SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
REN re4n, adj. -are ((†) superl. -st Lucidor (SVS) 279 (1672), Rydberg Faust 87 (1876)). adv. -T (LPetri 2Post. 318 a (1555) osv.); förr äv. = (i bet. 6 g δ; HSH 36: 243 (1580), OxBr. 5: 442 (1627); jfr anm. nedan).
Anm. Ss. predikativ brukas, i stället för böjd form av adjektivet, dels (numera nästan bl. i förb. göra ren; se 3) adv. ren, t. ex. Personer .. som Gatorne .. reen hålla skole. Berchelt PestOrs. B 5 a (1589). Man tvättade .. ren gamla pergamentsblad. NIllT 1897, s. 66. Göra ren glasburkar. Edqvist Penelope 65 (1951); dels (numera nästan bl. i förb. skriva rent, se 15 b) adv. rent, t. ex. Låthe dem (dvs. koncepten) .. reentt skrifue. AOxenstierna 2: 712 (1624). Hållit reent Bord-Servisen. HovförtärSthm 1693 A, s. 2313. Att hela Kibunzibyn .. sopades rent från avgudar. DagbrKongo 274 (1911).
Ordformer
(ren (-ee-, -nn) 1523 osv. rener 1737)
Etymologi
[fsv. ren; jfr dan. o. nor. ren, isl. hreinn, got. hrains, t. rein; av ett urgerm. hraini-, sannol. till en ieur. rot kri, sålla, skilja, som bl. a. föreligger i lat. cribrum, sikt, lat. cernere, skilja, sikta (jfr EXKREMENT, EXKRET, KRITA, sbst.), gr. κρίνειν, skilja (jfr KRITISK)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A. i mera eg. anv. 1) fri från främmande beståndsdelar; särsk. om metall (b), födoämne l. dryckesvara (c). 2) fri från inblandning av icke önskvärda beståndsdelar; särsk. om vatten (a), luft (b), frö (c). 3) fri från smuts l. damm l. fläckar o. d.; särsk. om lokal l. plats (c), tonnage l. skeppsfart (f), i uttr. ren hand o. d. (g α), ren mun o. d. (g β). 4) ogrumlad, klar; särsk. om vätska, brunn o. d. (a), is, spegel (b), himmel, väder (c), färg (e), hy o. d. (f), öga, ansikte o. d. (g). 5) allmännare: fri från förekomsten av ngt visst; särsk. om frihet från is (a), grund (b), ogräs (d), skadedjur, ohyra (e), folk av icke önskvärt slag, fientliga trupper o. d. (f), utväxter, skal, hölje o. d. (j). 6) tom o. d. Härunder bl. a.: göra rent hus l. bord (c), oskriven, otryckt (e), ”pank” (f).
B. oeg. l. bildl., med jämförelsevis nära anslutning till 1. 7) fri från främmande, mer l. mindre konkreta element l. drag; särsk. om färg (b), ras (c), språk (d), ljud (e), rim (f). 8) om linje, figur, form o. d.: redig, klart markerad. 9) fri från främmande stilelement. Härunder bl. a. i sådana sportuttr. som rent slag, ren spark (b). 10) fri från främmande, mer l. mindre abstrakta element l. drag. Härunder: om vinst, förlust: netto (a), icke förenad med villkor, särsk. om löfte (d α), flyttning (d β), som i alla avseenden är (ngt) (f), om förnuft, kunskap, motsatt: empirisk, relativ (h), om vetenskapsgren, motsatt: praktisk, tillämpad (i), om konst: abstrakt (j). 11) i attributiv anv., övergående i bet. av ett allmänt förstärkningsord. 12) ss. adv.: fullkomligt, totalt, faktiskt.
C. icke behäftad med fel o. d. 13) fläckfri, oklanderlig, korrekt, riktig; särsk. om religiös förkunnelse l. lära (a), språklig framställning (b), ed (e), spel (g α). 14) om uttal l. läsning. Härunder bl. a.: tala rent (b), läsa rent (c). 15) om det yttre skicket av ett utfört arbete. Härunder bl. a.: skriva rent (b).
D. om rituella, sexuella o. moraliska förhållanden. 16) icke rituellt oren. 17) icke befläckad gm könsumgänge. 18) moraliskt fläckfri o. d.
E. oeg. l. bildl.: ogrumlad o. d. 19) om ton, klang, stämma: klar, utan falska toner o. d. 20) om glädje, nöje, njutning.
F. oeg. l. bildl.: klar, tydlig. 21) om tal l. uttal l. röst. 22) om yttrande l. framställning (med avs. på innebörden). Härunder bl. a.: tala rent språk o. d. (a), (o)gilla högt och rent (d), om bekännelse: som göres oförbehållsamt (e). 23) i ett redigt o. klart tillstånd; särsk. om ngns huvud l. förstånd (a), tanke o. d. (b), i uttr. saken är ren, få ren sak med ngn (c α), på ren fot (c β). 24) på det rena.
G. i oeg. l. bildl. anv. av 5. 25) fri från ngt visst; särsk. om frihet från sjukdom l. smitta (a α), skuld till viss gärning (a β), anklagelse, misstanke (a γ), synd (a δ), i uttr. rent samvete o. d. (a ε). 26) om väg, rörelse, fortgång: fri, ohämmad, obehindrad.
H. 27) rent ut. 28) rent av.
A. i mera eg. anv.
1) om materiellt ämne: som icke innehåller andra beståndsdelar än dem som huvudordet anger, fri från främmande beståndsdelar l. tillsats av ngt slag; oblandad; utan bestämd avgränsning från 2; jfr 5. Rent ylle. Hiärne Förb. 13 (1706). Svafvel. .. Är af gul färg, då det är rent. Wallerius Min. 206 (1747). Ren syra. Starck Kemi 118 (1931). — jfr OREN. — särsk.
a) i uttr. kemiskt (äv. tekniskt) ren; äv. anslutet till 2; jfr 3 b, 25 b. Kemiskt rent vatten. Almroth Kem. 184 (1834). Tekniskt ren. TT 1901, K. s. 26. Den .. kemiskt rena metangasen. Bolin OrgKemi 14 (1925).
b) om metall; särsk. om ädel metall: gedigen, äkta. Lagförsl. 418 (c. 1606). En dopskål av rent silver. Böök ResSv. 200 (1924). Rent .. tenn. SFS 1941, s. 1473.
c) om födoämne l. dryckesvara o. d.; ofta: utan tillsats, outspädd, oblandad. Ren choklad, utan fyllning. Reent wijn VarRerV 29 (1538). Ren honung. Sundén (1888). Ett halvt glas ren konjak. Olsson Kated. 196 (1952). jfr NATURREN. särsk. (†) i substantivisk anv., i uttr. en ren, om sup av rent brännvin (utan medicinsk tillsats l. dyl.); jfr KLAR 2 c. (Den sjuke matrosen) åtnjuter .. krut och krossad peppar, upplöste i bränvin, samt en försvarlig ren, att spola halsen med. Sparre Sjökad. 166 (1850).
2) om materiellt ämne: fri från (inblandning av) icke önskvärda (skämmande, ohälsosamma l. i övrigt med hänsyn till ämnets användning olämpliga) beståndsdelar l. partiklar; jfr 1, 5. Vij vele tig .. förmaneth haffve, ath .. (hampan) motte vare reenn och icke så full aff skäffver. G1R 28: 370 (1558). Gruset, som användes, skall vara rent, d. v. s. fritt från lera och jord. Erikson HbSmågatst. 25 (1928). Ett prima mjöl skall lukta gott samt vara rent och torrt. StKokb. 11 (1940). — jfr HALV-, HEL-, KOL-, O-, SLAGG-REN. — särsk.
a) om vatten l. (mera tillf.) annan vätska: fri från smuts l. grums o. d., icke smutsig; stundom: frisk; äv. övergående i bet.: klar (jfr 4); särsk. om tvätt- l. badvatten: vari ingen förut tvättat sig resp. badat. Ebr. 10: 23 (NT 1526). En skopa rent vatten. Johnson Här 50 (1935). — jfr KRISTALL-, KÄLL-REN. — särsk.
α) i ordspr. Gott är sigh j rent watn skölia. SvOrds. A 7 b (1604). Slå icke vth thet skittna watnet, för än tu får thet rena. Därs. C 1 b. Man hämtar inte rent vatten i dyngpölen. SvOrdspråksb. 60 (1865).
β) [jfr t. vom reinsten wasser] (vard. o. i vitter stil) i det bildl. uttr. av renaste (förr äv. rent) vatten, betecknande att ngn l. ngt i ordets fullaste mening är ngt, fullblods-, ”ren” (jfr 10). Fem konservativa af rent vatten. Hellberg Samtida 7: 49 (1872). Pehr Tham .., en typisk rudbeckian och göt av renaste vatten. KyrkohÅ 1933, s. 131.
b) om luft; särsk.: icke skämd l. förpestad l. illaluktande l. unken, frisk; äv. övergående i bet.: klar (jfr 4 c). Fjälltrakternas rena luft. En Reen, Klar, Lustigh och liwfligh Lwfft. L. Paulinus Gothus Pest. 67 a (1623). Där, som luften ej är ren, utan upfyld med ångor af något förrutnat och stinkande. Duræus Naturk. 94 (1759). Spong Sjövinkel 7 (1949). Nattens rena luft. Moberg Nybygg. 595 (1956). — särsk. bildl.
α) (i sht i vitter stil) i fråga om andan l. stämningen l. atmosfären ngnstädes o. d.; jfr LUFT, sbst.2 3 e. Allt renare .. blir den ortodoxa luften (inom kyrkan). Forssell Stud. 1: 117 (1875). (Hans stolthet) gjorde luften ren omkring honom. Edqvist AngelTer. 206 (1953).
β) [jfr t. die luft ist rein] (vard.) i uttr. luften är ren o. d., det är ingen fara förhanden, det synes icke ngt misstänkt, ”kusten är klar” l. dyl. Kukko var herr Stens slugaste spejare, som alltid sändes förut att rekognoscera om luften var ren, när något streck var å bane. Topelius Vint. III. 1: 55 (c. 1865, 1896). Ekström FyrbSherlH 63 (1932).
c) om frö, säd o. d.: fri från frön av främmande slag (särsk. ogräsfrön) l. föroreningar o. d. Rent utsäde. HH XI. 1: 51 (1530). Det Kornet, som här (i Alböke socken) växer, faller gemenligen ganska rent och stridt; men Rågen .. små och svindelblandad. Åhstrand Öl. 97 (1768). Lindberg Svagdr. 15 (1892).
d) (†) bärgv. i utvidgad anv., om masugnsgång: som ger en fullgod, från slagg o. d. fri produkt; i sådana uttr. som ren och skärande gång, skära rent. Rosborg StångjSmid. 4 (1809). JernkA 1843, s. 242.
e) (vard.) i det bildl. uttr. ha (l. föra) rent mjöl l. bröd i påsen (l. skäppan), icke ha gjort ngt som behöver döljas l. som icke tål en undersökning, icke ha handlat orätt l. oärligt (i fråga om ngt visst); se för övr. BRÖD 1 f, MJÖL 1 b γ, PÅSE, sbst. 1 h β. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nilsson HistFärs 186 (1940).
3) om person l. föremål l. plats (med tanke på det yttre utseendet): fri från smuts resp. damm l. matrester l. fläckar l. skämmande beläggning (t. ex. av rost) o. d., icke smutsig l. nersmutsad l. fläckig l. dammig; om kläder, duktyg, servis o. d. ofta liktydigt med: tvättad resp. diskad o. därefter icke använd, nytvättad. Vara ren om händerna. Tvätta sig ren. Hon var skinande ren. Så snart de hade ätit sillen, sattes det in rena tallrikar. Den här koppen har du inte diskat ren! Bädda med rena lakan. Dukarna på borden voro oklanderligt rena. Sätta på sig ett rent förkläde. Ta på sig rena underkläder. Klänningen är alldeles för ljus, den håller sig inte ren mer än en dag. Gör skorna rena först, innan du sätter på skokrämen! Fönstren voro långt ifrån rena. (Josef från Arimatea) swepte .. (Jesu kropp) j it reent linnet clädhe. Mat. 27: 59 (NT 1526). (Klockaren skall) frambära Kärillen på altaret till mässone wäl rena och skurade. KOF II. 2: 255 (c. 1655). En ren skjorta. Ekelund Fielding 195 (1765). Tänk så lätta de voro att hålla rena de där vaxduksremsorna! Sjödin StHjärt. 4 (1911). Hon höll barnen snygga och rena. Moberg Sömnl. 224 (1937). Hon var hel och ren. Hedberg Blomb. 241 (1953). Något att tvätta rent såret med måste vi .. ha med oss. DN(A) 1954, nr 26, s. 7; jfr 5. — jfr NY-, O-REN. — särsk.
a) i ordspr. (stundom tillika med tanke på viss bildl. anv. av ordet). Reent är snart twättadt. Grubb 682 (1665). Äta litet och ligga rent gör en sund kropp. Wensell Ordspr. 83 (1863).
b) i uttr. kemiskt ren, absolut ren; jfr 1 a. S. k. ”kemiskt ren bomull”. LbKir. 1: 494 (1920).
c) om rum, lokal, hus, plats utomhus, torg, gata o. d.: fri från smuts l. damm l. skräp o. d. Göra, hålla rent. Göra rent efter sig. Göra rent till julen. Hålla gatan ren. Mwnkome[n] skal sæyes til at the skwle gøre rene syne gatwr. OPetri Tb. 18 (1524). Ther någre finnes, som icke vele holle reent för sine husz och opå the platzer, som them bör att holle reent, the samme skole bliffve straffede. G1R 27: 89 (1557). Jag förtror eder den syslan, at städa och göra rent öfver alt. Lagerström Molière Gir. 56 (1731). Ett rent och snyggt, fastän kallt och ohemtrevligt rum. Rogberg Två 109 (1929). — särsk. (i sht vard. o. i vitter stil) bildl. (jfr g), i uttr. (först) sopa l. göra rent för (sin) egen dörr o. d., först (dvs. innan man ger sig till att kritisera andra) rätta till sina egna fel l. fria sig själv från misstankar l. beskyllningar l. göra vad som ankommer på en själv o. d.; jfr DÖRR 3 e. Gör först rent för thin dör. SvOrds. A 8 a (1604). Landgren Ordspr. 156 (1889).
d) i n. sg. obest. (utan artikel) i substantivisk anv.: nytvättade, rena kläder (särsk. underkläder); äv.: rent sänglinne. Sätta l. ta rent på sig. Nordforss (1805). ”Skönt att få litet rent på sig” — sa' sotarpojken, vände skjortan på julafton. Holmström Sa' han 71 (1876). Johnson Här 32 (1936).
e) (vard., mera tillf.) om person, i uttr. ren av sig, renlig av sig. Östergren (1936).
f) sjöt. i utvidgad anv., om tonnage, skeppsfart o. d.: som för resp. varvid det föres sådan last som icke förorenar l. eljest invärkar på lastrummet, så att därigm efterföljande lastning försvåras; motsatt: smutsig. SvUppslB (1935). Ren fart. GHT 1937, nr 66, s. 14.
g) i vissa bildl. uttr. (jfr c slutet samt 18).
α) [jfr motsv. uttr. i t.] (i vitter stil) ren hand l. rena händer o. d., symboliserande moralisk renhet l. oförvitlighet l. rent samvete o. d.; särsk. i uttr. ha rena händer, vara oskyldig l. utan fläck o. d.; jfr HAND 11. Then som rena hender haffuer, warder stark bliffuandes. Job 17: 9 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Reen hand går genom alle landh. SvOrds. C 1 a (1604). Ransaken, dödlige! edra syften / .. Och rena händer och hjertan lyften / Till den, som vet hvad i menskan är. Wallin Vitt. 1: 50 (1839). Det lyckades .. Svante Sture att i den grannlaga ställning, der han befann sig, behålla sin hand ren. Svedelius i 2SAH 51: 168 (1875). Östergren (1936).
β) [efter ä. t. reinen mund halten o. d., hålla tyst med ngt] (†) hålla l. hava (en) ren mun l. hålla sin mun ren l. munnen ren o. d., hålla tyst med ngt (som icke får yppas); ngn gg allmännare: icke försynda sig l. förgå sig med sitt tal o. d.; äv. i det imperativiskt brukade uttr. ren mun! håll tyst! Dee skole hålla een reen munn, intett för någon upteckia, anten dett ähr med skiämpt eller alffvar sakt. RP 7: 477 (1639). (Han) torde råka i stort ansvar hos Florindo, om han ej höll sin mun ren. Weise 1: 34 (1769). ”Ni har ingen ren sjömans-mun i natt, kapten”, sade den gamle. Runeberg 4: 172 (1833). Ren mun, min onkel, ej ett ord nu mera! Dens. 6: 95 (1862).
4) ogrumlad, klar, genomskinlig o. d.; äv. i bild; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till annan bruklig anv. av ordet, särsk. 2, 3, 5, 18.
a) om vätska, brunn, källa o. d.: klar, genomskinlig; utan bestämd avgränsning från 2 a. När blodet (vid åderlåtning) bliffuer klart, tunt och reent, må ådren wel tilbindas. Berchelt PestBeg. B 2 b (1588). Känn, hur hennes (dvs. den heliga källans) rena våg / svalkar dig. Rydberg Dikt. 1: 10 (1877, 1882).
b) om is, förr äv. om spegel: (utan fläckar l. blåsor l. dyl. o.) klar. Tagh Psaltaren för tigh, så haffuer tu een skön, klar, och reen speghel, then tigh vthwisar hwadh Christenheten är. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Östergren (1936).
c) om himmel, förr äv. väder o. d.: fri från moln l. dis, klar o. d.; om luften l. etern: klar, genomskinlig o. d. (i denna anv. utan bestämd avgränsning från 2 b). En ren och klar himmel. Högt uppe i den rena etern. Quensel Alm(Gbg) 1718, s. 40. Än synes himlen ren, / Än gömes han i moln. Kolmodin QvSp. 2: 326 (1750). Vnder rent och vackert väder. ÅgerupArk. Brev 18/12 1753. En .. klar vårdag med ren himmel. Hedberg DockDans. 218 (1955).
d) om lysande kropp (sol, måne, stjärna) l. ljus l. sken o. d.: icke bortskymd l. fördunklad av ngt; klart strålande l. lysande, klar; förr äv. om eld l. brand o. d.: som brinner med ofördunklad l. klar låga l. glöd. Til at blåsa Askan aff Luntan .. blåsz (man) på henne en gång .. at Branden blifwer reen. Söderman ExBook 50 (1679). För öfrigt äro ej alle Cometer af lika utseende, utan somlige äro helt rena, andre ruggige, eller ock med en lång svans. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 69 (1775); jfr 5, 8. Hell, morgonstjerna, mild och ren. Runeberg 4: 32 (1857). Det ljuset (som tycks utgå från människor med själsstyrka) .. / .. är rent och starkt som junidagen. Silfverstolpe Heml. 10 (1940).
e) om färg o. d.: icke grumlig, klar; jfr 7 b. Hogarth är en utmärkt kolorist med förkärlek för rena, lysande färger. Lindblom Rokokon 80 (1929). HantvB I. 1: 9 (1934). — jfr FÄRG-REN. — särsk. (†) med anslutning till 22, i sådana bildl. uttr. som måla ngt med rena färger, framställa ngt klart, tydligt (o. oförbehållsamt); giva ngn en ren färg på ngt, ge ngn klart besked om ngt; jfr FÄRG, sbst.1 2 a α. Hr Lieutenanten beder, det Insp: Hultman vill gif(v)a honom en ren färg på saken antingen han vill blif(v)a vid stämningen el(ler) afbida någon annan. VRP 8/3 1729. Jag hela handlen vil med rena färgor måla. Kolmodin QvSp. 1: 202 (1732).
f) om ngns hy, förr äv. om person l. ngns kropp med tanke på hudens utseende: fri från kvisslor l. pormaskar o. d.; ljus, klar; i sht förr äv.: glänsande; jfr g. (Israels) Nazareer woro renare än sniö, och blankare än miölck. Klag. 4: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: mer glänsande än snö); jfr g. Ja mycket meera see (de unga männen) vppå een nättan drächt / Een skär och reenan Kropp (hos flickan) än på förnemblig Slächt. CupVen. A 5 a (1669). Under ett lätt puderlager var hennes hy mjäll och ren. Moberg Rosell 176 (1932).
g) (i sht i vitter stil) om ett klart l. glänsande utseende hos ngt (ngns öga l. ansikte l. panna l. en blomma), med tanke tillika på vissa abstrakta egenskaper (renhet, oskuld, klarhet) som ett dylikt utseende anses återspegla.
