publicerad: 2023
ÄRKE- ær3ke2~, ssgsförled. Anm. 1:o Vissa ä. lexikografer o. språkforskare anför äv. en anv. ss. självständigt adj. Weste (1807). Erke bof, fä, åsna, men erkebiskop, erkehertig o. dyl. Rydqvist SSL 5: 226 (1874). 2:o Ssgr med förleden arki- (-ch-, -e-, -ie-) är endast redovisade i den mån de kan antas vara bildade i svenskan o. icke inlånade i sin helhet.
Ordformer
(arche- 1594 (: arche hertiginne)–1758 (: Arche-Diäkn). arki- (-ch-) 1527 (: archiprest)–1788 (: Archi-Hertig). arkie- (-ch-) 1678 (: Arkiediäknedömetz)–1759 (: Archie-Pedant). erchi- 1622 (: Erchideken)–1694 (: ErchiHertigedömet). erk- 1815 (: Erkängel; i vers). erke- (-ch-, -ck-) 1523 (: Erkediiekne)–1936. erkie- (-ch-) c. 1535 (: Erchie fädherna)–1731 (: Erchie-Hertig). ärk- 1795 (: Ärkängel). ärke- (-ch-) 1553 (: ärchedieknegården) osv. ärki- (-ch-) 1678 (: Ärkidiäknar)–1710 (: Ärchidiäkn). ärkie- (-ch-, -ck-) 1635 (: Ärkiekättare)–1766 (: ärkie-bischoff))
1) betecknande ngn l. ngt ss. förnämst l. högst i rang inom sin klass l. i sitt slag; förste-; över-.
2) i allmänt förstärkande anv.: som i hög grad l. helt igenom är det som senare leden anger; särsk. ss. förled i personbetecknande (ofta mer l. mindre tillf.) ssgr med (starkt) klandrande l. nedsättande innebörd (jfr ERTS-).
Ssgr: A (†): ÄRK-ÄNGEL, se B.
B: (2) ÄRKE-AVSKUM~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) nedsättande, om i hög grad klandervärd person; jfr avskum 2. Thomander TankLöj. 140 (cit. fr. 1825). —
(2) -BEDRAGARE. (numera bl. tillf.) storbedragare; jfr -bedragerska, -skojare o. erts-bedragare. Man wille ej sätta tro till Klettenbergs föregifwande, då så många ärkebedragares exempel ännu woro i friskt minne. CarlstT 25/4 1818, s. 4. —
(2) -BISCHOFF, äv. -BISKOP, sbst.1 (†) om (finare) typ av bischoff (vanl. med vitt vin ss. huvudingrediens); ngn gg äv. i utvidgad anv., om annan typ av gm blandning beredd alkoholhaltig dryck. I ena bolen skulle blifva Erchebischoff och i den andra Dragonpounche af bästa slagen. Tersmeden Mem. 4: 105 (1751). Ärke-Bischof eller hwit Carolina. Härtill tages Mosel och Rhenskt win, lika mycket af hwardera, och för twenne buteljer deraf .. en pomerans och ett halft skålpund socker. SvKock. 175 (1837). Ärkebiskop .. (dvs.) dryck av konjak ock likörer tillsammans. Landsm. XVIII. 8: 47 (1900). —
-BISKOP, sbst.2, se d. o. —
(2) -BOV. ärkeskurk; jfr bov 1 o. erts-bov. Envallsson Niugg 57 (1784). Dyrt svär jag på att någon ärkebof, en örontasslare, en listig skurk, som kryper, för att knipa sig en syssla, har hopsmidt denna lögn – det svär jag dyrt. NordRevy 1895, s. 9. —
(1) -DEKAN. (förr) om (l. ss. titel för) den främste av diakonerna vid biskopskyrka (som var (ärke)biskops ställföreträdare i fråga om jurisdiktion o. förvaltning); jfr dekan 1 (a) o. -diakon, -djäkne. G1R 4: 317 (1527). Folke var ärkedekan redan 1253 och nämner sig som sådan även 1269, men innehade denna värdighet ännu längre. Fornv. 1919, s. 71. —
(1) -DIAKON, förr äv. -DIAKONUS. [jfr t. erzdiakon] (om ä. l. utländska förh.) om innehavare av visst kyrkligt ämbete; särsk. dels om ärkedekan, dels (om nutida förh.) om präst i överordnad ställning inom anglikansk l. ortodox kyrka (med uppgift att biträda biskop vid visitationer o. d.); jfr diakon (b, c) o. -djäkne o. arkidiakon. The nampnen (såsom och sielfwe sakerne) nemligen Påwe, öfwerste Biskop, Metropolit, Erchiediacon .. woro vthi then förste Centuria .. i bland the Christne aldeles okunnige. Schroderus Os. 1: 91 (1635). Walter Map, ärkediakon i Oxford. Sylwan EurLittH 1: 41 (1910). Kaniken i Lund Nickolaus Erlandson testamenterade 1372 till ärkediakonen där en bok. Richter GeogrH 20 (1959). —
(1) -DIAKONAT. (om ä. l. utländska förh.) ärkediakons ämbete l. värdighet; jfr arkidiakonat. Björn Gregerson Balt war ock från Finland, och stiftade Ärkediakonatet därsammastädes. Lagerbring 1Hist. 3: 843 (1776). —
(1) -DJÄKNE. [fsv. ärkediäkn(e)] (i fråga om medeltida förh. i Sv.) om (ärke)biskops ställföreträdare i fråga om jurisdiktion o. förvaltning; jfr -dekan, -diakon. Mester lars Erkediiekne i strengeness. G1R 1: 171 (1523). Ärkedjäknen Olaus, som varit .. (ärkebiskopens) ombud att uppbära hans inkomster inom stiftet och även anförtrotts uppbörden av Rom-skatten. KyrkohÅ 1928, s. 180.
