publicerad: 2019
VÄTE vä3te2, n.; best. -et; pl. (bl. ss. senare led i ssgr) -en.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[i bet. 2 bildat (efter fr. hydrogène o. i analogi med KVÄVE, SYRE, sbst.2) av de sv. kemisterna A. G. Ekeberg o. P. Afzelius 1795; till VÅT]
2) (i sht i fackspr.) om brännbart, färg- o. luktlöst, mycket lätt o. mycket vanligt gasformigt grundämne (med den kemiska beteckningen H); vätgas; särsk. i uttr. tungt väte, om isotop av väte vars atomkärna innehåller en neutron (o. som därmed är tyngre än vanligt väte) (jfr TUNG 1 d); ss. senare led i ssgr vanl. för att beteckna en förening av väte o. det ämne som anges av förleden. Väte är basis i bränbara luften, äfven som det är den ena af vattnets beståndsdelar. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 12 (1795). Man har .. anledning att betrakta vätet såsom den mest permanenta bland alla gaser, d.v.s. den, som är mest aflägsnad från sitt mättningstillstånd. Fock 1Fys. 470 (1855). Väte förekommer ej fritt i naturen. Dess allmännaste förening är med syre i vatten samt med kol och syre i organiska ämnen. Holmström Naturl. 51 (1888). Det tunga vätets atomkärna är .. dubbelt så tung som det vanliga vätets. VetenskIDag 253 (1940). 1700-talets tredje kvartssekel, då i snabb följd de viktigaste gaserna upptäcktes: kolsyran av Black (1757), väte av Cavendish (1766), syre av Scheele (1771–1772) och Priestly (1772) samt kväve av Rutherford (1772). Fåhræus LäkH 2: 271 (1946). Sammansättningen hos den materieanhopning, ur vilken solsystemet föddes, var sannolikt följande: En gasblandning bestående av 3/4-delar väte och 1/4-del helium utgjorde 99 % av den samlade materian. Loberg Geol. 21 (1987). — jfr AMYL-, ANTIMON-, ARSENIK-, BROM-, CYAN-, FLUOR-, FOSFOR-, JOD-, KISEL-, KLOR-, KOL-, METYL-, PARA-, PROPYL-, RADIO-, RODAN-, SVAVEL-, TELLUR-VÄTE m. fl.
Ssgr (till 2; i sht i fackspr.): A: VÄT-BINDNING, se B. —
-GAS. om väte ss. gas. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 16 (1795). För att få vätgas, skilja vi den ur sin förening med syret i vatten på flera olika sätt, af hvilka ganska få frambringa den fullkomligt ren. Berzelius Kemi 1: 99 (1808). Det grundämne, som förekommer mest i universum, är vätgasen. Ångström o. Lundmark Världsr. 2: 223 (1927).
Ssgr: vätgas-apparat. (förr) om apparat (se d. o. 3 a) för tillverkning av vätgas (till vätgasballong o. d.). Trängen består af 5 vagnar: (bl. a.) två med vätgasapparater. KrigVAH 1886, s. 62.
-ballong. (förr) om ballong som hölls svävande med hjälp av vätgas. LittBlAllmBildn. 1851, s. 118. Luftballongen uppfans 1783 i Frankrike af bröderne Montgolfier, som konstruerade den första varmluftsballongen. Samtidigt konstruerade professor Charles i Paris den första vätgasballongen. DN 25/11 1897, s. 2.
-bil. vätgasdriven bil. Expressen 10/11 1977, s. 23. I Västtyskland befrias vätgasbilar från skatt de första sju åren för att de inte skadar miljön. Ur avgasröret kommer ju bara ren vattenånga. DN 3/4 1985, s. 32.
-elddon. (†) elddon som ger eld med hjälp av vätgas. Almström KemTekn. 1: 86 (1844). Vätgaselddonet: en glasflaska, i vilken med tillhjälp av svavelsyra och järn eller zink vätgas utvecklades och som vid utströmningen antändes med en elektrisk gnista. SvSkog. 1204 (1928). Dædalus 1934, s. 26.
-låga. jfr låga, sbst.1 1. GHT 17/3 1859, s. 2. När vätgas brinner, bildas vattengas. Därom kan man lätt förvissa sig genom att öfver den brinnande vätgaslågan hålla ett afkyldt, men torrt dricksglas. Holmström Naturl. 68 (1895).
