publicerad: 1929
GRAV gra4v, sbst.1, r. l. f. (Luk. 23: 53 (NT 1526) osv.) ((†) m. Möller (1790), Helenius (1838)); best. -en ((†) -an HH 20: 294 (c. 1640), ConsEcclAboP 291 (1659). -a Murenius AV 192 (1649: gråsteens grafua)); pl. -ar (Schroderus Comenius 961 (1639) osv.) ((†) -er Mat. 27: 52 (NT 1526), Scherping Cober 1: 109 (1734); -a Murenius AV 95 (1642)).
Ordformer
(graaf(f) 1526—1700. graf (grav) 1593 (: grafvigningar) osv. graff 1526—1700. — Den gamla genitivändelsen kvarstår länge i förb. till grava (Job 5: 26 (Bib. 1541), VDAkt. 1790, nr 523), äv. till grave (GR 22: 308 (1551), TbLödöse 41 (1587)). En gång har också anträffats förb. aff graffue (2Saml. 9: 157 (1569)))
Etymologi
[fsv. grav, f. (pl. -ar, -ir), motsv. d. grav, f., isl. grǫf, f., got. graba, f.; jfr t. grab, n., feng. graf, n.; till stammen i GRÄVA]
1) (numera, utom starkt bygdemålsfärgat i södra Sv., nästan bl. i fackspr.) större l. mindre grop l. håla i marken (åstadkommen gm grävning), eg. o. vanl. icke (avsiktligt) vattenfylld; särsk. (i fackspr.) om mindre (vattenfylld) grop inomhus (askgrav, härdningsgrav o. d.), samt (i södra Sv.) om håla som kvarstår efter utschaktning av grus, lera, märgel o. d. Linc. (1640). Grafvarne, hvaruti Trän skola nedsättjas, gräfvas .. 6 quarter djupa. Lundberg Träg. 85 (1754). Wetterdal Grufbr. 346 (1878; om sliggrav). Sothönorna skreko i de små (märgel-)grafvarna, hvilka här och där afbröto den bruna enformigheten med sina blå himmelsspeglar. Norlind Hell 2: 135 (1913). — jfr ASK-, BECK-, DYNG-, HÄRDNINGS-, JORD-, KOK-, KOKILL-, MÄRGEL-, SAND-, SLAM-, TORV-GRAV m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) landt. om grop l. långsträckt, grund urschaktning i marken i vilken potatis, rotfrukter o. d. kunna nedläggas o. (efter övertäckning med halm, blast o. jord) förvaras; jfr STUKA, sbst. Serenius EngÅkerm. 220 (1727). QLm. I. 1: 34 (1833; om potatisgrav). LmUppslB 908 (1923). — jfr FODER-, POTATIS-, ROV-GRAV m. fl.
b) (†) jäg. om av älg l. ren uppsparkad parningsgrop, stallningsgrop, brunstgrop. SvJägarfT 1870, s. 230.
c) jäg. om fångstgrop. Den som grafvena gräft, skal sjelfver i grafvena stupa. Nicander SalOrdspr. 63 (1760); jfr GROP 1 a slutet. Graf eller grop användes vanligen till fångst af större djur. Hahr HbJäg. 12 (1866).
2) (numera mindre br.; jfr dock b, c) långsträckt (vanl. relativt stor o. djup) urschaktning i jorden, vanl. vattenfylld o. ofta avsedd till bortledande av vatten; i sht förr särsk. om större avloppsdike, ofta i förb. diken och gravar. Upptaga en grav. VarRerV 36 (1538). (Han) giorde ena graff kring om Altaret. 1Kon. 18: 32 (Bib. 1541). Finnes och någon åker wara drenkt eller taga skadhe aff watn, då skole de öfverslå och förfahra .. om icke watnet kan medh grafwer och dijker afföhras. VgFmT I. 6—7: 27 (i handl. fr. 1619). Grafvarna omkring de täckdikade fälten .. måste hållas öppna och böra icke täckas. Arrhenius Jordbr. 1: 65 (1859). Fisket står i en grav mellan den särskilda kvarnrännan och bäcken. Medd LandtbrStyr. 1927, nr 5, s. 99. jfr: Graf kallas vid bergverk en i dagen öpen vattuledning, som antingen är gräfven i jorden, eller utsprängd i berget. Rinman (1788). — jfr AVLOPPS-, BEVATTNINGS-, DAMM-, VATTEN-GRAV m. fl. — särsk.
a) (trafik)kanal; numera bl. i namn på vissa från ä. tid härstammande kanaler. Lät Engelbrect graffua en graff eller dijke widh Telgie, at skip skulle komma ther vthur salta siöön in i Mäler. OPetri Kr. 181 (c. 1540). Från Vettern går en graf med slussar utför sluttningen till Boren, från Boren en ny kanal .. ut till Roxen. Torpson Norden 90 (1887). Den 4 km. långa kanalen Karls graf (vid Vänersborg). Nyström SvGeogr. 98 (1895). — jfr KANAL-GRAV.
b) (fullt br.) mil. om grav vid försvarsanläggning; urspr. o. vanl. om den ena av en befästnings båda huvuddelar (”vall o. grav”), grävd för att skaffa jord till vallen o. för att utgöra ett hinder vid stormning; i senare tid äv. om innanför vallen grävd grav (innergrav); numera äv. om i bärg sprängd dylik grav. Stora graven, om fästningens huvudgrav (yttergraven). Våt, torr grav, vattenfylld resp. icke vattenfylld grav. Wppå thet ath the tesz alffwarligare skola beffeste sin stadt med graffwer oc torffwall. GR 3: 82 (1526). Förbindelsen öfver de våta grafvarne (inom fästningen) går öfver jordbankar. KrigVAH 1842, s. 76. Kaijser LbKrigsbyggnadsk. 233 (1917). — jfr ANFALLS-, BLINDERINGS-, DIAMANT-, FÖR-, FÖRBINDELSE-, HUVUD-, INNER-, LÖP-, RAVELIN-, RING-, RÄNN-, SKANS-, SKYDDS-, SKYTTE-, SLOTTS-, STADS-, VALL-, VATTEN-, YTTER-GRAV m. fl.
d) (†) om mindre, grund, (grävd) fördjupning i jorden, fåra. Man .. giör små Grafwar (i trädgårdssängen) .., sätter dem (dvs. blomsterlökarna) där uthi. Rålamb 14: 61 (1690). (Lat.) Sulcus .. (sv.) Fåra på åker, långlig graf. Ekblad 386 (1764).
