publicerad: 1936
KNUT knɯ4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (HH 2: 22 (1548) osv.) ((†) -er EErici Glaserus B 4 b (1610), TRudeen Vitt. 177 (1702)).
Ordformer
(knut 1525 osv. knutt 1552—c. 1620, 1658 (: knuttstenar). Anm. Den gamla dat. sg. knute synes föreligga hos Sigfridi K 3 a (1619: När kalt är och smäller i knute))
Etymologi
[fsv. knuter (i bet. 1, 2 e α, 3), motsv. nor. knut, isl. knútr; liksom mnt. knutte, knut, mht. knotze, knast, feng. cnotta, eng. knot, knut, av en germ. stam knŭðn-, synkoperad sidoform till germ. knuþan-, knuðan- (jfr fht. knodo, knoto, t. knoten), till germ. knu, hoptrycka (jfr KNOGE, KNOSTER, KNULA, KNUSA, KNUVA, KNÖL, sbst.). — Jfr KNUT, sbst.2—3, KNUTA, sbst. o. v.1—2, KNYTA, KNYTE]
1) på en tråd, ett snöre, ett rep, ett band o. dyl. l. i föreningspunkten mellan två med varandra hopfästa trådar osv. l. ändar av samma tråd osv.: förtjockning bestående av en l. flera av tråden osv. resp. av trådarna l. ändarna bildade öglor (rundtörn, halvslag) som gm den ena partens (upprepade) omböjning om den andra hindrats från att gå upp o. därefter åtdragits; i vissa fall med inbegrepp av smärre ändar l. icke åtdragna (t. ex. om en spira l. dyl. sittande) öglor som utgå från förtjockningen; äv. om sätt varpå en knut (i här angivna bem.) är konstruerad l. om figur som bildas av tråden osv. l. trådändarna osv. före öglans o. öglornas åtdragning; jfr KNOP, sbst.1, STEK, n. Enkel, dubbel knut, fingerknut vid vilken den ena parten böjts en resp. två gånger om den andra. En hårdt åtdragen knut. Hård, lös knut. Binda, knyta en knut. Slå (en) knut på tråden. Slå (en) knut på näsduken (för att minnas ngt). Knyta upp l. (upp)lösa en knut. (Bernhard av Blois gick) vthi itt .. Closter, .. ther han hwar Dagh piskade sigh medh een Gisl full medh Knutar. Schroderus Os. 2: 626 (1635). (Han) löste .. vp knuten på repet. Lindner Tijdhfördr. 106 (1641). Den som glömmer att slå knut på tråden, gör månget styng förgäfves. SvOrdspråksb. 16 (1865). Öhrvall Knut. 19 (1908). Sahlin SkånFärg. 79 (1928). — jfr ANSLAGS-, BAND-, BLÅ-, BRA-, FINGER-, FISKAR(E)-, FLÄT-, GALG-, GRIMSKAFTS-, HALSDUKS-, HALV-, HÅRD-, HÄLSO-, KONST-, KÄRLEKS-, LYCK-, LÅNGREVS-, LÖP-, METKROKS-, RAKET-, REPSTEGS-, RÅBANDS-, RÄNN-, SJÖMANS-, SMÄLL-, STOPP-, STRYP-, SÄCK-, TUM-, TVINN-, VAL-, VATTEN-, VRID-, ÖGLE-KNUT m. fl. — särsk.
a) sömn. om knut av tråd ss. ett i olika broderier o. d. ingående (prydnads) element. Hagdahl Fråga 398 (1883). Branting PrydnSöm 72 (1910).
b) mer l. mindre bildl. (jfr 2). — särsk.
α) (vard., numera mindre br.) i uttr. slå (en) knut på näsan, rynka på näsan; stundom slå knut på nacken, slå knyck på nacken. De som kalla mig Fru Doctorinna så länge jag är närvarande, slå sedan knut på näsan när jag vänder Ryggen. Lagerström Holberg Kannstöp. 44 (1736). (Den gamla damen) slår på näsan fermt en knut. Lenngren (SVS) 1: 11 (1775). Ja, herregud, nu ska väl ungen slå knut på nacken om hon inte gjort det förr ..! Värnlund Vandr. 47 (1926).
