SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLUBBA klub3a2, förr äv. KLOBBA, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er ArkliR 1567: 25 (1568: Spik klobber)).
Ordformer
(glubba 1597 (: glubbe här)c. 1750. klobba 1568 (: Spik klobber, pl.)1832. kluba 1563 (: spiche klubor, pl.). klubba 1538 osv. klubbe c. 15801587 (: klubben, sg. best.))
Etymologi
[fsv. klubba, motsv. fd., ä. d. klubbe, d. klubbe, klubba att slå sönder jordkokor med, isl. klubba (jämte klumba); jfr (de sannol. från nord. spr. inlånade) meng. clubbe, clobbe, eng. club; av omtvistat urspr.; enligt O. v. Friesen i BtNordFilol. 319 ff. (1936) till stammen i KLYVA, v.2, o. urspr. betecknande det i ändan kluvna skaft vari klubbhuvudet var fastgjort o. samma ord som KLOPPA. — Jfr KLUBB, sbst.1, KLUBBA, v.2, KLUBBEDUNS, KLUBBIG]
1) redskap i sin enklaste form bestående av en kraftig träpåk vars ena ända är förtjockad till en klump l. (numera oftast) bestående av en tung, vanl. cylindriskt formad kloss l. klump (vanl. av trä) jämte ett i densamma instucket skaft o. användt för att åstadkomma kraftiga slag, i sht för att driva l. pressa ett föremål i viss riktning l. (numera bl. bland naturfolk) ss. vapen; äv. om vissa andra föremål som gm sin form l. uppgift erinra om ett dylikt redskap; äv. mer l. mindre bildl., särsk. med tanke på klubbans anv. ss. vapen; äv. (numera bl. i ssgn KLUBB-LÄNGD) i inskränktare anv.: klubbhuvud; jfr SLÄGGA, sbst. VarRerV 35 (1538). OPetri Kr. 27 (c. 1540). Nu fåå wij see huru dette kan tage lagh, att man så strax slåår med klubben der ibland när man med foge och lempe kan Vtrette lijke myked. HSH 7: 66 (1587). Klappa dem (dvs. köttskivorna) med en klubba rätt väl. Warg 2 (1755). Klubbor .. vore egenteligen trälarnas och gemena hopens vapn. LMil. 2: Föret. 3 b (1764). Du sofver, Svea folk! .. / Men sveket med sin dolk, men våldet med sin klubba, / de vaka omkring dig. Tegnér (WB) 2: 77 (1811). (Instrumentalier för jordarbeten:) Klubba, 12 till 18 tum hög, 6 till 9 tum tjock, af hårdt trä; bandad på båda ändar, och genomträdd af ett väl fastkiladt skaft, 1 aln långt och 1 1/2 tum tjockt. Stål Byggn. 1: 148 (1834). Man brukar också mycket en klubba i stället för hammare till bultning på verktygen. Handtv. 97 (1874). Herkules gav odjuret ett .. kraftigt slag med sin klubba. Grimberg VärldH 2: 182 (1927). VästmFmÅ 19: 44 (1931; om linklubba). I Social-Demokraten har tidningens facklige redaktör .. tagit till stora klubban. SvD(A) 1934, nr 212, s. 4. — jfr BIFF-, BJÖRK-, DRIV-, IS-, JÄRN-, LIN-, SLAG-, SLAKTAR(E)-, SPIK-, STRIDS-, TJUDER-, TRÄ-, VED-KLUBBA m. fl. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Titt går wiggin som klobban driffuer. SvOrds. C 5 b (1604). På en hård knagg hörer en swår klubba. Grubb 358 (1665).
b) [jfr motsv. anv. i eng.] om klubba l. slagträ som användes i vissa spel för att framdriva klot l. boll; i sht ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för ngn av dessa. Hubendick FlickLek. 28 (1879; om krocketklubba). Balck Idr. 1: 199 (1886; om golfklubba). Form 1932, s. 220 (om krocketklubba). — jfr GOLF-, HOCKEY-, KROCKET-KLUBBA.
