publicerad: 1952
PART pa4rt, äv. par4t (a långt Dalin; uttal med långt (bakre) a angives äv. av Arvidi 49 (1651)), r. l. m.; best. -en; pl. -er32 (G1R 1: 261 (1524) osv.) l. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter, t. ex. på Gotl.) -ar (OPetri Kr. 97 (c. 1540), 2SvKulturb. 5—6: 254 (1936)).
Ordformer
(paart 1651. part (-th, -tt) 1522 osv. parte 1669)
Etymologi
[fsv. part; jfr dan. o. nor. part, isl. partr, mlt., t., eng. o. fr. part, it. parte; av lat. pars (gen. partis). — Jfr PARTA, PARTERA, PARTI, PARTICIP, PARTIELL, PARTIKEL, PARTISAN, sbst.2, PARTNER, PORTION, REPARTISERA]
A. del av ngt.
1) (utom i b o. c numera bl. tillf., ngt ålderdoml.) del l. stycke av ett enskilt, konkret föremål; jfr DEL I 1. (Lat.) Femen (sv.) then parten som är innan på låret. VarRerV 6 (1538). När Boÿorthwraket fans ståendes opå En hälla widh Landedh, så war dedh sönder i Tree partter. ÅngermDomb. 1648, s. 120. Den undre parten af duken (till en viss maskin). TT 1895, K. s. 22; jfr c. — jfr BAK-, FRAM-, KÄRN-, MEDEL-PART m. fl. — särsk.
a) om del l. parti av ett geografiskt område; jfr DEL I 1 c. Vpsala stickt ok sæthe ær icke minsta parten i Swerigis rike. G1R 1: 36 (1522); jfr 3 a. En åå .. rinner .. genom staden och fördelar honom lijka som i tuänne parter. Bolinus Dagb. 54 (1670). Fjällvärldens nedre part i Härjedalen. TurÅ 1912, s. 28.
b) (fullt br.) repslag., sjöt. om var o. en av de hopsnodda delar varav ett tåg består; jfr 2, DUKT, KARDEL, sbst.1 3. Fischerström 4: 240 (1795). Garnen sammanslås till Parter, parterna till Trossar, eller Kardeler och Kardelerne till Kablar. Stål Byggn. 1: 153 (1834). SDS 1933, nr 260, s. 1. jfr LIN-PART.
c) (i fackspr., i sht sjöt.; fullt br.) om en del av ett tåg (ngn gg av en rem o. d.) som gm sin användning l. sitt läge skiljer sig från en annan del; särsk. om de delar av en taljelöpare som skiljas från varandra av ett block l. om fria ändan av ett tåg. Halande l. löpande parten, den del av en taljelöpare o. d. vari man halar, motsatt stående l. fasta parten, den ända av en taljelöpare som sitter fast. Egen part, vid knopslagning: den del av ett tågs fria ända kring vilken en knop l. ett stek lägges med tåget självt. Halvslag om egen part. Dalman 41 (1765). Om man t. ex. antager att frestningen på halande parten i en fyrskuren talja vore 6, skulle den på nästa part vara 5, på den dernäst 4, och så 3. Frick o. Trolle 16 (1872). Stenfelt (1920). jfr ANSÄTTNINGS-, AVHÅLLNINGS-, AVHÅLLS-, BABORDS-, BETINGS-, HALNINGS-PART m. fl.
2) (numera bl. tillf., ngt ålderdoml.) del av ett kollektiv l. av ett abstrakt föremål; grupp som utgör en sådan del; jfr 1 b. (I dalkarlar) ære doch icke mere æn en parth och eth lidhamoth med oss och flere j hela rikit. G1R 4: 180 (1527); jfr slutet. Then tridie Parten (av ord, vilken omfattar ord med mer än två stavelser). Arvidi 32 (1651). (Telemachos) lade en part utaf innanmätet för fadern. Lagerlöf HomOd. 251 (1908). — särsk. (†) om grupp l. hop l. avdelning l. fraktion av personer; äv. närmande sig bet.: parti; jfr 3, 7 (a) samt DEL I 1 a. En part vthaff them woro Saduceer, och annan parten Phariseer. Apg. 23: 6 (NT 1526; Bib. 1917: delen); jfr 3 (b α). The sagde sig intit hafft bestella med then vproriska parten. G1R 6: 174 (1529). (Jesus) skiffter werldena j twå parter eller tu partij (näml. de visa o. de fåvitska). LPetri 1Post. Q 8 b (1555). Emedan samma compagnie, blef söndrat i 8: partar. VDAkt. 1681, nr 35. Ps. 1695, 403: 3.
