SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RAND ran4d, vard. äv. ran4, r. l. f. l. m.; best. -en, vard. (utom i Södra Sv.) äv. = (uttalat ran4); pl. ränder rän4der (1Mos. 30: 37 (Bib. 1541: render) osv.) ((†) rander 2SthmTb. 4: 58 (1570), Forsius Min. 152 (c. 1613)).
Ordformer
(ran- 1698 (: Rantäcke) 1736 (: ranban). rand 1541 (: render, pl.), 1565 osv. rann 1781 (rimmande med fann)1879 (: rannkängor). rån- 1703 (: Råntäcke). ränner, pl. 16901710)
Etymologi
[fsv. rand, f., kant, rand; jfr d. rand, isl. rǫnd, f., rand, kant, sköldrand, sköld, fsax. rand, m., sköld- (buckla), mlt. rant, m., rand, kant, mnl. rant, m., sköld(buckla), holl. rand, m., rand, kant, ffris. rond, f., (ljus) strimma, fht. rant, m., (sköld)buckla, mht. rant, m., kant, infattning, sköld(rand), t. rand, m., rand, kant, feng. rand, rond, m., rand, sköld, ä. eng. rand, rand, kant, remsa; jfr äv. span. randa, (kant)-besättning på kläder, vilket sannol. förutsätter ett got. randa; av omstritt urspr.]
1) linje som (åt en viss sida l. åt flera l. alla sidor) begränsar ngt (ett föremål, en yta o. d.), omkrets, kontur, kant (se KANT, sbst. 4); ofta icke strängt skilt från 2. Verelius 202 (1681). Frisk luft kring vaggans rand! Sätherberg Blom. 1: 5 (1841). Han följde mig till tröskelns rand / Och tryckte gladt min bjudna hand. Runeberg 2: 14 (1847); jfr c. En liten röd fläck, vilken sakta utbreder sig i randen. Strandberg HudSj. 55 (1924). — jfr ALVEOLAR-, BLAD-, BORDS-, BÄCKEN-, CILIAR-, DAL-, KRATER-, KUST-, MYNNINGS-, MÅN-, SÅR-, ÖKEN-RAND m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. bli inom sin rå och rand, hålla sig inom sina (rätta) gränser. Fabricius Amar. 17 (c. 1740).
b) om linje som (upptill) begränsar ett ihåligt föremål (t. ex. ett kärl, ett glas o. d.); brädd, kant (se KANT, sbst. 4 a); särsk. i sådana uttr. som fylla (ett glas o. d.) l. vara fylld (upp) till randen, fylla (vara fylld) ända upp till brädden l. kanten; ofta bildl., i fråga om känslor o. stämningar o. d. (jfr BRÄDD 3 a). Rinman (1789) Han fyllde den (dvs. pungen) till randen / med fjerran myntadt guld. Tegnér (WB) 5: 87 (1825) När (koppnings-)glaset sättes tätt med hela rundelen af sin rand mot huden, uppstår (osv.). Lovén Anv. 46 (1838). Sauls själ var fyld af sorg till randen. Fröding NDikt. 83 (1894). Nilsson HistFärs 67 (1940).
c) om linje som avgränsar ngt från ngt som befinner sig intill l. omkring detsamma, särsk. om dylik linje som avgränsar en fördjupning (l. upphöjning) i terrängen l. ett vattendrag l. en vattensamling från den omgivande markytan, ett markområde från en sjö l. ett hav o. d., ett skogsområde från ett trädlöst område o. d.; kant (se KANT, sbst. 4 b); (strand)brädd; (skogs)bryn; stundom svårt att skilja från 2 b. Rålamb 8: 38 (1691). Vid bäckens rand han ensam gick. Stagnelius (SVS) 3: 120 (1822). Ila till skogsbrynets rand! Sätherberg Dikt. 1: 100 (1836, 1862). En ek vid randen af den solbelysta gräsmattan. Cederschiöld Riehl 1: 73 (1876). Han lämnade henne vid randen av dammens lugna vatten. Johnson Slutsp. 197 (1937). — särsk.
α) om (över)kanten av en grav l. avgrund o. d.; vanl. i bildl. anv.; jfr BRANT, sbst. 2, BRÄDD 4 a; äv. i utvidgad anv., i sådana uttr. som vara l. stå på förtvivlans l. undergångens rand, vara nära att förtvivla resp. gå under, vara på förtvivlans l. undergångens brant; äv. allmännare, i sådana uttr. som vara l. stå vid randen av ngt, vara nära ngt. Det hade dött, ens fosterland, / man stod och gret vid grafvens rand. Runeberg ESkr. 1: 4 (1846). (Vittnena) blefvo genom en svår tortyr drifna till förtviflans rand. Backman Dickens Pickw. 2: 90 (1871). Jag har stått vid randen af själfmord. VBenedictsson (1887) hos Lundegård Benedictsson 433. Vårt land stod vid randen av inbördeskrig. KyrkohÅ 1942, s. 96. jfr AVGRUNDS-RAND.
