publicerad: 2002
TALARE ta3lare2, om person m.//ig., om sak r. (numera bl. ss. senare led i ssgn hög-talare); best. -aren, äv. -arn; pl. = (OPetri Tb. 11 (1524: aatalare) osv.) ((†) -talara OPetri Tb. 145 (1526: åtalara)); pl. best. -arna (2VittAH 15: 149 (1830, 1839: vältalarne) osv.), äv. (numera bl. i Finl., föga br.) -arena (Svedelius Repr. 346 (1889), Därs. 491)
Etymologi
[fsv. talare; motsv. fd. -talæræ i ssgn fortalæræ, förespråkare, ombud, d. taler, nor. nn. talar, nor. bm. taler; till TALA, v.]
1) motsv. TALA, v. 1, 2, om person som talar l. kan tala visst språk; i uttr. talare av det l. det språket l. det l. det språkets talare, person som talar osv. det osv. språket; person som talar l. kan tala på visst sätt. (De) vänder .. liksom af en tillfällighet på sitt stora hufvud för att närmare beskåda talaren af det främmande tungomålet. PT 1901, nr 122 A, s. 3. Av (lexikografen) Dorphs uppgifter framgår, att den rotvälska han meddelar betraktats som zigenarspråk av sina talare. Etzler Zig. 191 (1944). — jfr BUK-, LATIN-, MAG-, SKÖN-, SNABB-, UT-TALARE.
2) motsv. TALA, v. 3, 4: person som (muntligt l. skriftligt) yttrar sig; person som håller anförande l. tal; äv. bildl. Instämma med föregående talare. En god, utmärkt, dålig, usel talare. (Lat.) Argutator .. (sv.) En spitzfundiger talare, ordswatzare. Linc. G 1 a (1640). Qvinnorna öfvertygas mer af Talaren, än af det han säger. Elgström Frunt. 97 (1809). Hagberg Shaksp. 1: 195 (1847; bildl., om åtbörd). (H. Hamilton var) en lysande talare. De Geer Minn. 1: 209 (1892). Det var lite oro i salen. En frågade högt om den siste talaren önskade ett kok stryk så kunde han få det omedelbart. Martinson KärlekKr. 110 (1947). Gustafsson FamF 113 (1975). — jfr BORDS-, FOLK-, FRI-, FÖRE-, HÅN-, LATIN-, MINNES-, NYKTERHETS-, PARLAMENTS-, RADIO-, RIKSDAGS-, SKÅL-, SKÖN-, STOR-, VÄL-TALARE m. fl.
3) motsv. TALA, v. 7, om person som samtalar med ngn; anträffat bl. i ssgr o. ss. senare led i ssgn MED-TALARE.
4) (†) motsv. TALA, v. 8, 9: förespråkare; företrädare, representant (särsk.: målsman); person som för talan i rättegång. Kom min gosse, förvärfva dig en far — var din egen talare. Altén Kusin 73 (1796). Till försvar för de adeliga anspråken och deras talare Per Brahe. Fryxell Ber. 8: 143 (1838). Hos talarena för den föreslagna förändringen röjer sej (osv.). Svedelius Repr. 491 (1889). — jfr FRI-, Å-TALARE.
5) motsv. TALA, v. 12, i fråga om apparat för utsändning av ljud, i sht tal, sång, musik o. d.; ss. senare led i ssgrna HÖG-, STRÅL-TALARE.
