SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LINA li3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (2Sam. 17: 13 (Bib. 1541) osv.) ((†) -ar ArkliR 1562: 12 (1562); -er G1R 24: 14 (1553), Bolinus Dagb. 31 (1668)).
Ordformer
(lin- (liin-, lij(h)n- o. d.) 1541 osv. li(j)ni(j)- 1556 (: Wijnde lijnija)1715 (: linie-danssare))
Etymologi
[fsv. lina; jfr d. line, isl. lína, mnt. līne (varav t. lien), fht. līne (varav t. leine), feng. līne (varav eng. line); av ett germ. līniōn, eg.: föremål förfärdigat av lin (se LIN). — Jfr LINAR]
(långt) rep; numera vanl. (i sht i fackspr.) om rep smäckrare än en tross (o. grövre än ett snöre); smäcker tross; jfr KABEL, TROSS. 2Sam. 17: 13 (Bib. 1541). I (vissa brunnar) .. hafwa the en winder och långa liner at up winna (vattnet med). Bolinus Dagb. 31 (1668). Linor för klädtorkning. Hagdahl DBäst. 80 (1885). Hägg Flagga 21 (1937; till flaggstång). — jfr ANKAR-, BALLONG-, BOGSER-, BRUNNS-, BÄNDSEL-, DRAGG-, FLAGG-, GARN-, HAMP-, HISS-, HÄSSJE-, JAG-, JÄRN-, KLÄD-, METALLTRÅDS-, SEXGARNS-, SLÄP-, SORT-, STÅL-LINA m. fl. — särsk.
a) sjöt. om lina använd vid djuplodning l. loggning, lodlina resp. logglina. Med 75 famnars lina räckte vi nu grund. Landell Bligh 37 (1795). Pettersson Nav. 68 (1853). Hägg Flottan 72 (1904). — jfr LOD-, LOGG-LINA.
b) bärgv. om lina avsedd för bärguppfordring i gruva m. m., gruvlina; i sht ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för ngn av dessa. Platt lina, sammanfogad av ett antal i bredd vid varandra hopfästa vanliga (runda) linor (förr äv. kättingar), bandlina. G1R 24: 14 (1553). Hiärne Berghl. 442 (1687). Malmfält, der Lina ännu ej varit brukad. PH 6: 4674 (1757). NoraskogArk. 6: 9 (1768). Wetterdal Grufbr. 268 (1878). — jfr BAND-, GRUV-, PLATT-LINA.
c) fisk. om olika slag av till fiskredskap hörande linor; rev; särsk. dels om lina med vilken not drages (jfr DRAG-LINA 1), dels (på västkusten o. i fackspr.) om till backa (se BACKA, sbst.1) hörande lina; äv. oeg., om backa. PH 6: 3871 (1755; till not). Ekström AfhFiska 112 (1845; till backa). (Större silverfisk) fångas .. på handsnöre eller lina (backa). Nilsson Fauna 4: 473 (1853). — jfr BACK-, BANK-, DRAG-, DÖRJ-, FISK-, NOT-, TÅG-LINA m. fl.
d) i sht hippol. om lina, särsk. använd vid motionering o. viss dressyr av hästar (varvid den vid linans ena ända bundna hästen får löpa rundt en person som håller i linans andra ända). Låta en häst löpa i, förr äv. på lina l. linan, förr äv. springa lina. Lät (dvs. låt) honom (dvs. hästen) löpa på linan (så blir han svettig). Broocman Hush. 3: 28 (1736). Låta en häst springa lina. Tigerhielm 36 (1867). RidI 1914, s. 13.
e) om lina varmed (häst)fordon o. d. drages; draglina (se DRAG-LINA 2). SkeppsgR 1545. Holmberg Artill. 3: 116 (1883). 2NF 25: 14 (1916). — jfr ANSPANNS-, DRAG-, MELLAN-, STÅNG-LINA m. fl.
f) gymn. vid innertaket l. på vägg omedelbart under taket (i en gymnastiksal l. dyl.) fastgjord lina avsedd för gymnastiska övningar. Äntring på lutande stege, med nedgång på lina. IGymnInf. 1872, s. 47. Wide MedGymn. 7 (1895). jfr: Sjömän måste .. äntra på linor. Ling Regl. 7 (1836). — jfr BÅG-, HÄNG-, KNUT-, LOD-, SLAG-, STAG-, VOLT-LINA m. fl.