β) (†) i uttr. stå på randen att göra ngt, vara nära l. på vippen att göra ngt. CJLAlmqvist i Svea 1831, s. 95.
γ) (tillf.) om vägkant. Vägen var närmast till ränderna beväxt och planterad. Wallin Bref 165 (1849).
δ) (mera tillf.) bildl. (jfr α). Jag skall .. icke vidare för dagen fördjupa mig i ämnet, men endast hålla mig på randen deraf. SDS 1877, nr 167, s. 2.
d) (i högre stil) om linje där himmel o. jord resp. hav synas möta varandra, horisont; särsk. i sådana uttr. som östra l. västra osv. randen, äv. österns l. västerns osv. rand; äv. i uttr. himmelns rand, himlaranden, horisonten; äv. i uttr. havets rand. Nu morgonrodnans sken kring östra randen tändes. Envallsson AllaNögda 1 (1782). Re'n purpras österns rand. Ps. 1819, 224: 6. Ej lyfts en höjd mot himlens rand .. / Mer älskad än vår bygd i nord. Runeberg 2: 3 (1846). Ett snöhvitt segel .. vid himlens rand. Dens. 5: 152 (1863). Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand. Därs. 155. — jfr DAG-, HIMLA-, SYN-RAND.
e) (†) i uttr. jordens l. mullens rand, jordytan, jorden. Jag hör en röst, ehvar jag går, / Djupt under mullens rand. Runeberg (SVS) 2: 43 (1825). Skänk henne (dvs. den döda) under jordens rand ett rum. Almqvist Luna 182 (1835). När en ros på jordens rand / Till en annan ros sig böjer. Dens. Törnr. 1: 64 (1839).
f) geol. o. geogr. om den yttersta kanten av en glaciär l. landis o. d., bräm (se d. o. 3 a). Landisens rand förflyttades långsamt norrut. GeolFF 1894, s. 391. — jfr IS-RAND.
g) (mera tillf.) om övre kanten av ett bärg- (parti) o. d. Den grönskande randen af en bergrygg. LbFolksk. 294 (1890). Högst på randen ovan stranden .. står en väderkvarn. Bergman LBrenn. 88 (1928). — jfr BÄRG-RAND.
h) veter. o. hovsl. om kant(linje) på hästhov l. hästsko. Nordforss (1805). (Hästskon) har två ränder, en yttre och en inre. Bergman Hofbesl. 56 (1905). — jfr BÄR-, HOV-, KRON-, SUL-RAND.
i) (†) i uttr. till livets (sista) rand, till livets slut, (ända) till döden. Wecksell DHjort 8 (1862). Till lifvets rand fortfarande förtroende. ENervander (1892) hos Cygnæus 11: 233.
2) (vanl. smal) remsa l. kant (se KANT, sbst. 7) som befinner sig närmast intill gränslinjen hos en yta l. ett föremål o. dyl. o. som (ofta) gm annan färg l. annat material l. särskilt mönster o. d. skiljer sig från ytan l. föremålet i fråga; stundom om (mindre) segment av en rund yta (l. av ett föremål som ter sig ss. en sådan); förr äv. övergående i bet.: ram (se RAM, sbst.1 2); ofta icke strängt skilt från 1 (o. 5). 1 st: stoor Spigell medh swart Rand. HusgKamRSthm 1660—73 A, s. 687. The siu förehnade (nederländska) Provintzierne .. äro allenast för en lijten rand aff Tydskland til skattande. Brask Pufendorf Hist. 280 (1680). Solen höjer vid himlens bryn / Med möda en bleklagd rand. Nyblom i 2SAH 61: 21 (1884). Isen täckte hela sjön så när som på en rand öppet vatten utmed land. Lagerlöf Holg. 2: 33 (1907). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 7. — jfr DIKT-, GULD-, KUST-, MOLN-, MÅN-, SKÖLD-, SOL-RAND m. fl. — särsk.
a) (mera tillf.) i bok l. på skrivark l. i handskrift o. d.: marginal. Skrifvaren .. fortsatte skrifningen med följande anmärkning i randen. Rydberg Frib. 245 (1877). — jfr BLAD-, VATTEN-RAND.
b) om (vanl. smalt) bälte av skog l. gräs o. d. som (helt l. delvis) omger ett (mark)område (med annan vegetation); stundom svårt att skilja från 1 c. KKD 6: 161 (1708). Så mörk stod furuskogens rand / omkring orörlig sjö. Gripenberg Aftn. 34 (1911). Randen (på mossen) är i regel bevuxen med skog. SvGeogrÅb. 1930, s. 121. — jfr MOSS-, SKOGS-RAND.