-pol. (†) pol (se pol, sbst.1 6) där vätgas bildas vid elektrolys. FKM 1: 42 (1806). Vid vätgaspolen uppkom, genom stark fällning af koppar på bilden, en röd bild på gul botten. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843–44, s. 191.
-termometer. (förr) om termometer vars funktion baserades på variationen i vätgasens volym vid olika temperaturer. NDA 10/1 1890, s. 3. Vätgastermometern användes huvudsakligen som normal för att justera andra termometrar. Bergholm Fys. 2: 11 (1922).
-utveckling. jfr ut-veckling 4. Saltsyrad koboltoxid bildas under vätgasutveckling, då kobolt kokas med concentrerad saltsyra. Berzelius Kemi 2: 300 (1812). —
-HALTIG, se B.
B: VÄTE-ATOM. jfr atom 1 b. Balck Idr. Suppl. 263 (1888). Den enklaste av alla atomer, väteatomen .. består av en positiv kärna kring vilken en enda elektron kretsar. 19Årh. V. 1: 184 (1922). —
-BINDNING. (vät- 1829. väte- 1949 osv.) om bindning mellan två elektronegativa atomer förmedlad av en mellan dem liggande väteatom; särsk. konkret(are); jfr bindning 11 α (slutet) o. -brygga. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 32. För att studera vätebindningarna har docent Olovsson använt sig av den nu allt vanligare röntgendiffraktionsmetoden. DN(A) 16/9 1965, s. 5. —
-BOMB. om ss. stridsmedel använd bomb vars energi frigörs gm fusion när två väteatomkärnor slås samman till en tyngre atomkärna. Tritium är en väteisotop och en av de verksamma substanserna i vätebomben. UNT 28/9 1950, s. 5.
Ssgr: vätebombs-, äv. vätebomb-explosion. En vätebombsexplosion blir ett fruktansvärt skådespel. Expressen 20/8 1950, s. 10.
-prov. Ett första vätebombsprov på det hemliga provningsstället .. i Stilla havet. DN(A) 2/1 1951, s. 4. —
-BRYGGA. jfr brygga, sbst.1 5, o. -bindning. Med en vätebrygga avses den sammanhållande kraften i ett komplex av två molekyler, av vilka den ena .. innehåller ett väte bundet till en starkt elektronegativ atom. NaturvForsknRådÅb. 1949–50, s. 106. —
-DEPLACERANDE. (†) om substitution (se d. o. a) av väte i en kemisk förening; jfr deplacera 1 c. Keyser Kemien 1: 199 (1869). Rosenberg OorgKemi 130 (1887). —
-FÖRENING. kemisk förening (se d. o. 6) vari väte ingår. (Natronsalpetern) är starkt drifvande, hvaraf vi måste sluta, att qväfvets syreförening (salpetersyran) är lika lätt assimilerbar för vexterna, som dess väteförening (ammoniak). Viborg 1856, nr 28, s. 3. —
-HALT. jfr halt, sbst.1 1. Berzelius ÅrsbVetA 1847, s. 1. Metylalkohol brinner även vid ringa lufttillträde med icke-lysande låga på grund av sin stora syre- och vätehalt samt ringa kolhalt. Smith OrgKemi 53 (1938). —
-HALTIG. (vät- 1803–1846. väte- 1825 osv.) som innehåller (viss halt av) väte. ÅboT 17/12 1803, s. 2. —
-ISOTOP. jfr isotop I. SvD(A) 21/3 1932, s. 22. Vanliga projektiler är α-partiklar, protoner och kärnor av en väteisotop med masstalet 2. BokNat. Mater. 90 (1953). —
-JON. om elektriskt laddad väteatom. AB 11/4 1893, s. 22. En vätejon är en väteatom som tappat sin enda elektron. Därmed återstår bara atomkärnan, som i vätets fall består av en ensam proton. På grund av sin positiva laddning skriver man en vätejon som H+. ForsknFramst. 1986, nr 4, s. 12.
