SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
4, f.; best. -n (Adlerbeth Ov. 282 (1818) osv.) ((†) -en SvOrds. A 6 a (1604), Widegren (1788)); pl. mör 4r l. 4r l. 4r (Visb. 1: 64 (1573) osv.), stundom äv. möar (Peringskiöld Hkr. 1: 165 (1697), Lindquist Galdr. 21 (1923)) ((†) möer SvOrds. C 4 b (1604), Kjellgren DanmH 7 (1862); möjar Verelius Herv. 144 (1672), Ahlquist Öl. II. 1: 242 (1825; i folkvisa); möjer (se nedan)); äv. (numera bl. arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat) MÖJA möj3a2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or (SvForns. 1: 233, Frese PoëtSambl. 40 (1728) osv.) ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. ) SvForns. 1: 234, FoU 20: 393 (1675), FoF 1928, s. 90 (1845)).
Ordformer
(mö (möö) 1538 (: möökrenkning) osv. möd (mö(ö)dh) 15891693. mögie- (i ssg) 1633 (: mögieqvällar). möja (möija) SvForns. 1: 233 (: möjorna, pl.), 1664 (: möja, sg. best.), c. 1700 osv. möja- (i ssg) SvForns. 1: 338 (: möjadans)1644 (: Möjasonenom). möje- (miöije-, möije-, möye-) (i ssg) 1562 (: möijeqväller)1739 (: Möijeqvell))
Etymologi
[fsv. (gen. möiar); motsv. dan. o. nor. mø, isl. mær (gen. meyjar), got. mawi (gen. maujōs), av ett germ. maȝwī-, maȝwiō-, femininbildning till germ. maȝu- (föreliggande i isl. mǫgr, son, ung man, got. magus, yngling, gosse), besläktat med ir. mug, tjänare, avestiska maγava-, ogift. Formen möja är utvecklad ur böjnings- o. ssgsformer av mö; med avs. på formen möd jfr BLÅ. — Jfr MAGD, sbst.1, MAJSA, MÅRD, sbst.2, o. MÖDOM]
1) (numera bl. arkaiserande l. skämts.) ung (giftasvuxen, men) ogift kvinna; flicka; jfr FLICKA, sbst.1 1, JUNGFRU 2. SvForns. 1: 230. Lagförsl. 117 (c. 1609). Then wäna möö. Messenius Disa 13 (1611). Vil man hionalag bygga; tå skal han mö af hennes giftoman begiära, och ej med våld taga, eller hemliga til sig locka. GB 1: 1 (Lag 1734); jfr c α. I Walland jag (dvs. en viking) tog mig en mö. Geijer Skald. 7 (1811, 1835); jfr b. Men barnets dagar flyga bort, / .. der står en mö med barm som knoppas. Tegnér (WB) 5: 7 (1822). Fager mö och glädtig pilt. Rydberg Vigg 7 (1875; om barn). Nordenstreng SagMidg. 13 (1923). — jfr FÄST-, GRANNLÅTS-, HERDE-, LÖNSKA-, TJÄNSTE-, UNG-MÖ m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr 2 a). Han går i tanckar som en förlofwad Möö. Grubb 440 (1665). Moogen Möö är ond at wachta. Dens. 531. Den mö är ej godt att gilja, som har en annan i sinn. Granlund Ordspr. (c. 1880). Gamla käringar ha ock varit mör. Därs.
b) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: (ngns) älskade l. käresta l. fästmö o. d.; jfr FLICKA, sbst.1 3, JUNGFRU 2 a. Serlachius Drått. 7 (1719). (Fritiof till Ingeborg:) O den som nu med dig fick dö, / och segrande till Gudar fore / i famnen på sin bleka mö! Tegnér (WB) 5: 44 (1824). Gullberg Kornbr. 74 (1942).
c) i utvidgad anv. (jfr d).
