publicerad: 2008
TRO trω4, v. tror, trodde trωd3e2, trott trωt4, trodd trωd4 ((†) p. pr. troande Mat. 21: 22 (NT 1526: troandes), Spegel Oliw. C 3 a (1675); ipf. troodde Mat. 21: 32 (NT 1526), LPetri 3Post. 3 b (1555); sup. troedt RA I. 1: 454 (1546), troodt(t) Rom. 4: 17 (NT 1526), Kankel Hemmersam 75 (1674), trot Holof. 15 (c. 1580), ÅgerupArk. Brev 14 ⁄ 1 1743). vbalsbst. -ANDE (†, Verelius 20 (1681: Påtroande), Nehrman InlJurCiv. 416 (1729: misztroande)), -ENDE.
Ordformer
(förr äv. th-, -oo)
Etymologi
[fsv. troa, tro; motsv. fd., d., nor. bm. tro, fvn. trúa (nor. tru), got. trauan, fsax. trūon (mlt. trūwen), flfrank. trūon (i mnl. betrūwen), fht. trū(w)en (mht. trūwen, t. trauen), feng. trūwian; väl med (urgerm.) grundbet.: vara fast o. d., sannol. till den rot som äv. föreligger i gr. δροόν, n. sg., stark, lit. drútas, stark, kraftig, o. i TRÄ, sbst.1 — Jfr BETRO, FÖRTRO, KANTRO, MÅNNTRO, MÅTRO, TRO, sbst.1, adj., adv., TROGEN, TROLIG, TRYGG, TRÄ, sbst.1, TRÖST]
A. i fråga om tankemässig hållning till ngn l. ngt.
1) ha tillit l. tilltro till l. förtroende för (ngn); lita på; förlita sig på; utom i ssgn MISS-TRO, v., numera bl. i ordspråk o. d. (av nutida språkkänsla närmast uppfattat ss. hörande till bet. 3); äv. dels abs., dels med sakobj. (se b); förr äv. refl. (se c); jfr 3 c, 4 o. BETRO 1, FÖRTRO, v. 1. Ath the schola nepliga epther thenne dag saa betrodde warda som the her tiil dagx haffua trodde warith. G1R 2: 79 (1525). Serdeeles effter borgerskapet i Würzburg inthet ähr att troo, befaller K. M:tt (osv.). AOxenstierna 7: 34 (1632). Hoo som icke troor, han tagi pant. Törning 67 (1677). Af sin Faders Namn tros Sonen i Paris. Frese VerldslD 60 (1717, 1726). Han är sällan att tro som misstror andra. Holm Ordspr. 337 (1964). — jfr PÅ-TRO o. SNAR-TROANDE m. fl. — särsk.
a) i uttr. tro ngn väl l. illa (jfr ILLA, adv. 3 f), hysa stor l. full tillit osv. till ngn resp. (stark) misstro o. d. mot ngn; jfr b, c α o. BETRO 1 b. G1R 11: 57 (1536). Juten troo vij aldra värst. RP 6: 99 (1636). Den alla illa tror, af hemlig oro tärs. Nordenflycht QT 1745, s. 7. Jag har .. trott folk för väl och fått skam till tack. Crusenstolpe Mor. 6: 27 (1844). Tro alla väl, men tro dig själv bäst! Holm Ordspr. 337 (1964).
b) med avs. på sak, särsk. dels ngt vars pålitlighet l. duglighet o. d. ngns trygghet o. d. är avhängig, dels ngt som vittnar l. antas vittna om ngns l. ngt annats pålitlighet l. trovärdighet o. d. SvOrds. B 6 b (1604). Den dristigste Lackeij eij skulle planckan (över rännstenen) tro. Düben Boileau Sat. 33 (1722). De tro alt för mycket färgen (hos frukten), anse den för vildt Caffe, och äta dessa bär. VetAH 1756, s. 258. Då skenarn svek mig, tror jag blott mitt svärd. Franzén Skald. 3: 478 (1829). Tro inte hästs fot, barns rumpa och hunds tand. Holm Ordspr. 337 (1964).
c) (†) refl.