α) om öga, blick o. d.: klar l. lysande l. glänsande; oftast med mer l. mindre tydligt framträdande bibet. av: som strålar av renhet l. oskuld (jfr 18) l. är oförvillad (jfr 23). (Den vise) som utan fördom skådar naturen med et så rent öga. Thorild (SVS) 1: 314 (1778). Hans blick som ett helgons var ren. Wennerberg 1: 139 (1881). Siwertz Förtr. 6 (1945).
β) om ngns ansikte l. panna: fri från allt sådant som ger ett mörkt o. dystert utseende, ljus; som återspeglar ett ljust o. rent sinnestillstånd; öppen, frimodig. Widegren 895 (1788). Sjelfva det rena ansigtet bäres ofta af en bedragare. Björn FörfYngl. 7 (1792). Med uppbrottstecknet på din rena panna / du låser, ungdom, lugnt det rum, som gömmer / leksakerna och hägnade idyller. Silfverstolpe Heml. 31 (1940). jfr MARMOR-REN.
γ) om blomma: som har klara, ljusa färger (i sht vit färg) o. därigm ger samma intryck som ngt skinande rent (i bet. 3). Aldra renste Lillier. Lucidor (SVS) 279 (1672). Renast av allt äro de svenska ängsblommorna. Böök ResSv. 101 (1924).
5) allmännare, om föremål l. plats o. d.: helt fri från förekomsten av ngt visst, särsk. av ngt som belamrar ngt l. är till hinders l. skada l. är olämpligt l. odugligt med hänsyn till användningen l. av annan anledning icke är önskvärt; dels i förbindelse med bestämning inledd av prep. (från l. för, förr äv. av) som anger det varifrån ngt är fritt, dels (pregnant) utan dylik bestämning (i denna senare anv. ofta utan bestämd avgränsning från 24). At bothnnen och gruffuon är clar och reen. G1R 9: 257 (1534). Tå Christus lärde vthi .. (Jerusalems) Tempel, war thet så aldeles skärt och reent ifrån affgudiske målade eller vthskurne Beläten, så at (osv.). Schroderus Os. III. 2: 288 (1635). Katrina .. blottade såret, sköljde det rent från blod. Almqvist Grimst. 30 (1839). Han spände av sina skidor och strök dem rena. Ahlman HändSpel. 59 (1917). — särsk.
a) i sht sjöt. om sjö, hav, farvatten: fri från is, utan ishinder, isfri; öppen; särsk. dels i uttr. sjön är l. går resp. blir ren, dels (i sht förr) i opers. sats. G1R 13: 41 (1540). Vij achte förtöffve her opå Ålandh, till thess Stocholms skäregårdh bliffver reenn, att vij kunne genest komme heden och till Stocholm. Därs. 26: 232 (1556). Vår å är ren ifrån is. Porthan BrSamt. 1: 218 (1797). Vid Harnäs bruk, som är beläget tätt bredvid hafvet, var rent så långt man kunde se. Forsström Dagb. 25 (1800). Så länge som sjön gick ren, måste de fortsätta. Lagerlöf Kejs. 276 (1914). — jfr O-, SEGEL-, SJÖ-REN.
b) i sht sjöt. om farvatten, havsbotten, kust: fri från klippor l. skär l. grund o. d. G1R 19: 36 (1548). Kusten af Patagonien är i allmänhet ren utom närmast land. Skogman Eug. 1: 84 (1854). Den rena inseglingsrännan från hafvet (vid Sandhamn). SFS 1883, Bih. nr 2, s. 15. Dahlgren o. Richter SvSjökart. 12 (1944). — särsk.
α) (†) i uttr. ren sjö, sjö som är helt fri från känning med land, från uddar o. öar o. d., fritt vatten, öppen sjö. Så snart .. Peter Hapanein fick bönderne vt på rene siön. BtFinlH 3: 408 (1558). Där en reen siö är af paar tusende mijl. Hiärne 2Anl. 193 (1706).
β) (vard., i sht i sjömansspr.) bildl., i uttr. som beteckna att ingen fara är förhanden l. att intet misstänkt synes o. d.; särsk. farvattnet är rent, ”kusten är klar”. Ä' farvattnet rent? Jolin Barnhusb. 40 (1849). I rent vatten och med tullsnokar .. utom prejhåll var .. (skepparen på Ceres) den fryntligaste själ, som vaggat på ett däck. Siwertz Ung 167 (1949); jfr f.
c) jäg. om håll (se HÅLL, sbst.1 VII 2 a): fri från sådant som skymmer sikten (buskar, kvistar o. d.). Schröder MinnSkog. 178 (1888). Möllersvärd UpplJaktst. 38 (1917). — jfr OREN.
d) om odling, trädgårdsgång o. d.: fri från ogräs. Gångar, sängar, trän, han håller rena. Franzén Skald. 3: 36 (1829). Potäterna (stå) nu (efter rensning o. harvning) så rena, som man någonsin kan önska. QLm. 1: 27 (1833). Hedberg DockDans. 56 (1955). jfr (†): Wil man .. såå Rofwefröö på Åker godh löös Grund, så tarfwar man then intet diupt vpkiöra, vthan vppe til reent tilreddan. Risingh LandB 61 (1671; bet. oviss). — jfr OGRÄS-REN.
e) fri från skadedjur o. d.; numera bl. i förb. med bestämning som anger varifrån ngt är fritt l. i sammanhang där detta klart framgår.
α) om person: fri från ohyra. (Skjutspojkarna) äro sällan rena. Almqvist Går an 48 (1839). Hålla sig ren i håret. IllSvOrdb. (1955).
β) om plats o. d.: fri från skadedjur l. farliga djur. (Vesslan) håller lador, logar, och kornbodar rena för råttor och möss. Nilsson Fauna 1: 165 (1847). Jahn DjurJägL 9 (1909).
f) om plats l. trakt l. farled o. d.: fri från folk av icke önskvärt slag (t. ex. fiender, rövare o. d.) l. från fientliga trupper l. fartyg o. d.; numera bl. i förb. med bestämning som anger varifrån ngt är fritt l. i sammanhang där detta klart framgår. G1R 1: 119 (1523). Forschaffe .. att alle landzvägar för alle schadelige och mistenkte personer rene och sächre holdne blifva schole. RA I. 1: 287 (1540). Att hehla landet är .. rent af Ryssar. KKD 8: 164 (1700). Under det en flotta af 36 till 40 linieskepp hölle sjön ren och skyddade Svenska kusterna, skulle (osv.). Malmström Hist. 1: 140 (1855). Härvid kunna stridsvagnsbesättningarna hjälpa varandra genom att med kulspruteeld .. hålla rent från fiender på och intill vagnarna. SoldIPans. 1944, s. 320.
g) (i fackspr., numera mindre br.) om träd l. skog: kvistfri (se d. o. 1), kvistren (se d. o. 1); om timmer, virke, bräder o. d.: som är utan kvistar l. knastar, kvistfri (se d. o. 2), kvistren (se d. o. 2); som har en slät o. jämn yta. Kiöpt bräder fijna och reena. VDR 1689, s. 593. De rakaste, renaste och högsta ekar. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 153 (1857). Kvistfria och rena plankor. TT 1927, Allm. s. 55. — jfr HALV-, HEL-, KVIST-REN.
h) (i fackspr.) om kant l. snittyta l. snitt: som är utan ojämnheter o. d. Diamanter, / Som skifta prächtig eld, och visa rena kanter. Kolmodin QvSp. 1: 491 (1732; bet. ngt oviss). Ett rent snitt. AHB 108: 43 (1881). Juhlin-Dannfelt 131 (1886).
i) (i fackspr.) om ben hos häst: som är utan knutor o. d. Åhstrand Öl. 54 (1768). GHT 1895, nr 260, s. 4.
j) i anv. med nära anslutning till dels 1 l. 2, dels 6, om föremål l. ämne o. d.: varifrån fullständigt avlägsnats sådana delar (t. ex. utväxter, skal, hölje o. d.) som icke höra till föremålet ss. sådant l. som icke äro önskvärda vid viss användning därav; i sht ss. förled i ssgr. Reene Nötter .. Oskalade Nötter. OrdnLilleTull. 1622, s. A 4 b. Tag et stycke rent oxekiött. Warg 62 (1755). ”Rena” lastrum (dvs. utan balkar o. d.). Nilsson Skeppsb. 123 (1932). — särsk. (†) om (handels)gods (med avs. på dess vikt): utan emballage, med avdrag för emballage, netto. Thet väger i rent gods 40. marker. Lind (1749; under netto).
k) närmande sig bildl. anv. (jfr 13, 25).
α) om skriftlig handling: fri från anmärkning l. anteckning som anger viss inskränkning o. d.
α') sjöt. om konossement: som icke innehåller anmärkning mot lasten l. om obetalda avgifter o. d.; om certeparti: enligt vilket befraktaren icke behöver erlägga kurtage l. andra avgifter vid fraktens utbetalning. Lang FinlSjör. 1: 410 (1890). SohlmanSjölex. (1955).
β') om ngns ”papper” l. pass o. d.: som icke innehåller ngt diskriminerande l. ofördelaktigt l. dyl.; företrädesvis om sundhetspass o. d.: fri från anteckning om pest l. liknande sjukdom; jfr 6 e α. Jungberg (1873). SFS 1893, nr 100, s. 30 (om sundhetspass). Man kan .. undersöka hans papper, och de äro näppeligen rena. Hallström G3 58 (1918). jfr OREN.
β) (tillf.) om text: fri (från interpolationer). Att en yngre handskrift företer en från interpolationer renare text än även en betydligt äldre. NBeckman i AlfrIsl. 2: LXXXIX (1916).
γ) (†) i uttr. göra ngns sak ren, framställa ngns sak i fördelaktig dager, fri från sådant som kan störa bilden därav l. dyl. Man (kan) fuller tänckia Ryssernes saak myckit warit vthsmyckiat, oc reen giord för (det engelska sändebudet). Widekindi KrijgH 642 (1671).
6) om plats, område, lokal o. d.: varpå resp. vari det icke finnes ngt, som helt tömts, tom o. d.; om person: som är helt utan ngt visst.
a) om område, fält, tomt o. d.: helt utan byggnader l. träd l. buskar o. d.; varifrån allt röjts undan; kal, bar; om öppen plats o. d. äv.: varifrån alla människor drivits bort, folktom (jfr 5 f); om fält o. d. förr äv.: öppen (jfr 5); äv. i uttr. (göra ngt o. d.) rent för ngt. Förmantes alle som haff[w]e trähus, att de skulle rÿff[w]e och före dem aff och göre tompterne reene. 2SthmTb. 7: 316 (1587). Fienden .. war låckat utur skogarne ut på rena och stora fälten. KKD 3: 64 (c. 1710). En gång hade han med en vagnsskakel gjort rent för folk på en hel marknad. Sällberg Långv. 128 (1894). Rådsherrarna i Wismar hade låtit rödja torgplatsen ren. PT 1916, nr 257 A, s. 3. — särsk. (numera mindre br.) lant. om träda: varpå ingenting såtts ut, som hela året får ligga upplöjd o. bar, som är helträda (motsatt: träda besådd med grönfoder l. dyl., halvträda); jfr 10. QLm. 1: 71 (1833). Hellström NorrlJordbr. 266 (1917).
b) om matkärl, matho o. d.; numera bl. i anv. med klar bibet. av 3; jfr g α, β. Ther inga oxar äre ther är krubban reen. SalOrdspr. 14: 4 (öv. 1536; Bib. 1917: tom). Renlighet är en dygd, sa grisen, slickade mathon ren. Ström SvOrdst. 284 (1929).
c) i (det väsentligen bildl. använda) uttr. göra rent hus l. bord (med ngt) o. d., laga så att ingenting blir kvar (ngnstädes, av ngt), ta bort l. göra slut på allting, ta rubb o. stubb; utrota allt av ngt, helt tömma ngt; se för övr. BORD, sbst.1 5 a β, HUS 4 i. Som Ständerne ännu aldrig någon Riksdag hunnit at giöra rent bord med de företagne ärender, så (osv.). 2RARP 7: 294 (1734). I Reval .. hade den rasande folkmassan gjort rent hus .. ifråga om helgonbilder, altaren, sakramentskärl o. a. KyrkohÅ 1932, s. 288.
d) om föremål l. yta (jfr e): som är utan märken l. tecken.
α) herald. om sköld: som är utan figur o. fältindelning. Uggla Herald. 43 (1746).
β) [jfr motsv. anv. i nor.] (i skildring av ä. förh.) om (svensk l. norsk) flagga: som saknar unionsmärket; jfr 10. En ”ren” svensk flagga. UNT 1905, nr 3003, s. 2.
e) om skrivyta, skrivtavla, pappersark, bokblad l. boksida o. d.: som är utan skrift l. teckning l. tryck, tom; oskriven; otryckt; blank. Någre ark rent Papper. BoupptSthm 14/10 1658. De 4 i Boken rena lemnade paginor. VDAkt. 1793, nr 215 (1791). Östergren (1936). — särsk.
α) (†) om bok: vars blad äro blanka; vari ingenting är skrivet l. tryckt; förr särsk. i uttr. hålla sin anmärkningsbok ren, utan anmärkning; jfr 5 k α β'. BoupptSthm 1/9 1676. Hålla sin anmärkningsbok ren. BerRevElLärov. 1843, Bil. S, s. 104.
β) (numera bl. tillf.) bildl. l. i jämförelse, om skrivtavla (särsk. vaxtavla); jfr TABELRAS. Geijer I. 5: 83 (1811). Din själ vare såsom en ren tafla, på hvilken Herren kan skrifva. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 157 (1865).
f) (vard.) om person: som är helt utan pängar l. tillgångar, som berövats l. förlorat allt vad han äger, ”pank”; äv. i uttr. ren för l. (mindre br.) från pängar. Björkman (1889). Flickor kostar monny, sa vaktman. .. Jag blev ren i går natt. Holmström Däck 27 (1927). När .. (ladugården) var färdig, var Söderströms rena för pengar. Göth 5Stånd. 275 (1936). Rallarminn. 149 (1949: från).
g) ss. adv., i uttr. som beteckna en värksamhet l. ett skeende som resulterar i att intet lämnas l. finns kvar; stundom närmande sig 12.
α) (numera bl. tillf.) dricka rent ut, i sht förr äv. upp l. ur; jfr b. Dricke renth wth. UpplDomb. 2: 8 (1578). Dricka rent uhr. Verelius 183 (1681). (Han) drack det alltsammans rent opp. Eneman Resa 1: 240 (1712). Hallenberg Hist. 3: 365 (1793).
β) äta rent upp; jfr b. (Fåren) vilja ej gärna äta rent opp den föda, som är blandad med träck och orenlighet. Wåhlin LbLandth. 28 (1804). Schulthess (1885).
γ) (†) bekomma ngt rent ut, få ut ngt till fullo. VDAkt. 1689, nr 106.
δ) (†) brinna ren utav, brinna totalt upp; bränna ngt ren i grund, bränna ner ngt totalt. Ändoch iagh gerne hade seedt att staden icke hade mått brinne så reen vdaff. HSH 36: 243 (1580). Hafver han .. tendt elden på hussedh, och dedh reen i grundh brändt. OxBr. 5: 442 (1627).
B. i oeg. l. bildl. anv. med jämförelsevis nära anslutning till 1 (jfr C).
7) med tanke på mer l. mindre konkreta element l. drag (jfr 10): fri från främmande beståndsdelar l. element l. drag, oblandad; som icke innehåller l. vari icke ingår ngt element som icke svarar emot den av huvudordet angivna beteckningen. The Reene Dactyliske Versz, bestå af ijdel Dactyliske Fötter. Arvidi 150 (1651). Ren åkerjord. PH 8: 346 (1766). Den rena vokalmusiken, som icke betjenar sig af andra organer än menniskoröster. Wegelius Musikl. 2: 160 (1889). 22 rena goss- eller flickafdelningar och .. 12 blandade. Sthm 1: 311 (1897). De rena träbyggnadsarterna, blockverk och skiftesverk. Werner Korsvirk. 20 (1924). — särsk.
a) (i fackspr.) om växtbestånd, särsk. trädbestånd; motsatt: blandad. Björkman Skogssk. 7 (1868). 2NF 25: 1055 (1917).
b) om färg: vari icke ingår mer än en färg l. färgnyans l. ngn annan färg osv. än den huvudordet anger, icke sammansatt, enkel, oblandad; särsk.: som utgör en grundfärg (se d. o. 2 a); jfr 4 e. Rene och brutne Couleurer. Carlberg SthmArchitCont. D 3 b (1740). De enkla färgerna rödt, gult och blått .. kallas, med gemensam benämning, rena. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 72. Ren ultramarin. Grafström Kond. 25 (1892). — särsk. fys. om spektrum: vari alla strålar i en viss färg förena sig till en bild; motsatt: oren (se OREN, adj.1 1 c slutet). 2NF 26: 636 (1917).
c) om individ l. grupp av individer, med avs. på härstamning, ras, nationalitet, sort o. d.: som är av resp. utgör en oblandad ras l. nationalitet l. sort o. d., vari inga främmande ras- l. nationalitets- l. sortelement ingå. Hålla rasen ren. Ren linje, se LINJE 7 c. Rena Hingstars inskaffande och Stuteriers anläggande. PH 2: 1151 (1734). Invånarne (i Megara) äro rena greker. PT 1896, nr 139, s. 3. Den ursprungliga, rent nordiska typen kan .. icke skarpt avgränsas. Hofsten Ärftl. 2: 159 (1931). — jfr O-, RAS-, SORT-REN.
d) om språk: som icke innehåller främmande språkelement; äv.: icke dialektfärgad; stundom svårt att skilja från 13 b; jfr äv. 22 a. På thet, att wij kunne .. behålla wårt Suenska tungomåll rett och reenth, oförmengt medh annor fremmande tungomååll .., skal (osv.). KOF 1: 200 (1575). Furstenamnet Akbaru har .. en rent arabisk klang. UVTF 12: 84 (1875). (Hebreiskan) är det älsta af alla språk, det är rent, ty det har ej några låneord från annat håll. Heikel Filol. 191 (1894). Han vill hålla ärans och hjältarnas språk rent och tycker t. ex. inte om att folk säger jeans i stället för blåbyxor. DN(A) 1954, nr 222, s. 6. (Pastorn) talade sitt modersmål renare än någon annan svensk hon råkat i Amerika. Moberg Nybygg. 537 (1956). — jfr OREN.
e) om ljud (särsk. språkljud): fri från främmande ljudelement l. biljud; vari icke ingå sådana ljudelement som egentligen icke höra till det ifrågavarande ljudet, som icke har ngn dragning åt ngt annat ljud; jfr 14 a, 19. Ett rent a, dvs. ett a som icke närmar sig t. ex. ä. l. å. Ren vokal, motsatt dels: diftong, dels: halvvokal. Ren ton, utan bullerljud. Salberg Gr. 73 (1696). Dentala eller rena s-ljud. VetAH 1855—56, s. 53. Vokaler äro .. rena toner. Danell SvLjudl. 7 (1911). Allan Friberg .. läste .. bra innantill .. med stadigt ansatta konsonanter och rena vokaler. Swensson Willén 108 (1937). — jfr OREN.
f) om rim o. d.: som är ett fullständigt l. fullgott rim; så beskaffad att samtliga däri ingående ljudelement till kvalitet o. kvantitet äro identiska. Kolmodin QvSp. 2: c 3 a (1750). Beckman SvVersl. 76 (1898). 3Saml. 11: 66 (1930). — jfr OREN.
8) [specialanv. av 7] om linje, figur, form, stil o. d.: som utmärkes av enkla, rediga, regelmässiga o. klart markerade drag (utan förvirrande bilinjer l. utan suddighet i teckningen o. d.). — jfr LINJE-REN.
a) om dragen linje, tecknad figur, skrivtecken, tryckt bokstav, tryckstil o. d.; i ä. ex. ofta svårt att skilja från 15 a. Academiens tryck, hwilket han nu så förnött hafwer, att med en deel icke kan tryckias en reen bokstaf swart. Schück VittA 2: 49 (i handl. fr. 1674). Biblar, .. hvilke hafva rent tryck. Wallquist EcclSaml. 5—8: 399 (1775). Rena stilar. VDAkt. 1794, nr 4. 2UB 10: 181 (1906).
b) om (linje som utmärker) formen hos ett föremål; äv. närmande sig bet.: ädel, ädelt formad; jfr 9 a. Skulpturen utmärktes av rena, vackra linjer. Et utaf de 4ra portalen åt gården, som har Doriska Colloner Canelerade, med en Corintisk ordning collonne-attique, hvilken architecture är mycket ren. Palmstedt Res. 13 (1778); jfr 9 a. Kupolen med sin lugna, rena .. kontur. Hahr ArkitH 370 (1902). Östergren (1936).
c) om ngns ansiktsdrag; äv. närmande sig bet.: ädel, ädelt formad; jfr 4 g β. Ett vackert ansikte med rena drag. Nordenflycht (SVS) 3: 211 (1745). Rena ansigtsdrag. Castrén Res. 1: 157 (1852). Ansiktet blir ädelt och rent bara man inte ser hans röksura ögon. Johnson Nu 72 (1934). Ansiktet är liksom skurat, strävt men rent, utan onödig möblering, som ett naket rum. Lundkvist Vind. 74 (1956).
d) i utvidgad anv., i uttr. rena proportioner o. d., om väl l. rätt avvägda proportioner (med undvikande av överdrifter l. förkonstling o. d.). Estlander KonstH 405 (1867).
e) om litterär stil l. ngns sätt att uttrycka sig: enkel o. redig, utan förkonstling o. d.; jfr 9 c, 22, 23. (F. M. Franzén) hvars uttryckssätt, då han är sig sjelf trogen, är så rent, så enkelt, så ljust och luftigt, invecklar sig här (dvs. i ett äreminne över G. III) i skrufvade vändningar. Wirsén i 3SAH 2: 171 (1887).