3) betecknande en viss (icke exakt angiven) kvantitet l. mängd l. ett visst (icke närmare bestämt) antal; jfr DEL II.
a) i sådana uttr. som en stor l. ansenlig l. dryg part l. största l. drygaste (i sht förr äv. mesta) l. minsta parten, en stor del l. många resp. största delen l. de flesta l. flertalet l. den minsta delen l. det minsta antalet l. endast ett fåtal; numera bl. (ngt ålderdoml.) med en av prep. av inledd bestämning, som utmärker helheten, l. i anv. där en dylik supplerande bestämning för tanken omedelbart framgår ur sammanhanget. Mæste parten Aff Canikerna. G1R 1: 117 (1523). Minste parten giör sig något bekymmer om sin salighet. Swedberg SabbRo 1503 (1688, 1712). De otaliga lindor, som tyckes utgöra största parten av hans lekamen. Bergman Hancken 96 (1920). En mycket stor part av landsbygdens skattedragare utgöres av jord- och fastighetsägare. DN(A) 1930, nr 17, s. 2. — jfr HUVUD-, LEJON-, MEST-, STÖRST-PART(EN). — särsk. (†) i sådana adverbiella uttr. som mesta l. största parten l. till mesta parten o. d., till största delen, mestadels. Apg. 27: 12 (NT 1526). (De) woro meste parten druckne. OPetri Kr. 197 (c. 1540). 30 wäldige Swenske hoffmen .., hwilke till mesta parten wore aff adell. Svart G1 45 (1561). Schroderus Os. 1: 339 (1635: störste Parten). Lista på dhe Ordspråk, som .. finnas .., är och mäste parten färdig. Schück VittA 3: 41 (i handl. fr. 1690).
b) (numera knappast br.) i uttr. en part, dels med en följande bestämning angivande helheten (inledd av prep. av l. utan prep.), dels abs.; företrädesvis om en del (grupp) av ett flertal: en del, somliga, några, åtskilliga; vid anv. ss. subj. i allm. med predikatet i pl.; jfr DEL II 2, 3. Joh. 7: 41 (NT 1526). En part aff böndrene woro heem farne. OPetri Kr. 119 (c. 1540). Een part huus ähre illa bygde. RP 7: 199 (1638). En part hitta förr än något tappas (dvs. somliga människor stjäla). Grubb 326 (1665). (Om det blir för många rapphöns) måste en part utvandra. Ericson Fågelkås. 1: 143 (1906). — särsk.
α) (†) i distributiv anv., i uttr. en part .. en part, en del .. en del, somliga .. somliga l. andra; stundom svårt att skilja från β. Förbemälte fiiender, hwilcke högstbemälte Kongl. May:t en part hafwer nederlagt och en part jagedt här vdaff riikedt. SvTr. 4: 569 (1568). Prytz G1 C 3 b (1621).
β) (†) i adverbiell anv., betecknande att vad som utsäges gäller för en del av den omnämnda (l. underförstådda) helheten l. gruppen av personer l. föremål: till en del, i viss utsträckning l. omfattning; äv. allmännare: i vissa avseenden; en hel del; jfr α. Att .. sådane blodstörtning, jämmer .. (osv.) hoss eder föräldrar, hvilke en part ännu lefve, varidt hafver. RA I. 1: 338 (1544). Befalningzmän och schrifvare hafva (dvs. förhålla) sig mökit underliga en part mot almogan. OxBr. 12: 178 (1616). Hvem haffver hulpidt dem en part, då the .. voro uthi fängelse? HH 20: 310 (c. 1640).
