publicerad: 2012
UT, adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 904):
(6 c) UT-GIFTA, -ning. [fsv. utgipta] (†) gifta bort (dotter l. annan närstående kvinna); jfr gifta ut. Then nu vthgiffter henne, han gör wel. Men then icke vthgiffter henne, han gör bäter. 1Kor. 7: 38 (Bib. 1541). AnderssonBrevväxl. 2: 298 (1849). —
(9) -GILLRA, -are (Topelius Vint. II. 2: 24 (1882)). (†) = gillra ut. NoraskogArk. 5: 382 (1728). Man hade snaror utgillrade, och i dessa fick man vid varje vittjning ett antal fåglar. Västerb. 1935, s. 102. —
(9 b) -GISSA, -ning. (numera mindre br.) gm att gissa utröna l. komma fram till ((lösningen på l. förklaringen till) ngt mer l. mindre okänt l. fördolt), gissa sig till; lista ut; bli klar över l. komma underfund med; jfr gissa, v. 3, 4, o. gissa ut. Om menniskan ville utgissa gåtan af sin varelse .. skall hon finna att (osv.). Elgström o. Ingelgren 214 (1809). Då han fann ett misstag (i algebraboken), kunde han en hel vecka grubbla öfver lösningen, till dess han utgissat sanningen. 2SAH 32: 35 (1859). Det hade nämligen icke varit svårt för honom att utgissa sjukdomens natur. Strindberg Hafsb. 152 (1890). Östergren (1965). —
1) (†) motsv. -ge 3 c, om person som (ut)betalar lön l. tull o. d.; äv. bildl., närmande sig bet.: slösare. Helsingius (1587). Miszförstånd, träta och annan olägenheet emillan Vpbördzmannen och Tullens Vthgifware. Stiernman Com. 2: 121 (1638). Then Christelige kärleken är ingen sådan vtgifware, at han strax skulle giöra sin Herre til en Tiggare. Scherping Cober 2: 297 (1737). VDAkt. 1779, nr 439 (i fråga om lön).
2) motsv. -ge 4 b, om person l. företag l. institution o. d. som har utfärdat l. sysslar med att utfärda skuldebrev l. växel (växlar) o. d.: utställare l. trassent; särsk. (o. numera i sht, med mer l. mindre tydlig anslutning till 3) i fråga om dels obligation(er), dels (bank)sedel l. bankkort o. d. Utgivare av bankkort. PH 4: 2540 (1748). Låt oss .. hafva ett rum i allmänna lagen, som föreskrifver innehafvaren af ett skuldebref, att han bör, en viss tid förr än han begär verkställigheten deraf .. tillsäga utgifvaren derom. LBÄ 33–35: 101 (1800). Det är bankerna som är de största utgivarna av aktieobligationer. DN 10/9 2007, s. C4. jfr förskrivnings-, hypoteks-, invisnings-, obligations-, revers-, sedel-utgivare.
3) motsv. -ge 5, om person l. företag l. institution o. d. som har utgett l. (yrkesmässigt) sysslar med (o. ansvarar för) utgivning av bok (böcker) l. skrift(er) l. tidning(ar) o. d.; stundom äv. mer l. mindre liktydigt med: redaktör; äv. utvidgat, i fråga om (produktion l. distribution av) tv-program l. dataspel l. internetsida o. d.; jfr 2. Utgivarens anmärkningar. Utgivare av nyhetsbrev, dataspel. Den som bäst .. swarar, har at hos Utgifwaren af Dagligt Allehanda at få en belöning af 5000 Livres. DA 1771, nr 3, s. 3. Ett löfte, hvilket jag såsom utgifvare af Thorilds samlade arbeten åtagit mig. Geijer I. 5: 226 (1820). Harlequinförlagen .. är förmodligen de största utgivarna av erotik i Sverige, även om deras böcker sällan syns i bokhandeln. DN 9/5 2009, s. A6. jfr almanack-, avis-, diplomatarie-, med-, runo-, sago-, tidnings-, tidskrifts-utgivare. särsk. (i sht jur.) i uttr. ansvarig utgivare, om person som är juridiskt ansvarig (se d. o. 2) för innehållet i tidning l. tidskrift. Westee (1842). Ansvarige utgivaren, som utses av företagets ägare, bestämmer över innehållet – ingenting får i princip införas mot hans vilja. NE 1: 409 (1989).
Ssgr (till 3): utgivar- l. utgivare-ansvar. jfr ansvar 2; äv. (o. numera i sht, jur.) i fråga om juridiskt ansvar för innehållet i tidning l. tidskrift l. tv-program o. d. (jfr ansvar 3). Reuterskiöld Grundlag. 638 (1925). Utgivaransvaret delade Kellgren och Lenngren från början så att den förre blev redaktör, den senare redaktionssekreterare. Ek Kellgren 1: 213 (1965). (TV-kanalen) saknar .. formellt utgivaransvar eftersom man sänder på engelsk licens. Expressen 12/2 2003, s. 29.
-korsband. (förr) jfr korsband 1 b, c o. mass-korsband. BtRiksdP 1904, I. 2: nr 44, s. 75. Tidningar från utgivaren .. befordrades inrikes till abonnenter, återförsäljare eller ombud som utgivarkorsband (mer än ett nummer per vecka). NE 11: 345 (1993).
-namn. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 13, s. 3. (Internetsidan) har ett falskt utgivarnamn. Expressen 8/11 2001, s. 4.
-verksamhet. Wieselgren Samt. 187 (1880). Som helhet var hans utgivarverksamhet banbrytande. Lindroth SvLärdH 2: 261 (1975). —
1) (utom i -dom numera mindre br.) motsv. -ge 3 b: utlämning l. utdelning. (Höet är) ganska godt, och anwändes till winterfoder, som wid utgifningen blir blandadt med någon kornhalm. Zetterstedt SvLappm. 1: 50 (1822). Utgivningen av majblommor. Hufvudstadsbl. 17/4 1988, s. 10.
2) motsv. -ge 4; särsk. motsv. -ge 4 b, särsk. (o. numera i sht, med mer l. mindre tydlig anslutning till 3) i fråga om utgivande av dels obligationer, dels (bank)sedlar l. frimärken o. d. Utgivning av obligationer för en miljard dollar. Opåräknade utgifter, hwilka alltid föranledt til en ny utgifning af Credit-Sedlar. AdP 1800, 1: 465. Femton svenska frimärken utvalda ur förra årets utgivning. DN 14/3 1992, s. D7. jfr sedel-utgivning.
3) motsv. -ge 5, om handlingen l. verksamheten att ge ut bok (böcker) l. skrift(er) l. tidning(ar) o. d.; särsk. i uttr. vara under utgivning, vara på väg att ges ut; äv. utvidgat, i fråga om inspelad musik o. d.; i sht förr äv. i konkret anv., liktydigt med: utgåva; jfr 2. Boken är under utgivning. Utgivningen av ljudböcker har ökat lavinartat. Cellarius 50 (1729). Som man .. är wisz på, at med detta Arbete främja Allmänt wäl, hwarför ock Öfwerheten befallt desz utgifning. Brunkman SvGr. 9 (1767). Orden äro tryckta i Elof Tegnérs utgifning af Es. Tegnérs bref till Wingård. Wrangel Blåögda 49 (1908). Det är ju inte obekant att det finns åtskilliga tidningar och tidskrifter med gles utgivning. SvD 1979, nr 131, s. 2. Utgivning innebär .. alltid exemplarspridning som kan ske i tryckt eller inspelad form, t. ex. genom grammofonskiva eller videogram. MusikJur. 420 (2005). jfr sam-, tidnings-utgivning.
Ssgr (i allm. till -givning 3): utgivnings-bevis. om av justitiedepartementet utfärdat skriftligt tillstånd att utge tidning l. tidskrift; jfr bevis 3 o. anmälnings-bevis, hinderslöshets-bevis 2. 2NF 30: 84 (1920).
-dag. 1) till -givning 2. Från 1319 till 1325, mellan hvilka år man .. har att söka fredsbrefvets utgifningsdag. 2VittAH 20: 173 (1852). Idén att samla brev med frimärken som stämplas utgivningsdagen föddes i USA i början av 30-talet. GbgP 16/11 2007, s. 31. 2) till -givning 3: dag för utgivning av bok l. skrift l. tidning o. d. Boken sålde slut redan första utgivningsdagen. Björkman (1889). 1600-talets tidningar voro i allmänhet veckotidningar, men åtskilliga av dem ökade småningom antalet utgivningsdagar. Bjurman 3Statsm. 12 (1935).
