publicerad: 2008
TRO trω4, sbst.1, r. l. f. (l. m.); best. -n (Hebr. 11: 1 (NT 1526) osv.) ((†) -en RA I. 2: 120 (1565), Loenbom Anecd. 3: 111 (1594)); pl. (†) (i bet. 5) -ar (Carlsson Gäst. 42 (1967)) l. -er (JMessenius i HB 1: 163 (1629)). Anm. De gamla kasusböjningarna i sg. best. dat. trone, ack. trona o. inte minst den analogiskt ombildade gen. trones (alla med stöd i den intill 1917 gällande bibelöversättningen) förekommer i högtidligt religiöst (l. pastischerande) språkbruk ännu in på 1900-talet (i bet. 4 (l. 5)), t. ex.: Hålla i trone ut. Troili FembladRos. 36 (1913, 1915). Mildaste Jesu, föröka oss trona. NPs. 1921, 665: 2. En rödblond svensk pojke med något av trones ljus över dragen. Hedberg Bekänna 247 (1947).
Ordformer
(förr äv. th-, -oo)
Etymologi
[runsv., fsv. tro; motsv. fd., d., nor. bm. tro, fvn. trú (nor. tru); sannol. bildat till TRO, v. — Jfr TRO, adj., TROGEN, TROLIG]
1) (utom i slutet o. i ssgrna MISS-TRO, sbst., o. TILL-TRO, sbst., numera föga br.) motsv. TRO, v. 1: förlitande l. tillit l. förtroende; särsk. i förb. med av prep. till (ngn gg äv. (med anslutning till (3 l.) 4) på) styrt led angivande föremålet för tilliten osv. Thet rike honom war befalad j troo med et friidt koor Oc ey aff arffua rætt eller noghen annen rætt. G1R 1: 29 (1521). Eij må tu längre blifwa / Min fogde .. / Jagh kan tigh ingen troo gifwa. Ps. 1695, 208: 2. Och all din tro till honom sätt, / Du folk af frejdad stam! CVAStrandberg 1: 38 (1844). Ja, hvar gång jag sätter mig till bords, handlar jag i tro – tro på den som lagat maten, att han ej lagt i något skadligt. Beskow DeUnga 7 (1904). — jfr SJÄLV-TRO. — särsk. (fullt br., numera bl. med anslutning till bet. 7) i uttr. god tro (se GOD 18 b β), ond tro (se OND 16).
2) (utom ss. ssgsförled i sht i vitter l. högre stil) förhållandet l. förhållningssättet l. egenskapen att (i verklig handling o. d.) motsvara ngns tillit l. förtroende o. d. (jfr 1); trohet; trofasthet; särsk. (o. utom i ssgn TRO-FAST, adj.1, numera företrädesvis) om (gm ed) utlovad trohet mot ngn (särsk. i fråga om dels (i sht om ä. förh.) lydnadsförhållande o. d., dels kärleksförhållande), särsk. i förb. med sådana verb som svära, se SVÄRA, v.2 I 1 j, l. lova; förr särsk. i förb. med verbet hålla, se HÅLLA, v.1 22 slutet; förr äv. i allmännare anv.: pålitlighet l. redlighet l. heder(lighet) o. d.; äv. dels om trohet mot ngt sakligt (särsk. ss. förled i adjektiviska ssgr), dels närmande sig l. övergående i bet.: löfte om trohet (se d). Alrigh syntis omillare oc oretuisare konung Hulken .. ey holled haffwer sina eede eller breff, oc the troo han oss oc wora rike loffuad haffwer. G1R 1: 30 (1521). Deraf I kunne aftaga och förnimma vår godvillighet och troo emot eder stad. RP 8: 193 (1640). Om en Landtmätare blifwer öfwertygad icke med tilbörlig flit, tro och redlighet, hafwa förrättadt sin tjenst .. skal han utan nåder straffas. LandtmFörordn. 57 (1725). At .. vörda vår nu regerande allernådigste Konung in til hans död, samt honom och riket tro och huldskap svärja och hålla. 2RARP 13: 512 (1743). Redan innan Hertigen lemnade Moskva, hade hon lofvat honom sin tro. PT 1907, nr 137 A, s. 2. — jfr ADELSMANNA-, FOSTBRÖDRA-, MANNA-, O-TRO m. fl. — särsk.
a) (i sht i ä. fackspr.) samordnat med heder (jfr HEDER, sbst.2 10) l. ära; jfr b. Så att han vdi alle motte sigh icke hadhe förhollidt medh ähre, troo och wälmeningh. HH XIII. 1: 107 (1563). Jag har lärt känna Er som en hederlig man af ära och tro. BrinkmArch. 2: 69 (1814). Att huvudavtalet är ogiltigt, emedan dess åberopande skulle strida mot tro och heder. SvJuristT 1937, s. 679.
b) (numera bl. tillf.) i förb. med prep. på, förr äv. vid, o. verb (l. sbst.) som uttrycker löfte l. försäkran o. d.; äv. (o. numera bl.) i anv. som motsvarar dels a (i uttr. på tro och heder l. heder och tro, se HEDER, sbst.2 10 a), dels d (i uttr. på tro och loven, se LOVEN 2 b slutet); förr äv. utan sådant verb l. sbst., i satsadverbiell anv. (se slutet). G1R 1: 27 (1521: vid). Däth wil Jagh låfwa tigh på min troo her ihnj Berget at bÿgga. Visb. 2: 368 (c. 1600). Jag försäkrar dig, på ärlig Mans tro, in för Gud och på mitt samwete, at swenska Friheten aldrig stått på grundfastare fötter än nu. Oelreich 18 (1755). Svära på tro och ära. SvHandordb. (1966). — särsk. (†) i satsadverbiell anv., med förstärkande innebörd, ungefär liktydigt med: sannerligen, minsann, ”på min ära”; särsk. i uttr. på min tro (äv. utan prep. (jfr MINTRO)); äv. dels i fråga om underförstått verkligt bedyrande, dels i uttr. Guds tro, se GUD II 8 c. På min troo, iag är och ret smellende full. Holof. 48 (c. 1580). Du har, min tro, rätt. Ekelund Fielding 305 (1765). På tro och ära, så är förhållandet. Cannelin (1939).
c) ss. förled i adjektiviska l. adverbiella ssgr betecknande att ngn i (överensstämmelse med) sin trohet är sådan l. sådan (gentemot den tilltalade l. -skrivna) l. trogen på sådant l. sådant sätt (äv. i överförd anv., om ngt som görs l. framförs under (vederbörligt l. vördsamt) betygande l. företeende av sådan egenskap, särsk. i adverbiell anv., bestämmande verb som anger yttrande o. d.); särsk. i hövlighetsformel i brev o. d.
d) närmande sig l. övergående i bet.: löfte o. d. om trohet l. trofasthet; hedersord; särsk. (o. numera bl.) i samordning med loven, se LOVEN 2 b (jfr b); förr äv. om garanterad säkerhet (jfr TRYGD). G1R 11: 82 (1536). Tilldrogo thet sigh at någon syndare, emoot troo och försäkring, af läraren eller en annan, som bekennelsen hördt hafwer, blefwe rögd .. tå höre thet under höga Öfwerheeten. KOF II. 2: 65 (c. 1655). Wid Gadebusch .. / Där wåre .. / Mot Afskied och mot Tro, till fånga blefwo tagne. Frese VerldslD 10 (1715, 1726). Det söker en man hårt, när hans flicka sviker sin tro. Moberg Sold. 282 (1944). — jfr O-TRO.
3) motsv. TRO, v. 3: förhållandet l. tillståndet att tro (på ngt l. ngn); mer l. mindre fast förvissning om (ngts) sanning l. riktighet l. (ngns) sannfärdighet l. uppriktighet; försanthållande; särsk. i förb. med dels bestämning inledd av prep. på, dels sätta, se SÄTTA, v.3 I 15 b γ γ' slutet, förr äv. ställa, se STÄLLA, v.1 I 2 k; förr särsk. i uttr. ha l. få tron i händerna, se HAND 5 b α δ', tälja ngn i tron, övertyga l. övertala ngn, l. tälja ngn (särsk. sig) ngt i tron, inbilla ngn (särsk. sig) ngt; äv. motsv. TRO, v. 3 e, särsk. i ssgr med förled betecknande övernaturlig l. av tro (i bet. 4 l. 5) omfattad företeelse vars verklighet man tror på (stundom med bibet. av 4 l. 5). Han hyser en blind tro på allt hon säger. Tron på att jorden var platt levde kvar länge. Om al ærende hafwer iak befelth mesther pedher segia ok vnderwisa eder med mwnnen ther i mogen sethia troo ok liith til. G1R 1: 61 (1523). Persuadere (dvs.) tellia en j tron. GlTer. 3 (c. 1550). At någon rätwijs och förståndig man skall wele lathe tälie sigh däd i troon, när han wil achte opå, huru i alle måtte handled blifuer. RA I. 4: 634 (1598). At sådane höghe och dråplige Vnderwärk skole på then tijdhen sigh tildragit hafwa, thet kommer icke i mijn troo. Schroderus Os. 2: 284 (1635). Börandes sedan gifwas then Parten troo och witzord, som mäste och bäste witnen haft. Schmedeman Just. 839 (1683). Jag .. tog så upp fältskärstaskan, öpnade samma och thet therföre att styrka dem i trone, det jag wärkeligen war fältskär. Roland Minn. 32 (c. 1748). Naturvetenskapen bygger verlden af atomer; visa mig atomerna, visa fram etern! De finnas ingenstädes, de äro en obevisad tro. Topelius Tb. 8 (1895). — jfr BOKSTAVS-, EVIGHETS-, INKARNATIONS-, KLEN-, LÄTT-, MIRAKEL-, SKAPELSE-, SPIRITISM-, TILL-TRO m. fl. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. historisk tro, särsk. motsv. TRO, v. 3 e (jfr b), om religiös tro (jfr 4) som enbart innebär försanthållande av givna lärosatser. Verelius 97 (1681). Den historiska tron består deruti, att Evangelii Lära antages för sann och Gudomlig. Ödmann StrFörs. II. 1: 10 (1803). Boström 3: 569 (c. 1832).
b) motsv. TRO, v. 3 d (jfr a), om (omfattande av) filosofisk l. inomvärldslig lära l. ståndpunkt l. uppfattning o. d., särsk. (o. i sht) närmande sig l. övergående i 4 l. 5, med tanken riktad på att (omfattandet av) läran osv. tydligt påminner om religiös övertygelse l. lära; jfr RELIGION 5 a. Han behöfde aldrig ändra sin politiska trosbekännelse, ty denna var aldrig någon annan, än hans moraliska tro. Atterbom Minnest. 1: 301 (1844). Det språk, som den socialistiska trons förkunnare föra, har den religiösa intoleransens tonfall. Segerstedt Händ. 37 (1926). Den politiska tron har ju numera till stor del ersatt den religiösa och är på sitt sätt långt farligare. 3SAH LXXIX. 1: 18 (1971).