4) om var särskild av de lika stora delar i vilka ett helt l. en ss. enhet tänkt mångfald är (jämnt) delat (delad) l. låter (jämnt) dela sig; jfr DEL I 5; numera bl. ss. senare led i ssgr. Ther förre sadhes .. Haans Tiles och Gerth krögers (tunnor) att ware förbrutne, tuå parter till konungen och staden, och tridingen målzäganden[n]. SkrGbgJub. 6: 82 (1587). En mindre storhet, kallas part utaf en större storhet, om den mindre mäter den större. Strömer Eucl. I. 2: 94 (1744). Björling Prop. 3 (1840). — särsk. i uttr. tredje, fjärde, femte osv. part l. halva parten, tredje-, fjärde-, femtedel osv. resp. hälften. G1R 1: 186 (1524). En fierde part aff itt Hin (dvs. ett visst rymdmått). 4Mos. 28: 5 (Bib. 1541). Nestan halfwa parten af orden. Rudbeck Atl. 1: 72 (1679). BB 9: 6 (Lag 1734). jfr FEMTE-, FJÄRDE-, HALV-, SJÄTTE-, TREDJE-PART m. fl.
5) (numera bl. tillf., ngt ålderdoml.) andel, lott; jfr DEL V 1. Få mich then parten aff äghodelarna som mich tilkommer. Luk. 15: 12 (NT 1526). Vpbödz Kierstinn Hindrichz parth i m[ester] Hendrichz jordh 1 gångin. SkrGbgJub. 6: 212 (1590). Besättningen har .. andel i fångsten ... Kaptenen hade därvid 12 mans part. Quennerstedt StrSkr. 2: 7 (1867, 1919). Jag kände strax, att det var orätt, och här har jag spart min part (av det undansmusslade beloppet). Lo-Johansson Stat. 1: 217 (1936). — jfr AN-, ARV-, BRORS-, LEJON-, MASUGNS-, MÖDERNES-, SKEPPS-PART m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. ngns himmelska part, ngns ”arvedel” i himmelen; jfr DEL V 2 a α. OxBr. 10: 318 (1631). jfr HIMMELS-PART.
b) i oeg. l. bildl. anv. (jfr 13): andel (av ngt). Holland, som .. mot Frankrike genomkämpade sin part af det europeiska krig, hvari äfven Sverige .. var .. inveckladt. Atterbom Minnest. 1: 281 (1848). Anholm Gog 99 (1895).
6) (bygdemålsfärgat på Gotl.) om förh. på Gotl.: (självständig) gård (som uppkommit gm delning av ett äldre helt hemman), hemmansdel; jfr PART-KLYVNING. Fatab. 1910, s. 60. Rig 1934, s. 113. — jfr GÅRDS-PART.
B.
7) om var särskild av två (l. flera) personer l. grupper av personer mellan vilka det råder en viss gemenskap resp. ett visst motsatsförhållande, som i ett l. annat sammanhang l. avseende förknippar personerna osv. med varandra.
a) om personer osv. som gemensamt deltaga l. deltagit i ngt l. som ha en viss intressegemenskap med avs. på ngt, utan utpräglad tanke på motsatsförhållande mellan dem; särsk. om personer som underhandla(t) om l. ingå(tt) fördrag med varandra; stundom liktydigt med: deltagare l. partner resp. intressent l. kontrahent. G1R 1: 261 (1524). Ryssland .. kunde beräknas såsom en sannolikt blifvande tredje part i det Österrikiskt-Spanska förbundet. 2SAH 55: 222 (1878). Man nämnde inte blott Jonas' utan även den kvinnliga partens namn. Siwertz JoDr. 340 (1928; i fråga om en kärleksförbindelse).
b) om personer osv. som (på var sin sida) äro engagerade i en tvist, strid, konflikt, lönetvist, ett krig o. d.; jfr c. OPetri Kr. 2 (c. 1540). Hur ofta har jag icke hört dispyter, i hvilka ena parten påstod korpen vara hvit och andra parten påstod korpen vara svart. Palmær Eldbr. 66 (1834). Slaget vid Svarterå .. var en sådan drabbning, der båda parterna tillskrefvo sig segern. 2SAH 51: 193 (1875). Hellström Malmros 52 (1931). — jfr KONTRA-, MOT-, VEDER-PART.
