publicerad: 1991
STRIMMA strim3a2, förr äv. STRIMA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Syr. 23: 10 (öv. 1536) osv.) ((†) -ar, äv. att hänföra till sg. strimme l. strime, PErici Musaeus 5: 268 b (1582), Frese PoëtSambl. 14 (1728); -er, möjl. äv. att hänföra till sg. strimme l. strime, HB 2: 226 (1588: Sölf Strimer), Lindh Huuszapot. 104 (1675: Blodstrimmer)); förr äv. STRIMME l. STRIME, r. l. m.; pl. -ar l. -er? (se ovan).
Ordformer
(strema 1650 (: Soolstremorna, pl. best.). strima (-ij-) 1536—1820. strime (-ij-) 1538 (: soolstrijme)—1730. strimma (-ij-) 1640 osv. strimme c. 1580 (: Soolstrimme). strimo 1536 (: molnstrimo; efter prep.))
Etymologi
[fsv. strima, sv. dial. strimma, strima; jfr dan. o. nor. strime (best. -en), nor. dial. strima, f., mlt. strīme, m., fht. strīmo, m., mht. strīm, m., strīme, f. (t. dial. streime, streim); jfr äv. mlt. streme, mnl. strieme (nl. striem), mht. strieme, t. strieme, striemen; till en ieur. bas strei (beträffande mlt. strēme osv. till en bas streu l. möjl. strē(i) såvida inte senare vokalförändring skett), i sin tur bildad till den rot som föreligger i lett. stara, streck, strimma. — Jfr STRIMLA, sbst.1, STRIMMA, v., STRIMMIG, ävensom STRIL, sbst.1, o. STRIPA, sbst.]
1) på ngts yta l. i människas l. djurs hårbeklädnad l. i genomskinlig massa l. genomskinligt fluidum o. d.: till färgen (l. på annat sätt) avvikande (smal) rand l. smal strålformig l. trådlik l. slingformig figur; (smalt l. fint) streck; förr äv. dels: band (se d), dels: repa l. smal fåra l. (se a) skråma; jfr STRIPA, sbst. 1. Opå Benedicti stugw wägg och farstugu dörr samt fönster lukorna finnas åtskillige slagh och strijmor, huilka synas wara kompne af Hieronimi och hans medhfölies handaverkum. ConsAcAboP 1: 116 (1644); jfr a. Innan någon sträckning (i sträckugnen) börjar skal ugnen .. wäl ränsas, rengöras, och sträckstenarne frias ifrån glasbitar, grus och orenlighet som skadar och förordsakar strimmor eller rittsar i glaset. Bæckström 4Regl. 29 (i handl. fr. 1799). Ett äpple med röda strimor. Heinrich (1814). Murytorna äro antingen släta eller indelade genom dekorerade pilastrar och fördjupade vertikala strimmor. Upmark Lübke 36 (1871). Direktör Randel var en man på bortåt sextio år. Han hade ett ärevördigt, järngrått patriarkskägg med en hvit strimma till vänster. Söderberg AllvLek. 169 (1912). Ju färre vita strimmor det finns i (skunk-)skinnet, desto högre värderas det. Varulex. Beklädn. 372 (1945). Hos Hippeastrum uppträder ofta på alla gröna delar och även på lökfjällen små röda fläckar eller strimmor, som småningom sprider sig och blir allt större. Ekbrant VVRumsväxt. 47 (1955). — jfr INTERFERENS-, LÄNGD-, LÄNGS-, PRIMITIV-, PUNKT-, PURPUR-, ROSEN-, ROST-, RYGG-, SEBRA-, SEN-, SIDO-, SILVER-, SMÅ-, SOT-, SPEKTRUM-, STARR-, TVÄR-STRIMMA m. fl. — särsk.