c) om ordförandeklubba; ofta metonymiskt för: ordförandeskap, presidium. Föra klubban, vara ordförande, leda förhandling l. sammanträde o. d., förr äv. i allmännare anv.: vara ledare (för företag o. d.). Överlämna (stundom anförtro) klubban (äv. sin klubba) åt ngn (äv. i l. uti ngns hand l. händer), överlåta ordförandeskapet åt ngn. Rhyzelius Anteckn. 156 (c. 1750). Då Prinsar och krönte Hufvuden jämt förde klubban .. så var ej vån för medelmåttigt folk, at blifva namnkunnige. Kempe FabritiiL 7 (1762). Möller (1790). (Akademien) ägde den tillfredsställelsen, att flera gånger i Ärke-Biskopen v. Troils hand anförtro sin klubba. 2VittAH 9: 483 (1804, 1811). Neutralitet är klubbans pligt. Crusenstolpe Ställn. 9: 91 (1844). Gyllenstjerna förde klubban såsom landtmarskalk (1668). Beskow i 2SAH 30: 99 (1857). Herr Sven (som var ordförande vid samfundets sammankomst) slog klubban i bordet och uttalade de sedöfliga formler, med hvilka sammankomsterna öppnades. Rydberg Vap. 133 (1891). Östergren (1930). — jfr LANDTMARSKALKS-, ORDFÖRANDE-KLUBBA. — särsk.
α) (enst., †) i uttr. träda till klubban, övertaga ordförandeskapet. 2RARP 6: 512 (1731).
β) (enst., †) i uttr. under ngns klubba, under ngns ordförandeskap. Bellman 1: 11 (1794).
d) om auktionsklubba; ofta mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. (låta) gå under (förr äv. för) klubban, sälja resp. säljas på auktion. Ur hans hand försvunnit, / Båd hus och jord vid klubbans slag. Bellman Gell. 58 (1793). I Sterbhus, hvarest böcker och skrifter skola gå under klubban. CivInstr. 449 (1801). Hellström Malmros 102 (1931).
e) (förr) om klubba (l. liknande trästycke) varpå de till en viss samfällighet hörande personernas namn l. bomärken inristats i viss ordningsföljd utmärkande den ordning i vilken det tillkom dessa personer att fullgöra vissa åligganden l. skyldigheter; äv. om liknande redskap tjänstgörande ss. budkavle (för sammankallande av stämma) l. ss. släkttavla; jfr KASS-PINNE. För att reglera alla turvis löpande skyldigheter inom socknen såsom snöskottning, skjutsning, underhåll af fattige o. s. v. användes hos allmogen på Gottland liksom annorstädes s. k. klubbor. Fatab. 1913, s. 65. Därs. 1925, s. 71 (i fråga om förh. i n. Uppland vid midten av 1800-talet). — jfr BY-, FATTIG-, GÄT-, KUNGS-, MAT-, RING-, SKJUTS-, ÄTT-KLUBBA m. fl.
f) (förr) i namn på vissa lekar i vilka en klubba spelade en viss roll l. en person föreställde l. hanterades som en klubba. Landsm. XVIII. 10: 26 (1901). NordKult. 24: 23 (1933). — jfr JUL-KLUBBA.
2) i överförd anv., om föremål som i ngt avseende liknar en klubba; särsk.
a) (vard. o. i fackspr.; ny anv.) karamell försedd med en träpinne l. dyl. ss. skaft, ”slickepinne”. Nordström 15År 16 (1921). Barnungen, som köper en ”klubba” för 5 öre, får vidkännas sockerskatt med jag vet icke huru mycket. Kuylenstierna Statsmaskin. 107 (1926). SvD(A) 1931, nr 1, s. 9.
b) [jfr motsv. anv. i eng.] zool. om mer l. mindre klubbformig(t) organ l. del av organ; särsk.: antennklubba. VetAH 1776, s. 277. Thomson Insect. III (1862). 2NF 32: 1170 (1921). — jfr LUKT-KLUBBA.
c) i sht bot. om växtdel l. växt (med växtdel) som har formen av en klubba. — jfr POLLEN-KLUBBA. — särsk.