9) [specialanv. av 7] om (föremål l. rörelse o. d. med tanke på dess) stil: fri från främmande stilelement l. drag; ofta tillika med tanke på rena, ädelt formade linjer l. drag o. d. (jfr 8 b). — jfr FORM-, STIL-REN.
a) i fråga om stilen hos ett konstföremål l. byggnadsvärk o. d. En kyrka i ren gotisk stil. Rydberg Sägn. 75 (1874). I gotikens renaste skede. Lagergren Minn. 3: 212 (1924). Mer än de flesta har han lyckats hålla stilen ren (i sitt silversmide). DN(A) 1954, nr 312, s. 21.
b) sport. i fråga om stil som utmärker sättet att utföra en fysisk handling (särsk. vid sport), med tanke på vissa fastställda regler därför l. på en allmän uppfattning om hur ngt utföres vackrast l. bäst l. ändamålsenligast: korrekt, felfri o. d.; jfr 10, 13. Lindholm Sibbo 1: 119 (1890). Gruts slag (i tennis) äro mycket hårda och rena. TIdr. 1897, julnr s. 38. I Ludvikalaget framträdde vänsterbacken Pettersson som vanligt med rena sparkar och bollsäker. IdrBl. 1924, nr 74, s. 11 (i fotboll). — särsk.
α) hippol. om en hästs trav l. lopp l. steg o. d. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 62 (1836). När trafvet fortsättes uthållande i samma takt, säger man att loppet är rent. Billing Hipp. 158 (1836). RidI 1914, s. 193 (om steg).
β) (numera föga br.) jäg. om drev (av jakthund): varvid den drivande hunden icke lämnar l. tappar bort det spår som han följt, utan ”tappt”. SvKennelklT 1903, s. 83.
c) i fråga om (mera abstrakta stildrag i) litterär l. konstnärlig stil: fri från främmande stildrag l. stilelement; jfr 8 e, 10, 13 b. Sturzen-Becker 1: 41 (1861).
10) med tanke på mer l. mindre abstrakta drag l. egenskaper hos ngt (jfr 7, 8, 9): fri från främmande element l. drag, oblandad; som icke innehåller l. vari icke ingår ngt element som icke svarar emot den av huvudordet angivna beteckningen, som till sin natur alltigenom är (ngt); stundom med särskild tanke på att endast de egenskaper som äro nödvändiga för att konstituera ett visst begrepp (o. inga andra) äro förhanden, renodlad o. d.; äv. liktydigt med: absolut, fullständig. Ett rent fall av hysteri. Det rena varat (filos.). Det rena jaget (filos.). Han fick rent avslag på sin begäran. Kellgren (SVS) 2: 172 (1782). Den rena handlingen kan äfvenså litet existera, som det rena, d. ä. toma Rummet eller Tiden. Höijer 2: 191 (c. 1800). En ädling i detta ords rena bemärkelse. De Geer Hjertkl. 176 (1841). (Kometen går) aldrig någonsin .. i en ren ellips, en ren parabel eller en ren hyperbel. Banan ändrar sig ständigt. Strömgren AstrMin. 1: 28 (1921). Är Sainte-Beuves verk icke ren vetenskap, så är .. (det) icke heller ren diktning. BonnierLittH 4: 246 (1930). — särsk.
a) om vinst, förlust, behållning o. d.: som kvarstår sedan alla avdrag gjorts, oavkortad, netto-; äv. bildl. Ett rent netto. Ren winst. HC11H 12: 169 (1697). När dygdige, idoge och förfarne utlänningar sätta sig neder i et Land, är det altid en ren vinst. Lagerbring 1Hist. 3: 158 (1776). Femhundra kronor i ren förtjänst. Sjödin StHjärt. 301 (1911). — särsk. [jfr liknande anv. av KALL, adj. 1 j] (vard., numera föga br.) i uttr. l. så många (tusen) rena, så l. så många tusen kronor (netto). Strindberg RödaR 103 (1879). På bytet han gjorde me doktorn .. förtjänte han på några minuter tretti tusen rena. Koch Arb. 291 (1912).
b) spelt. i (problem)schack, om mattställning: varvid varje ruta dit kungen kan flyttas spärras blott på ett sätt (gm en pjäs). Wilson Spelb. 47 (1888).
c) mat. om andragradsekvation: vari den obekanta storheten blott ingår i en term, binomisk. Björling Alg. 1: 58 (1861). Hedström o. Rendahl Alg. 71 (1915).
d) icke förenad med ngt (inskränkande) villkor l. dyl.
α) (numera föga br.) om löfte: utan förbehåll. Han .. ville det jag skulle gifva rent löfte at utan minsta invändning eller betänkande antaga hvad han föreslog. Ullman GrefvHänd. 17 (1782). Sundén (1888).
β) (†) om flyttning från en klass till en annan: utan villkor (med avs. på förkovring i ngt ämne). ”Ren flyttning” till öfre sexan. Ödman Hemma 147 (1896).
e) om gåva: som erhålles utan vederlag; jfr 11 a. Är icke allt hvad du har .. en ren gåfva af Gud. Franzén Pred. 3: 119 (1843). Om emot en gåfva icke något vederlag gifves, så kallas gåfvan ren. Schrevelius CivR 1: 160 (1844). Svedelius i 2SAH 60: 47 (1883).
f) († utom i α o. β) i vissa anv. (delvis utan bestämd avgränsning från 11 a, b) med bet.: som i alla avseenden är (ngt); som har alla de egenskaper som utgöra kriteriet på (ngt) o. d. Pfeif DeHabitu 133 (1713). Uti .. renaste vintertiden, mår man bäst (vid gikt). Darelli Sockenapot. 153 (1760). Rena lungsoten. Leopold (SVS) 2: 138 (1782). — särsk.
α) (i skildring av ä. förh.) med avs. på den kamerala naturen av ngt; jfr PUR 2 f. Bonsdorff Kam. 10 (1833). Rent och blandadt frälse. NF 5: 454 (1882).
β) (fullt br.) om person: som till sin natur helt igenom är (ngt); som endast är (ngt) l. icke är ngt annat än (ngt); renodlad; jfr 18 e. Rena bönder, som äga bruk och manufacturer. SC 2: 21 (1821); jfr α. Alrik synes vara en ren stämningsmenniska. Wirsén i 3SAH 7: 82 (1892). Beethoven, som var ren instrumentalist. PT 1916, nr 93 A, s. 3. Rena staffagefigurer. Bergman i 3SAH LXI. 2: 125 (1950); jfr 11 b.
g) i vissa anv. inom den äldre, språkvetenskapliga (grammatiska) terminologien (jfr 13 b). Ett subjekt eller predikat kallas rent, då det består af ett enda ord, eller uttrycker en enda föreställning. Boivie SvSynt. 4 (1826). Rena eller opersonliga verber, som egentligen utsägas sjelfständigt, d. ä. utan att utsägas om någon person eller sak, såsom subjekt. Svedbom Satsl. 21 (1849). Det rena verbet (dvs. verbet vara). Lidforss TyGr. 73 (1860). Ren kallas den sats, som endast består af subjekt och predikat. Bjursten SvSpr. 3: 6 (1864).
h) filos. om förnuft, tänkande, föreställning, kunskap o. d.: som icke alls opererar med begrepp från den sinnliga världen; härledd ur förnuftet l. ur (blotta) förnuftsgrunder (o. icke av erfarenhetsrön), som utgöres av l. ger l. på annat sätt har samband med kunskap a priori, apriorisk; motsatt: empirisk, relativ. Lallerstedt Slutk. 4 (1739). At höja sig til et oafhängigt eller rent förnufts synpunkt. JournSvL 1797, s. 300. Då altså rymd och tid icke hafva något empiriskt, utan äro rena föreställningar a priori. Lutteman Schulze 27 (1799). Ett rent tänkande är ett innehållslöst tänkande. Rein Psyk. 1: 337 (1876). Professorns .. uppfattning av den rena apperceptionen hos Kant. Siwertz JoDr. 53 (1928).
i) om vetenskapsgren o. d.: som enbart sysslar (teoretiskt) med de allmänna lagarna för ngt, teoretisk; motsatt: praktisk, tillämpad; numera nästan bl. om matematik. Den Rena Mathematiken. Bergklint MSam. 1: 116 (1781). Geologien kallas med afseende på det ändamål, som åsyftas, ren eller använd. Bergstrand LbGeol. 4 (1868). Ren (eller Allmän) kemi. Rosenberg OorgKemi 16 (1887). 19Årh. V. 1: 12 (1922; om matematik).
j) konst. om bildkonst: som icke avser att utgöra en igenkännlig återgivning av värkliga föremål, som icke föreställer ngt, abstrakt, absolut. De verkliga kubisterna tro sig komma med ren konst. Laurin 4Minn. 135 (1932). DN(A) 1952, nr 347, s. 5.
k) ss. attributiv bestämning till ett substantiv, betecknande att det uteslutande gäller l. är fråga om l. (numera i sht) i föreliggande fall endast tages hänsyn till vad huvudordet anger; utan bestämd avgränsning från 11 c. Såsom en ren affär betraktat var husbytet ofördelaktigt. Ur ren affärssynpunkt. Wettersten Forssa 4 (c. 1750). En påminnelse om att Ludvig Nordström, vad den rena berättarförmågan angår, är oöverträffad inom sin generation. OoB 1930, s. 165.
l) ss. adv. som står ss. bestämning till ett adjektiv som i sin tur är attribut till ett följande substantiv, betecknande att det som substantivet betecknar alltigenom l. uteslutande har den karaktär som adjektivet anger l. att det i framställningen endast är fråga om l. tages hänsyn till den del l. sida av ngt som detta anger; jfr 12. Rent köttätande djur. Berzelius Kemi 6: 279 (1830). En rent norsk angelägenhet. De Geer Minn. 1: 190 (1892). Af rent personliga skäl. Wulff Petrarcab. 225 (1905). Rent fysikaliska undersökningar. Smith OrgKemi 3 (1938). Franck gjorde en rent kristen dikt .. av en rent erotisk. Björck K12Stövl. 29 (1954).
11) [jfr 10] med avbleknad bet., i attributiv anv. framför ett substantiv (i best. form, ofta utan föregående best. artikel, l. i obest. form), övergående i bet. av ett allmänt förstärkningsord; ofta i förb. rena rama (jfr RAM, adj. 10), ren och skär (jfr SKÄR, adj.).
a) angivande att ngt fullt ut l. mycket väl gör skäl för den av huvudordet angivna beteckningen: som värkligen är l. kan betecknas ss. (ngt), värklig, sann, formlig, veritabel, fullkomlig. Det är en ren omöjlighet att hinna med allt på en dag. Det är rena, rama allvaret. Knorring Cous. 1: 30 (1834). Gröna potatesknoppar (äro) rena giftet. Almqvist Lad. 21 (1840). Det .. är .. den rena nöden, som tvingar oss (kvinnor) in på mannens arbetsområde. Wägner Norrt. 2 (1908). Det var en ren fröjd att vara med. Nordström Amer. 21 (1923). Det var rena skandalen. Andersson VarfBlom. 231 (1947). — särsk.
α) om sanning: som till alla delar är sann, fullkomlig; som värkligen är (sanning), oförvanskad; jfr 13 d. VDAkt. 1683, nr 122. Låth mig vetha rena sanningen. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 138 (1697). Detta är .. dagsens rena sanning. Wigström Folkd. 2: 199 (1881). De Geer Minn. 1: 219 (1892).
β) om osanning l. lögn; jfr b. Rena Osanningen. Rudbeck Atl. 2: 7 (1689). En ren och skär lögn. Bergman Chef. 260 (1924).
γ) ss. bestämning till sådana ord som: slump, händelse, under, misstag o. d.; jfr b, c. Hoppe (1892). Att han en gång af rent misstag talat för allmän rösträtt. Strindberg GötR 84 (1904). Hon sade sig ha gått förbi av en ren händelse. SvD(B) 1943, nr 143, s. 8. Det var rena slumpen att jag kom på (dvs. fann kartan). Trenter SomRop. 209 (1944).
b) angivande en viss inskränkning l. nedvärdering: som icke kan betecknas ss. l. icke är ngt annat än (ngt), som måste betecknas ss. (ngt); stundom: ”riktig”. Åtskilliga från de gamle lånade åsigter .. hvilka .. numera omöjligen kunna anses såsom annat än rena antiquiteter. SKN 1841, s. 155. (Flickorna gå) nu ut och söka sig en anställning vid kontor och kassor som rena skriverskor. SnoilskyVänn. 2: 288 (1884). Våra svåraste konster voro en ren barnlek för honom. GHT 1895, nr 137 B, s. 3. Det är att märka att dessa gräl alltid rörde sig om rena obetydligheter. Bergman Mark. 46 (1919).
c) använt för att understryka l. markera att det uteslutande är fråga om vad huvudordet anger; utan bestämd avgränsning från 10 k. Kellgren (SVS) 5: 264 (1793). Jag gjorde det af .. rena .. oegennyttan. Backman Reuter Bræsig 1 (1872). Det var tydligt, att Karin av ren häpnad inte kom sig för att säga någonting. Hedberg Räkn. 269 (1932).
12) [jfr 10] med avbleknad bet., ss. adv.: fullkomligt, totalt, helt o. hållet, alldeles; formligen; stundom dels med ytterligare försvagad bet., med en allmänt förstärkande innebörd: ”riktigt”, ”faktiskt”, ”värkligen” l. dyl., dels närmande sig bet.: rent av (se 28 d). LPetri 2Post. 318 a (1555). Landet .. blef reent utarmat. Dens. Kr. 39 (1559). Nu tror jag, allt är rent förbi. Nyblom VDikt. 226 (1876). (Studenten som skämtat med Malmströms dikt Angelika) vore rent i stånd att vanhelga den. UngKraft. 1907, s. 54. Det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe. Lagerlöf Holg. 2: 482 (1907). Jag höll på att rent glömma bort dig. Larsson Hemmab. 35 (1916). I de gamla restaurangerna blev tobaksröken så rent otroligt tjock. Segerstedt Händ. 4 (1918, 1926). Rent gratis. MinnHbgSkola 21: 11 (1954). — särsk.
a) i (det i sht förr vanliga) uttr. ligga l. vara rent för döden o. d. (Han) liggir reenntt för dödenn. VadstÄTb. 14 (1578). Kellgren (SVS) 6: 145 (c. 1785). Wallin Vitt. 1: 389 (1805; uppl. 1878).
b) (†) övergående i bet.: värkligt. Tror man, att menniskan .. lefver efter döden, hvilket hvarje rent bildad .. icke betviflar, så (osv.). Almqvist Amor. VI (1839).
C. i oeg. l. bildl. anv. av 1, 2 l. 3: icke behäftad med ngt fel, fläckfri, korrekt, riktig o. d. (jfr D).
13) († utom i a, b, g α) fri från allt sådant som skämmer l. drar ned l. är av sämre l. oädelt slag, fläckfri; som icke innehåller l. är behäftad med felaktigheter l. ngt som är oriktigt l. inkorrekt, oklanderlig, otadlig; som helt överensstämmer med vissa givna regler l. en viss given norm, korrekt, riktig, just o. d.; stundom svårt att skilja från 18; jfr äv. 25. Sigfridi G 4 a (1619). At dhen lustre, ähra och anseende, uthi hwilken Rijksens Riddare och Adels Stånd är satt, på alt giörligit sätt reent och obesmittat erhållas och conserveras måtte. Schmedeman Just. 427 (1665). Orsaken, hvarföre boken icke härtils fullkommeligen reen och richtig kunnat framkomma. Ehrenadler Tel. Föret. 2 a (1723). Prophetsamfundet .. var .. en sect, med andra och renare religionsbegrepp än de öfriga Judarne. Agardh ThSkr. 1: 13 (1842, 1855); jfr a. Hans sak är icke ren. ÖoL (1852). — särsk.
a) (fullt br.) i sht kyrkl. om religiös förkunnelse l. lära o. d.: som icke är uppblandad med l. icke innehåller sådant som strider emot bibelns lära l. vad som officiellt fastställts ss. den sanna evangeliska (lutherska) läran, bekännelsetrogen, icke irrlärig l. falsk, oförvanskad, oförfalskad. G1R 4: 219 (1527). Kring om hela rijkit skal predicas reena gudz ordt och euangelium. Därs. 5: 155 (1528). Staden ther som Doctor Martinus förswarade then rena läran emot påffwen och hans anhang. Bolinus Dagb. 22 (1667). Hwar finnes tå then Heliga och Christliga Kyrckia? (Svar:) Uthi all rum, ther som Gudz Ord warder reent och klart predikat, och (osv.). Swebilius Cat. 2: 54 (1689). Konungen skal altid vara af den rena Evangeliska Läran. RF 1809, § 2. Aulén AllmTron 89 (1923). — särsk. (†) i utvidgad anv., om person, samfund, undervisningsanstalt, skrift o. d.: renlärig, bekännelsetrogen, rättrogen; äv. i uttr. ren i läran l. religionen. Hwad .. (riksrådens) religion tillkommer, så förser H. F. N. sig att the uthi religionen skole wara reene. Stiernman Riksd. 527 (1602). Studera i reene ewangelische Academier och skoler. RA II. 2: 136 (1617). Någre reene Predikanter. Schroderus Os. III. 2: 88 (1635). Gudz rena och evangeliska försambling. OxBr. 12: 648 (1644). Mången i lärone ren, långt värre än kättare lefver. Nicander GSann. 38 (1766).
b) (fullt br.) om språklig framställning l. stil o. d. (jfr 7 d, 9 c, 10 g, 22): som är helt i enlighet med gällande normer, regelrätt; korrekt, god o. d.; stundom med bibet. av l. närmande sig bet.: klar (jfr 22); jfr äv. 7 d. Arvidi 20 (1651). Stylen (måste) vara ren, och tydelig som han nu för tiden tahlas och skrifwes, achtandes sig för gamla ordasätt, och åtskillige Provinciers dialecter. Biurman Brefst. 20 (1729). Rent latin. Schulthess (1885). (Leopold) skriver en prosa så elegant och ren att redan den är beundransvärd i en tid då svenska språket .. ännu var föga stadgat. Holmberg Leopold 1: 187 (1953).
c) om sats (i logiken): i vilken alla regler äro iakttagna; jfr 10. Almqvist AmH 1: 194 (1840). Dalin (1855).
d) om framställning av ett sakförhållande o. d.: som är helt i överensstämmelse med de faktiska förhållandena, oförvanskad, korrekt, faktisk, värklig; jfr 11 a α. Bark Bref 2: 149 (1706). Det renaste och trovärdigaste jag kunnat inhämta af många olika underrättelser. Dalin Hist. 1: Föret. 8 (1747). At .. utforska rena sammanhanget. Lagerbring 1Hist. 2: 196 (1773).
e) om ed: vars utsaga till alla delar är sann o. ger en i alla avseenden riktig bild av ngt, icke falsk (se d. o. II b slutet), som icke är ngn mened; särsk. i (det tautologiska) uttr. ren och icke men. OPetri Tb. 165 (1527). Jagh bedher migh så Gudh til hielpa, at hans eedh är reen och icke meen. Dens. 4: 308 (c. 1540). Hustror tilbudho sig wilia swäria, at konans edh är ren och san. ConsAcAboP 3: 130 (1666).
f) om fordran l. rätt: ostridig l. dyl.; jfr 22, 23. Ej må ren och ostridig fordran uppehållas för thet, som stridigt är. UB 2: 5 (Lag 1734). Mig (dvs. odalbonden) ren är den rätt, som man värft med sin svett, / Och som man värjt med sitt blod. Geijer Skald. 13 (1811, 1835).
g) om handling, hållning, uppträdande o. d.: varemot ingen anmärkning kan göras, som är utan felaktighet, fläckfri, oförvitlig; som är helt som sig bör, korrekt, just, riktig; utan bestämd avgränsning från 18. En ren och laglig kallelse. Swedberg Lefv. 44 (1729). Hos riksens ständer i Stockholm war icke .. alt rent och jämt (år 1743). Rhyzelius Ant. 138 (c. 1750). At K. Magnus Ladulåses förfarande intet varit så aldeles rent uti saken, emot dessa Herrar. Lagerbring 1Hist. 2: 644 (1773). — särsk.
