publicerad: 1950
ORT ω4rt l. ωr4t, sbst.1, r. l. m. ((†) n. HH XVIII. 2: 82 (1691)); best. -en; pl. -er32 (G1R 26: 870 (1556) osv.) ((†) -ar Schroderus Sleid. 126 (1610), Kolmodin Dufv. 271 (1734); örter G1R 20: 330 (1549), RARP 7: 5 (1660); pl. best. ortren Brenner Dikt. 2: 45 (1713)).
Etymologi
[fsv. ordh, hörn; jfr d. ort; av mlt. ort (gen. ordes) l. t. ort, med grundbet.: spets; etymologiskt identiskt med ORT, sbst.2, o. UDD. De olika huvudbet. av ordet äro övertagna från mlt. o. t. o. pl.-formen örter från t.]
I. i bet. som direkt utgå från grundbet.: spets samt från den därur utvecklade bet.: slutpunkt.
1) (†) spets l. ända l. det yttersta av ngt. Ort kallas ock Vartan, eller den korta spetsen på en hammarhylst. Rinman 2: 233 (1789). Rosborg StångjSmid. 2 (1809). — särsk. bärgv. om den stålade spetsen på ett värktyg av järn. Rinman 2: 232 (1789).
2) (†) ridk. på sadel, om de nedre partierna av frambommen l. bakbommen; anträffat bl. i pl. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 33 (1836).
3) (†) Med ort menas .. den runda delen på en hjulnål, eller på en konsthvef, hvarpå den har sitt omlopp. Rinman 2: 233 (1789).
4) (†) bärgv. den tvärvägg som begränsar en ort (i bet. I 5) i dess innersta del, gavel (se GAVEL, sbst.1 4). (Man) säges .. vara kommen för ort, när man kommit til det innersta, eller til slutet af orten. Rinman 2: 232 (1789). UB 3: 111 (1873).
5) [utvecklat i t. ur den bet. som föreligger i bet. I 4] bärgv. under markytan bruten l. sprängd horisontell l. uppåt stigande gruvgång, vilken icke utmynnar i dagen; motsatt: stoll l. tunnel; förr äv. allmännare, om ställe där malm bröts i gruva. Driva orter (se DRIVA, v.2 25). JernkA 1903, s. 30 (1607). (Jag) var .. i Kopparbergz grufva och befan mest alle ohrter godhe. OxBr. 11: 237 (1645). Ett och samma konstverk förde malmen ifrån orten i grufvan, der hon var bruten, fram till schaktet. 2SAH 4: 132 (1806). Ymer 1917, s. 224. — jfr BOCK-, DAG-, DELNINGS-, FÄLT-, HUVUD-, KONST-, MOT-, SIDO-, STIG-, STOLL-, STRÄCK-, SÄNK-, TVÄR-ORT m. fl.
II. i bet.: plats, ställe samt i därur utvecklade bet.
1) plats som gm viss bebyggelse l. anläggning o. dyl. (l. gm viss naturlig beskaffenhet) skiljer sig från omgivningen (o. därigm har fått sitt särskilda namn). Heliga orter, särsk. om de orter i Palestina som blivit kända gm bibelns berättelser. Historiska orter, kända från historien. Varor inkomna från utrikes orter. Från ort till ort. Jubilaren tillbringar högtidsdagen på annan ort. G1R 1: 229 (1524). Man får intet föra någon Laag eller Sedwänia medh sigh til en främmande Orth. Grubb 503 (1665). (Vägar som gå) emellan Härader och Socknar, til Tings, Kyrckia, Qvarn, Marcknads-platzer, Bruk- och Siö-hamnar, samt andre kundbare orter, böra .. (vara) 6. alnar breda. PH 2: 1215 (1735). Så snart solen går nedom synkretsen slutas dagen på en ort. Bergman Jordkl. 274 (1766). Går Konungen i Fält, eller til aflägsnare inrikes orter reser, förordne Han (osv.). RF 1809, § 43. Underhandlingarna ledde .. därhän, att Göteborg bestämdes till ort för mötet. NordT 1925, nr 271. — jfr ADRESS-, ARBETS-, BAD-, BESTÄMMELSE-, BETALNINGS-, BRUNNS-, DESTINATIONS-, DYR-, FABRIKS-, FOSTER-, FÖDELSE-, FÖR-, FÖRLÄGGNINGS-, GARNISONS-, GRÄNS-, HEM-, HUVUD-, INRIKES-, KALL-, KUR-, KUST-, LANDS-, LOSSNINGS-, LUST-, MANTALSSKRIVNINGS-, MAT-, MYNT-, REKREATIONS-, RIKSDAGS-, SAMLINGS-, SKOL-, STAM-, STÅND-, TILLFLYKTS-, TRAKTATS-, TRANSITO-, TRYCK-, UPPEHÅLLS-, UTSKEPPNINGS-, VAL-, VALLFARTS-, VISTELSE-ORT m. fl. — särsk.