c) (†) om det (smalare l. bredare) ljusa bälte på himmeln som synes över östra horisonten i gryningen, morgonrodnad; särsk. i sådana uttr. som dagens l. morgonens rand, äv. rand av dagen. Frese VerldslD 125 (1726). Då morgonrodna'n purprar dagens rand. Stenhammar 60 (1794). Hvad målas af Konsten? Hvad skådas af Tron? / Den eviga Morgonens rand! Atterbom SDikt. 1: 186 (1808, 1837). En rand af dagen. Runeberg 5: 83 (1860). Schulthess (1885). — jfr DAG-, GRYNINGS-, MORGON-RAND. — särsk. abstraktare, i uttr. dagens första rand, (den första) daggryningen. Vid dagens första rand en tupp sin herre mötte. Bergklint Vitt. 24 (1772).
d) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] sjöt. om den främre (i sht förr uppstående o. vanl. rundade) kanten på en märs; särsk. i sådana uttr. som brassa l. låta seglet löpa o. d. på rand, fira ned (märs)rån så att seglet ligger på märsranden l. (numera vanl.) eselhuvudet (varvid skeppets fart minskas). Förmerszseglet strykes neer på Rand. Rosenfeldt Tourville 55 (1698). (Märsrår) Strykas ner på Esselhufvudet när seglet är på rand. Dalman 45 (1765). Ekelöf Skeppsm. 128 (1881). — jfr MÄRS-RAND.
e) (†) om hattbrätte; möjl. äv. om tygstycke l. band o. d. omkring en huvudbonad. Till enn hatt och till enn rannd till ett Bonett (har utlämnats) Suart luchas Sammett — 2 alnner. KlädkamRSthm 1565 C, s. 30 a. De hattar, som voro försedde med en rand eller karm, voro gemenligen kallade Thessaliske hattar. Kiellberg KonstnHandtv. Hattm. 4 (1753). PH 6: 4083 (1756).
3) [jfr motsv. anv. i d., nor. o. t.; eg. specialanv. av 2] skom. på (randsydd) sko: smal läderremsa som fastsys vid ovanlädret o. bindsulan o. vid vilken (ytter)sulan (o. klacken) därefter fastsys; förr äv.: bindsula. VRP 21/3 1733. Öfverlädret sys fast uti Bindsålan, hvilken desutom ock plägar kallas Rand. Eksell TvistSkoarb. 1765, s. 4. Form 1934, s. 163. — jfr BAKOM-, HOLT-RAND.
4) [jfr motsv. anv. i d., nor. o. t.; eg. specialanv. av 2] i oeg. anv., om föremål o. d. som påminner om en rand kring ett runt föremål o. dyl. l. om en krans; jfr KRANS 3 o. RING. — särsk.
a) i ssgn ALTAR-RAND.
b) kok. om maträtt tillagad i en krans- l. ringlik form (se d. o. II 1) o. bestående av en ring av färs l. ris l. potatismos o. dyl. o. serverad med fyllning av olika slag i mitten. Warg 193 (1755). Stjälp försiktigt upp randen på varmt serveringsfat. StKokb. 166 (1940). jfr POTATIS-, RIS-RAND.
c) (†) kok. om krans- l. ringlik form (se d. o. II 1), vari en rand (i bet. b) kan tillagas. En fin mjölrätt, som gräddas inom en rand. Sjöberg Singstock 202 (1832).
d) (†) i ssgn FAT-RAND, om ring av metall till underlag för (varma) fat o. d. på matbordet; jfr FAT-KRANS. HovförtärSthm 1758, s. 4070.
5) i sht num. (vanl. smal) gräns- l. sidoyta av ett (mer l. mindre tunt) föremål (t. ex. ett mynt o. d.), sida, kant (se KANT, sbst. 9); ofta icke strängt skilt från 2. Ziervogel 30HistAfh. 49 (1755). Vidare är rand om Myntet, antingen platt, krusig eller med bokstäfver försedd, på det at ingen ting må kunna aftagas. Zettersten AnmMynt 39 (1771). Tvåkronestycket (har) .. Randen räfflad. SFS 1942, s. 1444. — jfr MYNT-RAND. — särsk. (†) på ss. briljant slipad ädelsten: gördel (se d. o. 2 d). JournManuf. 4: 110 (1834).