-dom. jur. till -givning 1: dom varigm ngn förpliktigas att lämna ut lösegendom till annan. Hernberg Rättsh. 187 (1922).
-rätt. jfr rätt, sbst.2 4. Först är .. stadgadt, att den uteslutande utgifningsrätten gäller endast under 50 år från slutet af det år, hvarunder förf. aflider. NDA 1/7 1876, s. 2.
-skala. om för utgiven karta l. vid utgivning av karta använd skala. KrigVAH 1881, s. 114. Utgifningsskalan för ännu outgifna kartblad till generalstabens karta öfver Norrland. BtRiksdP 1905, 9Hufvudtit. s. 210.
-takt. jfr takt 4. En tidningsartikel, där han slog fast att Ordboken aldrig skulle bli färdig om inte utgivningstakten ökade. 3SAH LXVIII. 2: 33 (1959).
-tid. om tidrymd varunder l. tidpunkt varvid bok l. skrift l. tidning o. d. ges ut. SP 1792, nr 55, s. 1. Utgivningstiden för läroböcker. TSvLärov. 1955, s. 206.
-GJUTA, -else (se avledn.), -ning. [fsv. utgiuta]
1) (utom i c numera bl. tillf.) till 2, med avs. på vatten l. annan vätska (l. flytande massa): hälla l. slå ut (på l. i ngt); låta rinna l. strömma ut; äv. dels med obj. betecknande kärl innehållande vätska, dels med sakligt subj. (i sht betecknande vattendrag o. d.): ge ifrån sig; förr äv. i pass. närmande sig dep. Iagh wil vthgiuta watn vppå then torstigha, och strömar vppå then torra. Jes. 44: 3 (Bib. 1541). När inflammation förwandlar sig til en Böld, söker wahret sig antingen utwäg genom cellulosæ blåsor ända utom Bröstet, eller fräter det sig genom sielfwa Brösthinnan och utgiutes inuti Bröstet. Rosenstein Comp. 289 (1738). Guden förestäldes .. med en gyldne kopp uti handen, hwarutur han utgöt et drick-offer på jorden, liksom för at blidka .. warelsernas moder. GT 1787, nr 104, s. 3. I Athen uppsamlades .. svinblodet .. i grytor, som utgötos öfver förbrytaren. Palmblad Fornk. 1: 456 (1844). Norrström utgjuter Mälarens vatten omedelbart i hafvet. Agardh o. Ljungberg I. 2: 691 (1853). Vesuvius .. utgöt en lavaström och utkastade massor af glödande stenblock. Nordenskiöld Vega 2: 448 (1881). Ormen .. hade .. utgjutit sitt gröna etter. Strindberg NRik. 138 (1882). särsk.
a) med avs. på blod l. tårar o. d.; särsk. i uttr. utgjuta blod (se blod 1 d). OPetri 1: 169 (1527). Tillika var han en ganska from, gudfruktig och lättrörd herre, så att man ofta såg honom utgjuta ymniga tårar under gudstjensten. Fryxell Ber. 2: 222 (1826). jfr blods-utgjutan o. blods-utgjutande samt blods-utgjutning.
b) (†) refl.: tömma ut sitt flytande innehåll (i sht vatten); särsk. om vattendrag: utmynna; äv.: stiga (se stiga, v.3 I 4 b); breda ut sig. Emedhan Theodosius än war widh Regimentet, vthgiöt sigh Elfwen Tiber i Rom så häfftigt, at Watnet på the lågha Ortar lopp öfwer Stadzmuren. Schroderus Os. 2: 425 (1635). At Hafwet (dvs. den stora mörka fläcken) i månan uthgiuter sigh om thes heela Rundheet. RelCur. 14 (1682). Det rum, hwaräst Fyriså utgiuter sig uti Logaren. Mörk Ad. 2: 96 (1744). Gräddsnäckan utgöt sig i sockerdosan. Bremer Pres. 154 (1834). Mellan sköna stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall. Lagerlöf Holg. 2: 312 (1907).
c) i sht med. ss. vbalsbst. -ning, konkret(are), om ansamling av kroppsvätska i vävnad l. hålighet hos (människo)kropp. Serös utgjutning uti caviteterna. TLäk. 1832, s. 42. En utgjutning i lungsäcken utan egentlig lungsäcksinflammation .. påträffas särskilt vid hjärtsvaghet. Westergren LungSj. 157 (1932). jfr blod-utgjutning.
2) (†) till 9, med avs. på flytande massa: gjuta (se gjuta, v. 2); särsk.: (väl l. noggrant) utfylla (ngt, i sht öppning o. d.) med gjutmassa; äv. närmande sig bet.: framställa (ngt) gm gjutning. G1R 17: 64 (1545). Vthi en trappa sågh iagh Herculem vthguten aff Messingh. Gyllenius Diar. 181 (c. 1670). När allt blifwer lugnt, förstärker man Hettan att Silfret kommer i jämn flytning, så att det kan utgjutas. Rinman JärnH 520 (1782). Utgjutandet af .. bijoux-pastiller sker .. medelst gjut-tratt försedd med stock. Grafström Kond. 42 (1892). Gjutgodset .. skall vara fritt från .. skefheter och krympsprickor samt hafva väl utgjutna kanter och ytor. TLev. 1904, nr 26, s. 1.
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, 2: komma (ngt) att rinna l. strömma l. flyta l. tränga ut; äv. dels: sprida l. breda ut, dels närmande sig bet.: åstadkomma l. skapa; äv. dels med saksubj., dels med refl. obj.; jfr gjuta ut 2. G1R 22: 186 (1551). Wädhret .. vthgiuter krafft til dråps j sinom tijdh. LPetri Sir. 39: 34 (1561). Hon (hade) fallit tilbaka i sängen och der utgiutit den sidsta andedrägt. Mörk Ad. 2: 54 (1744). Att herr Topelius .. kan teckna verkliga menniskofigurer .. har han .. ådagalagt äfven inom karikatyrgalleriet, benämdt: ”Efter femtio år”, då hans finkänsliga ande utgjöt en så älskelig, rent mensklig varelse som hans Lotten. Cygnæus 6: 283 (1851). Kakelugnens hela bakvägg uppvärmer den tillströmmande friskluften, innan denna utgjuter sig i rummet. TT 1883, s. 58. Den svarta röken utgöt ett regn af eld och aska öfver staden. 3SAH 6: 16 (1891). särsk.
a) (i bibelpåverkat spr.) om Gud l. Kristus, med avs. på gåva till människan; äv. med obj. betecknande den helige Ande. Apg. 2: 17 (NT 1526). Gudz kärleek är vthgutin j wår hierta genom then helgha Anda. Rom. 5: 5 (Bib. 1541). Herren Gudh .. han uthgiute sina barmhertigheet och milda godheet öfwer thetta sitt huus. KOF II. 2: 356 (c. 1655). Därest den H. Ande uti synliga eldtungors liknelse vardt utguten öfver Apostlarna. Eneman Resa 2: 122 (1712). Minnet av den välsignelse, som utgöts över Jordans vatten vid Kristi dop. Nilsson FestdVard. 160 (1925). Ett balsamträd står där och doftar, som helig ande utgjuten. Lundkvist Vindingev. 80 (1956).
c) (mångordigt l. känslosamt) ge uttryck för (känsla l. tanke o. d.); i sht förr särsk. i uttr. utgjuta sin vredes skålar (se skål, sbst.2 1 f slutet); förr äv.: uttala l. framsäga (bön l. lovord l. ed o. d.). Upp. 16: 1 (NT 1526). Een böön thens elendas, när han bedröffuat är, och sijn klaghan för Herranom vthgiuter. Psalt. 102: 1 (Bib. 1541). Folcket (blev) förmant aff Prästerna at vthgiuta Böner til Gudh för the Dödhas Siälar. Schroderus Os. 2: 562 (1635). Då han som offtast hemkommer druken från Kyrkiä .. utgiuter han många fasliga Eder. VDAkt. 1749, nr 594. (Vi kan) icke tilfyllest utguta vår bestörtning däröfver, at Herr Actor rigtar åt oss et Embetsöga, med hvilket han söker uptäcka brott emot Allmänna Lagen. TörngrenMål. 347 (1801). I brev .. utgjuter Klingspor sin vrede över Hamilton och bryter staven över honom. HT 1931, s. 468. särsk. refl.: meddela l. uttrycka sig (i sht på ett inlevelsefullt l. beklagande l. fördömande sätt); äv. med saksubj.: ge sig tillkänna, visa sig. Sahlstedt CritSaml. 77 (1759). Sentimenter hvilka utgjuta sig i en upblåst pratsamhet. JournSvL 1797, s. 102. Hvad pris Gesenius honom tilldelte, kan ref. bevittna, som hörde den berömde mannen utgjuta sig i loford öfver Agrell. SKN 1841, s. 48. Armfelt sjelf utgöt sig i sina bref till Sverige ofta öfver sin penningförlägenhet i Neapel. Tegnér Armfelt 2: 159 (1884). Flera gånger hade jag på tungan att utgjuta mig för Märta om honom. Mazetti GrabbGrav. 151 (2000).