a) om plats med tanke på dess naturliga beskaffenhet l. belägenhet; vanl. med adj.-attribut. K. Byrg(er) .. Til Håtuna wil iagh fahra / ... D. Märe(ta). Migh täckies och then gröna ordt. Messenius Blanck. 29 (1614). På dee bäst belägne Orttar (har man byggt sågkvarnar). RARP 3: 253 (1642). Högt belägna orter. Östergren (1934). särsk. (†) övergående i bet.: naturlig belägenhet, terräng. (I fråga om tiden för prostvisitationerna skall man) altijdh bequäma sigh (dvs. rätta sig) efter landzens ort och tilstånd. KOF II. 1: 351 (1659). För Cavalleriet var orten mycket obeqväm at uträtta något. Nordberg C12 1: 132 (1740).
b) om befäst plats, fästning; numera bl. i uttr. befäst l. fast ort o. d. Gamble trogne krigsmän, som .. forvette sig .. huru the sig schicke pläge, hvar någhen ort nedherskutten blifver. RA I. 1: 400 (1544). Churfursten i Brandenb[urg] .. ämbnade rasera the små orter Ükermünde, Nyenwerp och Gartz. Spegel Dagb. 112 (1680). De fasta orternas generalstab (i Frankrike). KrigVAT 1857, s. 397.
c) enligt äldre naturfilosofiska åskådningar: det ställe (det ”hem”) varifrån ngt har kommit o. dit det strävar att återvända. Alexandrinerne .. (förklara sig) emot antagandet af en verlden utifrån omslutande Gud och af Gud såsom verldens ort. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 141 (1834). För de lättaste kropparna är orten ytterst i världsalltet, hvarför elden stiger mot himmeln. Moll Fys. 5: 17 (1897). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 357.
2) plats med mer l. mindre tät bebyggelse; numera i sht om mindre samhälle, som i viss utsträckning utgör en administrativ enhet, l. ss. fackspråklig beteckning för tättbebyggt samhälle. RA I. 1: 446 (1545). Turken hafwer .. förstördt the tre ortar (dvs. Jerusalem, Konstantinopel o. Rom). Schroderus Sleid. 126 (1610). Jag .. hyrde mig rum i Ariccia, en liten ort i den .. Latinska bergsbygden. Atterbom Minn. 516 (1818). I de flesta städer och en mängd orter på landet hade (osv.). De Geer Minn. 2: 5 (1892). Vi kunna .. räkna den svenska stadsbygden att omfatta över 1000 geografiskt självständiga orter. SvGeogrÅb. 1928, s. 9. jfr: Ort, säges både om Stad och Köping, men ej om By, en samling av hus och gårdar på landet. Dalin Synon. 247 (1870).
3) om visst mindre landområde som administrativt l. i fråga om bebyggelse- l. befolkningsförhållandena uppfattas ss. i viss mån utgörande en enhet, trakt, nejd; äv. om bygden omkring en stad l. annat tättbebyggt samhälle o. vanl. inbegripande detta; äv. om trakten omkring ngns hem; förr äv. i pl., om rikets landsbygd i motsats till huvudstaden; numera bl. i sg. På vår ort. Här på, äv. i orten. Boende utom, förr äv. utur orten. Efter ortens pris, sed. Effter fienderne älliest nog proviant och fetalie till theres nödtorft af umliggendes örter bekomme kunne. RA I. 1: 596 (1549). Denne Hr Pistoleskölldh är .. här uthur orthen boendes. GenMRulla 1687, s. 737. Både inom hufvudstaden och i orterna. SFS 1897, nr 34, s. 11. Genom kungörelse i någon af ortens tidningar. PT 1909, nr 218 B, s. 1. En ung dansk dam .. fördes till bordet av kronofogden i orten. Nilsson FestdVard. 39 (1925). — jfr FÄDERNE-, HEM-, LANDS-, SKOGS-, STAM-, SÄDES-, UPPVÄXT-, VIN-ORT m. fl. — särsk.
