publicerad: 1953
PINNE pin3e2, r. l. m.; best. -en, äv. vard., dels (utom i södra Sv.) i alla bet., dels (äv. i södra Sv.) i bet. 1 a λ, 2 b pinn pin4; äv. (numera nästan bl. i Finl.) PINNA pin3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er TullbSthm 17/6 1569; Därs. 12/8 1584); äv. (numera bl. ngn gg, i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) PINN pin4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(pijn- 1696 (: pijnsten). pinn, sg. obest. 1901 (i vers). pinn (pin), sg. best. 1691 osv. pinna 1552—1902 (Finl.). pinne 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. pinne (pynne) (GU C 20 1: 549), sv. dial. pinne, ping(e); jfr d. pind, nor. pinn(e), isl. pinni, mlt. pin, pinne, holl. pin, t. pinn, pinne, eng. pin; av omtvistat urspr.]
1) stavformigt, jämförelsevis smalt o. kort föremål av trä (ngn gg av annat material, t. ex. av järn), med l. utan spets; dels om ett dylikt föremål som särskilt bearbetats o. avpassats för en viss användning (ofta i l. elliptiskt för ssg med förled som anger l. antyder användningen; se särsk. under a), dels om ett (avbrutet l. avhugget) stycke av en tunn gren l. kvist o. d. VarRerV 25 (1538). Pinne som settes igenom axselen vthan för hiwls naffuet. VarRerV 29 b (1579). Et Tält af Buldan med tilbehörige Järnbeslagne stänger och Pinnar. PH 1: 778 (1729). Skatans af ris och pinnar konstigt sammansatta bo. LbFolksk. 149 (1868). Hallström Händ. 21 (1927). — jfr AXEL-, BLOM-, DRILL-, HJUL-, HÄCKEL-, ISOLATOR-, JÄRN-, KORV-, KRYSS-, LADD-, LIM-, MODELLER-, NAMN-, NICK-, PEK-, PLANTER-, SEL-, SPOL-, SVARV-, TRÄ-, TÄLT-, VISP-PINNE m. fl. — särsk.
a) om dylikt föremål i vissa speciella anv.
α) om trumpinne. BoupptSthm 28/7 1688. Bellman (BellmS) 1: 80 (c. 1772, 1790). Heidenstam Karol. 2: 208 (1898).
β) om taktpinne. Det är förklarligt också att en skön komposition .. skall taga sig väl ut, då Reissiger för pinnen. Wennerberg Bref 2: 29 (1851). Sjöberg Kvart. 694 (1924).
ζ) om pinne som sättes in i en enklare låsanordning för att hålla en dörr l. ett lock tillstängd (tillstängt) l. låst; jfr SPRINT, TAPP. Wollimhaus Ind. (1652). Dreng otte sig utom dören Sprang, / så satte han för döran 1. pinne. Visb. 3: 395 (c. 1700). Sahlstedt (1757). jfr BYTT-PINNE.
η) om sittpinne för fågel (i en fågelbur, på en fågelholk, i ett hönshus o. d.). I taket på sin pinne i bur / Ren Krögarns hämpling quittra. Bellman (BellmS) 1: 105 (c. 1775, 1790). (Tomten) Går till hönsen, der tuppen står / stolt på sin högste pinne. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882).
ϑ) om harv- l. räfspinne (av järn l. trä); jfr TINNE. Linné Gothl. 275 (1745). Räfsan har glesa pinnar. Lagerlöf Holg. 2: 337 (1907). LmUppslB 441 (1923). jfr BILL-, HARV-, KLÖS-, KRATT-, KULTIVATOR(S)-, RIV-, RÄFS-PINNE.
κ) (vard.) sjöt. om rorpinne l. rorkult. Rålamb 10: 24 (1691). Å .. (en modern kutter) behöfver man (vid stagvändning) blott lägga om ”pinn”, och allt sköter i öfrigt sig själft. VFl. 1912, s. 155. jfr RODER-, ROR-, STYR-PINNE.