α) benämning på (art l. individ av) släktet Datura Lin., vars blommor ansetts likna en klubba. Liljeblad Fl. 85 (1792). Lyttkens Växtn. 262 (1904). — jfr SPIK-, TISTEL-KLUBBA.
β) [jfr KABB, sbst.1 3, KOLV, DUN-STOCKAR o. KAVEL-DUN ss. namn på växt av samma släkte] (†) benämning på släktet Typha Tourn. (som bl. a. utmärkes av trinda, täta ax); anträffat bl. i uttr. Herkules klubba; jfr KLUBB-GRÄS 1. Bromelius Chl. 118 (1694).
γ) [benämningen har (i likhet med det nylat. släktnamnet) föranledts därav att ett flertal svampar av ifrågavarande släkte hava klubblik fruktkropp] (svamp av) släktet Clavaria Lin., fingersvamp; jfr KLUBB-SVAMP. Deleen 603 (1829).
3) motsv. KLUBB, sbst.1 1, i vissa anv.
a) = KLUBB, sbst.1 1 a; i ssgn SLAG-KLUBBA.
b) [anv. sannol. beroende på missuppfattning l. ”uppsnyggning” av KLUBB, sbst.1, med anslutning till KLUBBA, sbst.] (i lagspråk) = KLUBB, sbst.1 1 b; jfr KLUMP 1 a α. BtRiksdP 1882, I. 1: nr 18, s. 12 (i fråga om förh. i Lappmarken). Den bofasta befolkningens hundar (skola) å den ort där renarna uppehålla sig hållas bundna eller vara försedda med klubba. SFS 1919, s. 1090.
4) (†) hård svulst omkring hela l. en del av karleden på häst, elefantfot, kotsvulst; jfr KLUBB, sbst.1 3. Florman HästKänned. 99 (1794).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa under A anförda ssgr kunna möjl. äv. föras till KLUBB, sbst.1): A: KLUBB-BLOMSTER. (†) = -FIBLA. Hartman ExcFl. 114 (1846).
-BÄRARE.
1) [fsv. klubbobärore (CodUps. C 20 116)] (i fråga om ä. l. mera primitiva förh.) krigare utrustad med stridsklubba. Lind (1749; under kolben-träger).
2) till 1 b: person som (vid golfspel) följer golfspelaren o. bär hans klubbor, ”caddy”. 2NF 3: 1026 (1905).
-FIBLA, äv. -FIVLA. (-fibla 18641909. -fivla (-fl-) 1904) i sht bot. växten Arnoseris minima (Lin.) Schweig et Koerte, som bl. a. utmärkes av under blomkorgarna klubblikt uppsvällda stänglar. Fries BotUtfl. 3: 208 (1864). Nathorst SvVäxtn. 7 (1905).
-FISK. [jfr t. keulenfalter, pl.] (knappast br.) zool. art l. individ av hajsläktet Sphyrna Raf., särsk. arten Sphyrna (Zygæna) zygæna Lin. (Zygæna malleus Cuv.), vars huvud liknar huvudet på en klubba l. en hammare, hammarhaj. Regnér Begr. 251 (1803).
-FORMAD, p. adj. Nilsson HallMus. 18 (1902).
-FORMIG. VetAH 1811, s. 145. En klubbformigt uppsvälld (ståndar-)knapp. Abelin Frukt 35 (1902).
(1 c) -FÄSTA, v., -ning. bekräfta l. stadfästa (beslut o. d.) med klubbslag. Hedenstierna FruW 223 (1890). Knappt har uppgörelsen klubbfästs förrän (osv.). DN(A) 1934, nr 54, s. 2.
-GRÄS. bot.
1) [jfr eng. clubrush] växt av släktet Typha Lin. (som bl. a. utmärkes av trinda, täta ax), kaveldun. Linné Fl. nr 830 (1755; om Typha angustifolia Lin.). Retzius FlOec. 743 (1806; om Typha latifolia Lin. o. om Typha angustifolia Lin.). WoJ (1891).
2) växten Weingærtneria canescens (Lin.) Bernh., vilken bl. a. utmärkes av klubblikt borst på det yttre blomfjället, sandborst. Wahlberg Foderv. 132 (1835). Nyman VäxtNatH 2: 503 (1868).