6) (vanl. smalt, i allmänhet rakt) streck på ett föremål l. en yta o. d. (t. ex. en vävnad), som gm färg l. material o. d. skiljer sig från föremålet l. ytan osv. i fråga; strimma, linje; äv. om streck- l. linjeformig upphöjning på ett föremål l. en yta o. d. Ett par laken medt blåå render hemgiorde. VgFmT I. 8—9: 86 (1554). 2 (hyenden) aff gröntt samett, belagdt med 6 ränder gullsnören. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 48. Sik är en .. fiällfisk .. med ena rand från hufvudet mit efter sidorna til stiärten. Broman Glys. 3: 628 (c. 1740). Uphögda strek eller ränder blef jag uppå hällebergen varse. Kalm VgBah. 52 (1746). De fina byxor med de sydda ränder. MarkallN 2: 176 (1821). Sådden (av bok) sker antingen som bredsådd eller i ränder. Haller o. Julius 80 (1908); jfr b. — jfr ASK-, AVIG-, BLOD-, BLY-, DIAGONAL-, GJUT-, GULD-, LJUS-, LÅNG-, MALM-, METALL-, OLJE-, ORNAMENT(S)-, SILVER-, TVÄR-RAND m. fl. — särsk.
a) (†) bildl., i uttr. det är både rutor och ränder i den saken, den saken kan ses på olika sätt, den saken ”har sina sidor”; jfr RANDIG 2, 3. Topelius Vint. I. 2: 366 (1860, 1880).
b) om (vanl. smal o. rak) fåra l. skåra l. rispa l. räffla o. d. på ett föremål l. en yta o. d. Han hade djupa ränder under ögonen. Jacob toogh gröna äspekeppar .. och barkadhe hwijta render ther vppå. 1Mos. 30: 37 (Bib. 1541). (Isen brast) och een rand till 30 alnars bred blef öpen twärt öf(ve)r strömmen. KKD 5: 8 (c. 1709). Jernet är den tjenligaste metallen til gjutningar, emedan minsta ränder på formen upfyllas. Möller 3: 1211 (1790). Piskan strök ränder (på hästen) .., först över läggen (osv.). Lo-Johansson Stat. 1: 42 (1936). jfr HÅL-RAND.
c) (numera bl. tillf.) om åder l. fiber i trä. Widegren (1788). Man skall .. begagna .. (stämjärnet) på tvären öfver ränderna således att man afhugger ändträ. Handtv. 91 (1874).
d) (†) (skruv)gänga. Serenius (1734; under thread).
e) om icke jäst, degigt, ss. en rand framträdande parti i bröd; särsk. i uttr. död rand, se DÖD, adj. 11 a. Wigström Folkd. 1: 128 (1880). jfr DEG-, DÖD-, STÅL-RAND.
Ssgr: A: (2 a) RAND-ANMÄRKA~020. (tillf.) göra en randanmärkning (se d. o. 2). DN(A) 1934, nr 126, s. 16.
(2 a) -ANMÄRKNING~020. [jfr t. randanmerkung]
1) (i sht kompletterande l. kritisk) anmärkning l. notis i marginalen i en bok o. d., marginalanmärkning; jfr -anteckning, -glossa. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 362.
2) bildl., om (skriftlig l. muntlig) anmärkning l. kommentar (i sht av kritisk art) till ett uttalande l. en skrift o. d., kritisk anmärkning. Vetterlund StDikt. 14 (1901).
(2 a) -ANTECKNING~020.
1) marginalanteckning, randanmärkning (se d. o. 1). Schück SvLitH 415 (1889).
2) bildl.: randanmärkning (se d. o. 2). Carlsson HelaSthm 536 (1912).
(3) -ARBETE~020. skom. konkret, om randsytt skodon o. d. VRP 7/10 1736.
(6) -BAND, n. (†) randigt band? 60 st. ranban 6 st. cattunsband. BoupptVäxjö 1736.
(6 b) -BARKA, -ning. skogsv. barka (träd l. stock o. d.) i ett större l. mindre antal längsgående ränder; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. JernkA 1877, s. 542. Randbarkad ved. HbSkogstekn. 99 (1922).
-BERG, se -bärg.
(1 f) -BILDNING. geol. konkret, om (glacifluvial) formation (t. ex. morän, ås, delta o. d.) som bildats vid l. under randen l. brämet av en landis l. glaciär. GeolFF 1894, s. 391.
(6) -BRUTEN, p. adj. (i vissa trakter) om is: som har upphöjda ränder bildade gm hopfrysning av två mot varandra upptornade isflak. Ekman NorrlJakt 224 (1910).
(1, 2) -BÄLTE. jfr bälte 2. Rydberg Myt. 1: 449 (1886).
(1, 2) -BÄRG. [jfr t. randgebirge] (i sht i fackspr.) bärgskedja som begränsar en högslätt o. d. NF 8: 205 (1884). De flesta av Asiens ökenområden .. omgivas av randberg, som upptaga nederbörden. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 177.
(1 f) -DELTA. geol. glacifluvial deltabildning med plan, svagt lutande övre yta, uppkommen vid landisens rand. Om randdeltan och randåsar i mellersta och södra Sverige. Nelson (1910; boktitel).
(5, 6 b) -DUKAT. [jfr t. randdukat] (†) num. dukat med räfflad rand. ÖoL (1852). Jungberg (1873).
(1, 2) -DYN. (i fackspr.) om dyn som bildar en rand längs en strand o. d. TurÅ 1895, s. 181.
(1, 2) -FJÄLL. (i fackspr.) jfr -bärg. Nordenskjöld Polarv. 159 (1907).