Avledn.: utgjutelse, r. l. f. särsk.
1) till -gjuta 1, om förhållandet att vätska l. flytande massa slås ut l. rinner ut l. sprider sig; särsk. till -gjuta 1 a, i fråga om blod. Thet är, at wij .. skole j hogkomma hans werdugha dödh och blodz vthgiutelse. OPetri 2: 418 (1531). Proppen gick ur flaskan, den började sina sköna utgjutelser. Knös Elfv. 40 (1852). jfr blods-, bläcks-utgjutelse.
2) till -gjuta 3, om förhållandet att ngt fås att rinna l. strömma l. tränga ut; särsk. konkretare, om uttryck för l. framställning av ngns (innersta) tankar l. känslor. En utgjutelse af en warm Fosterlandskärlek. Polyfem I. 23: 2 (1810). En vördnadsvärd gammal präst .. predikade om Den Helige Andes utgjutelse öfver apostlarna. Söderberg AllvLek. 287 (1912). Upplysningsverksamheten om flottan låter .. icke hejda sig av några magsura skribenters utgjutelser. VFl. 1937, s. 188. jfr ande-, hjärte-, känslo-, själs-utgjutelse. —
(3) -GLESA, -ning (se d. o.). göra (ngt) glest l. glesare; särsk. med avs. på skog(sbestånd) l. annan växtlighet; jfr -glesna. Framför allt bör man ej gå att utglesa i vacker slutning (tätt) stående skogsbestånd. KalSvFolkskV 1904, s. 140. Av sjöns hela rika .. växtvärld återstår inte så värst mycket mer än .. utglesade vassar av kaveldun, bladvass, jättegröe (m. m.). Selander LevLandsk. 183 (1955). —
(3) -GLESNA, -ing (se d. o.). (numera bl. tillf.) bli gles l. glesare; äv. tr.: utglesa (ngt). JernkA 1851, s. 272. Vindfällningen (har) varit starkast inom de af 1897 års stormar redan utglesnade bestånden. SD(L) 1902, nr 195, s. 5. Till skillnad mot klövern, som redan efter ett års vall börjar utglesna, kan blålusernen bibehålla sig väl. De Geer SvNatRiked. 2: 125 (1950). —
(3) -GLESNING. [till -glesa l. -glesna o. glesa ut] handlingen l. verksamheten att glesa ut ngt; äv. om förhållandet att ngt glesnar; särsk. i fråga om dels skog(sbestånd) l. annan växtlighet, dels befolkningsmängd (inom visst område). Björkman Skogssk. 38 (1868). Sammanställning af frostskadorna .. Rågfältens utglesning intager .. främsta rummet. Fennia XII. 4: 10 (1896). Att vi trots en betydande utglesning av bebyggelsen i vissa landsdelar ändå har kvar en relativt trivsam landsbygd, beror i mycket hög grad på bilismen. LD 1958, nr 205, s. 5. Utglesningen av städerna blir allt större. Antalet invånare per hektar stadsmark .. minskar. GbgP 23/1 1993, s. 27. —
(1) -GLIDA, -ning. glida ut; särsk. om lös jord l. grus l. sten o. d. (i sht i sluttning); särsk. (o. numera i sht) ss. vbalsbst. -ning, särsk. konkretare: skred (se d. o. 2 b). Till vinnande af än större säkerhet mot utglidning från bjelkflänsen äro .. vid .. vinkeljernen tvenne .. grofva dragplattor fastnitade. TT 1878, s. 176. Utglidna partier af märgelskifferklinten längs kusten. SvNat. 1912, s. 59. Järnvägen .. följer sjöns södra strand på en bank, som varit utsatt för betydande utglidningar. 2NF 34: Suppl. 337 (1922). —
(11) -GLIMMA. (†) glimma allt svagare för att till slut slockna helt. På himmelen uppstego stjernorna, blänkande öfver midnatten och den utglimmade branden. PoetK 1817, s. 74. —
(1 g) -GLÄTTA. (numera bl. tillf.) jämna l. släta ut (ngt); äv. mer l. mindre bildl. UpsLäkF 1868–69, s. 506. Hyn blef blomstrande, ögonen blixtrande och skrynklorna utglättade. Kalmar 1882, nr 10, s. 3. Man (diktar) en egen, ”inre” verklighet – den kan vara hur rosenrasande som helst, juvelbesatt, stjärnprydd, plastbehandlad, utglättad intill rena meningslösheten. Upsala 30/6 1956, s. 4. —
(4, 9) -GLÖDGA, -ning. (i fackspr.) hetta upp (ngt, i sht metall(stycke)) till glödande tillstånd; förr äv.: avlägsna gm glödgning; särsk. (o. numera i sht) ss. vbalsbst. -ning. Lind 1: 38 (1738). Furu-kol gå .. an (till eggjärn), när Svaflet är utglödgadt. SvSaml. 1: 40 (1763). Till swart lackering (av läder) är kimrök den bästa swärtan, men man måste först utglödga den, innan den anwändes. AHB 4: 41 (1860). De smidda delarne göras mjukare genom utglödgning. Eneberg Karmarsch 2: 763 (1862). Dessa ventiler utglödgas för att utjämna inre spänningar, som i gjutgodset kunna förefinnas. JernkA 1894, s. 110. Enligt Russ når man lättast resultat om man utglödgar den färdigetsade kopparklichén före präglingen. HantvB I. 7: 114 (1939). —
(4) -GLÖMMA. (†) av glömska utelämna l. förbigå (ngt), uteglömma. Schmedeman Just. 1193 (1688). Bland de wäxter, som äro gemensamme för Öland och Gottland, har Hr L. utglömt twenne ganska charakteristiska. SvLittFT 1836, sp. 692. —
(11) -GNAGA. (numera mindre br.) gnaga bort (ngt); särsk. med avs. på äng l. bete o. d.: avbeta; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Schroderus Os. 2: 550 (1635). Nu utgnagas och nedtrampas ängar. LBÄ 11–13: 48 (1798). Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista ordet. Strindberg Hems. 116 (1887). Östergren (1965). —
-GNIDA, -ning. särsk. till 11: gm gnidande l. gnuggande avlägsna l. frånskilja (ngt) (ur l. från ngt); äv. (med anslutning till ut, adv. 1 g): stryka l. smeta ut (ngt); äv. bildl. En utgniden mening. Lind 1: 9 (1749). (Man lägger kalvskinnen) i ett kar för att utgnida det torkade garfspadet ur håren. JournManuf. 2: 244 (1826). Efter den egentliga tvättningen utgnidas fläckar. NF 16: 1054 (1892). Skönhetsmedel .. (dvs.) diverse parfymerade pastor med lämpliga färgämnen i till utgnidning på huden. 2NF 25: 1384 (1917). —
(4) -GNISTA. (†) frigöra l. lösgöra sig i form av gnistor; jfr gnista, v.1 När jern och koppar komma uti eet Berg at finnas, och man wil deras band genom elden skilia, så brännes och utgnister jernet. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 24 (1689). —
(12) -GODS. (förr) utanför by belägen (vanl. bebyggd men obebodd) jordegendom; äv. om avsides belägen jordegendom tillhörig kyrka l. kloster o. d. Wid utgodset Swedäng äro .. twänne lador. OfferdalKArk. N II 1, s. 149 (1753). Några (hemman), som buro namn av Eskilstuna klosters utgods, voro belägna långt utanför fögderigränserna. Almquist CivLokalFörv. 1: 316 (1917). —
(9) -GRANSKA, -ning. särsk. (†) så långt möjligt granska (ngt). Att wtgranske, ransake, oc .. forfare, huad som rettast och sannest ther om finnas kan. G1R 9: 24 (1534). BEMalmström 4: 49 (c. 1860). —
(4, 9) -GRAVA, v.1, -ning; -are (se avledn.). [fsv. utgrava] (†) ingravera l. inrista (figur l. inskription o. d.); ofta med särskild tanke på det ingraverade ss. utsmyckning; äv. med obj. betecknande föremål vari ngt ingraveras, äv. ss. vbalsbst. -ning konkret, om den inristade figuren osv.; jfr -gravera, -gräva 4. Huicke wij .. vtszende wele, med wore breff eller ärender, the skole haffue eth besynnerligit teckn aff sölff framme i bröstet, ther opå skall ware wtgraffuit wårtt och Riigisins wapn. G1R 12: 39 (1538). Stoora, herliga, wijda och skijnande platzer, beprydda medh paneling, vthgraffning och tapeter. PJGothus Savonarola SyndSp. I 1 a (1593). Såsom waxet är bequämligit att moottagha allahanda figurer, och itt Signet eller andre wthgrafne skijfuor kunna them ther intryckia. Forsius Phys. 15 (1611). Ett Boffel-horn besatt med ädla Stenar, och på det Kosteligaste utgrafwet. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 397 (1698). Auerbach (1916).