α) ha (gott) självförtroende, känna sig säker (på sig själv) l. trygg o. d.; äv. dels i anv. som motsvarar a, dels i förb. med riktningsangivande o. d. bestämning: våga sig (ngnstans o. d.), dels i förb. med inf.-förb., i fråga om att ha självförtroende l. (själv)säkerhet nog för att (vilja l. våga) göra ngt (jfr FÖRTRO, v. 3). Jagh hoppas och troor migh till, att komma folket opp. AOxenstierna 5: 294 (1630). Dee fega, som eij troo sig till att slås om dee eij hafwa 10 mot en. KKD 6: 113 (1708). Iag (har) öfwer en åtta dagar warit siuk, och ey trot mig utt, för än nu sidstledne lögerdagz affton. ÅgerupArk. Brev 14 ⁄ 1 1743. (Jag tror) att Theologerna göra klokt om de icke tro sig allt för väl när det kommer an på, att besvara mera juridiska frågor. Schrevelius CivR 3: II (1858). Jag tror mig inte till att förklara det. Larsson Spinoza 146 (1931).
β) i uttr. tro sig till ngn, förlita sig på ngn l. ha förtroende för ngn (jfr FÖRTRO, v. 2); jfr 5. Wij tro oss till Rådet och edher, godhe herrar. RARP 7: 49 (1660). Boris och Michael Saltikon hade ibland aldramäst at säya .. emedan Storfurstens moder som Dominium förestodh, trodde sigh mäst til dem. Widekindi KrijgH 641 (1671). Gifter man sig ej, har man ingen som man kan tro sig til i hushållningen. Linné Diet. 2: 224 (c. 1750).
2) (†) anförtro (se d. o. 1) (ngn (l. ngt) ngt); äv. refl.: i tillit l. med förtroende överlämna sig åt; jfr BETRO 2, 3, FÖRTRO, v. 4, 6. Jag schreffue gärna mehra, men .. sompt kan jag eij troo Pennan. AOxenstierna Bref 4: 273 (1646). Detta allenast wara considerabelt, att troo en sådan blått karl store penningemedhel. RARP 4: 208 (1649). Kung Gustaf Adolf har sig trodt wår grufwe-lijna. Geisler BergzmLyckönsk. 6 (1719). — jfr TILL-TRO.
3) [eg. specialbet. av 1] lita på l. vara övertygad om sanningen l. riktigheten av (ngt); hålla för sann l. riktig; särsk. med avs. på utsaga o. d.; äv. dels med substantiviskt obj. betecknande tillstånd l. förhållande l. företeelse o. d., dels med obj. vars huvudord (pleonastiskt) betecknar sanning o. d., dels (numera bl. tillf.) abs.; äv. dels med obj. ersatt av prep.-förb. (se a), dels personobj. (se c, d). Det vill jag se först, innan jag tror det. Han tror allt man säger. Hon trodde inte ett ord av vad han berättade. Det där tror jag så mycket jag vill. Det får du mig aldrig till att tro. Ty ath tw icke troodde minom oordhom. Luk. 1: 20 (NT 1526). (Cartesius’) vigtiga lära om Tviflet: at icke dömma förr än man pröfvat, icke tro förr än man undersökt. Kellgren (SVS) 2: 239 (1787). Högmodet hos en adelsman, som tror födslens företrädesrätt. Rosenstein 2: 280 (1789). Att Biskop Poppo .. då han inför Konungen och folket haft tillfälle att utveckla christendomens lärosatser, uppställt frågan, om de ville tro sanningen af hans ord, derest han utan skada och åkomma åtog sig att bära glödhett jern. Nordström Samh. 2: 633 (1840). Ty hoppet alltid är wår wän, / Och wi desz löften tro. 35StudSång. 20 (1852). — jfr PÅ-TRO o. LÄTT-TRODD samt LÄTT-TROENDE m. fl. — särsk.
a) med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av på; jfr d. Det trodde de inte på. Ther tw maa fulkomlega troo paa. G1R 1: 105 (1523). Vi tro på naturföreteelsernas regelbundna förlopp. Beskow DeUnga 7 (1904). Vi har här uträkningar och beräkningar av världens främsta experter, det är väl klart att vi trodde på vad de sa! Antti MyckJord. 291 (1987).
b) i fråga om antaget l. hypotetiskt ifrågasatt l. ifrågasättbar trovärdighet för ngt (oväntat l. mindre sannolikt o. d.) som likväl hävdas vara sant, särsk. dels i imperativisk huvudsats i förb. med påståendesats, dels i villkorsbisats; äv. i anv. som motsvarar c. Han har gått och blivit kyrklig, tro det (l. mig) om ni vill. Om i thet sielfwe tro wilie Skule i ther icke wara nogen tiidt frii fför then Menige Mandz heskhetz skwldt. G1R 1: 160 (1523). Intet öl fans, om du tror, / Nej knapt en droppa vatten. Bellman (BellmS) 1: 105 (c. 1775, 1790). Tro det eller ej, den senaste tiden har verkligen blanketternas antal minskat. SvD 3 ⁄ 1 1988, s. 10.