a) (†) pregnant, om hemorten. Inspector Nationis i Upsala (har) efterfrågat om någon är som ärnar med första begifva sig neder åt orten och antaga ordines. KalmDP 1759, s. 134.
b) (†) i vidsträcktare anv., om större landområde som betraktas mer l. mindre som en enhet, landsdel, landskap, landsända, land. G1R 29: 632 (1559). En påst .. huilken skall hava hos sigh en hop nyia tidender ifrån Danmark, Tysland och andra örter. OxBr. 6: 26 (1628). (Det) vore myckit angenämt att veta, hvilka örter på then Skånska orten kunna finnas, som icke tohla vårt kalla climat. OCelsius (1730) hos Fürst Stobæus 78.
4) (numera föga br.) om viss begränsad plats (i relation till andra platser), ställe. Borgerne vdi Norköpingh begäre .. wethe, på hwadh ortt the skole vpbygge staden igen. PrivSvStäd. 3: 186 (1572). Här (dvs. i skogsbygden) behöfdes ock på sina orter grafvas diken emellan åkrarna. HTSkån. 2: 377 (1759). Då orden utom och inom beteckna relationer och orter i rummet, hafva de betydelse och användning, endast såvida de (osv.). Bygdén Boström 79 (1874). — jfr FYND-, LUDER-, STÅND-ORT m. fl. — särsk.
a) (†) om mindre, begränsad plats på marken. Fårastallen skola byggias icke på sumpuga Orter, ther the ståå om Fötterna wåta, uthan (osv.). IErici Colerus 2: 125 (c. 1645). Guldsmeden warnade dem, at de intet skulle släppa sitt watn derpå orten (dvs. i älvringen). Hiärne 2Anl. 187 (1706). Runeberg 2: 79 (1848).
b) (†) om offentlig plats l. byggnad o. d. (Påbjöds att) i den staden opå laghlige orttar både wintter och sommar marcknader (skulle) hållas. BtÅboH I. 4: 142 (1632). Jnnom sjelfwa Stadens Staqwet afmätes .. alla publiqve orter, såsom Slott etc. etc. Kloster platsser med deras ruiner etc. LandtmFörordn. 69 (1697). SvBrIt. 1: 58 (c. 1700).
c) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) om plats l. lokal (inomhus) där ngn placerar sig l. ngt placeras l. förvaras o. d. Hambræus Erasmus B 2 b (1620). (Vad kansliet angår) då skall der till vthwällias een beqwämblig orth på Slottedt, åth mindste medh fyra rum. CivInstr. 310 (1626). Skal ock Klockaren under siungandet (i kyrkan) stå på någon ort mitt uti Kyrkian. KOF II. 2: 119 (c. 1655). Som Foglar små, / .. Snart flyga bort, / Hwar i sin Ort, / I holig Trää sigh täckia. Ps. 1673, s. 221; jfr Ps. 1937, 283: 7. Sätt honom (dvs. laddstocken) til sin Ort. Tå sätter man honom i Stocken igen. Söderman ExBook 57 (1679). GotlArk. 1930, s. 15.
d) (†) om ställe på kroppshuden l. om kroppsdel. Han .. wiste och på hwadh ort huden på kroppen kläijade (dvs. kliade). Tegel G1 2: 363 (1622). Emedan at watnet straxt hinner til de orter (i kroppen) som Läkedom behöfwa. Hiärne Underr. 20 (1702).
5) i uttr. på l. till l. från ort och ställe o. d., äv. (i poesi, tillf.) till ställe och ort, på resp. till l. från ifrågavarande ställe, på osv. åsyftad plats l. vederbörligt ställe; på osv. platsen. Så de slogo sig sist med möda igenom och kommo / Fram till ställe och ort. Runeberg 1: 34 (1832). Snellman Tyskl. 6 (1842). Sonen .. reste om hösten till Upsala för att ta graden. Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på Svartbäcksgatan. Strindberg Fjerd. 67 (1877). Under en resa till Sverige 1876 studerade .. (J. Chamberlain) på ort och ställe det s. k. Göteborgssystemet. 2NF 5: 32 (1905). (†) Trotzen escorteras af en .. vakt, hvars Befälhafvare förnämligast derpå ser, at .. alt på dess ort och ställe blifver lefvererat. PH 5: 3135 (1751).