a) om randformigt märke (rodnad l. blånad o. d.) på kroppen efter slag l. piskrapp l. hugg; förr äv. liktydigt med: skråma l. rispa l. långsträckt ärr l. köttsår o. d.; särsk. i sådana (mer l. mindre tautologiska) uttr. som sår och strimmor, slag och strimmor; jfr STRIMLA, sbst.1 1. Gijszlen gör strimor, men een ond tunga sönderslår been och alt samman. Syr. 28: 17 (öv. 1536; Apokr. 1921: blånader). (Han) wijste honom sine Strijmor effter Huudflängningen. Schroderus Os. 2: 212 (1635). Diwren hafwa tå (sedan man tagit av dem deras dyrbara last) intet meer sielfva behållit än slag och strimor. Muræus Arndt 1: 180 (1647). (Slavinnans) rygg war full med blod och strimor. Humbla Landcr. 254 (1740). I samma ögonblick hoppade jag up, slet sönder hans halsduk, och klöste honom stora strimmor i ansigtet så mycket jag orkade. Säfström Banquer. Ff 4 b (1754). Strimma, (dvs.) ett till formen långt och smalt blåmärke. Svalin Ordl. (1847). En röd strimma på kinden visade var pisksnärten tagit. Östergren (1947). — jfr BLOD-, RIS-, SÅR-STRIMMA.
b) närmande sig l. övergående i bet.: springa. Hon hade på morgonen sett små strimmor till ögon på valparna. Fitinghoff Tafl. 75 (1886).
c) hippol. strimformig bläs. Hästen rödschimmell med een stierna och hwit strima på näsan. GenMRulla 1687, s. 393. En smal, vit rand från pannan ned mot näsborrarna kallas strimma. Hästen 12 (1938).
d) (numera föga br.) om smal(t), långsträckt rand l. band på tyg l. tapet o. d. 1675 utförde Baltzar Fridrich .. till regementet 3 fahnor röde och guhle i strimor, medh 3 torn. MeddRiksheraldÄmb. 10: 243 (1675). Marmorerade tapeter med strimor af flera färgor. Weste FörslSAOB (c. 1817). Robe af Pekin-royal med hvit botten och breda blekblå strimmor. SthmModeJ 1843, nr 1, s. 7. Jönköpings regemente förde i sina fanor ett fält med tre röda och tre gula räta strimmor. AntT IX. 1: 66 (1887). Klercker Cuba 31 (1898).
e) om (smalare l. bredare) långsträckt sträng l. rand l. band l. stråk o. d. som bildas i vatten efter en båt o. d. som framförs l. efter en avskjuten torped o. d.; äv. om (smalare l. bredare) rök- l. molnliknande sträng osv. i rymden, som bildas av ett igångvarande reaplan o. d. Hvad var det vid udden där borta hon såg? / Det var som af årtag en skymtande strimma. Bååth GrStig. 9 (1889). Strimman efter båten slätades ut i fjärdens spegel. Hallström El. 82 (1906). Ubåtarna (satte) in, och den ena strimman efter den andra i det klara vattnet visade torpedernas väg mot pansarskeppen. VFl. 1936, s. 116. Hon stod där dödsblek och stirrade på de snövita strimmorna (efter reaplanen). Siwertz Pagoden 126 (1954).