c) med avs. på person (jfr d): hålla för sanningsenlig (i ä. språkprov utan bestämd avgränsning från 1); särsk. i uttr. tro ngn på hans ord o. d., se ORD, sbst.2 6 g, förr äv. tro ngn på hans ärliga ansikte, tro ngn endast för att vederbörande ser ärlig ut; äv. dels i anv. som motsvarar a, dels med avs. på sinnesorgan (se β); jfr b. Jag tror dig, när du säger det. Hon förtjänar inte att bli trodd. Joha(n)nes kom till idher j retferdughetenes wägh, och j troodden honom intit. Mat. 21: 32 (NT 1526). Han hade icke blifvit trodd på sitt ärliga ansikte. Hallström NNov. 89 (1912). När jag fantiserade och berättade sådant för dem som inte var sant utan bara påhittat då trodde de mig alltid. Myrdal AnnanVärld 238 (1984). — särsk.
α) i det förstärkande (jfr e α) imperativiska uttr. tro mig, i förb. med påståendesats (förr äv. att-sats); förr äv. dels utan obj., särsk. i uttr. tro fritt, se FRI 16 c slutet (jfr TRO, adv. 2), dels negerande (se slutet). Doch snart förgätet, troo wisseligh. Svart Gensw. E 5 a (1558). Tro mig herre att iagh der wid giör alt hwad möyeligit ähr. ÅgerupArk. Brev 25 ⁄ 5 1707. Tro mig fritt, han fick blåsa i böszan. Celsius Ordspr. 2: 286 (1709). Detta är framtiden, tro mig. GT 1 ⁄ 9 2006, s. 2. — särsk. [sannol. sammanblandning med TRÅ, sbst.1 2, i uttr. trå mig o. d.] (†) innebärande negering av åtföljande formellt onegerade påståendesats. Moberg Gr. 270 (1815). Hvar uppehåller sej fruns snälle son nu för tiden? Tro mej, jag det vet. Blanche Våln. 447 (1847). Dalin 568 (1854).
β) med avs. på (den med subj. betecknade personens) sinnesorgan, särsk. ögon l. öron; särsk. i negerad sats, uttryckande (stark) förvåning över sett l. hört sakförhållande (gränsande till ifrågasättande av eget sinnesintryck). När honom wardt swarad, att wij hade W. N. herres hertigh Carls breef der på, Då swarade han .. och sade han troor bäst sijne egne öron. UppsDP 4 ⁄ 6 1600. (Han) kunde knappt tro sina ögon. Almqvist TreFr. 1: 133 (1842). Jag trodde inte mina öron. Det var damen som börjat skymta på middagarna i Törup. Siwertz Tråd. 96 (1957).
d) med avs. på (företeelse omfattad av) religiös l. metafysisk l. filosofisk o. d. lärosats l. utsaga l. urkund o. d. (stundom med mer l. mindre framträdande bibet. av 4); äv. med avs. på hel sådan lära o. dyl. l. auktoritet ss. företrädare för sådan lära, ofta med inbegrepp av fast förtröstan härpå, närmande sig l. övergående i 4 (särsk. (skämts.) i jämställande med gudstro) (jfr 4 b slutet); särsk. (o. numera bl.) med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av på (jfr a); jfr 4. Tror du på själens odödlighet? Hon tror på kristendomen, islam, marxismen, liberalismen, Keynes. Gudz rijke är för handen, bätren idher, och troon euangelio. Mark. 1: 15 (NT 1526; NT 1981: tro på budskapet). Hwadh förstår tu, när tu säger, Iagh troor ett ewinnerligit lijf? Carl IX Cat. O 1 a (1604). Tror du den Heliga Skrift, Callidus? Oelreich 283 (1755). Genom att tro på Guds nådelöften i Christo wänder .. (människan) sig åter till honom. Norbeck Theol. 80 (1840). Såsom han tror på den profeten Jeremias och den profeten Jonas och den profeten, jag vet icke hvad, så tror du på Boström. Wikner Lifsfr. 1: 128 (1866). — jfr BIBEL-, SPIRITISM-TROENDE.
e) (ngt vard.) med försvagad bet., i stående uttr.
α) förstärkande (jfr c α), i fråga om att understryka l. försäkra utsagas sanningshalt l. pregnans o. d. särsk.