6) i oeg. o. bildl. anv., i sht av II 1: plats; ställe. — särsk.
a) om myndighet med tanke på dess ställning i samhället; instans; numera bl. i uttr. (på, å, från, till) högre, högsta (allra högsta, allerhögsta) ort, om högre resp. högsta myndighet (i senare fallet äv. om monarken); förr äv. i sådana uttr. som hög ort, överordnad myndighet (för ngt), på behörig l. vederbörlig ort, på behörigt ställe, på vederbörligt håll, hos vederbörlig myndighet. Bediandes, E. Excell. gunsteligen täckes .. vara migh å högre ortt behielpeligh. OxBr. 8: 729 (1647). Effter .. (räkningen) befans ricktig, remitterades den till sin höga ort om betallning. VRP 23/9 1721. Humbla Landcr. 41 (1740: på behörig ort). (Det skall stå var och en fritt) sådane förbrytelser .. på vederbörlig ort angifva, at lagligen utföras. LandtmFörordn. 129 (1765). Anföra besvær på högre ort. Murberg FörslSAOB (1791). Fullfölj Er klagan ort från ort, / Hvars slut jag til Er fördel tvingar. Bellman Gell. 58 (1793; yttrat av en jurist). Jag skref ett bref till excellensen Karl De Geer, hvars ord jag trodde väga tungt på högsta ort. De Geer Minn. 1: 127 (1892). NDA(A) 1932, nr 182, s. 7. särsk. i utvidgad anv., om Gud. Huru vida detta eller annat dylikt hölt Hans Maj:t fast i den dessein, som Han en gång hade fattat, lemne Vi til högre ort. Nordberg C12 1: 368 (1740). Geijer I. 5: 104 (1811).
b) [jfr t. etwas an seinen ort gestellt sein lassen] (†) i uttr. lämna l. ställa ngt till sin ort, låta ngt stå till sin ort, lämna ngt därhän l. oavgjort, lämna ngt åsido. Om nu dette kan vare görligt och helsosampt, steller jagh det till sin ort. OxBr. 10: 344 (1633). Wi låte stå til sin ort, med hwad skäl (osv.). HC11H 8: 128 (1681). Alt fåfängt lapperi jag lämnar til sin ort. Kolmodin QvSp. 2: 107 (1750).
c) (†) om ställe l. plats i skrift l. annan framställning; äv. om plats i ett ord. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Therom jagh widh lägenhet, opå en annan ort, mera wil tala. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644). Som r på den orten (dvs. i slutet av ordet borr) står, måste det antingen hafwa sit liud eller icke. Pfeif DeHabitu 150 (1713). Här är icke orten för teologiska diskussioner. Snellman Stat. 31 (1842).
d) (†) i uttr. i ngns ort, i ngns ställe. Ach! om jag varit i Josephs ort, / Jag vet, hvad jag gjort. Bellman (BellmS) 2: 85 (c. 1765, 1791). Sturzen-Becker 4: 74 (1862).
7) (i fackspr.) om läge som är bestämt medelst matematiska (l. andra vetenskapliga) operationer; särsk.
a) astr. en himlakropps läge på himmelssfären. En stjärnas ort. Astronomisk ort. ÖfversVetAFörh. 1900, s. 400. Bergstrand Astr. 15 (1925).
b) geogr. en punkts läge på jordytan (punktens geografiska bredd o. längd). Geografisk ort. SvUppslB (1934).
c) mat. sökt linje l. yta vars alla punkter uppfylla ett visst givet villkor (geometrisk ort). Sturtzenbecher (1805). Sök geometriska orten för den punkt, varifrån tre givna sfärer synas under samma synvinkel. TMatFysKemi 1919—20, s. 183.
Ssgr: A: (I 5) ORT-ARBETE~020. bärgv. arbete på att bryta l. spränga ut ort l. orter. PH 6: 4672 (1757). —
-BAND, se d. o. —
-BEFOLKNING, se C. —
(II 1, 2, 3) -BESKRIVANDE, p. adj. (ort- 1885 osv. orts- 1934) jfr -beskrivning. Schulthess (1885). —
(II 1, 2, 3) -BESKRIVNING. (ort- 1790 osv. orts- 1722 osv.) beskrivning av ort l. orter; topografi; äv. konkret, om skrift. Swedberg Ordab. (1722). Den egentliga ortbeskrifningen hörer till de otacksammaste föremål för geografien. Frey 1850, s. 241. Lundin NSthm 738 (1890; konkret). —
(II 1, 7 b) -BESTÄMMELSE. (ort- 1839—1917. orts- 1807—1830) (i fackspr., mindre br.) ortbestämning (se d. o. 1). VetAH 1807, s. 8. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-BESTÄMNING. (ort- 1826 osv. orts- 1893 osv.)