α) (†) jur. om ogift kvinna i allm. Flintberg Lagf. 2: 3 (1797). Schrevelius CivR 3: 6 (1849). 2NF 9: 1139 (1908).
β) (i sht skämts.) övergående i 2; i sht i sådana uttr. som gammal (l. bedagad o. d.) mö, om äldre ogift kvinna; jfr FLICKA, sbst.1 2. En gammal mö. Schultze Ordb. 3131 (c. 1755). Af Möar hvilken tandlös hop / Jag mot mig rusa ser! Kellgren (SVS) 2: 26 (1779). Stiernstolpe Blumauer 158 (1825: bedagad). PT 1901, nr 264, s. 2.
d) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr c), dels om övernaturligt, kvinnligt väsen, gudinna o. d., dels om (personifikation av) land, bön o. d. Stiernhielm Fägn. 49 (1643, 1668; om kariterna). Minnets Möjor. Gyllenborg Skald. 28 (1798; om muserna). Sångens Mö. Tegnér (WB) 2: 71 (1811). Stego Ingborgs böner, / bleka mör, mot Valhall. Därs. 5: 76 (1825). Italia, söderns stolta mö. Böttiger 1: 233 (1856). Lindquist Galdr. 21 (1923). jfr BÄRGS-, DIKT-, SKÖLD-, SÅNG-MÖ m. fl.
2) kvinna som icke haft könsumgänge med ngn, jungfru (se d. o. 3). Visb. 1: 29 (1572). Hon skulle sagt .. att dhenna sin styfdotter, som Östen först hade till ächta, skulle dödt möd. HärnösDP 1693, s. 20. Gnägga hästarne i brudstassen, så betyder det att bruden inte är mö. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 334 (1864). Kränka en mö. Östergren (1932). Hesslander Kvinn. 109 (1944). — jfr KLOSTER-MÖ. — särsk.
a) i ordspr. (jfr 1 a). The ähre icke alle möer som haffue degligit håår. SvOrds. C 4 b (1604). jfr (ironiskt): Farer sachta med möen hon går med harrans barn. Därs. A 6 a.
b) (numera bl. tillf.) om nunna; förr äv. i uttr. Guds mö. Gudz Möer. Schroderus Os. 2: 469 (1635). Dokade möjor. CFDahlgren 1: 302 (1835).
3) om ogift kvinna i viss underordnad l. tjänande ställning. — jfr FRUSTUGU-MÖ.
a) (numera bl. ngn gg, arkaiserande, om forn- l. medeltida förh.) uppvaktande, ogift dam (av hög börd) vid hov l. hos furstlig l. annan mycket förnäm dam; tärna; äv. i utvidgad anv., om nymf i en gudinnas följe o. d. (jfr 1 d); jfr JUNGFRU 5 a. Frughan sitter ij lofftet / och lærer hon sina mör. Visb. 1: 64 (1573). Diana med sina Möijor. Bliberg Acerra 165 (1737). Finare ull .. kunde hovets möjor aldrig spinna. Högberg Storf. 140 (1915). jfr BRUD-, KAMMAR-MÖ.
b) (†) tjänarinna, tjänsteflicka; jfr JUNGFRU 5 b. Spegel 305 (1712). (Bondens) Gumma stickar, spinner, syr, med sina Möjor kring. Liljestråle Fid. 936 (1772, 1797).
Ssgr: A: (1) MÖ-BARN. [fsv. möbarn]
1) (i ålderdomligt spr.) flickebarn; äv. om ännu ofött barn av kvinnligt kön; förr äv. i uttr. gå med möbarn, vara havande med flickebarn; jfr barn I 1 d α. LPetri 3Post. 49 b (1555). The ther gå med möbarn. BOlavi 159 b (1578). Bååth NordmMyst. 190 (1898).
2) (†) utomäktenskapligt barn; jfr 1 c α. Nordforss (1805). Meurman (1847).