α') i sådana uttr. som du (förr äv. man) kan l. må l. skall tro att o. du kan inte tro vad l. hur; förr äv. dels utan modalt hjälpverb, dels (ss. inskott i huvudsats) utan utsatt subj. (jfr MÅNNTRO 2, MÅTRO 1, TRO, adv. 2); jfr KUNNA, v.1 II 2 e β, MÅ, v.1 11 b, SKOLA, v.3 1 d β, 8 b. Du kan aldrig tro vad bra han har blivit! – Är hon trevlig? – Ja, det kan du tro! Tw skal ecke troo hurw tæsse Lypske herrer Gaa wnder mæth skalchheith ok ffalskheith. G1R 1: 111 (1523). Min ängell tror intett huru otroliga dätt fålkett här är. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 257 (1697). Men då ska tro blef det et sådant sorl innom Kämparne. Posten 1769, s. 690. Paris är en stor stad, skall du tro, mycket större än Stockholm. Lundgren Res. 82 (1839). Man kan tro, att där blef ett väsen på berget! Topelius Läsn. 8: 44 (1896). Det har varit otäcka tillbud, må ni tro. Gustaf-Janson ÖvOnd. 80 (1957).
β') i fråga om att sakförhållande är lätt insett l. självklart o. d. (ss. följd av annat (i det följande angivet) sakförhållande), ungefär liktydigt med: det förstås, det är klart, naturligtvis, dels i uttr. (det) tror jag (det), dels i stelnade uttr. med ursprunglig pres. konjunktiv (äv. ind.) i förb. med subj. betecknande djävulen o. d. (jfr β) o. obj. angivande sådant sakförhållande. Det tror tusan att hon har blivit sjuk. ”Ja, det tror jag, det” – sa’ flickan på tillfrågan, om hon ville gifta sig. Holmström Sa’ han 47 (1876). Tror jag det, där håller Mäster Herman snyggt. Hallström Sagodr. 102 (1910). Tro fasiken att karln under sådana förhållanden hann med att skriva ”Singoalla”, ”Den siste Athenaren” och ”Fribytaren”. DN 29 ⁄ 3 1990, s. A14.
β) i fråga om tvivlande inställning till l. (högst) tveksamt godtagande av utsaga, särsk. dels [sannol. med utelämnat hjälpverb (jfr MÅNNTRO 1 a α slutet, MÅTRO 2 slutet)] i uttr. tro det?, dels (starkt vard.) i ursprunglig pr. konjunktiv, i uttr. fan tro’t (jfr α β'); jfr 6 c γ. Andersson Plautus 68 (1901). ”Löjtnanten kommer precis. Det var de andra som kom för tidigt.” ”Tro det”, sade han skrattande. Hedberg Iris 13 (1934). Hur känns det att dra ut i kriget då? sa Trana. – Utmärkt, herr ryttmästare, alldeles utmärkt. – Fan tro’t om du menar det. Widding Ryttmäst. 411 (1968).
4) [utvecklat ur 1, 3] med avs. på gudom (särsk. Gud l. Kristus) l. högre makt o. d.: lita på l. vara övertygad om existensen av (o. hysa mer l. mindre from l. religiös förtröstan på l. tillit till); äv. dels med huvudsaklig tanke på den fromma förtröstan l. tilliten (i ä. språkprov utan klar avgränsning från 1), dels i teologiskt fackspr. uppfattat l. modifierat på olika sätt; äv. (åtm. delvis med kvardröjande bet. av 3 d) med avs. på övernaturligt väsen o. d.; äv. (o. numera bl.) dels med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av på, dels intr. (se a); jfr 3 d. Tror du på Gud? Hon tror på Allah numera. Förr trodde många på tomtar, troll och andra mystiska naturväsen. Hwar och en som troor vppå honom skall icke förgååsz. Joh. 3: 16 (NT 1526). Troo Gud, troo Gudi, troo på Gud. Ibland hwilke the förste orden troo Gudh, märkia Gudz kunskap: The andre, troo Gudi, vtwijsa samtyckian til thet Gud lärt hafwer, och thet tredie, troo på Gud, utmärker förtröstan vppå hono(m). Emporagrius Cat. G 3 b (1669). Lieutenanten .. trodde inga spöken. Ekelund Fielding 182 (1765). At en Hedning .. tror flere Gudar. Regnér Begr. 97 (1780). Salig, salig den som kände, / Den som trodde dig allena, / Sannan Gud, och den du sände. Ps. 1819, 45: 8. Att tro på Jesus är att lita på honom så, att man rättar sig efter honom helt och hållet, gör som han säger. Beskow DeUnga 11 (1904). — jfr MISS-, PÅ-TRO. — särsk.