Ssg (förr): ärkedjäkne-döme. [fsv. ärkediäkna döme, ärkediäkns döme] ärkedjäknes ämbete l. värdighet. G1R 22: 397 (1551). Ärkedjäknedömet i Uppsala, som var ledigt efter doktor Ragvald Ingemundsson, vilken tagit munkkåpan. KyrkohÅ 1940, s. 26. —
(1) -DJÄVUL. högste djävul (se d. o. 2) (jfr över-djävul 1); äv. (med anslutning till ärke- 2) i bildl. anv., om fördärvlig sak l. person. Förgäfves ryter han förtviflans eder / och blindvis, utan skonsmål, hugger neder / sin vän och fiende i stridens elf / och tyckes vara Erkedjefvuln sjelf. Arnell Moore LR 1: 55 (1829). (Frälsejordens) onda dæmon kallas lånesystemet, som alltid följes af en rigtig erkedjefvul, under namn af betalningen. Livijn 2: 75 (1831). —
(2) -DUM. synnerligen l. utpräglat dum (se d. o. 5 a), idiotisk (se d. o. 2). Jag såg väl aldrig förr en man, så erkedum. Thomander 3: 271 (1826). Sokrates kraftiga svar blir detta: Drag åt skogen, minnesslöe och ärkedumme gubbstut. Paulson Aristoph. 1: 85 (1901). —
(2) -DÅRE. om synnerligen dåraktig person; jfr -fåne, -nöt o. kron-dåre, storm-dåre. Nog är jag en ärkedåre, en obetänksam och grym pojkslyngel i stället för att vara en man. Bohuslän. 8/7 1905, s. 4. —
(2) -ELAK. (numera bl. tillf.) synnerligen l. utpräglat elak; jfr genom-elak. Dalin 1: 406 (1851). —
(1) -FADER. (numera bl. ngn gg) patriark (se d. o. 1); äv. om dels [jfr motsv. anv. av kyrko-fader] (skämts.) ärkebiskop (jfr -pappa), dels upphovsman l. stamfader (se d. o. 3). Erchie fädherna och propheterna haffwa .. driffuitt vthi theras predican, att konungar, domare och regenter .. skulle bewara och studera then (mosaiska) lagen. Lychnos 1937, s. 137 (c. 1535). Naiva voro .. lektorerna vid Wexiö gymnasium, i sina vitsord om den blifvande ärkefadren Carl von Linné, hvars framsteg i ungdomsåren uti .. abstrakta vetenskaper voro så klena, att (osv.). Hellberg Samtida 2: 150 (1870). Efter Ekman, som ärkefadern vid installationen i parentes sagt gav en både omotiverad och olämplig uppsträckning, skall nu närmast bli kapplöpning. Andræ Söderblom 204 (i handl. fr. 1898). —
(2) -FIENDE. [jfr t. erzfeind] hätsk l. bitter l. oförsonlig l. ständig fiende; jfr arvfiende 1, 3, döds-fiende, huvud-fiende 2, ur-fiende. GbgAlleh. 8/1 1777, s. 1. Det fundamentalistiska Iran förde krig mot ärkefienden Irak med hjälp av de planer och förberedelser som kommit till under Shahregimen. Agrell VälorgNederl. 178 (1990). —
(2) -FÅNE. (numera bl. tillf.) om synnerligen enfaldig person; jfr fåne 2 o. -dåre, -nöt. Nyblom Hum. 190 (1874). Och så tog sig Katri Vala för att dö, kanske bäst för henne förresten, dödsjuk som hon var och dessutom gift med en ärkefåne till karl. Diktonius Brev 398 (1944). —
(2) -FÄ. om synnerligen enfaldig l. obildad l. obildbar person (jfr -nöt); äv. om synnerligen rå l. i moraliskt avseende klandervärd person (jfr -lymmel); jfr fä 3. FolkRöst 7/12 1850, s. 6. Hur kunde jag vara ett sådant nöt, ett sådant ärkefä? ST 7/12 1890, s. 3. Det är inte länge sedan Zambias utrikesminister offentligt tyckte att Wilson var ett ärelöst ärkefä. GT 21/10 1966, s. 10. —
(2) -FÖRRÄDARE. (numera bl. mera tillf.) om synnerligen förrädisk person; jfr erts-förrädare, huvud-förrädare. Den som hjelper Sigismund att landsätta främmande härar, är en ärkeförrädare. Sparre Frisegl. 2: 292 (1832). —