3) plats där en död begraves; eg. om den grävda grav (i bet. 1) i vilken ett lik jordas; i oeg. bem. äv. i fråga om andra former av gravsättning: grift; ofta arkeol. i fråga om forntida gravsättning; ofta om den lilla kulle som uppkastas l., i fråga om forntida gravsättningar, om den hög som uppkastades l. om den stengrav som uppfördes över själva graven; äv. (i sht konst.) om gravbyggnad som uppföres över en grav l. för att rymma en avlidens stoft (kista); i ssgr ofta övergående i bet.: begravnings-; äv. i bildl. o. överförd anv. (se särsk. e, f, h). Den heliga graven, om Kristus' grav. Öppna, gräva, uppkasta en grav. Kasta igen l. lägga igen en grav. Graven har ännu icke sjunkit l. satt sig. Han ser ut, som om han legat i graven. Vända sig i sin grav, se VÄNDA, v. Graffuenar öpnadhes, och mong the helghons lekamen som soffwit hadhe stodho vpp och gingo vth aff theres graffuer. Mat. 27: 52 (NT 1526). (Josef) toogh .. (Jesus) nedher (av korset) och swepte vthi linneclädith och lagde nedher vthi ena graff som vthhuggen war vthi itt hellebergh. Mark. 15: 46 (Därs.). Grafvarne sågos .. beströdde med blomster. Linné Sk. 235 (1751). Om allt af oss i grafvens natt försvinner (osv.). Leopold 2: 152 (1796, 1815). Fjerran vid den helga grafven / Sitter hjelten, konung Olof (Tryggvason), / Beder väl för Norriges rike. Geijer I. 3: 284 (1816). Gångaren gode / .. / skrapar med gullhof / grundmurad graf. Tegnér (WB) 5: 137 (1821). Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, / Jag måste upp, om jag i grafven låg. Runeberg 2: 112 (1848). Jag säger på hans graf (dvs. när han nu är död o. begraven) till slut (osv.). CVAStrandberg 1: 244 (c. 1870). Cecilia Metellas graf .. — en väldig murad cylinder .. på kvadratisk underbyggnad. Hahr ArkitH 117 (1902). Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som ären lika vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben och allt slags orenlighet! Mat. 23: 27 (Bib. 1917; NT 1526: the graffuer som vtan till äro hwitmenade). — jfr BARN-, BRAND-, BRONSÅLDERS-, DÖD-, FAMILJE-, FLACK-, JÄRNÅLDERS-, JÄTTE-, KLIPP-, KONUNGA-, KUPOL-, KÄMPA-, MARK-, MASS-, PEST-, STEN-, STENÅLDERS-, TOM-, ÄTTE-GRAV m. fl. — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: När dhen rijke faller aff; Samblas hwar man til hans Graaff. Grubb 587 (1665). Grijsen i brystet, footen i Grafwen. Som man wille säya: När dhe gambla begynna at kraasa i halsen aff brystwärck, så är dhem intet långt til ändan. Dens. 887. Bättre låta bära sig till grafven af fyra, än gå dit sjelf. SvOrdspråksb. 10 (1865).
b) (i sht i vitter stil) i liknelser, i sht i förb. tiga som graven, (det var) tyst som i graven. En okänd fruktan lagets glädje skymde, / Och tyst som grafven blef (när den gamle skalden inträdde) i salen allt. Geijer I. 3: 197 (1811). Det var tyst som i grafven och ingen menniska syntes till. Strindberg Hems. 188 (1887).
c) [för förklaringen jfr uttr. under f α ε'] (†) i uttr. en skälm i graven, en ärkeskälm. Blefve .. thesse orden af Hr Probsten med stor ifver frambrackte: Thet skall vara en Skiälm i grafven, som sådant sagdt. VDAkt. 1737, nr 199.
d) (i vittert, särsk. poetiskt språk) mer l. mindre bildl., om havet ss. den plats där den sjöfarande ofta finner sin död o. där hans kropp får sitt sista vilorum; särsk. (jfr f α α') i uttr. finna sin grav i böljorna, vågorna. De flöto .. på sina sönderbrutna Vrak, .. til des de änteligen funno sin Graf uti Böljan. Mörk Ad. 2: 270 (1744). Så han (dvs. Fritjof) sam ifrån seger till seger alltjemnt, han var trygg på den skummande graf. Tegnér (WB) 5: 113 (1825). — jfr: Med dödssång de ljudande böljor gå; / På dem har jag lefvat — min graf skall jag få / Uti hafvet. Geijer I. 3: 184 (1811).
e) i fråga om begravning; särsk. i vissa (ofta bildl.) uttr. Var det sång vid graven? Vem talade vid graven? — särsk.
α) i uttr. följa ngn (ngns lik o. d.) till graven (förr vanl. till grava), deltaga i ngns begravning. GR 22: 308 (1551). Excellensen Brahe, som man kan säga vakat sig till döds vid sin konungs och väns sjukbädd, steg upp från sin egen för att följa honom till grafven. De Geer Minn. 1: 74 (1892). — (†) Iagh .. sångh lijket i grafven, kastade mul ther på och begrof thet samma. VDAkt. 1689, nr 1275.
β) (numera bl. i vitter stil) i sådana uttr. som lägga ngn i (hans osv.) grav (jfr f α γ'), förr äv. bära ngn till graven, ävensom befordra, förfordra, hjälpa, ställa l. låta ngn komma till grava (stundom till gravs), begrava (se d. o. II 1 a). Min son, när en döör, så .. sweep hans kropp effter tilbörligheet, och lät komma honom ärligha til graffua. Syr. 38: 16 (Bib. 1541). Strax blefve wij tvongne aff dhe Danske, att bära honom till graffva uthom stadhen, dherest han ligger begrafven. VDAkt. 1679, nr 286. Sedan .. iag med Liksermon, med mera, stält honnom anständigt och hederligit til grafva. Därs. 1779, nr 144. Han (dvs. Dalin) jordades på Lofön .., lades der i graf med den odödlige Klingenstierna. Leopold 5: 428 (1799). O! hvad I laden / Med sorg i grafven, / .. / Det är hos honom, som evigt är! Wallin Vitt. 1: 54 (1839). (Slaven beder) Att förr'n hans graf i svarta mullen bäddas / Hans själ ur sin förnedrings djup må räddas. Oscar II 2: 199 (1855, 1887).
f) i fråga om döden.
α) (numera bl. i vitter stil) i vissa bildl. använda uttr.
α') i uttr. som betyda: dö, ss. lägga sig i sin grav, nedstiga, förr äv. nedfara l. fara i graven. (Jakob sade:) Jagh warder medh sorgh nedherfarandes j graffuena til min son. 1Mos. 37: 35 (Bib. 1541). Haf Jesu ther (dvs. i våra hjärtan) thin hwilostadh, / Så faar man sidst i grafwen gladh. Ps. 1695, 160: 6. I, Herrar af Hirschhorn, / stor var nog er sorg / att stiga i grafven / ned från eder borg. Gellerstedt 3Dikt. 19 (1891). Då Ludvig XIV går i sin graf, (är) konstutvecklingens centralisering med Frankrike som medelpunkt .. ett fullbordadt faktum. Hahr ArkitH 407 (1902; bildl.).
β') i uttr. med bet.: vara död, sådana som ligga, vila i sin grav l. i graven o. d. Lindfors (1815). År 1820 stod Carl Johan .. omgifven af personer som nu redan länge hvilat i grafven. HLilljebjörn Hågk. 2: 4 (1867).