4) motsv. TRO, v. 4: förhållandet l. tillståndet att tro (på gudom l. högre makt o. d.); särsk. om (enl. Nya testamentet) rätt (o. rättfärdiggörande) andligt förhållande till Gud l. Kristus (i teologiskt fackspr. äv. uppfattat l. modifierat på olika sätt), ofta i sg. best. (angivande dess unikhet); särsk. i förb. med dels av prep. på (förr äv. till) styrt led som anger föremålet för tron, dels adj.-attribut som (mer l. mindre pleonastiskt) entydiggör bet., särsk. religiös; äv. dels mer l. mindre personifierat, dels (möjl. med kvardröjande bet. av 3) om tro på övernaturligt väsen o. d.; jfr 3 a, b, 5. Den allena saliggörande tron på Jesus Kristus. Hon präglades helt och hållet av sin tro. Hednisk tro och kristen tro är väsensskilda. Min tro på Allah står fast. Trons mysterium. Tron på spöken och gengångare var rätt utbredd. Troon är en wiss förlatilse på thet som hoppa(n)de är, en wiss rettilse till thet som icke synes. Hebr. 11: 1 (NT 1526). LPetri 1Post. C 6 b (1555: til). Hwar aff kommer Troon? Aff Ewangelii hugneliga Lära och Nådelöffte om Syndernas förlåtelse för Christi skul. Swebilius Cat. 2: 89 (1689). (Den kananeiska) kvinnan .. lärer osz rätt wackert, hwad trones rätta art och dygd är, nämligen, at hon är en hjertelig tilförsigt til Guds nåd och godhet. Borg Luther 1: 380 (1753). På din sällhet i det höga / Blickar Tron med klarnat öga. Runeberg (SVS) 2: 146 (c. 1831). Tron förutsätter en djup hjärteförkrosselse och är själf den allra fullaste hängifvenhet af hela min varelse åt Gud. Rudin OrdUngd. 3: 122 (1898, 1903). Tron på en världsskapare är grund till optimismens tes att det goda överväger i världen. Marc-Wogau FilDiskuss. 177 (1955). — jfr BARNA-, DJÄVULS-, FÖRNUFTS-, GÄRNINGA-, HJÄRTE-, MUNK-, ORDA-, SPÖK-TRO m. fl. — särsk.
a) i förb. med verb som anger innehav o. d., särsk. ha. Huru ko(m)mer thet till ath j icke haffue(n) troona? Mark. 4: 40 (NT 1526). Så lönar himlen mig och dem, som äga trona. Stenhammar 241 (1798). Den har tro, för vilken mycket är heligt. Heidenstam NDikt. 81 (1915).
b) i förb. med adj. angivande styrka l. fasthet l. äkthet o. d. hos ngns tro. Troon(,) hafuer hon icke gerni(n)gana, är hon dödh j sigh sielffua. Jak. 2: 17 (NT 1526). När han .. (vid nattvardsgång) / äther såå j een starcka troo / thå fåår han j sitt hierta roo. GudlVis. A 7 b (1530). Mitt Fadherligha och wälmenta Rådh är dhetta, att I för all tingh ställen Edher inn medh Gudh, förmedels sann Troo på Frälsaren Herren Jesum Christum. Swedberg Gr. 83 (1722). De stötestenar, på hvilka den svaga tron faller och förkrossas. Melin Pred. 1: 22 (1844).
c) i prep.-adverbial. särsk.
α) inlett av genom (se d. o. 5), i sht förr äv. med (jfr β o. MED, prep. o. adv. I 17), i fråga om vad tron åstadkommer; jfr γ. Rättfärdiggörelse genom tron allena. Tvisten om huruvida människan blir frälst genom tro eller genom gärningar. Medh hierta(n)s troo wardh(e)r man retferdugher. Rom. 10: 10 (NT 1526). Wi blifwe wärdige genom trona. Spegel Pass. 69 (c. 1680).
β) inlett av i (se I, prep. 9, 19) l. med (jfr α o. MED, prep. o. adv. I 19), i fråga om att skeende l. tillstånd o. d. grundar sig på l. är förankrat i ngns tro l. har avseende på ngns tro; äv. närmande sig l. övergående i bet. 5, i fråga om överensstämmelse med viss trosuppfattning o. d. Förkunnelsen stärkte honom i tron. Samma offer .. fatte och anamme wij medh troonne. Liturg. 62 b (1576). Synnerligh, om han the ord såledhes til Gudh tala kan .. hwilket j troonne skee måtte. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Ingen synd fördömer mer / Den i tro på Jesus ser. NPs. 1921, 541: 2.
γ) inlett av till (se d. o. I 10), särsk. i uttr. komma till tro, i sht förr äv. tron, särsk. pregnant: bli (omvänd o. därmed bekänna sig ss.) kristen. Den händelsen gjorde att hon kom till tro. At en stor hop Judar .. kommo til trona. Nohrborg 578 (c. 1765).
d) samordnat med annat (l. andra) sbst. betecknande samhörigt l. motsatt (teologiskt) begrepp. Tro och tvivel följs nästan alltid åt. Om tina troo och salugheet talar iach. Psalt. 40: 11 (öv. 1536). Tro och otro kunna icke samman boo. SvOrds. C 6 a (1604). De teologiska dygderna äro tro, hopp och kärlek. Fehrman OrientK 92 (1920).
5) (av sammanhängande (system av) lärosatser l. dogmer o. d. uppbyggt) innehåll omfattat av tro (i bet. 4); trosbekännelse (se d. o. a), troslära; trosuppfattning; stundom ungefär liktydigt med: religion (se d. o. 2); i vissa språkprov svårt att skilja från 4; i sht förr äv. om formulerad trosbekännelse (se d); särsk. i förb. med gen.- attribut, i sht förr äv. med objektiv gen.; jfr 3 b, 4 c β. Grunddragen i hinduernas tro. Överge fädernas tro. Thenne Biörn synes haffua warit konung thå Sanctus Ansgarius först kom hijt och predicade här Christi troo i rikit. OPetri Kr. 36 (c. 1540). För thet .. at the hafwa en Gud, ett Doop, en återlösare, en Troo, enahanda Hopp och bekännelse. Swebilius Cat. 2: 53 (1689). Mercurius .. hvilken Gud, enligit the gamles tro, var Uphofs- och Styresman för Vältaligheten. 1SAH 1: 40 (1786). Då man talar om tron, plägar man skilja emellan tron såsom sinnesförfattning .. och tron såsom lära. Norbeck Theol. 7 (1840). Väl tuktade trupper .. (har) ingen annan tro än sin befälhafvares. Rydberg Ath. 82 (1876). Från jordens arbetsdag på huvudet in i himlens gästabud som det sista. Det var hennes tro. Aronson FjärdeVäg. 46 (1950). Gamla människor, troende, uppfostrade i en annan tro än vi. Stensdotter ArnesKiosk 304 (2004). — jfr ASA-, FÄDERNE-, MISS-, PÅVE-, SEKT-TRO m. fl. — särsk.
a) i förb. med attributivt adj., särsk. dels sådant som klassificerar tron efter dess innehåll, dels rätt (jfr RÄTT, adj.2 1 h). Luthersk, katolsk, judisk, muslimsk, hinduisk, buddhistisk, sikhisk tro. (När) wijse .. män .. föractas, Och then aff retta tronne affaller til een oretta tro, Thessa haffuer Gudh til swerd fördömt. Syr. 26: 28 (öv. 1536). Att then helga skrift .. är en grund och stödh till en rätt christen tro. RA I. 3: 87 (1593). Att 2 st: finska qvinspersohn (hade) gått och Suplicerad hoos först Michael Gallitzeen att dhe måtte blifva döpt till ryska Thron. HFinlÖ 421 (1730). Han kom med magt, / och lärde med svärdsegg / Christen tro. Geijer Skald. 36 (1811). Lagen kan enligt urkristen tro icke göra människan rättfärdig. SvTeolKv. 1936, s. 329.
b) i sg. best., efter prep. i (se I, prep. 19); särsk. i uttr. bröder och systrar i tron (jfr BRODER 3, SYSTER 3). The församblinger i främmande land eller höge personer här inrikes, som .. elliest medh oss äre ens i trona. RA I. 3: 88 (1593). Du som har Herrans helgedom att der församlas med bröder och systrar i trone. Rundgren Minn. 2: 216 (1870, 1883).
c) i sg. best., ss. gen.-attribut. Sijn book, then han om Tronnes Bekännelse, som skedde j Augzburgh, skrifwidt hade. Bureus Påw. A 3 a (1604). (Teaterföreställningar är) skadelige och göra förargelse, när .. Bibliske Historier, som äro af nogon synnerlig wigt uti Trones saker, under sådan lek föreställas. Berch Hush. 69 (1747). Det sammanhängande begrep om hela salighets läran, som hämtas utur de tydeligaste och hufwudsakeligaste Skriftens språk, kallas trones likformighet (Analogia Fidei). Almquist InlHelSkr. 330 (1775). — särsk.
α) i uttr. trons lydnad, förr äv. lydno, stundom äv. sammanskrivet (jfr LYDNAD 1 f). Rom. 1: 5 (Bib. 1541). En blind Troneslydnad. LittT 1796, s. 309. Dem, som i detta fall lagt förnuftet under trones lydno. Schück Shaksp. 1: 384 (1916).
β) i uttr. trons artiklar (förr äv. ngn gg sammanskrivet), om trosbekännelsens lärosatser l. huvudmoment (i ä. tid stundom utan bestämd avgränsning från d); ngn gg äv. (skämts.) oeg. (jfr 3 b); jfr ARTIKEL II c (α), TROS-ARTIKEL. KOF 1: 318 (1575). Hwilka äre (katekesens huvudstycken?) .. 2. Trones Articklar. Swebilius Cat. 2: 2 (1689). Fast om artollerie Krigz Rätten har behagat .. sådant i protocollet införa, så är det derföre just inga Trones articler. VDAkt. 1704, nr 328. De fattiga och arbetsfolket framsläpptes till Herrans Nattvard, om de kunde allenast Fader vår, Tio Guds Bud och Tronsartiklarne. Afzelius Sag. 7: 283 (1853). Han hade .. läst teologi. I trones artiklar gällde dock Salvius som icke alltför grundsäker. Ahnlund AOxenstierna 356 (1940).
d) (numera mindre br.) i sg. best., om den sammanfattat formulerade kristna trosbekännelsen, särsk. ss. (sjunget) moment i gudstjänst; jfr c β; särsk. i uttr. (den) apostoliska tron, se APOSTOLISK 1 a. RA I. 1: 347 (1544). På thett at folcket må lära chathecismum, synnerliga orden, ähr nyttigt, at når Gudz åkallan skeer för predican med Fader wår, at och ij thett samma förtällies Tron och Budorden. Kjöllerström FörarbKO1571 41 (i handl. fr. 1551). Bönderne .. sutto på kyrkowallen och rökade tobak, så att prosten under det Tron söngs måste gå ut och drifwa dem in i kyrkan. Cavallin Herdam. 4: 422 (1857). SvKyrkH 2: 706 (1941).
6) motsv. TRO, v. 5: förhållandet l. tillståndet att tro (på ngn l. ngt); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. på. De hade förlorat tron på framtiden. Hennes tro på sig själv var orubblig. Han var en af de få lyckliga, som gått genom lifvets stormar utan att förlora sin tro på menniskor. Topelius Fält. 1: 15 (1853). Markurell är en typisk plebej, krogvärd och jobbare, hänsynslös i affärer, utan tro på något annat än penningen. Hedén 5: 141 (1914). — jfr LIVS-, RÄTTFÄRDIGHETS-TRO m. fl.