Ssg: vätejon-, äv. vätejons-koncentration. om koncentration (se d. o. 4 b) av vätejoner; särsk. ss. mått på en lösnings surhet (vanl. uttryckt i pH). KemT 1909, s. 3. Med pH avser man en lösnings vätejonkoncentration. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 464 (1949). —
-KARBONAT. bikarbonat. Vid magböldsbesvär har en .. (drickskur) ett gott inflytande. I sådana fall använder man alkaliskt vatten, alltså sådant som innehåller rikligt med vätekarbonat. SvD(A) 3/4 1968, s. 9. —
-KRAFT. om energi som frigörs vid fusion av väteatomer, fusionsenergi; jfr kraft 4. SvD(A) 3/3 1956, s. 3. Spekulationer om när vätekraften kan användas kommersiellt varierar. Åkerman Miljölex. (1991). —
-KÄRNA. kärna (se kärna, sbst.1 2 d α) i väteatom; jfr proton, sbst.1 Starck MaterStrukt. 108 (1921). Energin i vår sol uppstår när vätekärnor reagerar med varandra och bildar helium. SvD 23/10 2005, s. 18. —
-LINJE. spektrallinje som utvisar förekomst av väte; jfr linje 1 e α. PT 1902, nr 174 A, s. 3. De mest framträdande vätelinjerna inom stjärnspektra är den s. k. balmerseriens linjer. Wallenquist AstrUppslB (1981). —
-MOLEKYL. om molekyl bestående av två väteatomer. SvD(A) 13/7 1885, s. 4. Den enklaste molekylen av alla, nämligen vätemolekylen. NaturvForsknRådÅb. 1950–51, s. 25. —
-PEROXID. peroxid av väte; jfr -superoxid. KemT 1908, s. 194. Håret blir lättare att kamma igenom samtidigt som .. (efterbehandlingen) avbryter blekningsprocessen och tar bort rester av väteperoxid. Femina 2003, nr 5, s. 113. —
-PROTUBERANS. (†) jfr protuberans 2. GHT 19/12 1871, s. 2. Enligt denna läskande hypotes spelar isen huvudrollen i den kosmiska utvecklingen. Is störtar oupphörligt ner på solens yta, varvid de enorma väteprotuberanserna uppstå. SvD(A) 12/7 1927, s. 6. —
-SPEKTRUM, förr äv. -SPEKTER. jfr spektrum 2. Den låga temperaturen är nödvändig för studiet av vätespektrets ”finstruktur”; vid högre gradtal är nämligen värmerörelsen på grund av den ringa atomvikten så intensiv, att spektrallinjerna bliva alltför breda och suddiga. SvD(A) 13/9 1929, s. 6. —
-STJÄRNA. jfr stjärna, sbst.1 1. A-klassen kan benämnas vätestjärnornas klass, därför att detta element dominerar i deras atmosfärer. Ångström o. Lundmark Världsr. 2: 224 (1927). —
-SUPEROXID. väteperoxid. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 48. Med väte bildar syre två föreningar, vätets oxider, nämligen vatten och vätesuperoxid. Starck Kemi 15 (1931).
Ssg: vätesuperoxid-lösning. SFS 1900, Bih. nr 47, s. 14. Utspädda vätesuperoxidlösningar ha rekommenderats som gurgelvatten. Wirgin Häls. 3: 276 (1933). —
-SUPEROXIDAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om hår: blekt med väteperoxid. AB 29/5 1935, s. 41. – Hon har vackert hår, sa Sickan. – Det är naturligtvis vätesuperoxidat, svarade Nanna i ett svagt försök att morska upp sig. Idun 1950, nr 10, s. 25. —
-SVAVLA. svavelväte; jfr svavla, sbst. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 193. Vätesvafla förekommer till ringa mängd bland vulkanernas gaser, i vissa mineralkällor .. samt såsom förruttnelseprodukt af organiska ämnen. Rosenberg OorgKemi 231 (1887). —
-SYRA. (numera mindre br.) om syra (se syra, sbst.1 4) som bilda(t)s av väte o. halogen (l. cyan). Berzelius Brev 11: 16 (1818). Vätesyror benämnas syror, hvilka bestå af väte och en syrefri radikal, t. ex. klorvätesyra .. cyanvätesyra .. och kiselfluorvätesyra. Cleve KemHlex. (1883). SAOL (1950).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content