a) intr.; särsk. i fråga om kristen tro: vara övertygad om Guds existens o. förtrösta på honom (o. hans nåd o. frälsning o. underkasta sig hans vilja). Then ther troor och bliffuer döpt han skall wardha salig. Mark. 16: 16 (NT 1526). Att tro är således att vilja – i egentlig mening – det, som Gud vill och just derföre att Gud vill det. Wikner UppsRelÄmn. 47 (1871). (Har han det besvärligt) med Gud också? – Jag tror inte att han tror. Gustaf-Janson Myl. 135 (1965).
b) i p. pr.; särsk. mer l. mindre adjektiviskt, om (av sin tro tydligt präglad) trosbekännare, särsk. kristen sådan (äv. med huvudord som (precisare) anger slag av trosbekännare); äv. dels substantiverat (särsk. ss. ssgsled), dels om sinne o. dyl. ss. rum för ngns tro, dels i överförd anv. (särsk. om hem o. d.), dels oeg. (se slutet). En troende kristen, katolik, pingstvän, muslim, hindu. De troendes gemenskap. Han kom från ett troende hem. Alt th(et) j bedhien j bönena troandes th(et) fåå j. Mat. 21: 22 (NT 1526). Den rättfärdighet, som lagen icke kunde gifva, vinnes genom tron, de troende blifva Guds barn. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 27 (1834). Ett ödmjukt och troende sinne. Rydberg RomD 30 (1877). Troende flicka erh. plats som hemhjälp. Land 1984, nr 28–29, s. 32. — jfr GAMMAL-, MUN-, O-, RÄTT-, STRÄNGT-TROENDE m. fl. — särsk. i oeg. l. utvidgad anv., om anhängare av filosofi l. inomvärldslig lära l. ståndpunkt l. uppfattning o. d. vars övertygelse påminner om l. liknas vid religiös sådan. Den Abelinska dogmen om indelningsverkets förträfflighet har .. vunnit ganska få troende. Rydberg hos Warburg Rydbg 2: 111 (1871). Såsom vi av innehållsredogörelsen för Monumenta sett, var Peringskiöld en troende rudbeckian. Schück VittA 4: 172 (1935). En troende marxist. Svenson Mord 14 (1967). — jfr FÖRBUDS-TROENDE m. fl.
5) [utvecklat ur 3 a, c] med avs. på person l. sak, angiven medelst styrt led i prep.-förb. inledd av på: anse ha (möjlighet att (framgent) visa l. utveckla) rätta l. lämpliga l. framgångsrika egenskaper l. rätt osv. förmåga l. verkan o. d.; jfr 1 c β. Läraren trodde mycket på sina elever. Det är viktigt att alla medarbetare tror på företagets mål. Man måste tro på sig själv. Och inför konungens blickar / Allt närmare kom en ung bataljon. / På dem kan jag tro! han nickar. Snoilsky SvBild. 123 (1886). Sex hästar voro anmälda (till loppet) .. mest troddes på Agathe. SD(L) 1902, nr 73, s. 3. Jag tror inte på resorna, återtog jag som gripen av en fix idé att bestrida hans tes. Lo-Johansson Förf. 10 (1957). Vi i fpu tror på tåget. SDS 3 ⁄ 5 1987, s. 11.
6) (utan full visshet) föreställa sig (ngt) vara fallet; (på grundval av kända omständigheter) hålla (ngt) för mer l. mindre sannolik (se d. o. I 5) (snarare än annat alternativt sakförhållande); antaga (se d. o. II 5); förmoda; äv. dels (o. numera företrädesvis i b, d) med substantiviskt obj. betecknande företeelse som utgör kärninnehållet i sakförhållande, dels med personobj. (se c; jfr äv. a). Jag som trodde att Göteborg låg i Bohuslän. Man vet ju inte vad man skall tro. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror det. Efter vad de trodde var saken redan avgjord. Han är redan här, tror jag. Iac tror edher nadh haffwer ekke förglömth huat fördarff oc oböthelig skadha swergis herrer oc gode men haffwa ther vthöffwer lidhit. G1R 1: 32 (1521). I synnerhet är iag charmerad af ingången som iag troor lärer giöra en admirabel effect. SthmSlH 2: 35 (1694). At Auctoren sedt nämnas Disar-salen, och der utaf trodt, at här war frågan om Dianas Tempel. Lagerbring 1Hist. 1: 13 (1769). Man tror fredsbrått med Dannemark. Man tror inbrått i Norget. CAEhrensvärd Brev 1: 133 (1788). Fåfäng, tror jag, blir ej deras gång. Alexanderson Sept. 7 (1868). Dårar de tänka och dårar tro, / dårar de mena och hoppas. Fröding Guit. 109 (1891). Fan, jag är bara tjugosex år och är redan arbetslös. Hur tror du det känns? Ingemarsson SmåCitr. 86 (2004). — jfr MISS-TRO o. SJÄLV-TRODD samt O-TROENDE m. fl. — särsk.