7) motsv. TRO, v. 6: förhållandet l. tillståndet att tro (ngt); föreställning; antagande; förmodan, förmenande; äv. om det som (ngn) tror, särsk. i förb. med att-sats specificerande detta (särsk. i förb. med prep. i); jfr 1 slutet. Hon är helt oskyldig, enligt min bestämda tro. Kongen i Frankerikes sendebudh, som the Danske .. hade kommit i then troen, att ther skulle ingen skuld finnes på theris side. RA I. 2: 120 (1565). Kan och hända, at wåra dykares snällhet bewisar, at min tro i detta mål är för hastigt fattad. Wettersten Forssa 99 (c. 1750). Det är .. (en) felaktig tro hos mine Käre Landsmän, at et arbetes grundlighet bör bevisas genom dess ledsamhet. Kellgren (SVS) 5: 601 (1792). Allmänna tron var i början, att Spaniorerna skulle duka under. Ekelund NAllmH II. 2: 112 (1838). Min tro är att han vetat det hela tiden. Bergman Mark. 260 (1919). — jfr FOLK-, SEGER-TRO m. fl.
Ssgr (Anm. 1:o Se äv. de under tro, adj., anförda ssgrna o. anm. under tro, v. ssgr. 2:o De ssgr med samma efterled som (i nutida spr.) fördelar sig på olika bet. efter de olika former hos förleden som redovisas i A o. B nedan upptas i det följande var för sig i resp. delramsa): A (i allm. (o. utom i ssgrna -lös o. -mål numera bl.) till 2): TRO-BRYTARE. (tro- 1582–1706. tros- 1622–1679) [fsv. trobrytare] (†) person som bryter l. brutit mot trohet. PErici Musæus 5: 195 b (1582). Hälst som .. TingzRättens domb intet remitterat denne Blytäckaren till någon Kyrkioplicht, som doch kyrkioLagen .. sådane Trobrytare pålägger. VDAkt. 1706, nr 107. —
-ED. (tro- 1759 osv. tros- 1854–1885) (i sht om ä. förh.) trohetsed; särsk. i uttr. tro- och huldhetsed, se huldhets-ed. Wallquist EcclSaml. 1–4: 254 (1759). Aflägga sin tro- och Ämbets-Ed, på sätt, som redan föreskrifwit är. PH 8: 7372 (1766). —
(2 c) -ERGIVEN. (†) Eders Höghwyrdigheetz Hörsamme och alltijd Trooergifne Tienare. VDAkt. 1683, nr 163. —
-FAST, adj.1 [fsv. trofaster] (orubbligt) trogen (se d. o. 2); äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan egenskap, särsk. blick o. d.; i sht förr äv. allmännare (se b); motsatt: trolös. En trofast själ. Hans trofasta hund slöt genast upp vid hans sida. Trofast vänskap. Troo wij honom icke, så bliffuer han doch trofast, Han kan icke neka sigh sielff. 2Tim. 2: 13 (NT 1526). Prästerna skola .. underwijsa sine åhörare .. huru Man och Qwinna, uti moot och medgång, i trofast Kiärlek och sämia, skola boo tilsamman. Kyrkol. 15: 2 (1686). Julvätten omtalade .. (hur) mor Gertrud .. gladdes åt .. (Viggs) blomstrande kinder och trofasta ögon. Rydberg Vigg 19 (1875). Hon ropade med hög röst att hon aldrig bedragit honom utan varit honom en trofast hustru. Pleijel Fungi 156 (1993). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i fråga om trohet mot abstr. företeelse (angiven med obj.); numera företrädesvis ss. adv., i fråga om fasthållande av seder o. d. Ehuru jag .. är trofast den grundsatsen .. att (osv.). Hermes 1821, 1: 21. Röllakansvävnaden .. har trofast bibehållit konstens äldsta traditioner. Sterner o. Kinch OrientMatt. 208 (1929).
b) (numera föga br.) i allmännare anv.: (orubbligt) pålitlig l. redlig; särsk. (med anslutning till 3): trovärdig. Hon hölt honom trofasta(n) som thet loffuat hadhe. Hebr. 11: 11 (NT 1526). Ty thesse Ord äro sanne och trofaste. Bureus NordlL 102 (1644). Ett så trofast minne som hans fanns det hos ingen annan. Böök HistHall. 69 (1934).
Avledn.: trofasteligen l. trofastliga, adv. (-eligen 1622. -liga 1691) [fsv. trofastlika] (†) trofast. Tegel G1 1: 308 (1622). Reenhielm OTryggw. 260 (1691).
trofasthet, r. l. f. [fsv. trofasthet] förhållandet l. egenskapen att vara trofast, (orubblig) trohet; förr äv. till tro-fast b: pålitlighet l. trovärdighet. G1R 2: 96 (1525). Sanne hwar och en sitt tal med Ja och Nej, och styrke sin trofasthet med ett ärbart lefwerne och en redelig wandel. Schmedeman Just. 1139 (1687). (De kunde) icke nog berömmas .. för trofasthet i vänskap. Botin Hist. 1: 45 (1789). —
-FAST, adj.2 se B. —
(2 c) -FLITELIGEN l. -FLITELIGA. (†) jfr fliteligen 1. Annerstedt UUH Bih. 1: 312 (i handl. fr. 1632). Af mig och dhe mina Troflijteligen helsade. VDAkt. 1674, nr 98. —
(2 c) -FLITIG. (†) jfr flitig 1. Ödmiukeligen och troflitigt bediandes, thet thenne M. Fornelio gåffues någet aff academiæ fragmentis. Annerstedt UUH Bih. 1: 315 (i handl. fr. 1632). Han är een skickeligh, ährligh, Trooflittigh, Lärd Studiosus. VDAkt. 1666, nr 147. Borg Luther Föret. 14 (1753). —
-FRIHET, se B. —
(2, 4) -FULL. [fsv. trofulder] särsk. (†) till 4: full av tro. Ett troofult och bootfärdigt hierta. Lælius Jungf. O 8 a (1591). SvBL 1: 77 (1858). —
-FÄSTA, -ning. (†) trolova (ngn (med ngn)) l. trolova (l. förlova) sig med (ngn) (jfr fästa, v. 12); äv. allmännare: befästa (ngt), särsk. ss. vbalsbst. -ning. Wij warde j Döpelsen medh Christo trofeste. PErici Musæus 2: 302 b (1582). Pistolsmeden Matts Jöransson som trofäst och häfdat en qvinna ifrån Kisko. UrFinlH 671 (1712). Afskedets handtryckning är för många brödrakärlekens sista trofästning. Wingård 2: 430 (1843). —
(2 (d)) -FÖRBUNDEN. (†) (gm löfte) till (l. i) trohet förpliktad; jfr -skyldig 1. Columbus (SVS) 2: 104 (1669). Af edeligen troförbundna Notarier nedskrifvet. SvBL 1: 91 (1858). —
-FÖRGÄTEN. (†) som inte förhåller sig trogen; jfr förgäta 4. Slafwiskt sinnade och troförgätna grannar. KyrkohÅ 1916, s. 50 (1807). Kullberg Ariosto 2: 40 (1865). —
-HJÄRTELIGEN l. -HJÄRTLIGA l. -HJÄRTELIG, adv. (†) med hjärtlig trohet l. troget hjärta; äv.: uppriktigt (jfr tro-hjärtlig, adj.). Vij (har) alt sådant .. nu uthi vår välmacht faderligen och trohierteligen bevåget. G1R 29: 537 (1560). Så trohierteligen .. antwardade (hon) alt hwad henne kärt war, uti Guds nådige förwar. Ekendahl JEDelaGardie Föret. 6 b (1709). De woro så trohjerteligen pickhågade både på öl och win. Weise 1: 192 (1769). —
(2 c) -INNERLIG. (†) innerligt trogen; särsk. i överförd anv., om yttrande o. d.; äv. (med anslutning till 4 l. 3 b) närmande sig l. övergående i bet.: innerlig i sin tro. BraheBrevväxl. 1: 175 (1669). Nu min Bror kommer jag äfwen med en ödmiuk och troinnerlig bön, hwaruti M. Br. allena kan hielpa. Linné Bref I. 2: 113 (1747). Vid hvarje novatoriskt förslag ett troinnerligt: det gamla är bättre! SvBL 2: 129 (1859). —
(2 c) -INNERLIGEN. [jfr -innerlig] (†) med (betygande av) innerlig trohet; äv. (med anslutning till 4) närmande sig l. övergående i bet.: med innerlig tro. Troinnerligen önskandes att Gudh Allzmechtigh Eders Kongl. Maij:tz swåra Regementz börda .. understödia wille. HSH 31: 113 (1662). v. Wr(eech) brefvexlar troinnerligen med K. Secr .. Cederhjelm. BL 21: 206 (1855). —
-IVRIG, se B. —
-LIV, se B. —
-LOVA, -an (se -loven), -else (†, HärnösDP 1661, s. 35), -ning (se avledn.). [fsv. trolova] (utom i b o. c numera bl. om ä. förh.) om giftoman o. d. (äv. präst): verkställa l. stadfästa trolovning av (ngn) med (ngn); äv. (o. numera bl.) dels med det indirekta obj. ersatt av prep.-förb. inledd av med (förr äv. vid l. åt), dels utan indirekt obj. l. abs. (se a), dels med subj. betecknande kontrahent (se b); jfr lova, v.2 1 d, o. -fästa, -kalla o. fästa, v. 12, förlova 8. När som Maria .. war troloffwat Joseph. Mat. 1: 18 (NT 1526). At konung Håkon skulle giffua hertog Eric sina dotter, then han ååret til förenne hade trooloffuat junkar Magnus konung Birgers son. OPetri Kr. 115 (c. 1540). Een bonde Hindrick Hansson .. klagade att een piga som (han) hade trolofvadts vid, ingalunda ville hålla sin lofven utan reest aldeeles sin kooss. ConsEcclAboP 4 (1656). Det är en viss ung man, åt hvilken jag är trolåfvad. Stridsberg Friman 37 (1798). Slutet blev att Styr trolovade sin dotter Asdis med Snorre gode. Alving IslSag. 1: 68 (1935). jfr präst-trolova o. bonda-trolovad. särsk.
a) med endast direkt obj., äv. (pluralt) sådant betecknande båda parter (i pass. stundom närmande sig dep., liktydigt med b i reciprok anv.); i sht förr äv. abs. (om präst). Likwäl synes osz nyttigt wara, att the som achta begifwa sig i echtenskap, troolofwas i kyrckian i Gudz församblingz närwaro. Stiernman Riksd. 666 (1612). At .. (prästerna) ingalunda hastigt trolofwa några Par folk, utan efter en Christelig ordning. Wallquist EcclSaml. 1–4: 347 (1668). Doch påminnes Prästerskapet at icke trolofwa i den Heliga Trefaldighets Namn, ty då är det et fullkomligt Äktenskap. Wallquist EcclSaml. 1–4: 86 (1688). De hade inte trolovats inför präst. Bergman Farmor 54 (1921).
b) om kontrahent: ingå trolovning med (ngn); äv. (o. numera bl.) i liktydig refl. anv., särsk. reciprokt; förr äv. dels i sådana uttr. som trolova sig hustru, dels allmännare: lova (ngn) trohet. De hade trolovat sig med varandra. Epter edelig herre Ionker Iohan grewe van dher Höge .. vora kere syster frw Margarette fest oc troloffuet haffuer. G1R 1: 264 (1524). Tu skalt troloffua tigh hustru. 5Mos. 28: 30 (Bib. 1541). Iagh trooloffuadhe tigh, och gaff migh vthi Förbund medh tigh. Hes. 16: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: gav jag dig min ed). Frijade han till henne 4. dagh pingess, och dhe troloffvade sigh emillan migh ovetandess. ManhaftLöjtn. 46 (1666). Trolofwar sig laggift man, eller hustru, med annan; böte then gifte. MB 9: 2 (Lag 1734). När hans myndighetsår var inne, trolofvade han Hermione. Rydberg Ath. 155 (1866).
c) i p. pf., särsk. i attributiv anv.; förr särsk. i sådana uttr. som hans trolovade hustru; äv. (o. numera företrädesvis) substantiverat. Maria hans troloffuadha hustru. Luk. 2: 5 (NT 1526). Bleff sakenn vpskutenn till th(es) Carines Troloffuede mann kommer tilstädes. 3SthmTb. 2: 293 (1599). Om the trolofwade hwar annan häfda, så är thet ett Ächtenskap, som med Kyrckiones Band fullkomnas skal. Kyrkol. 15: 13 (1686). Vår enda dotters trolovade, en 24-årig lokeldareaspirant. Järnvägsminn. 131 (1952). På ansökan av trolovade .. (må) kunna beviljas dem lån .. till inköp .. (för) äktenskapets ingående. SFS 1953, s. 531.