Avledn. (†): utgravare, m.//ig. (†) gravör; anträffat bl. i ordböcker. VarRerV 14 (1538). Swedberg Ordab. (1725). —
(4, 9) -GRAVERA, -ing. (†) jfr gravera, v.1, o. -grava, v.1 At denna Richard Lichton varit ägare af flera hus här i Staden, intygar dess namn och bomärcke som öfuer dessa finnes utgrauerat i öfra dörr-träden vjd ingången. Bæijer BeskrYstad 29 (1793). Schulthess (1885). —
(9 b) -GREDA. (†) reda l. klara ut (ngt), förklara; äv. refl.: klara l. reda sig; jfr gre, v. Hospitahlen ähr genom denne hielpens afsaknatt kommen uthi så stoor gäld, att det dess för uthan eij kan sig uthgreedha. HärnösDP 1662, s. 18. Så står detsamma lijckwäl således at utgreda: at (osv.). Landsm. XVII. 3: 13 (1672). Then dråplige i språk och snille Doct: Ol. Rudbeck utgreder thetta .. (hebreiska) ordet. Broman Glys. 3: 481 (c. 1740). —
(3) -GRENA, -ing.
1) (†) med avs. på ben o. d.: spärra ut l. ha brett isär; jfr grena ut 1. Sitia medh vthgrenta knän. Hambræus Erasmus A 13 a (1620). Bi-drottningen .. Har rödbruna och längre utgrenade ben, än et Werk-bi. Lindström Bi 4 (1780). Heinrich (1814).
2) dela (ngt) i grenar; äv.: (låta) skjuta ut l. bilda (gren l. grenar); äv. refl.; i sht förr äv. utan obj.: skjuta ut ss. gren; dela sig i (mindre) grenar; äv. mer l. mindre bildl., särsk. dels: sprida ut (ngt), dels refl.: breda ut sig. Forsius Phys. 227 (1611). Wijngårdzmannen planterar the vnga wijnträn, och med Ymptågar vthgreenar them. Schroderus Comenius 439 (1639). Hon är ok som ett Trä, hwars Quistar widt utgreena, / Upfyllte öfwer alt mäd wälbehaglig Frucht. Columbus (SVS) 2: 148 (1671). Vi hafva beklageligen hördt den utaf afgrunden upspundne och utgrenade osanningen och misstankan, att om Riksdagen skulle flyttas ifrån Stockholm, torde den blifva den sista, vi hölle. 2RARP 18: Bil. 485 (1752). Om detta utländska lotterispel får så tilltagande utgrena sig, så war fördelen ej stor, att det inländska blef kullslaget. VexiöBl. 1842, nr 2, s. 1. Den nya järnvägslinjen kommer att utgrena sig från Piräus-Larissa-järnvägen. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 126. särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk anv.: förgrenad; förr äv. närmande sig bet.: specialiserad. En ståtelig hjort; Med de vidt utgrenade hornen / Öfver sitt hufvud bredde han sjelf en höljande skugga. Adlerbeth Ov. 252 (1818). Naturen .. är ingenting annat än den rikt utgrenade människan, där hvarje lifsfunktion, hvarje drift, hvarje begär .. stannat såsom ett individuellt lif i en egen skepnad. Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 1: 100 (cit. fr. 1832). Ökad samfärd med utländska köpmän och utgrenad handel. Strinnholm Hist. 4: 673 (1852). Med tiden blev Borgholms postkontor centralpunkten i ett över hela norra och mellersta Öland vitt utgrenat posttrafiksnät. ActaOel. 2: 56 (1924).
b) (numera bl. tillf.) ss. vbalsbst. -ing konkret, om från större helt utgående (begränsad l. mindre) del l. område o. d., förgrening; utskott; särsk. i bildl. anv. Jag gitter ej i alla deras utgreningar uppspåra följderna af denna usla moral. Geijer UpplysnRel. 51 (1811). Utan Drottning var likväl högqvarteret, såsom det i militärisk styl kallades, Landskrona en utgrening af hufvudstadens eleganta verld. Palmstjerna Snapph. 3: 5 (1831). Corallpolyper .. (är) lika wexterna deri, att de bilda en gemensam stam, med talrika utgreningar, uppwexande som ett träd ur hafsbottnen. Hartman Naturk. 276 (1836). I Upsala hade .. (han) blifvit medlem af samfundet Apollini Sacra, och som detta var en utgrening af det Stockholmska Utile Dulci, blef (osv.). Ljunggren SVH 3: 221 (1879). De bergsträckningar, hvilka åtskilja och bestämma .. (Hälsinglands) floddalar, äro utgreningar från norska fjellryggen. IllSv. 2: X (1882).
3) [eg. specialanv. av 2] refl. l. ss. dep., i fråga om släktskapsförhållanden, särsk. om släkt l. art l. språk o. d.: dela sig i grenar, få l. bilda (fler) grenar; särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkretare, om släkt- l. språkgren (jfr gren, sbst.1 4 b). I Grekernas äldsta språk (uppkom) flera slags Ordformer, som ehuru de grundade sig på ett enda Stamord, likväl utgrenat sig i många förändrade ledningar. Trendelenburg GrSpr. 3 (1801). Slägten utgrenades och vann ytterligare anseende genom gifte i andra betydande borgarfamiljer i Stockholm. Lundin o. Strindberg GSthm 419 (1881). Noas söner, som gingo utur arken, voro Sem, Ham och Jafet .. och från dessa hafva alla jordens folk utgrenat sig. 1Mos. 9: 19 (öv. 1893). Den nordiska (språkfamiljen) .. från vilken den östgermanska troligtvis ursprungligen blott är en tidig utgrening. Flodström SvFolk 189 (1918).
Ssgr (till -grena 2): utgrenings-punkt. (numera bl. tillf.) punkt (se d. o. 7) varifrån ngt grenar ut sig (se grena ut sig 2). Förslaget att från en centralstation lägga (telefon)kablar .. till ett större antal utgreningspunkter. TT 1885, s. 127.
