publicerad: 1961
RÅ rå4, adj. -are; n. rått rot4 (3Mos. 13: 10 (Bib. 1541) osv.); sg. best. o. pl. råa (Mörk Ad. 1: 174 (1743) osv.), äv. rå (2Mos. 12: 39 (Bib. 1541: then råå deghen), GripshR 1555 (: Raa peronn), (Ekenberg o.) Landin 723 (1894: Den rå bergoljan), Bergroth FinlSv. 71 (1916; klandrat)), i m. sg. best. (numera nästan bl. om person) o. i pl. (numera bl. arkaiserande) äv. råe (Forsius Phys. 201 (1611; i pl.), Cavallin (1876: råe verser), Quennerstedt StrSkr. 2: 240 (1915, 1919: den råe; om sten)). adv. RÅTT rot4.
Ordformer
(raa 1523—1555. ro- 1554 (: rokopar). rå (rh-, -åh, -åå) 1526 osv. råd (-åå-) 1675—c. 1780 (: råda, pl.). — rår, nom. sg. m. 1653. råån, ack. sg. m. 1541)
Etymologi
[fsv. rar; jfr dan. o. nor. rå, isl. hrár, t. roh, eng. raw; rotbesläktat med lat. cruor, blod (jfr KRUD, adj.), gr. κρἑας, kött (jfr KREOSOT), o. sanskr. kravís, rått kött; i vissa bet. dock (helt l. delvis) efter (det till bet. delvis med t. roh sammanfallande) t. rauh (etymologiskt motsv. RUG, adj.). — Jfr FÖR-RÅA, RÅMA, sbst.2, RÅNA, v.2, RÅNAD, sbst.2, RÅNTID]
1) (†) blottad, bar o. d.
a) om kött: som icke är täckt av (på normalt sätt bildad) hud, som ligger blottad l. bar, blodig l. dyl. Råått köt är j sårena. 3Mos. 13: 10 (Bib. 1541; ännu i öv. 1864; Bib. 1917: svallkött). Därs. 16.
b) om kroppsdel: oklädd, ohöljd. Vtur slarfvor fram rå buken titta tör. Kolmodin QvSp. 1: 108 (1732). särsk. bildl. En smak, som, utvalt fin, sig sielf granlaga pröfvar, / At ingen tanka rå ell' oklädd röjas må. Nordenflycht QT 1748—50, s. 81; jfr 7, 8.
2) om ämne, material, vara, föremål o. d., särsk. ämne osv. avsett för viss användning: som befinner sig i det tillstånd som ngt har, då det kommer direkt från naturen (i sitt rena naturtillstånd); som icke alls l. bl. ofullständigt beretts l. bearbetats l. behandlats l. undergått den speciella (i olika fall växlande) procedur som kräves för att ämnet osv. skall vara färdigt för avsedd användning; som utgör en ren, oförädlad naturprodukt; jfr 3.
a) om matvara: icke beredd gm kokning l. stekning l. rostning l. dyl., okokt, ostekt; som vid kokning l. stekning o. d. förblivit okokt l. ostekt l. bl. ofullständigt kokts l. stekts; om frukt, grönsaker o. d. ofta liktydigt med: färsk. Rå saft. Till sin pyttipanna ville han ha en rå äggula. J skolen icke ätat (dvs. äta köttet) råått. 2Mos. 12: 9 (Bib. 1541). Råe äthne förmykit, skadha .. (äpplen) maghan och lijfuet, stekte äre the sundare. Forsius Phys. 201 (1611). Rhå Äggeblommar. L. Paulinus Gothus Pest. 91 b (1623). De så kallade Hottentotts-Fikonen, hvilka såsom rå äro osmakliga, men insyltade blifva välsmakliga. Wikström ÅrsbVetA 1845—48, s. 402. Födan slukas (hos jägar- o. fiskarfolken) oftast rå, utan försök att bereda den vid elden. EkonS 1: 38 (1891). Köttet i de inre delarna av en stek förblir .. alltid mer eller mindre rått. Bolin LevLivKem. 187 (1931). — jfr HALV-RÅ. — särsk.
α) (†) om vatten (jfr 3 d): icke kokt l. destillerad l. på annat sätt renad. (Det blev under marschen) förbudet at dricka rådt vatn och .. befalt, at alle .. skulle koka ene-thee. Rhyzelius Ant. 91 (c. 1750). (Prov med) N:o 1. Destilleradt vatten. N:o 2. Rått, friskt vatten. VetAH 1759, s. 113.