(1, 2) -BLOMMA, r. l. f. [jfr t. dial. jungfernkraut, jungfer, madame, schwizermaidle, kornvallmo; jfr äv. t. dial. magte, magt, mag, mägi(bluem), (korn)-vallmo (av fht. mago, vallmo, besläktat med -mo i vallmo)] bot. om (arter av) släktet Glaucium Tourn. (med lätt avfallande foder- o. kronblad); särsk. om arten Glaucium luteum Scop., strandvallmo. Fries BotUtfl. 3: 222 (1864). Andersson ElFl. 66 (1867; om släktet). Krok o. Almquist Fl. 1: 95 (1905; om arten).
(2) -BRUD. (mö- 1704. möja- 1642) (†) brud som är mö; äv. bildl. JBureus (1642) i 3SAH 23: 363 (bildl., om vishetslära). Rosenfeldt Vitt. 214 (1704).
(1) -FOLK. (†) koll.: (unga) ogifta kvinnor, flickor. Lucidor (SVS) 249 (1672). Brobergen 21 (1691, 1708).
(1) -FOSTER. (tillf.) eg.: foster av kvinnligt kön; bildl., om litterärt alster; jfr foster 4 e. Bureus KonStyr. A 5 b (1630; om Konungastyrelsen).
(1 (c), 2) -GRÖT. (i sht förr) gröt som ätes (åts) vid gästabudet på mökvällen; jfr -välling. MoralRimB 47 (1758). Fatab. 1907, s. 146 (fr. Gotland).
(1 (c), 2) -GUBBE. (-gubb) [sv. dial. mögubbe] (†) gammal ungkarl; jfr -gumma. Lefua mögubb all sin tid. Wallenberg (SVS) 1: 26 (1764).
(1 (c), 2) -GUDINNA. (†) om ung, ogift kvinna; jfr gudinna 2. Lucidor (SVS) 163 (1671).
(1 (c), 2) -GUMMA, f. (†) gammal ungmö; jfr -käring. Atterbom Bref 210 (1825).
(2) -HINNA, r. l. f. (numera föga br.) anat. mödomshinna. Sönnerberg Loder 554 (1799). Björkman (1889).
(1 (c), 2) -HIPPA, r. l. f. (vard. l. skämts.) fest för (ung) kvinna som skall gifta sig (anordnad dagen l. ngn av de närmaste dagarna före bröllopet). DN(A) 1932, nr 43, s. 10.
(2) -JORD. (†) oberörd, icke (förut) odlad jord, jungfrulig jord; jfr jungfru-jord 2. NorrlS 1—6: 52 (c. 1770).
(1 (c), 2) -JUNGFRU. (†) mö (se d. o. 1); i sht i uttr. gammal möjungfru, gammal ungmö; jfr -käring. En gammal möjungfru hånas. HTSkån. 4: 83 (1817). Rääf Ydre 1: 96 (1856).
(2) -KRÄNKA, v. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) beröva (kvinna) mödomen gm samlag utanför äktenskapet, förföra (jungfrulig kvinna). BtFinlH 2: 37 (1544). Högberg Vred. 3: 360 (1906).
(2) -KRÄNKAN, f. [senare ssgsleden vbalsbst. till kränka, v.2] (†) mökränkning. Rääf Ydre 3: 150 (i handl. fr. 1597).
(2) -KRÄNKARE. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) jfr -kränka. ÄARäfst 187 (1596).
(2) -KRÄNKE, n. [senare ssgsleden vbalsbst. till kränka, v.2; jfr gifte] (†) mökränkning; i uttr. göra l. bedriva ett mökränke. Ett Mökrenke han hade giord. GöstringDomb. 8/7 1602. VRP 10/10 1615 (: bedreff).