1) till II 1: bestämning av en orts läge; vanl. (i fackspr.) med anslutning till II 7 b, om sådan bestämning av en orts l. en punkts på jordytan läge som sker med tillhjälp av astronomiska observationer (astronomisk ortbestämning) l. gm observationer på jordytan, lodning o. d. Denne skribents ortbestämningar äro till en stor del hämtade utur hans samtids land-kunskap. 2VittAH 12: 165 (1826). En god astronomisk ortbestämning. Nordenskiöld Vega 1: 330 (1880). Pejlskifvan är ett viktigt bihang till kompassen .. för ortbestämning i sikte af land. Hägg PraktNav. 22 (1900). Ortsbestämning genom lodning. SvGeogrÅb. 1933, s. 130.
2) till II 7; särsk. astr. till II 7 a: bestämning av himlakropps läge. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 2. —
-BO, se C. —
(jfr I 4) -BROTT. (†) bärgv. = ort, sbst.1 I 4. JernkA 1824, s. 130. Holmkvist BergslGruvspr. (i handl. fr. 1861). —
(I 5) -BRYTNING. bärgv. viss metod för brytning i gruva med användning av system av orter. UB 3: 106 (1873). —
(I 5) -DREV. (†) ortdrivning. Til ortdrefvets skyndsammare fortsättande bidrager eldsättning ganska mycket. Rinman 2: 855 (1789). —
(I 5) -DRIVARE. bärgv. gruvarbetare som sysslar med ortdrivning. JernkA 1880, s. 431. Didring Malm 2: 27 (1915). —
(II 1, 2, 3) -EGEN. (tillf.) säregen för viss ort. (Gotlänningarna ha kunnat) bibehålla så mycket orteget .. i hågkomster, folkseder och väsende. LoF 1873, s. 34. —
-FÄRG, se C. —
(II 1) -FÄSTA. fästa (ngn sägen, berättelse o. d.) vid viss ort. AntT 1: 210 (1864). Folksägner, som äro ortfästade vid våra orakelkällor. VgFmT I. 6—7: 1 (1893). —
-FÖRENING, se C. —
(II 4) -FÖRFLYTTNING. (ort- 1897. orts- 1882) (i fackspr., föga br.) om djurs sätt att förflytta sig, ställförflyttning. Djurens ortsförflyttning, då de röra sig mot ett fast underlag. NF 6: 359 (1882). Vid snabbare ortförflyttning. BiblJäg. 4: 37 (1897). —
-FÖRHÅLLANDEN, pl., se C. —
(II 2) -FÖRSVAR. mil. försvar av städer l. andra orter med tät bebyggelse; äv. om trupper som äro avsedda för sådant försvar. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, AnfLandtförsv. 1: 9. FlygHb. 87 (1921). —
-FÖRÄNDRING, se C. —
-GRUPP, -HISTORISK, se C. —
(I 1) -HUS. [efter mlt. orthūs, t. orthaus] (†) hörnhus. OPetri Tb. 145 (1526). Petreius Beskr. 1: 28 (1614). —
-KUNNIG, se C. —
(I 5) -KUPA, r. l. f. [jfr kupa, sbst. 11] (†) bärgv. om mindre ort. Holmkvist BergslGruvspr. (i handl. fr. 1795). —
-KÄNNEDOM, se C. —
-LAND, se d. o. —
-LEXIKON, se C. —
(II 7) -LINJE. (ort- 1864 osv. orts- 1930)
2) sjöt. linje på sjökortet som erhålles huvudsakligen gm astronomisk observation, varvid ett fartygs läge kan bestämmas gm sammanställning av dylika linjer som skära varandra. SFS 1866, nr 13, s. 10. Hägg PraktNav. 63 (1900). —
-MYNDIGHET, se C. —
(II 1, 2, 3) -NAMN. (ort- 1857 osv. orts- 1557—1942) namn på en ort; särsk. språkv. i vidsträcktaste bemärkelse o. omfattande äv. naturnamn av skilda slag, ss. namn på uddar, bärg, stenar, ängar, åkrar, broar, gränsmärken o. d.; jfr II 4. Hvar och enn (landsknekt skall) uppå mustringen lathe kalle sich vidh sitth rätte döpelssenampn, bijnampn, stadz eller ortz nampn, ther hann född och båren är. G1R 27: 283 (1557). Slutligen ankom .. en .. skrifvelse från Fredrik, utan ortsnamn. Palmblad Nov. 4: 68 (1851). Ortnamnen äro utan gensägelse att räkna bland människotankens varaktigaste skapelser. NordT 1884, s. 184. Sverges ortnamn. (1906; boktitel).