λ) spelt. om pinne som tjänstgör ss. målpinne i vissa spel l. lekar. Gå på pinn(en), i krocket: träffa mål- (l. återvänds)pinnen. Slå pinne. Hubendick FlickLek. 12 (1879; namn på en lek). Jag träffade pinn två gånger! Krusenstjerna TonyVäx. 299 (1922; i krocket). jfr MÅL-, ÅTERVÄNDS-PINNE.
μ) (numera föga br.) skom. om stora skopliggar (klackpliggar); äv. om vissa skospikar. Eneberg Karmarsch 2: 621 (1862). Cavallin (1876). jfr SKO-PINNE.
ν) (om ä. förh.) om (pinne l. dyl., använd ss.) lott; jfr LOTT-STICKA. PKalm (1766) hos Hjelt Medicinalv. 3: 91. Fridegård Offerrök 23 (1949).
b) om avbrutna l. avskurna l. avhuggna stycken av tunna grenar, använda ss. bränsle, till kolning o. d., l. (vard.) om tunna, spinkiga vedträn l. (skämts., oeg.) om vanliga vedträn. Blanche Bild. 2: 157 (1864). Fru Klara skickade nu sin man ut på vedbacken för att samla några pinnar att lägga i spisen. Geijerstam LycklMänn. 97 (1899). Bergström Kol. 5 (1922). — jfr VED-PINNE.
c) (vard.) mer l. mindre oeg., i fråga om trädbeståndet l. vedtillgången i en skog. Weste (1807). (De gamla ståtliga skogarna ha skövlats.) Eftertanken kommer nog, när sista pinnen huggits ned. Höjer Sv. 2: 898 (1879).
d) i jämförelser; särsk.
α) i uttr. smal, styv, stel, rak, mager som en pinne o. d. Holmberg 1: 923 (1795). (Han) gick .. rak som en pinne. Engström 2Bok 76 (1909). Tallarna (i en försumpad skog) äro smala som pinnar. Sandström NatArb. 2: 36 (1910). Han blev stel som en pinne. Blomberg LandLåg. 163 (1930).
β) (mera tillf.) i uttr. brytas av som pinnar, lika lätt som torra pinnar l. stickor brytas av; jfr STICKA, sbst. Sandström NatArb. 2: 50 (1910).
γ) (vard.) i uttr. det (l. ngt) är l. förslår som en pinne i helvete(t) l. havet l. sjön l. kvarnbäcken o. d., det (l. ngt) är ”som en droppe i havet”. Weste (1807). Detta är som en pinne i qvarnbäcken. Almqvist Lad. 7 (1840). En dugtig sup till merafta, det fick vi nog, men hvart förslår det! Det var som en pinne i helvete. Knorring Torp. 1: 19 (1843). Ett småleende, en glimt i ögat (från scenen) i Konserthuset är som en pinne i hälsicket. VeckoJ 1931, nr 51, s. 28.
2) i vissa bildl. uttr.
a) [sv. dial. (Skåne) (sätta) pin för gröden (Lönqvist Bara 4 (1755)); jfr 1 a ζ] (†) i uttr. sätta pinne på gröten, ss. beteckning för att man avslutar en grötmåltid med att äta en smörgås l. dyl. Sundblad GBruk 162 (1888).
b) [jfr 1 a η] (vard.) i uttr. trilla (stundom falla l. ramla) av pinnen l. (vanl.) av pinn, falla omkull, falla till marken; äv. bildl.: falla, dö o. d. Björkman (1889). Strix 1900, nr 21, s. 2. Hon började frukta att han skulle trilla av pinn när som helst. Hellström Storm 417 (1935). Föreställningen .., att regeringen sitter och vippar och när som helst kan trilla av pinn. GHT 1940, nr 268, s. 11.
c) (vard.) i uttr. livet på en pinne, ss. beteckning för en (spännande, skojig) tillvaro, som ngn trivs utomordentligt väl med. Björnberg RimmTank. 3 (1891). Det brann (i gården) ... Å, hvad det räddades och skreks. Det var lifvet på en pinne. Falk Skolp. 146 (1903). Jag är ute när gumman min är inne, / Jag är inne när gumman min går ut / det är det som är livet på en pinne. RolfHöstrevy 1926, Jag är ute, s. 3.
d) [jfr 1 a ι] (ngt vard.) betecknande ett visst steg på en värde- l. rangskala, viss nivå l. grad l. dyl.; jfr PINN-HÅL 2. Palmær Eldbr. 231 (1851). Fru Nordenflycht hade .. nått den litterära ärans högsta pinne. Levertin Gest. 29 (1903). En finsk formans pojke, som svingat sig upp till samhällets nästhögsta pinnar. Ahrenberg Männ. 6: 45 (1914).