(jfr 2 b) -HORNBAGGE~020. [jfr t. keulenkäfer; benämningen har (i likhet med det nylat. släktnamnet claviger) föranledts av de ifrågavarande arternas i spetsen klubbformigt utvidgade antenner] zool. art l. individ av den till familjen dvärgskalbaggar hörande underfamiljen Clavigerinæ; i sht i pl. ss. benämning på ifrågavarande underfamilj. Gula klubbhornbaggen, Claviger testaceus Preyssl. 4Brehm 13: 279 (1930).
(jfr 2 b) -HORNING. zool. klubbhornbagge. Rebau NatH 1: 590 (1879).
(jfr 2 b) -HORNSTEKEL~020. [jfr t. keulenblattwespe] zool. art l. individ av det till familjen bladsteklar hörande släktet Cimbex Ol., vars antenner i spetsen äro klubbformigt utvidgade; i pl. äv. sammanfattande, dels om släktet Cimbex Ol., dels om underfamiljen Cimbicinæ. Mörkkantade klubbhornstekeln, Cimbex femorata Lin. Gula klubbhornstekeln, Cimbex lutea Lin. 4Brehm 13: 55 (1930). Därs. 56.
-HUVUD. huvud (se d. o. 6) på l. till klubba. TIdr. 1882, s. 84. Alm BlVap. 169 (1932).
-HÄR, -KRIG, se B.
-LAV. bot. laven Bæomyces roseus Pers., som bl. a. utmärkes av köttfärgade, klubblika frukter. VetAH 1797, s. 202. Krok o. Almquist Fl. 2: 127 (1907).
-LIK, adj. (klubb- 1745 osv. klubbe- 18141836)
1) som liknar l. i ngt avseende erinrar om en klubba (oftast med tanke på klubbans ursprungliga form av en påk vars ena ända är förtjockad till en klump). Linné Öl. 154 (1745). Skaftet på denna yxa är klubblikt. Nilsson Ur. I. 1: 10 (1838). Pistillen har ett långt utskjutande, klubblikt märke. BihVetAH XII. 3: nr 6, s. 89 (1887). Klubblika eller knutiga pannspröt. Hector Samlaren 22 (1918). särsk. bot. [ifrågavarande benämningar ha (i likhet med det nylat. art- resp. släktnamnet) föranledts av svamparnas klubbformiga fruktkropp]
a) i uttr. klubblik trumpetsvamp, svampen Craterellus clavatus Fr. Romell Lindblad 86 (1901).
b) i uttr. klubblik fingersvamp, svampen Clavaria pistillaris Lin.; jfr -SVAMP. Romell Lindblad 89 (1901).
c) i uttr. lilla klubblika fingersvampen, svampen Clavaria ligula Schaeff., jfr -SVAMP. Romell Lindblad 89 (1901).
2) (mera tillf.) om slag o. d.: sådant som om det vore utdelat med en klubba. Bleckslagaren sökte förgäfves afvärja de klubblika slagen. Benedictsson Skåne 239 (1884).
-LIKNANDE, p. adj. —
-LÄNGD. en klubbas längd; särsk. idrott. ss. i vissa klot- l. bollspel, i vilka klubbor användas, brukad måttsbestämning; i fråga om krocketspel äv. om klubbhuvuds längd. Efter krockering lägger spelaren sitt eget klot en klubblängd från medspelarens. Bollen skall spelas ut från ”tufvan”, icke närmare hålet än åtta och icke längre ifrån än tolf klubblängder. Balck Idr. 1: 202 (1886; i fråga om golf).
-MAN ~man2. (klubb- c. 16001887. klubbe- 1884. klubbo- 1597) (i fråga om ä. l. mera primitiva förh.) man (krigare) utrustad med stridsklubba. UrkFinlÖ I. 2: 35 (1597). Schybergson FinlH 1: 362 (1887; i skildring av klubbekrigeti Finl. 1596—97).
-MOSSA, r. l. f. [benämningen har (i likhet med eng. clubmoss samt det nylat. artnamnet) föranledts av växtens klubblika sporgömmesamlingar] (†) lummerväxten Lycopodium clavatum Lin., mattlummer. Berlin Farm. 1: 400 (1849).