2) [delvis specialanv. av 1] (i sht i vitter stil) om (mer l. mindre) långsmalt streck l. band l. sträng av ljus(sken); särsk. om sådant ljus(sken) som utstrålar från en himlakropp (i sht solen): (fin l. smal, stundom svag) ljusstråle; stundom äv. om dels ljusknippe, dels (elds)låga; äv. i sådana uttr. som strimma (av) ljus l. sol. Genom dörrspringan syntes en strimma ljus. Genom det täta lövverket trängde en strimma sol. Solennes strijmor. LPetri DialNattw. D 1 b (1562). Solennes, sampt andra Planeters och Stiernors Strijmor. L. Paulinus Gothus Pest. 42 a (1623). På then östra, södra och wästra horizonten .. syntes som stora röda runda Eldkulor ..; utur alla thesza stack sig up en tiock röd strime el(ler) biälke. Broman Glys. 1: 427 (1730). Molnen simma, / Qualm och dimma / Bådar solens bleka strimma. Bellman (BellmS) 1: 120 (c. 1775, 1790); jfr a. En strimma månsken faller över Selvas hängmatta. Larsson Borring Uppr. 106 (1930). Strimman av ljus från lyktan hade flyttat sig över till Sigyns kudde. Krusenstjerna Fatt. 3: 94 (1937). — jfr AVSKEDS-, DAG-, DUNDER-, ELD-, LJUS-, METEOR-, MÅN-, NORRSKENS-, SOL-, SPEGEL-STRIMMA m. fl. — särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. som betecknar morgonrodnaden l. (den första) daggryningen; särsk. i sådana uttr. som (morgon)dagens strimma l. dagens första l. nya strimma l. de första strimmorna av morgonen. Aurora (med sina strimmor kommer upp uhr hafvet). AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 123. Nytt öde skapa fram med dagens nya strimma. Frese VerldslD 133 (1717, 1726). De första strimmorna af morgonen begynte rodna. Mellin Nov. 2: 511 (1849, 1867). Då .. gryningens första strimma visade sig vid horisontens rand och började sprida en svag dager öfver fälten, varseblef (osv.). Mankell Fältsl. 715 (1859). Din blick är skum, och långt ännu / det är till morgondagens strimma. Jensen FjStig 95 (1893). Bortom kullarna .. glödde redan genom skymningen dagningens strimmor. Heidenstam Birg. 110 (1901). Morgonrodnadens första svaga strimma. SvHandordb. (1966). — jfr DAG-, GRYNINGS-, MORGON-STRIMMA.
c) (numera bl. tillf.) om kometsvans. På thetta Åhret (dvs. 1005) syntes i söder en förfärligh Comet, som hijt och tijt sköt sijne Strijmor. Schroderus Os. 2: 566 (1635). VetAH 1746, s. 240.
3) om jämförelsevis smalt, långsträckt stycke av ngt (som ofta gm avvikande färg l. särskilt mönster o. d. skiljer sig från det varav det utgör en del), ofta liktydigt med: remsa l. strimla l. rand l. smalt band l. smalt bälte o. d.; äv. om lång o. smal sträng l. rand av ngt flytande o. d. (se f); särsk. om bandformig sträng l. rand av rök o. d.; äv. i sådana uttr. som strimma (av) rök l. skugga; stundom äv. allmännare, närmande sig l. övergående i bet.: (enda) liten bit; jfr STRIMLA, sbst.1 2; ofta icke strängt skilt från 1; jfr STRIPA, sbst. 2. KlädkamRSthm 1661, s. 59. Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla, / Isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor / Öppnade sunden sig re'n, och vattenfåglarna hördes. Runeberg (SVS) 3: 135 (1836); jfr 2. Därs. 144 (: af rök). I Ionien voro ärmarna mycket vida och veckrika; men i det joniska Grekland uppkom den seden att skära dem itu ofvantill och sammanhäfta delarna med agraffer, så att en strimma af armen blef synlig. Palmblad Fornk. 1: 182 (1843). Ett stycke tunnt muslin eller flor, hvaraf en strimma går ned till ett kärl innehållande rent vatten. Hildebrandsson Buchan 110 (1874). De af förf. undersökta papyrusstyckena .. uppmjukades först i varmt vatten .. Det befanns då, att de enskilda strimmor, af hvilka hvart och ett af de två, hvarandra korsande skikten bestod, hade en maximibredd af omkring 25 mm. TT 1898, Allm. s. 130. Gatan låg där med .. gröna träd och en strimma stenläggning i den djupa sanden. Åkerhielm FFanny 53 (1904). En kolonn av hundratals Cereus (dvs. pelarkaktusar) kastade en smal strimma skugga. Dahlin BrännBreddgr. 33 (1926). — jfr MOLN-, RÖK-, SILVER-, SKUGG-, SKY-STRIMMA m. fl. — särsk.