β) med särskild tanke på en knuts hopfästande l. förenande uppgift; äv. med särskild tanke på en knut ss. en punkt där olika trådar sammanlöpa (l. varifrån olika trådar utgå). Nu löses knuten opp emellan kropp och Siäl. Börk Darius 42 (1688). En namnkunnig fysiolog, Flourens, .. trodde sig hafva funnit lifvets säte eller knut, nodus vitalis, i förlängningen af lilla hjernan, der bröstets nerver utgå. Samtiden 1873, s. 344; jfr 2. — jfr BÄRG(S)-, FJÄLL-KNUT. — särsk.
α') (numera föga br.) i fråga om äktenskapligt band l. band av vänskap l. kärlek varmed olika personer äro förenade. Dhe starka knutar och bandh, som E. K. M:t och Rijket sampt dess Stender och undersåter sammanhefftat hafwa. RARP V. 1: 294 (1654). Blir ächtenskapet godt, så vil man icke höra, / At någon ann, än Gud, thes knutar kunnat giöra. Kolmodin QvSp. 1: 325 (1732). Att det med hvarje år äfven slås en knut på det vänskapens och kärlekens band, som förenar dem hvilka höra tillsammans. Backman Reuter Lifv. 1: 131 (1870). — jfr FÖRENINGS-KNUT.
β') om punkt där olika samfärdslinjer mötas; i sht i ssgr. Fästningen Douai med verket la Scarpe ligger vid en vigtig knut af kanaler och vägar. KrigVAH 1882, s. 61. — jfr JÄRNVÄGS-, LANDSVÄGS-, TRAFIK-, VÄG-KNUT.
γ') tekn. om föreningsstället för stångformiga konstruktionsdelar som i sina ändar äro så förbundna att de ömsesidigt stödja varandra; äv. (i sht ss. senare led i ssgr) benämning på olika ledbara axelkopplingar. Almqvist Grafostat. 16 (1894). Nerén HbAut. 1: Bil. (1911). — jfr KARDAN-, POLHEMS-, UNIVERSAL-KNUT.
δ') [gm anslutning till 3] (numera mindre br.) byggn. o. snick. benämning på fogen mellan två i l. nära ändarna hophuggna l. sammanfogade, varandra i vinkel mötande timmerstockar l. arbetsstycken. Rothstein Byggn. 456 (1859). När urgröpningen .. är färdig, upplägges timret och fästes .. vid det underlig(g)ande, sedan det i byggnadens hörn (om det är en hörnstock) hophuggits till knut med ett från den tillstötande väggen kommande timmer. Henström HbLandtbyggn. 152 (1869). Fatab. 1906, s. 40. — jfr GERINGS-, HAK-, HORN-, KORS-, LAX-KNUT.
γ) (föga br.; jfr dock α', γ') med särskild tanke på en knuts kvarhållande (fasthållande, hämmande) uppgift; äv. med särskild tanke på en knut ss. bildande avslutningen av en tråd l. ett rep osv., i vars ända den bundits. Matematiskt och logiskt borde det just nu varken funnits knut eller ända på Garcias hänryckning. Essén Prim. 46 (1919). — jfr HINDER-, HINDRINGS-KNUT. — särsk.
β') (†) i uttr. knyta l. slå (en) knut för l. på ngt, komma ngt att upphöra, göra slut på ngt. At knyta i otijd knut för lifwet. Isogæus Segersk. 1179 (c. 1700). Adlercreutz det var och Hertzen, / Som slog knut uppå vår nesa. Runeberg 2: 107 (1848).
γ') i uttr. stå (förr äv. sitta) i knut, befinna sig i ett försvagat tillstånd; numera bl. (mindre br.): stå stilla i växten (i eg. o. bildl. bem.); förr äv. om ära, lycka o. d.: icke komma till förvärkligande (l. förökas), vara klen. Brenner Dikt. 1: 230 (1709, 1713). Vår Natt den växte till, och dagen satt i knut. Frese VerldslD 9 (1715, 1726). Min ära stod i knut; men ärlig jag dock var. Dalin Vitt. 3: 112 (c. 1745). Pilten har stannat i växten skall jag säga. Han står i knut till både kropp och själ. Smith Rönnerkr. 65 (1912).
