. LfF 1851, s. 58.
4) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht i vitter stil) till 6, om växt: spira upp, skjuta upp. VarRerV 56 (1538). Karlfeldt FlBell. 66 (1918).
5) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, 2, 4 (motsv. rinna 6 slutet o. 9); särsk.: komma upp, uppkomma. Offta hender, at the förre falske Läror, som synas hafwa warit förqwaffde, rinna åter vp igen. Schroderus Os. 1: 137 (1635; lat. orig.: repullullant). När den lilla lekte öfver gull-strängarne .., rann der upp ett ljud .. öfvermåttan fagert. SvFolks. 346 (1849). De rötter, från hvilka .. (den germanska diktningen) runnit upp, äro tre: myten, folksagan och historien. Schück MedeltKultH 50 (1907). särsk.
a) om person.
α) (numera föga br.) i uttr. rinna upp av ngt, härstamma l. komma från ngt; jfr rinna 6 slutet. Kolmodin QvSp. 1: 596 (1732). De barn som rinna opp af detta äktenskap. Nordforss (1805).
β) (numera mindre br.) växa upp (till ngt). (Fr.) Il est cru, comme un champignon, (sv.) Han har runnit up som en svamp. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739); jfr 4. Nordforss (1805). Bruden har jag sett ifrån en svag begynnelse rinna upp till en späd qvinna. Almqvist JK 157 (1835). Sällberg Långv. 147 (1894).
c) motsv. rinna 9 e, om himlakropp (i sht solen): gå upp, visa sig; äv. om dag: gry, randas; äv. mer l. mindre bildl. De satte sig båda uppå en stock; / De sutto der tills solen rann opp. SvForns. 2: 27. Dagen rinner up. Spegel GW 53 (1685). (Tegnérs) vittra ära .. strålar med en glans och färgprakt, lika frisk och bjert, som då den först rann upp på den nordiska sångens himmel. Sturzen-Becker 1: 49 (1861).
d) motsv. rinna 9 j, om ljussken: uppkomma; äv. om rodnad, leende o. d.: uppkomma l. visa sig (på ngns kinder). Nordenflycht QT 1744, s. 11 (om ljus; i bild). En svag rodnad rann upp på hans kinder. Benedictsson Peng. 3 (1885). Strindberg Skärk. 197 (1888; om leende).
e) motsv. rinna 9 o, i uttr. som beteckna att ngt faller ngn in l. kommer för ngn l. att ngn (plötsligt) kommer att tänka på l. kommer ihåg ngt; särsk. i uttr. ngt rinner upp för ngn (förr äv. för ngns omdöme l. för ngns inbillning), ngt går upp för ngn, ngn får ngt klart för sig, ngt framstår (så l. så) för ngn; förr äv. opers., i uttr. det rinner upp för ngn, det går upp ett ljus för ngn. Det rann upp för hennes omdöme såsom en särdeles besynnerlighet, att (osv.). Almqvist DrJ 423 (1834). Slutligen rann det upp för hans inbillning, att (osv.). Dens. TreFr. 3: 205 (1843). Tyst! nu vet jag 'et! Nu rann det opp för mig! Knorring Torp. 1: 23 (1843). Klarare och klarare rann det upp för honom (dvs. Jesper Swedberg), att religionen dock väsentligen var lif och icke lära. Schück (o. Warburg) LittH 1: 420 (1896). Hos hvem tanken på en ny tidning först runnit upp, torde nu vara omöjligt att afgöra. Sylwan Kellgren 58 (1912).
f) (numera knappast br.) i uttr. sinnet rinner upp (på ngn), förr äv. ngns lynne rinner ngn upp, ngn blir vred; jfr rinna 9 n, rinna på a, rinna till 2 c o. rinna över 5 b. Envallsson Walltr. 7 (1793). Johannes såg blod — då rann honom hans oändliga lynne hastigt upp. Almqvist Amor. 75 (1822, 1839). Ibland rinner sinnet upp, och då förifrar han sig. VL 1899, nr 70, s. 2. —
RINNA UR10 4, förr möjl. äv. UTUR.