γ) (†) om bröd: ogräddad, obakad. Hafvande qvinna bör ej räkna rått bröd, ty då blir brödet odrygt i hushållet. Sundblad GBruk 158 (1888).
δ) (†) om smör: som icke beretts på ngt speciellt sätt, t. ex. brynts l. smälts l. dyl.? Smörg .. en jerngryta med rått smör i botten. Warg 2 (1755). SvKock. 19 (1837).
ε) i vissa (oftast mer l. mindre bildligt använda) talesätt.
α') (†) ge l. betala (ngn) l. vänta l. få rått för illa sudet l. kokat, skänka surt för rått, ge ngn resp. vänta att få l. få lika gott l. värre igen l. betalt med samma mynt l. dyl. The Swenske hade them (dvs. danskarna) til gestebud budit, / Och betalede them rådt för ille sudit. Svart Gensw. I 8 a (1558). Man skal wenta rådt, för illa sudit. SvOrds. B 5 b (1604). Han betalte honum rådt för illa kokat. Ekeblad Bref 1: 137 (1652; rättat efter hskr.). Jag som mång Tusends Hopp förwijst i Nöd och Spått, / Förgås af Twiflan siälf, så skiänkes Surt för Rått. Dahlstierna (SVS) 219 (c. 1696). Gifva rått för illa sudet. Granlund Ordspr. (c. 1880). Schulthess (1885).
β') (†) äta upp både rått och ruttet, rubb o. stubb, alltsammans; jfr RUTTEN 1 h α. Lind 2: 686 (1749).
γ') (†) fara med ngn som man far med ett rått ägg, behandla ngn med stor försiktighet. LPetri Œc. 25 (1559).
b) om annat ämne än matvara l. om föremål o. d.; särsk. (i allm. med fackspråklig prägel) om material för framställning av en förädlingsprodukt, en fabriks- l. hantvärksvara, ett nyttoföremål o. d.; numera i sht använt ss. förled i ssg som betecknar obearbetat l. oberett l. oraffinerat ämne l. obearbetat föremål o. d. Om Påtaskan föres rå ut, eller förädlas här i Landet. VetAH 1741, s. 20. Den inkokta (salpeter-)luten lemnas att svalna, hvarunder det salpetersyrade kalit anskjuter i gulbruna prismatiska kristaller: dessa kallas rå salpeter. Berzelius Kemi 1: 409 (1808). De nyss beskrifna operationerna, gjutningen, smidningen och svetsningen, ha endast frambragt den råa kanonen. Hans fullständiga utarbetning fordrar ännu många och stora arbeten på svarfstolen och borrmaskinen. UB 6: 52 (1874). Orensad och osorterad (rå) fjäder. VaruhbTulltaxa 1: 34 (1931). Rå sulfatterpentin. SvDÅb. 18: 59 (1941). — särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. rå vara l. rått ämne l. gods (förr äv. rå materia l. effekt), råvara, råmaterial, råämne. Råå materia. Stiernman Com. 2: 206 (1639). (Det måste) Wara beklageligit att grofft och rådt gods så warder fördt aff Rijket, hwilket i fremmande land warder uparbethat. RARP 4: 559 (1651). Råå och oberedd materia. Risingh KiöpH 89 (1669). Rå .. Effecter. SedolärMercur. 3: nr 3, s. 7 (1731). Råa varor. Fischerström Tal 121 (1769). Rå ämnen (i naturen), som kunna användas til afsalu eller uparbetning. Bergklint MSam. 2: 116 (1784).