α) (fullt br.) om spel: varvid spelreglerna följas på ett korrekt sätt, utan fusk l. bedrägeri o. d.; ärlig, icke falsk; ofta i bildl. uttr., om ngns handlande l. uppträdande l. hållning o. d. KyrkohÅ 1927, s. 187 (1840). Det var inte rent spel. Alla hade inte samma chanser. Hedberg VKind. 138 (1954).
β) om arbete: som är utan fusk. At lägga Castor utantil, som gömer vigogne ullen innanföre. .. Nej, rent arbete på Svenska hattar. Posten 1769, s. 1053.
14) i fråga om uttal l. läsning (jfr 7 e, 19 b, 21).
a) om uttal o. d.: korrekt bildad (i enlighet med den för ett språk gällande uttalsnormen), felfri; ofta svårt att skilja dels från 7 e, dels (i sht i äldre exempel) från 21. ConsAcAboP 7: 196 (1692). Rent och tydligt uttal. Schück o. Lundahl Lb. 1: 35 (1901).
b) i uttr. tala rent, med användande av de rätta ljuden o. bildande av riktiga, felfria ord; särsk. om barn som lärt sig att tala. HdlCollMed. 21/1 1746 (1745). Det dröjde länge innan jag kunde tala alldeles rent. Malmberg StyckVäg 31 (1950). jfr (†): Hon var så matt at hon ej kunde svärja rent. Livin Kyrk. 148 (1781); jfr 21.
c) i uttr. läsa rent (innantill, i sht förr äv. i bok), läsa någorlunda sammanhängande l. flytande (utan att stappla på orden l. stava sig fram) o. med ett riktigt återgivande av orden. KOF II. 1: 457 (1659). Läsa rentt innantil. KyrkohÅ 1934, s. 270 (1720). En parfvel som nyss lärt sig läsa rent. Oterdahl Solh. 7 (1901). — särsk. bildl. Melin Pred. 2: 138 (1847). Din kärlek läste icke rent i bok. Hagberg Shaksp. 10: 181 (1850).
d) (†) i fråga om framsägning av ngt inlärt (utantilläsning), ss. adv.: utan att säga fel på ngt ord l. staka sig l. stappla på orden o. d.; särsk. i uttr. kunna ngt rent som vatten, kunna ngt flytande utantill l. som ett rinnande vatten, läsa ngt rent ut, utantill läsa upp ngt utan att staka sig o. d. (Man bör) intet gifwa .. (barnen) någon maat, förr än the them (dvs. buden o. bönerna) wäl och reent vpläset hafwa. Rudbeckius Luther Cat. 24 (1667). (Den döende kvinnan) las .. dem (dvs. psalmverserna) alla själf rent ut. Kurck Lefn. 173 (1705). Jag kunde katekesen rent som vatten. Zeipel Set. 3—4: 49 (1847).
15) i fråga om (det yttre) skicket av ett utfört arbete, särsk. skrift, ritning o. d.: som föreligger i ett ordentligt, omsorgsfullt utarbetat, prydligt skick; oftast med särskild tanke på att ngt föreligger i färdigt, slutgiltigt skick.
a) (†) om skrift: skriven med vårdad, prydlig o. lättläst stil, omsorgsfullt utarbetad; om handstil: vårdad, god, prydlig; tydlig, lättläst; om ritning: utförd på ett prydligt sätt, med omsorgsfullt gjord teckning o. d.; jfr 8 a, F. ÅbSvUndH 68—69: 15 (1651). Såsom iagh ey så reen stijl hafver som .. fordrass (för att renskriva dikten), alt så lemnass dett åth dhen som bättre och renare dett medh pennan beställa kan. VDAkt. 1688, nr 256. En ren och Zirlig ritning och renovation (av karta). LandtmFörordn. 58 (1725). Rena och rediga afskrifter. HC11H 2: 4 (1764). — jfr OREN.
b) i uttr. som beteckna att man skriver ut resp. ritar upp ngt som föreligger i koncept l. ss. kladd l. skiss o. d. i ett färdigt, slutgiltigt skick (ordentligt o. prydligt, med omsorgsfull utarbetning o. användande av gott papper o. d.); numera bl. i uttr. skriva resp. rita ren l. rent, förr äv. utskriva l. göra ren l. skriva i rent [jfr t. ins reine schreiben], renskriva. Effther för:ne Pedher icke ännw sine bööker och Regenskaper pro Anno etc 44 reene vthschriffwitt och giortt haffwer. G1R 17: 86 (1545); jfr c. AOxenstierna 2: 350 (1619: skriffves i reentt). Reversen skall skriffvas reen och sedan underskriffvas aff Richs-Cantzleren. RP 6: 563 (1636). KOF II. 1: 14 (1650: rent giöras). At gifva honom förslag på någon god man, som kunde skrifva rent hans concepter. BenzelBr. 11 (1722). När han var ledig från lexorna, skref han rent för att förtjena något. Tavaststjerna Inföd. 279 (1887). Min far .. (sände) ut cirkulärbrev ... Jag skrev rent dem. MFar 2: 45 (1949).
c) (†) om uppgörandet av ett bokslut l. en inventarieförteckning l. färdigställandet av räkenskaper o. d., sannol. med tanke såväl på att bokslutet osv. föreligger i ett till det yttre ordentligt o. redigt skick som på att poster, sifferuppgifter o. hopräkningar o. d. äro riktiga (jfr 23). Att oeconomus må .. göra huart åhr en reen och richtigh rächningh. VDAkt. 1666, nr 139. Ombytet med desze Syslomän (vid spannmålsmagasinet) sker uti Augusti månad, sedan säden är vorden utlänt, räkningarne rena slutade, och utläningslängden erkänd. PH 8: 6 (1759). (Sv.) Ren räkning .. (fr.) compte net. Weste (1807; icke fullt säkert).
d) i ssgrna REN-STAKA, -STRYKA, -TRYCK, -TRYCKA.
D. i bildl. anv., med anslutning väsentligen till 3, i fråga om rituella l. sexuella l. moraliska förhållanden (jfr C, G).
16) (i bibliskt spr. o. rel.-hist.) som icke (i rituellt l. symboliskt avseende) är oren (se OREN, adj.1 3). Them som rena äro är all ting reen, men them besmittadhom och otroghnom är ingen ting reen. Tit. 1: 15 (NT 1526; Bib. 1541, 1703: Them som rene äro; Halenius NTConc. 342 (1734): Them renom äro all ting ren; Bib. 1917: dem som äro rena); jfr 18 a. At j skole weta åtskilnat på hwadh oreent och reent är, och hwadh diwr man äta, och hwadh man icke äta skal. 3Mos. 11: 47 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Then som kommer widh ena dödha menniskio, han skal wara oreen j siw daghar, så skal han .. rena sigh på tridie daghen och på siwnde daghen, och så warder han reen. 4Mos. 19: 12 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Rena voro (enl. egypternas uppfattning) de (djur) som livnärde sig endast av föda ur växtriket. Fåhræus LäkH 1: 87 (1944). — jfr OREN.
17) (i sht i vitter stil) om person: som icke ”fläckats” l. ”besudlats” gm könsumgänge med ngn, obefläckad, kysk, ”jungfrulig” o. d.; äv. om ngns liv o. d.; stundom svårt att skilja från 18; jfr äv. 25 c. GlMat. 1: 25 (NT 1526). Hans moder har, / Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man. Runeberg (SVS) 1: 334 (1839). Nu ville hon ha rena ynglingar. Strindberg GötR 59 (1904). Så förblef jag ”ren”. Icke ens gossårens synder gjorde jag någonsin bekantskap med. Söderberg Glas 32 (1905). Att en ung mans väg till familjebildning borde vara obesudlad och lika ren som den unga flickans. VeckoJ 1953, nr 11, s. 32; jfr 18.
18) fri från allt som i sedligt l. moraliskt l. religiöst avseende uppfattas ss. ngt smutsigt l. ”lågt” l. förkastligt l. ont l. ss. omoraliskt l. syndigt o. d., fläckfri, obesudlad; särsk. dels i fråga om ngns allmänna vandel, närmande sig bet.: oförvitlig, rättfärdig, fri från ondska, ädel, dels i fråga om sexuella förhållanden (ofta med tanke på sinnliga begär ss. ngt syndigt l. moraliskt mindervärdigt; jfr 17): kysk, oskyldig; jfr 25. Föra en ren levnad, ett rent liv. En ren vandel. Ett rent hjärta, sinne. Höga, rena tankar. 2Petr. 3: 1 (NT 1526). Skapa mich gudh itt reent hierta. Psalt. 51: 12 (öv. 1536). På den rensta wandel klandra. Dalin Vitt. I. 1: 82 (c. 1745). Styr lustan: håll din ungdom ren. Franzén Skald. 4: 206 (1810, 1832); jfr 17. Män, vilkas nobla tänkesätt och rena karaktär även motståndarne nödgats erkänna. Lidforss UtrikVyer 35 (1900). Det var den renaste man jag råkat i mitt liv. Han vände sig helst bort från det onda. Laurin Minn. 2: 334 (1930). Gudsfruktan, ärbarhet och rena seder. Moberg Nybygg. 129 (1956). — jfr GULD-, HJÄRTE-, O-, SEDE-, SJÄLS-, ÄNGLA-REN m. fl. — särsk.
a) [efter Tit. 1: 15 (se ovan under 16; jfr Holm 1BevO 201 (1939))] (i vitter stil) i talesättet dem renom är allting rent, ss. beteckning för att det är människans karaktär o. uppsåt, icke de yttre föreskrifterna, som avgöra vad som är rätt l. orätt (urspr. med syftning på de judiska reglerna för rituell renhet; jfr 16). Strindberg NRik. 72 (1882).
b) (numera knappast br.) om äktenskap o. d.: vari makarna städse äro varandra trogna, icke fläckad av äktenskapsbrott, tuktig, ärbar o. d. (Hedningarna) haffua nu icke meer hwarkin något reent leffuerne eller ecteskap. SalWijsh. 14: 24 (öv. 1536). (Han) frågade huarföre han ähr citerat (dvs. stämd), effter han sin Echta sängh hafuer hållit reen uthan och innan Landz. VDP 1665, s. 649. Lefva i ett rent äktenskap. Bååth WagnerS 4: 169 (1908).
c) om avsikt, uppsåt, nit, motiv l. (mera tillf.) person l. handling med hänsyn till avsikten med ngt: som alltigenom l. uteslutande åsyftar det bästa för ngn l. ngt, fri från låga l. ”skumma” (bi)avsikter l. (dolda) själviska l. onda motiv l. syften l. baktankar o. d.; ädel, god (se d. o. 18 b); äv. närmande sig bet.: uppriktig, ärlig, ärligt menad. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Jag är försäkrad om Deras Excellenciers rena och upriktiga nit för det allmänna. 2RARP 15: 55 (1746). Med renaste upsåt att gagna sina underhafvande. LBÄ 27—28: 130 (1799). Mindre rena motiv. Anderson (c. 1880) i 3SAH 7: 270. — särsk. i ordspr.: Seen bättring är sällan reen. Grubb 714 (1665).
d) om känsla o. d.; jfr 20. En ren kärlek. The som j .. (vishetens) wenskap äro, haffua een reen wellust. Vish. 8: 17 (Bib. 1541; Apokr. 1921: ädel njutning). Den renaste tillgifvenhet. Rosenstein 1: 305 (1802). Detta isgrå hufvud, hvilket barnet / Älskat med sin första, rensta kärlek. Cygnæus 8: 108 (1845). Hallström Händ. 337 (1927).
e) (†) om vän: som hyser en uppriktig o. sann vänskap, sann, värklig, uppriktig; jfr 10 f β. Sverige är Portens upricktigaste och renaste vän. Höpken 2: 284 (1756).
E. i oeg. l. bildl. anv., med anslutning närmast till 4, med en grundbet.: ogrumlad o. d.
19) om ton, klang, stämma, sång o. d. (jfr 7 e): fri från störande biljud, icke missljudande, klar; om sång l. musik äv.: som icke innehåller några falska toner l. ackord; om ton äv.: som har den absolut rätta tonhöjden (varken för hög l. för låg); ofta motsatt: falsk (se FALSK, adj. I 3 b); äv. bildl. Spela rent. Ett rent a. Björkegren 1856 (1786). En .. musikaliskt ren stämma. Almqvist Col. 4 (1835). Skalder .. hvilka mer eller mindre rent slagit sina accorder på det davidiska strängaspelet. SKN 1843, s. 217. En alldeles jämnt spunnen (fiol-)sträng gör regelmässiga svängningar och är därför ren i tonen. Hedlund Fiolsp. 9 (1899). Absolut ren .. intonation. Brodin 99 (1948). (Han) sjöng .. mycket rent och klart den vackraste visa han kände till. Bengtsson Lustg. 152 (1953). — jfr KLANG-, KLOCK-, LJUD-, METALL-, O-, SILVER-REN m. fl. — särsk.
a) mus. om vissa konsonerande intervall, t. ex. prim, oktav, kvart o. kvint. Miklin Marpurg § 2 (1782). Wegelius Musikl. 1: 16 (1888). Brodin 99 (1948).
b) i fråga om tal (jfr 7 e, 14, 21); om röst: icke skrovlig o. d., klar; om språkljud: som har en ren klang; förr äv. om uttal (med tanke på språkljudens klang): som klingar rent o. vackert. (Av det italienska uttalet kan) man tämmeligen gissa .., at oc hos de gamla Romare uttalet warit rent oc liufligit. Pfeif DeHabitu 134 (1713). (Hon) bemödade sig att få rösten så ren som vanligt. Carlén Rosen 272 (1842). A .. är .. det renaste och klaraste af alla språkljud. NF 1: 1 (1875).
c) om klang framkallad av ett föremål av annat slag än musikinstrument o. d. Då lasset (med malm) stöter mot en sten, / Klingar Vermlands-malmen stark och ren. Snoilsky 3: 48 (1883). Bildmark Entrepr. 116 (1921).
d) (mera tillf.) i utvidgad anv., i uttr. rent öra o. d., om gott musiköra. Knorring Ståndsp. 1: 73 (1838). Anrep-Nordin HbKördir. 21 (1920).
20) om glädje, nöje, njutning, lycka o. d.: helt fri från (inslag av) sådant som stör l. grumlar glädjen l. nöjet osv., oblandad, ogrumlad; stundom närmande sig bet.: fullkomlig; jfr 11 a, 18 d. Then som ingen älskog skiöter / Liufligt sina dagar nöter. / Frihet ger then ren'sta frögd. Lindahl Syrinx 7 (1747); jfr 18. Så är då ingen glädje ren. Fahlcrantz 3: 272 (1864). Man skall vara bra underligt beskaffad för att icke ha ett rent och livligt nöje under studiet av Thackeray. Böök 4Sekl. 83 (1928).
F. [jfr dels 4 o. E, dels 8 o. 13] i oeg. l. bildl. anv.: klar, tydlig, redig o. d.; jfr 15 a.
21) (numera bl. ngn gg) om tal l. uttal l. röst o. d. (jfr 7 e, 14, 19 b): klar o. tydlig, distinkt o. d. Ett reent och tydeligit Måhlföre. Kyrkol. 19: 2 (1687). Man bör tala rent och redigt. Bergklint Vitt. 142 (1761). Sahlstedt (1773). Stämman blev stark, orden kom rena och klara ur munnen. Moberg Nybygg. 599 (1956).
22) († utom i a, b, d) om yttrande, framställning o. d.: som (till innebörden) är lätt att uppfatta l. förstå, som icke kan missförstås, otvetydig, klar, tydlig; äv. med bibet. av dels: oförbehållsam, öppen, dels: redig (jfr 23); jfr 4 e slutet, 8 e, 13 b. CivInstr. 278 (1688). At Bibliska Capitlen, .. eij måtte förklaras mystice .. utan med korta och rena momenter. Schotte NyköpElLärovH 3: 13 (i handl. fr. 1750). PH 6: 4442 (1755). I förstone vägrade han .. (att giva den begärda förklaringen) af den grund, at Texten vore ren och klar i sig sjelf. Posten 1769, s. 970. Nog äro bevisen rena emot honom. Envallsson Schlenzh. 63 (1796). Klingspor, som tämmeligen rent sade .. (G. IV A.), att det aldrig kunde gå honom väl, om han blottställde hufvudstaden för plundring. HT 1918, s. 183 (1809). (Sterne) är, såsom Engelsmännen i allmänhet, vida renare i framställning, än allt hvad Tyskar heter. Rydqvist i 2SAH 12: 442 (1827). jfr: Mitt hierta skal tala rett, och mina leppar skola säya itt reent förstånd (se FÖRSTÅND, sbst.2 6). Job 33: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: Vad mina läppar förstå säga de ärligt ut). — särsk.
a) (fullt br.) i sådana uttr. som (tala, föra o. d.) rent språk, tala ren svenska l. säga ngt på ren svenska o. d. (ngt vard.; jfr 7 d), (ge ngn l. o. d.) rent besked; stundom äv. med tanke på grovt språk. På ren Svenska. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Om man talar ren svenska och säger sit ultimatum rent ut. 2RARP 13: 573 (1743); jfr 27 a. Har man erhållit rent besked? AB(L) 1895, nr 303, s. 2. Eftersom du vill ha rent språk, så (osv.). Wägner Norrt. 140 (1908). Båda (dvs. O. v. Dalin o. J. Wallenberg) kräva sin rätt att tala rent språk. 3Saml. 5: 223 (1924).
b) (numera mindre br.) i sådana uttr. som (säga ngt med l. ngt är o. d.) rena ord, klara ord, rent språk l. besked; (ge ngn l. o. d.) rent svar, (svar som lämnar) klart l. rent besked. Lagerström Molière Tart. 22 (1730). Håkan .. sände .. bud til Christoffer och frågade, om han hade lust til fred eller krig, men fick .. intet rent svar. Dalin Hist. 2: 236 (1750). Fast han inte vill säja det med rena ord. Lagerlöf Kejs. 55 (1914). — särsk. [efter motsv. uttr. i d.] (numera bl. ngn gg i sydligaste Sv.) i uttr. rena ord för pängar, klart besked (i oförblommerade ordalag). Sannerligen var icke det rena ord för Pengar. Lagerström Holberg Westph. 48 (1737).
c) i sådana uttr. som säga (ngn) sin rena mening l. tanke o. d., klart o. tydligt l. öppet o. oförblommerat säga (ngn) sin mening. Det Allmogen .. blifvit .. hindrade, at ordentel. frivilligt yttra sin innerl(iga) rena mening. VDAkt. 1750, nr 33 a. Att säga dig min rena tanka, hvarföre skänka dina arbeten åt Sällskaper? Kellgren (SVS) 6: 110 (1782).
d) (vard., fullt br.) i uttr. gilla l. (mera tillf.) ogilla ngn l. ngt högt och rent; jfr 27 a δ. Hans matsnussort gillas högt och rent af Karl Johan i Björkelyckan. Knöppel Morg. 126 (1913). Den gamle snörmakaren ogillade honom högt och rent i flera avseenden. Hellström Lekh. 281 (1927).
e) om bekännelse o. d.: som göres utan omsvep l. oförbehållsamt l. utan att dölja ngt; jfr 27 a β. Schroderus Os. III. 1: 193 (1635). (Man uppmanade honom) att giöra en god och ren bekiännelse. VRP 10/3 1722.