γ') i uttr. som betyda: förorsaka ngns död, dels i sådana uttr. som lägga ngn i graven (förr äv. i grav), förr äv. skynda ngn till gravs, skynda l. tillskynda ngn (l. åt ngn) graven, i sht om sjukdom, dåligt leverne, sorger o. bekymmer o. d., dels i sådana reflexiviska uttr. som gräva l. bädda sin (egen) grav, gm dåligt leverne o. d. förorsaka sin död. VDAkt. 1694, nr 326. Diuren weta eij af sådane .. / .. / Som tappa Bloden af, behändigt gie Klister / Och skynda folck till grafs med dylijk dårskap mehr. ÖB 23 (1712). Hvad gräfver du? Din egen graf. Wallin 2Pred. 2: 173 (1822; bildl.). Min bror Gustaf blef angripen af en svår sjukdom, .. som snart lade honom i grafven. De Geer Minn. 1: 183 (1892). Auerbach (1909).
δ') i uttr. som betyda: vara nära l. närma sig döden, snart skola dö; särsk. i sådana uttr. som stå (äv. gå) på gravens brädd, stå med l. hava ena foten i graven, luta mot, förr äv. till graven. Min ande är swagh, och mine daghar äro affkortadhe, och graffuen är för handenne. Job 17: 1 (Bib. 1541). Din Moder ståår nu heelt på graffwens brädd. AOxenstierna Bref 4: 560 (1649). (Boëtius) opstodh och sadhe sig nu een gammal man wara, hwilken dhen eena fothen i grafwen hafwer och dhen andra på grafwenes brädd. ConsAcAboP 3: 513 (1671). Herre Gud, tänkte jag, ha då desse intet annat för sig, som see Grafven halföpen? Dalin Arg. 1733, nr 27, s. 7. Nu åter syntes svenskan stappla mot sin graf, biltog från sin äril, och höljd i främmande lumpor. SvTidskr. 1873, s. 492 (bildl.). Det går en hviskning i folkets led: / ”kung Sigurd lutar mot grafven!” Fröding Guit. 152 (1891).
ε') med tanken särsk. fäst vid det förhållande att döden (graven) är (detta) livets slutpunkt; särsk. i sådana uttr. som från vaggan till graven, från livets början till dess slut; (ända) in i graven (förr äv. i graven, in i min osv. grav o. d.), till graven, (ända) in i döden, till livets slut; på andra sidan l. bortom graven, (i livet) efter den lekamliga döden. För mijn Person (vill jag) derwid .. Lefwe och döö, dett samme hiälpe till att handhafue mz Liff, Godz och Blodh in i Grafwen. UrkFinlÖ II. 1: 89 (c. 1595; i fråga om Söderköpings riksdagsbeslut). Slut mig uti dit hjerta in: / Jag är til Grafven vännen din. Nordenflycht QT 1746—47, s. 58. En sinnessvaghet, som följde honom till grafven. Fryxell Ber. 6: 496 (1833). Christus gifver frid, icke blott på andra sidan grafven, men på denna sidan. Thomander Pred. 2: 14 (1849). Färden från vaggan till graven. Segerstedt Händ. 39 (1926).
ζ') i uttr. följa (ngn) i graven (jfr g), dö kort efter (ngn). Berndtson (1880). Min ungdomsvän Knut .. hade ej långt efter fadern följt honom i grafven. De Geer Minn. 1: 117 (1892).
β) (i vitter stil) övergående i bet.: död. Omsijdher för swagades han aff dhet långa fastande sålunda, at han hwart Ögneblick kom Grafwen närmare. RelCur. 341 (1682). Här kan icke vara fråga, om en dödlig behöfver tröst mot grafven; dess farhågor låta förmycket känna sig. Lehnberg Pred. 1: 98 (c. 1800). Låt för Guds skuld icke föra mig till baka till det förhatliga slottet, — det skulle bli min graf! Cederschiöld Riehl 2: 41 (1878). (Spådomskastet) bådar död; det bådar tidig graf! Heidenstam Vallf. 32 (1888).
g) i bildl. använda uttr., med tanke på att när en människa dör hennes planer l. planerade arbeten i o. med hennes död bli till intet, ”gå upp i rök”, resp. bli förgätna, o. att hennes hemligheter o. d. äro oåtkomliga för de efterlevande; särsk. i uttr. gå med ngn l. följa ngn i graven (jfr f α ζ'), taga ngt med sig i graven. Lindfors (1815). Sonja (Kovalevsky) hade på de senare åren för afsikt att i litterär form berätta några af sina minnen från .. (kommunens) tid, en plan som tyvärr gick i grafven med henne liksom så många andra. Edgren Kovalevsky 40 (1892). Det är min hemlighet, och den ämnar jag ta' med mig i grafven. Geijerstam LycklMänn. 197 (1899). Den fruktan .. (Rudbeck) en gång i missmodets stunder uttalat, att Atlantican skulle med honom gå i grafven, försvann vid första ljusning. Annerstedt Rudbeck Bref clxxi (1905).
h) i överförd anv. Christi blodh .. / Som säncker synden i hans graf. Ps. 1695, 13: 7. Det adertonde seklet hvilar i sin graf. Tegnér (WB) 3: 151 (1817). Det mångbeprisade landet på andra sidan hafvet (dvs. Amerika), som dock varit en graf för så mångens förhoppningar och lif. Rundgren Minn. 3: 75 (1868, 1889). Med den ursprungliga germanska rättsförfattningens undergång var äfven grafven bäddad för de sydgermanska folkens urgamla frihet. Wisén i 3SAH 4: 194 (1889).
4) geol. av två parallella förkastningar begränsad, relativt lång o. smal sänka; gravsänka. Nathorst JordH 292 (1890). Ramsay GeolGr. 2: 9 (1913). — jfr FÖRKASTNINGS-, RAND-GRAV m. fl.
Ssgr (i allm. till 3. Anm. Jfr ssgrna under GRAVA, v.1 o. v.2).
A: (3 b) GRAV-ALLVAR~20 l. ~02. [efter d. gravallvor] (i vitter stil) djupt, dystert, orubbligt allvar. Månsson Rättf. 2: 212 (1916). —
(3 b) -ALLVARLIG~020, äv. 4 320. [efter d. gravallvorlig] (i vittert spr.) jfr -ALLVAR. Upsala 1919, nr 35, s. 7. En gravallvarlig publik. Ljungquist Smål. 132 (1921). —
-BACKE. (grav- 1555 osv. grave- 1586) [fsv. grav(ar)-bakke] (numera knappast br.) kyrkbacke (eg. om den del av kyrkbacken där gravarna ligga); i bildl. uttr., = GRAV, sbst.1 3 e, f. LPetri 2Post. 242 b (1555). När .. lijket är kommet på graffbackan, skal thet iordas. Dens. KO 61 a (1571). En vng Läkiare, hwilken för än han kommer til at practisera, och bliffuer öffuat, förer monga vthi Graffbackan. Schroderus HoffVäck. 137 (1616). WoH (1904). —
-BILD. i sht konst. avbildning å gravmonument. (Johan III) beställde i Nederländerna sina föräldrars grafbilder för gustavianska koret i Upsala. Estlander KonstH 401 (1867). —
(3 b) -BLEK. (i vitter stil, tillf.) Så grafblek förr ej någon kind jag skådat! Almqvist Amor. 280 (1822, 1839). —
-BOK; pl. -böcker. bok (förteckning) över gravplatser på en kyrkogård o. deras nyttjanderättsinnehavare, ävensom över dem som äro begravna på de olika gravplatserna. AB 1890, nr 102, s. 1. —
(1—3) -BOTTEN. ofta mil. —
-BRANT, r. nästan bl. bef. om brant gravsida. Hazelius Bef. 81 (1836). Innan någon kommit att tänka på att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna grafbranten. Björlin Elsa 5 (1879). —
-BREV. (i fackspr.) brev (se d. o. 2) varigm åt ngn upplåtes rätten att för viss tid l. för alltid begagna viss gravplats å en kyrkogård. —
-BRÄDD. (grav- 1560—1838. grave- 1732. gravs- 1582—1847) (numera mindre br.) en gravs brädd (se d. o. 4 a).