-station. (†) station där ngt grenar ut sig (se grena ut sig 2). En utgreningsstation, med bantåg åt alla håll och kanter. Hedlund Schweiz 110 (1866). En telegrafstation, till hvilken inkommer ett större antal ledningar, kallas utgreningsstation. 2NF 28: 723 (1918). —
(6 c) -GRINA. särsk. (†) skratta ut l. håna (ngn); jfr grina ut 2 a. (Holberg,) som låter sin Klim berätta, huru han til sin yttersta förargelse blifwit utgrinad, då han wille berömma sig af sina tre Disputationer om de gamla Grekers och Romares skor. SvMerc. 3: 611 (1757). Martinson Kvinn. 31 (1933). —
(4) -GRIPA, -ning. särsk. (†) tillgripa (se d. o. 2 b) l. ta till (se taga till 1 c) (ngt som utgör del i helhet l. sammanhang o. d.). Steffen Lönarb. 24 (1899). Motivforskningen kommer icke med vilken fråga som helst till det historiska materialet, och därför kan icke heller vad som helst inom detta utgripas och utges för att vara grundmotiv. SvTeolKv. 1939, s. 10. —
(2, 9) -GRO, -ning. (†) nå tillräcklig groning (inför plantering l. sådd o. d.); i sht om potatis; jfr gro, v. 5. För att få honom tidig, låter man .. potatisen före sättningen utgro. HbTrädg. 2: 79 (1872). Östergren (1965). —
(4) -GROPA, -ning. (†) göra grop l. gropar o. d. i (ngt); äv. med obj. betecknande resultatet. Linc. M 2 b (1640). På klippan synes .. små utgropade linier efter watnbrynen. Dalin Hist. 1: 8 (1747). Wid de sqwalpande slagen utgropas den natthöljda stranden, / än wexer han medelst den uppwräkta sanden. Ling Gylfe 364 (1814). —
(9 b) -GRUBBLA. (†) fundera l. tänka ut (ngt); jfr -fundera, -grunda, v.1, o. grubbla ut. Dähnert 99 (1746). Han utgrubblade slutledningskedjor, bland hvilka de fyndigaste icke alltid voro omedvetna felslut. Rydberg Vap. 91 (1891). Östergren (1965). —
(1, 12) -GRUND. (i sht i fackspr.) grund (se grund, sbst.3) sträckande sig l. beläget ett stycke ut från kust l. strand. Dessförvthan är .. den sijdhan widh elfwen .. aff långe vthgrundher förolempadh. HSH 35: 357 (1659). I sådant här vackert och stilla väder kan hummerfiskarna gå ända ut till utgrunden och sätta sina redskap där. GbgP 1956, nr 262, s. 10. —
(9 b) -GRUNDA, v.1, äv. -GRUNNA, -else (†, Lind (1738), Möller (1755)), -ning. (utom i ssgn o-utgrundlig numera mindre br.) gm forskande l. tankeverksamhet o. d. (söka) ta reda på (ngt), (söka) komma underfund med l. förklara (ngt), fundera l. tänka ut; grunna på (ngt); äv. närmande sig l. övergående i bet.: tyda; särsk. med obj. bestående av indirekt frågesats; förr äv. utan obj.; jfr -grubbla o. grunda ut. Itt argt och skalactigt ting offuer all ting är hiertat, hoo kan vtgrundat? OPetri 2: 461 (1535). Then som Vthgrundar, han är diwpsinnig. Schroderus Comenius 355 (1639). (Stenen,) som har några inristade streck och prickar på sig, dem Kircherus har bemödat sig med att utgrunda. Eneman Resa 2: 38 (1712). Jag vil sluta mig i min kammare, och försöka, om det inte är möjligt at utgrunda huru detta kan hänga ihop. Altén Landförv. 91 (1796). Det är vigtigt för att komma den dysenteriska sjukdomsprocessens inre väsende på spåren .. att utgrunda, till hvilka processer den dysenteriska har affinitet. Hygiea 1840, s. 319. Naturforskaren utgrundar naturens organiska sammanhang, teologen sysslar med den organism, som skriften utgör. KyrkohÅ 1958, s. 272. SO (2009). jfr o-utgrundande.
Avledn.: utgrundlig, förr äv. utgrundelig, adj. som är möjlig att utgrunda, förståelig, begriplig. Lind (1738). Finns det .. något utgrundligt skäl, hvarföre den, som snattat .. skall straffas med 3 dagars fängelse, men den, som åverkat en mansbörda ved (osv.). JGRichert hos Warburg Richert 2: 162 (1842). AB 19/10 2011, s. 28. jfr o-utgrundlig. —
(9) -GRUNDA, v.2, äv. -GRUNDAS, v. dep., -ning. intr. l. ss. dep., om sjö l. vattendrag l. hamn o. d.: bli grund l. grundare; äv.: igenslammas l. växa igen (jfr upp-grunda, v.2 2); i sht förr äv. tr., med avs. på sjö l. hav l. vattendrag o. d.: uppgrunda (se upp-grunda, v.2 1); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: utgrund. GävleTb. 152 (1652). En Bank, eller utgrundning af 15 till 18 f(amna)rs djup NV och Vestvardt 3/4 mil ut ifrån landet. Klint KustÖstersjön 32 (1815). I händelse Ragunda-Sjön, genom nya Canalens öpnande, kommer att utgrunda, så att nya slåtter dymedelst erhållas. Englund Ged. 172 (1853). Denna flygsand har under tidernas lopp så utgrundat hafvet ett långt stycke från Suez, att ångbåtarna ej kunna gå upp till staden. Beskow Res. 96 (1861). (Jakobstad låg) vid stranden af en djup hafsfjärd, hvilken dock genom den fortgående landhöjdningen vid Bottniska vikens kust under seklernas lopp utgrundats. Ramsay VägvFinl. 326 (1895). —
-GRUPP. [av eng. outgroup] psykol. o. sociol. grupp (se grupp, sbst.1 2) vilken en individ l. ett subjekt (se d. o. 6) inte tillhör. DN(A) 15/5 1965, s. 4. Vänskap mot in-gruppen, fiendskap mot ut-grupper säger du, precis som om det var nåt självklart. BonnierLM 1970, nr 5, s. 349. —
(9 d, 11) -GRÅTA. gråta ut (se gråta ut 2); ngn gg äv. med obj. betecknande öga l. ögon: förstöra gm mycken gråt; särsk. (o. numera bl., tillf.) i p. pf. i adjektivisk anv.: förgråten. Tå hon vthgråtit hadhe. 2Sam. 11: 27 (Bib. 1541). Een siäl som swårligha bedröffuat är .. och sijn öghon så när vthgråtit haffuer. Bar. 2: 18 (Bib. 1541). Ensam, fattig och utgråten av sorg, som han var. Bergfors Norr. 25 (1936). Östergren (1965). —
(9) -GRÄDDA. (†) grädda färdigt (bröd l. bakverk); anträffat bl. i ordböcker. Lind 1: 232 (1749). Lindfors (1824). —
1) med avs. på fördjupning l. gång l. rum l. grav o. d.: gm grävande åstadkomma l. skapa, gräva ut (se gräva ut 1 a); äv.: gm grävande utvidga (fördjupning osv.); äv. med saksubj. betecknande vatten l. is. Att hampnen .. måste blifwa till ett temmeligit diup vthgrafwen. HSH 39: 410 (1658). (Sprickorna) kunde ej uppkomma för än mot slutet af tertiära epoken, och strömmarna fingo då tid att djupare utgräfva de klyftor, som nyligen uppkommet efter volcaniska eruptioner och lyftningar. JernkA 1828, Bih. Förord s. 23. (Backsvalan) bygger i djupa hål, hvilka hon utgräfver i sandiga backar. Sundevall Zool. 74 (1864). I hvilken mon isen .. har utöfvat en utgräfvande verksamhet, är svårt att afgöra. Fennia I. 7: 12 (1889).
2) med avs. på jord l. mark o. d.: gräva ut (se gräva ut 1 b); med avs. på porös massa l. poröst material o. d. äv.: urholka; förr särsk.: gm grävande bearbeta l. luckra (jord o. d.). Rudbeck d. ä. Atl. 3: 299 (1698). (Byn hade) otta högar, och ibland dem en utgrafen til kiällare af en Soldat. Wettersten Forssa 35 (c. 1750). När .. (soppan) anrättas så lägges råstade hwettebröds-skifwor uti eller et utgräfwit och tårkat Fransyskt bröd. Warg 15 (1755). Marken är .. utgräfd. HbTrädg. 4: 4 (1880). Akropolissluttningen utgräfdes .. till en amfiteatraliskt sluttande halfcirkel. Schück VLittH 1: 190 (1899). särsk.
a) gm grävning l. dikning avleda vatten från (sankmark l. vattendrag o. d.). G1R 19: 291 (1548). Fienden fann medel at utgräfwa morastet, och begynte gå öfwer. Nordberg C12 1: 537 (1740). Mossen kan .. utgräfvas på ett rationellare sätt. TT 1896, Allm. s. 153.
b) (†) i utvidgad anv., med avs. på öga; äv. bildl. (Kungen) haffuer welat late vthgräffua thet höghre Öghat på Borgarna j thenne Stadhen. Lælius Bünting Res. 1: 115 (1588). Alberijk .. tilsende the Capuaner een stoor Summa Penningar, på thet the skulle vthgräfwa på Abboten hans Ögon, och sigh them tilskicka. Schroderus Os. 2: 543 (1635). Lönnberg Kåre 17 (1887).