23) (†) som är i ett redigt o. klart tillstånd l. i ett ordentligt l. tillfredsställande utrett l. ordnat skick, klar o. redig, ordentlig o. d.; stundom svårt att skilja från dels 13, dels 22; jfr äv. 8 e o. 15 c. At föreskrifva .. en ren ordning, hvareffter berättelserne til konungen i detta mål måga inrättas. Fennia XVI. 2: 78 (1746). Under .. (varggropens) upkastande äro funne ben och kol, och något mer som iag icke får ren berättelse om. Wettersten Forssa 36 (c. 1750). Får man väl något rent och Rhetoriskt sammanhang deraf, at såsom Äran hängt sin krona i Stjerne-hvalfvet; .. så gick Gustaf 3:dje på Åskans fjällar til Vasars höjd. Kellgren (SVS) 4: 20 (1778). — särsk.
a) om ngns förstånd l. ”huvud” o. d.: klar o. redig. Bark Bref 1: 50 (1703). Samma rena hufvud, som behöfs, at rätt utföra sina tankar på et papper i prose eller poësie, det samma fordras til at upställa en krigshär på et fält. Dalin Hist. III. 1: Föret. 4 (1761). (Han) hade ett fattande, rent och säkert förstånd. Rosenstein 1: 276 (1796). jfr: När man nogha wil til-skoda, och medh reenan hugh öfwerläggia, hwad Målet .. är för en ting ..: så menar iagh (osv.). Stiernhielm Fateb. Föret. 2 b (1643). — jfr OREN.
b) om tanke, föreställning, uppfattning, begrepp o. d. Den, som tänker rent, låter lätteligen begripa sig af andre. Dalin Vitt. I. 3: 189 (1750). Rent begrepp om en sak. Nordforss (1805). Fatten klart och rent den stora betydelsen af Ert kall. Tegnér (WB) 8: 378 (1839); jfr 12. Schulthess (1885). — jfr OREN.
c) i vissa uttr. o. förb.
α) ss. bestämning till ordet sak, t. ex. i uttr. saken är ren, saken är utredd o. klar l. avklarad; få ren sak med ngn, få en klart utredd (o. ss. processkäl ostridig) sak gentemot ngn l. dyl. (jfr 13 f). Jag skulle intet vara emot, at Råds-Protocollet denna saken angående måtte uphämtas, men .. som denna saken är ganska ren, tyckes mig, at (osv.). 2RARP 14: 297 (1743). At .. Domarena äro uti sina Domar och utslag så konstige, at man icke kan få ren sak med dem. Oelreich 779 (1756). Er sak är ren, jag försäkrar J skal intet betala. Chenon Heywood 2—3: 70 (1773). Bellman Gell. 7 (1793).
β) saken är på ren fot, saken är klar; stå på ren fot med ngn, vara fullt på det klara med ngn; jfr FOT 5 (d). Vi måste stå på ren fot med hvarandra. Wetterbergh Penning. 481 (1847). I det .. (ena) fallet var saken på ren fot. Ridderstad Samv. 2: 476 (1851).
24) [specialanv. av 23; jfr t. mit etw. im reinen sein, etw. im reinen haben] (numera föga br.) i uttr. på det rena, på det klara o. d.; särsk. vara på det rena med ngt l. ha ngt på det rena, vara på det klara med ngt. Berzelius Brev 8: 13 (1805). Nu var han på det rena med sitt samvete. Selander Keller Seldw. 2: 299 (1913). All skuld är lärjungens allena / det ha de (dvs. lärarna) genast på det rena. Andersson Amér 119 (1918). Östergren (1936).
G. i oeg. l. bildl. anv. av 5.
25) fri från ngt visst (särsk. från ngt icke önskvärt); dels i förbindelse med bestämning inledd av prep. (från l. för, förr äv. av), som anger det varifrån ngn l. ngt är fri(tt), dels (pregnant) utan bestämning (i denna senare anv. utan bestämd avgränsning från 13 o. 18); utom i a α, β, δ, ε numera bl. tillf., i sht i vitter stil, med jämförelsevis tydlig anslutning till annan bruklig anv. av ordet. Schroderus Os. 2: 642 (1635). Allt var stilla igen och Jaffa särdeles rent för pest. Eneman Resa 2: 84 (1712). Ännu hafva mina competitores ej visat mig något fehl i min disputation, ehuru den ej är derifrån ren. Hjelt Medicinalv. 2: 582 (i handl. fr. 1771). Från tidens allmänna kräftsår, korruptionsväsendet, står Horn ren. Malmström Hist. 2: 165 (1863). Du göre mig från lustar ren. Ps. 1937, 197: 2; jfr 18. — särsk.
a) i vissa allmänt brukade anv.
α) (utom i bibliskt spr. numera bl. tillf.) om person: fri från sjukdom (i sht med tanke på sådan sjukdom som är smittosam l. yttrar sig i utslag l. missprydande förändring av utseendet) l. smitta; frisk, återställd; i fråga om ä. förh. ofta (med tanke på att personer med vissa sjukdomar betraktades ss. orena) med bibet. av l. övergående i 16; förr äv. i uttr. döma l. säga ngn ren, förklara ngn vara frisk l. återställd (o. rituellt ren). Strax wort han reen vthaff hans spetälsko. Mat. 8: 3 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). När .. (prästen) på siwnde daghen beseer .. (den skabbige), och finner at skabben haffuer icke wijdhare ätit sigh j hudhenne, .. så skal Presten säya honom reen. 3Mos. 13: 34 (Bib. 1541; Bib. 1917: förklara .. ren). De som dragas med Hypochondre, och råka ut för venerisk Siuka, tro aldrig at de blifvit rene, om de änskiönt äro väl botade. Alm(Ld) 1766, s. 44. Ren från skabb. Sundén (1888).
β) (utom i bibliskt spr. numera bl. tillf.) som är utan skuld (till viss gärning o. d.), oskyldig. J haffuen bewisat j alle stycker, ath j reene ären vthi then saken. 2Kor. 7: 11 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Trundman (skulle förbigås vid kyrkoherdevalet), såsom ej ”alldeles ren i det här tills passerade oväsendet”. Hagström Herdam. 3: 86 (cit. fr. 1730). Den som är ren behöfver ej vara rädd. Granlund Ordspr. (c. 1880). I den saken är jag ren. Östergren (1936).
γ) fri från anklagelse l. misstanke; förr äv. i uttr. göra sig ren (från en anklagelse o. d.), fria sig från en anklagelse l. misstanke. 2SthmTb. 8: 168 (1590). Anders Jonsons hustru i Elzlösa berychtad för truldom, skall göra sigh reen för tingh. ÄARäfst 138 (1596). Från misstankarne hade den anklagade ej lyckats göra sig ren. Nordström Samh. 2: 410 (1840). — särsk. (†) i uttr. göra rent för sig, fritaga sig från framställda anklagelser. Peer sade sigh aldrigh haff[w]e giortt honom .. (ett visst) lÿffte, icke heller är honom wetterlig[i]tt, att hans folck iffrå honom någ[e]tt haff[we]r stulitt, och sade att wilie göre för sigh renth. 2SthmTb. 8: 241 (1591).
δ) (utom i religiöst spr. numera bl. tillf.) fri från synd l. syndaskuld, syndfri. (O Gud!) twå aff min synd och gör mich reen. OPetri Hb. F 4 b (1529). O rene gudz lamb, / oskyldig på corsset for oss slactat. Ps. 1536, s. 77; jfr Ps. 1937, 94; jfr 18. Din (dvs. Kristi) blodiga lydnad / Mig rener har gjort. SionSång. 1: 51 (1743). När han .. hade fått sju av Jungfru Marias hårstrå, var hans hjärta rent från synd. Lindström Leksaksb. 66 (1931).
ε) (fullt br.) om ngns samvete: som icke tynges l. belastas av skuld- l. syndamedvetande l. medvetandet att ha handlat orätt, god. Ha (ett) rent samvete. Itt reent samwet. 1Tim. 3: 9 (NT 1526). Thärföre hafwe (vi) medh godt och rent samwete .. fält honom, fäm af oss till dödhen, och tre till ewigh landzflychtigheet. BraheBrevväxl. II. 1: 200 (1661). Samvetet rent så är allting rent. Bergman LBrenn. 169 (1928). Han hade rent samvete i det stycket. Hellström Storm 118 (1935).
b) väsentligen ironiskt, betecknande att ngn är helt utan ngt visst önskvärt l. värdefullt (värdefulla egenskaper o. d.); äv. i uttr. kemiskt ren (jfr 1 a, 3 b). (Ett) ifrån lärdom tämmeligen rent hufvud. Hof Underr. 109 (1766). Personer, hvilka man trodde vara kemiskt rena från all slags begåfning. GHT 1897, nr 41, s. 2. SDS 1904, nr 172, s. 2.
c) (†) i uttr. hålla sig l. vara ren från ngn, hålla sig borta från l. icke ha l. ha haft ngt att göra med ngn; särsk. med tanke på sexuellt umgänge; jfr 17. Halt tich frå andra gudhar reen. Ps. 1536, s. 40; jfr Ps. 1695, 1: 2. (Hon har) witnat, at Elisabet och Memolinus så omgåts med hwar andre, at de intet wore reene ifrån hwar andre. ConsAcAboP 6: 577 (1690).
d) om jakthund: som icke driver visst slags villebråd; i ssgn RÅDJURS-REN.
26) [jfr 5 a, b, f] (†) om väg (i mera abstr. bet.), rörelse, ngts fortgång o. d.: fri, ohämmad, obehindrad. (När tsarens) sendebudh och breffdragere schole drage igenom wårtt lanndh .. till alle fremmende nationer, them schall wägen ware reenn både till land och watnn, vthenn altt hinder. SvTr. 4: 544 (1567). När postgången blir ren. MoB 3: 91 (1770). (Handels-)rörelsen .. (skulle trots vissa svårigheter) hafva sin rena gång med utlänningen. Ekman Dagb. 248 (1790).
H. i de stående förb. rent ut o. rent av uppfattade ss. enhetliga uttryck (jfr 6 g α, 14 d).
27) [jfr t. rein heraus] i uttr. rent ut4 4 l. 4~1 l. 40 l. 04 (äv. hopskrivet till RENTUT4 4 osv.).
a) öppet o. klart, i klara o. tydliga ord, utan omsvep l. kringgående fraser l. förskönande omskrivningar l. krus o. krumbukter, oförblommerat, rakt på sak, utan att dölja ngt, oförbehållsamt; stundom med bibet. av: burdust l. med användande av ett grovt språk. Tala l. sjunga rent ut. Säga (ngn) sin mening rent ut. Jag frågade honom rent ut vad han menade. Jag sade honom rent ut, att han var en bedragare. OxBr. 3: 160 (1628). Dher hoos sade iag dhem reent uth och i ögonen att iag är nu så ledze och trötter wid dhen tractaten, så att (osv.). VDAkt. 1690, nr 116. Jag .. uppmanar dig att som Riksdagsman tala rent ut. Tegnér (WB) 4: 193 (1822). Då en rik r-ckare som I, ja det sa' jag rent ut, skall klå den fattige in på benena, sa' jag. Wetterbergh Altart. 100 (1848). I ett tal i parlamentet sade .. (lord Randolph Churchill) rent ut, att den engelska styrelsen av Irland till en del var rent vanstyre. Hagberg VärldB 107 (1927). — särsk. i vissa uttr.
α) rent ut sagt, förr äv. rent ut talat l. rent ut att säga, för att tala rent språk l. säga som det värkligen förhåller sig l. bruka ngts rätta namn l. beteckning; uppriktigt sagt; helt enkelt; stundom med avbleknad bet., väsentligen bl. använt ss. en ursäkt för ett frispråkigt l. burdust l. chockerande yttrande. En sjukdom han sig här ådragit med sitt rent ut att säga liderliga upförande. JGOxenstierna Dagb. 193 (1771). VDAkt. 1783, nr 118 (: rent uth talat). Han hade rentut sagt glömt, att Torborg skulle komma. Norlind Akvam. 166 (1928). — särsk. [väsentligen elliptiskt; jfr b] (mera tillf.) rent ut, rent ut sagt. Atterbom 1: 183 (1824). (Cervantes) hade ej sinne för praktiska ting, var alltför efterlåten och rent ut, med alla dygder för öfrigt, en slarfver. Vising Span. 152 (1911).
β) (numera bl. tillf.) bekänna l. tillstå rent ut, öppet o. frankt, utan att dölja ngt, oförbehållsamt; jfr 22 e. Dy bekenner jag reent vth, at jag allena intet weet hwad som Rådeligast kan wara. VDAkt. 1697, nr 307. SKN 1841, s. 182. WoH (1904).
γ) (†) rent och runt ut, rent ut, öppet o. klart. VDAkt. 1678, nr 252.
δ) (enst.) ogilla ngt rent ut, rent ut l. öppet förklara att man ogillar ngt, ”rent o. högt” ogilla ngt; jfr 22 d. Roman Holbg 92 (1746).
b) [jfr 28 d] (mera tillf.) rent av; helt enkelt; äv. närmande sig bet.: till och med. SoS 1904, s. 91. Komsomolerna .. (ha) blivit rentut ett slags organisationer för ”huliganväsendet”. Karlgren BolsjevRyssl. 66 (1925). Hon hade rent ut glömt det. Edqvist AngelTer. 204 (1953).
c) [jfr 28 b] (†) utan vidare; direkt; rätt o. slätt. Då .. (sköldpaddan) finner .. (krokodiläggen), trampar och kråssar (den) .. rent ut sönder dem, utan att hafva det ringaste gagn därvid. Eneman Resa 1: 173 (1712). At det intet skulle litet sätta Academiens Handlingar i tycke och gång i landet, om hon ville rent ut skäncka bort de 3 första quartals Handlingar. VetAP 1: 143 (1739).
28) i uttr. rent av4 4 l. 4~1 l. 40 l. 04, stundom rent utav4 04 l. 4~01 l. 400 l. 104 (ofta hopskrivet till rentav4 4 osv. resp. rentutav4 04 osv.).
a) [jfr 10, 12] (†) till alla delar l. i alla avseenden, fullkomligt; helt (o. hållet), alldeles; uteslutande, enbart; ingenting annat än (ngt); äv. närmande sig d. Förnekar .. (växelbetalaren) antagningen (av växeln) rentaf, eller skiuter then up .., tå måste (osv.). Schmedeman Just. 613 (1671); jfr b. At ingen Präst, Militair- eller Civil-Ämbetsman får ega Hemman i byn, utan at byamannen skal vara rent af bonde. Hülphers Norrl. V. 1: 292 (1789). Den Europeiska bildningen är till sin karakter rent af Grekisk. Törneros Bref 2: 13 (c. 1823). Skulle det likväl vara Dig rentaf emot, att i år tänka på giftermål; så vill jag (osv.). Atterbom Bref 159 (1825). Lysander Almqvist 21 (1878).
b) [jfr 8, 10, 12, F] (†) utan komplicerande tillägg l. bestämningar; utan krumbukter l. vidare omständigheter; utan att gå omvägar; utan krus, utan vidare; direkt; rätt o. slätt o. d.; äv. närmande sig c l. d. Thene H. mäster Jon bökling ville vij äntligen begära rentt åf til Gällett. VDAkt. 1666, nr 163; jfr c. Kalla en rent af Du. Verelius 20 (1681). Casus Recti .. beskrifva ett ting som thet rent af är, .. (de övriga) med någon omständighet. Cellarius LatGr. 11 (1703). Iag håller rådeligare, at kiöpa hvar dörr, och fönsterkaren reent af hoos snickarne, än låta dem giöras af Scholans inköpte virke. VDAkt. 1735, nr 143. Religion .. är Guds kännedom. Men ingen kännedom kan rent af gifvas, eller endast utifrån meddelas. Geijer I. 5: 410 (1847).
c) [jfr 22, 27] (†) öppet o. klart, utan att dölja ngt, oförbehållsamt, rent ut; jfr b. Rudbeck Bref 129 (1676). Jag .. bekiänner rent af, at jag är Antonius Hjulmakarens Son. Lagerström PolKannstöp. 96 (1729). Jag (skall) säga Er rent af huru jag tycker — jag är en plump Man, som ej förstår at gå krokvägar. Levin Schiller Cab. 10 (1800); jfr b. — särsk. i uttr. rent av att kalla, rent ut sagt, för att bruka ngts rätta namn l. dyl. Thet är .. rent af at kalla en diefla-art. Sahlstedt Hoffart. 137 (1720).
d) med mer l. mindre avbleknad bet., använt för att markera att vad man utsäger är en ytterlighet (ofta innebärande en stegring i förh. till ngt förut sagt l. ngt underförstått) l. ngt drastiskt l. påfallande o. dyl., l. använt ss. ett vanligt förstärkningsord, med en mera allmänt förstärkande l. framhävande funktion; ofta liktydigt med: till och med; jfr a, b. Så hör man nu väl röster nedsätta reformationen .., om ej rent af anklaga den, såsom källan till alla sednare olyckliga förvillelser. Geijer I. 7: 17 (1817). När vi efter en stund med friska hästar och ny skjutsbonde lemnat gästgifvaregården Barkerud, höll det rent af på att barka åt skogen med oss i utförsbackarne. Ödman UngdM 1: 111 (1874, 1881). Portgång och trappor äro tarfliga nog, men gården är rent af ruskig. Bildt Minn. 206 (1900). Skrufmatning är rentaf nödvändig, om fasonstål komma till användning. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 94. De brukade rentav gräla ibland. Spong Sjövinkel 33 (1949).
Ssgr: A: (1) REN-ALUMINIUM. (mera tillf.) rent aluminium. Dædalus 1937, Annons. s. 8.
(1, 5) -ASKA, r. l. f. [jfr d. renaske] (i fackspr.) aska som bl. består av mineraliska ämnen (o. är helt fri från organiska, brännbara ämnen). UtsädT 1895, s. 219.
(7 c) -AVEL, sbst.2 [jfr t. reinzucht] husdj. (husdjurs)avel varvid parning sker mellan djur av samma (rena) ras; motsatt: korsning. Sjöstedt Husdj. 2: 167 (1862). HimHavJord 4: 259 (1927).
Avledn.: renavla, v. husdj. bedriva renavel med (husdjur l. husdjursras). Våra kreatursraser har renavlats i århundraden. Det bästa 1956, nr 4, s. 29.
(5) -BARKA, -ning. [jfr d. renbarke] (i fackspr.) avlägsna all bark l. de efter rundbarkningen kvarsittande resterna av bark från (träd, timmer). HbSkogstekn. 550 (1922).
(7 a) -BESTÅND, sbst.2 (i fackspr.) växtbestånd som icke är blandat. SvVäxtförädl. 1: 235 (1951).
(6 a) -BETA, v.1, -ning. fullständigt avbeta (ett markområde). Renbetade fjällhedar. SvRike I. 2: 62 (1900).
(3, 5) -BETA, v.2, -ning. (†) rengöra (ngt) l. avlägsna beläggning l. fastsittande partiklar o. d. från (ngt) gm betning, beta. Almroth Kem. 574 (1834). JernkA 1878, s. 175.
(3, 5) -BETSA, -ning. (†) = -beta, v.2 Almroth Kem. 675 (1834). 2UB 6: 141 (1904).
(7 c) -BLOD, sbst.2 (numera föga br.) rent blod (se d. o. 5 a); renrasighet; ren ras; jfr fullblod 1, 2. Att denna race måste anses såsom renblod. THästv. 1868—69, s. 25. Wrangel HbHästv. 1259 (1886).
(7 c) -BLODIG. renrasig. Wingård Minn. 11: 7 (1849). Renblodiga tjurar. GHT 1896, nr 155 B, s. 1.
(1) -BLY. (numera bl. tillf.) rent bly (erhållet gm rening av värkbly), vanligt handelsbly. 2NF 3: 781 (1905).
(4 e, 7 b, 12) -BLÅ. (rent-) (numera bl. tillf.) helt l. klart blå. VetAH 1813, s. 108.
(3, 5) -BLÅSA, v., -ning. [jfr d. renblæse] TT 1873, s. 209.
(3, 5) -BORSTA, -ning. [jfr d. renbørste] Wadman Saml. 2: 173 (1835). Då krukskärfvorna renborstades från mullen. TurÅ 1910, s. 71.
-BRÄNNA, v., -ing.
1) (†) till 1, 2: gm bränning rena (ngt) l. befria (ngt) från föroreningar l. främmande l. icke önskvärda beståndsdelar o. d. Calcineringen eller renbränningen af Potaskan. VetAH 1759, s. 171. Fischerström 4: 243 (1795).
2) (†) till 1, 2, 5: destillera. Reenbrent Rosen- Caneel- eller Myntewatn. Hiärne Suurbr. 74 (1680).
3) till 3, 5: bränna bort beläggning o. d. från (ngt). Ehrström Konsthantv. 26 (1924).
4) till 5 j: från (ett föremål) bränna bort allt som icke hör till föremålet ss. sådant. De renbrända benen (av liken). 2NF 9: 1046 (1908).
(7) -ELEMENT. fys. grundämne vars alla atomer äro av samma slag (o. som i naturen förekommer i endast en enda, stabil isotop). TMatFysKemi 1917—18, s. 94.
(3, 5) -FEJA, v., -ning. [jfr d. renfeje]
1) (numera i sht arkaiserande) med avs. på metallföremål; jfr feja, v. 1. Lidforss DQ 1: 8 (1888).