Avledn.: trolovning, r. l. f. ingående av avtal l. överenskommelse om äktenskap, dels (om förh. före 1916) ss. formellt, rättsligt bindande avtal, dels (om förh. 1916–1973) ss. överenskommelse med viss laglig rätt för part som ej vållat brytning att därvid hållas skadeslös; äv. dels om liknande avtal l. överenskommelse efter utländsk sed, dels om nutida förh.: förlovning; äv. (o. i sht) konkretare, om (förrättning o. d. som beseglar l. tillstånd som inträder gm) sådant avtal; jfr fästning 6. Icke skall .. effter troolofningen länge fördröijas medh bröloppet. Stiernman Riksd. 362 (1586). Trolofningar skola skee med klare och tydelige Ord, med eller utan wilkor. När nu bägge ther til säya Ja .. så är Trolofningen förrättad. Kyrkol. 15: 12 (1686). För den andra trolofningen skul, som skal vara sluten emellan henne och edar Grannes Son. Lagerström Holberg Jean 76 (1744). Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. SFS 1920, s. 965. Trolovning är .. (numera) att betrakta som förlovning. Uddenberg Rätt 76 (1985). jfr bonda-trolovning.
Ssgr (numera nästan bl. om ä. förh.): trolovnings-barn. barn fött av trolovad kvinna; särsk. om i fråga om förh. 1917–1970 då sådant barn hade rättslig särställning jämfört med andra utomäktenskapliga barn. SFS 1917, s. 889. Efter fader har .. ett utomäktenskapligt barn arfsrätt, allenast i fall det är trolofningsbarn. 2NF 34: 272 (1922).
-förbund. (numera bl. tillf.) jfr förbund 4 b. Dock lijkwäll blyass the icke wedh att hwar annan öf(ve)rgifwa och samma trolofningz förbundh ryggia. VDAkt. 1651, nr 199.
-mål. (numera bl. mera tillf.) jfr mål, sbst.2 1. Abrahamsson 649 (1726). I ett trolovningsmål, som för inte länge sedan förekom vid en av våra häradsrätter. SvJuristT 1937, s. 458.
-ring. jfr ring, sbst.1 1 a α, o. -gåva. 3SthmTb. 1: 34 (1592). Bruket av den ömsesidigt givna och offentligt burna trolovningsringen kom hos allmogen först i bruk under 1800-talets sista årtionden. SvKulturb. 9–10: 84 (1931).
-öl. gästabud i samband med trolovning; äv. med särskild tanke på därvid intagen (öl)dryck (jfr dricka, v. 8); jfr trolovan-öl. Tiderus GrLat. 40 (1626). Dy Parterne således i Wittnens närwahro slogo hwar andra i hand och drucko Trolofningzöhl. VDAkt. 1714, nr 346. —
-LOVEN l. -LOVE l. -LOVAN. [fsv. trolovan; formen -lovan snarast vbalsbst. till -lova] (†) (högtidligt l. edligt) löfte om trohet; äv. speciellare: trolovning. Ther om och alt annad wij eder formane, på samma hulskap och troloffue som j med oss hans nade haffue rethuiselige tilsagt, atj bliffue ther faste vtinnan och retther eder sielffue j alle motte. G1R 4: 434 (1527). Ther trolofwan är skeedd medh lagha gåfwor och närwarande witne och sedan är sängelagh tilkommit, slijk handel moste man räkna gill och rätt in för Gudh. Rudbeckius Kyrkiost. 22 (c. 1635). Almqvist Amor. 309 (1822, 1839).
Ssgr (†): trolovan- l. troloves- l. trolovs-spillare. person som omintetgjort trolovning. VDAkt. 1656, nr 112.
-LÖS. [fsv. trolös]
1) till 2, om person: som förbrutit l. svikit l. ((efter sin natur) återkommande) förbryter l. sviker (förpliktelser förenade med) ålagd l. utlovad l. förväntad trohet (mot ngn); (återkommande) otrogen; svekfull; falsk; opålitlig; motsatt: trofast; äv. dels i överförd anv., om handling l. förhållande o. d. som vittnar om sådan egenskap, dels oeg. l. bildl., om sak. Then troolöse man Söwerin norbẏ. G1R 4: 379 (1527). Myckit heller döö, än som, emoot Gudz H. Bodh, wara sin Hustru troolöös. Leuchowius Zader 218 (1620). (Att) visa, huru en Konung är då minst hjelte, när han med en trolös statskonst förblandar rätt med magt. Bergklint Vitt. 199 (1763). Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Lagerlöf Holg. 1: 36 (1906).
2) (†) till 3: som inte är trovärdig; osannolik; otrolig. En Dröm och troolöös Saga. Spegel GW 223 (1685). Dalsjö Platon 2: 539 (1872).
3) (numera bl. tillf.) till 4: som saknar tro. FörsprFilipp. (NT 1526). Majoriteten av det sovjetiska folkets stora massa (är) i dag ateister eller också ”trolösa”. SmålP 8 ⁄ 6 1979, s. 6.
Avledn.: trolösa, r. l. f. (†) till -lös 1: trolöshet. Sättiandes dem Danske theres troolösa i liuset. RARP 7: 135 (1660). Schück VittA 2: 323 (i handl. fr. 1676).
trolöshet, r. l. f. särsk. till -lös 1: förhållandet l. egenskapen att vara trolös (mot ngn); särsk. (jur.) i uttr. trolöshet mot huvudman, ss. beteckning på brott; äv. konkretare, om trolös handling o. d.; jfr trolösa. (Att) Wij .. hafwe måst erfara .. at Åboerne uti thesze Provincier Skåne och Bleking, theras trolöshet och olydno emot Osz, theras rätta Eedsworne Öfwerhet .. erwijst. Schmedeman Just. 688 (1677). (Vi) böra .. komma ihåg den långa kedjan af hofvets trolösheter. Hedin Rev. 55 (1879). (Den brottslige straffas) för trolöshet mot huvudman högst med straffarbete i två år. SFS 1942, s. 800. —
-MENT. (†) välment (ss. (ngns) trohet vederbörligen bjuder). HT 1916, s. 192 (1597). Vår sårgfellige åhåga och tromeente intention för .. rijksens vähltrefnat. RARP 14: 277 (1682). —
(1) -MÅL. (tro- 1549–1933. tros- 1619–1756) [fsv. tromal] (†) förtroende; särsk. (o. numera bl.) i förb. med prep. i (o. verb som anger yttrande o. d.); förr äv. (med anslutning till tro, sbst.1 3) övergående i bet.: tilltro. G1R 20: 163 (1549). (Många håller) thet, som falskeligen vthsprijdt är för fulla sanningh, och ther til all fulkomligh troomåål ställa. Bullernæsius Lögn. 261 (1619). Men det här är bara oss emellan, förstår du, sagt i gott tromål. Enström Skärv. 78 (1933). —
-PLIKT. (†) lydnad l. underdånighet i enlighet med (ngns) trohet(slöfte); jfr plikt, sbst.1 1. Om th(et) skeer, skole vndersåtherne vthi Swerigie sin Eed och troplicht aldeles frij och löse wara. KalmStadg. 5 ⁄ 9 1587, s. 199 b. HSH 31: 244 (1663). —
(2 (c)) -PLIKTIG. (numera föga br.) jfr pliktig 1; äv. (o. numera bl., med anslutning till pliktig 2) närmande sig l. övergående i bet.: till trohet förpliktad (jfr -skyldig 1) l. (plikt)trogen; särsk. om undersåte l. underlydande o. d.; äv. i överförd anv., särsk. om tjänst l. förhållningssätt o. d. (jfr pliktig 6); särsk. i absolut superl. Wår aller nådigste herris troplichtighe vndersåther. Rosén E14HNämnd 176 (i handl. fr. 1564). Högburne Förste, Nådigste Herre. E. F. N. skal wår vnderdånige och troplichtige tienst på thet ödhmiukeligeste och rettrådheligeste altijdh wara redhebogen. Lundström LPGothus 1–2: Bil. 1 (i handl. fr. 1595). Jag skall troligan beflita mig at råda och förmana allom och hvariom och enom til troplictig hörsamhet och rätrådighet emot vår höga öfverhet. OxBr. 12: 222 (1624). (I underskriften till konungen:) Eders Kongl. Maj:tz Allerunderdånigste och troplichtigste undersåte N.N. Biurman Brefst. 67 (1729). Dessa (påbud) måste han som tropligtig krigsman .. följa. Schauman 6Årt. 1: 375 (1892). SAOL (1973; angivet ss. ålderdomligt).
-SATS, se B. —
-SKYLDIG. [fsv. troskyldogher]
1) (†) skyldig till trohet; (pliktskyldigt) trogen; äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan egenskap; jfr -förbunden, -pliktig. Then Stormechtige .. Her Carls den Nijondes, Sweriges .. Konungs Troskyldige tienare och förordnadt Feldtherre i Ryszland, Jagh Jacob DelaGardie. Widekindi KrijgH 322 (i handl. fr. 1611). Att han ifrat blott af troskyldigt embetsnit. Atterbom Minnest. 1: 69 (1847). Hildebrand Isl. 23 (1883; om ä. förh.).
2) [efter motsv. anv. i d., med anslutning till tro, sbst.1 3] som hyser (omisstänksam l. oinskränkt) tilltro till andras ärlighet l. uppriktighet; godtrogen; naiv; äv. i överförd anv., särsk. dels om uppsyn o. d., dels om sätt att yttra ngt; särsk. i fråga om enbart låtsad troskyldighet. Jag har inget sett, sade han med de troskyldigaste blå ögon. Det var en temligen ung kvinna .. med .. ett märkvärdigt enfaldigt, men gladt och troskyldigt uttryck i sitt ansigte. Lange Luba 140 (1889). Vincent Hall .. var road af att se på den ifriga och troskyldiga lilla systern i hennes själfförgätande beundran. Åkerhielm GamlRoman 117 (1907). Sir Sidney försäkrar gång efter annan i den mest troskyldiga ton, att kejsar Wilhelm hatade England som pesten. Hagberg VärldB 63 (1927).
Avledn.: troskyldighet, r. l. f.