(2) -FÖRSLAGEN, p. adj. (†) särsk. substantiverat, om synnerligen förslagen person. Hvem har nu åter af gudar lagt råd med dig ärkeförslagne? Lagerlöf HomIl. 15 (1912). —
(1) -HERTIG. [jfr t. erzherzog] särsk. (förr) om (l. ss. titel för) prins av huset Habsburg. Ärkehertigh Karls Döttrar af Österrijke. Bureus Påw. C 3 a (1604). I ett litet rum på ärkehertigens slott i Bryssel. Englund Silverm. 49 (2006).
Ssg (förr): ärkehertig-döme. [jfr t. erzherzogtum] av ärkehertig (l. ärkehertiginna) styrt hertigdöme; i sht om Österrike. Dryselius Måne 159 (1694). Erkehertigdömet Österrike nedanför Enns utgör en del af det vanligen så kallade Erkehertigdömet, ty detta land är deladt i två förvaltningsområden, landet nedanför och landet ofvanför floden Enns. Svedelius Statsk. 3: 34 (1869). —
(1) -HERTIGINNA. [fsv. ärkehärtoghinna; jfr t. erzherzogin] (förr) om ärkehertigs gemål l. dotter. Fru Anna Sverigis .. drottningh .. boren arche hertiginne af Österrike och Styrmark. RA I. 3: 373 (1594). —
(1) -HERTIGLIG. [jfr t. erzherzoglich] (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) som har rang av ärkehertig l. ärkehertiginna; äv.: som gäller l. hänför sig till l. har avseende på en ärkehertig l. ärkehertiginna. (T.) Ertz-Haus .. Österreich, (sv.) Erke-hertiglige huset Österrike. Lind 1: 674 (1749). Deras Erkehertigliga Högheter. Nicander Hesp. 285 (1835). —
(1) -HUS. [jfr t. erzhaus] (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) i sg. best., om huset (se hus 8 c β) Habsburg. Den 19 nästl. afreste Preusiske Generalen Prinsen af Bevern til Brunn, och har utlösnings-Summan blifwit honom eftergifwen, såsom en Kejserlige Husets Anförwandt, dock med wilkor, at han icke mera skal gjöra tjenst emot detta Erkehuset och Des Bundsförwandter. PT 13/4 1758, s. 1. —
(2) -KANALJE. (numera bl. ålderdomligt) ärkeskurk; jfr erts-kanalje, etter-kanalje. Ack, sådan bof … sådan skälm … sådan genomklådd erkekanalje! Wennerberg 4: 139 (c. 1847, 1885). —
(1) -KANSLER. [jfr t. erzkanzler] (förr) om (l. ss. titel för) viss ämbets- l. tjänsteman, särsk. i tysk-romerska riket. BrinkmArch. 2: 382 (1805). Administrationen af Orden är anförtrodd åt en Ärke-Cansler, hvilken directe föredrager inför Konungen. KrigVAT 1836, s. 39. Titeln bibliotekarie (för föreståndaren för det påvliga arkivet) är år 1125 ersatt af erkekansler. Hildebrand Medelt. 3: 98 (1899). Romerska rikets ärkekansler hertig Adolph av Schauenberg. Ymer 1953, s. 268. —
(2) -KATOLSK. helt igenom l. utpräglat katolsk (se d. o. 2); jfr ram-katolsk. AB 8/1 1848, s. 4. De ärkekatolska bröderna, vilka på samma gång som de gjorde sitt fädernesland stora tjänster, aldrig upphörde att agitera för den gamla kyrkan. Richter GeogrH 36 (1959). —
(2) -KLERIKAL. (numera bl. tillf.) utpräglat klerikal (se d. o. I 2); äv. substantiverat. Erkerojalist och erkeklerikal, ehuru han i sina unga år var röd republikan. NDA 14/7 1875, s. 2. Den erkeklerikale högerledaren Woeste. DN 1895, nr 9249 B, s. 1. —
(2) -KONSERVATIV. [jfr t. erzkonservativ] utpräglat l. helt igenom konservativ (se konservativ, adj. 1). Upsala 3/12 1847, s. 3. Oscarshamns-Posten var politiskt ärkekonservativ. Ljungquist Tidningsmäst. 15 (1955). —