3) gm grävande bringa (ngt) i dagen, gräva fram; särsk. i fråga om (jakt)metod: gm grävande ta fram (djur) ur sin håla (jfr gräva ut 1 c β); äv. mer l. mindre bildl. (De) wilia klengia sigh vp til Gudh .. och vthgräffua hans hemligha rådh och wilia. PErici Musæus 2: 40 b (1582). Thet Naturligha Saltet, fins antingen i Iorden och uthi Saltbergh, thet man ther lijka som stoore stenar wthhugger och wthbryter, eller och elies wthgrafuer. Forsius Phys. 189 (1611). Alle Propheterna hafwa arbetat uti detta gruf-streket, och der utgrafwit deras skatt. Borg Luther 1: 144 (1753). Är Gräflingen i kulan .. brukar man att utgräfva honom. Nilsson Fauna 1: 189 (1847). Gräfvaren står .. högre än pråmen och kastar den utgräfda torfven i ältverket. TT 1896, Allm. s. 205. särsk. i fråga om grävande i arkeologiskt syfte, med avs. på ruin l. stad l. hög o. d.; särsk. (o. numera i sht) ss. vbalsbst. -ning. Schück VittA 4: 236 (i handl. fr. 1724). De båda städerna Pompeji och Herkulanum (har) blifwit nästan alldeles utgräfda. Berlin Lsb. 259 (1852). De utgräfningar, som skett af Troja, Tiryns och Mykene ge oss en god föreställning om en mykenisk borgs utseende. Hahr ArkitH 33 (1902). Den återstående tiden av utgrävningen ägnades helt och hållet åt undersökning av lämningarna av Drottens stenkyrka. Kulturen 1985, s. 176.
4) (†) göra fåra l. räffla o. d. i (ngt); särsk.: gravera (ngt, i sht sigill l. stämpel o. d.), inrista (jfr -grava, v.1); äv.: karva ut l. skulptera fram. Jes. 51: 1 (Bib. 1541). Bærtiill Monsson hade latid vtgreffwie salige Påwals signett j porten på itt st(yck)e blÿ. 2SthmTb. 3: 254 (1564). Han hafwer .. medh stoor snellheet (kunnat) vthgräfwa Beleter vthi Wax och Krijta. Schroderus Os. 1: 104 (1635). Wåre förfäder hafwa .. låtit utgräfwa på sina skjöldar, stundom gifwarens namn, och understundom andra minneswärda omständigheter. Lagerbring 1Hist. 1: 6 (1769). Muttrar af så stor diameter, att man med kort stämjern .. i dem kan utgräfva skrufgängan, förekomma i högst sällsynta fall. Eneberg Karmarsch 1: 163 (1858). Cannelin (1939).
Ssgr (i allm. till -gräva 3 slutet): utgrävnings-arbete. till 1–3; abstr. l. konkretare. Kalmar 1868, nr 56, s. 4. År 1830 påbörjades de första utgrävningsarbetena (i Riseberga kloster). RisebergaB 48 (1931).
-plats. Principen att fullständigt genomforska varje utgrävningsplats. Nilsson ArkeolUppt. 177 (1933).
-ruta. jfr ruta, sbst.2 1 a. (Undersökningar har) visat, att det knappast ens lönar sig med de sedvanliga kvadratmeterstora utgrävningsrutorna. Fornv. 1949, s. 142.
-teknik. Frödin (har) mera än någon annan blivit en läromästare för ett yngre arkeolog-släkte i utgrävningsteknik. Fornv. 1954, s. 45. —
-GRÄVARE. [till -gräva o. gräva ut] särsk. motsv. -gräva 3 slutet om person som gräver ut fornlämning, särsk.: arkeolog. Grimberg VärldH 3: 431 (1928). S:t Jakobs kyrka .. har .. fått sina gränser skisserade på de vetenskapliga utgrävarnas block. LD 1959, nr 71, s. 1. —
(4) -GRÖPA. (numera bl. tillf.) åstadkomma fördjupning l. insänkning i (ngt), urholka (jfr -gräva 2); äv. med obj. betecknande resultatet; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret: fördjupning, hål. Belet-snidaren vthstickar och vthgröper Bäletet, målar och sätter thet på en foot. Schroderus Comenius 771 (1639). Hålor och utgröpningar inuti fastare jordskorpan hafva af flere orsaker blifvit danade. Bergman Jordkl. 2: 382 (1774). En blandning af utpressad saft af rättika och socker, hvilken saft fås lättare om en stor rättika utgröpes och fylles med sönderstött bröstsocker, som snart smälter. Hygiea 1841, s. 374. —
-GÅ, förr äv. -GÅNGA, -gångare (numera bl. tillf., NorrlS 1–6: 104 (1798; om får) osv.). [fsv. utganga]
1) till 1: gå ut (se gå ut 2) (sko o. d.); äv. (med anslutning till 10) med tanke på utslitenhet o. d.; särsk. (o. i sht) i p. pf. Här fick han en kasserad halmhatt, der ett par utgångna segelskor. Strindberg Hems. 87 (1887). Jag är bekväm för honom som en utgådd toffel eller en insutten nattrock. Isaksson KvHuset 317 (1952).
2) till 1: (be)ge sig ut; särsk. dels om soldat l. truppstyrka o. d. (jfr gå ut 4 b), dels om fartyg l. flotta o. d. (jfr gå ut 4 d); äv. med tanken särskilt riktad på utgångsläget för förflyttningen (särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. från); jfr 3 d δ slutet o. gå ut 4. Flera taxibilar var redan på utgående. Spaningspatruller skall utgå från stabsplatsen. At the Göthar, som .. här wthgongne äre, haffua så mykit bedriffuit i främande land. OPetri Kr. 10 (c. 1540). (Jag ville) gärna vara informerat, hvartt E. K. M:tt allernådigst behagar att jag ded folkedt som uthgåår skall försendha. AOxenstierna 7: 571 (1632). Åffta händer, det alla de Ordinarie skiutzhästarne .. äro i skiutz upbådade och utgångne. VRP 16/5 1734. Först detta år utgick ett skepp till Algier. Palmblad Norige 178 (1846). Då lärarinnan Ester Nordberg skall avskiljas för att såsom missionär utgå till Östturkestan. Tunström Julorat. 70 (1983).
3) till 1, 2, om ngt sakligt: komma l. röra sig l. (låta sig) föras l. ha (sin) utsträckning l. skjuta ut (från l. ur ngt, i sht ngt som utgör dess källa l. ursprung l. (tänkta) början o. dyl. l. den centrala(re) delen i den helhet varav det utgör mer perifer del); äv. oeg. l. bildl. (se d), äv. med personsubj. (se d δ slutet); förr äv. om växt(del): slå ut (se slå ut 20 c); jfr gå ut 11, 13. Inkommande och utgående post. Aff honom vthgick een long eeldzstrijma. Dan. 7: 10 (Bib. 1541). En Telningh eller Blom, som nys vthgången är, / Fördärfwas lättligh kan aff köld, bläst och ondt Wäär. Palmchron SundhSp. 348 (1642). Riksföreståndaren (ville) stilla deras otidige klagomål, som wist sig misznögde med det mynt han tilförene låtit utgå. Celsius G1 1: 150 (1746). Haf-Örnen .. Hufvudet hvitaktigt i högre åldern; näbben rakt utgående från hufvudet sedan tvärkrökt, gul. Ström SvFogl. 15 (1839). Det var blott en liten bibana .. som utgick från en station å en redan färdig .. järnväg. LfF 1902, s. 176. Den räfflade, utgående axeln överför drivkraft till kardanaxeln och slutväxeln. AlltBil. 78 (1976). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i fråga om utförsel av varor o. d.; förr äv. om avgift l. deklaration o. d. (jfr d γ) förenad med sådan, särsk. i uttr. utgående tull, tull på utgående vara. Ith K. M:tz .. breff om nokionn frackth, som skulle wthgå aff Nylödzssiö stadh. TbLödöse 138 (1589). (Till Sv. inkomna fartyg) erlägga .. den utgående tullen, antingen .. uti Plåtar eller Courant Silfwermynt. PH 8: 6063 (1765). Om hvad iakttagas bör vid inkommande och utgående varors angifning och journalisering. SFS 1906, nr 38, s. 55.
b) geol. i fråga om att bergartsmassa o. d. kommer till synes i (mark)yta, särsk. (o. i sht) ss. vbalsbst. -ende (äv. i konkret(are) anv.). Uplysning fås, hwart man wid infallande händelser af malmgångarnes förflyttning, förtryckning eller utgående, bör med brytningen wända sig. Bergv. 2: 701 (1756). De partier av jordskorpans byggnadsdelar, som nå jordytan och där ligga blottade, kallas deras utgåenden. Ramsay GeolGr. 1: 3 (1912).
c) om byggnad(sdel); äv. om vinkel hos sådan. Höga mörka korswirks hus .. större delen stående på lut med långt utgående skott i hwar wåning. Palmstedt Res. 44 (1778). At Jernsalen var befästadt med murar i ut- och ingående vinklar, de förre stärkte med torn. Lefrén Förel. 1: 34 (1818). Den nya, halffärdiga slottslängan, hvilken utgick från det gamla tornet. Strindberg SvÖ 2: 105 (1883).
d) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. särsk.