-MURKLA. bot. den klubblika svampen Mitrula paludosa Fr. Krok o. Almquist Fl. 2: 168 (1907).
-PALM. [jfr t. keulenpalme; benämningen har sannol. föranledts av trädets klubblika stam l. dess klubbformiga hann- o. honblommor] bot. o. trädg. art l. individ av det i Sv. ss. prydnadsväxt odlade kottepalmsläktet Zamia Lin.; jfr KOTTE-PALM. HbTrädg. 7: 329 (1883). Svensson Kulturv. 15 (1893).
-ROCKA, f. l. r. [jfr. t. keulenroche(n); benämningen har (i likhet med det nylat. artnamnet) föranledts därav att djuret med sin stora, klumpiga kropp o. långa, smala stjärt ansetts likna en klubba] (†) zool. rockdjuret Raja clavata Lin., knaggrocka. Linné MusReg. 52 (1754).
-RÖR. bot. = -GRÄS 1. Alcenius FinlKärlv. 15 (1863).
-SKAFT. skaft på l. till klubba. Björkman (1889).
(1 e) -SKJUTS. (förr) skjuts som det ålåg bönderna i ett samhälle att ombesörja (för fattiga o. d.) efter den gm samhällets ”klubba” fastställda ordningen. Crælius Nås 154 (1837). SundhetscollBer. 1853, s. 56.
-SLAG. (klubb- 1824 osv. klubbe- 16041771) slag med klubba; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl. Jagh tager alle gåffuor för vthan (dvs. utom) klubbeslagh. SvOrds. B 2 b (1604). Nilsson Ur. I. 1: 4 (1838). SvD(A) 1934, nr 189, s. 5 (bildl.). särsk.
a) till 1 c: slag med klubba varigm ordföranden i en församling o. d. stadfäster fattade beslut l. påkallar uppmärksamheten l. kallar ngn till ordningen o. d.; stundom äv. i överförd anv., om i samma syfte med annat föremål l. med knogarna o. d. utfört slag. 2RARP I. 2: 284 (1720). Om ingen begär votering, när ordföranden förklarat någon af propositionerna med ja besvarad, så skall denne befästa sin uppfattning med klubbslag. SvAlm. 1883, s. 50. Talaren använde mot slutet så drastiska uttryck, att talmannen lät höra ett par sakta klubbslag. GHT 1897, nr 82, s. 3. SvD(A) 1932, nr 330, s. 5.
b) till 1 d: slag av klubba varigm auktionsutropare stadfäster det sista (högsta) anbudet på varje särskild vid en auktionsförrättning utbjuden sak. Betalning erlägges vid klubbslaget. DA 1771, nr 227, s. 2. Genom klubbslaget fastslås .. att högre bud icke avgivits samt att budet, såvida förbehåll om prövning icke gjorts, antages. Hernberg Rättsh. 536 (1922).
-SLÄNG. (†) lättare slag med klubba. 1VittAH 1: 152 (1755).
-SPORRE. bot. orkidéväxten Habenaria albida (Lin.) R. Br., vars blomma är försedd med en klubblik sporre. Nyman VäxtNatH 2: 320 (1868). TurÅ 1932, s. 320.
-STARR. bot. starrväxten Carex polygama Schkuhr, som bl. a. utmärkes av klubbformigt toppax. Lilja SkånFl. 662 (1870). Nathorst SvVäxtn. 81 (1905).
(jfr 2 b) -STEKEL. (tillf.) zool. klubbhornstekel. Rebau NatH 1: 625 (1879).
-STRID, r. l. m. (i fråga om ä. l. mera primitiva förh.) strid med klubbor ss. vapen; jfr KLUBBE-KRIG. Cook 3Resa 94 (1787).
(jfr 2 c γ) -SVAMP. [jfr t. keulenschwamm, -pilz, eng. club-top] bot. benämning på svampar av släktet Clavaria Lin., eg. o. vanl. bl. på sådana som utmärkas av enkel, klubblik fruktkropp; äv. (i sg. o. pl.) benämning på ifrågavarande släkte. Fischerström 4: 422 (c. 1795). Fries Ant. 65 (1836). Krok o. Almquist Fl. 2: 282 (1907).