δ) med särskild tanke på en knut ss. ngt invecklat, vars upplösande fordrar händighet (skarpsinne) l. bereder svårigheter; särsk. om svårighet för tanken, dunkel l. tvistig fråga, problem; numera företrädesvis i sg. best.: (den egentliga l. huvudsakliga) svårigheten, kärnpunkten, huvudfrågan, det väsentliga l. viktigaste, vad det kommer an på, huvudsaken; jfr 2 e α slutet. Det är (just) knuten. Däri ligger (just) knuten. FörsprEbr. (Bib. 1541). Så wrängd war ingen sak, så willsam ingen träta, / Hwar han ej knuten såg, och ändan kunde räta. Brenner Dikt. 1: 262 (1713). Vi stå således här in på hufvudfrågan, och hålla, at jag så må tala, knuten deraf i händerna. LBÄ 2—3: 128 (1797). Tala och tiga på rätta stället, det är knuten, tänkte han. Hillgren Sag. 29 (1918). — jfr GÅTO-, HUVUD-, TANKE-KNUT. — särsk.
α') i sht estet. om förveckling l. intrig i skådespel, roman o. d. Bergklint MSam. 1: 248 (1781). Den (i Euripides' dramer) hårdt åtdragna dramatiska knutens lösning kan mången gång icke verkställas annat än genom någon gudomlighets omedelbara ingripande. NF 4: 820 (1881). Wirsén i 3SAH 2: 311 (1887).
β') med anspelning på berättelsen om den svårupplösliga knut (den gordiska knuten, se GORDISK) som avhöggs med svärd av Alexander den store. Weste FörslSAOB (1823). Wachtmeisters lugna väsende och frimodighet afhögg knuten på ett galant vis. Wingård Minn. 2: 38 (1846). Den art af statskonst, han (dvs. Arvid Horn) nu begagnar, är den raska handlingen, som hugger sönder den knut han ej kan lösa. Svedelius i 2SAH 55: 139 (1878).
2) allmännare l. bildl. (jfr 1 b): förtjockning; förtätning; knöl; klump. Dahlbom Insekt. XXIII (1837; om nervknut); jfr 1 b β. Hvarje prestation (av positivspelarna m. fl.) samlar alltid en tacksam åhörareskara, som stundom bildar som en knut midt i rörelsen. Ödman Hemma 94 (1896). — jfr GANGLIE-, NERV-KNUT. — särsk.
a) (†) knapp av hopvirad (silver)tråd? 16. par knwtar aff Sölfftråd, som haffue sititt vdi Ermerner påå en hwitt flogels kiortill. HH 2: 22 (1548).
b) om en samling (mer l. mindre hårdt vridna) spiraler o. d. i vilka långt hår uppfästes; särsk. i fråga om kvinnlig håruppsättning. KonstNyhMag. 2: 32 (1820). Ryska präster, hvilka hade håret uppsatt i en knut i nacken liksom kvinnfolk. Lagerlöf Jerus. 2: 63 (1902). SvD 27/6 1925, Bil. s. 2. — jfr APOLLO-, HÅR-KNUT.
c) (vid spinningen uppkommen) förtjockning på garn l. tråd; av en dylik ojämnhet l. av en knut (i bet. 1) bestående upphöjning l. förtjockning i tyg (vävstycke); äv. tekn. om likartad förtjockning (vanl. av hopfiltrade fibrer) i pappersmassa l. papper. Tyget, klädet är fullt af knutar. Weste FörslSAOB (1823). UB 1: 465 (1873). Ambrosiani DokumPprsbr. 388 (1923).
d) bärgv. o. geol. om (hård) körtel av ett mineral l. en bärgart i en (annan) bärgart l. i ett jordlager; äv. om knöllik utväxt å bärgartslager (i kolgruva); förr äv. om (isolerad) upphöjning i markytan, bärgknalle. Aken Eldsl. 30 (1797). Dessa berg (äro) endast isolerade knutar. Castrén Res. 2: 49 (1845). SvGeolU Ca 6: 190 (1915).
e) bot.
α) om knöllik ansvällning vid led på ett strå; (knöllikt ansvälld) led (på ett strå); jfr KNÄ I 3; förr möjl. äv. i överförd anv., om internodium, mellanled. OPetri PGalle K 1 a (1527; se nedan). IErici Colerus 1: 175 (c. 1645). De nedersta lederna eller knutarna af sädeshalmen. Stridsberg Åkerbr. 140 (1727). Vid hvarje led (på vitgröet) kan man känna en förtjockning eller knut. Lindman LbBot. 7 (1904). — jfr LED-KNUT. — särsk. (†) i det bildl. uttr. söka knuten i sävet l. på säv, söka svårigheter där det i värkligheten inga finns; jfr 1 b δ. Thetta spörsmål söker knuten j säffuet ther jngen knut är. OPetri PGalle K 1 a (1527). Schroderus Os. 1: 364 (1635).
f) i sht med. om (patologisk) svullnad l. förhårdnad i ett organ l. en vävnad; knuta. Swulnader eller Knutar som komma aff phlegmate. IErici Colerus 1: 193 (c. 1645). Hallin Hels. 2: 626 (1885). Spetälska knutar. GHT 1895, nr 268 B, s. 3.
g) knölformig (hård) utväxt l. missbildning på trädstam. Östergren (1930). — jfr GREN-, HAMMEL-KNUT.