3) bildl., om ngt som i ett l. annat avseende jämföres med l. anse(tt)s likna en pinne (i bet. 1) l. i anv. som utvecklats ur en dylik bet.
a) om djur som gm sin form liknar en pinne.
α) zool. i uttr. vandrande pinne, insekt av familjen Phasmidæ l. familjen Bacteriidæ (med kropp som liknar en pinne l. kvist o. d.); i pl. äv. dels ss. sammanfattande namn på dessa båda familjer, dels om ordningen Phasmodea (som förutom de nämnda familjerna äv. omfattar familjen Phylliidæ, vandrande blad). UVTF 7: 25 (1874). Brehm DjurV 2: 145 (1937).
β) (skämts. l. nedsättande) om liten (mager, ynklig) fisk. Nog har jag fiskat en och annan pinne. Scholander 3: 96 (1861). Hammarström Sportfiske 126 (1925). jfr ABBORR-, FISK-, MÖRT-PINNE.
c) om (långt, smalt) föremål.
α) [jfr motsv. anv. av eng. pin] (vard.) om (en människas) ben (ofta för att beteckna dem ss. smala o. föga välformade); jfr PÅK; särsk. i uttr. röra på pinnarna, ”sätta fart på benen”. Arkadius Pakkala 42 (1895). Kära barn, var du glad, att du har ett par bastanta ben att stå på och inte så'na där pinnar som Almas. Humble Hemm. 33 (1903). Labba nu på! Rör på pinnarna! Bergman LBrenn. 80 (1928). jfr: Ditt ben en pinne är mot denna lägg. Hagberg Shaksp. 4: 371 (1848).
β) [jfr t. pinne, eng. pin-feather samt PÄNNA] (†) om outvecklad fjäder hos fågel. Ack! jag evige gåsunge! ..; aldrig vilja pinnarna vexa ut till fjädrar. Thomander TankLöj. 73 (1827). jfr BLOD-PINNE.
γ) (vard.) om cigarr l. cigarrett. NNisse 1892, nr 18, s. 7. En poliskonstapel (blossade) på en lång, korpsvart, stinkande pinne. Engström 1Bok 133 (1905). Jensen Goldschmidt Mex. 81 (1926). jfr GIFT-, RÖK-, STINK-PINNE.
ε) (i skildring av ä. förh.) om pinnliknande karamell; i ssgn SOCKER-PINNE l. elliptiskt därför. Wägner ÅsaH 8 (1918).
d) (i skolspr. i vissa trakter, vard.) skriftlig anteckning (eg. ett rakt streck i anmärkningsboken l. dyl.) innebärande en anmärkning mot en elev. Engström Lif 29 (1903, 1907). Fogelqvist Minn. 52 (1930).
e) [sannol. urspr. med tanke på att man höll räkning på dagarna gm att rita ett streck på ngt l. gm att taga bort en tagg på en kam för varje dag] (vard., i sht i militärslang) dag. Fyra pinnar muck, dvs. fyra dagar kvar till utryckningen från militärtjänsten. ”Tio pinnar i kroken” (dvs. arresten) dömdes ut. DN(B) 1937, nr 262, s. 4. Fridegård ÄrHjält. 50 (1938).
f) (vard.) om viktig, betydande person l. om person som uppträder ss. en sådan. En gammal präst, som var en djäkla pinne i byn. Cavallin Kipling Kung 41 (1897). — jfr STYR-, STÖTTE-PINNE.