β) metall. om malm l. (i sht oädel) metall (t. ex. järn, koppar, tenn): som utgör oförädlad l. obearbetad (icke anrikad, orostad, osmält) malm; som icke alls l. bl. ofullständigt undergått den förädlingsprocedur varigm den förbättras till kvaliteten l. förvandlas till (rent) järn osv., oförädlad; icke alls l. bl. ofullständigt renad resp. garad l. raffinerad l. färskad; numera företrädesvis ss. ssgsförled. Rå koppar. G1R 7: 312 (1531). (1 1/2) skippund rå malm (från Dannemora) skal geffua 1 skippund skärsten. Därs. 9: 362 (1534). Tenmalm rostas ochså twå gångor, först då den samma råå af Grufwan uttagen, nästan som en kallrosta, brennes (osv.). Hiärne Berghl. 453 (1687). Dhet som ofinerat och Rått järn är, är mycket grofkornigt, och utseer som sönder slagit tackjärn. BlBergshV 18: 14 (1687). Rått stål. Berzelius Kemi 2: 221 (1812). En guldsmed betalar gerna något mer för myntadt finsilfver, än för rått finsilfver. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 100 (1854). Kopparen, som hittills utfördes rå, skulle nu (i början av G. III:s regering) förädlas hemma. Beskow i 2SAH 32: 244 (1859). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 515. — särsk. (numera bl. ngn gg, företrädesvis om ä. förh.) i utvidgad anv., om tackjärn l. (härd)-gång: vars smältning resp. varvid smältningen sker trögt o. ger till resultat ett ojämnt o. slaggigt järn; svårfärskad, rågående; försatt, kall; äv. (ss. adv.) i det opers. uttr. det går rått, det föreligger rågång. Rinman JärnH 414 (1782). Ju djupare härden är, desto längre tid håller sig det nedsmälta tackjernet flytande och desto långsammare öfvergår det till smidighet, eller som smederna kalla det, desto råare går det i härden. Åkerman KemTechn. 1: 273 (1832). Då .. starka kol och varm bläster hjelpas åt att orsaka rå gång, .. så är (osv.). JernkA 1883, s. 371. Bergroth (1887).
δ) om olja o. d.: icke raffinerad l. på annat sätt förädlad. (Ekenberg o.) Landin 723 (1894). Så väl fotogen som gasolja tillverkas af rå petroleum eller bergolja. Alm. 1895, s. 30. Rå och kokt linolja. HantvB I. 1: 87 (1934).
ε) om sten: icke tillhuggen l. bearbetad l. tuktad l. polerad l. slipad; jfr 6 a. Skuradh steen .. Råå steen. OxBr. 11: 799 (1640). Råa block af (grön marmor). TT 1871, s. 75. Ett annat stycke (flinta som utgör ett stenåldersfynd) har en sida fullkomligt rå men är rundt om nästan i hela kanten försedt med goda retuscher. Fornv. 1908, s. 5. Stödmur av rå sten. HbSkogstekn. 330 (1922). — särsk. om ädelsten: oarbetad, icke slipad. Rå Demanter. Wallerius Min. 114 (1747). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 159.
ζ) skogsv. om timmer o. d.: icke (uppsågad o.) hyvlad, obearbetad o. d.; jfr 6 a. Råa stockar. 2VittAH 21: 199 (1853, 1857). Rått trä. NF 2: 1563 (1878).
η) (numera knappast br.) om socker: som utgör råsocker. Alströmer PVetA 1745, s. 14. Dels rått, dels rafineradt Socker. LdVBl. 1823, nr 49, s. 4. ÖoL (1852).
ϑ) (i fackspr.) om lera l. lergods o. d.: obränd; dels: ännu icke bränd (men avsedd att brännas), dels (om lergods): torkad på annat sätt än gm bränning (t. ex. gm luft- l. soltorkning). Forsius Min. 67 (c. 1613). En tät murad och rappad bröstmur af rått Tegel. Wijnblad Tegelbr. 4 (1761). Rådt Ler. VetAH 1770, s. 50.
ι) (i fackspr.) om hud l. skinn: oberedd, ogarvad; jfr 6 a. Råå Oxehudar. HovförtärSthm 1603, s. 124. Rå eller barkade Hudar. PH 5: 2942 (1750). Råa buffelskinn. Moberg Nybygg. 430 (1956).
κ) textil. om textilmaterial l. textilvara.
α') om material för tillvärkning av textilvara (ull, lin o. d.): som befinner sig i det skick det har, då det kommer direkt från naturen, icke bearbetad (t. ex. tvättad l. häcklad o. d.), oförädlad. Lind 2: 686 (1749). Ull hämtades rå (från England) och förvandlades .. (i Brygge), i Antwerpen och Gent till Flandriska kläden. Palmblad LbGeogr. 268 (1835). Den häcklade hampan kallas ren hampa, medan den endast bråkade kallas rå. HantvB I. 8. 1: 75 (1939). särsk. om silke: som utgör råsilke l. flocksilke. Stiernman Com. 2: 521 (1648). Några hundrade Baler rått silke. Kempe FabritiiL 77 (1762). OoB 1931, s. 472.