2) (numera i sht dels vard. i vissa trakter, dels i vitter stil) med avs. på hus, rum, möbler o. d.: sopa ren; jfr feja, v. 2. TegnérPpr 192 (1823; i bild).
3) (numera bl. tillf.) med avs. på skorsten. HovförtärSthm 1718 C, s. 160.
(5) -FILA, -ning. [jfr d. renfile] Alm Eldhandv. 1: 212 (i handl. fr. 1646). VetAH 1740, s. 255.
Avledn.: renfilare, m. person som yrkesmässigt sysslar med renfilning. SD 1899, nr 119, s. 5 (i cykelfabrik).
(1, 2, 7) -FRAMSTÄLLA~020, -ning. framställa (ngt) i ren form (dvs. befriat från främmande beståndsdelar l. föroreningar l. isolerat från andra ämnen); jfr raffinera 1. Kopparns renframställning (raffineringen). 2NF 14: 972 (1910). Att koncentrera och renframställa enzym. UNT 1933, nr 37, s. 3.
(17, 18) -FÄRDELIGA, adv. [fsv. renfärdhelika; till -färdig] (†) sedligt l. moraliskt rent (i sht med tanke på sexuella förh.), kyskt, ärbart. Falck Und. 33 b (1558). LPetri Oec. 59 (1559).
-FÄRDIG. [fsv. renfärþogher; jfr d. renfærdig, isl. hreinferðugr]
1) (vard. i vissa trakter) till 3: renlig. Lindfors (1824). Löwegren Ögonsj. 497 (1891).
2) (†) till 17, 18: (sedligt l. moraliskt) ren, oförvitlig, oskyldig, kysk o. d. Jbland tusende finner man noghliga en, som vthan Echtescap är kysk aff sigh, och reenferdigh. LPetri 1Post. N 7 a (1555). Dens. SalOrdspr. 15: 26 (1561).
Avledn.: renfärdighet, r. l. f.
1) (vard. i vissa trakter) till -färdig 1: renlighet.
2) (†) till -färdig 2: (sedlig) renhet, oförvitlighet, kyskhet. LPetri 4Post. 24 a (1555). Leuchowius Zader 35 (1620).
(15 b) -FÖRA. (†) renskriva l. renrita (skrift resp. ritning). HC11H 7: 152 (1715). 1682 war wid Fortifications Contoiret min förnämsta sysla til at dessinera och renföra alla projecter man öfwer desza berörde Fästningar författat. Därs. 154.
(5 j) -GNAGA, -ning. [jfr d. rengnave] Lundquist Jacobs Kryss 25 (1908).
(3, 5) -GNIDA, -ning. Spak HbFältartill. 208 (1873).
(1) -GULD. [jfr t. reingold] (numera bl. tillf.) rent guld. 2UB 5: 468 (1902).
(2 d) -GÅNG. (†) bärgv. ”ren” (masugns)gång. BlBergshV 18: 66 (1687).
-GÖRA, -GÖRARE, -GÖRBAR, -GÖRELSE, -GÖRERSKA, -GÖRING, -GÖRNING, se rengöra med avledn.
(2) -HAMPA, r. l. f. [jfr d. renhamp, t. reinhanf] handel. hampa av god (bästa) kvalitet, fri från skävor o. d., ren hampa. Salander Gårdsf. 254 (1758).
(2) -HARPA, v., -ning. [jfr d. renharpe] rensa bort icke önskvärda beståndsdelar l. stycken av en icke önskvärd storlek från (ngt) gm harpning. 40 tons renharpade små kol. TLev. 1912, nr 15, s. 1. Renharpade snäckskal. SvFjäderfäafvelFT 1914, Annons. nr 14, s. 7. särsk. (enst.) bildl. (Vid Dionysos-festen) äro vi idel renharpade atenare (dvs. det är fritt från främlingar). Andersson GrDr. 235 (1885, 1910).
(18) -HJÄRTAD, p. adj. [jfr dan. o. nor. renhjertet, isl. hreinhjartaðr samt got. hrainja-hairts o. t. reinherzig] (i sht i vitter stil) som är ren i sitt ”hjärta” l. har ett rent sinne(lag), hjärteren. Salighe äro the som äro reenhiertade, ty the skola see gudh. Mat. 5: 8 (NT 1526). Denne anspråkslöse, renhjärtade och af världen ofördärfvade unge man. Wester Aksakov Fam. 116 (1911). särsk. (†) närmande sig bet.: öppenhjärtig, uppriktig, ärlig. VDAkt. 1735, nr 464. En renhjärtad bekännelse (av ett begånget fel). KyrkohÅ 1905, s. 227 (1780).
(18) -HJÄRTENHET~002, äv. ~200, r. l. f. [till -hjärtad l. uttr. rent hjärta o. d.] (i sht i vitter stil) egenskapen l. förhållandet att vara renhjärtad. Oldendorp 2: 266 (1788). SvD(B) 1942, nr 319, s. 12.
(18) -HJÄRTIG, adj. [efter t. reinherzig] (†) renhjärtad. Schultze Ordb. 1905 (c. 1755).
Avledn.: renhjärtighet, r. l. f. [jfr t. reinherzigkeit] (†) renhjärtenhet. Serenius G 3 b (1734). Swederus ConcPsalmb. 181 (1772).
-HUGGA, -ning. [jfr d. renhugge]
1) till 5: hugga bort (allt av) ytbeläggning, puts, ojämnheter o. d. från (ngt). Brunius Metr. 59 (1836). Råhuggningen (av brynstenar) sker med olika slags hammare och renhuggningen med en hammare, vars huvud på båda sidor ändar i långa, böjda blad. Fornv. 1936, s. 142. Där stod han och vred ur och renhögg träskor. Göth TräskoP 10 (1938).
2) till 5 (j): hugga bort allt grenvärket från (trädstam l. trädkrona). SvD(A) 1933, nr 344, s. 12. IllSvOrdb. (1955).
3) [jfr d. renhugge] till 6: hugga bort alla träd på (ett område), kalhugga; på sådant sätt åstadkomma (kal fläck l. glänta o. d.). SDS 1897, nr 368, s. 2. En liten renhuggen glänta. Ruhe Hurley Vild. 161 (1928).
-HÅLLA, v. [jfr d. renholde]
1) († utom i a o. b) till 3: hålla ren; äv.: rengöra. (Det åligger klockaren att) Renhålla och wädra Kyrkiones kläder. KOF II. 2: 255 (c. 1655). (Att smöret bildas långsamt i kärnan) kommer sig ofta deraf, att kärlen, hvari mjölken och grädden stått, ej förut varit renhållna med varmt vatten. Wåhlin LbLandth. 76 (1804). Vattenspolning begagnas flitigt, för att renhålla rännan. Palmberg Hels. 188 (1889). särsk.
a) till 3 c, med avs. på rum, lokal, hus o. d.; numera nästan bl. (föga br.) i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ande. Kongl. Rummens renhållande. HovförtärSthm 1745 A, s. 1949. Ett ljust rum blir bättre renhållet. 2NF 3: 1274 (1905).
b) till 3 c, med avs. på plats utomhus, torg, gata, gård, port l. dyl.: ombesörja renhållningen av (ngt), hålla ren; numera nästan bl. i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ande. Berchelt PestOrs. B 5 a (1589; i två ord). (Gatorna i Kassel) renhållas 2ne dagar i vekan af lifstidsfångar. Palmstedt Res. 45 (1778). Gatornas renhållande. Sthm 1: 93 (1897). (Porten) var sällan riktigt renhållen. Beijer Kell. 103 (1937).
2) till 5: hålla fri från ngt (särsk. från ngt som belamrar l. är till skada o. d.), hålla ren; särsk. i uttr. renhålla ngt från ngt; numera bl. tillf., företrädesvis i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ande. Bergv. 1: 44 (1621). Wasenius NorrlBoskSk. 43 (1751). Att söka renhålla banan från snön. SD(L) 1902, nr 73, s. 3. Åns renhållande från vass m. m. 1NJA 1916, s. 461. särsk.
a) till 5 d: hålla (odling o. d.) fri l. ren från ogräs. Lundberg Träg. 185 (1754). En illa renhållen potatisgröda. Hellström NorrlJordbr. 268 (1917).
b) (†) till 5 f: hålla fri för fiender o. d. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 296.
(3 c) -HÅLLARE. renhållningskarl; numera i sht bildl. (se slutet). KrigsmSH 1803, s. 71. GbgP 1955, nr 352, s. 3. särsk. (fullt br.) bildl.; särsk. om djur som håller ett naturområde fritt från avskräde, ruttnande föremål, as o. d. Berlin Lsb. 94 (1852). Räven anses .. som en naturens renhållare, vilken tar undan sjuka eller skadade harar och fåglar. Upsala(A) 1930, nr 7, s. 5.
(3) -HÅLLBAR~02, adj. [till -hålla] (i utpräglat skriftspr.) möjlig att hålla ren. Renhållbara väggytor. TT 1895, Allm. s. 148.
(3 c) -HÅLLERSKA. (numera bl. tillf.) kvinna som ombesörjer rengöringen inomhus l. renhållningen på en plats utomhus. BtRiksdP 1898, 4Hufvudtit. s. 120. Renhållerskan vid Karlsborgs fästningsbyggnad. PT 1908, nr 116 A, s. 2. —
-HÅLLNING, se d. o. —
-HÅRAD, p. adj. [jfr -hårig] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) renhårig, uppriktig, pålitlig. PDAAtterbom (1822) hos Fredlund Dahlgren 1: 227. —
-HÅRIG. [jfr nor. renhårig (inlånat från sv.); sannol. eg. till ren, adj. 5 e α, med en urspr. bet.: som icke har löss i håret]
1) (ngt vard.) oklanderlig l. fläckfri i moraliskt avseende, i sht i fråga om vissa fundamentala, enkla moralregler som gälla för den (dagliga) mänskliga sammanlevnaden överhuvud l. i en viss krets (t. ex. av arbetskamrater), med tanke särsk. på uppriktighet, lojalitet, pålitlighet, hederlighet, frihet från svek o. falskhet l. förräderi o. d. Han var absolut renhårig i sina affärer. Liljecrona RiksdKul. 27 (1840). Att en arbetarerepresentant i första rummet bör vara ärlig och ”renhårig”. Folkviljan 1884, nr 48, s. 2. Att hans aflidne faders efterlemnade förmögenhet ej alltid tillkommit på så fullt renhårigt sätt. PT 1911, nr 231, s. 3. Fru Hägg var renhårig. Hon skulle icke .. skvallra om Binas skumraskaffärer för församlingssystrarna. Sandel Dropp. 165 (1924). Renhåriga och hjälpsamma kamrater. Rallarminn. 135 (1949).
2) (numera föga br.) lojal mot en viss åskådning l. sak l. ett visst parti, renlärig; pålitlig; äv. närmande sig bet.: renodlad, äkta o. d. Hellberg Samtida 7: 48 (1872). Förböner .. för en renhårig sammansättning af (kyrko-)mötet. Samtiden 1873, s. 547. Weismann, kanske mer renhårig darwinist än Darwin själf. Quennerstedt StrSkr. 1: 326 (1907, 1919). jfr: Landtmarskalken Lagerberg .. var en gammal Carolin, käck, tarflig och arbetsammer man, med ingen misstanke på sig, då deremot ovist är huruvida Hyltén var det man kallar renhårig eller icke rödhårig. HSH 7: 287 (c. 1800).
3) (ngt vard.) om sak: som det icke är ngt fusk l. fuffens l. ”skumt” med; icke ”skum” l. bedräglig; ärlig; rejäl o. d. Feilitzen Real. 1: 41 (1885). Jag lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig i en orättvisa. Strindberg GötR 36 (1904). Kom med mig in, så skall du få dig en renhårig konjak! Åter ett rop 110 (1913).
Avledn. (ngt vard.): renhårighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara renhårig; särsk. till ren-hårig 1. VL 1893, nr 40, s. 3.
(2) -HÄCKLA, v., -ing. [jfr d. renhegle] avlägsna alla skävor o. d. från (spånadsmaterial) gm häckling. BoupptSthm 21/2 1668. särsk. oeg., i uttr. renhäcklat garn, garn av renhäcklat spånadsmaterial. 2NF 30: 713 (1920).
(2) -KAMMA, -kamning. Renkammad Svinborst. VexiöBl. 1827, nr 39, s. 4.
(2 c) -KASTA, -ning. avlägsna alla föroreningar o. d. från (säd) gm kastning. VexjöBl. 1830, nr 12, s. 4.
(19) -KLINGANDE, p. adj. (ren- 1844 osv. rent- 1936 osv.) som klingar rent; konsonerande. Palmblad Fornk. 2: 304 (1844).
(5) -KLIPPA, v., -ning. klippa bort ojämnheter o. d. från (ngt); klippa till (ngt) till föremål i visst mönster o. därvid klippa bort det överflödiga. Om (tänd-)hattens kanter blifva ojemna, renklippas dessa. Jochnick Handgev. 74 (1854). För 100 ctr renklippt plåt erhöllos 32 ctr afklipp. JernkA 1876, s. 54.
(5) -KNACKA, -ning. knacka bort (allt av) ytbeläggning, puts, ojämnheter o. d. från (ngt). TT 1898, Byggn. s. 18. —
-KOKA, v., -ning. [jfr d. renkoge]
1) till 2: avlägsna icke önskvärda beståndsdelar l. föroreningar o. d. från (ngt, t. ex. en massa) gm att koka det. Grafström Kond. 61 (1892; med avs. på sockeravfall).
2) till 3: rengöra (ngt) gm att koka det i ngt resp. (om kärl o. d.) gm att koka ngt i det. HusgKamRSthm 1730—32, s. 497. Ett väl renkokat träkärl. StKokb. 609 (1940).
3) till 5: avlägsna icke önskvärda beståndsdelar från (ngt) gm att koka det i ngt. KemT 1909, s. 69.
(1) -KOPPAR. (numera bl. tillf.) ren koppar. 2UB 5: 468 (1902).
(3, 5) -KRATSA, -ning. rengöra l. rensa l. polera (ngt) med krats l. kratsborste l. dyl. Rinman 1: 588 (1788).
-KRATTA, v., -ning.
1) (enst.) bärgv. till 1, 5: rena (malm) gm ”krattvaskning” (varvid ett krattliknande redskap kommer till användning). Rinman 2: 1118 (1789).
2) till 3 c, 5: avlägsna ogräs, skräp, vissnat gräs o. d. från (ett markområde l. en gräsmatta o. d.) gm krattning. HbTrädg. 8: 143 (1884).
(1, 5) -KROSSA, -ning. bärgv. utskilja de fyndiga delarna ur (malm) gm krossning (ss. förberedelse till anrikningen). JernkA 1902, s. 316.
(7) -KULTIVERA, -ing. (i fackspr.) = -odla 1. Prima renkultiverad Pressjäst. SDS 1894, nr 415, s. 3.
(7) -KULTUR. [jfr t. reinkultur] (i fackspr.)
1) renodling av mikroorganismer, särsk. bakterier; ofta konkret, om de renodlade bakterierna osv., dels koll., dels i individuell anv., om bestånd l. stam av dem. Flügge Bakt. 157 (1884). Salomonsen lyckades erhålla renkulturer af blodets förruttnelsebakterier. Sundberg Mikroorg. 1: 14 (1895). (Burri är främst känd) genom sin metod för renkultur af bakterier. 2NF 34: 910 (1923). särsk. mejer. konkret, om renodlad kultur av surmjölksbakterier, använd ss. syrningsmedel vid smör- o. osttillvärkning. GHT 1895, nr 235 A, s. 3.
2) renodling av ett växtslag; äv. konkret, om det renodlade växtslaget l. bestånd l. stam därav. Kubbhafre, i renkultur. UtsädT 1897, s. 93.
Ssgr (till -kultur 1): renkultur-jäst. (i fackspr.) jäst framställd av renkultur av jästsvampar. PT 1891, nr 67 A, s. 1.
-löpe. mejer. till ren-kultur 1 slutet: löpe med renkultur av surmjölksbakterier. LAHT 1914, s. 494.
-ost. mejer. till ren-kultur 1 slutet: ost syrsatt med renkultur. LAHT 1914, s. 488.
(5 g) -KVISTA, -ning. (i fackspr.) Fredenberg Sågtimm. 24 (1892).
(5) -KÄRNING. mejer. kärning varigm utvinnes allt smör som är möjligt att utvinna ur grädden; äv. om egenskapen l. förhållandet att kärna på ett dylikt sätt. LAHT 1913, s. 255.
(17) -LEVAD, p. adj. [fsv. renlivadher; jfr isl. hreinlífr] (†) som lever i celibat. Reenleffuadhe men och jomfrwr (dvs. munkar o. nunnor). OPetri 1: 499 (1528).
-LEVANDE, p. adj. [fsv. renlivandes]
1) (†) till 17: som lever i celibat. Innanför (klostrets fönster) rådslå några renlefvande män. Rydberg 2: 324 (c. 1870).
2) (i vitter stil, mera tillf.) till 18: som lever ett rent liv. En renlefvande och sedesträng präst. Rydberg KultFörel. 3: 197 (1886).
(18) -LEVERNE. [fsv. renliverne i ssgn renlivernis fru, nunna] (i vitter stil, mera tillf.) = -levnad 2. Jensen SvMinn. 15 (1910).
-LEVNAD. [fsv. renlifnadher; jfr d. renlevned, nor. revlevnet, isl. hreinlifnaðr]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till 17: förhållandet att leva i celibat l. sexuell avhållsamhet, kyskhet; stundom metonymiskt för: klosterliv. At try stycke äro ther closterleffnat retzligha henger vppå, .. som är, Reenleffnat, Weluiliegh fatigdom, och Lydhna. OPetri 1: 482 (1528). Min långa renlevnad som änkeman avbröts för första gången av några kallheta erfarenheter. Siwertz Förtr. 71 (1945).
2) (i vitter stil) till 18: liv i renhet (i sht i sexualmoraliskt avseende), kyskhet, renhet. 2Kor. 6: 6 (NT 1526, Bib. 1541: reenleffnat; Bib. 1917: renhet). Reenleffnat är oss allom befalet j thet oss förbudhit är liffua j hoor .. och annor oreenligheet. OPetri 1: 486 (1528). KyrkohÅ 1935, s. 188. särsk. oeg. l. bildl., i fråga om det politiska livet inom ett parti (i enlighet med partiets åskådning l. doktrin). Att låta den teoretiska renlärigheten (inom partiet) motsvaras av den praktiska renlevnaden. SvD(A) 1934, nr 250, s. 4. NDag 1948, nr 213, s. 2.
Ssgr (i allm. till -levnad 1, numera bl. ngn gg, arkaiserande): renlevnads-broder. munk. Björnståhl Resa 5: 103 (1783).
-folk. [fsv. renlifnads folk] klosterfolk. Lagerbring 1Hist. 3: 659 (1776). Näsström FornDSv. 1: 231 (1941).
-jungfru. nunna. Afzelius Sag. 3: 109 (1841). Därs. 5: 17 (1843).
-kvinna. [jfr fsv. renlivis qvinna] nunna. Lundegård DrMarg. 1: 219 (1905).
-liv. liv i celibat. Lagerlöf Jerus. 2: 36 (1902).
-löfte. [jfr fsv. renlivis lovan] kyskhetslöfte. Möller (1790, 1807).
-man, m. [fsv. renlifnads man] 1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till ren-levnad 1: munk. Fryxell Ber. 2: 102 (1826). Lindström LeendGud. 236 (1951). 2) (i vitter stil) till ren-levnad 2: man som för ett rent liv (i sht i sexualmoraliskt avseende); numera ofta med tanke på avhållsamhet o. asketism, stundom närmande sig bet.: asket. Afzelius Sag. 7: 26 (1853). Puritaner och renlevnadsmän uträttar .. sällan något av värde här på jorden. DN(A) 1953, nr 154, s. 10.
-orden. [jfr fsv. renlivis ordin] (†) munk- l. nunneorden. Lagerbring 1Hist. 3: 656 (1776).
-person. munk l. nunna. Lagerbring 1Hist. 2: 144 (1773).
-predikant. (i vitter stil) till ren-levnad 2: person som i sin förkunnelse kräver ett rent liv, avhållsamhet o. asketism. Östergren (1936).
(8) -LINIG l. -LINJIG. [jfr d. renliniet] som utmärkes av rena linjer; äv. bildl.: rätlinjig. Björkquist SigtunStift. 19 (1928).
Avledn.: renlinighet l. renlinjighet, r. l. f. —
-LIV. [fsv. renlif; jfr d. renliv] (†)
1) till 17, = -levnad 1. Strindberg Giftas 2: 93 (1886). Dens. Folkung. 91 (1899).