Ssgr (i allm. till 2): TALAR-, äv. TALARE-ANDA. (numera föga br.) om högre lyftning l. själfullhet l. begåvning som kännetecknar l. anses känneteckna talare av visst slag; jfr ande VIII 2 b. Forntidens rena smak, sköna skrifart och fria, ädla talareanda, hade på den tiden (dvs. senromersk tid) gått förlorade. Norrmann Eschenbg 1: 349 (1817). —
-BANA. (†) om plats l. anordning l. dyl. avsedd för talare; jfr bana 3 (a). Kolmodin Liv. 1: 208 (1831). —
-BEGÅVNING. begåvning för att tala; äv. konkret, om person med sådan begåvning; jfr -förmåga, -gåva, -konst. 2NF 6: 6 (1906). Han är en stor talarbegåvning. IllSvOrdb. (1955). —
-FÖRMÅGA. jfr förmåga 3 c o. -begåvning. Kolmodin TacAnn. 1: 217 (1833). AnderssonBrevväxl. 2: 197 (1855; konkret, om person). —
-GÅVA. (i sht i högre stil) jfr gåva 2 b o. -begåvning; äv. i pl. Argus 1820, s. 1. Olzon Nevinson Vittne 159 (1936; i pl.). —
-KONST. talarbegåvning; äv. allmännare: talekonst, vältalighet, retorik. Norrmann Eschenbg 1: 349 (1817). Sin talarkonst har Clifford fyllest wisat. Hagberg Shaksp. 5: 38 (1848). Aspelin TankVäg. 1: 73 (1958). —
-LISTA. lista upptagande namn på personer som (vid sammankomst l. förhandling l. debatt o. d.) anmält sig ss. talare; äv. oeg., om de på sådan lista antecknade namnen. RiksdP 1911, 2 K nr 21, s. 2 (om namn). Karnstedt Slamf. 295 (1977). —
-STOL. = stol, sbst.1 IV D 7; äv. oeg. l. bildl.; jfr -tribun o. kateder 2, rostrum 4. SC 1: 920 (1821). Hell dig, strålande sol! / kanske kommen du är / på din talarestol, / som en mild missionär, / att med värmande röst / gjuta frid i mitt bröst? Nordstjernan 1847, s. 136. Hagberg DödGäst. 314 (1937; oeg., om vedupplag). Ingrid Hagman .. som föreläser om skräcken att tala offentligt, kallar talarstolen för Sveriges farligaste möbel. ICAKurir. 1996, nr 39, s. 47. —
(2, 3) -SÄLLSKAP~02 l. ~20. särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om sällskap för förkovran i politisk debatt- o. talarkonst; jfr tal-sällskap. (Det) återstår .. endast för Utskottet att yttra sig öfver Förbudet af den 30 November 1820 emot bildandet af TalareSällskaper. BtRStP 1823, VII. 1: 429. (J. E. Rydqvist) Stiftade 1817 i Götheborg ett Debatterande Sällskap .. det första försöket i vårt land till ett talare-sällskap i samma mening som de Engelska debating clubs. BL 13: 97 (1847). —
-TRIBUN. talarstol; äv. i utvidgad l. bildl. anv., dels om tidningspressen ss. organ för offentlig debatt, dels om offentlig politisk debatt ss. permanent, samhällelig institution. Geijer I. 2: 184 (1836). Tidningspressen är i vår tid den permanenta talaretribunen. Topelius Tb. 139 (1895). (I J. Hallenbergs belysning av) den klassiska litteraturen (finns kritik mot) rökelseoffer åt tidsandans retorik, sidoblickar åt talartribunen och teatern. KAhnlund i 3SAH LXV. 2: 164 (1955). —
(3) -ÖPPNING. (om ä. förh.) i kyrkogårdsmur: talport (se tal-port sp. 255). Edsbro kyrka (har) i sin synnerligen väl utbildade kyrkogårdsmur en ”stiglucka” (kyrkogårdsport) med talaröppning. TurÅ 1915, s. 118.
Avledn.(till 2): TALARINNA, f. [jfr d. talerinde] (numera föga br.) kvinnlig talare. Sparre Findl. 1: 93 (1835). Talarinnan ledsagades till festmiddagen. HågkLivsintr. 21: 130 (1940). jfr rese-talarinna. —
TALARSKAP, n. (numera föga br.) sammanfattande, om persons egenskap l. kvalitet ss. talare. Så rent än .. (Thorilds) skaldskap uppenbarar sig i .. sina lyriska yttringar, så uttrycker det likväl till den grad omedelbarligen hans Tänkarskap och Talarskap, att det har just i detta uttryck sin egnaste betydenhet. Atterbom Siare 4: 10 (1847).
Spoiler title
Spoiler content