a) om långt o. smalt jord- l. markstycke; jordremsa l. landremsa; äv. om långt o. smalt stycke växtlighet, vegetationsremsa; äv. i sådana uttr. som strimma (av) land l. skog, långt o. smalt stycke land osv. Jag (ankom) till Malchin, hvarest jag gjorde halt och satte mig på 8 troppar tätt bakom en strimma af buscage. JMSprengtporten (c. 1780) i MoB 8: XXVI. Sex dar han seglar, men på den sjunde / en mörkblå strimma han skönja kunde / vid himlaranden. Tegnér (WB) 5: 89 (1825). Den täta strimma af skog, som växte längs Walnut creek. Zilliacus Indiankr. 156 (1898). Den strimma land, som Västergötlands gamla kulturbygd sträckte längs älven ned mot havet. Segerstedt Händ. 22 (1923, 1926). (Orsaken till präriens skoglöshet) ligger i otillräcklig vattentillgång, och längs vattendragen finnas strimmor af skog långt in i präriområdet. 2NF 38: 958 (1926). Gränsen mellan barrskogsregionen och fjällens björkregion är nästan alltid diffus: det entoniga täcket av tall och gran vattras alltmer av ljusare fläckar och strimmor, där björken har trängt in. Selander LevLandsk. Pl. 35 (1955). Den sista strimman av hemlandets kust försvann. SvHandordb. (1966). — jfr KUST-, LAND-STRIMMA m. fl.
b) om långt o. smalt parti l. band l. bälte l. sträng av öppet vatten (jfr f); äv. om långt o. smalt parti osv. av himlen; äv. i sådana uttr. som strimma (av) vatten l. himmel. En strimma hav syntes i fjärran. Molntäcket sprack och avslöjade blåa strimmor av himmeln. Runeberg (SVS) 3: 117 (1836). På San Onofrios berg jag stundom sutit, / Sett Rom, Campagnan, fjerran ock en strimma / Af hafvet. Wennerberg 1: 71 (1878, 1881). Långt, långt bort vid markens synrand / Ligger hafvets stålblå strimma. Gellerstedt 2Dikt. 68 (1881). (Befälhavaren i det belägrade Khartoum) sof icke mer om nätterna; han betraktade hvar morgon med sin kikare den blå strimman af Nilen åt norr. Topelius Läsn. 7: 25 (1891). Längst i söder skymtade fjärden som en blå strimma. Östergren (1947).
d) (numera bl. tillf.) om tunt, långsmalt stycke av metall. Dessa stålpelare .. röra sig långsamt kring sina egna axlar under det mejslarna, som hafva sina egna, stundom komplicerade, men ännu mycket långsammare rörelser, skafva af tunna strimmor af stålet. Steffen BrittStröft. 30 (1895).
e) om smal, långsträckt ansamling av smärre malmförekomster; (smal) långsträckt malmförekomst. G1R 24: 557 (1554). (Koppargruvan) ligger i en måsa, och är ingen Mallm uti, utan små strimmor. JernkA 1898, s. 373 (1624). Mallmen (i gruvan) löper i 3 strimmor, hwar strijma 1 aln bredh. Johansson Noraskog 3: 251 (i handl. fr. 1684). Vid Huornats .. är kopparkis såsom strimmor och klumpar i grönsten anträffad i lösa block men ej i fast klyft. TT 1900, K. s. 52. Huvudgången (i Lovisagruvan) förde kopparmalmen i kvartsig bergart, dels spridd och gnistrig, dels samlad i vackra strimmor och mäktigare streck. Lindroth Gruvbrytn. 1: 466 (1955). — jfr MALM-STRIMMA.