-SÄV. (†) i uttr. gräslik klubbsäv, halvgräset Eleocharis uniglumis Link. Rudbeck CampElys. 1: 107 (1702).
-TRÄD. [jfr t. keulenbaum, (träd av) släktet Casuarina Rumph] (†) benämning på vissa, i främmande världsdelar (i sht Amerika o. Australien) inhemska trädslag med mycket hårdt virke, vilket av infödingarna användts till stridsklubbor. Cook 2Resa 126 (1783; om Casuarina equisetifolia Forst.). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 239 (1857; om Zanthoxylum fraxineum Lin.).
-VALLMO~02 l. ~20. bot. vallmoarten Papaver argemone Lin., vilken bl. a. utmärkes av klubbformig kapsel, spikvallmo. Nyman VäxtNatH 1: 292 (1867). Post Ogräsv. 62 (1891).
-VETE. (i fackspr., mindre br.) underarten Triticum compactum Host. av vanligt odlat vete, vilken utmärkes av ett kort, tjockt (klubblikt) ax, kubbvete. Mentzer SvÅkerm. 55 (1727). LB 2: 269 (1900).
-VINGAD, p. adj. zool. om insekt: försedd med klubblika vingar. Dalin (1852). WoJ (1891).
-ÖRT. (†) örten Datura stramonium Lin., spikklubba. Liljeblad Fl. 125 (1816). Ahlman (1872).
B (numera bl. i ssgrna -HÄR o. -KRIG): KLUBBE-HÄR, r. l. m. (klubb- 18801885. klubbe- 1597 osv. klubbo- c. 15401755) [fsv. klubbo här] (numera bl. hist. i fråga om ä. förh.) (huvudsakligen) med klubbor beväpnad här; oftast oeg. ss. (urspr. nedsättande) benämning på illa utrustad (beväpnad) o. föga disciplinerad bondehär (oavsett huruvida klubbor ingingo i dess beväpning l. icke). Tesse Nordmän (som c. 840 utvandrade från Sverge, Norge o. Danmark) haffua .. med thet första brukat klubbor, så länge the andra werior fååt haffua, och ther aff kallades the klubbo häär. OPetri Kr. 38 (c. 1540). Knutt Iönson till Lauko haf(ve)r rijchtt ifro tauesthwsz annan dag Iwll mz 100 hestar adt besökia huar han then klubbo häär finna skulle. UrkFinlÖ I. 2: 14 (1597; i handl. rör. klubbekriget). Valdemars klubbehär stannade .. vid Hofva. Heidenstam Folkung. 2: 271 (1907).
-KRIG. (klubb- c. 16001885. klubbe- 1764 osv. klubbo- 1597) (numera bl. hist. i fråga om ä. förh.) krig i vilket (huvudsakligen) klubbor användts ss. vapen; i sht ss. (urspr. nedsättande) benämning på bondeupproret i Österbotten i Finland 15961597, med hänsyftning på böndernas illa utrustade o. föga disciplinerade här (jfr -HÄR). UrkFinlÖ I. 2: 26 (1597). Topelius Fält. 1: 33 (1853). SvH 3: 230 (1903).
-LIK, -MAN, se A.
-RÄTT, m. (klubbe- 1623. klubbo- 1559) [jfr eng. club-law] (†) nävrätt. LPetri Kr. 107 (1559). Huru offta stod tå Lagen i Klubberät? PJAngermannus Vthl. 38 (1623).
-SKÄLM. (†) nedsättande benämning på person tillhörande allmogehären i klubbekriget; anträffat bl. i pl. UrkFinlÖ I. 1: 119 (1597; i handl. rör. klubbekriget).
-SLAG, se A.
(jfr 2 c β) -VASS, r. l. m. (†) = KLUBB-GRÄS 1. Tillandz E 3 a (1683). Juslenius 227 (1745).
C (†): KLUBBO-HÄR, -KRIG, se B.
-MAN, se A.
-RÄTT, se B.
Spoiler title