3) till 3, om behållare o. d.: tömmas (helt l. delvis) gm att innehållet rinner bort; jfr rinna ut 3.
a) motsv. rinna 9 f; särsk. (numera bl. mera tillf.) motsv. rinna 9 f β, om säd(eskorn) l. frön: falla ut ur (ax o. d.) i mängd (i sht till följd av övermognad). (Man får icke) låta säden blifva alt förmycket mogen, ty tå stupar kornet af, råg och hvete faller och rinner vtur axen. Broocman Hush. 2: 75 (1736); möjl. icke särsk. förb. Brauner Åker 41 (1752). Vagnarna .. stjälpas så mycket, att godset rinner ur vagnen antingen åt gaveln eller sidan. Davidsson Omlastn. 21 (1927).
b) motsv. rinna 9 k, om yttrande: forsa fram ur (ngn). Adelsköld Dagsv. 1: 126 (1899). Krusenstjerna Fatt. 2: 183 (1936). jfr: Nästan allt hvad jag haft på hjertat, rann derur (vid samtalet). AnderssonBrevväxl. 2: 61 (1848). —
1) till 1: (ormlikt l. krälande) förflytta sig ut, glida l. slingra sig ut. Wändahl Stud. 34 (1929).
2) till 2, om vätska o. d.: flyta l. tränga ut (ur l. genom ngt); äv.: komma framrinnande; särsk. om vattendrag: flyta ut (i ngt). Han klöff berghklippona, och ther ran vth watn. Jes. 48: 21 (Bib. 1541). Gult vatten eller var .. börjar rinna ut igenom öpningen (som gjorts på det sjuka djurets hals). PH 5: 2945 (1750). En å som rann ut i älven. Johnson Se 12 (1936).
4) i bildl. anv. av 1—3 (motsv. rinna 9). Almqvist Skälln. 74 (1838). En stor slätt, som rann ut i mörkret åt alla sidor. Johnson Slutsp. 38 (1937). särsk.
b) motsv. rinna 9 f: glida l. strömma ut. Scherping Cober 1: 347 (1734). En löjtnant hade haft pengar i bältet, och guldmynten hade runnit ut på samma gång som blodet. Lundquist Zola Grus 390 (1892). särsk.
α) motsv. rinna 9 f α, om (sand i) timglas; särsk. mer l. mindre bildl. Snart slår tin (dvs. människans) klåcka sidsta stunden, / Titt Timme-glas snart rinner vt. Scherping Cober 2: 66 (1737). En präst, som är rädd att betraktelsen inte skall räcka tills timglaset runnit ut. Siwertz JoDr. 125 (1928).
β) (numera bl. tillf.) motsv. rinna 9 f β, om säd(eskorn) l. frön. MElgh (1749) i SmålHembygdsb. 4: 33. För sent skuren, rinner .. (rågen) ut ur axen. Topelius Lb. 2: 96 (1875).
c) motsv. rinna 9 i, om tid(speriod) o. d.: förflyta, gå till ända. Lucidor (SVS) 199 (1672). Smekmånaden rann ut, och hafvet vinkade till nya äfventyr. Melander Långtur 119 (1896).
d) i uttr. rinna ut i intet l. i sanden, bli till intet, icke leda till ngt resultat; jfr rinna 9 s. Hallström GrAntw. 75 (1899: I intet). (G. II A:s tanke) på samverkan med andra makter tycktes komma att rinna ut i sanden. HT 1917, s. 268. —
RINNA ÖVER10 40. [y. fsv. rinna ivir]
1) till 2, om vätska o. d.: flyta l. flöda över bräddarna av en behållare o. d.; äv. opers. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). Det är ej fullt förr än det rinner öfver. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 2 o. 5 a.
2) till 3, om behållare o. d.: bli så full att innehållet strömmar ut över bräddarna; äv. i uttr. rinna över sina bräddar o. d.; särsk. bildl. (Att den unge mannens sätt förändrats) var .. den droppe, som höll på att låta måttet rinna öfver. Benedictsson Peng. 132 (1885). Segerstedt Händ. 104 (1926: rinna över sina bräddar; bildl.). särsk. (tillf.) bildl., om person (med tanke på sinnesstämning): vara överfull (av ngt), svalla över (av ngt). Han rann öfver af förtjusning, efter att nyss ha runnit öfver af galla. Törneros (SVS) 2: 239 (1827).