2) till 3; särsk. i bildl. uttr., = GRAV, sbst.1 3 f α δ'. Vij gå hvar dag på graffbredden och bedie Gud um, att han vill haffve osz aff thenne verlden. GR 29: 464 (1560). KKD 5: 46 (1709; i eg. bet.). Thomander 1: 564 (1836). BL 14: 350 (1847). —
-BYGGNAD. i sht konst. (o. arkeol.) byggnad avsedd att begagnas ss. förvaringsrum för avlidnas kvarlevor (kistor osv.); gravkapell; mausoleum. Eneman Resa 2: 169 (1712). Fasta fornlemningar äro .. (bl. a.) grafbyggnader af stenar med deras hölje af jord eller stenar. SFS 1886, nr 19, s. 1. Böök ResSv. 130 (1924). —
-BÅL, n. (i fråga om ä. begravningsskick) bål på vilket ngns lik brännes. PT 1896, nr 146, s. 3. Gravbålets glöd dör sakta vid den tysta floden. Hallström LevDikt. 286 (1914; öv. från Tagore). —
-DÖRR. [fsv. graf dör] (i poetiskt spr., föga br.) bildl. Man grafdörrn knapt i lås har smällt, / Förrän man mins dig ej. Bellman 6: 236 (1788). Choræus Skald. 299 (c. 1800). —
-EPIGRAM. litt.-hist. ”epigram” (i distika avfattad kort gravskrift) över en avliden (särsk. användt i Grekland under den hellenistiska tiden). Schück VLittH 1: 280 (1899). Mjöberg Stilst. 198 (1911). —
-FETBLAD~02. den sedan gammalt på gravar planterade örten Sedum spurium M. v. Bieb. Krok o. Almquist Fl. 1: 139 (1905). —
(2 b) -FLANKERING. mil. möjlighet till l. anordning för att i längdriktningen bestryka en fästningsgrav med eld. NF (1882). —
-FLOCK, r. l. m. arkeol. samling av nära varandra liggande gravhögar. Dybeck Runa 1848, s. 1. Almgren Fornl. 71 (1904). —
-FOND. fond avsedd till underhåll av gravkor l. gravställe. —
-FORM, pl. -er. i sht konsth. o. arkeol. form l. slag av grav. IllSvH 1: 75 (1875). Denna grafform (dvs. den fristående hällkistan) har troligen uppstått derigenom, att man från gånggriften borttagit gången. Därs. 58. —
-FYND. arkeol. nästan bl. konkret: fynd gjort i en grav; äv. kollektivt. Brunius Metr. 111 (1836). Det ovanligt rika gravfynd .., som anträffats i den väldiga gravhögen vid Håga nära Uppsala. Flodström SvFolk 31 (1918). —
-FÄLT. arkeol. fält i vilket ett stort antal gravar finnas l. på vilket ett stort antal gravhögar ligga. Ett graf-fält, bestående af talrika kullar och högar. AntT 1: 242 (1864). Den äldre järnålderns graffält .. upphöra i Götaland allesammans före 500 e. Kr. Fornv. 1910, s. 93. jfr BRANDGRAVS-, URNE-, VIKINGATIDS-GRAVFÄLT m. fl. —
(2 b) -FÖRSVAR. mil. —
-GATA. i fråga om forntida romerska o. grekiska förh.: väg l. gata (utanför en stad), på båda sidor kantad med gravmonument. Cavallin Parent. 29 (1863). —
-GODS. arkeol. koll.: föremål (vagnar, redskap, livsmedel o. d.) vilka jämte den döde nedlades i graven. VittAH 30: 41 (1885). Dess bättre synes intet af grafvens innehåll af fornsaker — grafgodset — flyttadt ur sitt läge eller bortfördt. JmtFmT 4: 146 (1909). —
-GROTTA. i sht arkeol. om i utlandet, särsk. i Egypten, förekommande grottor i vilka gravsättning förekommit. Iduna 7: 61 (1817). Ymer 1905, s. 8. —
-GRÄVARE. (utom i Finl. bl. tillf.) dödgrävare. Kyrkoväktare, klockringare, grafgräfvare och öfrig kyrkobetjening. FFS 1869, nr 30, s. 75. Hembygden 1910, s. 273. —
-GÅRD. (ss. fast benämning numera bl. i Finl., föga br.) kyrkogård (jfr Bergroth FinlSv. 295 (1928)). LexTrip. (1742). De enkla hvita träkorsen å den lilla tysta grafgården på strandsluttningen lyste genom rägndiset. Grebst Bröll. 45 (1913). —
(3 b, f) -HOSTA, r. l. f. [jfr eng. churchyard cough] (föga br.) dov, ihålig hosta som bådar personens nära förestående död. Solnedg. 1: 255 (1910). Östergren (1925; angivet ss. ”mindre vanl.”). —
-HUS. hus avsett för gravsättning; gravkapell; numera nästan bl. arkeol. husliknande gravbyggnad. Sahl. Hr Christers liljes graff huus. VDAkt. 1680, s. 250. Två columbarier d. v. s. grafhus för Augusti tjänstepersonal äro .. kända. Schück Rom 1: 48 (1912). De galliska gravhusen. Fornv. 1915, s. 163. —
-HÅLA. gravgrotta; äv.: urhålkning, nisch o. d. avsedd för gravsättning. Hildebrand FörhistF 360 (1875). Hedin Pol 2: 111 (1911; om grav i katakomberna). —
-HÄLL, bygdemålsfärgat i Norrl. äv. -HÄLLA. (-hälla 1684—1907) större, liggande gravsten. Dybeck Runa 1842—43, 1: 16 (1684). Birger Perssons och hans frus grafhäll (i Uppsala domkyrka). SvH 2: 193 (1905). Norrl. 7: 34 (1907). —
-HÖG, r. l. m. i sht arkeol. över en grav uppkastad hög; särsk. om dylika högar från forntiden. Wallenberg Gal. 102 (1771; uppl. 1921). Jämte rösena äro grafhögarne de allmännaste af våra fasta fornlemningar. VittAMB 1873, s. 69. Kyrkbacken (i Kättilstad) påstås vara själva den gravhög, dit Kettil Okristen levande gick in. Böök ResSv. 102 (1924). —
-INSKRIFT~02, äv. ~20. inskrift på gravsten l. gravmonument. Tidigt förekommo grafinskrifter, men först under slutet af 1200-talet blefvo de allmänna. Hildebrand KyrklK 146 (1875). —
(3 b) -KALL, adj. (i vitter stil) särsk. om luft: rå o. kall som luften i en gravkammare; äv. bildl. Han .. trädde .. åter ur den grafkalla luften därinne ut på trappan i det varma eftermiddagssolskenet. Quiding Hvidehus 230 (1899). (Mån-)skenet ligger gravkallt över Polens slätter. Hedin KrRyssl. 907 (1915). —
-KAMMARE. rum avsett för gravsättning, ofta i fråga om klippgravar o. d.; särsk. (i sht arkeol.) om gravrummet i en megalitgrav (dös, hällkista o. d.) l., förr, om megalitgraven i dess helhet. Ifrån detta rummet bärer det vidare in i berget .. till sjelfva grafcamrarne. Eneman Resa 2: 169 (1712). En grafkammare eller så kallad Halfkorsgraf från sten-åldren. Nilsson Ur. I. 1: 91 (1843). I Baden känner man en knuttimrad grafkammare från en tid, som hos oss motsvarar bronsålderns senare del. Fatab. 1917, s. 149. Det (är) inte i överensstämmelse med folkvandringstidens gravskick att uppföra en hög med gravkammare i åt en i bål bränd. Fornv. 1921, s. 126. —
(1—3) -KANT. —
-KAPELL.