α) (numera bl. tillf.) om ord l. yttrande l. omtalande o. d. (särsk. rykte (jfr gå ut 11 b)). At Jesu godha rychte war wijdht vthgonget. OPetri 3: 132 (1530). Att det uthgångne rychte om Narfwens belägring af Ryssen skall wara aff intet wärde. BraheBrevväxl. II. 1: 104 (1658). Det personliga tonfallet i de ord som utgick ifrån honom och sorlade omkring honom. Hartman NattLys. 103 (1951).
β) om (mångfaldigat o.) för (allmän) spridning avsett skriftligt l. tryckt alster, särsk. (o. numera nästan bl.) skrivelse l. (kungörelse innehållande) påbud l. förordning l. regelverk o. d., ungefär liktydigt med: utkomma l. utges l. utfärdas (jfr gå ut 11 c); särsk. i förb. med låta, förr särsk. i uttr. låta utgå ngt, ge ut ngt; förr särsk. i uttr. utgå av präntet (se pränt 2) l. av l. i l. på l. genom tryck(et) (se tryck 5 b β). Boken har utgått i miljonupplagor. Pa then thiid the breff wthgingo. G1R 1: 231 (1524). (Danskarna) haffve .. latid uttgåå een crönike opå danske, ther udi the oss svenske .. mykedtt förachteligen antaste. G1R 27: 220 (1557). Then Skiutzfärdzordning, som then stormechtig:te högb:ne Furste och Herre, Her Gustaf Adolph etc. hafwer .. uthj Wässby låthet uthgåå. RA II. 2: 248 (1617). Den Åhr 1703. efter K. Carl then Tolftes befalning uthgångne Bibeln. Brenner (SVS) 1: 10 (1713). Wår nådige Förordning .. med flere särskildte i thetta mål utgångne Påbud och Befallningar. LandtmFörordn. 189 (1762).
γ) om ngt som (skall) utbetalas l. ställ(a)s till förfogande, särsk. (o. i sht) dels pålaga l. avgift o. d. (jfr gå ut 11 d) (äv. (o. numera vanl.) med tanken riktad på att pålagan osv. tas ut l. utkrävs l. påförs), dels (regelenlig) ersättning l. (regelenligt) understöd o. d.; jfr a. På den tiden utgick inte något barnbidrag. At the motte affkomma, oc rette scatter vtgaa epter som gammalt oc foort var j fortiden. G1R 1: 256 (1524). Är han honom gäldskylligh för ågäld som af hemanet bör uthgå, tå laghsöke honom. Lagförsl. 168 (c. 1609). Orsaken (till att medlen inte räcker) är, at man hafwer funderat Staten på främmande medel och Subsidier som intet utgå. HC11H 10: 7 (1669). Presterskapets aflöning utgår .. numera i regel icke såsom förr in natura .. utan i penningar. Nyström Svedelius 1: 23 (1887). Det är .. av icke ringa betydelse, att Kungl. Maj:t .. fått bestämma, huruvida och till vilket belopp mjölkavgift, slaktdjursavgift, margarinaccis, veteavgift m. fl. avgifter skola utgå. SvRiksd. 12: 110 (1934).
δ) övergående i bet.: härstamma (från ngt l. ngn) l. ha sitt upphov l. ursprung (i ngt l. ngn) (jfr gå ut 11 e); äv. med personsubj. (se slutet). O herre gudh aff hwilkom godh begiärelse, rätsinnogh rådh och rätferdoga gerni(n)ga vthgå. Mess. 1531, s. C 3 b. Äfven den dramatiska poesin utgick från Thespis smutsiga kärra. Hammarsköld KonstH 92 (1817). Din egendom tillhörer dig sjelf såwida derutaf utgår ditt dagliga bröd. Thomander Pred. 2: 395 (1849). Ett nationernas förbund, utgånget ur en rättvis och varaktig fred. Höglund Branting 2: 228 (1929). (Tiden) präglades av reformrörelsen som utgick från påven Gregorius VII. Kulturen 1995, s. 47. särsk. med personsubj. (i sht förr särsk. om den helige Ande); i fråga om mer l. mindre rumsligt ursprung (o. i sht i sup. l. p. pf.) svårt att skilja från 2. Spörs. huilken är then helghe ande, Swar. Thet är herren gudh vtgongandes vthaff fadhrenom och sonenom. OPetri 1: 146 (1526). Aff thetta Landskapet menas at the Vngrer äre först vthgångne. Petreius Beskr. 1: 53 (1614). Det är ur antalet af de upplyste i denna (medel)class, som man oftast sett utgå Män, hvilka med upriktighet och förstånd nitälskat för Fäderneslandet. Rosenstein PVetA 1789, s. 139. Om dem, som .. utgått ur vår krets. Cavallin o. Lysander 1: 2 (1861). Han var .. själv utgången från den allmoge, som utgjorde hans församling. Moberg Utvandr. 172 (1949).
4) till 2: (gående) bege sig ut (ur l. från rum l. byggnad l. plats o. d., särsk. (egen) bostad); äv. i oeg. l. bildl. anv. (se slutet); jfr 2 o. gå ut 3. Hon var nyss utgången. The som ingå genom then (tempel)porten sönnan til, the skola vthgå genom then porten noordan til. Hes. 46: 9 (Bib. 1541). När .. (valet) var passerat Vttgick H: Carll Carlsson Rikz Admiral .. effter Rikz Swerdett. RARP 1: 65 (1627). När Jesus .. utgeck ur grafwen. Nohrborg 108 (c. 1765). Kommen ihåg, huru ofta vi haft skäl att klandra edert oaktsamma och bullersamma sätt att ingå i och utgå ur våra lärosalar. Wåhlin Skoltal 143 (c. 1890). Fröken Larsson, värdinnan, var just på utgående, när han kom in i den mörka tamburen. Gustaf-Jansson ÖvOnd. 13 (1957). särsk. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., särsk. (o. numera företrädesvis) i fråga om dels att efter fullbordat händelseförlopp o. d. ha uppnått l. intagit viss angiven ställning o. d., i sådana uttr. som utgå segrande ur striden, dels (numera bl. tillf.) att lämna skola o. d. efter fullbordad utbildning. Hwar sjuk äger den förmon, at få nyttja Lazarettets beklädnad, så länge han der wistas, och återtager först sina egna kläder, när han därifrån utgår. PH 8: 5821 (1762). Denna skola för flickor är indelt uti 3 klasser .. De intagas vid 6 års ålder och utgå, då de äro 15 år. Hauswolff hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 240 (1809). Schütz, som utgått segrande ur striden. Annerstedt Rudbeck Bref CXXXVIII (1905). Det franska socialistpartiet, som hoppas utgå som det starkaste partiet ur de kommande valen. SvD(A) 5/9 1945, s. 6.
5) till (2,) 4: utträda (ur sammanslutning o. d.) (jfr gå ut 5); äv. (o. numera företrädesvis) dels i fråga om att (tvingas) lämna (idrotts)lag l. tävling o. d., dels (i sht om sak): tas bort l. avlägsnas l. räknas därhän o. d. (från sammanhang l. mängd o. d.) (jfr gå ut 15 a). Den paragrafen borde snarast utgå. Så böra alla sådane .. ord och tale-sätt, som antingen äro nu aldeles komne utur bruk, eller til någon viss Lands-Dialect höra, allestädes utgå. Wallquist EcclSaml. 5–8: 34 (1773). Man fick kännedom om att ett par af männen i Geflelaget från 1900 af olika skäl utgått och blifvit ersatta med nya. NordIdrL 1901, s. 312. Sedan dessa dispositioner och en del donationer .. utgått ur kvarlåtenskapen, skulle (osv.). 2NF 37: 675 (1925). Han vägrade .. att utgå ur kyrkan utan ville .. leda in den frireligiösa floden i kyrkliga fåror. Olsson Fröding 112 (1950). Hur allvarligt skadad (målvakten) Åslin blev, var ännu osäkert på söndagskvällen. Men tydligen såpass att han var tvungen att utgå. DN 22/11 1993, s. D2.