f) om lång o. smal sträng l. rand l. stråle o. d. av (utspilld l. rinnande) vätska (jfr b) l. av skum l. snö o. d.; äv. om lång o. smal sträng l. rand av ngt pulver- l. puderaktigt o. d. Goda Mölkekoor känner man på theras Högd och Längd, breda Stierna stora Buuk och Spenar, och om the gifwa ifrån sigh Miölken medh 2 eller 3 Strimmor. IErici Colerus 2: 7 (c. 1645). En strimma af aska, pulver. SvTyHlex. (1851). Karlstadpojkarne kastade .. snöboll .. alla raster och mellantimmar, så länge det under vintern fans en enda strimma kram snö. Ödman VårD 1: 55 (1887). Sågspånet rann i en lång strimma ur hans (dvs. leksakselefantens) arma kropp. Beskow Sag. 77 (1903). Storm, storm på fjärde dagen. Puderfin yrsnö bildar strimmor på marken. Hedin ErövrTibet 408 (1934). En liten strimma spott rann över en svidande röd läppspricka. Trotzig Sjukd. 138 (1972). — jfr BLOD-, BLÄCK-STRIMMA m. fl. — (†) i uttr. gå i strimmor, om vätska: fördela sig o. stiga l. spridas i långa smala strängar (vid utspillande o. d.). Berzelius Kemi 3: 325 (1818).
4) (i sht i vitter l. högre stil) i jämförelser (se a) o. oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1—3; särsk. dels om ngt sakligt som i ngt avseende liknar l. påminner om en strimma l. strimmor (särsk. i bet. 1), dels om en smal l. späd människa l. smalt o. långsträckt djur, dels: stråle (särsk. om sådan stråle som utgår l. tänkes utgå från Gud(s härlighet) l. en gudomlighet l. furste o. d.). (Visheten är) en strijma aff thens alzmectighas herligheet. SalWijsh. 7: 25 (öv. 1536; Apokr. 1921: ogrumlat utflöde). Hans (dvs. Guds) sken war såsom itt liws, strijmor gingo aff hans hender. Hab. 3 (”4”): 4 (Bib. 1541). Thet E. K. M:tt allernådigst behagar, anten till att låta sine nåders strimmor på någon lysa af blotta gunst och Konglige favor, eller (osv.). RARP V. 1: 301 (1654). Guds ansickte skiner utaf herlighetens strimmor. Spegel Pass. 407 (c. 1680). I min mörka siäl bröt in en salig strima. Kolmodin QvSp. 2: 71 (1750). Bring Dante 192 (1905; om en orm). (Dansören) Drog vidare med sin lilla vita strimma till partner. Bergman LBrenn. 102 (1928). — jfr NÅDE-, SANNINGS-, SORGE-STRIMMA.
a) i jämförelser; särsk. (ngt vard.) i uttr. fara som en strimma utmed l. utefter l. över vägen o. d., om djur: springa med stor hastighet utmed osv. vägen osv., särsk. så att kroppen förefaller att ligga mer l. mindre sträckt utefter marken o. påminner om en strimma (särsk. i bet. 1), l., i utvidgad anv., om person: springa l. färdas o. d. med stor hastighet utmed osv. vägen osv. Löparen hade bråttom. Han for som en strimma utefter vägen. En sandödla for som en strimma över vägen och försvann med ett prassel. BonnierLM 1937, s. 449. Wecksell, detta egenartade poetiska geni, vars bana i vår lyrik var som strimman av ett stjärnskott. Ruin AMörne 302 (1946).
b) i vissa numera obr. uttr.
β) ett nyfött tidevarvs strimma, ett nyfött tidevarv. På Söderns rosenlund, på snön i Norden, / Än blickar skygg ett nyfödt tidhvarfs strimma. Atterbom SDikt. 1: 166 (1837).
c) övergående i l. närmande sig bet.: en smula glans l. berömmelse o. d. Segerslaget vid Svensksund .. återkastade en strimma på hans (dvs. regementskommissariens) tysta, obemärkta lif. Valerius 2: 279 (1841).
d) i uttr. regnets strimmor, om regn som på avstånd liknar l. ter sig som strimmor som hänger ned från molnen; utom i ssgn REGN-STRIMMOR numera bl. tillf. Utur en ram af bokars ljusa grönska, / Af regnets glesa strimmor lätt beslöjad, / Den röda borgen (dvs. Trolleholm) framstod. Snoilsky 5: 139 (1893, 1897).