g) [jfr motsv. anv. i nor.; möjl. urspr. med tanke på pinnar som förr användes för att markera, hur mycket var o. en fick dricka ur ett större, gemensamt dryckeskärl (jfr dels eng. pin l. peg, om dylika pinnar, dels eng. peg, drink)] (vard.) om drink av spritdryck; numera i sht om grogg (särsk. i ssgn VISKY-PINNE), i sht förr äv. om annan drink: snaps, sup, glas. VexjöLT 1841, nr 4, s. 2. Jag tror vi ta oss en liten pinne tillsammans — hör hit — tre supar med tilltugg. Blanche Tafl. 2: 106 (1845, 1856). En pinne portvin. Schöldström Kik. 62 (1890).
h) [jfr 2 a] om ostbit l. ostsmörgås som man tar ss. avslutning på en måltid; i den vard. ssgn ostpinne.
4) [jfr motsv. anv. i eng.] spets, topp o. d.; ss. förled i ssgr.
Ssgr (i allm. till 1): A: PINN-BAND. (i vissa trakter o. vävn.) ett slags band tillvärkade i språngningsteknik (med hjälp av pinnar). Fatab. 1915, s. 214.
-BORR. [jfr d. pindebor] (i fackspr.) ett slags borr (för borrning i trä, särsk. i träets längdriktning) vars skär antingen liknar spetsen av ett skedblad l. utgöres av en skärande tand; jfr navare. Stål Byggn. 1: 152 (1834). BonnierKL (1926). —
-BRÄDE. (förr) sjöt. bräde besatt med pinnar, med uppgift att vid sjögång hålla bordsservisen (tallrikar o. d.) på dess plats; jfr slinger-bord. Quennerstedt Resa 202 (1867). —
-BULT. [jfr d. pind(e)bolt] tekn. en i båda ändar gängad metallbult (använd för sammansättning av maskindelar o. d.). JernkA 1879, s. 134. Nerén (1930). —
-DELAD, äv. -DELT, p. adj. (numera föga br.) bot. om (pardelat) blad: vars flikar äro så djupa att bladet nästan liknar ett parbladigt blad. Hartman Fl. XVII (1820). Holzhausen AnnVäxt. 156 (1933). —
-DRIV. tekn., urmak. driv bestående av runda stavar l. stift insatta (i en cirkel) mellan två skivor l. bottnar. Almroth Karmarsch 654 (1839). Dædalus 1938, s. 67. —
-GRENIG. (†) bot. om svamp, mossa o. d.: pargrenig l. tvåsidigt grenig, med mer l. mindre pinnliknande grenar. VetAH 1814, s. 229. BotN 1856, s. 124. —
(1 a ϑ) -HARV. lant. harv med vanliga (i allm. raka) pinnar (utan billar o. d.); motsatt t. ex.: fjäder-, klös-, tallriksharv. VetAH 1782, s. 246. Levander DalBondek. 1: 384 (1943). —
-HJUL. [jfr eng. pin-wheel] om (på olika sätt konstruerade) drivhjul med pinnar som ha samma funktion som kuggarna i ett kugghjul. Kræmer Span. 113 (1860). 2NF 24: 50 (1916). —
-HORK. (i vissa trakter) abborrfisken gärs (med kraftigt markerade fenstrålar). Cederström Fiskodl. 257 (1857). LfF 1905, s. 35. —
(3 l. 4) -HOSA. [jfr d. pindhose] (bygdemålsfärgat i vissa trakter o. veter.) i sg. o. pl.: benämning på en muggliknande sjukdom som angriper hästens ben, varvid benen (ofta) svullna upp o. håret på benen klibbas ihop till stripiga tottar (som ansetts likna pinnar l. taggar); jfr pigg-hosa, spritt, sbst. Florman Abildgaard 45 (1792). Bohm Husdj. 180 (1902). —
-HUS.
1) [jfr d. pindehus] (vard.) till 1, 3: hus som är uppfört av spinkigt timmer l. klent material, osolitt, dåligt hus. Lundquist Jensen HimmH 238 (1907).
