publicerad: 1929
GROP grω4p, r. l. f. (m. Möller (1790), Meurman (1846)) ((†) n. Murenius AV 432 (1660: wijngropett)); best. -en; pl. -ar, äv. (i vissa trakter) gröpper gröp4er (Broman Glys. 1: 329 (1707), Bergman Kerrm. 35 (1927)), äv. (numera starkt bygdemålsfärgat) gröper grø4per (Hildebrand MagiaNat. 212 (1654), Törngren Artill. 2: 19 (1795)). ((†) groper GR 28: 283 (1558), KKD 3: 136 (1708); gropor Murenius AV 590 (1666), Hernquist Hästanat. 2 (1778)).
Ordformer
(groop 1526—1712. — Anm. Formen gröpp, som förekommer i ordböcker fr. o. m. Sahlstedt (1773), torde vara uppkonstruerad efter pl. gröpper, såvida den icke avser att återgiva GRUPP, sbst.2)
Etymologi
[fsv. grop, grope, jfr d. grob, isl. gróp, fris. grop(e), ränna för flytande spillning, samt (med i-omljud) feng. grēp(e); besläktat med GRÄVA; jfr GROPP, sbst.2, GRUPP, sbst.2, GRÖPPA, GRUBBA, sbst. samt GRUVA, sbst.1]
1) (grävd) fördjupning i marken av mer l. mindre rund form o. vanl. vidare upptill än nedtill, håla; äv. om dylik grop som blivit övertäckt. Icke kan en blinder ledha en blindhan, falla the icke bååde j gropena? Luk. 6: 39 (NT 1526). (Konungen) gick medh hast til gropena, ther Leyonen vthi woro. Dan. 6: 19 (Bib. 1541). Bättre trefwa för sigh, än falla i groopen. Grubb 292 (1665). Man stiger på trappor ned till S:ta Pudentianas förgård; hon ligger som i en grop. Rydberg Sägn. 46 (1874). Det urgamla renhållningssättet i våra städer bestod uti att samla alla orenlighetsämnen i en grop å husets tomt. Almquist Häls. 152 (1894). Groparne gräfvas omedelbart före planteringen, och .. göras så stora, att trädens rötter få full plats. Abelin Frukt 106 (1902). — jfr ASK-, BEN-, BRAND-, DYNG-, GRUS-, IS-, KALK-, KANON-, KOK-, KORN-, LAX-, LEJON-, LER-, MÄRGEL-, OFFER-, PLANTERINGS-, POTATIS-, SAND-, SKYTTE-, VATTEN-, ÅS-GROP m. fl. — särsk.
a) (i sht förr) om grop avsedd för att däri fånga l. döda djur l. människor, fallgrop. Lägger man gilder för diur i skog eller annorstädes, med spiut, stång, grop. MB 29: 4 (Lag 1734). Numera användes grop nästan endast .. vid räffångst. NF 6: 30 (1882). jfr BJÖRN-, FALL-, RÄV-, VARG-, ÄLG-GROP m. fl. — särsk. (i bibliskt språk o. i anslutning därtill bildade ordspråk l. ordspråksliknande talesätt) i uttr. gräva en grop åt andra o. falla själv däri o. d. Then ena groop graffuer han skal sielff falla ther vthi. Pred. 10: 8 (Bib. 1541); jfr Psalt. 7: 16 o. Ordspr. 26: 27. Then som gräffuer grop för androm han faller siälff ther vthi. Balck Es. P 6 a (1603). Landsm. V. 6: 66 (1885).
b) i fråga om vissa tekniska procedurer i sht i ä. tid. Rostning i gropar eller murar. JernkA 1880, s. 49. Kolning i grop är förmodligen en av de äldsta metoderna för träkolsframställning i landet. HbSkogstekn. 696 (1922). — jfr FORM-, GJUT-, KLOCK-, KOL-, ROST-, RÖT-, VÄLL-GROP m. fl.
c) (numera i sht arkaiserande) om vilorum för döda: grav. Vendt ecke titt ansichte j frå mich, ath iach ecke warder them lijk, som nedherfara j gropena. OPetri MenFall O 3 b (1526; Bib. 1917 (Psalt. 143: 7): graven). Lundholm sofver sött och hvilar i sin grop. Bellman 2: 49 (1769). Livet är .. arbete, tills man stupar i gropen. CABolander i DN 1921, nr 63, s. 5.
d) (numera föga br.) i bildl. anv. Omvänd, o Jesu, theras hoop, / Som sänckter är i syndsens groop. Ps. 1695, 230: 18. (Guldet) kan snyffeln högt upföra, / Från sin ringhets grop. Nordenflycht QT 1745, s. 152.
2) (numera bl. bygdemålsfärgat i södra Sv.) grävd (grävt) grav l. dike av mer l. mindre långsträckt form; förr ofta om vallgrav. JönkTb. 116 (1528). Inom eller Utan Stadzenss groop. Thyselius HandlLärov. 1: 25 (1620). Fästnings-Värk med trogen Grop och Vall. Dalin Arg. 2: nr 48, s. 2 (1734; uppl. 1754: graf). Anlägg .. en grop tvärt igenom ängen. Wåhlin LbLandth. 14 (1804). Cavallin (1875). — jfr LANDSVÄGS-, VALL-GROP.