e) om ytterst ringa kvantitet av ngt: aning l. gnutta l. smula l. skymt; äv. i sådana uttr. som en strimma (av) hopp l. glädje l. poesi. En strimma af glädje kunde .. tillåtas (i bildspråk), ty tiden gifwer den sällan i stora mått. Ödmann AnvPred. 62 (1807). (Han) kände mod och något hopp: en strimma af glädje ville försöka att randa sig på afstånd. Almqvist AmH 2: 95 (1840). Af den kärlek, som går genom verlden, / Föll ock en strimma in i min själ. Geijer I. 3: 317 (1840). Han tillåter sig aldrig något skämt, icke ens en strimma af humor faller öfver hans hjältar. Schück Shaksp. 1: 118 (1916). En saga, som berättas genom många led och kastar en strimma poesi över vardagens strävsamma arbete. Hanström SådDjur 93 (1935). Det finns bara en fin strimma av vemod i sällheten. Böök i 3SAH LIV. 2: 182 (1943). — särsk. (†) i pl., om smulor l. korn l. bitar l. glimtar av ngt. HC11H 10: 47 (1638). Man hade dittills måst åtnöja sig med strimmorna af några torftiga inhemska sägner. Atterbom Minnest. 1: 84 (1847).
Ssgr (i allm. till 1): A: STRIM-BAKTERIOS ~bak1teriå4s, r.; best. -en; pl. -er. [senare leden är bakterios; jfr t. bakteriose, eng. bacteriosis till gr. βακτήριον (se BAKTERIE)] (i fackspr.) av bakterier förorsakad sjukdom hos växter, vilken yttrar sig i att på olika sätt missfärgade, i växtdelarnas längdriktning gående infektionsfält uppträder på de angripna delarna. Lindfors SjOdlVäxt. 37 (1927; hos tomat). —
-BLAD. trädg. prydnadsväxten Calathea zebrina (Sims) Lindl. SAOBArkSakkSvar (1963). VåraKulturvN 59 (1977). —
-FIBBLA. bot. växten Leontodon taraxacoides (Vill.) Mérat (som har grå(lila) strimmor på de yttre blommorna). Krok o. Almquist Fl. 1: 52 (1935). —
-FLAMMIG. (numera bl. tillf.) om frukt: flammig av strimmor, strimmig. Eneroth Pom. 2: 153 (1866; om äpple). Därs. 398. —
(1—3) -FORMIG. särsk. till 1; jfr -formig a. ActaHortBerg. IV. 7: 25 (1907; om teckning på överläppen hos linneavariant). I de flesta fall äro .. (fläckarna på rödvingetrastens ägg) streck- och strimformiga. Rosenius SvFågl. 1: 69 (1914). —
-KLIPPARE. (†) om fisk av släktet Chaetodon Art. med fem mörka strimmor, fjärilfisk. Linné MusReg. 62 (1754). —
-LAV. (†) laven Opegrapha atra Pers. (som har strimformade apothecier (fruktkroppar)), klotterlav. Acharius Lich. 24 (1798). —
-LÖNN. [grenarna har vitstrimmig bark] trädet Acer pennsylvanicum (striatum) Lin. Hylander PrydnV 28 (1948). —
-MUS. (†) om den till familjen råttdjur hörande arten Lemniscomys striatus Lin. (som har vita längsstrimmor på kroppen), randfläckad gräsråtta. Strimmusen. Linné MusReg. 10 (1754). —
-PÄRON. (†) päron med strimmor. (T.) Lüneburger Streiffen, (sv.) Lyneburgska strim-päron. Lind 1: 1493 (1749). —
-SJUKA. (i fackspr., särsk. lant.) om sjukdom på i sht korn, framkallad av parasitsvampen Drechslera graminea (Rabenh. ex Schlecht.) Schoem. o. yttrande sig ss. gula l. bruna strimmor på bladen, vilka spricker sedan strimmorna torkat, varvid plantan stannar i växten, ofta utan att sätta ax. LAHT 1916, s. 282.