(1) -FLIK. [jfr t. randlappen] (i fackspr.) om flik i randen l. kanten av ngt; särsk. zool. om sådan flik i kanten på en (skiv)-manets skiva. FoFl. 1909, s. 76. Flodström Naturförh. 92 (1918).
(6) -FLÄSK. (i fackspr.) randigt fläsk (se randig 1 d). Östergren (1935).
(1, 2) -FOLK. (i fackspr.)
1) om befolkning i en randstat; äv. i utvidgad anv.: randstat. PT 1918, nr 194, s. 2. Randfolken (kunde) frigivas, åtminstone Polen. Estlander 11Årt. 2: 87 (1921).
2) (mera tillf.) om folk(slag) som bor vid randen av en kontinent o. d.; jfr -kultur. Bolinder NaturfKult. 10 (1922).
(6) -FORM; pl. -ar. tekn. pappersform (se d. o. 1) för handgjort papper, innehållande (tjocka) trådar med jämna mellanrum, vilka frambringa ljusa vattenränder i de färdiga pappersarken. TT 1900, Allm. s. 210.
(3) -FUMMEL. skom. fummel till avputsning l. glättning av randen på randsydd sko l. av skosulas kant. 2SkomOrdl. (c. 1847).
(1 f) -FÄLT. geol. jfr -bildning. Caldenius o. Sandegren VLandIstid. 89 (1925).
(2) -FÄSTING. zool. i varmare länder förekommande fästing av släktet Argas Latr., vars kropp är täckt av en oval skiva med avsatt kant. 1Brehm III. 2: 206 (1876).
-FÖRSIRNING. [jfr t. randverzierung] = -utsirning; särsk. konkret, till 2 a. Cornell Gotik. 284 (1935).
(2 d) -GJORD, r. l. f. (†) sjöt. (märs)rand; jfr gjord, sbst. 2. Rålamb 10: 34 (1691).
(2 a) -GLOSSA, äv. -GLOSA, r. l. f. (-glosa 18471937. -glossa 1811 osv.) [jfr t. randglosse] i marginalen i en bok o. d. skriven l. tryckt förklaring l. kommentar till l. översättning av (ett l. flera ord i) ett textställe o. d.; äv. allmännare, om förklaring l. kommentar till en text o. d.; jfr glosa, sbst.1 1 b, 3, samt -anmärkning, -anteckning. Lyceum 2: 156 (1811). Nog kunde man hitta klotter i läseböckerna, dumkvicka randglosor och illustrationer till texten. Swensson Willén 86 (1937).
(1) -GRAV, r. l. f. geol. gravsänka som bildats vid randen av en bärgskedja gm dennas tryck mot ett underliggande bärgparti. Ramsay GeolGr. 1: 65 (1912).
(6) -GRÄS. bot.
1) det odlade gräset Phalaris arundinacea f. picta Lin., med vitrandiga blad, bandgräs. SvBot. nr 107 (1803). SvSlöjdFT 1927, s. 81.
2) (föga br.) varietet av gräset Dactylis glomerata Lin., hundäxing, med vitrandiga blad. BonnierKL (1926).
(2 d) -GÅRD. (†) sjöt. i uttr. märsens randgård l. randgården av märsen, om märsranden. Rajalin Skiepzb. 191 (1730). Röding SD 71 (1798).
(1 c) -HAV. [jfr t. randmeer] geogr. havsområde beläget vid randen av ett fastland o. gm halvöar l. öar ofullständigt skilt från en ocean. Carlson 1Skolgeogr. 105 (1894).
(6 b) -HYVEL. snick. hyvel varmed man gör räfflor l. fåror i trä. BoupptVäxjö 1886.
(1, 2) -HÅR. [jfr t. randhärchen] (i fackspr.) om hår l. hårrad i kanten av ett blad l. en fjärilsvinge o. d., cilie. WoH (1904).
-JÄRN.
1) (†) skom. till 3: randfummel. BoupptVäxjö 1824.
2) (i fackspr.) till 6 b: (järn)redskap för åstadkommande av räffling på en slipstens plana sida. TurÅ 1943, s. 175.
-KEDJA, r. l. f.
1) geol. till 1: (kedja av) randbärg. 3NF 4: 712 (1925).
2) arkeol. till 2: fotkedja (se d. o. 2). Fornv. 1919, s. 191.
(3) -KLAPPARE, r. l. m. skom. värktyg bestående av ett i ena ändan böjt o. glattslipat järnstycke, som anbringas mellan randen o. ovanlädret, varefter randen bultas slät o. fast (med värktyget i fråga ss. underlag). SvSkoT 1931, s. 352.
(1) -KNOPP. (†) zool. = -kropp. ASScF 2: 765 (1847).
(1) -KROPP. [jfr t. randkörper] zool. i randen av en (skiv)manets skiva sittande kropp (se kropp, sbst.1 5 c) som innehåller manetens syn- o. jämviktsorgan. Thorell Zool. 2: 466 (1865).