2) skogsv. till 1 b: med gärdsel avstängd fyrkant som användes för uppläggning av pinnved o. för ungefärlig uppskattning av dess kvantitet. Haller o. Julius 253 (1908). —
-HÅL, n. (pinn- 1789 osv. pinne- 1752) [jfr eng. pin-hole]
1) hål som är avsett att däri sätta in (l. ned) en pinne. Brauner Åker 162 (1752). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 53.
2) (ngt vard.) till 1 a ι, bildl., betecknande ett visst steg på en värde- l. rangskala, viss nivå l. grad l. dyl.; jfr pinne 2 d. På den sociala stegen stod (stathustrun) ett pinnhål längre ned än torparens hustru. SvFmT 9: 33 (1894). Siwertz Förtr. 37 (1945). —
-HÄCK. (pinn- 1927 osv. pinna- 1935. pinne- 1879) (i sht förr) vagnshäck av (runda) pinnar; äv. om vagn med dylik vagnshäck, häckvagn. Stolt Minn. 36 (1879). Moberg Sedebetyg 169 (1935). —
-HÄNGE. [jfr d. pindhængsel, eng. pin-hinge] snick. ett slags dolda gångjärn, använda i fönster l. i dörrar till bokskåp l. till byfféer o. d. VaruhbTulltaxa 1: 433 (1931). HantvB I. 2: 288 (1934).
Ssg: pinnhängs-huvud. (enst.) om tappen på ett pinnhänge. Palmstedt Res. 76 (1779; bet. icke fullt säker). —
(4) -HÄTTA, r. l. f. (pinn- 1863 osv. pinna- 1941) [jfr nor. pinnhue] (numera bl. tillf., i skildring av ä. förh.) = -mössa. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 122 (1863). Moberg Rid 298 (1941). —
(4) -HÖFTAD, p. adj. (numera föga br.) i fråga om djur (särsk. häst): som har skarpa o. kraftigt utstående höftknölar. Pinnhöftat kors (hos häst). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 20 (1836). Lewenhaupt Pyren. 226 (1914). —
-KAMP, r. l. m. (i sht förr) idrottslek med två deltagare, som går ut på att den ene deltagaren skall från den andre erövra en pinne som denne håller l. tvinga honom att släppa den. Lundell (1893). IdrFinl. 1: 121 (1904). —
-KAPELL. (förr) mil. kapell (se kapell, sbst.2 1) försett med dubb som passar i fänghålets mynning. Tigerhielm 14 (1867). 2NF 13: 837 (1910). —
-KOMPASS. [jfr d. pindekompas, t. pinnekompass] (förr) sjöt. ett slags kompasskiva av trä varpå de styrda bidevindskurserna varje halvtimme markerades gm att man satte in pinnar i hål på kompasstrecken, varefter den generella kursen kunde beräknas. Hauswolff Nav. 319 (1756). Ymer 1930, s. 65. —
-LIK, adj. —
-MÖBEL. möbel med rygg- o. sidostöd (o. ben) av oklädda (i allm. runda, svarvade) pinnar; äv. (ngt nedsättande) allmännare, om enkla, spinkigt gjorda möbler; jfr -soffa, -stol. TT 1900, Byggn. s. 71. Helvita pinnmöbler. Vallgren ABCBok 133 (1917). jfr Strindberg SvFolk. 1: 212 (1881; om möbel av en äldre typ, med pinnarna i ryggstödet osv. fogade tätt intill varandra). —
(4) -MÖSSA. (numera bl. tillf., i skildring av ä. förh.) spetsig mössa, toppmössa. VetAH 1767, s. 155. Engström Öl. 215 (1903). —
-PALISSAD. (förr) mil. palissad bildad av stänger med järnspets l. ”svinfjädrar”. Lefrén Förel. 1: 229 (1818). KrigVAT 1855, s. 594. —
(1 b) -SKOG. (pinn- 1950. pinne- 1734, 1754) (vard.) om dålig skog med spinkiga träd o. d. Dalin Arg. 2: 163 (1734, 1754). Hedberg Häx. 7 (1950). —
-SKRINDA. (i sht förr) jfr -vagn. DA 1793, nr 2, s. 4. ”Det drar” — sa' bonden åkte i pinnskrindan. Holmström Sa' han 19 (1876). —
(1 a ϑ) -SLADD. lant. sladd(harv) med vanliga, raka pinnar (i den bakre balken); motsatt: slätsladd; jfr -harv. Arrhenius Jordbr. 3: 369 (1861). SvUppslB 25: 265 (1935). —
-SO. (pinn- 1843 osv. pinna- 1948) [jfr sv. dial. pingso, d. pindso] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) (eg. hona av) igelkott; jfr -sugga samt pinnsvin. Holmberg Bohusl. 2: 28 (1843). ”Ullen är god”, sa Skam, när han klippte pinnsoen. FoF 1920, s. 150 (fr. Halland). —
-SOFFA. [jfr nor. pinnesofa] soffa med ryggstöd (o. sidostöd) av oklädda (ofta runda, svarvade) pinnar. DA 1824, nr 167, Bih. s. 1. Martinson OsynlÄlsk. 109 (1943). —
-SPETS.