2) till -skyldig 2. Lapparne (berättar) ännu från vårt århundrade med största troskyldighet sägner t. ex. om de dödas gudstjänst. NordT 1888, s. 587. —
(5) -SPILL. (†) (spridande av) religiös villolära; jfr spill, sbst.3 1. Mon tå thetta intit kietterij wara eller trospild? LPetri Wijgd. C 5 b (1538). —
(5) -SPILLANDE, p. adj. (†) om person: som avfallit från rätt tro l. sprider religiös villolära; jfr spilla, v.1 1. Monge Troospillande, Gudhi och Menniskiom wäl bekända Affällingar. Botvidi G2A A 4 a (1634). —
-SPILLARE, -SYSTEM, -SÄKER, se B. —
(2 c) -TILLGIVEN. (†) jfr tillgiven 3. Din trotilgifne Vän och ödmjuke tjenare. Florman BrRetzius 33 (1829). Bref Reuterdahl 82 (1858). —
(2 c) -UNDERDÅNIG. (†) trogen o. underdånig; särsk. i absolut superl. Schück Wivallius 1: 151 (i handl. fr. 1631). Hålla Landen och Städerne medh dess Jnbyggiare E:s Kongl. M:t trovnderdånligast tillhanda. HSH 31: 256 (1667). —
-VILLIG. särsk. (†) till 2 c: troget (tjänst)villig. Som en trowillig tienere och undersåthe bör. G1R 16: 14 (1544). Ekeblad Bref 1: 52 (1650).
-VISS, -VÄN, -VÄRLD, se B. —
(2 c) -ÖDMJUK. (†) trogen o. ödmjuk; särsk. i absolut superl. BraheBrevväxl. II. 1: 201 (1661). Troödmjukast J. D. Valerius. 3SAH LVI. 3: 153 (1845).
B (Anm. 1:o Förledsformen tros- hänför sig till bet. 4 l. 5, utom i ssgrna tros-föremål o. -sats (men då om ett försanthållande (tro i bet. 3) samhörigt med den religiösa förtröstan (tro i bet. 4)); härutöver föreligger det hos många ssgr också en (oeg. l. allmännare) anv. som ansluter till 3 b (l. i ssgn tros-viss äv. allmännare till 3 l. 7). 2:o Flertalet ssgr användes (i sin eg. bet.) företrädesvis i fråga om kristen tro): (4) TROS-AKT. (numera bl. mera tillf.) troshandling; förr äv. (o. i sht) speciellare, om autodafé; jfr akt, sbst.1 I 1 slutet, 2. Man fägnas årligen (i Portugal) med en så kallad Tros-Acte (Acto da fe). Eberhardt AllmH 4: 196 (1781). Trosakten innebär en form av vetande. KyrkohÅ 1959, s. 236. —
(4, 5) -ART. (†) jfr art 8. Enligt Schleiermacher kan theologi icke finnas utan i sammanhang med en bestämd trosart. Reuterdahl InlTheol. 37 (1837). Strinnholm Hist. 4: 382 (1852). —
(5) -ARTIKEL. en trons artikel (jfr tro, sbst.1 5 c β); äv. dels inskränktare, om artikel (se d. o. II c α) i (den apostoliska) trosbekännelsen, dels oeg., om inomvärldslig trossats l. (okritiskt vidhållen) fast övertygelse; jfr -punkt o. dogm 1, symbol 2. Wåra troos Articklar .. före ställa oss obegrijpeligh swåra .. ting för wår förnufft. OMartini Bew. A 3 b (1604). I thet andra lifwet .. blifwer wiszeliga mykit språk och tal, och myken lofsong .. thet jag såsom en tros artikel icke vtgifwer. Ingalunda. Swedberg Schibb. f 3 b (1716). Det har länge varit en trosartikel i Svenska historien, att .. (K. XII) föll för ett lönnmord. Malmström Hist. 1: 32 (1855). Pietism, herrnhutism, upplysning, det blir en baklängesfärd genom trosartiklarna från den tredje till den första. Wifstrand AndlTal. 40 (1943). —
-BEGREPP. särsk. till 4, särsk.: föreställning om tro(n), begreppet tro. Trosbegreppet är likasom de båda andra (bibelns grundbegrepp) ett begrepp, som i hög grad beherskar den bibliska framställningen. Rudin BibEnh. 109 (1888). —
(4) -BEGÄR. (i sht i högre stil) begär efter tro; äv. närmande sig bet.: tro. Trosbegäret efter Jesus, som den Helige Ande uptändt i deras hjertan, brinner beständigt der. Schartau Pred. 71 (1823). Bring Högm. 545 (1862). —
(4) -BEHOV. (numera bl. mera tillf.) behov av tro. Bolin Statsl. 2: 254 (1871). Tro och vanmaktsförnimmelse, eller kanske hellre trosbehov och naturalistisk tröstlöshet. Linder 4Decenn. 374 (1949). —
(5) -BEKÄNNARE. person som bekänner sig till (sådan l. sådan) tro; i sht i förb. med adj.-attribut; jfr -förvant. Swen hade det berömmet, at wara en nitisk Tros-bekännare. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Sammanställningen visar .. att alla främmande trosbekännare inalles icke utgöra 1/2 % av folkmängden. Sandler Siffr. 32 (1928). —
(5) -BEKÄNNELSE. (officiellt fastställd) (sammanfattande (o. mot villolära avgränsande)) formulering av religions l. kyrkosamfunds tro (som man gm att läsa upp bekänner sig till); i sg. best. särsk. (o. i icke fackmässigt spr. numera vanl.) om den apostoliska trosbekännelsen (se apostolisk 1 a) (jfr -regel); äv. dels (numera bl. tillf.) närmande sig l. övergående i abstraktare anv., om (ngns) bekännande av sin tro gm uttalande av sådan formulering, dels allmännare (se a), dels oeg. (se b); jfr bekännelse 7 o. symbol 2, symbolum 3, tro, sbst.1 5 d. Församlingen står upp när de läser trosbekännelsen. Någre synnerlighe Troos bekennelser, hwilke .. äre af Fädherne giorde och sammanfattede, hwilke man kaller Symbola. Carl IX Cat. Ee 2 a (1604). Een herhåld .. som .. reciterade .. deras korta troos-bekännelse, neml. Gudh är een och Mahomet är hans prophet. KKD 5: 217 (1711). Tron .. borde altid läsas, aldrig sjungas. Det är nästan orimligt at sjunga sin Tros-bekännelse. Wallquist EcclSaml. 5–8: 445 (1794). Wid trosbekännelsen glömma de, att det är sin egen tro, icke blott församlingens gemensamma, som de borde bekänna. Franzén Pred. 2: 6 (1842).
a) i allmännare anv.: tro ss. denna i sina väsentliga huvuddrag l. alla enskildheter bekännes (av ngn, i sht kollektiv ss. kyrkosamfund o. d.); troslära; konfession; jfr b o. bekännelse 8 o. -formel, -förklaring o. religion 2. Alle .. uti Läroståndet .. skola vid Ordinationen .. med lijflig Eed, til thenne Lära och Troos Bekännelse sig förplichta. Kyrkol. 1: 1 (1686). Att i denna stad må .. hwarje wäl frägdad Swensk Man, eller Utlänning .. af hwilken Christelig Trosbekännelse som hälst, äga frihet att sig bosätta. ActaOel. 2: 94 (1816). Konfessionell undervisning, dvs undervisning i en bestämd trosbekännelse, inom skolans ram kan också aktualiseras. DN(A) 15 ⁄ 5 1964, s. 18.
b) i oeg. anv., om (sammanfattat) innehåll i inomvärldslig övertygelse; äv. i allmännare anv. (motsv. a). Statsministerns politiska trosbekännelse. Jag skal här aflägga min trosbekännelse. EP 1792, nr 2, s. 2. Några tidningar – de mest olika till färg och trosbekännelse han kunde få tag i. Åkerhielm Hvidehus 152 (1899). —
(5) -BRODER. (manlig) (nära) trosfrände (jfr broder 3 o. kristendoms-, religions-broder); äv. (med anslutning till 3 b) i fråga om inomvärldslig, särsk. politisk, övertygelse; i sht i pl. Lagerbring 1Hist. 2: 671 (1773). Män sådana som Berg och några hans trosbröder i danska riksdagen. Warburg Rydbg 2: 158 (1876). Den tyske iakttagarens ord .. hade säkert sin särskilda adress till hans förföljda trosbröder därhemma. Giertz Kyrkofr. 126 (1939). —
-BRYTARE, se A. —
(5) -DOGM. dogm (se d. o. 1); äv. oeg., om inomvärldslig, särsk. politisk, trossats (jfr dogm 3). Frey 1850, s. 224. Pius IX stadfäste .. såsom en trosdogm, ”Conseptio immaculata”. Adelsköld Dagsv. 4: 82 (1901). —
(4, 5) -DOGMATISM. (numera föga br.) jfr dogmatism 1. Forskningens metafysik är mera religiös än trosdogmatismen, ty den förra är sökande, men den senare har fastnat i föresatser. Göransson UndersRel. II. 2: 22 (1906). —
(4) -DOP. (i sht i vissa kretsar) troendedop. Inom baptismen spelar vuxendopet – eller som man hellre säger ”trosdopet” – en central roll. SvD(A) 8 ⁄ 3 1968, s. 11. —
-ED, se A. —
(5) -ENHET~02 l. ~20. enhet (se d. o. I 4, 5) i tro(n). Rydberg o. Tegnér Engelhardt 2: 10 (1835). Edsförbundets politiska säkerhet fick företräde framför trosenheten. KyrkohÅ 1960, s. 216. —
(4) -ERFARENHET. erfarenhet av tro; äv. (o. i sht) konkretare. En förhastad öfverskattning af denna subjektiva troserfarenhet. Sundberg Farl. 12 (1873). Det verk af den helige Ande, hvarigenom han gör människan delaktig af Guds nåd, likasom i de däremot svarande troserfarenheterna. 2NF 20: 303 (1913). —
(4, 5) -FANATISM. (numera bl. mera tillf.) religiös fanatism; jfr selotism. Trosfanatismen och vidskepelsen uppfylla Europa med slagfält och afrättningsplatser. Rydberg Frib. 249 (1857). —
(4) -FAST. (tro- 1784–1899. tros- 1898 osv.) (numera bl. tillf.) som har fast (se fast, adj.1 22 d) tro; äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan egenskap. (Sv.) Trofast .. (t.) glaubenfest. Dähnert (1784). Hon är trosfast, men ni är nyomvänd. Angered-Strandberg Prär. 150 (1898). Trosfast bön och psalmsång. SvOrdb. (1986).