1) konst. gravkor. Atterbom Minn. 241 (1817). (I tyska kyrkan i Göteborg) hvilar .. Rutger v. Ascheberg i ett särskildt grafkapell, som han 1681 uppförde. IllSv. 201 (1873). Theodoriks grafkapell .. i Ravenna. Hahr ArkitH 151 (1902).
2) på kyrkogård (vid sjukhus, äv. vid bangård) uppförd byggnad avsedd för bisättning o. jordfästning. AB 1890, nr 20, s. 2. Jordfästningen eger rum i Eksjö grafkapell. .. De, som vilja följa den aflidnes stoft till grafkapellet, torde samlas vid sorgehuset. EksjöT 1910, nr 26, s. 1 (i dödsannons). —
-KASSA. (i sht i fråga om ä. förh.) gravfond; stundom äv. om kyrkogårdskassa. Werner VarnhK 2: 62 (1881). Hagström Herdam. 1: 483 (1897). —
-KISTA. kista vari en död begraves; förr om likkista; numera vanl. arkeol. om medeltida, i jorden av hällar byggd kista; förr äv. om megalitgrav. (Almträ) tjenar (bl. a.) till .. Graf-Kistor. Alm(Sthm) 1796, s. 38. Nordens urinvånare .. måste .. uppfört .. de grafrör och grafkistor, hvilka flerestädes förekomma i Sverge och Danmark. Brunius Resa 1838 81 (1839). En medeltida gravkista av kalkstenshällar .. med ett mindre rum för den dödes huvud. Fornv. 1920, s. 192. —
-KLÄDE. (förr) svart kläde varmed kyrkan o. graven vid begravningar kläddes. Scholander 2: 283 (1880). Branting TextilSkrud 146 (1920). —
-KNOPP. växten Sedum spurium M. v. Bieb.; jfr -FETBLAD. Krok o. Almquist Fl. 1: 139 (1903). ArkBot. II. 1: 49 (1903). —
-KOR.
1) tillbyggnad till kyrka l. fristående byggnad (på kyrkogård) avsedd för gravsättning. Broman Glys. 2: 31 (c. 1720). (Riddarholms-) Kyrkan med sina många grafkor, af hvilka det gustavianska, det karolinska och det bernadottska äro de förnämsta, har länge varit begrafningsplatsen för Sveriges konungar och medlemmarne af dess furstehus samt många af våra ryktbaraste män. Höjer Sv. 1: 4 (1873).
2) (föga br.) = -KAPELL 2. Jordfästningen sker i S:t Klara Grafkor. AB 1889, nr 269, s. 1 (i annons). Nyblom i 3SAH 13: 225 (1898). —
-KRANS. (numera mindre br.) krans (avsedd för en grav), begravningskrans. Hedenstierna FruW 169 (1890). —
-KRUKA. (numera föga br.) arkeol. gravurna. Fischerström Mäl. 119 (1785). Forngrafvarna (på Åland) .. innehålla lemningar af brända lik, nämligen aska och benskärfvor inlagda i grafkrukor. Schybergson FinlH 1: 15 (1887). —
-KRYPTA. krypta avsedd för gravsättning l. för bisättning o. jordfästning. I går jordfästes stoftet af .. friherre .. (N. N.) i Gustaf-Vasa-kyrkans grafkrypta, som prydts med bladväxter. PT 1908, nr 278 A, s. 2. Napoleon I:s storstilade grafkrypta. 2NF 32: 817 (1921). —
-KULLE. kulle uppkastad över en grav; numera nästan bl. om de små (ofta med murgröna l. dyl. övervuxna l. med en gravram omgivna) kullar som på gravplatser anbringas över graven; förr äv. arkeol. om gravhög. PoetK 1817, 2: 96. Fältet rundtomkring templet .. är beströdt med grafkullar. Nilsson Ur. 2: 150 (1865). Graf skall vara så djup, att jordbetäckningen öfver liket, grafkullen oberäknad, får en djuplek af minst fem fot. SFS 1874, nr 68, s. 9. —
-KULT. om kulthandlingar som företagas vid graven; i fråga om primitivare religionsformer. Cavallin Parent. 21 (1863). De å hällkistornas väggstenar uppträdande figurerna kunna icke betraktas annat än såsom bilder, stående i förbindelse med grafkulten. Ymer 1916, s. 289. —
-KUMMEL. (numera icke i arkeologiskt fackspr.) röse av stenar (o. jord), uppkastat över en l. flera gravar; förr äv. om megalitgrav. Fernow Värmel. 295 (1773). Dalin (1852). Talrika stensättningar och grafkummel å höjderna närmast omkring vittna ock, att trakten fordom varit tätt bebyggd. VittAH 26: 326 (1869). Fennia XII. 1: 70 (1896). —
-KVÄDE. (i vitter stil) gravsång. Ljunggren i SAH 41: 299 (1866). (Tegnérs) vackra gravkväde över Munthe, det första gravkväde, vari Tegnér lyckats ge en djupare karakteristik av sitt föremål. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 31. —
(3 b) -KYLA, r. l. f. (enst.) isande kyla. Plötsligen blef han våt om fötterna och en grafkyla steg uppåt benen. Strindberg HMin. 2: 19 (1905). —
-KYRKA. konst. (del av) kyrka avsedd för gravsättning (i sht av furstliga personer); särsk. om krypta. (Panteon) blef utgångspunkt och mönster för de kristna grafkyrkorna i Rom. NF 2: 1413 (1878). Lunds domkyrka (har) .. halfrundt kor, byggdt öfver en till hälften underjordisk grafkyrka (krypta). Schück o. Lundahl Lb. 1: 96 (1901). (”Sverkerskapellet” vid Alvastra) är uppenbarligen en gravkyrka. Fornv. 1918, s. 164. —
-KÄLLARE. källare under ett gravkor l. under en kyrkas golv o. d. vari gravsättning sker. Fryxell Ber. 7: 194 (1838). —
-KÄRL. i sht arkeol. urna (kruka) o. d. vari askan o. benresterna av det brända liket resp. gravgods nedlades. Dybeck Runa 1848, s. 3. —
-LAMPA. (i fråga om ä. sv. o. utländska förh.) om lampa som brinner till en döds ära vid hans grav. Lantingshausen Young 1: 55 (1787). Brunius Metr. 151 (1836). I den stolta sarkofagen, som han (dvs. ärkebiskop Birger Gunnarsson) byggde åt sig, ville han hvila .. under den evigt brinnande graflampans sken. Weibull LundLundagMinn. 17 (1884). —
-LIK, adj.