3) [utvecklat ur 1 b β] benämning på sådant parti (i allm. hörn) av en byggnad (l. ett brunnskar l. en brokista o. d.) vilket består av ett antal ovanpå varandra befintliga fogar mellan timmerstockar som hophuggits i vinkel i l. nära ändarna; jfr 1 b β δ'; i vissa fall med särskild tanke på de utanför fogarna utskjutande stockändarna (knutskallarna, knutändarna); äv. allmännare, om hörn av en byggnad utan tanke på om byggnaden är knuttimrad l. icke; ofta med tanke på ett dylikt hörn ss. det åt ngt visst håll mest framskjutna partiet av byggnaden (med vilket denna börjar l. slutar) l. ss. ett av de byggnadspartier vilka genom läge i vinkeln mellan olika väggar markera byggnadens yttre gräns; äv. mer l. mindre bildl. Brädfodrade, klädda knutar. En röd stuga med vita knutar. Gå, svänga om knuten. Stå gömd bakom en knut. Det är så kallt att det smäller, knäpper i knutarna. Gården låg med skogen inpå knuten (l. knutarna). Följa ngn fram till knuten. OPetri Tb. 61 (1525; uppl. 1929). När hon seer en hoop medh löst quinfolk löpa vth medh knutomen. PErici Musæus 2: 215 a (1582). Min vän, ded gäller dig, när brinner grannens knuth? Rosenfeldt Vitt. 254 (c. 1690). Knutarna på trähusen i Staden (Kalmar) voro utan på beslagna med bräder, at the längre tid måtte uthärda emot vädret och luftens mackt. Linné Öl. 33 (1745). Väggar, som äro huggne med 3ne Knutar och en Post. VDAkt. 1747, Syneprot. F III 7. Var det ett enstaka hus förut, / Som kräfde en släckande flod, / Nu brann det i sjelfvaste rikets knut, / Och der måste släckas med blod. Snoilsky 2: 74 (1881). Byggnaden är uppförd af präktigt stockvirke med synliga knutar. TT 1894, Byggn. s. 14. Nordan ven kring knutarna uppe i Fjärdingen. Siwertz JoDr. 5 (1928). — jfr HEM-, HUS-, KORS-, LAX-, STUGU-KNUT. — särsk.
a) i uttr. i knut (med ngt), knut i knut, knut om knut, i fråga om det förhållande att en byggnad (en egendom) stöter intill l. befinner sig i omedelbar närhet av en annan. Och begærade att han motte war' næmest att køpa samma hus, ept' thz ær bygtth j knutt mz samma Lasse vesgottis huss. SthmTb. 1552, s. 261 b. Tvenne hemman uti ett måge blifva sammanbyggde, enär de knut om knut eller teg om teg med hvarandra äro belägne. Botin Hem. 1: 166 (1698). Bygga husen knut i knut. Möller (1807). Stugorna lågo knut om knut nära nog. Engström Vinst. 102 (1925).
b) (i fackspr.) i uttr. inom knutarna (jfr c), förr äv. inom l. innan knutar, för att beteckna längd l. bredd av en byggnad ss. beräknad med bortseende från (de utstående) knutarna. Nytt hus åtte alnar innan knutar, medh godt näfuertaak, står för tu åhrs bygning. Lagförsl. 167 (c. 1609). ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 26 (1738). Längden på hela Byggningen A. A. B. B. är 15 1/2 aln, inom knutarna, bredden A. B. A. B. är 11 1/4 alnar jämväl inom knutarna. VetAH 1750, s. 148. PT 1903, nr 126 A, s. 4.