4) (†) till 4, i uttr. rinna över med ngt, vara täckt av ngt som rinner, flyta av ngt. Kroppen rann öf(ve)r med swett (i turkiska badet). KKD 5: 317 (1712).
5) i bildl. anv. av 1 o. 2 (motsv. rinna 9); äv. opers. En mycket liten del af föreläsningen går in i det trånga begrepet och hjertat (hos en ung åhörare), det öfriga rinner öfver. Bergklint MSam. 1: Föret. 4 (1781). Bonden hade knappast sagt ett ord, men hela tiden hade det jäst inom honom, och nu rann det öfver. Geijerstam YttSkär. 126 (1898). särsk.
a) motsv. rinna 9 f. När skäppan är full, så rinner det öfver. Granlund Ordspr. (c. 1880). SDS 1911, nr 76, s. 8 (om malm).
b) i uttr. sinnet rinner över (för ngn) l. ngns sinne rinner över, förr äv. sinnet rinner över ngn, ngn blir vred; jfr rinna 9 n, rinna på a, rinna till 2 c o. rinna upp 5 f. AdP 1789, s. 36. När sinnet rinner öfver honom. Nordforss (1805). Sinnet rann öfver för honom. Weste (1807). När han .. förevitade mig, att jag visat fullständig brist på konungskhet, rann omsider mitt sinne över, och jag utbrast (osv.). ClAnnerstedt i HågkLivsintr. 1: 18 (1921).
Ssgr: A: (1 a β) RINN-BACKE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skidbacke, kälkbacke; jfr ränn-backe. Nordström Luleåkult. 68 (1925). —
(9) -HAVRE l. -HAGER ~ha2ger. (-havre 1875 osv. -hager 1885—1926) [med avs. på anledningen till benämningen jfr flyg-havre] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Avena fatua Lin., flyghavre, landhavre, vildhavre. Backman o. Holm ElFlVesterb. 25 (1875, 1878). Bolin Åkerogräs. 148 (1926; från Norrl.). —
(2) -KÅDA, r. l. f. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) färsk kåda (som ännu icke torkat). Plagemann Res. 1: 34 (1835). —
(2 c) -SLAGG. (numera mindre br.) bärgv. lättflytande slagg i masugn; jfr kvick-slagg. Rinman (1789). Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
(9 f) -SNÖ. (i fackspr.) av grova (huvudsakligen bägarformiga) korn bestående lös o. torr snö som brukar förekomma i det understa skiktet av ett snötäcke o. som har benägenhet att lätt komma i glidning. TurÅ 1943, s. 337. —
(3) -TRÄD. [trädet lämnar en sockerrik saft som, då den tillvaratages, får rinna ut genom ett rör som stuckits in i ett genom barken uppborrat hål] (†) det nordamerikanska trädet Acer saccharum Marsh., sockerlönn. VetAH 1751, s. 145.
B: (2, 9 f) RINNINGS-TID, r. l. f. tid som åtgår för att ngt skall rinna färdigt. Sandtimglas med en half timmes rinningstid. Ekelöf Ordl. 74 (1898).
Avledn.: RINNARE, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 m., i bet. 3 r. l. m. [fsv. rinnare, häst, sv. dial. rinnare, liten bäck (Hof DialVg. 236 (1772))]
1) (†) till 1 a: springare, häst; jfr rännare. Hr Peder springer på rinnaren rödh. SvForns. 1: 282. Visb. 2: 61 (c. 1600). Dahlstierna (SVS) 174 (c. 1700).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 a β: person som åker skidor l. kälke nedför en backe; anträffat bl. ss. förled i ssgn rinnar-dag(en).
Ssg: rinnar-dag(en). [på fettisdagen brukade man förr åka skidor l. kälke nedför backar] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till rinnare 2: benämning på tisdagen närmast efter fastlagssöndagen, fettisdagen. Nordström Luleåkult. 68 (1925).
Spoiler title
Spoiler content