a) i förb. med obj. med inf. (l. stundom ensamt predikativ); särsk. (o. utom i slutet numera företrädesvis) i pass.; förr äv. i uttr. tro ngt för sådant l. sådant, tro att ngt är sådant l. sådant, tro ngn till livet, tro att ngn skall överleva sin sjukdom; jfr d. Thessligest war .. hertig Johan .. så siuk, att ingen hadhe trodt honom till liffwet. SvTr. 4: 572 (1568). (De) hade fört .. (skatterna) tijt in vppå Slottet, ther the trodde them blifwa behåldna. Girs E14 71 (c. 1630). Det werlden knapt för möjligt tror. Nordenflycht QT 1748–50, s. 68. Tror han mig så usel att jag will / I tacken bli den sista? Hagberg Shaksp. 7: 51 (1849). Precis som övärldarna i Söderhavet varit nästan obekanta eller att Sibirien troddes hänga ihop med Alaska. Brunner SvVill. 224 (1987). — särsk. med refl. obj., i fråga om ngt man tror om sig själv; förr äv. dels med inf.-märke före den underordnade inf.-förb., dels [sannol. efter motsv. uttr. i (t. l.) fr.; jfr Stenfors SvFrManér 56–104 (1994)] utan refl. pron., i förb. med ensam inf.-förb. De trodde sig ha sett en gengångare. Iagh hade fulle inthet trodt att bekoma några (brev) denna påstdagen. Ekeblad BrClEkeblad 101 (1653). Tror wår Prest sig komma i himmelen wid sitt onda lefwerne, så tro wi ock osz komma dit. Scherping Cober 2: 115 (1737). Min moder tror ännu kunna öfvertala mig från sjön. Tersmeden Mem. 1: 127 (c. 1790). Jag trodde mig väl också att kunna göra det. MoB 7: 14 (1800). Just när jag trodde mig stark, just när jag kände mig god. Wulff Rytm. 40 (1898, 1915).
b) i uttr. tro ngt om ngn; äv. dels med avs. på omdöme o. d. angivet av substantiverat adj. l. adv., dels med konstruktionsväxling (se slutet); jfr OM-TRO. Det hade hon aldrig kunnat tro om honom. Mig själv tror jag vad som helst om. Meden han icke wiste, hwadt han th(e)r om troo skulle. 2SthmTb. 7: 65 (1584). Sinnesstämningen var nu sådan, att man trodde allt ondt om konungen, allt godt om hertigen. Malmström Hist. 1: 234 (1855). Där har hon suttit och låtit oss allesammans tro illa om henne. Lagerlöf ChLöw. 192 (1925). — särsk. med konstruktionsväxling, i uttr. tro ngn om ngt, tro att ngn är l. var(it) i stånd l. benägen till l. innehavare av ngt; äv. med sakobj. Farr med them tet mögelegaste tw kanth ok förmogh Som wij tro tig om Ok tw altiidth giorth hafwer. G1R 1: 104 (1523). (Gud vill ej) öfwergifwa the älende uti theras nödh, ther the hafwa trott honom om godt. KOF II. 2: 157 (c. 1655). Den troddes mäst om vett, som kortast kunde svara. VFörsök 3: 12 (1756). Majoren .. försvann långt fortare .. än man skulle trott hans små tax-ben om. Knorring Ståndsp. 1: 88 (1838). Jag har svårt för att tro honom om den banala förklaringen, han som alltid var så kräsen i sitt ordval och så angelägen om det meningsfyllda. SvD(B) 1943, nr 70, s. 8.
c) i fråga om att ngt (särsk. angivet i intillstående huvudsats l. ss. obj. stående att-sats) (inte) är l. visar sig vara ss. ngn tror l. trott.
α) (ngt vard.) i fråga om att förväntat förhållande (uppges) förverkligas, särsk. i förb. med dels subj. i första person, dels modalt hjälpverb, särsk. kunna (jfr KANTRO 2). Jaså, företaget har redan gått omkull. Det var väl det jag trodde! Det kunde jag tro att miss Wacklin skulle förlora sin fägring. Choræus Bref 135 (1803).