Avledn. (numera bl. tillf.): trosfasthet, r. l. f. Petri alltför stora tillit till sin egen och de öfriga apostlarnes trosfasthet. Melin JesuL 3: 29 (1849). SAOL (1998). —
(5) -FEJD. (numera bl. tillf.) strid (orsakad av oenighet) om tro(n). Trött på trosfejderna fortsatte Wallenstein att tåga omkring med sin här. Heidenstam Svensk. 2: 105 (1910). —
(4, 5) -FIENDSKAP. (†) fiendskap (med hänsyn) till tro(n). Ett allmänt judehat, der tros- och stamfiendskapen på ett egendomligt sätt blandar sig med näringsafunden. Svensén Jord. 420 (1886). —
-FORM. särsk. till 5: form av tro. Jemväl utom stadens murar bo många som ej afvikit från den romerska trosformen. Atterbom Minn. 203 (1817). —
(5) -FORMEL. (numera bl. mera tillf.) formel för trosbekännelse l. formel (se d. o. d) sammanfattande tro(sbekännelse); äv. oeg., i fråga om inomvärldslig, särsk. politisk, trossats. Eusebianernes korta trosformel i Antiochia (341) berör icke hufwudlärosatserna om Christus. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 1: 312 (1834). Överallt ser han olösta problem och efterlyser systematisk forskning med nya svenska arbetsmetoder. Han har ej stannat i några trosformler. SvGeogrÅb. 1961, s. 161. —
(4, 5) -FRID. rätt att få vara i fred för (offentlig) skymfning av det man gm sin tro håller heligt; särsk. (om förh. 1948–1970) om sådan i lag stadgad rätt. 3SAH LVIII. 2: 20 (1947). Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse. SFS 1948, s. 1013. —
(4, 5) -FRIHET~02 l. ~20. (tro- 1760 (: Tro- och Samvets-friheten). tros- 1617 osv.). religionsfrihet; i sht förr äv. (till 5) speciellare, om frihet att tro vad man finner stöd för i Guds ord; motsatt: trostvång. På thet .. något godt råd måtte .. tagas, hwarigenom wår christeliga troosfriheet .. må blifwa .. uppehållen. RA II. 2: 109 (1617). Trosfrihet .. (dvs.) (särskilt i protestantiska länder) Frihet att i religionssaker tro och bekänna, hvad man anser äga stöd i den heliga skrift, rätteligen tolkad. Dalin (1854). —
(4) -FRIMODIG~020. (numera bl. tillf.) jfr -frimodighet. Gör oss till trosfrimodiga och glada, läraktiga och lydiga barn. Billing Betr. 482 (1906). —
(4) -FRIMODIGHET. [jfr -frimodig] (numera bl. tillf.) frimodighet gm l. i tro(n); jfr -mod. Flensburg KyrklT 124 (1871). Han hade mött herrnhutismen i sin ungdom och mottagit avgörande intryck av dess evangeliska trosfrimodighet. SvFolket 6: 110 (1938). —
(4) -FRISK. (numera bl. tillf.) frisk (se frisk, adj.2 (3 g l.) 6 b) i sin tro; äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan friskhet. Detta förklarades af Chicago-Bladets redaktion vara ”en trosfrisk sång”. Skarstedt Pennfäkt. 7 (1897). Östergren (1961). —
-FRÅGA.
1) till 4: ja/nej-fråga (till ngn) om dennes tro; särsk. (o. nästan bl., om ä. förh.) om sådan ss. del av dop- l. konfirmationsritual. Hellerström Liturg. 168 (1932).
2) särsk. till 5: fråga (se fråga, sbst. 3) som rör tro(n); i sht i pl.; jfr -sak, -spörsmål. Schulthess (1885). Med sikte på framtiden vill vi uttala att folkkyrkan inte får ges en sådan innebörd att trosfrågor skall kunna avgöras genom majoritetsbeslut. DN(B) 1958, nr 329, s. 5. —
(5) -FRÄNDE. person som (i allt väsentligt) delar (ngns) tro; jfr frände 4 o. -broder, -förvant, -syskon, -vän. Rydberg Ath. 217 (1876). Själv var han på väg till våra trosfränder i Amerika. Erkelius SåsomEld 185 (1989). —
(5) -FRÄNDSKAP~02 l. ~20. [jfr -frände] (numera bl. tillf.) förhållandet l. egenskapen att vara trosfränder; jfr frändskap 2 d o. trosförvantskap. GHT 1897, nr 38, s. 3. —
-FÖRBUND.
1) (i högre l. vitter stil) till 4: förbund (med gudom, särsk. Gud) grundat på (ngns) tro; jfr förbund 4 e α. Han står i tros förbund med den, som wädret wänder. Nordenflycht QT 1746–47, s. 60.
2) (numera bl. tillf.) till 5: (förbund (se d. o. 4 c, 6) grundat på) trosgemenskap (se d. o. 2). JGOxenstierna 5: 9 (c. 1817). —
-FÖREMÅL~002, äv. ~200. föremål för tro.
a) till 3, särsk. om religiös trossats o. d. Religionens lärosatser, de egentliga tros-föremålen. Wallin 1Pred. 1: 216 (c. 1830).
b) till 4, om gudom l. avgud o. d. En Isländare, .. Rafnkel, misstänktes .. hafva en häst till trosföremål. Holmberg Nordb. 597 (1854). —
(3 b, 4, 5) -FÖRESTÄLLNING. föreställning (se d. o. 11 b) som hör samman med l. utgör del av tro; särsk. dels i fråga om folktro o. d., dels om förment felaktig föreställning; i sht i pl.; jfr -mening, -sats, -uppfattning. Trosföreställningar om två slags lif efter detta. Rydberg Myt. 2: 147 (1889). Föremål för studiet är .. till redskapen knutna trosföreställningar och skördebruk. Rig 1956, s. 92. Han delade inte den moderna politiska trosföreställningen, att det förflutna är något för gemene man likgiltigt. 3SAH LXXXIII. 1: 106 (1975). —
(3 b, 5) -FÖRKLARING. (numera bl. tillf.) särsk. till 3 b: förklaring (se d. o. 6) avseende (ngns) tro; jfr -bekännelse. Lychnos 1977–78, s. 107. —
(5) -FÖRVANT. trosfrände; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: trosbekännare; jfr förvant, sbst.1 1 (b), o. bekännelses-förvant, religions-förvant, sbst. Dock .. bordhe oss och alla våre troossförvanther vara der om bekymbradhe, att een omisstänckt person kundhe blifva i stadhen förordnatt. OxBr. 12: 71 (1638). Aktningsvärda bevis på Förf:s christeliga tolerans mot andra trosförvanter. SvLitTidn. 1815, sp. 286.
Avledn.: trosförvantskap, r. l. m. (numera bl. tillf.) trosfrändskap; anträffat bl. i ordböcker. Dalin FrSvLex. 1: 234 (1842). SAOL (1973). —
(5) -FÖRÄNDRING. (numera i sht i skildring av ä. förh.) (officiell) förändring av l. i (ngns) trosbekännelse. Än berömde han konungens bemödande mot lutterska kätteriet; än tadlade han desz tveksamhet uti trosförändringen. Fryxell Ber. 4: 49 (1830). Det gäller i hög grad om .. (drottning Kristinas) trosförändring och abdikation. SvFolket 4: 59 (1939). —
-GEMENSKAP~002 l. ~020.
2) till 5: gemenskap (se d. o. 1) med hänsyn till tro(n); äv. konkretare (jfr gemenskap 4). Motsättningarna mellan landets olika trosgemenskaper hade ökat. Sundberg Bekänn. 4 (1879). En högtidlig vädjan (om fred) .. i trosgemenskapens namn. Ahnlund AOxenstierna 95 (1940). —
(4) -GLAD. (numera bl. tillf.) som känner glädje i sin tro(sutövning); äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan glädje. Händels sedligt stärkande och trosglada religiösa energi. NF 7: 275 (1883). Expressen 6 ⁄ 8 1963, s. 20. —
(4) -GLÖD. glöd (se d. o. 3 b) i sin tro, glödande tro; äv. oeg., i fråga om inomvärldslig, särsk. politisk, övertygelse; jfr -iver. Trosglöd och bragder har han .. aldrig förstått sig på. Lindberg Moham. 67 (1897). Det skulle ha varit betydligt värre, om .. (nazismen) visat sig bestå i en trosglöd, som aldrig gav upp. GHT 27 ⁄ 1 1947, s. 6. —
(4) -GNISTA. (numera bl. tillf.) jfr gnista, sbst. 2. Den lilla kundskaps och tros gnista, som hos någon finnas kan, skal Han icke förkasta. Bælter JesuH 4: 477 (1757). Billing 1År 402 (1916). —
-GRUND.
1) till 4: orsak till l. skäl för tro; jfr grund, sbst.1 III 2. Misströstans hand min tros grund sönderrifwit. Kolmodin QvSp. 2: 453 (1750).
2) till 5: grund(sats) i tro; i sht i pl.; jfr grund, sbst.1 III 1 d (ε β'), 3, o. -grundval. Lehnberg Pred. 3: 55 (c. 1800). Arbetsordningen (i skolan) omfattade givetvis de kristna trosgrunderna. Ahnlund AOxenstierna 37 (1940). —
(5) -HAT. (numera bl. tillf.) hat på grund av avvikande tro. De olika religionsförwandternas troshat inbördes. LfF 1851, s. 46. Almquist VärldH 5: 351 (1933). —
(4, 5) -HEMLIGHET~002, äv. ~200. jfr hemlighet 5 o. mysterium 3. NSvMerc. 1761, s. 272. Mässan är främst Kristi gärning, .. ett ”mysterium”, en troshemlighet. Broomé Kat. 87 (1975). —
(4, 5) -HJÄLTE. (i sht i högre l. vitter stil) jfr hjälte, sbst.2 2 a; särsk. till 5, om (hjältemodig) troskämpe (se d. o. 2). 3SAH LXXXI. 2: 346 (1832). Augsburg blef den första befästa stad, som nödgades öppna sina portar för den nordiska troshjälten (dvs. G. II A.). IllMilRevy 1898, s. 16. —
(4, 5) -INNEHÅLL~002, äv. ~200. jfr innehåll 3; i sht till 5. Schéele Själsl. 25 (1894). En högst väsentlig del av det kristna trosinnehållet .. , nämligen hela den del av det religiösa känslo- och viljelivet, som tar sig uttryck i bönen. Lidforss OndMakt. 185 (1909). —
(4) -INNERLIGHET. (numera bl. tillf.) innerlighet i tro(n). NF 11: 1075 (1887). Den svenske konungen .. är en lärjunge af den skeptiska spefågel (dvs. Voltaire), för hvilken all trosinnerlighet var vidskepelse. Levertin G3 243 (1894). —
(4, 5) -IVER. iver i trosutövningen l. i att verka för viss tro; jfr -glöd, -nit. Ferdinand war högst noggrann i iakttagandet af alla religionsbruk, wallfärder, fastor och dylikt .. Näst denna trosifwer .. wisade sig en hersklystnad, lika oinskränkt. Fryxell Ber. 6: 200 (1833). —
(4, 5) -IVRARE. person uppfylld av trosiver; särsk. till 5, stundom närmande sig bet.: (religiös) fanatiker. Boken utgjorde ett hot för alla inskränkta trosivrare. Lönnberg Sigtr. 154 (1892). —
(4, 5) -IVRIG. (tro- 1723. tros- 1886 osv.) (numera bl. tillf.) fylld av trosiver. KyrkohÅ 1903, MoA. s. 15 (1723). Det skulle alltså vara de trosivriga asketerna, som han gör upp räkningen med. IllSvLittH 3: 171 (1956). —
(4, 5) -KAMP. särsk. till 4: kamp (se kamp, sbst.2 2 c) för att vinna tro l. fördjupa sin tro. Stanna wid de dyra orden: Fader wår .. Detta kan wäl medföra en troskamp, som låter dig icke så hastigt komma till de följande bönerna. Rosenius FaderVår 16 (1858). —
(4) -KRAFT. kraft (se d. o. 1 c) i tron; äv. oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse. Thervthöffuer är all Troos krafft migh ifrå taghen. PPGothus Und. P 5 a (1590). Det .. (är) sannolikt viktigare att själva åsiktsförändringen medför stimulans, bitterhet och troskraft. Tingsten Liv 1: 256 (1961). —
(4) -KRAFTIG. [jfr -kraft] (numera bl. tillf.) som företer troskraft, kraftfull i tron. Bring Högm. 519 (1862). Apologien .. utgör med .. sina troskraftiga utläggningar af protestantismens centrala partier, glanspunkten af Melanchtons författarskap. 2NF 2: 399 (1904). —
(5) -KRIG. (numera bl. tillf.) krig för att sprida l. försvara tro; religionskrig. Rydberg o. Tegnér Engelhardt 2: 6 (1835). All den ohyggliga vildhet, som plägar utmärka inbördes krig och särskildt troskrig. Pallin NTidH 57 (1887). —
(4, 5) -KUNSKAP~02 l. ~20. kunskap om tro. Nordenskjöld Oneir. 1: 122 (1783). Uppgiften att bibringa folket den grundläggande troskunskapen. KyrkohÅ 1958, s. 201. —
-KÄMPE.