(2) -KÄTTARE. särsk. (i skildring av ä. förh.) om framstående förfäktare av förment felaktig l. falsk religiös uppfattning. The förnemligste the Gnostikers Ärkiekättare hafwa warit Saturninus, Basilides och Carpocrates. Schroderus Os. 1: 111 (1635). Den ärkekättaren Luther. Hagström Herdam. 4: 63 (1901). —
(2) -LYMMEL. om synnerligen lymmelaktig person; jfr -fä. Westerlind, du erkelymmel, som ställt till allt detta! Carlén Repr. 405 (1839). —
(2) -NARR. (numera bl. tillf.) om synnerligen narraktig person; jfr narr 1 o. erts-narr, mäster-tok, stock-narr. Nordforss (1805). Han var en gammal skråpuk, en jubelidiot, en exempellös ärkenarr, den största åsnan bland alla åsnor. DN 1905, nr 12503 B, s. 2. —
(2) -NÖT. om synnerligen inskränkt l. enfaldig person (jfr nöt, sbst.2 2, o. -dåre, -fåne, -fä); ngn gg äv. (skämts., med anslutning till ärke- 1) om välväxt l. imponerande nötkreatur (jfr nöt, sbst.2 1). Det var Numro Ett ibland Svea Rikes oxar, eller ett verkligt Erkenöt, som man säger. AB 8/5 1833, s. 4. Ack du ditt stackars lilla ärkenöt, sade Jenny. Aronson Medalj. 262 (1935). —
-PAPPA. särsk. (skämts.) till 1: ärkebiskop; förr äv. ngn gg om upphovsman (jfr pappa, sbst.1 2 b); jfr -fader. Med sin purpur han oss märke, / Och speleverke / Lifve och stärke, / Erke- / Pappa för vår bål! Gutår! CFDahlgren 2: 82 (1838). Hans Högvördighet Erkepappa sjelf. SöndN 1866, nr 8, s. 4. —
(1) -PRÄST. [fsv. ärkepräster; jfr mlt. erseprester] (i sht om ä. l. utländska förh.) om innehavare av högre prästämbete; särsk. dels om romersk-katolsk biskops ställföreträdare i biskopskyrka, dels om präst i högre ställning inom ortodox kyrka. Haffue wij så varet öffuer ens med oss elskeligh Mester Hans domprost och mester Jacob venne archiprest j åboo på Capitels och menige klerkeritz vegne. G1R 4: 367 (1527). En Biskop skal icke sielff bekÿmra sigh om Änkiors, omÿndige Barns och Främlingars Försörjande, vthan thet beställa igenom en Erkiepräst. Schroderus Os. 1: 556 (1635). Det finns också en svensk ortodox kyrka som leds av ärkepräst Christofer Klasson i Helige Demetrius församling i Kristianstad. GbgP 15/1 1983, Bil. s. 8. —
(2) -PULTRON. (†) om synnerligen feg (l. skurkaktig) person; jfr -skurk o. erts-pultron. Hagberg Shaksp. 3: 153 (1848). Du, ditt lumpna tyg, / din erkepoltron. Sturzen-Becker 3: 194 (1861). SvD(A) 28/1 1954, s. 18. —
(2) -REAKTIONÄR. ytterst reaktionär (se d. o. I 2); äv. substantiverat (jfr reaktionär II). Ministerrådet, hvars erkereaktionära karakter är väl bekant. Tiden 3/7 1884, s. 2. Lyndon B Johnson .. hade en drömmotståndare, en ärkereaktionär som hette Barry Goldwater. Expressen 4/2 2008, s. 20. —
(2) -RIVAL. uttalad l. ständig rival (se d. o. 2); särsk. i fråga om sport. DN(A) 8/1 1938, s. 14. (Tennisspelarna) Borg och Connors är ärkerivaler på banan. DN 2/7 1981, s. 1. —
(2) -ROMANTIKER. utpräglad romantiker (se d. o. 2). Den nyfranska erkeromantikern V. Hugo. ÖrebroT 9/5 1857, s. 2. Chopin är jämte Berlioz den första icke-tyska komponist, som utan tvekan kan hänföras till kategorien av ärkeromantiker. Jeanson o. Rabe 2: 190 (1931). —
(2) -ROMANTISK. utpräglat romantisk (se d. o. 3 (c)). Erkeromantiskt stycke, klangfullt till ihålighet, ledigt till vårdslöshet. 3SAH 51: 131 (1838). —