(1, 2) -KULTUR. etnogr. om kultur(form) vid ett visst kulturområdes ytterkanter (där ofta äldre former bibehållit sig). Ymer 1912, s. 184.
(3) -KÄNGA, r. l. f. (†) randsydd känga. Engelske Randkängor. KlädkamRSthm 1792, s. 199. Topelius Läsn. 6: 116 (1884).
(2 b) -KÄRR. (i fackspr.) om kärr som bildar randen kring en (hög)mosse o. d. SvGeogrÅb. 1930, s. 123.
(1, 2) -LAND. (i fackspr.) om land som ligger i randen av en kontinent o. d. Kjellén Stormakt. 1: 41 (1905).
-LIST. [jfr t. randleiste]
1) (i fackspr.) till 1: list som bildar en gränslinje l. kant mellan två ytor o. d. Brunius Metr. 71 (1836).
2) boktr. till 2 a, om ornamental utsmyckning i marginalen på en handskrift l. bok o. d. NF 2: 815 (1877).
(3) -LÄDER. skom. Sul-, ko-, rand-, platt- och remläder. KatalIndUtstSthm 1897, s. 141.
-LÄGE. (i fackspr.)
1) till 1, om läge vid (yttersta) randen av ett område o. d. Relationerna till Norge hafva nu ledt till en union, som intager ett rent randläge i Europa och har en enda smal landgräns. Kjellén SvGeogr. 117 (1900).
2) till 1 f, konkret, om plats där inlandsisens rand låg. 2NF 35: 74 (1923).
(3) -LÖPARE, r. l. m. skom. värktyg varmed överflödigt läder bortskäres från randen o. sulkanten på randsydda skodon. SvSkoT 1927, s. 40.
(1, 2) -MASKA, r. l. f. handarb. om maska som sitter i l. bildar kanten av ett stickat l. virkat arbete. NJournD 1854, s. 14.
(6) -MATTA, v. (föga br.) tekn. bearbeta (en metallyta) med en randmattpuns. Eneberg Karmarsch 2: 475 (1861).
(6) -MATTPUNS~02. tekn. mattpuns med randig spets. Eneberg Karmarsch 2: 475 (1861).
(6) -MEKANISM. tekn. vid (maskin)-stickning av resårmönster använd anordning varmed randning åstadkommes. 2UB 8: 379 (1900).
(1 f) -MORÄN. geol. morän som bildats längs (den vikande) inlandsisens (yttersta) rand. Fennia I. 7: 17 (1889).
(2 b) -MOSSE. (i fackspr.) mosse vars tuvor äro samlade i en rand l. ett bälte kring en central kärryta, marginalmosse. SvGeogrÅb. 1930, s. 118.
(6) -MÖNSTER. [jfr t. rändermuster] mönster med en l. flera ränder. Freja 1873, s. 166.
(1, 2) -NERV. bot. nerv i en bladrand. Rosendahl Farm. 326 (1896).
(2 a) -NOT; pl. -er. [jfr t. randnote] jfr -anmärkning, -anteckning, -glossa. Weste (1807).
(1) -OAS. (i fackspr.) om oas vid randen av en öken. Hedin Asien 1: 13 (1903).
(2) -OMFATTNING~020. (i fackspr.) jfr omfattning 3 b. AntT XIV. 2: 77 (1895).
-ORNAMENT. (i sht i fackspr.)
1) till 2 a, om ornament i marginalen av en bok l. handskrift o. d. NordT 1884, s. 150.
2) till 2, om ornament längs (övre) kanten av ett kärl o. d. UB 1: 216 (1873).
-ORNERING. (i fackspr.)
1) = -ornament 1. 2NF 3: 985 (1905).
(6) -PAPPER. papper med ränder; särsk. om papper med ränder i vattenstämpeln; förr äv.: radpapper. Björkegren 2709 (1786; om radpapper). Dalin (1855).
(1 f) -PLATÅ. (i fackspr.) om fritt liggande, platåformat randdelta. Ramsay GeolGr. 431 (1909).
(1, 2) -PLÅT. zool. om var o. en av de plåtar som sitta längs kanten av en sköldpaddas ryggsköld, marginalplåt, kantplåt; äv. om liknande plåt på andra djur. Thorell Zool. 2: 208 (1861). FoFl. 1932, s. 198 (på sjöstjärnas arm).
-PRYDNAD.
1) till 2 a, om ornament o. d. i marginalen på en bok l. handskrift o. d. Upmark Lübke 394 (1872).
2) num. till 5, om prydnad l. utsmyckning på ett mynts rand. Eneberg Karmarsch 2: 711 (1862).
(3) -PUTSARE, r. l. m. (†) skom. (trä)värktyg varmed randen putsas, randfummel. 1SkomOrdl. (c. 1847).