1) (numera bl. tillf.) till 4: person som för(t) (ihärdig l. långvarig) troskamp. Thomander Pred. 2: 199 (1849). En gammal härdig troskämpe .. som när som helst tycktes vara färdig för en omgång med den onde. Siwertz Tråd. 94 (1957).
2) till 5: förkämpe för (viss) tro; jfr -hjälte. Franzén Minnest. 3: 518 (1842). Peder Galle, på sin höga ålderdom oböjlig katolsk troskämpe. Lindroth SvLärdH 1: 124 (1975). —
-LAG. särsk. (numera bl. tillf.) till 5: ss. lag (se lag, sbst.1 2 (d)) fattad trossats l. dogm. LBÄ 21–22: 32 (1799). Att dogmen är en troslag, som den kristne måste underkasta sig. 2NF 14: 1349 (1911). —
(4) -LIV. (tro- 1931 (: tro- och tankeliv). tros- 1852 osv.) om ngns liv (se d. o. I 5 a) med avseende på dennes tro. Det warmt lefwande christligt-katholska tros-lif .. som på elfwa-, tolf- och tretton-hundra-talen utmärkte Gotland. GotlLT 1852, nr 42, s. 3. —
(4, 5) -LÄRA. lära (se lära, sbst. 2) gällande tro(n); lära (se lära, sbst. 3); dogmatik; äv. ngn gg: trossats (särsk. i pl., sammanfattande, om helhet av sådana); i sht förr äv. inskränktare, om trosbekännelse; äv. oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse; jfr -bekännelse a, -system. En deel eller part aff wår Christeliga troos lära. Linc. G 2 d (1640); möjl. ej ssg. Efterfrågades om några Willomeningar i Tros-Läran sig yppat, hwartil swarades nej. Wallquist EcclSaml. 1–4: 107 (1788). Att antaga troslärorna på blott menskligt anseende, utan allwarlig och noggrann undersökning .. wisar en oförswarlig liknöjdhet. KyrkohÅ 1925, s. 229 (1833). Trosläran indelas i tre hufvudpunkter eller trons artiklar. Thomander 2: 212 (1838). Första budet i den nazistiska trosläran säger, att Adolf Hitler är det stortyska rikets ledare. GHT 1945, nr 44, s. 6. —
(4, 5) -MEDVETANDE. (ngns) medvetande om sin tro. Det allmänna christliga trosmedwetandet. Melin JesuL 4: 214 (1851). —
(4) -MOD. (numera föga br.) mod att hävda l. hålla fast vid sin tro; äv.: trosfrimodighet (jfr mod, sbst.1 1 d, 6). Målaren har .. bemödat sig att i hjältens blick lägga uttrycket af orubbligt trosmod. Cavallin o. Lysander 2: 305 (1876). Reformationens friska trosmod. Göransson UndersRel. II. 2: 159 (1906). Lidman HusFrökn. 139 (1918). —
(4, 5) -MÅL, sbst.2 (sbst.1 se A). (numera föga br.) trossak (särsk. i uttr. i trosmål, i trossaker); förr äv.: trossats; i sht i pl.; jfr mål, sbst.2 2. Att hvar och en måtte i trosmål få föllja sin öfvertygelse. Botin Utk. 121 (1757). (Drottning Kristina) ådagalade under hela sin lefnad ej någon särdeles ifver för den ena eller andra kyrkans trosmål. 2SAH 11: 172 (1824). Cannelin (1939). —
(4, 5) -NIT. nit som man visar i sin tro l. för tro(n), trosiver. Å ena sidan finna vi ett varmt och i gerningar verksamt trosnit strida mot hyckleriet eller otron eller likgiltigheten å den andra. 2SAH 60: 7 (1883). —
(5) -NORM. (numera bl. mera tillf.) jfr norm o. -regel. Skriftens egenskap af enda trosnorm. Thomander 2: 157 (1831). —
(4) -ORD. (i sht i högre stil, numera bl. tillf.) ord (se ord, sbst.2 1) som ger uttryck för tro. Det apostoliska trosordet: ehvad vi lefve eller dö, så höre vi Herranom till. Wikner Pred. 129 (1874). —
(5) -POLIS. (ngt vard.) person som (noga) vakar över o. (öppet l. högljutt) kritiserar bristande renlärighet; i sht nedsättande l. klandrande. Jag är ingen trospolis, svarar Brattgård. SvD 28 ⁄ 10 1971, s. 5. —
(4) -PROV. jfr prov 1 d. BL 22: 5 (1855). Många och stora äro de trosprov, som varit förbundna med denna mission (i Kongo). DagbrKongo 1 (1911). —
(5) -PUNKT. punkt (se d. o. 9) i troslära, läropunkt; jfr -artikel. Effter handen bleff thenne miszhälligheten vthi några Troos puncter aff Prästerne alt högre och högre drefwen. Brask Pufendorf Hist. 315 (1680). —
(5) -REGEL. norm för tro (jfr -norm); äv. [efter lat. regula fidei] (o. numera företrädesvis, teol.) om normerande kort sammanfattning av kristendomens trosinnehåll (stundom identifierad med apostoliska trosbekännelsen) (i sht i sg. best.). Möller 1: 972 (1782). Om den heliga Skrift, såsom den enda trosreglen. Agardh BlSkr. 1: 103 (c. 1855; rubrik). Hvilken vigt man .. redan i den äldsta tiden tillerkände den så kallade trosregeln. Sundberg Bekänn. 5 (1879). —
((4,) 5) -RIKTNING. riktning (se riktning, sbst.2 5) med avs. på tro; jfr -inriktning. Inflytandet af den pietistiska tros-rigtning, som på denna tid herrskade i Tyskland. Kjellgren DanmH 129 (1862). —
(4) -RÄTTFÄRDIGHET. (numera bl. mera tillf.) rättfärdighet gm tro (på Kristus). Melin JesuL 4: 40 (1851). Genom den lutherska reformationen förstärktes hos .. (de böhmiska bröderna) betoningen av trosrättfärdigheten. KyrkohÅ 1961, s. 267. —
(4, 5) -RÖRELSE. (organiserad) rörelse (se d. o. 8) buren av tro(sglöd) l. utgörande egen trosriktning; särsk. i sg. best., särsk. dels i fråga om förh. i Nazityskland, om nordiskt hednisk rörelse, dels (o. numera i sht) om urspr. amerikansk bokstavstrogen kristen rörelse präglad av bl. a. karismatisk trosutövning. Visserligen har ju statsledningen själv upprepade gånger visat sin sympati för en av hednarörelserna, den s. k. tyska trosrörelsen (väl att skilja från trosrörelsen tyska kristna). Hildebrand KristnPersp. 183 (1935). (Södermalmskyrkan) tillhör .. trosrörelsen, ett nätverk av församlingar där även Livets ord ingår. DN 14 ⁄ 10 2007, Söndagsbil. s. 25. —
(4, 5) -SAK. jfr sak, sbst. 6, o. -fråga 2, -mål, sbst.2 Wikforss 1: 683 (1804). Det är därför en trossak och en samvetssak för en kristen att icke ingå äktenskap .. utan att ha påtagit sig .. alla de förpliktelser, som en vigsel medför. Giertz Kyrkofr. 163 (1939). —
((4,) 5) -SAMFUND~02 l. ~20. samfund (se d. o. 3 b); jfr religions-samfund. StatistT 1: 269 (1861). Statsbidrag utgår .. till församling om .. det trossamfund församlingen tillhör betjänar minst 3 000 personer i Sverige. SFS 1974, s. 877. —
(5) -SANNING. sanning (se d. o. 8 a, b) som utgör (del av) tro; ofta (i sht i pl.) mer l. mindre liktydigt med: trossats; äv. i fråga om inomvärldslig tro(sföreställning); jfr religions-sanning. Så hade han till sist nått fram till trossanningen. Förmaningen, at wij icke aff sådant Spökerij vthfrågha någhon Troos och Religions Sanning. Hamarinus Bielke E 3 b (1647). Skrifternas konfessionella substans .. utgöres .. endast af sjelfva trossanningarna eller articuli fidei. Sundberg Bekänn. 15 (1879). Huru många kvinnor finnas, hvilka som en verklig trossanning omfatta den erfarenheten: att helsan är betydelsefull .. äfven för lycka? Verd. 1887, s. 175. —
(5) -SATS. (tro- 1891–1914. tros- 1837 osv.) grundläggande lärosats inom (viss) tro; äv. dels (närmast till 3): sats som skall tros l. är föremål för tro, dels oeg., i fråga om inomvärldslig tro(sföreställning); jfr -artikel, -dogm, -föreställning, -lära, -mål, sbst.2, -sanning, -utsaga o. dogm 1, 3. De trossatser, som utgöra den enklaste materialen af .. (kyrkans) lära. Reuterdahl InlTheol. 345 (1837). Stjernornas styrande inflytelse på skapelsens .. lif var hos Babels som hos Memfis’ prester en orubblig trossats. Rydberg Urpatr. 7 (1873). Det kritiska förnuftet är den eklut varje teologisk dogm eller politisk trossats måste orka uthärda. Lychnos 1996, s. 314. —
(5) -SKIFTE. övergång från en tro till en annan, religionsskifte; i sg. best. särsk. om övergången i Norden från asatro till kristendom. 2SAH 17: 323 (1836). Vi observera m.a.o. hur gudamakterna i och med trosskiftet och kultens upphörande förvandlas till hemlösa, irrande väsen. Arv 1951, s. 31. —
(4, 5) -SKÄL. särsk.: skäl som är grundat i l. tar hänsyn till (ngns) tro; särsk. i uttr. av trosskäl. En hvarken af trosskäl påkallad eller af någon annan upptänklig orsak önsklig omstöpning af de gamla häfdvunna .. talen. Rydberg Urpatr. 17 (1873). SträngnHist. 585 (1959). —
(4, 5) -SPEGEL. (†) jfr spegel 1 c β. Qvinnans Tros- och Lefnadsspegel. NDA 27 ⁄ 11 1852, s. 4 (boktitel). —
(5) -SPILLARE. (tro- 1538–1830. tros- 1575 osv.) (numera bl. om ä. förh.) person som avfallit från rätt tro l. sprider religiös villolära (o. därigm skadar l. skadat annans tro). Mon än nw nogot fattas at wijgde watn icke skulle må kallas Deus deorum, thet är Gud offuer alla Gudar? Man ropar fast kiettare och trospillare. LPetri Wijgd. C 5 b (1538). Munkarne i Örebro kloster utförde de båda bröderna ibland folket såsom affällingar och trosspillare, de der mycket folk till Luthersk villfarelse förvände. Afzelius Sag. 6: 78 (1851). —
(4, 5) -SPÖRSMÅL~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) jfr spörsmål 3 o. -fråga 2. Östergren 6: 1340 (1945). —
(4) -STARK. trosviss; äv. dels i överförd anv., om ngt (särsk. budskap o. d.) som vittnar om sådan tro, dels oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse; motsatt: trossvag. Döparens förbigående affall från sina förra trosstarka wittnesbörd. Melin JesuL 2: 60 (1843). Den trosstarke reformatorns frimodiga uppträdande inför denna världens furstar och väldige. MinnGPrästh. 6: 112 (1930). Cicero .. obeslutsam, villrådig och allt annat än heroisk mellan hårdföra maktmänniskor och trosstarka idealister. TSvLärov. 1952, s. 269. —
(4) -STYRKA. egenskapen att vara stark i tro(n); äv. oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse. Auerbach (1915). Det som var kärnan i åttiotalet, framtidssvärmeriet och trosstyrkan. 3SAH LIV. 2: 77 (1943). —
(4) -SVAG. svag i tron (se svag, adj. 10 a); äv. oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse; motsatt: trosstark. Stockenstrand Utv. 36 (1907). ”Den lilla riksdagen”, som har sina improviserade utskott här och hvar i hörnorna, där de trossvaga bearbetas och meningar tummas. Carlsson HelaSthm 469 (1912).