c) (†) i uttr. inom knutarna (jfr b), förr äv. innan knut, inomhus; äv.: på trängre gator; äv. i uttr. inom ngns knutar, inom ngns väggar, i ngns hus l. hem. Det seer iag görligen, om denna storvuxna karlen kommer innom wåra knutar, lärer han äta vp alt thet husbonden äger. Verelius Gothr. 4 (1664; isl. orig.: ef han kemur hier innan veggia). Han .. / Satt ey som Huettbröds Barn nu giöra innan Knuth / På Biörne Fellen fast. Lucidor (SVS) 238 (1672). Gå inom knutarna (dvs.) gå på trängre gator och ej på öppna platser. Tholander Ordl. (c. 1875).
d) (ngt vard.) i uttr. utom (l. utanför) knutarna l. knuten, utanför huset l. gården l. den närmaste omgivningen; utom (l. utanför) ngts knutar, utanför ngts område. Inte våga sticka näsan utom knuten. Ett litet bondebarn, som bor långt upp i skogen och intet varit utom knuten. KyrkohÅ 1907, s. 251 (1735). Han sprang då ofta upp burdus / Och dref mig utom knuten. Runeberg 2: 9 (1847). Lära känna verlden utom hemmets knutar. Crusenstolpe Tess. 4: 309 (1849). SmålAlleh. 1934, nr 190, s. 3.
e) användt ss. symbolisk beteckning för byggnad l. hem; numera bl. (i Finl., föga br.) i uttr. hus och knut, hus och hem. Wij haffue .. förstott att .. för:ne Kermundöö nv i thenne somar skall vara opbrendtt, så att ther står icke en knuth igen. BtFinlH 4: 296 (1565). Rymma hus och knut. Runeberg 4: 237 (1834). Vill du gå från hus och knut, från friherrskap och egendom? Topelius Vint. III. 2: 58 (1897).
4) (†; se dock a o. b) i utvidgad anv.: hörn; kant. Vtaf hufwudet (dvs. Ymers huvud) giorde dhe Himmelen, och satte under hwar knut en Dwerg, som hettä Östan, Wästan, Sunnan, Nordan. Rudbeck Atl. 3: 122 (1698). — särsk.
a) (numera bl. i Finl.) om hörn (vrå) i ett rum; äv. (särsk. i uttr. stå i knuten): skamvrå. ”Hvar din gamla mor du lemnar?” — / Glade sonen min! / ”Sitte i knuten och spinne der blåren”. SvForns. 2: 88. Böckerna ligga ännu till en del i stora högar i knutarne. HLittSt. 1: 297 (i handl. fr. 1821). Friska fläktar kändes i hvarje knut af rummet. OoB 1892, s. 327. jfr Bergroth FinlSv. 185 (1917).
b) (numera bl. i Finl., föga br.) om utan bestämda gränser tänkt l. periferiskt liggande trakt: kant (se KANT, sbst. 11). När man från hvarje knut svärd, skräck och skada spör. TRudeen Vitt. 314 (1700). Likaså har hans (dvs. japanens) land blifvit beskrifvet .. ända in i dess aflägsnaste knutar. Zilliacus JapSt. 135 (1896). jfr (†): (Man) haffuer .. sport, / Norlanden ey medh Folk besatt / Wara .. / .. / Om the (dvs. folket) wele draga Norr vth, / Och så förökia Sweriges knut, / Skole the ey mista lijffuet. Messenius Disa 21 (1611).
5) [utvecklat ur 3] (i Finl.) med nedsättande innebörd, ss. förled i vissa ssgr.
a) för att beteckna att ngt l. ngn karakteriseras av (beror på) en trång (till den egna bygden l. det egna landet) begränsad synkrets; se KNUT-IDÉ, -INTRESSE, -PATRIOT, -PATRIOTISM m. fl.
b) för att beteckna att ngn värkar i skymundan (inom en liten krets) l. med moraliskt tvivelaktiga medel l. att ngn är obetydlig l. dålig i sitt slag; se KNUT-ADVOKAT, -SKRIBENT.
Ssgr: A: (5 b) KNUT-ADVOKAT. (i Finl., numera mindre br.) jfr BRÄNNVINS-ADVOKAT. Ahrenberg Stockj. 52 (1892). En bedrövlig knutadvokat. Gripenberg Masters SpoonR 150 (1927). jfr Bergroth FinlSv. 298 (1917). —
(2) -ARV, r. l. m. bot.
1) växten Spergula arvensis Lin. (med knutlika blomknoppar o. frukter), åkerspärgel. BlekLHushT 1817, s. 110. Bolin Åkerogräs. 140 (1926).