(6 b) -RÄFFLAD, p. adj. (i fackspr.) försedd med parallella ränder l. räfflor. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 9.
(6) -RÄT. särsk. ss. adv. randrätt, i sådana uttr. som sätta l. lägga o. d. två stycken (av randigt material, t. ex. tyg, tapet o. d.) randrätt, sätta (ihop) osv. två stycken så att ränderna i dem komma parallellt l. i linje med varandra. Langlet Husm. 882 (1884).
(1 f) -SEDIMENT. (i fackspr.) glacifluvialt sediment bildat vid inlandsisens rand. Flodström Naturförh. 99 (1918).
(6) -SJUK. (i fackspr., föga br.) om korn- (stånd): angripen av en sjukdom som visar sig ss. bruna ränder på bladen o. stjälkarna. LAHT 1886, s. 381.
(1 f) -SJÖ. [jfr t. randsee] (i fackspr.) sjö nedanför foten av ett större bärgområde, vanl. uppkommen i en av en (istids)glaciär gm erosion bildad sänka i en dal som uppdämts av ändmoräner. Nathorst JordH 938 (1894).
(3) -SKO, r. l. m. (†) skom. randsydd sko (med synlig rand). VRP 21/3 1733. Kôersner Dal. 102 (1885).
(2, 2 b) -SKOG. (i fackspr.) om skog som växer på en mossrand. Caldenius o. Sandegren VLandIstid. 126 (1925).
(6 b) -SKOPA. (i fackspr.) skopformigt redskap varmed för sådd av (tall)-frö o. d. avsedda fåror l. ränder uppdragas i marken. Björkman Skogssk. 167 (1868).
-SKRIFT. [jfr t. randschrift] num. inskription i randen av ett mynt, lättring. Berch SvMynt 172 (1773).
(2) -SKÄRPA, r. l. f. fotogr. kantskärpa. Malmberg David 15 (1910).
(1, 2) -SKÖLD. (†) zool. = -plåt. VetAH 1820, s. 290.
-SLÖJA, r. l. f.
1) (†) bot. till 1, om slöjbildning på hattsvamp, som lösgjorts från foten o. kvarsitter i hattkanten. Fries SystBot. 383 (1897).
2) fotogr. till 2, om (av inträngande ljus o. d. framkallad) oklarhet l. slöjighet i ytterkanterna av en fotografisk film l. plåt. Roosval Schmidt 159 (1896).
(6) -SMÄRLING. (†) zool. benämning på viss fisk med fem svarta ränder på vardera sidan. Linné MusReg. 76 (1754).
(1) -STAT. [jfr t. randstaat] i sht polit. o. geogr. (mindre) stat som ligger längs gränsen av en större stat (vilken den tidigare tillhört); särsk. om var o. en av de stater som efter slutet av världskriget 1914—18 bildades längs Rysslands västgräns; särsk. i pl. best., om dessa stater, ofta i inskränktare anv., om Estland, Lettland o. Litauen. De ryska randstaterna. PT 1918, nr 194, s. 2. SvFl. 1939, s. 47.
(1, 2) -STEN. arkeol. om var o. en av de stenar som ofta ligga i en ring l. ett bälte omkring ett gravröse l. en gravhög o. d.; särsk. i pl.; jfr -kedja. 2VittAH 14: 12 (1828, 1838). FoF 1942, s. 6.
(1, 2) -STRÅLE. [jfr t. randstrahl] opt. (ljus)stråle som förlöper nära kanten av en lins l. spegel. NF 1: 38 (1875).
-STÅENDE, p. adj. med.
1) till 1, om perforation: som (delvis) begränsas av ben. LbKir. 2: 135 (1922).
2) till 2, om sår: liggande l. placerad i l. nära randen av ett organ o. d. Löwegren Ögonsj. 77 (1891).
-STÄLLNING. abstr.
1) (i fackspr.) till 1: ställning l. placering i kanten l. randen av ett föremål l. en yta o. d. Sundberg Mikroorg. 282 (1896).
2) (tillf.) till 6, om placering av l. läge hos ränderna i tyg o. d. på ett klädesplagg. Fröberg Skrädd. 170 (1941).
(3) -STÖVEL. (†) jfr -sko. BoupptRasbo 1766. Schulthess (1885).
(3) -SULA, r. l. f. [jfr d. randsål, nor. randsåle] skom. sula på randsydd sko o. d. Verd. 1885, s. 199.
(3) -SY, -ning. [jfr dan. o. nor. randsy] skom. sy fast randen vid bindsulan på (en sko o. d.); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om sko o. d.: med sula som fästs med en rand. Randsydda Herrkängor. SDS 1904, nr 313, s. 4. Skoarb. 1924, nr 2, s. 2.
(3) -SYMASKIN~002. skom. (sy)maskin varmed rand fastsys på skodon. 2NF 25: 1040 (1917).