2) till 18, = -levnad 2; i ssgn renlivs-man.
Ssgr (i allm. till -liv 1; †): renlivs-jungfru. nunna. Afzelius Sag. 6: 141 (1851).
-man, m. till ren-liv 2: man som för ett rent liv. HSH 1: 40 (c. 1800). BL 18: 42 (1850).
-nunna. nunna. Afzelius Sag. 3: 108 (1841).
-LIVAD, p. adj. [fsv. renlivadher; jfr dan. o. nor. renlivet] (†)
1) till 17, i uttr. renlivad man, om munk. OPetri Tb. 54 (1525).
2) till 18, = -levande 2. Tideb. 23 (c. 1525).
3) bildl.: lojal mot en viss åskådning l. sak l. ett visst parti, renlärig; renodlad, äkta. LdVBl. 1887, nr 5, s. 3. Att för en renlifvad, dansk vensterman blotta åsynen af en uniform verkade så irriterande som en röd klut på en kalkon. SDS 1904, nr 182, s. 1.
-LIVES, se d. o. —
-LJUDANDE, p. adj. [jfr d. renlydende]
1) (†) till 7 e, om vokal: som icke har ngn dragning åt annat vokalljud, ren. Salberg Gr. 48 (1696).
2) (numera bl. tillf.) till 19: som ljuder rent. Linc. (1640; under clarus).
(2, 3) -LUKTANDE, p. adj. som luktar ren; förr äv.: som luktar frisk. Rålamb 13: 15 (1690). GHT 1895, nr 221 A, s. 1 (om fläsk).
(3) -LÅTEN, p. adj. [jfr isl. hreinlátr] (†) renlig. Rietz 521 (1865). GHT 1895, nr 227 A, s. 3.
Avledn.: renlåtenhet, r. l. f. (†) renlighet. Düben Lappl. 176 (1873).
(3) -LÅTIG. (†) renlig. Högström Lapm. 81 (1747). ArkNorrlHembygdsf. 1922, s. 21 (c. 1830).
(13 a) -LÄRIG, adj. [jfr d. renlærig till ren lära] som (helt) omfattar l. ansluter sig till resp. (om förkunnelse l. skrift o. d.) som (helt) är i enlighet med vad som (i religiöst avseende) räknas ss. ren lära, särsk. den rena evangeliska läran, bekännelsetrogen, rättrogen, rättroende, ortodox; motsatt: irrlärig, kättersk. Rydén Pontoppidan 221 (1766). En god och renlärig predikan. KyrkohÅ 1929, s. 321 (1846). Lamm i 3SAH 50: 45 (1940). särsk. oeg. l. bildl.
a) som omfattar o. icke på ngn punkt avviker från resp. (om skrift o. d.) helt är i enlighet med en viss (politisk l. vetenskaplig o. d.) lära l. åskådning l. doktrin, rättrogen, rättroende, ortodox. Beskow (1845) i 3SAH XLVIII. 2: 318. De renläriga marxisterna i Moskva. SvD(B) 1947, nr 319, s. 4.
b) (mera tillf.) om sak: som helt överensstämmer med vad som enl. en viss uppfattning är det riktiga l. bästa l. vad man på visst håll anser vara det riktiga o. d. De skräckinjagande anstalter som höra till verkställandet af en sund och renlärig persisk bastonad. Samtiden 1873, s. 626. Konstsilket var inget renlärigt material. Form 1936, s. 208.
(13 a) -LÄRIGHET~002, äv. ~200, r. l. f. [avledn. av renlärig] egenskapen l. förhållandet att vara renlärig. Wallquist EcclSaml. 1—4: 219 (1763). Sveriges presterskap, för hvilket renlärigheten var det första i religionen. Annerstedt Rudbeck Bref clxxxviii (1905). SvFolket 2: 114 (1938). särsk. oeg. l. bildl., motsv. ren-lärig a. Tegnér (WB) 4: 401 (1824).
Ssgr: renlärighets-iver. iver l. ivrande för renlärighet. Fryxell Ber. 14: 109 (1846).
-ivrare. person som ivrar för renlärighet. Schybergson FinlH 1: 541 (1887).
-nit, n. jfr -iver. Cavallin Herdam. 1: 205 (1854).
-strid, r. l. m. strid gällande frågan om ngns l. ngts renlärighet. Warburg i 2SAH 59: 15 (1882).
(14 c) -LÄSA, v., -ning, -are. (ren- 17351956. rent- 1724) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) läsa rent; bedriva övning i innanläsning. VDAkt. 1724, nr 223. Att stafningen, renläsningen och framför allt religions-undervisningen icke kan så väl skötas (i skolor med växelundervisning), som i de mindre skolor, der methoden ej användes. SKN 1845, s. 220. Västgötabygden 1951, s. 60 (1872: renläsare). Harald höll på med ett stycke enstaviga ord ur Läsebok för Småskolan, som han fått till renläsning. Moberg Nybygg. 588 (1956).
Ssgr (†): renläs- l. renläsnings-bok. (-läsnings-) läsebok. SKN 1843, s. 14.
-tabell. lästabell. Hagstedt Vexelund. 19 (1821). Svensson Vexelund. 7 (1823).
(5) -MEJSLA, -ing. jfr -hugga 1. SFS 1916, s. 1082.
(22 c) -MENING. (†) ngns uppriktiga l. allvarliga mening. 2RA 3: 645 (1734).
(6) -MJÖLKA, -ning. [jfr d. renmalke, nor. renmelke] mjölka (ko) så att ingen mjölk finns kvar i juvret. LAHT 1898, s. 5. särsk. (vard.) bildl., i p. pf. i adjektivisk anv. Renmjölkad .. säges (i vira) om talongen, när den efterköpande i andra köpet ej finner någon trumf. Landsm. XVIII. 8: 34 (1900; studentuttr. från Uppsala).
(1) -NICKEL. (numera bl. tillf.) ren nickel. 2UB 5: 468 (1902).
-ODLA, -ing. [jfr d. rendyrke, t. reinzüchten]
1) (i fackspr.) till 7: gm planmässig odling frambringa en stam av (mikroorganismer, t. ex. bakterier l. lägre svampar) som är fri från inblandning av andra arter (l. från andra beståndsdelar tillsammans med vilka de förekomma i naturen). BotN 1883, s. 108. Insprutning af renodlade kommabaciller å försöksdjur. SD 1892, nr 352, s. 3. jfr bakterie-renodling. särsk.
a) (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ing i konkret anv., om de renodlade mikroorganismerna, renkultur. Helsov. 1893, s. 43.
b) med avs. på jästsvampar l. jäst. Lindberg Svagdr. 78 (1892).
2) (i fackspr.) till 7 c: frambringa en ren sort l. ras av (ett växt- l. djurslag) gm pedigreeodling resp. renavel; motsatt: förädla gm korsning; äv. med obj. betecknande den nya, rena sorten l. rasen. UtsädT 1891, s. 13. Renodling av enhetliga (husdjurs-)raser. Hofsten Ärftl. 1: 305 (1927). särsk. oeg. l. bildl. (jfr 3), om skapandet av en ren människoras. Nordenstreng EurMänRas. 286 (1917).
3) bildl. (med anslutning till ren, adj. 10): få l. komma (ngt) att framträda i en ren, typisk form (som är helt fri från främmande drag l. element) l. en utpräglad, stundom extrem form (vari endast de egenskaper som äro mest karakteristiska för ngt äro förhanden l. komma till synes); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som föreligger i en ren, typisk form (fri från främmande drag l. element) l. i en utpräglad, stundom extrem form, ren; stundom närmande sig bet.: fanatisk. Verd. 1890, s. 121. Det är .. omöjligt att få fram själfva människovärdet renodladt, fritt från bördens och rikedomens tryck. Roos Son 157 (1904). Den klassicerande riktningen inom litteraturen .. renodlar diktarterna och tål ingen stilblandning. Wrangel Dikten 52 (1912). Nicander är hos oss den förste renodlade artisten. SvLittH 2: 225 (1919). Den mest renodlade absolutist och alkoholhatare som Slöby samhälle någonsin haft förmånen skåda. NSvSkämtl. 138: 11 (1920). särsk.
a) i uttr. renodla ngt från ngt, göra ngt fritt från ngt. Castrén StormaktstDiktn. 44 (1907). Böök StagnelUngd. 134 (1911).
b) ss. p. pf. i adjektivisk anv., med avbleknad bet.: genuin, formlig, värklig, veritabel l. dyl. En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag. Engström Kryss 105 (1912). Renodlade busfrön. Lundh FörfResa 1: 111 (1924).
Ssgr (till -odla 1, 2, i fackspr.): renodlings-försök. UtsädT 1893, s. 19.
-metod. LAHT 1897, s. 293.
-PLOCKA, -ning. [jfr nor. renplukke]
1) (numera bl. tillf.) till 2, 5: plocka bort främmande beståndsdelar, föroreningar o. d. från (ämne, massa), rensa. Aderton kannor renplockade lingon. Egerin Kokb. 273 (1733). LAHT 1894, s. 273.
2) till 5: plocka bort (allt av) ngt från (ngt). Lindström Bi 18 (1780). särsk. till 5 j: plocka bort alla fjädrarna från (slaktat fjäderfä), plocka. Sedan kycklingar äro skållade och väl renplåckade. Warg 205 (1755).
3) till 6: plocka bort allt som finns av ngt på l. i (ngt), tömma. De renplockade markerna. Rig 1933, s. 205. särsk. (vard.) till 6 f, med avs. på person: ta från (ngn) allt vad han har på sig l. äger o. d. Mig ha .. (falskspelarna) renplockat en gång. AB 1898, nr 40, s. 2. Schulze Emigr. 32 (1930).
(3, 5) -POLERA, -ing. 2UB 10: 297 (1907).
(1) -PROTEIN. kem. rent protein; motsatt: råprotein. LAHT 1905, s. 174.
-PUTSA, -ning.
1) till 3. AHB 131: 60 (1887).
2) (mera tillf.) till 5: putsa bort allt sådant som skämmer l. är icke önskvärt från (ngt). MeddSlöjdF 1889, s. 111. Sedan .. (kakan) kallnat, renputsas hon med skarp knif på alla sidor. Grafström Kond. 255 (1892).
-RAKA, v., -ning.
1) till 5.
a) raka av allt skägg l. hår på (person, kroppsdel), slätraka, raka. Strindberg Folkung. 114 (1899). Renraka en del av hjässan. Bengtsson Filippin. 17 (1942).
b) med raka l. med händerna raka bort allt av ngt från (ngt). Renraka askrummet. Dædalus 1932, s. 93 (1859).
2) (vard.) oeg. l. bildl., väsentligen med anslutning till ren, adj. 6.
a) avlägsna allt som finnes av ngt (t. ex. all skog) från (ett område l. rum o. d.), göra bar l. tom. Innan befolkningen i dessa trakter erhållit den s. k. högre upplysningen .. skola kronans områden ligga lika renrakade som Sunnerbo härads ljungmarker. Hemberg ObanStig. 78 (1896). Skafferiet är renrakat. Hammar (1936).
b) till 6 f: ta från (ngn) allt vad han har på sig l. äger, fullkomligt pungslå, barskrapa; ofta i p. pf. i adjektivisk anv.: barskrapad, ”pank”. Björkman (1889). (Den tjugonde i månaden) brukar jag i regel vara renrakad. Fridegård Här 206 (1942).
c) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: slut, död l. dyl. General Douay .. fick sig en kula i skrofvet och ramlade baklänges med benen i vädret. Ja, så var han renrakad .. kaputt. Lundquist Zola Grus 58 (1892).
(7 c) -RASIG. [jfr t. reinrassig] som är av ren l. oblandad ras, rasren. SödermLT 1894, nr 95, s. 4. Den renrasiga fjällboskapen. VästerbK 1927, nr 167, s. 4. Ett renrasigt Tyskland. Spångberg BanbrHövd. 320 (1939).
Avledn.: renrasighet, r. l. f. LAHT 1912, s. 150.
(15 b) -RITA, -ning. Schück VittA 2: 383 (i handl. fr. 1672). Skisserna renritas .. i en ungefärlig skala med alla mått utsatta. TT 1900, Allm. s. 353. SvTrädgK 1: 136 (1930). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om renritad karta l. teckning o. d. Sander Run. 18 (1898).
Avledn.: renritare, m.||(ig.). person som utför renritning av ngt. KrigVAH 1807, s. 4.
(7 c, 12) -RYSK. (rent-) (mera tillf.) helrysk, äktrysk. TurForskn. 13: 24 (1922).
(5, 6) -RÖJA, -ning. röja undan allt som finns av ngt från (ngt). Sparre LjugJ 25 (1921).
(5, 6) -SCHAKTA, -ning. Ekman SkogstHb. 105 (1908).
(2, 5) -SILA, v., -ning. (ren- c. 1730. rent- c. 1730) Vörten rensjlas. Broman Glys. 3: 124 (c. 1730).
(1) -SILVER. (numera bl. tillf.) rent silver. 2UB 5: 468 (1902).
(18) -SINNAD, äv. (numera bl. ngn gg) -SINT, p. adj. [jfr d. rensindet] (numera bl. tillf., i vitter stil) som har ett rent sinne; förr äv.: rättsinnad. Hvad nytta mine lärdomar hos de rensinnade giordt, anstår mig intet at säja. Dalin Arg. 2: 159 (1734, 1754). Lundegård DrMarg. 2: 179 (1906).
(18) -SINNIGHET~002, äv. ~200, r. l. f. (numera bl. tillf., i vitter stil) egenskapen att vara ren i sinnet; förr äv.: rättsinnighet. Boström 3: 322 (1865). Feilitzen Real. 1: 33 (1885).
-SINT, se -sinnad.
(3) -SJUDA. (†) = -koka 2. Rothof 664 (1762). Rinman 1: 549 (1788).
(19) -SJUNGNING. mus. handlingen l. förhållandet att sjunga rent. PT 1898, nr 238, s. 3.
(5) -SKALA, v., -ning. (fullständigt) skala bort skalet l. ytterhöljet l. barken o. d. från (ngt). Löwegren Ögonsj. 210 (1891). Spiror böra vara barkade eller renskalade. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 19. —
-SKAVA, -ning.
1) till 3, 5; jfr -skrapa 1 a. Almroth Kem. 635 (1834). Ytorna som skola sammanlödas, renfilas eller renskafvas. Dens. Karmarsch 439 (1839).
2) till 5 j; jfr -skrapa 1 b. Månsson Åderlåt. 157 (1642). De renskafda, glättade .. skinnen. AHB 52: 30 (1871).
(5 j) -SKELETTERAD, p. adj. [jfr d. renskelettere, v.] (i fackspr.) om ben: varifrån de mjuka delarna fullständigt avlägsnats. FoFl. 1950, s. 191.
(1, 2, 4) -SKIRD, p. adj. (†) renad l. klarad (gm smältning). Reenskijrd honigh. BOlavi 4 b (1578).
(5) -SKOTTA, -ning. Uhr Koln. 21 (1814). Trottoarerna voro .. renskottade. Rääf Sugimoto BlmrNJord 248 (1934).
-SKRAPA, v., -ning. [jfr d. renskrabe]
1) i eg. anv.: skrapa bort (allt av) ngt från (ngt).
a) till 3, 5: skrapa bort smuts l. beläggning l. ojämnheter o. d. från (ngt). En renskrapad fasad. VDAkt. 1732, s. 13.
b) till 5 j: från (ett föremål) skrapa bort allt sådant som icke hör till föremålet ss. sådant (t. ex. skal, ytterhölje, mjukdelar på ben o. d.). Benet, som är renskrapat. Warg 150 (1755).
2) (vard.) oeg. l. bildl.
a) (tillf.) till 5 f: fullständigt rensa (en plats) från fiender. Wallén Hennig GåtfLänd. 61 (1926).
b) till 6.
α) (tillf.) totalt rensa l. tömma (ett område), barskrapa. Hela trakter äro så godt som renskrapade från allt ungt och dugligt folk. Cassel SocPol. 132 (1902).
β) till 6 f, = -raka 2 b. Idun 1888, s. 294. Sedan vi i sus och dus härjat om i ett par dygn, voro vi renskrapade. Jacobsson HavVag. 80 (1933).
(15 b) -SKRIFT. [jfr t. reinschrift] renskrivning; vanl. konkret, om renskriven skrift. BoupptVäxjö 1757. Detta är blott ett utkast; men jag skall sedan ha äran uppvakta er med en ordentlig renskrift. Palmblad Nov. 4: 51 (1851). Konsul äger åtnjuta ersättning för .. (bl. a.) skrifmaterialier och renskrift. SFS 1906, nr 78, s. 18. Schück VittA 6: 138 (1943). Anm. Ordet är tidigast belagt i t. form, med en bet.: (renskriven) officiell skrivelse l. kungörelse l. dyl., i följ. ex.: En Reinschrift som war slagen opå Rådstufuodoren .. schriften förmäller at alle Suen Suenss(ons) gieldenerere skolle komma tilstedess Innan Natt och åhr. VRP 1634, s. 534.
(15 b) -SKRIVA, -ning. (ren- 1591 osv. rent- 16271740) [jfr t. reinschreibung, renskrivning] skriva ren(t); förr ngn gg om avskrift av en äldre handskrift, utskrivning av en kopia o. d. KlädkamRSthm 1591 A, s. 2 a. Reenskrefna och wäl distingverade copier. Schück SvFörlBokhH 1: 176 (i handl. fr. 1651). Om nätterna får jag renskrifva manuskript till Polyfem. BrefNSkolH 98 (1810). Renskrifning, äfvensom Räkningars och Handelsböckers etc. afskrifvande, verkställes af en reel och pålitlig person. VexjöBl. 1846, nr 23, s. 4. Böök i 3SAH LX. 2: 19 (1949).
Ssgr: renskrivnings-arbete. ST 1892, nr 272, s. 2.
-arvode. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 17.
-byrå. byrå som ombesörjer renskrivning (o. annat skrivarbete), skrivbyrå. Bremer Brev 4: 285 (1863).
-kontor. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) kontor där renskrivning (o. annat skrivarbete) utföres. PT 1758, nr 7, s. 4. En f. d. bruksbokhållare .., som var anställd som medhjälpare åt en fabrikör Thirfeldt på dennes expeditions- och renskrivningskontor. Staf PolisvSthm 281 (1950; om förh. 1803).
-kostnad. kostnad för renskrivning. BtRiksdP 1901, 7Hufvudtit. s. 18.
-pänningar, pl. (i sht om ä. förh.) pänningmedel anslagna till bekostande av renskrivning. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 1, Bil. 1, s. 16.
(15 b) -SKRIVARE. [jfr t. reinschreiber; till -skriva] person som (i sht förr särsk. yrkesmässigt) utför renskrivning (o. annat skrivarbete). PH 8: 375 (1766). Wägner Lagerlöf 1: 233 (1942).
(15 b) -SKRIVERI. [till -skriva] (†) renskrivning. SC 1: 178 (1820).
(15 b) -SKRIVERSKA. [till -skriva l. -skrivare] kvinnlig renskrivare. Crusenstolpe Mor. 2: 119 (1840). Utrikesdepartementets renskrifverskor. PT 1903, nr 220 A, s. 2.
(2, 5) -SKRUBB. textil. benämning på den ena av de tre valskardmaskiner som användas (för olika procedurer) vid maskinkardning av ull. PT 1904, nr 179 B, s. 1. Hagberg o. Asklund Textilind. 156 (1924).
(3) -SKRUBBA, v., -ning. [jfr d. renskrubbe] SFS 1908, Bih. nr 89, s. 5.
(2, 5) -SKRUBBEL. (numera mindre br.) textil. = -skrubb. 2NF 13: 923 (1910).
(5 j) -SKRÄDA, -ning. garv. med avs. på hudar o. d. SD 1906, nr 323, s. 9.
(5) -SKUMMA, -skumning. [jfr d. renskumme]
1) skumma bort alla föroreningar o. d. från (ngt). Hildebrand MagNat. 183 (1650).
2) mejer. skumma bort all grädden från (mjölk); ss. vbalsbst. -skumning äv. om förhållandet att mjölken är l. blir (så l. så) renskummad l. att en separator o. d. skummar (så l. så) rent. LAHT 1884, s. 47. Graden af renskumningen beror i främsta rummet på den på viss tid skummade mjölkens mängd. Juhlin-Dannfelt 54 (1886). LAHT 1925, s. 241.
Ssgr (till -skumma 2, mejer.): renskumnings-förmåga. LB 3: 248 (1902).
-grad, r. Grotenfelt Mejerih. 83 (1881).
(3) -SKURA, v., -ning. Kiökz tÿgetz renskurande. HovförtärSthm 1693 A, s. 2187 b. Det renskurade rummet. Lo-Johansson Stat. 2: 328 (1937).