2) växten Centunculus minimus Lin. (med knutlika, i bladvecken sittande blommor o. frukter). Fries BotUtfl. 3: 213 (1864). SvUppslB (1933).
Ssg: knutarvs-, äv. knutarv-släkte(t). (-arv- 1933. -arvs- 1905 osv.) bot. särsk. till -arv 2: växtsläktet Centunculus Dill. Nathorst SvVäxtn. 25 (1905). SvUppslB (1933). —
(2 f) -BILDNING. med. o. veter. förhållande(t) att en knut l. knutar bildas; äv. konkret, om den bildade knuten (de bildade knutarna). Lundberg HusdjSj. 110 (1868). Nyström Kir. 2: 182 (1929). —
(1 a) -BRODERI. sömn. broderi med knutar ss. prydnadselement. Freja 1886, s. 62. Östergren (1930). —
(3) -BRÄDE. byggn. bräde till klädande av en knut; vart särskilt av de bräden varmed en knut klädes. TByggn. 1859, s. 56. FolklEtnSt. 1: 57 (1916). —
(1) -DRAGNING. (i sht förr) metall. (slagning o.) tilldragning av en enkel knut på en stång rundjärn (för utrönande av järnets kvalitet). JernkA 1867, s. 162. Därs. 1897, s. 94. —
(2 f) -FEBER. (numera knappast br.) nässelutslag, nässelfeber. Dannström Hering 150 (1848). Bohm Husdj. 183 (1902). 2NF 20: 347 (1913). —
(3) -FOLK. [sv. dial. (Hälsingl.) knutfolk; möjl. eg. till sv. dial. (Hälsingl.) knuta, v., eg.: stå utanför knutarna, infinna sig objuden till en bröllopsgård för att se bruden] (i vissa trakter) personer som (utstyrda på ett mer l. mindre fantastiskt sätt) samlas utanför ett bröllopshus för att se bruden; jfr -GUBBE, sbst.1, -KARL. Landsm. XI. 4: 20 (1896; från Delsbo). —
(1, 2 c) -FRI. om tråd, garn, vävnad o. d.: fri från knutar. Ekenmark Hb. 123 (1820). Ekenmark Lb. 145 (1847). —
(2 c) -FÅNGARE, r. l. m. tekn. anordning (särsk.: roterande cylinder med gallerformad mantel) för uppfångande av knutar i pappersmassa, knutuppfångare; jfr -SIL. UB 1: 465 (1873). PT 1909, nr 97 B, s. 1. —
(2) -GINST. bot. den risartade busken Genista pilosa Lin. (med knölig stam o. knottriga grenar), hårginst. Fries Ordb. 33 (c. 1870). Nathorst SvVäxtn. 44 (1904). —
(2 e α) -GRÄS. (knut- 1685—1694 (: Wattu Knutgräs). knute- 1694 (: Wäg Knutegräs) — 1716) (†)
1) gräset Alopecurus geniculatus Lin. (med ledat, vinkelböjt strå), kärrkavle; i ssgn VATTU-KNUTGRÄS. Bromelius Chl. 39 (1694).
2) växten Scleranthus annuus Lin. (med gm många grenar avdelad stam), (tand)knavel. Rudbeck HortBot. 60 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 29 (1716). jfr VÄG-KNUTGRÄS. —
(3) -GUBBE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1684). [möjl. eg. till sv. dial. knuta, v. (se under KNUT-FOLK)] (i vissa trakter) om (ung) man tillhörande ”knutfolket” (se d. o.). Fatab. 1913, s. 84 (från Delsbo). —
(1 b β δ') -HUGG. byggn. urtagning (hak l. skåra) i l. nära ändan på en stock för dess hopfogande i vinkel med en annan. LfF 1855, s. 51. Fatab. 1928, s. 173. —
1) till 1 b β δ': hugga urtagning (hak l. skåra) i l. nära ändan på (stock o. d.) för stockens hopfogande i vinkel med en annan; i sht i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst. -ning. Knuthugget timmer. UB 1: 304 (1873). Stugulängan (i prästgården) var uppförd av knuthugget furutimmer. Fatab. 1932, s. 96.