(3) -SYNINGSMASKIN. skom. randsymaskin. SD(L) 1897, nr 262, s. 2.
-SÖM, r. l. m.
1) (mera tillf.) till 1, 2: söm i l. längs kanten av ett sömnadsarbete. Sömnadsb. 158 (1915).
2) skom. till 3: söm varmed randen fastsys på skodon, bindsöm. Nordforss (1805). SvD(A) 1921, nr 300 A, s. 5.
-TECKNING. [jfr t. randzeichnung]
1) (†) till 1, om kontur(linje). Rydberg Myt. 2: 624 (1889).
2) till 2 a: teckning i marginalen i en handskrift l. bok o. d. Randteckningarna till kejsar Maximilians bönbok. Upmark Lübke 722 (1872). särsk. (numera knappast br.) i bild l. bildl., om (skriftlig l. muntlig) kommentar l. randanmärkning (se d. o. 2) till en händelse o. d. Grafström i 2SAH 25: 378 (1850). Några randteckningar till årets historia. SundsvP 1886, nr 153, s. 2. Solnedg. 3: 53 (1912).
(1 f) -TERRASS. (i fackspr.) randdelta som skjuter fram som en terrass från en bärg- l. dalsida. GeolFF 1894, s. 392.
(1, 2) -TRÅD. (i fackspr.) om tråd som är fäst i l. vid randen av ett föremål o. d. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 526.
(2, 2 b) -TRÄD. [jfr d. randtræ] skogsv. träd som växer i utkanten av en skog (o. som på grund av kraftig grenväxt innehåller mindre värdefullt virke). SkogsvT 1910, s. 466.
(6 b) -TYGARE, r. l. m. tekn. gravstickel varmed ränder göras i guldsmedsarbeten o. d. Schulthess (1885).
(6) -TÄCKE. (†) randig(t) vävnad l. täcke. 25 St Wäfskieder à 4 Öhre .. 1 St: dito till Rantäcke. VDAkt. 1701, nr 147 (1698). BoupptVäxjö 1749.
-TÄNDNING. [jfr t. randzündung] mil. kantantändning. UB 4: 649 (1873).
(1, 2) -UPPHÖJNING. (†) num. konkret, om upphöjd rand längs kanten av ett mynt o. d. Dalin FrSvLex. 1: 299 (1842).
-UTSIRNING~020. särsk. konkret, till 2 a, om utsirning i marginalen i en bok o. d. Hasselquist Boktr. 57 (1905).
(6) -VALS; pl. -ar. tekn. vals varmed ränder frambringas i papper. UB 1: 467 (1873).
(1, 2) -VATTEN. (i fackspr.) om (bälte av) vatten närmast en kontinent, kontinentalt kustvatten. Rosén o. Molander Havsfisk. 61 (1923).
(2 b) -VEGETATION. (i fackspr.) BotN 1908, s. 231.
(1) -VEN. anat. blodåder som går runt kanten av moderkakan. MedArch. I. 2: 14 (1863).
(1) -VINKEL. [jfr t. randwinkel] fys. om den vinkel som ytan hos en i ett kärl befintlig vätska (längs hela beröringslinjen) bildar med en (lodrät) vägg i kärlet, gränsvinkel. NF (1889).
(6) -VIS, adv. (rand- 1858 osv. rande- 1664) på sådant sätt att en rand l. ränder uppkomma, i form av en rand l. ränder, i ränder. En skiölld, som war randewijs inlagd med gull. Verelius Gothr. 47 (1664). TextBildv. 10 (1925).
(1) -VÅRDARE, r. l. m. (†) arkeol. om bautasten o. d. som rests vid kanten av ett gravröse l. en gravhög o. d. 2VittAH 14: 12 (1828, 1838).
(1, 2) -VÄRDE. mat. om (vart o. ett av de) värde(n) som en funktion (t. ex. en lösning till en differentialekvation) antar på randen av ett område. Tallqvist SferFunkt. 140 (1905). SvUppslB (1935).
(6) -VÄVD, p. adj. om tyg: försedd med invävda ränder. KatalÅhlénHolm 37: 20 (1916).
(1, 2) -ZON. (i fackspr.) om (smalare l. bredare) bälte l. område som ligger i l. bildar randen av ngt (t. ex. en naturformation). Myrarnas randzon. TurÅ 1904, s. 315.
(1 f) -ÅS. (i fackspr.) om (glacifluvial) ås som bildats vid inlandsisens kant. Om randdeltan och randåsar i mellersta och södra Sverige. Nelson (1910; boktitel).
(2) -ÖGA. (†) entomol. fjäril med ögonfläckar i vingkanten; särsk. i pl. Rebau NatH 1: 609 (1879).
B (†): (6) RANDE-VIS, n. i uttr. uti randevis, i form av en rand l. ränder, randvis. Petreius Beskr. 1: 44 (1614).
-VIS, adv., se A.
Spoiler title
Spoiler content