Ssgr: ortnamns-arkiv. Svenska ortnamnsarkivet i Uppsala (inrättat 1928).
-forskning. Namn och bygd, tidskrift för nordisk ortnamnsforskning (fr. o. m. 1913). EWDahlgren (1897) hos Nordenskiöld Periplus 102.
-förteckning.
-kommission(en). namn sedan 1930 på den 1902 tillsatta kommitté som leder de statliga ortnamnsundersökningarna i Sverige.
-kommitté(n). tillsatt 1902; jfr -kommission.
-sällskap. Sydsvenska ortnamnssällskapet (stiftat 1925).
-tavla. om tavla vid väg vilken angiver namnet på den ort vartill den vägfarande ankommer. SFS 1931, s. 502.
-uppteckning. Göra ortnamnsuppteckningar. —
-POLIS, se C. —
-SINNE.
2) [jfr t. ortssinn] fysiol. till II 4 (d): förmågan att särskilja två samtidigt o. likartat retade punkter på hudytan. 3SvLäkSH 1: 202 (1866). —
(II 1, 2, 3) -SJUKDOM~02 l. ~20. (mindre br.) veter. sjukdom som brukar uppträda på viss plats l. visst område. Lundberg HusdjSj. 9 (1868). 2NF 15: 409 (1911). —
(I 2) -SKO, r. l. m. (knappast br.) ridk. hylsa vari spetsen av var särskild ”ort” stickes ned. Ortspetsarna stickas i de på bossan fastsydda s. k. ortskorna. Form 1934, s. 186. —
-SPRÅK, se C. —
(I 5) -STAND. (†) bärgv. = -gima. Ortstand, eller Ortfäste, kallas första början til en ort uti grufvan, hvaraf det säges standa en ort, då vid bottnen af et schacht, eller en sänkning, början göres med en kupa til någon orts indrifvande. Rinman 2: 233 (1789). Möller (1807). —
-STEN, se d. o. —
-STÄMPEL, se C. —
(I 5) -SULA, r. l. f. bärgv. golv (se d. o. 2 a) i ort. Alt utbrutit berg, såsom bottnar och ortsulor, föreställas (på gruvkartor på särskilt sätt). Rinman 1: 687 (1788). —
-SÄGEN, se C. —
-TID, -TRAFIK, se C. —
(II 3) -VAN. [jfr -vänja] van vid orten, acklimatiserad. Fideikomissbilden visar att värmlänningen (Tegnér) börjar bli ortvan i Skåne. Mjöberg Stilstud. 135 (1911). —
-VIS, adv. (ort- 1853—1934. orte- 1697. orts- 1907—1934)
1) (†) till I 5, i fråga om gruva: i orter. Öster-lång-ortsSchachtet .. ärnar efter 14 Famnars afsänkning ortewis gå under de gamla Werken och söka igen Malm. HC11H 12: 53 (1697).
2) till II 1, 2, 3: med avseende på särskilda orter; ort efter ort. Ilmoni Sjukd. 3: 297 (1853). Utställningsföremålen borde ordnas med afseende å deras art och icke ortsvis. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 177. De ”svarta listor”, som förr ofta upprättades ortsvis. HandHantv. Hand. 3: 126 (1934). —
(II 3) -VÄNJA. acklimatisera; jfr -van. (Med syfte att) här (i Europa) möjligen kunna ortvänja flere arter af nyttiga både jagt- och husdjur. SvJägarfT 1877, s. 84. De blågröna tallarne, dem mina vänner ortvant i parken. Idun 1895, s. 396. Östergren (1934).
B (†): ORTE-VIS, se A.