2) timra (ett hus) med knutar; i sht i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst. -ning; jfr KNUT, sbst.1 3. Knuthuggna hus. Åhstrand Öl. 192 (1768). Bergman GotlSkildr. 110 (1882). —
(5 a) -IDÉ. (i Finl., numera mindre br.) trångsynt, trångbröstad idé. De knutidéer och den trånghet man här (i Finland) kallar patriotism. KTavaststjerna (1880) hos Söderhjelm Tavaststj. 18. —
(5 a) -INTRESSE. (i Finl., mindre br.) jfr -IDÉ. Cannelin (1921). jfr Bergroth FinlSv. 325 (1917). —
(3) -KARL. [sv. dial. (Hälsingl.) knutkarl; möjl. eg. till sv. dial. knuta, v. (se under KNUT-FOLK)] (i vissa trakter) = -GUBBE, sbst.1 LfF 1874, s. 248 (från norrl. socknar). —
(2) -KÅL. den av starkt ansvälld, knöllik stam karakteriserade rotfruktväxten Brassica oleracea Lin. var. gongylodes Lin., kålrabbi. NormFört. 26 (1894). Jönsson Gagnv. 170 (1910). —
(1, 2) -LIK, adj. —
(1) -LINA. (i fackspr.) för äntring (särsk. vid livräddning, förr äv. vid gymnastik) använd lina med knutar på bestämda avstånd från varandra. GT 1788, nr 102, s. 2. Ahlström Eldsl. 355 (1879). —
(2) -MASK; pl. ar.
3) zool. benämning på stickmyggans framtill starkt ansvällda larv. Berlin Lsb. 140 (1852). PopVetAfh. 32: 103 (1909). —
(2) -NARV. bot.
1) växten Sagina nodosa (Lin.) Fenzl. (med knutlika smågrenar i övre bladvecken). Nyman HbBot. 315 (1858). SkogsvT 1908, s. 14.
(5 a) -PATRIOTISK. (i Finl.) Det älskvärdt knutpatriotiska sättet att hålla på fosterlandet såsom stående fullkomligt ”hors concours”. Söderhjelm Runebg 2: 387 (1906). —
(5 a) -PATRIOTISM. (i Finl.) CGEstlander (1882) hos Schybergson Estlander 240. IdrFinl. 4: 67 (1906). jfr Bergroth FinlSv. 325 (1917). —
(2) -PILÖRT~02 l. ~20. växten Polygonum nodosum (Pers.) Rchb. (med starkt uppsvällda leder). Nathorst SvVäxtn. 65 (1905). Krok o. Almquist Fl. 1: 122 (1905). —
-PUNKT.
1) till 1 b β (β'): punkt där olika samfärdslinjer o. d. sammanlöpa; centralpunkt (för handel l. kultur o. d.). Vid vestra ändan af de stora Pripietz-träsken .. (stöta) alla vägar från södra, norra och vestra Pohlen .. tillsammans i en gemensam knutpunkt. Mankell Fältsl. 598 (1859). (Svolvær har blivit) en knutpunkt för Nordlandshandeln. 2NF 27: 1323 (1918). jfr JÄRNVÄGS-KNUTPUNKT.
2) tekn. till 1 b β (γ'): (tänkt) gemensam medelpunkt för de vridningar som kunna tänkas ske med i en knut förbundna delar av ett stångsystem under antagande av att dessa delar äro på ett vridbart sätt fästade vid varandra. Rothstein Byggn. 499 (1859). Almqvist Grafostat. 16 (1894). SvUppslB 8: 1208 (1931).
3) fys. nodpunkt.
a) i fråga om linser: var särskild av två kardinalpunkter som stå i ett sådant förhållande till varandra att en ljusstråle, som är riktad mot den ena, efter passage av linsen går gm den andra i en med infallsriktningen parallell riktning; jfr KNUT, sbst.1 1 b β. BonnierKL 7: 584 (1925).