g) om mellan två fästpunkter utspänd lina avsedd till balansgång o. liknande konststycken (utförda av lindansare). Styv, slak lina, om hårdt resp. löst spänd dylik lina. Gå, dansa på lina, förr äv. gå på linor. Then som wil gå på lijnor, .. han faller snarliga. Balck Ridd. D 5 b (1599). Lindantsaren Spinacuta, som på styfva linan förnöjde dem med sina allra konstigaste språng. Tersmeden Mem. 5: 241 (1784). I London dansade på lina Herr Blondin. SöndN 1862, nr 1, s. 1. — jfr DANS-LINA. — särsk. (ngt vard.) bildl., i sådana uttr. som visa sig på styva linan o. d., visa prov på sin färdighet (i ngt visst avseende). Det kommer an på, at gå jämt på den styfva linan. Porthan BrCalonius 228 (1795). Eskortens ryttare visa sig på styfva linan och utföra alla möjliga halsbrytande evolutioner till häst. Hedin Indien 1: 193 (1910). SvD(A) 1933, nr 353, s. 22.
h) (i fackspr.) om ändlös (hamp- l. bomulls)lina som användes vid mekanisk kraftöverföring; äv. oeg., om för dylikt ändamål använd rem; äv. i uttr. ändlös lina. JernkA 1872, s. 72. Därs. 1892, s. 215. Ambrosiani DokumPprsbr. 372 (1923; om rem). — jfr DRIV-, TRANSMISSIONS-LINA.
i) (i vissa trakter) om hopprep. Bååth-Holmberg FlickDagb. 272 (i handl. fr. 1809).
j) [jfr d. løbe linen ud, eng. to run out one's line l. to get to the end of one's line; trol. eg. i fråga om fiske med lina, då fisken drar ut hela linan (reven) för att komma lös] (ngt vard.) i det bildl. uttr. löpa linan ut l. dyl. (halsstarrigt, envist, utan betänkande) gå till den yttersta gränsen för det möjliga; rasa ut; stundom äv. övergående i bet.: passera alla stadier (i en utvecklingsserie l. dyl.), gå igenom hela ”skalan”; äv. med saksubj. PedT 1890, s. 451. SvD(A) 1935, nr 252, s. 5.
k) [fsv. dragha ena lino; efter mnt. eine line tēn, hålla tillhopa, vara eniga; eg. i fråga om att draga ett fordon (jfr e)?] (†) i det bildl. uttr. draga en lina l. med l. om l. över en lina, om två (l. flera) personer: vara överens, vara eniga; äv. draga över en lina med ngn, vara överens med ngn. Icke dragha heller thesse alle (som ogilla tillbedjandet av sakramenten) medh eenne lino. LPetri DialNattw. G 5 a (1562). RA I. 2: 264 (1568: om). AAAngermannus Tillegn. A 5 b (1587: offuer). Att R(atzewill) och Försten af Curlandh draga en lina och soge bodhe gerna fredh. OxBr. 5: 371 (1625).
Ssgr: A: LIN-BANA, r. l. f. i sht tekn. transportanläggning med kraftöverföring medelst draglina; hängbana (se HÄNG-BANA); kabelbana; luftbana. JernkA 1879, s. 477. TT 1899, Byggn. s. 96.
-BORR. bärgv. för borrning använd borrapparat, vars borr utgöres av en vid en borrlina hängande tung, i nedre ändan med borrskär försedd borrstång (vilken vid borrning omväxlande hissas upp o. släppes ned). TT 1873, s. 268. SvGeolU Ca 6: 102 (1915).
-BORRNING. bärgv. jfr -BORR. Wetterdal Grufbr. 111 (1878). SvUppslB 7: 492 (1931).
-BÄRARE, r. l. m. tekn. om stöd l. fäste för (längre) lina till linbana o. d. Juhlin-Dannfelt 440 (1886).
(g) -DANS. om balansgång på lina; jfr DANS 7; äv. bildl. 2SAH 2: 289 (1802).
(g) -DANSARE. (lin- 1708 osv. line- 16351729) person som (vid cirkusföreställning o. d.) giver uppvisning i en högt uppdriven konst att gå på lina. Schroderus Os. 2: 373 (1635). Linder Tid. 133 (1924).
Ssg (i sht förr): lindansar(e)-stång. balanserstång (se d. o. 3). Serenius (1734; under pole). Schultze Ordb. 5058 (c. 1755).
(g) -DANSERI1004 l. 3~002. (numera bl. tillf.) dansande på lina; konst(en) att dansa på lina. Tessin Bref 2: 353 (1755). Östergren (1931).
(g) -DANSERSKA. jfr -DANSARE. Dalin (1853).
(g) -DANSNING. (lin- 1805 osv. line- 1669) (numera föga br.) lindans. Risingh KiöpH 96 (1669). SFS 1868, nr 22, s. 7. Hirn Barnlek 321 (1916).
-DRAGNING. i sht bärgv. om transport av malm på horisontal l. svagt lutande bana i vagnar till vilka kraftöverföringen sker medelst (en vanl. ändlös) lina. TT 1897, M. s. 51. Erdmann SvGeolU Ca 6: 243 (1915).
-DRIFT. särsk.
1) tekn. kraftöverföring medelst transmissionslina; jfr LINA h. Elfving Starkstr. 100 (1909).
2) (i fackspr.) om transportmedels framförande på linbana medelst draglina. 2UB 9: 189 (1905).