β) i fråga om att verkligt förhållande är annorlunda än vad (man förväntar l. förväntat att) ngn tror l. trott; särsk. i förb. med negation l. efterfrågat subj. G1R 7: 318 (1531). Hoo hadhe thett kunnat någhen tidh troodtt, att så plat inghen är på werdenne, som någhot sköther om Gudh. LPetri Œc. 45 (1559). (Is på åkrarna) skämmer mehr än någon tror. Rålamb 13: 16 (1690). Jag trodde då aldrig att der kunde vara så godt gry i den lille. Benedictsson Peng. 75 (1885). Nej, det handlar inte om att ge Kjell-Olof Feldt svar på tal, om någon trodde det. SvD 12 ⁄ 5 1991, s. 8. — särsk. (ngt vard.) i fråga om att för tilltalad framhålla det fåfänga l. bedrägliga l. felaktiga i att tro det l. det. Du är inte sjuk, det är bara som du tror. Tror dw, att iag icke kann lathe straffe en sådan bowe som du är. 2SthmTb. 8: 27 (1589). Tro inte att jag .. har något otalt med er efter det där som hände för fem år sedan. Nesser FallG 123 (2003).
γ) (ngt vard.) i fråga om tvivlande inställning till utsaga, särsk. dels eget berättigat tvivel, dels annans förfelade tvivel vilket man (uppgivet) låter bero; särsk. i förb. med bisats med vilja; jfr e α β', 3 e β. Du får l. kan tro vad du vill, hon är ändå inte här. Di andra tror vad di tror i alla fall, di. Lagerlöf Kejs. 55 (1914). Det där snacket om att ordningsmakten aldrig finns till hands tror jag vad jag vill om. SvD 7 ⁄ 12 1996, s. 17.
d) [trol. efter mönster av 3 a, 4] med obj. ersatt av prep.-förb. inledd av på (förr äv. uppå); i sht (o. numera bl.) med avs. på framtida företeelse som tros komma till stånd l. bli verklighet; förr äv. i anv. som motsvarar a. Folk började tro på bättre tider. Så frampt wij icke wele hafwa itt nytt vbestånd i then Landzändan förre ähn wij sielfwe troo opå. G1R 15: 517 (1543). Men är någon, som de tro på kunna göra dem någe igen, den törs de inte på. KyrkohÅ 1907, s. 264 (1726). Tror du freden kommer? Tror du på stillestånd? Skall kriget vara? Wulff Petrarcab. 261 (1905). Fördelat på partier har andelen som tror på en borgerlig valseger ökat inom samtliga partier. SvD 29 ⁄ 4 1979, s. 4.
e) med mer l. mindre försvagad bet., i fråga om (förment) förmildrande av utsagas absoluta giltighet, i förb. med subj. i första person.
α) första person sg.
α') i fråga om egen (föregivet) obestämd l. tvekande avsikt. WoH (1904). Jag tror jag går och lägger mig en stund. Tunström Tjuven 333 (1986).
β') i fråga om (förment) tvivlande konstaterande av (mer l. mindre entydigt) iakttaget sakförhållande (jfr c γ); äv. dels i förb. med negation, i fråga om förvåning inför sakförhållandet, dels i uttr. kan jag (l. man) tro, i fråga om mer uppriktigt förmodande. Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740: man). Herr pastorn är väl icke gift, kan jag tro? Almqvist Kap. 52 (1838). Nej, sannerligen tror jag ej hon gråter! Melin Snöhvit 93 (1897). Jag tror, att du står här och sover, du som jag. Lagerlöf Holg. 1: 161 (1906).
β) första person pl., i platsannons o. d., med avs. på förhållande som egentligen förutsätts l. krävs l. åtm. är ytterligt önskvärt. DN(A) 1 ⁄ 4 1965, s. 33. Vi tror att du som söker är gymnasieingenjör eller liknande, gärna med erfarenhet av komponentteknik eller konstruktion. GbgP 17 ⁄ 12 1998, s. 48.
B.
7) [jfr sv. dial. sitta å tro, sitta stilla o. vänta, sta u tro (Gotl.), stå tyst o. vänta] jäg. trycka (se d. o. 2 c); särsk. i förb. med sådana sättsadverbial som väl o. d. Före Jul är denna (har)jagt säkrast, ty intil desz tror han så, at man kan gå intil honom nästan på stället där han sitter. Brummer 64 (1789). Under löffälningen tro .. (järparna) dock icke. Nilsson Fauna II. 2. 1: 65 (1828). Dalripan tror väl för hund i synnerhet de första dagarna af jakttiden, och denna jakt lämnar ofta riklig behållning. 2NF 23: 462 (1915).