(2) -KRÄNKNING. (mö- 1538 osv. möe- 1615) (numera bl. arkaiserande, i sht om ä. förh.) samlag med en intakt kvinna utanför äktenskapet; förr äv. i uttr. göra mökränkning (med l. på en kvinna) l. bedriva mökränkning. BtFinlH 2: 10 (1538). Petreius Chrön. 112 (1611: ). Schroderus Os. III. 1: 243 (1635: bedrifwit). ÅngermDomb. 1647, s. 85 (: medh). Levander Brottsl. 71 (1933; om ä. förh.).
Ssg: mökränknings-sak. (förr) rättegångssak angående mökränkning. RP 6: 148 (1636).
(1 (c), 2) -KVÄLL. (mö- 1558 osv. möe- 1645. möje- 15621739. möjo- 1668) [sv. dial. mökväll] (i sht om ä. förh.) kvällen (stundom äv.: dagen) före en (ung) kvinnas bröllop; äv. om gästabud som hålles (hölls) denna kväll (i bröllopsgården för den blivande brudens släktingar o. vänner); förr äv. i uttr. resa uti mökväll, resa till dylikt gästabud; jfr sven-kväll. KryddRSthm 1558—59, s. 309 (om kvällen). LPetri KO 54 b (1571; om gästabudet). Han haf(ve)r reest .. Lögerdagzafftonen uthj möÿequäll. VDP 1668, s. 184. VgFmT II. 10: 100 (1909; om dagen). EtnolStHammarstedt 131 (1921). särsk. (†) i utvidgad anv., om brudstugugång; i sht i uttr. gå mökväll, ”gå brudstuga”. EtnolStHammarstedt 130 (1743). Därs. 131 (1813).
Ssgr (om ä. förh.): mökvälls-gröt. (†) mögröt. MoralRimB 47 (1758).
-gång. brudstugugång. EtnolStHammarstedt 131 (1813).
-kappa, r. l. f. kappa som av blivande brudar bars vid mökvällsgång (o. som tillhandahölls av församlingens kyrka). EtnolStHammarstedt 130 (1767).
-kåpa. (-kopor, pl.) (†) mökvällskappa. EtnolStHammarstedt 131 (1800).
(1 (c), 2) -KÄRING. [sv. dial. mökäring] (numera bl. mera tillf. i fråga om ä. förh.) gammal ungmö. Lucidor (SVS) 253 (1672). Att ey hålls för wärre Skrömt (dvs. omen) än när man en Möökiäring seer. Dahlstierna (SVS) 295 (c. 1696). FolklEtnSt. 2: 18 (1917; om ä. förh.).
(1 (c), 2) -PIGA. [sv. dial. möpiga] (†) (gammal) ungmö. Lucidor (SVS) 321 (1673).
(1 (c), 2) -SEXA. [jfr sven-sexa] (mera tillf.) möhippa. Klint 971 (1906).
(1, 2) -SJUKA. [jfr t. jungfernsucht] (†) bleksot (se d. o. 1). Möller (1807).
(2) -SKÄNDARE. (numera bl. ngn gg, arkaiserande) = -kränkare. VDAkt. 1670, nr 89.
(1 (c), 2) -TANT. (†) ogift tant. Ekmanson Sterne 1: 75 (1790).
(1 (c), 2) -VÄLLING. (förr) jfr -gröt. (Forssell o.) Grafström 106 (1832; fr. Blekinge).
B (†): MÖE-KRÄNKNING, -KVÄLL, se A.
C (†): MÖJA-BRUD, se A.
(1, 2) -DANS. [jfr ä. d. jomfrudans] dans som dansades av en (okränkt) ungmö. Nu skall du (dvs. liten Kerstin, som beskyllts för okyskhet) dansa en möjadans för mig (dvs. fadern). SvForns. 1: 338.
(2) -SON. son av en mö; om Jesus. Bureus NordlLej. 130 (1644).
D (†): MÖJE-AFTON. (miöije-) gästabud som hölls på mökvällen. VinkällRSthm 1590.
-KVÄLL, se A.
E (†): MÖJO-KVÄLL, se A.
Spoiler title