C: (II 1, 2) ORTS-AVDRAG~02, äv. ~20. från skattskyldigs taxerade inkomst gjort skattefritt avdrag, vars storlek varierar efter mantalsortens prisläge. SFS 1919, s. 1984. SvUppslB (1934). —
(II 1, 2) -AVTAL~02, äv. ~20. kollektivavtal som gäller hela l. större delen av en näringsgren på viss ort. 2NF 14: 551 (1910). —
-BEFOLKNING. (ort- 1857—1909. orts- 1857 osv.)
1) (†) till II 2, sammanfattande, om befolkningen i städer o. andra tättbebyggda orter. Nederländernas ortsbefolkning (är) större än sjelfva Belgiens. (Agardh o.) Ljungberg III. 2: 23 (1857).
2) till II 2, 3, om befolkningen på viss ort. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 5 b, s. 47. Den fattiga ortsbefolkningen (i Mentone). 3SAH LIV. 2: 28 (1943). —
-BESKRIVANDE, -BESKRIVNING, -BESTÄMMELSE, -BESTÄMNING, se A. —
(II 1, 2) -BIDRAG~02, äv. ~20. bidrag som ges av viss ort för visst ändamål; motsatt: statsbidrag. SFS 1911, Bih. nr 40, s. 8. —
(II 1, 2, 3) -BLAD. jfr -tidning. I ortsbladen hade det flera gånger funnits meddelanden om, att (osv.). Samzelius Björnsk. 13 (1921). —
(II 1, 2, 3) -BO, m.||ig. (ort- 1915. orts- 1899 osv.) person som bor på en ort (på orten). SoS 1903, s. 131 (1899). TT 1945, s. 339. —
(II 3) -DRÄKT. folkdräkt på viss ort. 2NF 8: 743 (1907). Den första särskilda ortsdräkt, som omtalas hos oss, är Vingåkersdräkten. Flodström SvFolk 300 (1918). —
(II 1, 2, 3) -FÄRG. (ort- 1866. orts- 1934) (mindre br.) lokalfärg (se d. o. 2, 3). Gifva (den upptecknade berättelsen) tids- eller ortfärg efter eget sinne. Hildebrand Hedn. 6 (1866). Östergren (1934). —
(II 1, 2, 3) -FÖRBUND. om lokalavdelning av viss organisation; äv. om lokal samorganisation. PT 1910, nr 130 A, s. 3. UNT 1933, nr 204, s. 2. —
-FÖRFLYTTNING, se A. —
(II 1, 2, 3) -FÖRHÅLLANDEN, pl. (ort- 1851—1921. orts- 1838 osv.) om förhållanden på viss ort. 2SAH 19: 177 (1838). För olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner. SFS 1894, nr 17, s. 1. —
-FÖRTECKNING, se A. —
(II 4, 7) -FÖRÄNDRING. (ort- 1876—1906. orts- 1837—1923) (i fackspr.) förändring i ngts läge. En orts-förändring hos stjernorna. Selander ÅrsbVetA 1837 —41, s. 2. Tänker man .. på kroppars ortsförändring, så heter det ju: allting faller nedåt, ingenting uppåt. NoK 21: 103 (1923). —
(II 1, 2) -GRUPP. (ort- 1921. orts- 1919 osv.) grupp av orter, vilkas befolkning är likställd vid beräkning av skatt, lön o. d. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem ortsgrupper. SFS 1919, s. 1984. Därs. 1921, s. 1036. —
(II 1, 2, 3) -HISTORISK. (ort- 1894. orts- 1914 osv.) lokalhistorisk. Af personalhistoriskt och orthistoriskt intresse. 2VittAH 32: 6 (1894). —
(II 1, 2, 3) -INTRESSE. lokalt intresse, lokalintresse. Det har enbart ortsintresse. Hierta-Retzius ArbStug. 41 (1897). —
(II 1, 2) -INVÅNARE~0200, äv. -INNEVÅNARE~00200. Efter .. vederbörande ortsinvånares hörande, inkomma med yttrande. SFS 1910, Bih. nr 29, s. 1. —
(II 1, 2, 3) -KARAKTÄR. lokal särprägel. Den svenska korgslöjdens ortskaraktärer. Rig 1921, s. 120. —
(II 1, 2, 3) -KRÖNIKA. krönika (se krönika, sbst.1 2) som har avseende på viss ort, lokalkrönika. Ortskrönikan förmäler att (osv.). NDA 1917, nr 309, s. 6. —
(II 1, 2, 3) -KUNNIG. (ort- 1890 osv. orts- 1901 osv.) som har lokalkännedom. Utan en ortkunnig vägvisare måste .. (främlingen) nödvändigt gå vilse. Dahlgren Stanley 1: 304 (1890). —
(II 1, 2, 3) -KÄNNEDOM~002 l. ~200. (ort- 1852 osv. orts- 1844 osv.) kännedom om en ort l. de olika orterna inom ett landområde, lokalkännedom. Livijn 2: 203 (1844). (Olaus Magnis) år 1539 utgifna karta vittnar om en god ortkännedom. 3SAH 12: 116 (1897). Fördelningen (av nämndemännen) bör ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd inom nämnden. SFS 1942, s. 1720. —
(II 1) -LEXIKON. (äv. ort-) förteckning över orter. Turistiskt ortslexikon över Sverige. TurKal. 1926, s. 157 (rubrik). —
-LINJE, se A. —
(II 1, 2, 3) -MEDDELARE~0200. person som meddelar underrättelser o. d. från viss ort.