(5) -SYMBOL. symbol (se d. o. 1 a) för tro. Om man .. vill kalla korsen i dessa tidiga gravar (på Birka) för amuletter eller trossymboler är ju närmare en smaksak. Fornv. 1940, s. 132. —
(5) -SYSKON. (nära) trosfrände; särsk. om medlem i samma samfund inom väckelserörelsen; i sht i pl.; jfr syskon 2 slutet o. -vän o. kristendoms-, nåde-syskon. KyrkohÅ 1958, s. 132 (1856). Endast Ulrika och hennes trossyskon (bland baptisterna) efterliknade de första kristna. Moberg SistBr. 138 (1959). —
(5) -SYSTEM. system (se system, sbst.1 3) av trossatser utgörande (enhetlig) troslära, troslära ss. (enhetligt) system; jfr religions-system. Enligt Zeeländarnes tros System. Cook 3Resa 41 (1787). Den katolska kyrkans hela trossystem kräver en ofelbar, synlig och personlig auktoritet som toppunkt på sin byggnad. Almquist VärldH 7: 70 (1928). —
(5) -SYSTER. kvinnlig (nära) trosfrände; jfr syster 3 o. kristendoms-, religions-syster. Lundell (1893). Hans lilla hem var .. en avgiftsfri gästgivargård för resande predikanter, trosbröder och trossystrar. Hellström Lekh. 282 (1927). —
(4) -SÄKER. (tro- 1749. tros- 1863 osv.) (numera mindre br.) trosviss; äv. överfört, om ngt som vittnar om sådan egenskap. Lind 1: 1420 (1749). En Thomas, hvilkens .. valspråk, Que sais-je? blifvit nästan mer bemärkt än någon trossäker lösen. SD(L) 1894, nr 6, s. 5. SAOL (1973). —
(4, 5) -TANKE. tanke kännetecknande för (viss) tro; i sht i pl.; jfr tanke 1 (h). Den praktiska tillämpningen af de kristliga trostankarne. PedT 1893, s. 445. Hälsingerun. 1976, s. 122. —
(4) -TILLFÖRSIKT~002, äv. ~200. (numera bl. tillf.) tillförsikt grundad i tro l. förtröstansfull tro. Melin JesuL 2: 65 (1843). —
(5) -TILLHÖRIGHET. tillhörighet till viss tro. Trots deras kristna trostillhörighet är Gunhildssönernas eftermäle genomgående dåligt. SagSed 1967, s. 60. —
(5) -TRADITION. tradition med avs. på tro. Den grekisk-romerska världens förut så osystematiska trostraditioner. Rydberg KultFörel. 3: 123 (1886). —
(5) -TVIST. (numera bl. tillf.) tvist om tro(sfråga); i sht i pl. Johan deltog så ifrigt i desza trostwister .. att han 1586 tänkte på att afsäga sig regeringen. Fryxell Ber. 4: 58 (1830). —
((4,) 5) -TVÅNG. (av lag l. förordning l. kyrkoordning o. d. påbjudet) tvång gällande tro (l. trossak(er) l. trosuppfattning l. trostillhörighet o. d.); motsatt: trosfrihet. Dalin (1854). I stort sett fordrade man fullständig enhet i det religiösa tänkandet .. Emellertid bör man lägga märke till, att detta trostvång icke kändes som ett personligt tryck. SvFolket 6: 73 (1938). —
(5) -UPPFATTNING~020. (uppfattning gällande l. utgörande) tro; äv. dels ngn gg: uppfattning ss. del av l. inom ramen för tro, trosföreställning, dels oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse; jfr -åskådning. Hon håller fast vid sin socialliberala trosuppfattning. Melin Pred. 3: 113 (1852). Det var inte sin egen trosuppfattning och sin egen religiösa känsla Rydberg ville begagna som norm vid granskningen. SvLittTidskr. 1961, s. 115. —
(5) -URKUND~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) urkund som utgör (förment gudomligt uppenbarad) grundval för tro. Trosurkunder äro oftast dunkla och svårtydda .. Mohammedanernas utläggning af al-korân kunde fylla ett väldigt bibliotek; judarnes och de kristnes tolkningar af bibeln ett ännu större. Tegnér SprMakt 128 (1880). —
(4, 5) -UTSAGA~020. (i sht teol.) utsaga som ger uttryck för tro l. som rör (viss) tro; stundom liktydigt med: trossats. Såsom religiös trosutsaga gäller för oss bekännelsen till den lefvande, förklarade herren. Fehr Und. 193 (1894). De skulle äga kunskap om dicta scripturae, så att de kunde belägga trosutsagorna med Skriftens ord. Askmark SvPrästutb. 226 (1943). —
(4, 5) -UTÖVARE. person som utövar tro. Bara 3 procent (av fransmännen) anser sig vara mycket flitiga trosutövare och 16 procent som måttligt praktiserande troende. DN 22 ⁄ 3 1992, s. A12. —
(4) -VARM. (numera bl. tillf.) som har varm tro; äv. dels i överförd anv., om ngt, särsk. psalm o. d., som vittnar om sådan tro, dels oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse. En massa trosvarma .. Homoiusianer. Rydberg Ath. 172 (1859). (Han) författade sammanlagdt ett femtiotal arbeten, bland hvilka uppbyggelseskrifter och vackra, trosvarma psalmer. NF 19: 388 (1895). Björck HeidenstSek. 338 (1946). —
(4, 5) -VETENSKAP~002, äv. ~200. (numera mindre br.) teologi. Den väg, som ensam leder till lösningen af den kristliga Trosvetenskapens uppgift. Frey 1847, s. 491. Anjou Kyrkoh. 9 (1867). —
(4) -VISS. (tro- 1891. tros- 1868 osv.) (orubbligt) viss l. säker l. övertygad i sin tro; äv. dels om sinne(sförfattning) o. d., dels i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan egenskap, dels i oeg. anv., i fråga om inomvärldslig övertygelse l. övertygat försanthållande; jfr -stark, -säker. Trosvisst hans dödliga tunga / talade stilla och mildt lifsens evärdliga ord. FGrafström Dikt. 21 (1848). Äfven den i konst föga förfarne bör kunna fatta taflans dystra skönhet och motsättningen mellan .. helgonets trosvissa blick mot höjden samt bödelns .. grymhet. Laurin Konsth. 288 (1900). Det kan .. tänkas att vissa skolpolitiker och arga unga män i pressen skulle vara lite mindre trosvissa i fråga om sina egna teoriers förträfflighet, om de finge pröva dem i praktiken. DN(A) 9 ⁄ 7 1964, s. 2. —
(4) -VISSHET~02 l. ~20. [i y. språkprov snarast avledn. av -viss] egenskapen att vara trosviss, visshet i sin tro. Troswiszheten, som medförer syndernas förlåtelse, är just en wiszhet som menniskan har derom, att hon skall få förlåtelse. Schartau UtkPred. 409 (1814). Bokstäverna N. F. (dvs. Nationernas Förbund) hava på sina håll utvecklats till en magisk besvärjelseformel mot allt krigiskt ont .. Denna glödande trosvisshet har icke kunnat skakas av .. Åland, Fiume, Korfu. VFl. 1935, s. 165. —
(4 (, 5)) -VITTNE. (numera företrädesvis i högre stil) person som vittnar l. vittnat om sin tro (o. på grund därav får l. fått utstå förföljelse o. d.); martyr; äv. oeg., i fråga om inomvärldslig övertygelse (jfr martyr, sbst.2 2). I Skottland .. segrade Presbyterianismen, sedan många så wäl Lutherska som reformerta troswittnen der offrat lifwet för sin tro. Anjou Kyrkoh. 66 (1842). De 15 000 politiska fångar, som befinna sig i tyska fängelser och koncentrationsläger, äro lika många fosterländska trosvittnen. SvD(B) 1944, nr 96, s. 4. —
(4, 5) -VITTNESBÖRD~002, äv. ~200. vittnesbörd om (viss) tro. Hela det kristna trosvittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna, evangelierna och brefven, få sin karaktär däraf, att alla dess utsagor intet annat äro än försök att tolka det gudsverk, som skett i och med Jesus Kristus. 2NF 14: 1454 (1911). —
(5) -VÄN. (nära) trosfrände; jfr -syskon. Rydberg Ath. 209 (1876). Så tolkade också Lone Sahibs trosvänner brefvet. Cavallin Kipling Kung 90 (1897). —
((4,) 5) -VÄRLD. (tro- 1947 (: tro- och tankevärld). tros- 1906 osv.) värld av trosföreställningar, trosåskådning ss. idévärld (se d. o. 2). Menar man med dogmen om Kristi gudom, att Jesus träder in i vår religiösa historia och vår trosvärld med Guds fullkomliga uppenbarelse, då står man i sak på Jesu eget vittnesbörds och hans apostlars grund. Göransson UndersRel. II. 2: 83 (1906). —
(4) -VÄRME, äv. -VÄRMA. (numera mindre br.) egenskapen att ha varm tro. Innerlig religiositet, trosvärma och andelig hänförelse. Sundberg Farl. 13 (1873). IllSvOrdb. (1964). —
(5) -ÅSKÅDNING~020. åskådning som utgörs av tro; tro ss. (livs)åskådning; jfr -uppfattning. Vad har du för trosåskådning? En trängande nödvändighet bjöd Sveriges folk att .. värna om .. sin dyrbara evangeliskt-lutherska trosåskådning. Lundström LPGothus 1–2: 34 (1893). Medför annan befattning skyldighet att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall Konungen taga den hänsyn till de sökandes trosåskådning, som därav må påkallas. SFS 1953, s. 233. —
(4) -ÖVERTYGELSE. övertygelse grundad i tro(n); äv. konkretare, särsk. oeg., om inomvärldslig övertygelse. Om han .. icke rubbar någon annans trosöfvertygelse. Rademine Knigge 1: 162 (1804). För honom var Napoleon inbegreppet af allt stort och ädelt som Frankrike egt .. Han lider .. påtagligen af den närsynthet, som alltid vållas af dylika trosöfvertygelser. Forssell Stud. 1: 58 (1875). —
(4) -ÖVNING. särsk. (†) (enskilt inslag i) trosutövande. Barckhusen Cotossichin 58 (1669). Att icke förgäta Guds werk, det är att i en daglig trosöfning betrakta och taga till hjertat Guds barmhertiga wilja och ewiga råd att gifwa sina trogna lif och salighet. Thomander Pred. 1: 163 (1849).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content