Särsk. förb. (till 1): TRO TILL. [fsv. troa til] (†) sätta tillit till (ngn). Han böönhörde them, ty the troodde til honom. 1Krön. 5: 20 (Bib. 1541). Gode Gud, iag troor dig til, / Du mig wänder alt til bästa. Columbus (SVS) 1: 33 (1674). jfr tilltro, v.
Ssgr: A (i allm. till 3. Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till tro, sbst.1): TRO-VÄRD. värd att tro på, trovärdig; särsk. till 3 d, om person. Hwad skäls Folck är, ährlighit oc trowerdt. LPetri ChrPina V 2 b (1572). Skildringen förefaller trovärd. KyrkohÅ 1940, s. 45. —
-VÄRDE. förhållandet att vara trovärd, trovärdighet; särsk. i fråga om (historisk) källkritik. HT 1973, s. 179.
Ssg (numera bl. tillf.): trovärdes-bedömning. En sida var trovärdesbedömningen, källkritiken. HT 1965, s. 316. —
-VÄRDELIGEN, äv. -VÄRDELIGA. (†) på trovärdigt sätt; äv. dels: med övertygelse, dels till 3 e α, ungefär liktydigt med: sannerligen. När Legater blifwa til osz affärdigade, hwad som the til Kyrkiones Wälstånd och Siälarnas Saligheet trowärdeligen förhandlandes warda, thet wele wij medh beröm för Gudz Ansichte wedertagha. Schroderus Os. 1: 671 (1635). Så at then honom hört, måst mäd förundrand Öra / Hwad neplig kunde troos trowärdeligen höra. Lucidor Hel. X 1 b (1672). Ja, det skall jag trovärdeligen ställa om. Högberg Vred. 1: 25 (1906). —
-VÄRDIG. [fsv. trovärdogher]
1) (†) till 1: värd att ha tillit till l. förtroende för, pålitlig, tillförlitlig; äv. närmande sig l. övergående i bet.: trogen (se d. o. 3); jfr 2. Paulinus Gothus Ratio 96 (1617). Collecten aff Wästrahärad .. skall iag insenda med någo(n) trowerdig man. VDAkt. 1650, nr 46. Låta hwar arfwinge en trowärdig afskrift få. RB 11: 8 (Lag 1734). PH 13: 53 (1784).
2) till 3: värd att tro på; i sht dels om utsaga l. framställning l. skrift o. d., dels till 3 d, om person; äv. dels i överförd anv., om ngt yttre som vittnar om ngns trovärdighet, dels allmännare, utan (mera framträdande) tanke på sanningsenlighet o. d.: förtroendeingivande l. övertygande (särsk. i fråga om konstnärligt återgivande l. utförande o. d.); i vissa ä. språkprov utan bestämd avgränsning från 1; jfr -värd o. trolig 4 a. Den unga debutanten lyckades ge rollen som Ofelia en mycket trovärdig gestaltning. SynodA 2: 42 (1586). Man veet aff troverdigh berättelse, dhet han haffver loffvat en ottondedeel uthi ett skeep till Compagniet. RP 4: 72 (1634). Vare sig han talade om revolutionärerna eller deras undertryckare .. gjorde hans ord samma trovärdiga intryck. Lundegård Stormf. 27 (1893). Ja, men den här har berättat det för min kokerska, och hon är då absolut trovärdig. Krusenstjerna Fatt. 1: 293 (1935). Sverige skulle under sådana betingelser kunna bygga upp en trovärdig avskräckning gentemot .. (fientliga) stridskrafter. Agrell VälorgNederl. 159 (1990). jfr o-trovärdig.
Avledn. (till -värdig 2): trovärdighet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara trovärdig; förr äv. dels (med anslutning till -värdig 1): tilltro (särsk. i uttr. sätta trovärdighet till ngt), dels: sannolikhet; jfr trofasthet. Man ifrågasatte vittnets trovärdighet. Påståendet saknar all trovärdighet. Hon har problem med trovärdigheten. Hwar thet icke skeer, sätter man ther til ingen trowärdigheet. AJGothus ThesEp. 1: 6 (1619). Sistl. Lördagsafton .. afseglade från staden, .. efter all trovärdighet något upprymda, gamla bonden Pehr Pehrsson i Holm och båtsmannen Hans Nyvik i Wik. Tiden 1848, nr 217, s. 4. Med ett betydligt större mått av allvar och trovärdighet skildrar Willman sina upplevelser. Richter GeogrH 116 (1959).
B (till 4 b): TROENDE-DOP. (i sht i vissa kretsar) dop förrättat med stöd av den döptes egen bekännelse; jfr tros-dop. Man återkom också till frågan om barndop och ”troendedop”. SvD(A) 28 ⁄ 7 1967, s. 5.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content