(II 1, 2, 3) -MYNDIGHET~002 l. ~200. (ort- 1875—1911. orts- 1892 osv.) konkret. NDA 1875, nr 129, s. 2. Intyg av vederbörande ortsmyndighet (pastorsämbete, kommunalnämndsordförande, landsfiskal, roteman eller annan). SFS 1921, s. 1187. —
(II 1, 2) -MÄRKE.
-NAMN, se A. —
(II 1, 2) -OMBUD~02. ombud på viss ort för viss myndighet, institution o. d. Riksantikvariens, riksförsäkringsanstaltens ortsombud. SFS 1902, nr 135, s. 4. —
(II 1, 2) -POLIS. (ort- 1934. orts- 1898 osv.) polispersonal på viss ort. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 55, Öfvers. s. 26. —
(II 1, 2, 3) -SPRÅK. (ort- 1878. orts- 1917 osv.) om det gängse språket på viss ort l. i viss trakt. NDA 1878, nr 117, s. 3. —
(II 1, 2) -STÄMPEL. (ort- 1851—1856. orts- 1934) poststämpel som anger orten för avstämplingen; nästan bl. i fråga om ä. förh. Circulair-brefvet för den 18 April 1850, angående påtryckningen af ortstempeln uppå couvertets porto-stempel. SPF 1851, s. 143. Därs. 1856, s. 5. Östergren (1934). —
(II 1, 2, 3) -SÄGEN. (ort- 1880—1932. orts- 1931 osv.) sägen som är knuten till viss ort l. som är gängse i viss trakt. Hedin Rev. 406 (1880). Schück VittA 1: 177 (1932). —
(II 1) -TID. (ort- 1880—1893. orts- 1880 osv.) (i fackspr.) för viss ort gällande medelsoltid, lokaltid. Rubenson Meteor. 59 (1880). Bergstrand Astr. 63 (1925). —
(II 1, 2, 3) -TIDNING. tidning som är avsedd för o. har sin huvudsakliga spridning i en viss ort l. en viss trakt, lokaltidning; motsatt: rikstidning. SFS 1887, nr 42, s. 3. Kungörelse, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningarna. Därs. 1920, s. 655. —
(II 1, 2) -TILLÄGG~02. lönetillägg vars storlek beror på vilken ortsgrupp som tjänstgöringsorten tillhör. SFS 1906, nr 80, s. 1. —
(II 1, 2, 3) -TRADITION. tradition på en ort; ofta om folksägen. FoF 1916, s. 98. Form 1941, Omsl. s. 50. —
-VIS, se A.
Avledn.: ORTLIG, adj. (i skriftspr.) till II 1, 2, 3: som tillhör l. har avseende på viss ort l. vissa orter, lokal; orts-. SvLittFT 1833, sp. 33. Alla de ortliga förhållanden, som anses inverka på ställets jordbruk. SFS 1896, Bih. nr 11, s. 3. Ymer 1918, s. 283.
Avledn.: ortlighet, r. l. f. (föga br.) lokalitet (se d. o. 1). Atterbom Minnest. 1: 55 (1847). Versstycken, vilkas egentliga komik ligger i rimmen på allehanda ortligheter. Berg LittBild. 1: 101 (1912).
Spoiler title
Spoiler content