(d) -FÖRARE. i sht hippol. person som vid linlöpning för linan. Wrangel HbHästv. 366 (1885).
-GODS. [jfr (n)t. liengut] sjöt. sammanfattande beteckning för (ett fartyg tillhörande) smäckert tågvirke, ss. logglina, märling, hysing o. d.; jfr GODS 4. Röding SD 56 (1798). Ström MinnB 6 (c. 1865).
-GÅNG; pl. -ar. (lin- 1762 osv. line- 16841750) (förr) bärgv. till b, ss. sammanfattande benämning på en uppfordringsanordning medelst gruvlina; äv. i utvidgad anv., om det utrymme i gruva som upptogs av gruvlinan med tillhörande uppfordringskärl. Wälbem:te Sterbhuss må blifwa tillhåldne lijnegångens perpendicular nederbrännande uthj (gruvan). Johansson Noraskog 3: 272 (i handl. fr. 1684). NoraskogArk. 4: 284 (1750). Dubbel lingång, om två parallella, nära intill varandra placerade ”lingångar” avsedda för omväxlande upp- o. nedforsling av uppfordringskärlet o. manövrerade medelst en hisskorg. Hülphers Dal. 42 (1762). 2NF 21: 1231 (1914: dubbel; om förh. 1730).
-HJUL. (i fackspr.) hjul varpå en transmissionslina löper l. varpå en draglina löper l. uppvindas. TT 1874, s. 170.
-HÄSSJA, sbst.2 (sbst.1 se under LIN). landt. hässja bestående av (garn)linor spända mellan lodrätt anbragta störar; jfr HÄSSJA, sbst.1 1. LAHT 1884, s. 107.
-JÄRN. (förr) stångjärn avsett för tillvärkning av ss. gruvlinor använda kättingar. JernkA 1822, s. 180. Tamm PVetA 1835, s. 33.
-KOPPLING. tekn. konkret, om anordning för hopkoppling av draglinor. TT 1894, Allm. s. 22. Därs. 1898, M. s. 67.
-KORG. (i fackspr.) till vindspel hörande (korgliknande) anordning varpå en lina uppvindas; jfr KORG 2. Polhem Invent. 28 (1729).
-LEDNING. (i fackspr.) anordning för överföring av mekaniskt arbete längre vägsträckor medelst linor löpande över transmissionshjul l. dyl.; äv. i inskränktare anv., om lina använd vid dylik kraftöverföring. JernkA 1862, 2: 58. SvRike I. 1: 108 (1899).
-LÅS. tekn. om anordning varmed linor hopskarvas med varandra, linkoppling; äv. (i sht bärgv.) om anordning varmed en linkorg l. dyl. förbindes med en gruvlina. JernkA 1863, s. 46. Wetterdal Grufbr. 270 (1878).
(d) -LÖPNING. hippol. dressyr l. motionering av häst i lina. Dalin (1853).
-PART. (i fackspr.)
1) viss del av lina; särsk. i fråga om drag- resp. bärlina vid hängbana. TT 1872, s. 266. TSjöv. 1900, s. 347.
2) om var särskild av de av garn l. metalltråd hopspunna strängar varav en lina består, part, dukt. SFS 1919, s. 367.
-SKIVA, r. l. f. [jfr t. seilscheibe] (i fackspr.) med (flera) spår försett (större) hjul användt vid arbetsöverföring medelst transmissionslinor; äv. om (större) spårförsett hjul användt som stöd för därpå löpande draglina. JernkA 1847, s. 34. TT 1872, s. 287 (till draglina).
-SLAGARE. (lin- c. 17551904. line- 1540) (numera mindre br.) repslagare. G1R 13: 179 (1540). PT 1904, nr 303 A, s. 3.
-SLAGERI 1004. om värksamheten att tillvärka (järn- l. ståltråds)linor; äv. konkret, om lokal (värkstad, fabrik) där linor tillvärkas. JernkA 1885, s. 439 (konkret). TT 1889, s. 182.
-STOCK. (förr) bärgv. om den del av en handvind l. ett vindspel varpå gruvlinan uppvindas. Rinman 1: 790 (1788). JernkA 1829, Bih. s. 250.
-TRANSMISSION. (i fackspr.) särsk. konkret, om anläggning för kraftöverföring medelst transmissionslina. JernkA 1888, s. 62.
-TRISSA, r. l. f. (i fackspr.) mindre linskiva. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 70.
-TRUMMA, r. l. f. (i fackspr.) cylinderformig linkorg. JernkA 1884, s. 193.
-TRÅD. särsk. om metalltråd för tillvärkning av linor. JernkA 1888, s. 8.
B (†): LINE-DANSARE, -DANSNING, -GÅNG, se A.
-KEDJA, r. l. f. kedja använd ss. gruvlina? Linekädior 2 sty. InventTuna 12/3 1610.
-SLAGARE, se A.
Spoiler title
Spoiler content