3) om fördjupning i allm.; i sht om mindre sådan: (liten) håla. 3Mos. 14: 37 (Bib. 1541). Vidh Ekholmsund äro 10 eller 12 gropar i ett bärgh, som kallas Elfkällor. Bureus Suml. 55 (c. 1600). Den grop, som i mjuka sängkläder vållas af en tung, fullvuxen person. Ribbing BarnFostr. 53 (1892). Skalet (på näktergalsägget) visar under förstoringsglaset tätt stående gropar. Rosenius SvFågl. 1: 6 (1913). jfr HONUNGS-, LUFT-GROP. — särsk. om mer l. mindre rund fördjupning l. håla på ngn kroppsdel l. i ngt organ. Lindh Huuszapot. 228 (1675). I gropen uppå kinden / satt Astrild, liten skalk. Tegnér (WB) 5: 86 (1825). Hon har en grop midt i hakan, som förskönar hela hennes anlete. Söderhjelm ItRenäss. 171 (1907). — jfr ARM-, AXEL-, BLYGSEL-, BRÖST-, HALS-, HJÄRT-, HUNGER-, HÖRSEL-, KIND-, LED-, LUKT-, MAG-, NACK-, SKRATT-, TINNING-, ÖGON-GROP m. fl.
Ssgr: (3) GROP-EMALJ. [jfr t. grubenschmelz samt GROPP-ARBETE] tekn. o. konst. emalj använd för att fylla ett fördjupat mönster; äv. om själva förfaringssättet; motsatt: väggemalj. Hildebrand KyrklK 81 (1875). 2UB 6: 588 (1904). Beslaget .. är inlagdt med blå gropemalj. Fornv. 1911, s. 24. —
(3) -EMALJERAD, p. adj. tekn. o. konst. jfr -EMALJ. Ett gropemaljerat relikskrin. Fornv. 1917, s. X. —
-GRÄVARE. (tillf.) särsk. till 1 a. Så går thz mz the gropgrafuare alla: / Mäst i sin egen grop the falla. Asteropherus 46 (1609). —
(3) -KORALL. (†) (med små gropar försedd) bryozo av släktet Cellepora Fabr. Retzius Djurr. 113 (1772). Dalin (1852). —
(3) -LAV. namn på vissa lavar med gropiga blad.
1) lav av släktet Urceolaria Ach.; särsk. arten Urceolaria scruposa Ach. Liljeblad Fl. 620 (1816). Krok o. Almquist Fl. 2: 118 (1907).
2) (†) laven Sticta scrobiculata Scop. (Lichen scrobiculatus Retzius). Liljeblad Fl. 427 (1798). Retzius FlOec. 391 (1806). —
(1) -LÖJA. av WLilljeborg givet namn åt fisken Leucaspius delineatus Heck. som ofta lever i vattenfyllda gropar. WLilljeborg i ÖversVetAFörh. 1871, s. 815. Stuxberg Fisk. 509 (1895). VetAÅrsb. 1909, s. 194. —
(1) -PLANTERING. i sht skogsv. plantering i grop; motsatt: kupplantering. Björkman Skogssk. 196 (1868). —
(1 b) -ROSTE. (förr) metall. rost som utgöres av en grop (med murade väggar). JernkA 1852, s. 148. —
(1 b) -ROSTNING. (förr) metall. rostning i grop (med murade väggar); motsatt: ugnsrostning. JernkA 1852, s. 149. Grop- eller murrostningen, som i Sverige allmänt bedrifvits ända till slutet af 1820-talet. Därs. 1880, s. 49. —
(3) -SIKTE. (förr) mil. sikte som utgöres av en infilning i den högsta rundningen av svansskruven på vissa äldre gevär. SFS 1832, s. 101. Krig 1808—09 1: 175 (1890). —
(2; jfr 1) -SNÄPPA. (i vissa trakter, i sht i södra Sv.) vadaren Totanus ochropus Lin., skogssnäppa. 1Brehm 2: 449 (1875). —
(1) -STARR.
(2; jfr 1) -SVALA. (†) vadaren Totanus ochropus Lin., gropsnäppa. (Sundevall o.) Kinberg 433 (1883). —
(1) -SÅDD. skogsv. skogssådd som sker i djupt luckrade rutor. Björkman Skogssk. 147 (1868). 2NF 25: 1081 (1917). —
(3) -ÖGD, p. adj. (†) med insjunkna ögon, hålögd. De gamla podagriska .., gropögda, darrande herrarna. Weise 1: 195 (1769). —
(1, 2) -ÖRT. [enligt Liljeblad växer örten ”i gropar, där vatn stått”] örten Bulliarda aquatica DC, fyrling. Liljeblad Fl. 69 (1792).
Avledn.: GROPA, v. [fsv. gropa]
1) (föga br.) till 1, 3: göra grop l. gropar (i ngt); urgröpa. Så bölja upp vid bölja går / Att gropa den utsugna stranden. PHLing i Lyceum 2: 213 (1811). Det kunde hända .. att det älskvärdaste löje gropade hans kind. CAKullberg i SAH 41: 96 (1866). Öberg Son. 246 (1905). jfr IN-, UT-GROPA. särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med gropar. Med black och gropad hy stod Afund. Dalin Vitt. II. 5: 37 (1742, 1755). Retzius EtnolSkr. 194 (1855).
2) (numera bl. bygdemålsfärgat i södra Sv.) till 2: dika. I åhr besynnerligen willia de inthet gropa mosan. VRP 1648, s. 349. Osbeck Lah. 19 (1796). Benedictsson FruM 183 (1887). —
GROPARE, m.
1) (i sht bland järnvägsarbetare) till 1: arbetare i grus- l. sandgrop. AB 1892, nr 199, s. 2. Dugliga jordarbetare, Gropare, Tippare, Stenarbetare. SDS 1901, nr 79, s. 4.
2) (bygdemålsfärgat i södra Sv.) till 2: dikare. jfr RÖR-GROPARE. —
GROPIG. se d. o.
Spoiler title
Spoiler content