2) till 3 (b): som liknar l. påminner om en grav, ett gravvalv l. en begravning; nästan bl. bildl., särsk. i uttr. gravlik tystnad, dödstystnad, o. gravlik röst l. stämma, röst som låter ihålig o. spöklik, som om den komme ur graven. Wallin Rel. 2: 320 (1827). Allt fortfor att vara så tyst, så graflikt omkring oss. Schwartz Pos. 24 (1863). Öfver det hela (vilade) en dyster, graflik färgton. Ödman VårD 1: 113 (1882, 1887). Med ett uttryck af ångest i de vildt stirrande ögonen reste hon sig och yttrade med graflik stämma: Jag (osv.). AB 1890, nr 7, s. 2. Ett graflikt skrämmande intryck. Lamm Swedenbg 323 (1915). —
-LUFT. instängd, unken luft (sådan som uppstår i tillslutna gravkammare o. gravkällare); i sht bildl. Fy fan, så du fantiserar / Och andas grafluft i lifvets vår! Wennerberg 2: 120 (1849, 1882). Ravenna har grafluft, och basilikornas mosaiker i sin färgprakt kunna likna blommor af erg. Hallström ItBref 66 (1901). —
-LUKT. unken lukt (sådan som uppstår i tillslutna gravkammare o. gravkällare); nästan bl. bildl. Wecksell DHjort 23 (1862). Ståtlig byggnad .. — mörka vrår — multnande trappor — gammal kathedral också — graflukt. Backman Dickens Pickw. 1: 17 (1871). —
-LÄGGA, -ning. (i sht i vitter stil) lägga (ngn) i graven, begrava (ngn), jorda; numera nästan bl. bildl. utom ss. vbalsbst. -ning (ofta i uttr. Kristus' gravläggning, i sht ss. namn på konstvärk som framställer denna handling). En med .. finhet, skärpa och mästerskap uthuggen Christi Grafläggning af Adam Krafft. Atterbom Minn. 220 (1817). Stagnelius (SVS) 3: 117 (1822; bildl.). Martyrerna, efter hvilka .. (kyrkan) sedan uppkallades, äro icke graflagda här, utan i (ett annat kapell). Rydberg Sägn. 66 (1874). Yngre filologers och icke-filologers oförvägna experimenterande med att väcka till lif språkformer, som länge varit både döda och graflagda. EHTegnér i 3SAH 6: 413 (1891). Att .., af en eller annan tillfällighet, mynt ha råkat medfölja vid grafläggningar, låter sig icke förnekas. HTSkån. 2: 33 (1904). —
-MINNE.
2) (i vitter stil) gravminnesmärke, gravmonument. Atterbom Minn. 227 (1817). I kryptans kor (i Lunds domkyrka) står erkebiskop Birgers sarkofag, det största grafminne, domkyrkan rymmer. Weibull LundLundagMinn. 19 (1884). (Ordet ”kummels”) mäst kända betydelse är ’hedniskt grafminne'. Landsm. XX. 1: 311 (1904). —
-MINNESMÄRKE~0020. minnesmärke, gravmonument, rest på en grav l. bestående i en gravhög, röse o. d. Iduna 9: 108 (1822). Landsm. XX. 1: 311 (1904). —
-MONUMENT. konstnärligt behandlat minnesmärke (stundom en byggnad) rest över en död; i sht förr äv. om forntida gravhögar, dösar, hällkistor o. d. MoB 2: 205 (1800). (Det är osäkert) huruvida Dösarna tillhört ett annat folk än gånggrifterna, hvilka begge grafmonumenter vanligen tillegnas samma folk och samma tid. Nilsson Ur. 1: 191 (1866). Maria kyrkogård (i Sthm) excellerar i präktiga grafmonument. SvD 1898, nr 336 A, s. 3. (Det) är .. klart, att den helige Staffans lekamen vilar i jorden under huset (dvs. ett kapell i Norrala). .. Huset måste uppfattas som ett gravmonument. Fornv. 1915, s. 154. —
-MOSKÉ. moské avsedd för gravsättning. PoetK 1819, 2: 174. Utanför .. (Kairo finnas) ett par stora grupper af s. k. grafmoskéer. PT 1892, nr 44, s. 3. —
-MULL. mull från en grav (vilken förr användes i magiskt syfte). PoetK 1815, 1: 128. Wigström Folkd. 1: 221 (1880). Heidenstam Svensk. 1: 197 (1908). —
-MÄRKE. (numera knappast br.) gravminnesmärke. Serenius (1734; under lapidary). Iduna 9: 86 (1822). Landsm. XX. 1: 312 (1904). —
-MÖRJA. arkeol. eldbrandsrester i en grav (ofta blandade med resterna av det som nedlagts vid gravsättningen); bålmörja. (Kärlet) innehöll hårdt packad, vanlig fin grafmörja. Dybeck Runa 1848, s. 9. VittAMB 1872, s. 56. —
(2 b) -NEDGÅNG~02 l. ~20. (förr) mil. öppen l. täckt (underjordisk) gång från fältvallen ned till fästningsgrav, avsedd att skydda den belägrande, då gravövergången skall företagas. Busch Fästn. 127 (1880). —
-NISCH. om i klippvägg inhuggen l. i vägg murad nisch avsedd att rymma ett gravsatt lik, en gravurna o. d. NF 8: 482 (1884). Överallt (i katakomberna) äro gravnischer utskurna ur väggarna. Hedin Pol 2: 111 (1911). —
-PELARE. konst. o. arkeol. gravstele. Johansson HomIl. 17: 434 (1848). Trajanuskolonnen (i Rom) har .. sedan ålder stått som en gåtfull grafpelare. Hahr ArkitH 128 (1902). —
-PLATS. (grav- 1653 osv. grave- 1696)
1) plats avsedd för l. använd till begravning; begravningsplats. Murenius AV 251 (1653). Muséet eger flere hundra väfnader från de första århundradena af vår tideräkning, funna vid grafplatserna i Öfre Egypten. MeddSlöjdF 1894, s. 137. om gravfält. VgFmT II. 1: 74 (i handl. fr. c. 1670).
2) plats som en enskild man l. en familj o. d. utvalt (köpt) l. fått ss. sin begravningsplats; förr i sht om plats i kyrka, numera om avsöndrat område å kyrkogård. VDBötesb. 1636, s. 340. Sahl. Hr ÖfwerstLeutn:s Flintz Frus grafweplats. VDAkt. 1696, nr 394. Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och värdigt skick. SFS 1916, s. 223. —
-PLUNDRARE. —
-PLUNDRING. —
-PSALM. (numera mindre br.) begravningspsalm. Phrygius MRosengren D 4 a (1608). Backman Reutcr Lifv. 1: 44 (1870). —
-RAM. konst.