6) till 5.
a) i uttr. utgå från ngt, i fråga om resonemang l. undersökning l. tillvägagångssätt o. d.: låta ngt utgöra det man börjar med l. har ss. grund(antagande) l. bakgrund(santagande) l. tar för givet o. d. (jfr gå ut 7); äv. (ngt vard.) i fråga om förväntan l. krav o. d. som riktas mot ngn: räkna med l. ta för givet l. förutsätta ngt (i sht angivet i att-sats) ss. (kommande att bli) uppfyllt l. förverkligat; förr äv. ngn gg med annan prep. än från, särsk. över. Jag utgår från att ni har tvättat händerna. Efter Folket är så trögt .. skall halfparten predikan utgå öfwer Texten, och halfparten öfwer Catechismo. Wallquist EcclSaml. 1–4: 271 (c. 1645). Den punkt, till hvilken alla moraliska omdömen hänfördes, och från hvilken det moraliska sättet att se utgeck. Boëthius Sedel. 35 (1807). Det faktiska, det verkliga var hvad han sökte; från detta utgick han, på det byggde han sina säkra och skarpa slutledningar. 3SAH 4: 295 (1889). Vid sina försök utgick Liebermann från material erhållet från ej mindre än 12 000 purpursnäckor. Bolin KemVerkst. 39 (1942). Jag måste utgå från att vi hela tiden är iakttagna eller bevakade på något sätt. Anderson Brev. 121 (2004).
b) (†) i uttr. utgå över l. på ngn, rikta sig mot l. drabba ngn, gå ut (se gå ut 12) över ngn; äv. i p. pf. utan prep.-förb. Gör theras rådh och illistiga vpsåt til skam, så att thet vthgåår öffuer them sielffua. PJGothus Luther Sät G 1 a (1593). Några injurier han haffuer låtit wthgå på Gen[eral] duglas. Ekeblad Bref 1: 178 (1652; rättat efter hskr.). Den stackars Herrens ryckte och en hel hop flera blefwo illa utgångne. Dalin Arg. 1: 219 (1754).
7) (†) till 9: (gm gående l. upptrampande) märka ut (rågång o. d.). Magistraten, Hwilken visza deputerade förordnar til närwaro wid Rågångarnes utgående. LandtmFörordn. 69 (1697). LandtmFörordn. 39 (1765).
8) (numera mindre br.) till 9 c, i uttr. utgå på ngt, gå ut (se gå ut 10 c, d) på ngt; förr äv. med dels personsubj., dels personbetecknande styrt led. HSH 10: 8 (1616). En widhlöfftig oration, deropå vttgåendes, huru hierteligen och gerna dhe hade anhört denna proposition. RARP 1: 161 (1632). Wij wete wäl hwar vppå eder Legation vthgår. Widekindi KrijgH 478 (1671). Som brefwen finnas innehålla anagrammaticerade namn och utgå på wissa personer. Dalin Arg. 1: 102 (1733, 1754). Att Paulus utgår på att bewisa en ewig prädestination? SvLitTidn. 1817, sp. 669. Den totala vetenskapliga verksamhetens yttersta mål kan .. betecknas så, att den utgår på att reducera det kvantitativa till kvalitativt. Rydberg Varia 63 (1890, 1894).
9) (†) till 10 c, i fråga om tidsutdräkt o. d., i sådana uttr. som ngt utgår så l. så på tiden l. det utgår så l. så på tiden med ngt, ngt drar ut så l. så på tiden resp. det drar ut så l. så på tiden med ngt; om sak o. d. ngn gg äv.: utvecklas l. komma (så l. så långt o. d.); jfr gå ut 18. In foro competenti wil iagh få Attester besworne när saken så wijda uthgår. VDAkt. 1696, nr 586. Sådane undersökningar .. torde komma något på tiden at utgå. Bergv. 1: 849 (1731). Derest han förmärker, att med ransakning och afgörande .. längre på tiden utgått än beskaffenheten kunde synas hafwa fordra. SPF 1812, s. 233.
10) († utom i b–e) till 11: ta slut l. upphöra (att finnas till l. fungera l. vara i bruk) l. avslutas (jfr gå ut 16); särsk. om gruva l. malm(fyndighet) o. d.; äv.: försvinna l. utplånas (särsk. om färg o. d. (jfr gå ut 15 b)); äv. tr. (se e); jfr 1. När Jorden blifwer lösz och tiälen vthgår. HB 2: 191 (1591). Där Gudh affwände, att Malmen skulle uthgåå. HSH 40: 52 (1662). Hwar och en (måste) föra .. Eelder .. dragandes behörig acht och wårdnat, at then icke på något sätt utgår eller sloknar. Schmedeman Just. 920 (1685). Råcken sönder i sidorna och färgen mycket uthgången. GenMRulla 3/10 1711. Ordet, utgånget i skrift, fortlefver flerstädes i allmogens mun. Rydqvist SSL 2: 33 (1857). ”Storrymningen”, den äldsta, sekelgamla grufvan, som för längesedan utgått. Roos Son 132 (1904). särsk.
a) om ätt(linje) l. art o. d.: dö ut; jfr gå ut 16 a. (Med önskan) att Gudh den aldrahögste wille bewara den konungzlige familien och aldrigh henne uthi wårt Fädernäsland utgåå låte. RA II. 2: 46 (1617). Utgångna arter äro icke variationer af lefvande arter. Stiernstolpe Cuv. 94 (1821). Med henne utgick .. på kvinnolinjen den frejdade Sture-ätten. KyrkohÅ 1935, s. 7.
b) (fullt br.) om växt l. odling o. d.: gå ut (se gå ut 16 b); numera nästan bl. i p. pf. (Det för ympning med aprikos avsedda) Plommon-Trädet planterar man först, där man will hafwa Apricos-Trät stående, på dhet oculationen icke må uthgå, som offta händer igenom flyttiandet. Rålamb 14: 39 (1690). Ett .. fodergräs af värde till insådd å utgångna fläckar i klöfver och timotejvallar. Juhlin-Dannfelt 249 (1886). Flororna uppgiva för ängen även sårläkan .. men den synes ha utgått. RisebergaB 130 (1931).
c) (fullt br.) om handelsvara o. d., särsk. bok o. d.: slutförsäljas; i sht i p. pf., särsk. i uttr. utgången på förlaget; jfr gå ut 16 d. Skriften om Klædedrægten ær utgången på alla Boklådor, men jag skall ændå skaffa Min Bror hænne, huru jag bær mig åt. Lidén FörtrBr. 252 (1775). Man .. köper efter handen nya varor i de utgångnas ställe. AB(L) 1895, nr 303, s. 4. Hans första, ”Attila”, var utgången på förlaget. Expressen 23/1 1995, s. 41.
d) (fullt br.) upphöra att gälla l. finnas till l. vara brukbar l. gångbar; passera sitt sista giltighets- l. förbrukningsdatum. Den varan har utgått ur vårt sortiment. Typen är stadd i utgående. Bergström Bild. 1: 160 (1882). Utgående modeller i korsetter .. (erbjuds) till fenomenalt billigt pris! SvD(A) 1933, nr 238, s. 7. Falskt indonesiskt pass i stället för det falska och utgångna brittiska. Jonasson Hundraår. 292 (2009).
e) (fullt br.) om tidsperiod o. d.; förr äv. tr., med avs. på tid (jfr gå ut 8 (a)): fullborda o. d.; jfr gå ut 19. Han är en tidstypisk företrädare för det utgående 1900-talets bildkonst. At han accepteras skulle, emedan han sin förelagde tid uthgått. VärmlNatLdP 23/6 1698. Försummas .. (betalningen), erlägge jemte afgiften, Sex för hundrade, för det utgångna året. PH 10: 208 (1773). Den 28 juli utgick Nannes frist. KyrkohÅ 1942, s. 138. särsk. bokför. i utvidgad anv., i uttr. utgående balans(konto), om balans(konto) vid avslutad räkenskapsperiod. (Nämnda) Husgerådz Pertzedler hade bordt .. (anföras) i den utgående Balancen. HusgKamRSthm 1712, s. 215. Utgående balanskontot är ett samlingskonto för aktiva och passiva. Larson o. Rohlin 45 (1975).
f) om språkligt uttryck, i sht ord: sluta (så l. så). På ig vtgående Orden (i tyska) äro samteligen Adjectiva. Giese Sprachm. 1: 118 (1730). Att Runeberg låtit också strofens tvenne sista rader, liksom de första, utgå på manliga rim. Söderhjelm Runebg 2: 358 (1906).
Spoiler title
Spoiler content