(jfr 3 b) -STAGG. (†) bot. gräsarten Nardus stricta Lin., stagg. Aspegren BlekFl. 5 (1823). Lyttkens Ogräs 88 (1885). —
(3) -STEN. [jfr ä. d. pindsten] (†) om små stenar använda till att kila emellan de större stenarna i ett valv. Rudbeck Bref 351 (1696). —
-STOL. (pinn- 1840 osv. pinna- 1791) [jfr d. pindestol, nor. pinnestol]
1) enkel trästol med ryggstöd o. ben av oklädda (i allm. runda, svarvade) pinnar. VDAkt. 1791, nr 286. TurÅ 1936, s. 150.
-STOLPE. gymn. äldre gymnastikredskap bestående av en stolpe med vågräta tvärpinnar infällda i stolpens plan. Norlander LingFäktsal 38 (i handl. fr. 1842). 2SvUppslB 12: 445 (1949). —
-SVIN, se d. o. —
-SYL. [jfr mlt. pinsu(we)l, nor. pinnesyl] (†) (grov) syl varmed hål göras för pinnar l. grövre skopliggar. BoupptSthm 20/4 1650. 4GbgVSH V—VI. 4: 58 (1903). —
-SÄTE. (i sht förr) säte (särsk. vagnssäte) med ryggstöd av oklädda (i allm. runda, svarvade) pinnar. MeddSlöjdF 1889, s. 115. —
-TANDAD, p. adj. (numera föga br.) bot. parkluven. Hartman Fl. XVI (1820). ArkBot. VI. 14: 40 (1907). —
-ULKA, f. l. r. (†) fisken Cottus scorpius Lin. (med benartade, taggliknande utväxter på huvud o. gällock), rötsimpa, ulk. Linné Fauna nr 323 (1761). —
-VAGN. [jfr d. pindevogn] (i sht förr) vagn med vagnskorg vars sidor (o. gavlar) äro av oklädda (i allm. runda, svarvade) pinnar. Almqvist AmH 1: 107 (1840). 3SkånS III. 1: 39 (1894). —
(jfr 1 b) -VED. [jfr nor. pinneved] avbrutna l. upphuggna stycken av tunna grenar o. d., använda ss. ved. Tholander Ordl. (c. 1875). TSkogshush. 1876, s. 253. —
-VÄRK, n., förr äv. -VÄRKE, n. (pinn- 1881 osv. pinne- c. 1730 —c. 1740) [jfr d. pindeværk] spjälvärk sammansatt av (i allm. runda, svarvade) pinnar. Broman Glys. 2: 273 (c. 1730). Essén Brilj. 79 (1918). —
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter): PINNA-HÄCK, -HÄTTA, se A. —
(3 c ε) -KÄRING. (förr) gumma som sålde sockerpinnar. Pinnakäringarna på Backamo marknad. Wägner ÄsaH 14 (1918). —
-SO, -STOL, se A.
-HÅL, -HÄCK, -SKOG, -VÄRK, se A.
Avledn.: PINNA, v., se d. o. —
PINNIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content