1) i Danmark o. Skåne förr använd enkel gravbetäckning (motsvarande en gravhäll) i kyrkgolv l. på kyrkogård, bestående av en ram av fyra bräder (stundom med i kors från ramens hörn gående tvärslåar). 2NF 10: 84 (1908).
2) av huggen granit o. d. förfärdigad, fyrkantig, ramliknande infattning av gravkulle (l. gravplats). GHT 1893, nr 232, s. 1. —
-RANNSAKNING~020. undersökning för utrönande av ägare till gravplatser, företagen vid reparation i kyrka l. omläggning av kyrkogård o. d. NF 5: 1428 (1882). Grafransakning hålles i L:a Malma kyrka .. hvartill vederbörande egare af grafvar i kyrkan eller dess kor kallas att .. sin rätt bevaka och styrka. PT 1896, nr 298, s. 1 (annons). —
-RELIEF. konst. —
-RO. (i vitter stil) gravens ro; bildl.: ro sådan som graven skänker. Bremer Strid 146 (1840). TurÅ 1919, s. 3. —
-ROSOR, pl. (numera bl. tillf.) om den hektiska rodnad som framträder på en (snart döende) lungsjuks kinder. Bremer Nina 372 (1835). ”Grafrosor” blommade på de insjunkna kinderna och de sköna ögonen lyste af en öfverjordisk glans. Dens. Hertha 429 (1856). —
-RUM. (numera mindre br.) gravplats (se d. o. 1); särsk. om gm väggar avgränsat rum; gravkammare. PoetK 1814, 1: 17. Grafrummet N:o 4 i Grafchoret på södra sidan af Clara Kyrkogård. DA 1824, nr 305, s. 4. Utanför och rundtomkring .. (koromgången i Varnhems kyrka) ligga särskildta grafrum. Brunius Resa 1838 286 (1839). Dessa (dvs. gånggrifter) bestå vanligen af ett stort, aflångt fyrkantigt grafrum, bildadt af upprättstående stenhällar. AntT 1: 255 (1864). Fornv. 1915, s. 154. —
-RÖSE. arkeol. av stenar (o. jord) uppkastad hög som täcker en l. flera gravar, använd i bronsålderns o. järnålderns gravskick. VittAMB 1873, s. 34. I Ifvetofta socken finnas fält med rösen; i de flesta fall är det emellertid svårt att avgöra, huruvida ett grav- eller odlingsröse föreligger. HTSkån. 4: 111 (1910). —
-SEDEL. (i fackspr.) intyg av pastorsämbete, innehållande tillstånd till gravöppning; jfr -ÖPPNINGS-SEDEL o. BEGRAVNINGS-ATTEST. (Lidner) hade .. fått fattigbegrafning, och ingen ”grafsedel” upplyste om platsen, der han jordades. Ljunggren SAHist. 2: 225 (1886). GHT 1898, nr 273, s. 3. —
-SKICK. [jfr d. gravskik] arkeol. form för gravsättning, begravningssätt. Hildebrand Hedn. 49 (1872). Om anledningen till den stora växlingen i grafskicket — bränning eller jordande, begrafning under flat mark eller i högar och rösen (i norden under forntiden) — sväfvar man ännu i okunnighet. 2NF 23: 798 (1915). Rig 1919, s. 49. —
1) (numera föga br.) inskription på gravsten o. d. Phrygius MOlai C 7 b (1608). (Axel Oxenstierna) önschade inthz mehra änn att detta motte settias på hans Grafschrifft, att han war En Drottningz Förmyndere. RARP 3: 56 (1638). 2NF 10: 84 (1908).
2) (nästan bl. i fråga om ä. förh.) minnesskrift över en avliden; i sht: griftkväde, gravsång. The .. förährade (de avlidna) medh .. Graffscriffter. PErici Musæus 2: 273 a (1582); möjl. till 1. Schroderus Comenius 754 (1639). Ingen skal fördrista sigh, om han icke warder bedin, skrifwa någon Graffskrifft, widh 12. Dahler Sölfwermynts böter. Stiernman Com. 3: 240 (1664). För grafskrifften på wäggen uthi sahl. moders stugu sitter. BoupptSthm 29/7 1680 (i begravningsräkning). Jag har skrifvit en mängd grafskrifter i mina dagar, men aldrig med högre anspråk än (att slippa väcka uppmärksamhet med dem). Tegnér (WB) 4: 207 (1822). —
-SKULPTUR. —
-SKÄNDARE. person som på ngt sätt (gm förorenande, raserande, utgrävning o. plundring o. d.) kränker gravens helgd. SvT 1852, nr 209, s. 4. Så eftersökta som mumier, papyrusrullar och dyrbara smycken i gravarna äro, är det ej att undra på att man ytterst sällan funnit någon egyptisk grav, som fått vara i fred för gravskändare. Grimberg VärldH 1: 194 (1926). —
-SO. i ä. folktro: väsen i sogestalt; jfr -SUGGA samt GLO-SO. När de .. gräfde under kakelugnsbänken, funno de ett barnskelett, som redan till hälften blifvit grafso. Lovén Folkl. 183 (1847). Lagerlöf LöwR 20 (1925). jfr: Nu säges det allmänt, att det är mördade barn som, när deras lik ej komma i vigd jord, bli gravsör eller glosör. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 210 (anfört fr. Skåne). —
(2 b) -SPEGEL. mil. för användning i ställningsstrid avsett optiskt instrument medelst vilket man i skyttevärn l. från eljest skyddad plats kan iakttaga framför liggande terräng. 2NF 36: 42 (1923). ExInf. 1927, s. 20. —
-STAD, sbst.1
a) (i vitter stil, föga br.) gravplats (i bet. 1). Palmblad Aisch. 286 (1842). Bring Dante 502 (1913).
b) (†) = -PLATS 2. The (hava) funnit sig föranledade, at .. gräfva grafven på Nargjöls grafstad. Rääf Ydre 3: 326 (i handl. fr. 1745). —
-STAD, sbst.2
1) (mindre br.) stad i vilken ngn (en furste o. d.) ligger begraven. Mukden .., de kinesiske kejsarnes grafstad. Roth 1Geogr. 202 (1881). 2NF 22: 685 (1915).
2) i fråga om förh. under antiken: stadsliknande begravningsplats, nekropol; äv. i överförd anv. om liknande samling av gravar i stort antal, särsk. om katakomberna. SvLittFT 1835, sp. 223. (Cavallin o.) Lysander 295 (1876; i fråga om katakomberna). Corneto, den berömda etruskiska grafstaden. Nyblom i 3SAH 13: 160 (1898). —
-STEN. (grav- 1555 osv. grave- 1688)
1) (i sht i fråga om ä. förh.) om gravsten som tillsluter ingången till en klippgrav; särsk. om den sten som låg framför Jesus' grav. LPetri 2Post. 78 a (1555). Björnståhl Resa 1: 105 (1770).