(2) -SKOJARE. storskojare; jfr -bedragare, -skälm, -spjuver. Nå! – den ärkeskojaren Fiedler! – nog kände jag honom med sina blixtrör och den alldrig hwilande tungan. Berzelius o. Palmstedt Brevväxl. 2: 192 (1834). —
(2) -SKURK. [jfr t. erzschurke] om synnerligen skurkaktig person; jfr -bov, -kanalje, -pultron. Wikforss 1: 503 (1804). Wi äro erkeskurkar allesamman; tro ingen af osz. Gå i kloster. Hagberg Shaksp. 1: 348 (1847). —
(2) -SKÄLM. [jfr t. erzschelm] ärkeskojare; jfr erts-skälm. Weste (1807). Baronen är en erkeskälm, så baron han är. Blanche Våln. 637 (1847). —
(2) -SNILLE. (numera bl. tillf.) stort snille (se d. o. 3). Sjöberg (SVS) 1: 123 (1819). En torr pedant, som får i ditt fruntimmersgille / Attest som philosoph och vittert erkesnille. CVAStrandberg Lustsp. 2: 43 (1865). —
(2) -SPJUVER. ärkeskojare; numera bl. med förbleknad bet., om ytterst skojfrisk person. En nappar på en erkespjufvers krok, / En blir en hustru, en helt simpelt moder. CVAStrandberg 5: 171 (1862). Snart gick det upp ett ljus, att någon ärkespjuver stod och drog i repet (till kyrkklockan). ST(A) 25/10 1914, s. 5. —
(1) -STIFT. [jfr t. erzstift] stift (se stift, sbst.2 3) som förestås av ärkebiskop; jfr hög-stift, metropolit-stift, ärkebiskops-stift. Schroderus Os. 1: 357 (1635). Det (kan) anses vara ådagalagt, att Stockholm .. alltifrån tiden omkring 1300 räknats under Uppsala ärkestift. KyrkohÅ 1928, s. 181. —
(1) -STOL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ärkebiskopssäte; jfr stol, sbst.1 IV 3 b, o. -säte o. ärkebiskops-stol. Med andans gåfvor och klerkens dygder hade han brutit sig väg till ärkestolen. Weibull LundLundagMinn. 134 (1884). På det kyrkliga området måste det bli ett betydelsefullt faktum, att alla tre ärkestolarna lågo i samme konungs rike. SvKyrkH 2: 77 (1941). —
(2) -STÄMPLARE. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) om person som är ytterst benägen till att smida ränker o. d.; jfr stämplare, sbst.2 HSH 7: 121 (1637). —
(1) -SÄTE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) ärkebiskopssäte; jfr säte, sbst.1 5 slutet, o. -stol. Thorgny 2/11 1843, s. 2. Gåvobrevet som är daterat den 21 maj 1085 gav Domkyrkan och domkapitlet en fast ekonomisk grund och blev av stor betydelse för skapandet av ett ärkesäte i Lund. Kulturen 1990, s. 29. —
(2) -TJUV. (numera i sht arkaiserande) stortjuv; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Om ni önskar er en erketjuf, så ympa en mjölnare in i en son, som står i sin faders kryddbod. Wallenberg 288 (1771). En erketjuf är månen, / Han stjäl sin bleka flamma ifrån solen. Hagberg Shaksp. 7: 93 (1849). —
(1) -ÄNGEL. (ärk- 1795–1815 (i vers). ärke- 1746 osv.) [jfr t. erzengel] om var o. en av de (stundom sju, men sedan medeltiden oftast tre (l. fyra)) änglar som (inom kristendomen) anses stå högst i rang; jfr hierark 1, över-ängel. PT 19/6 1746, s. 3. Erkeenglarne äro religionens väktare och bära de frommes böner upp till Gud. Rydberg Magi 7 (1865). Enligt den klassiska traditionen är ärkeänglarna tre till antalet: Mikael, Gabriel och Rafael (ibland också Uriel). Religionslex. (1996).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content