-SNYLTA. (†) om fisk av släktet Sciaena Lin., vilken har en strimmig teckning; jfr snylta, sbst.2 2. Snylta med 5 hvita och 5 mörka långband räfflad. Strim-Snylta. Linné MusReg. 66 (1754). —
-SOT. [om anledningen till benämningen se språkprov från 1927] (i fackspr.) sot (se sot, sbst.3 2 a) som utbildas av sotsvamparna Ustilago filiformis (Schrank) Rostr., giftsot, o. U. striiformis (West.) Niessl, grässot; äv. i utvidgad anv., dels om ifrågavarande svamp(ar), dels om av denna (dessa) framkallad sjukdom(sform) hos växt. 2NF (1918). I bladskivor och -slidor uppstå långsträckta, mörka, strimformiga upphöjningar, som slutligen brista upp och blotta ett svart stoft; hos hundäxing, timotej, ängskavle, svingel-, ven-, gröearter m. fl. .. strimsot. Lindfors SjOdlVäxt. 15 (1927). Det för betande kreatur så giftiga strimsotet. VäxtLiv 2: 609 (1934). 2SvUppslB 26: 1056 (1953; om svampen Ustilago filiformis). —
-SPORRE. bot. växten Linaria repens (Lin.) Mill. (som har vita violettstrimmiga blommor). Nathorst SvVäxtn. 15 (1905). Västerb. 1924—25, s. 246. —
(2 c) -STJÄRNA. (†) om komet (se d. o. 1); jfr komet-stjärna. (Många säga) at sådana Strimstiernor (som kometerna) hafwa sin härkomst af Solenes, och til en deel af the andra Planeternes afhäfning. Isogæus Segersk. 985 (c. 1700). —
-TECKNAD, p. adj. om ägg l. djurpäls o. d.: tecknad med strimmor, som har strimteckning. Rosenius SvFågl. 1: 62 (1914). —
-TECKNING. på ägg l. djurpäls l. blomma o. d.: teckning i form av strimmor, strimformad teckning. ActaHortBerg IV. 7: 25 (1907; på överläppen hos linneavariant). Poliklinisk lungröntgen .. visade en litet ökad strimteckning på högra lungan. SvLäkT 1955, s. 1220. —
-VIS, adv., adj. o. sbst. (strim- 1696 osv. strimme- 1753)
I. adv.: i strimmor; i form av strimmor; stundom närmande sig bet.: ställvis l. fläckvis.
1) till 1. Små, strimvis, lagervis, flammigt, eller ådrigt, inväxta främmande inblandningar (i marmor). Rothstein Byggn. 70 (1856). De fuktiga och halkiga branterna, som strimmvis lyste glasblanka i solskenet. Rydberg Vap. 266 (1891). Ett ansikte .. i ramen af grått, strimmvis snöhvitt skägg och hår. Därs. 318.
2) till 2. Den nedgående solen stänkte här och der sina gulddroppar mellan de hvita stammarna och bredde dem strimvis öfver det ljusgröna gräset. Blanche Våln. 205 (1847).
3) till 3, särsk. till 3 e. Och hafwa dhe i dhet första (schaktet) funnit strimwijs stående god hård malm i skiört gråbergslag. Cletscher RelStKopparbg 24 (1696). I de sedimentära gneiserna (i södra Finlands berggrund) .. ligga de enskilda mineralen antingen strimvis ordnade eller h(elt) o(ch) h(ållet) regellöst fördelade. Fennia VIII. 3: 11 (1893).
-VIS, se A.
Avledn.: STRIMAKTIG, adj. (†) till 1: strimliknande l. som är försedd med strimmor, strimmig. Cellarius 219 (1699). Ekblad 439 (1764).
Spoiler title
Spoiler content