(3) -SKÅLLA, v., -ning. rengöra (ngt) gm skållning. Berlin Lsb. 191 (1852).
(2) -SKÄKTA, v., -ning. befria (lin) från skävor o. d. gm skäktning. Hörlén GSed. 150 (1914).
(5) -SKÄRA, v., -ning. skära bort alla ojämnheter l. skämmande l. skadade l. för användningen olämpliga delar o. d. från (ngt); vid tillvärkningen av ngt i visst mönster l. visst format skära bort det överflödiga från (ngt). Eneberg Karmarsch 1: 245 (1858). Renskuret papper. SFS 1932, s. 646. särsk.
a) till 5 j. TT 1945, s. 425.
b) (mera tillf.) bildl., i p. pf. i adjektivisk anv., om ansiktsprofil: som utmärkes av rena linjer; jfr fin-skuren. Ansiktsfärgen var ljus och profilen renskuren. Hultman ÖknHeml. 40 (1909).
-SKÖLJA, -ning. (ren- 1650 osv. rent- 1635) [jfr d. renskylle]
1) till 3; äv. med saksubj. betecknande vatten o. d. (jfr 2). Schroderus Os. 1: 151 (1635). Rensköljda Buteljer uppköpas. DA 1824, nr 64, Bih. s. 3. Martinson Kap 151 (1933; med saksubj.).
2) till 3, 5, om rinnande vatten, våg, rägnvatten o. d.: skölja bort alla lösa, täckande l. mer l. mindre ”förorenande” partiklar (jord, slam o. d.) från (klippa, sten, strandparti o. d.). Jord var ingen på klipporna, utan de voro helt renskölgde, då de upstego utur sit vilda haf. Linné Vg. 185 (1747). Nordenskjöld Polarv. 118 (1907).
3) till 3, 5, 6: rensa (kroppshålighet, särsk. mun, mage, näsa) gm sköljning. Carlstedt Her. 1: 278 (1832). Näsans rensköljning. ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 167.
(3, 5, 6) -SLICKA, -ning. [jfr d. renslikke]
1) slicka (ngt), så att det blir rent, slicka av (ngt); särsk.: slicka upp allt som finns i (ett kärl), så att kärlet blir som rengjort. KulturbVg. 3: 57 (1722). (Tallriken) nedsättes .. att renslickas af kattorna. Knös Kors. 90 (c. 1878). Efter framfödandet renslickas kalven .. av modern. SvGeogrÅb. 1944, s. 60.
2) (vard.) bildl., i uttr. renslickad från ngt, alldeles ren l. fri från ngt, alldeles bar. Isen var så renslickad från snö, så jag fick intet fäste. Elgström BorgMeschÄv. 102 (1929).
(3, 5) -SLIPA, -ning. Rinman JärnH 487 (1782). Renslipning af teglet (i husväggen). TT 1900, Byggn. s. 4.
(2, 3) -SMAK. (mera tillf.) egenskapen l. förhållandet att vara rensmakande. Östergren (1936).
-SMAKANDE, p. adj. (ren- 1711 osv. rent- 1936) [jfr t. reinschmeckend]
1) till 2, 3, om födoämne (särsk. dryck): som är utan osmak. PH 12: 165 (1781). Rensmakande Svenskt Sädes-Bränvin. DA 1824, nr 1, s. 7. särsk. (†) närmande sig bet.: välsmakande, smaklig. Een pastei af smått hackat kiött och een tarta med fylning af kirsebär .., som wåre mycket wäll- och reensmakande. KKD 5: 257 (1711).
2) (†) till 3, om kärl för födoämne o. d.: som icke ger vad som förvaras däri ngn osmak. Et rensmakande trä-käril. Warg 116 (1755). SvKock. 44 (1837).
(2, 3) -SMAKIG l. -SMAKOT. (†) = -smakande 1. SthmStadsord. 1: 77 (1640). VetAH 1755, s. 100.
-SMAKLIG.
1) (numera knappast br.) till 2, 3, = -smakande 1; förr äv. närmande sig bet.: välsmakande, smaklig. (Manlaven) innehåller .. mycket gelé, som är rensmakligt. Westring SvLafv. 2: 186 (1805). Vallgren Guldrand. 23 (1920).
2) (†) till 3, = -smakande 2. Rensmakeliga faat, eller tunnor. Oec. 69 (1730).
-SMAKOT, se -smakig.
(1, 2) -SMÄLTA, v., -ning. [jfr d. rensmelte] rena (ngt) gm smältning. Möller (1790). VetAH 1800, s. 261.
-SOPA, v., -ning. [jfr nor. rensope]
1) med personsubj., till 3, särsk. 3 c: sopa (förr äv. borsta) ren. Bårklädet och Pället skall Klockaren reensoopa. KOF II. 2: 516 (1627). Gators och Tårgens rensopande. PH 1: 344 (1722). särsk. (numera knappast br.) bildl., i uttr. rensopa för sin egen dörr, sopa rent för sin egen dörr (se ren, adj. 3 c slutet). DA 1771, nr 196, s. 2.
2) (i sht i vitter stil l. vard.) bildl., med person- l. saksubj., till 5, 6: från (ngt) avlägsna allt (av ngt) som finnes i l. på det, så att det ser ut som om det vore rensopat (i bet. 1), rensa; tömma; äv. i uttr. rensopa ngt från ngt; särsk.
a) om naturkraft, särsk. vind. Fennia VII. 2: 85 (1892). Som höjden låg utsatt för blåsten, hade den ena hällen efter den andra blivit rensopad. Lagerlöf Holg. 2: 266 (1907). särsk. (mera tillf.) om vind o. d.: driva bort alla skyar från (himmeln). Gosselman Sjöm. 1: 130 (1839). Himlen är rensopad, mörkblå och klar. Sparre Kryss 75 (1920).
b) rensa l. tömma (en lokal l. plats) från allt som finnes (av ngt) i lokalen osv.; särsk. om bortdrivande av människorna på en plats l. i en lokal (t. ex. gm beskjutning). Porthan BrSamt. 1: 240 (1800). Soldaterne gåfvo eld; inom en kort stund voro gatorna rensopade. Cederschiöld Riehl 1: 54 (1876). Sålunda rensopade laga skiftet bl. a. Eksta socken från allt, som där ännu fanns kvar av den medeltida bebyggelsen. 2SvKulturb. 5—6: 254 (1936).
c) (föga br.) till 6 f, = -raka 2 b. SDS 1889, nr 596, s. 1.
d) (†) i uttr. rensopad från ngt, betecknande att ngn saknar l. mist vissa abstrakta egenskaper o. d. Ren sopad ifrån tro, bön och alla dygder. Bælter JesuH 4: 513 (1757).
(19) -SPELNING. mus. handlingen l. förhållandet att spela rent. Hedlund Fiolsp. 34 (1899).
-SPOLA, -ning.
1) till 3; jfr -skölja 1; äv. med saksubj. ReglArméenFl. 1788, s. 38. Däcket är renspolat. Moberg Utvandr. 302 (1949).
2) till 3, 5, om rinnande vatten, våg, rägnvatten o. d.; jfr -skölja 2. En naken klippa, synbarligen mera än en gång renspolad af böljorna. Ridderstad Samv. 2: 233 (1851).
3) till 3, 5, 6, med avs. på kroppshålighet o. d.; jfr -skölja 3. Sedan rectum blifvit tömd och renspolad genom vattenlavementer. Hygiea 1855, s. 89.
4) (i vitter stil l. vard., mera tillf.) till 5, 6, = -sopa 2 a slutet. Den renspolade himlen. Boberg Varg. 176 (1934).
5) sjöt. till 5, 6, om sjö: spola bort allt löst från (däck). Smith 312 (1917).
(15 d) -STAKA, v., -ning. (i fackspr.) vid byggande av väg, järnväg, kanal, dike o. d.: utföra den definitiva utstakningen av (ngt), med noggrann utstakning o. avvägning o. bestämmande av läget för erforderliga byggnadsarbeten o. d. HdlJernvLuleåOf. 1: 107 (i handl. fr. 1886). Han (fick) i uppdrag att renstaka bandelen Morjärv-Lappträsk. TT 1927, Allm. s. 167.
(7 c) -STAM, sbst.2 renrasig stam (av husdjur). SD(L) 1894, nr 241, s. 4.
(5 g) -STAMMIG. skogsv. om träd: som har kvistfri stam. Rosensten Skog. 9 (1737).
-STRYKA, -ning.
1) (mera tillf.) till 3, 5: stryka bort smuts l. beläggning o. d. från (ngt). Rinman JärnH 343 (1782).
2) (†) till 5 h: hyvla (ngt) jämnt på ytan. AHB 117: 7 (1883).
3) (mera tillf.) till 6 e: stryka ut vad som står skrivet på (ngt). Strindberg SvÖ 2: 349 (1883; bildl.).
4) (†) till 15 d: utföra den slutliga, definitiva målningen av (ngt), stryka färdig. Almqvist Mål. 64 (1840).
(3 c) -STÄDA, -ning. särsk. (†) i p. pf., bildl.: som befinner sig i god ordning, välordnad; redig; klar o. d.; jfr ostädad 4. Renstädade hufvuden. Dalin Arg. 2: 159 (1734, 1754). Dens. Vitt. 3: 261 (1738; om sällskap).
(19) -STÄMMA, v., -stämning. mus. stämma (ett musikinstrument) så att det klingar l. ljuder rent; företrädesvis i p. pf. o. ss. vbalsbst. -stämning. Drake Töpfer 263 (1850: renstämning). särsk. (i vitter stil, numera bl. tillf.) i p. pf. i bildl. anv., delvis med anslutning till ren, adj. 18. Atterbom Siare 2: XI (1843). Människornas ädlaste, renstämdaste, djupaste känslor. SD(L) 1905, nr 8, s. 5.
(7 c, 12) -SVENSK. (ren- 1936. rent- 1936) (mera tillf.) helsvensk, äktsvensk. Östergren (1936).
(2) -SÅLLA, -ning. Östergren (1936).
(22) -SÄGENHET~002, äv. ~200, r. l. f. [till säga] (föga br.) vana att tala rent ut, frispråkighet o. d. Aspelin Stenbäck 567 (1900).
(14 b) -TALIG. (†) som talar rent (utan att stappla på orden l. sluddra o. d.); äv.: som talar flytande l. väl, vältalig. (Adelns) rentaligaste tungor. Dalin Arg. 2: 445 (1734, 1754). Livin Kyrk. 148 (1781).
(15 b) -TECKNA, -ning. SFS 1906, nr 10, s. 44.
(19) -TONIG. som har ren ton l. utmärkes av rena toner. Brinkman i 2SAH 13: 87 (1828; om välljud).
(3, 5) -TORKA, v., -ning. rengöra (ngt) gm att torka av det. Rinman JärnH 497 (1782).
(15 d) -TRYCK. [jfr t. reindruck] boktr. tryck i dess färdiga, slutgiltiga skick (med tanke på såväl tryck som papper); ofta konkret, om (prov på) det tryckta värket l. arket. Schulthess (1885). HT 1937, s. 169.
Ssg: rentrycks-ark, n. boktr. rentryckt ark. Hallström i 3SAH 24: 386 (1910).
(15 d) -TRYCKA, -ning. boktr. trycka (ngt) i dess färdiga, slutgiltiga skick (med avs. på såväl tryck som papper). AnderssonBrevväxl. 2: 265 (1839).
(6 a slutet) -TRÄDA, r. l. f. [jfr d. renbrak] lant. ren träda. UtsädT 1897, s. 148.
(6 a slutet) -TRÄDA, v., -ning. [jfr d. renbrakke] lant. lägga (ngt) l. låta (ngt) ligga i ren träda. TLandtm. 1900, s. 161. Renträdad jord. LAHT 1901, s. 131.
-TRÖSKA, v., -ning.
1) till 2 c: tröska (säd o. d.) ren från ogräsfrön, agnar o. d. Lönqvist Bara 7 (1775).
2) till 5, 6: tröska ut all säd o. d. ur (halm). Juhlin-Dannfelt 414 (1886).
-TVAGA, se -två.
(3, 25) -TVAGENHET, r. l. f. [till ren-tvagen (se -två)] (†) förhållandet att vara rentvagen; anträffat bl. i bildl. anv. (jfr -två 2). Kölmark SvFaxeCrit. 48 (1786).
-TVÅ, v., äv. (arkaiserande) -TVAGA; vbalsbst. -tvagande, -tvående, -tvagning (se beträffande formernas fördelning två, v.). (numera bl. i vitter stil)
1) till 3; = -tvätta 1. Möller (1807). Atterbom Minn. 367 (1818). Rentvagningen förrättade vi utomhus. Andersson KinPingv. 347 (1933).
2) bildl. (ofta i mer l. mindre tydligt utförd bild, med tanke på rening i vatten l. tårar l. blod), i sht med anslutning till ren, adj. 25 a: göra ren l. fri l. rena l. befria från ngt (i sht ngt ont l. fult l. lågt); äv. i uttr. rentvå från (stundom för) ngt. Han (dvs. Jesus) samvetet rentvager. SionSång. 2: 33 (1745); jfr b. Ridderstad Samv. 3: 32 (1851). Endast er ångers tåreström kan rentvå mitt ansikte från smutsen av er skymf! Johnsson Essad Kauk. 147 (1931). särsk.
a) med anslutning till ren, adj. 25 a γ, om ngns friande från en anklagelse l. beskyllning l. misstanke; ofta med refl. obj. Rentvå sig inför ngn. Calonius Bref 101 (1795). Tegnér Armfelt 2: 94 (1884: för). Rec. kan inte finna, att Jägerskiöld lyckats rentvå det hessiska partiet från misstanken att ha skjutit Karl XII. FoF 1941, s. 117. De två för dråp misstänkta skogsarbetarna ha (gm obduktionen) .. rentvåtts. GHT 1944, nr 98, s. 22.
b) med anslutning till 25 a δ, om rening från synd (särsk. gm ”tvagning” i Jesu blod). Columbus BiblW D 2 b (1674). När siälen eller bruden .. är rentwagen i dopet genom ordet .., tå är (osv.). Swedberg SabbRo 524 (1688, 1710). Ack! tack mit Lam, som .. / .. mig af nåd uti din blod rentvagit. SionSång. 1: 93 (1743).
3) [jfr 1, 2] (enst.) i det bildl. uttr. rentvå sina händer, två sina händer (se hand 11). Nybom SDikt. 2: 420 (1840, 1880).
-TVÄTTA, -ning.
1) till 3: tvätta ren. HovförtärSthm 1660, s. 19. Alla fem (barnen) voro rentvättade och kammade. Lagerlöf Jerus. 1: 304 (1901).
2) till 5: tvätta bort (allt av) ngt från (ngt). Gosselman Col. 2: 134 (1828).
3) bildl.
a) (i vitter stil) i anv. med jämförelsevis nära anslutning till eg. anv. av ordet; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.: ren l. fräsch som ett avtvättat l. nytvättat föremål; särsk. om himmel: alldeles molnfri. Lätta ulltappar seglade över en rentvättad himmel. Wilhelm Dvärg. 232 (1922). (Måsarnas) vingar sken vita och rentvättade mot de gråa seglen. Moberg Utvandr. 320 (1949).
b) (numera bl. tillf., i sht med ngt vard. l. skämtsam prägel) = -två 2; äv. i uttr. rentvätta från (stundom för) ngt. Oskuld är snart reentwättad. Grubb 655 (1665); jfr α. Hans namn skall från nesa rentvättas. Jensen Mickiewicz Tad. 326 (1898). Söderblom Gudstr. 337 (1914). särsk.
α) = -två 2 a; äv. med refl. obj. 2Saml. 8: 91 (1793). Att min stolthet förbjöd mig .. söka .. rentvätta mig för beskyllningar dem jag visste du egde kännedom om. Strindberg Brev 4: 45 (1884). Sundén (1888).
β) (†) med konstruktionsväxling: avtvå (synd). Carlén Rosen 301 (1842).
(7 c, 12) -TYSK. (mera tillf.) heltysk, äkttysk. Edda 1918, s. 96.
(13, 18) -TÄNKANDE, p. adj. (i vitter stil, mera tillf.) rättänkande; som har rena, oskyldiga tankar; äv. i substantivisk anv. Knorring Förh. 2: 255 (1843). IdrBl. 1935, nr 51, s. 12.
-TÄNKT, p. adj. (†)
1) till 13, 18; = -tänkande. Then öfriga rentänkta Lemnhults församling. VDAkt. 1770, nr 400 (bet. icke fullt säker). Ingenting underlåtes .. för att kunna kullbyttera alla rentänktas beslut. Ekman Dagb. 221 (1790).
2) till 23 b: klartänkt, skarptänkt. SvMerc. 1: 660 (1756). BröllDPlanander (1782).
(1, 2) -ULLIG. (i fackspr.) om får: vars ull uteslutande består av krusiga dunhår (o. är av särskilt god kvalitet). SvUppslB 10: 631 (1932).
-VASKA, -ning.
1) bärgv. till 1, 2: vaska bort alla främmande beståndsdelar från (ngt). Rinman 1: 9 (1788). Åtskillige ädlare metallers så bergblandade malmer, att de genom planhärdar icke med förmån kunna renvaskas. VetAH 1817, s. 203.
2) [jfr d. renvaske] (vard.) till 3: tvätta ren; i p. pf. äv. oeg. l. bildl. (jfr -tvätta 3). Renvaskad hvitmossa. LAH 1867, s. 141. Lindström Blåst. 52 (1928).
-VATTEN. [jfr nor. renvann]
1) (i fackspr.) till 2 a: rent vatten (lämpligt till dricksvatten); jfr rå-vatten. Kungälv får renvatten i köken. GbgMP 1928, nr 239, s. 8.
2) till 5 a: isfritt vatten. SD(L) 1901, nr 81, s. 1.
Ssgr (till -vatten 1, i fackspr.): renvatten- l. renvattens-bassäng. 2NF 31: 871 (1920).
-behållare, r. l. m. TT 1901, V. s. 41.
-brunn. 2NF 31: 871 (1920).
(4 e, 7 b, 12) -VIT, adj. (ren- 19331936. rent- 1936) [jfr d. renhvid] (mera tillf.) helvit (utan fläckar av annan färg); glänsande vit. Rosenius SvFågl. 4: 252 (1933).
-ÄTA, -ning. (numera nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning)
1) till 5, särsk. 5 j: äta upp allt vad som kan ätas på (ngt); från (ett föremål) äta upp allt som icke hör till föremålet ss. sådant. Quennerstedt KampTillv. 13 (1898). Med lätthet lossades .. de renätna skinnen från de .. afgnagda skeletten. Antarctic 2: 277 (1904). 2NatLiv. 88 (1930).
2) till 6.
a) till 6 a: fullständigt avbeta (ett)markområde. LAHT 1893, s. 371.
b) (tillf.) till 6 b: äta upp allt vad som finnes i (ett kärl), så att kärlet blir som rengjort. Schulze DrängSvBönd. 329 (1933).
B (numera bl. i ssg med adj. l. adv.): RENT-AV, se ren, adj. 28.
-BLÅ, se A.
-GÖRA, se rengöra.
-KLINGANDE, -LÄSA, -RYSK, -SILA, -SKRIVA, -SKÖLJA, -SMAKANDE, -SVENSK, se A.
-UT, se ren, adj. 27.
-UTAV, se ren, adj. 28.
-VIT, se A.
Avledn.: RENA, se rena, v.1
RENAKTIG, adj. (†) till 13, 18: oförvitlig l. rättrådig l. präktig l. ärlig l. dyl. Han må besetija biscops gården i vastena medt renaktogth folk. G1R 5: 1 (1528).
RENAKTIGHET, f. (†) till 17: kyskhet, celibat. Kropsens onda begiärilse .. fortagher closterliffuerne medh thet lyffte som är renactigheet. OPetri 1: 277 (1527).
RENHET, se d. o.
RENIGHET, f. [efter t. reinigkeit] (†) till 3: renhållning l. dyl. SthmStadsord. 1: 14 (1627).
RENING, sbst.1—2, se rena, v.1, rening, sbst.2
RENLEK, r. l. m. [fsv. renleker; jfr isl. hreinleikr] (†) till 18: renhet. Peringskiöld MonUpl. 66 (1710). Swedberg Schibb. 373 (1716).
RENLIG, se d. o.
RENSAM, adj. [jfr d. dial. rensom, nor. dial. reinsam] (†) till 3: renlig. Rensama matmödrar. Broman Glys. 3: 197 (c. 1730). HeimdFolkskr. 38: 17 (1896).
Avledn.: rensamhet, r. l. f. (†) renlighet. Broman Glys. 3: 197 (c. 1730). Därs. 463 (c. 1740).
Spoiler title