4) till 1 b δ: viktig l. avgörande punkt; huvudpunkt, kärnpunkt (i ett problem o. d.). ZTopelius (1882) i FoU 21: 182. Problemets knutpunkt ligger däri, att (osv.). SvD(B) 1927, nr 202, s. 2. —
(2 c) -SIL. tekn. (kar med roterande) sil till uppfångande av knutar i pappersmassa; jfr -FÅNGARE. UB 1: 465 (1873). Ambrosiani DokumPprsbr. 370 (1923). —
(1 b β δ', 3) -SKALLE. [sv. dial. knut(a)skalle] byggn. = -ÄNDA. LfF 1841, s. 145. Fatab. 1931, s. 189. —
(1) -SKRIFT. etnogr. bland olika primitiva l. forntida folk förekommande (särsk. talbetecknande) skrift vars uttrycksmedel utgöras (utgjordes) av på snören o. d. bundna knutar (samt av snörenas olika färg o. sammanslingning); särsk. om den konstrikt utbildade form vari detta slags skrift användes av det gamla inkafolket i Peru, ”quipu”. Dalin FrSvOrdb. (1872; under quipos). Inkafolkets knutskrift, quipu. SvD(A) 1932, nr 180, s. 4. —
(5 b) -SKRIVARE. (i Finl., numera mindre br.) (dålig) skribent. Numers Dram. 1: 8 (1892). Jfr Bergroth FinlSv. 298 (1917). —
(1) -SKÄRP. mil. av officerare o. fanjunkare (styckjunkare) vid husarregementena o. artilleriet använd paradpersedel bestående av snören hopknutna till ett skärp. SamlFörfArméen 5: 436 (1809). SvUppslB 25: 230 (1935). —
(3) -STEN. (knut- 1583 osv. knute- 1665—1736) byggn. grundsten under husknut. NorrlS III. 4: 65 (1583). Larsson i By StugFolk 213 (1930). —
(1 a) -STYNG, äv. -STYGN. sömn. särskilt slags styng som användes för brodering av knutar; äv. om broderingsteknik som grundar sig på användning av knutar. NJournD 1854, s. 16. PT 1903, nr 237 A, s. 2. —
-SÖM.
1) (numera mindre br.) kir. till 1, om söm vid vilken varje slinga särskilt åtdrages o. fästes med en knut vid sårkanten. Svalin Ordl. (1847).
-TIMRA, -ing (se d. o.). byggn.
1) till 3: timra (ett hus, ett brunnskar o. d.) med knutar; i sht i pass. (särsk. i p. pf.). Stugan .. måste antagas hafva varit en långsträckt .. byggnad, knuttimrad, med .. låga väggar. Hildebrand Medelt. 1: 143 (1880). Josephson Tessin 2: 43 (1931).
2) knuthugga (se d. o. 1); i sht i pass. (särsk. p. pf.); jfr KNUT, sbst.1 1 b β δ'. Fatab. 1931, s. 188. —
(3; jfr 1 b β δ') -TIMRING. byggn. handling(en) att bygga ett hus o. d. med knutar l. att hopfoga virke medelst knuthugg; ofta konkretare, om konstruktion med knutar. Fatab. 1917, s. 149. Ladugårdsbyggnaderna, östra och södra längorna (i Osby prästgård), voro uppförda dels i knuttimring dels i skiftesverk. Fatab. 1932, s. 92. —
(2 e α) -TÅG. bot. benämning på vissa tågväxter med mer l. mindre tydligt ledade blad.
1) tågväxten Juncus articulatus Lin., ledtåg, ryltåg. Liljeblad Fl. 192 (1816). Lilja SkånFl. 230 (1870).
-VÄXT, p. adj. (†)
1) förkrympt?; jfr KNUT, sbst.1 1 b γ γ'. Derest växter synas visnade och knutväxta (hvilket är en verkan af alt för mycken väta, heta eller kiöld) är tekn til en oduglig jord. Serenius EngÅkerm. 117 (1727). 2VittAH XXIX. 1: 106 (1880, 1884; om boskap).
2) om träd l. virke: knotig?; jfr KNUT, sbst.1 2 g, h. För båda två (dvs. envigeskämparna) / Knutväxta lansarne, när de hvarandra möta, / Mot begges bröstharnesk i spillror söndergå. JGOxenstierna 5: 168 (c. 1817). Emedan de (dvs. unga ekar), stående i sidländt jord, blifva knutväxte, tidigt mossbelupne och risfulle. VDAkt. 1835, nr 191. —
(jfr 2 h) -YXA, f. (†) yxa för klyvning av hårdt, knotigt trä? BtFinlH 3: 237 (1549). Och g(ä)hrningen (dvs. mordet) giorde hon mz en stor knutt yxe. SthmTb. 1566, s. 114 a. —
(1 b β δ', 3) -ÄNDA. byggn. utanför knuthugget befintlig ända av stock hophuggen i vinkel med en annan stock; jfr -HUVUD, -SKALLE. Fatab. 1912, s. 227. —
(2) -ÖRT. bot. benämning på vissa växter med små, knutlika blommor.
C (†): KNUTE-GRÄS, -STEN, se A.
Spoiler title
Spoiler content