c) [specialfall av b] jur. om (fysisk l. juridisk) person som är kärande resp. svarande i rättegångsmål. Parterna fingo avträda. OPetri 4: 305 (c. 1540). CivInstr. 181 (1695). Parterna i ett brottmål äro å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å den andra sidan den tilltalade. FörslRättegB 1938, 2: 29. Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han (osv.). SFS 1942, s. 1815. — jfr KLAGANDE-, KONTRA-, KÄRANDE-, MED-, MOT-, SVARANDE-, VEDER-PART, m. fl.
d) i abstraktare anv., i uttr. som beteckna att ngn har den ställning som utmärker en part (i bet. a, b l. c) o. en däremot svarande (”partisk”) inställning; oftast med anslutning till c, särsk. i (det ofta bildl. använda) uttr. (vara) part i målet. Effter the våre domare vare skulle, som parter äre. RA I. 1: 564 (1547). Ehuru vi äro parter i målet och tala för vår egen sak, då vi påstå, att (osv.). Rydberg Varia 103 (1889, 1894).
C. i vissa bildl., abstr. bet., i sht i stående uttr. o. prep.-förb. (jfr 5 b, 7 d).
8) [av fr. à part] (†) i uttr. à l. a part.
a) separat, för sig; jfr APART 1 a. Rudbeck Bref 318 (1687). Tagh Ägge-hwijtorne à part, och rör dem att dhe blifwa wäl i skum. Rålamb 14: 129 (1690). Roberg Beynon 55 (1697, 1727).
9) (†) sak, ting, ”stycke”; avseende, hänseende; del (se d. o. III); äv. i uttr. båda l. bägge parterna, båda delarna. (Det var icke möjligt för oss) beggie parterne göre, vtrusta sligh en wellig skiipzflotta, och holle thet Skåneska Läger wiidh magt. G1R 11: 23 (1536). KOF 1: 192 (1575: både parternar). Phrygius HimLif. 88 (1615).
10) (†) i uttr. svara ngns part, svara för ngn l. vad som ankommer på ngn; jfr anm. sp. 327. Effter iagh nu bijdt haffuer, och the kunna intet tala .. wil iagh doch swara min part. Job 32: 17 (Bib. 1541). Swedberg Lefv. 417 (1729).
11) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) i uttr. jag för min resp. han för sin part, jag för min resp. han för sin del; jfr DEL V 3 a. CupVen. A 7 b (1669). För min part ämnar jag bli så snål som mina naturgåfvor tillåta. Geijer Brev 269 (1833).
12) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) i sådana uttr. som på l. å ngns part, på ngns sida, för ngns del; på l. å båda l. bägge l. ömse parter(na), på båda sidor, för båda parternas del l. vidkommande; på var parten, på vardera sidan. Wij achte icke att haffue them som haffua varet på bispens parth vtj fforbundt med oss. G1R 4: 341 (1527). Beropa de sigh på både parthernne på wittne. SkrGbgJub. 6: 202 (1590). At på hwar Parten skulle wara Ellefwa (personer). Schroderus Os. III. 1: 228 (1635). Den å ömse parterne upgifne och erkände Rågången. VDAkt. 1784, nr 314.
13) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) betecknande deltagande i l. delaktighet av ngt o. d.; jfr 5 b.
a) i uttr. hava l. taga part (ut)i ngt, ha l. ta del i ngt; ta parti för l. ansluta sig till ngt; jfr DEL V 2 b, c β, γ, δ. (Många tro) at the Spanier, och til äfwentyrs Drottningen sielff ther vthi (dvs. i mordet på Henrik IV i Frankrike) sin part hade. Brask Pufendorf Hist. 234 (1680). Andra, som förr ingen part i klagan tagit hafwa. Schück VittA 2: 203 (i handl. fr. 1682). RARP 14: 228 (1682). SvBrIt. 2: 23 (1690).
b) (enst.) i uttr. hava part med ngn, ha gemenskap med ngn l. ha med ngn att göra l. dyl.; jfr DEL V 2 c α. Gack ifrån oss skynda tigh snart / Medh oss hafwer tu ingen part. Brasck Apg. E 3 e (1648).
14) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] (†) i uttr. som beteckna att ngn lämnar l. begär underrättelse l. meddelande l. att ngn får l. tager l. har kännedom om ngt, t. ex. giva (ngn) resp. få part av l. om ngt, meddela l. lämna (ngn) resp. erhålla l. bekomma l. taga l. begära part av ngt; jfr DEL V 2 c ζ. Her Axell Lillie haffver giffvit Hennes Kongl. May:tt part om samma tractat. OxBr. 8: 524 (1645). HdlCollMed. 20/7 1696 (: meddela). Wore något särdeles nytt, önskade iag få part der aff. VDR 1699, s. 89. Därs. 1705, s. 724 (: taga). 2RA 3: 1182 (1734: bekomma). Att som Consistorium här begiärt part af dylika skriffter innan de utgifvas, så (osv.). Benzelstierna Cens. 254 (1744). KalmDP 1760, s. 45 (: lemna). Möller (1807).
Anm. Den lat. pluralformen partes användes förr ofta o. ännu ngn gg i bet.: del, andel; vad ngn har att uträtta vid ett visst tillfälle, åliggande, värv, funktion, roll o. d. En ömkelig Präst, som emot sin vilja blir utnämd, at ha Partes i et Prästemöte, kan ha bäfvande Invänningar. Dalin Arg. 1: 167 (1733, 1754). Uttala sin mening .. om huru .. (kören, kapellet o. aktörerna) vid någon viss (opera-)föreställning skött sina partes. VL 1897, nr 31, s. 2. SvUppslB (1934).
Ssgr: A: PART-DELA, se d. o. —
-FÖRHANDLING, se C. —
(5) -HAVARE. [jfr dan. o. nor. parthaver] (om ä. förh.) delägare, andelsägare. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 160 (1915). —
(6) -KLYVNING. kam. om ä. förh. på Gotl.: klyvning l. delning av ett hemman i hemmansdelar (självständiga gårdar, ”parter”). GotlArk. 1932, s. 29. —
(2) -LAST. [jfr dan. o. nor. partladning] sjöt., handel. last som endast utgör en del av ett fartygs last. GHT 1935, nr 47, s. 12. —
(5) -REDARE. [jfr dan. o. nor. partreder] (i fackspr.) delägare i ett partrederi. Lang FinlSjör. 1: 218 (1890). —
(5) -REDERI. [jfr dan. o. nor. partrederi] (i fackspr.) rederi som bildas av ett antal personer som gemensamt äga ett fartyg o. för vilket gäller den bestämmelsen att varje delägare äger en viss (i bråkdelar av det hela uttryckt) lott av fartyget o. har ett personligt ekonomiskt ansvar för sin andel (men icke för de övriga andelarna). Lang FinlSjör. 1: 217 (1890). SFS 1942, s. 2201. —
(4) -RÄKNING. [jfr d. partregning] mat. viss, äldre metod för räkning, varvid man uppdelade ett tal som representerade en lägre sort i delar som var för sig gm enkla bråk kunde uttryckas i en högre sort, ”praxis italica”. Kjellin Arithm. 112 (1816). Verd. 1890, s. 62.
Ssg: parträknings-lära, r. l. f. (förr) mat. Parträkningslära. Hultgren (1845; boktitel). —
-STÄLLNING, se C.
B (†): (4) PARTE-TAL. [fsv. partetal (SthmTb. 1: 37 (1475)); jfr mlt. parttal(e), proportion] kvottal. Bergv. 2: 258 (1741).
C (i allm. till 7 c; jur.): (7) PARTS-AVTAL ~02, äv. ~20. avtal mellan berörda parter. DN(B) 1947, nr 18, s. 4. —
-ED, r. l. m. [jfr dan. o. nor. partsed] ed som avlägges av part (t. ex. värjemålsed); motsatt: vittnesed. Afzelius PartEd 12 (1879). —
-FÖRHANDLING. (part- 1885—1904. parts- 1905 osv.) domstolsförhandling vari parterna i målet deltaga. NordT 1885, s. 249. —
-HABIL. som är rättsligt kapabel att fungera ss. part i rättegångsmål. Kallenberg CivPr. 1: 543 (1922).
-RÄTTIGHET~002 l. ~200. rättighet som enligt rättegångsordningen tillkommer part i rättstvist. NordT 1892, s. 397. —
-STÄLLNING. (part- 1907. parts- 1895 osv.) om den juridiska ställning som tillkommer part i rättstvist. Skarstedt Straffpr. 28 (1895). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content