2) liggande l. stående, vanl. konstnärligt prydd o. med inskription försedd sten anbragt över l. vid en grav till hedrande av den döde. I Sigtuna klöster ther var en grafsteen. Bureus Suml. 56 (c. 1600). Hela golfplanen (i Skara domkyrka) är nästan uppfylld af idel grafstenar. Brunius Resa 1838 258 (1839).
Ssgr: gravstens-huggare,
-huggeri. —
-STUGA. [efter d. gravstue] (†) om megalitgrav l. gravkammare i sådan. Nilsson Ur. I. 3: 2 (1838). LfF 1882, s. 257. —
-STÄLLE. (grav- 1659 osv. grave- 1673)
1) = -PLATS 1. Runa 1848, s. 14 (1673). Ingen underrättelse eller iakttagelse föranleder till den förmodan, att rummen (dvs. vissa smärre rum i Lunds domkyrka) i katholska tiden tjenat till grafställen. Brunius Metr. 128 (1854). De s. k. konungagrafvarna .. ligga något mer än en half kilometer norr om Jerusalem och utgöra ett af de märkvärdigaste grafställen, som finnas i verlden. Waldenström Österl. 426 (1896).
2) = -PLATS 2. ConsEcclAboP 322 (1659). Växten (dvs. Trifolium repens Lin.) .. användes .. till prydnad på .. grafställen. HbTrädg. 6: 238 (1876). —
(3 b) -STÄMMA, r. l. f. (i vitter stil) gravlik stämma. Topelius Vint. II. 2: 39 (1882). Lagerlöf Liljecr. 54 (1911). —
-SUGGA. i ä. folktro, = -SO. Grafsuggorne voro vilda och farliga väsenden, som hade för sed att springa mellan benen på menniskor, och söka att fläcka dem. Lovén Folkl. 183 (1847). TurÅ 1906, s. 16. —
-SÅNG. sång diktad vid ngns död, i allm. uttryckande de efterlevandes sorg o. prisande den dödes förtjänster. Helsingius M 8 b (1587). Ursprungligen var elegien förmodligen en gravsång, och dylika tillhörde folkpoesien både i Grekland och i Orienten. Schück AllmLittH 1: 93 (1919). —
Ssg: gravsänknings-dal. —
-SÄTTA, -ning. begrava; ofta särsk. om sådan ”begravning” där ngt nedläggande av den dödes lik i en grävd grav (jordande) icke förekommer. Peringskiöld MonUpl. 51 (1710). Den nordiske vikingen grafsattes i sitt skepp. Nilsson PrimRel. 105 (1911). På söndagen gravsattes stoftet efter avlidna fru (N. N.) .. å gamla kyrkogården. Begravningen förrättades av kyrkoherde Silén. VästerbK 1927, nr 155, s. 5. —
-TAL. tal hållet vid en avlidens grav i sammanhang med (efter) nedsänkandet av kistan i graven. CGLeopold (1798) i 2Saml. 9: 35. —
-TORN. tornbyggnad avsedd l. använd för gravsättning; i fråga om orientaliska förh. Eneman Resa 1: 202 (1712). Fornv. 1915, s. 164. —
(3 b) -TYST~2, äv. 4 4. (mindre br.) tyst som graven l. som i graven. TurÅ 1909, s. 217. Några sekunders graftyst bidan. Nycander Fiskartr. 20 (1911). —
-TYSTNAD. gravlik, fullkomlig tystnad. SC 1: 563 (1820). Graftystnad rådde öfver trakten; lyssnade man, kunde man höra sitt eget hjärta slå. Hedin GmAs. 1: 359 (1898). —
-TÄCKE. (förr) i fråga om medeltida förh.: täcke som vid högtidliga tillfällen breddes över framstående personers (särsk. helgons) gravar i kyrkorna. Branting TextilSkrud 149 (1920). —
-TÄCKT. (†) = -TÄCKE. S:ta Carines grafteckt sengt med gull. Branting TextilSkrud 149 (cit. fr. 1595). —
-TÄMPEL. tämpel avsett för l. användt till gravsättning; i allm. i fråga om icke kristna tämpel; i fråga om kristen gravkyrka bl. i vitter stil. PoetK 1817, 2: 95. (Böttigers sånger) hafva vemodsfullt klingat i Riddarholmens minnesrika graftempel. Wirsén i SAH 56: 159 (1879). Dessa gravtempel (till minne av de första schogunerna) anses vara Japans största sevärdhet. Hedin Pol 1: 419 (1911). —
-URNA. urna avsedd till förvaring av askan efter en döds brända lik l. av gravgods; särsk. arkeol. i utvidgad anv. om dylikt kärl oberoende av dess form. PoetK 1817, 2: 75. Ett antikt .. altare, hvarpå stod en flor-omhöljd graf-urna. Bergman GotlSkildr. 374 (1882). Gravurnor i husform. Flodström SvFolk 283 (1918). —
-VALV. (i sht i vitter stil) välvt rum avsett l. användt till gravsättning; särsk. dels om gravkällare, dels om gravkor. Stagnelius (SVS) 3: 69 (1817). Borreby kyrka .. har under chorets golfplan ett grafhvalf. VittAH 21: 211 (1853, 1857). Karolinska grafhvalfvet i Riddarholmskyrkan i Stockholm. IllSvH 4: 526 (1880). Risberg Sof. 41 (1910). —
-VÅRD. gravmonument; numera nästan bl. om rest gravsten; förr äv. om andra slag av gravmonument o. om megalitiska gravar. Och Iacob reeste vp en wård offuer hennes graaff, thersammestadz är Rahels graaffwård än j dagh. 1Mos. 35: 20 (Bib. 1541). Uti den andra Grafvården ligger Fru Maria Magdalena Langhans. Björnståhl Resa 2: 160 (1773). De af grofva stenar uppförda grafvårdar, som vi kalla Dös eller Dyss. Nilsson Ur. 2: 73 (1862). Kejsar Hadriani stympade grafvård, nu inredd till fästning. Ljunggren Resa 81 (1871). —
-ÖL, se d. o. —
-ÖPPNING. (grav- 1668 osv. grave- 1669. gravs- 1680)
1) abstr.
a) om upptagande (grävande) av en grav (på kyrkogården). BoupptSthm 2/9 1668, s. 41 Bil. (Klockaren) bör .. tilse, at Dödgräfvaren .. ej tilstädier någon graf-öpning, utan Kyrkoherdens lof och Värdarnes Sedel. PH 5: 3124 (1751).
b) om öppnande av en gammal grav. Brunius Resa 1838 98 (1839). Ett faktum är att Petrarcas hår, vid två olika graföppningar, 1630 och 1873, .. befanns vara rikligt och af rödaktig färg. Wulff Petrarcab. 29 (1905).
-ÖVERGÅNG ~002. särsk. till 2 b, mil. framryckning över en grav; äv. konkret: tvärs över en fästningsgrav anlagt bröstvärn jämte bakomliggande grav, utgörande en betäckt förbindelse från gravnedgången (ytterbranten) till bräschen. Hazelius Bef. 338 (1836). KrigVAT 1852, s. 711.
B (†): GRAVE-BACKE, -BRÄDD, -PLATS, -STEN, -STÄLLE, -ÖPPNING, se A.
C (†): GRAVS-BRÄDD, -ÖPPNING, se A.
Spoiler title
Spoiler content