β') (numera knappast br.) om vävnad: som befinner sig i det skick den har, då den kommer direkt från vävstolen, ovalkad o. d.; äv. i utvidgad anv., om tillvärkningen av sådan vävnad. Raa lereth. G1R 1: 153 (1523; möjl. ssg). TullbSthm 1576. Om den råa tilverkningen (av kläde). Nyrén KlädFabr. 26 (1783). Diverse partier råa Kläden, Ketting- och Inslagsgarn. AB 1845, nr 238, s. 1.
3) [jfr 2 a samt (för bet.-utvecklingen) OKOKT 2] († utom i a o. d) om ämne l. materia o. d.: som (ännu) icke (fullständigt) undergått den för dess mognad l. utveckling till färdigt skick o. d. nödvändiga mognads- resp. smältnings- l. utvecklingsprocessen, osmält, omogen, ofärdig o. d.; äv. med bibet. av l. närmande sig bet.: skarp, skadlig; särsk. om intagen föda l. om materia l. sjukdomsämne i en organism; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2. Omoghen och rhå frucht .. (bör) om Höstetijdh .. (icke) haffwas i brwk. L. Paulinus Gothus MonPac. 734 (1628). Hweteskårpor (äro) godhe för them som een fuchtigh Complexion hafwa, och äre beladde medh många råå Wätskor. Palmchron SundhSp. 36 (1642). Yme är det personifierade kaos, det råa, gäsande urämnet. Wisén Oden 10 (1873). Den vätska, som under matsmältningen strömmar i chyluskärlen, är en rå näringssaft, som ännu icke är i det skick, att den bör blandas med blodet. Lovén Blod. 75 (1876). Fries Växtr. 72 (1884; om näringssaft hos växt). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om mjölk: som utgör råmjölk. Rå Miölk som molkas strax Koon hafwer burit, är icke sund. IErici Colerus 2: 16 (c. 1645). Eneström Finv. 199 (1910).
d) om vatten (jfr 2 a α): som har en sådan beskaffenhet (särsk. innehåller vissa beståndsdelar) som gör det otjänligt att användas ss. dryck l. till matlagning l. som ger det en obehaglig smak; numera bl. ngn gg, med nära anslutning till 6 c. Snöö-watn ock thet som aff Ijs smält är, skattas ock för osunt. Ty när watnet aff Kölden tilsamman fryser, så blifwa the Subtile watnes deelar vthpressade, hwarföre är thet meer grofft, tiokt och rått. Palmchron SundhSp. 116 (1642). Först gifvas sträfve och rå, sedan lätte och lene Vatten. Aken Reseap. 162 (1746). Stundom smakar vatnet rått, endast derföre at det är mycket kalt. Fischerström 3: 171 (1783); jfr 6 c.
e) [efter motsv. anv. av lat. crudus] i överförd anv., om mage: som icke (på normalt sätt) kan smälta maten, som är i olag, dålig l. dyl.; jfr OSMÄLT 2 a. Är han (dvs. magen) Råå (osmelt) så wämiar han widh Maten. Schroderus Comenius 292 (1639).
4) [jfr 2, 3, 5] i sht lant. om jord: som icke (i tillräcklig grad) undergått vissa förändringar av det slag som göra jorden tjänlig l. lämplig till odling (t. ex. om jord som utgöres av alv); ofta liktydigt med: sur; i sht förr äv. liktydigt med: icke förut odlad, obruten (i denna anv. äv. om landområde). FoU 16: 195 (1753). Den jord, som ligger djupare (än att den kan påvärkas av temperatur o. nederbörd), kallar man rå. Lundström Trädg. 1: 54 (1831). Det var förbjudet att svedja t. o. m. ljungen på stora ofruktbara trädlösa ljungfält, utom när marken och jorden var rå. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 341 (1856). De togo upp en ”claim” (i Idaho) på trehundratjugo acres rått land. Grebst 1År 36 (1912). Ängskaflen (har) på rå, nyodlad myrjord .. gifvit skördar ända upp till 20,000 à 25,000 kilogram färskt gräs per hektar. Hellström NorrlJordbr. 497 (1917).
5) som har en viss vätske- l. fuktighetshalt o. d.
a) om växt l. vegetabiliskt material: som har kvar (en stor del av) sin naturliga vätskehalt resp. friska saftighet (o. gröna färg).
α) (†) om (del av) örtartad växt (särsk. gräs l. säd): grön; motsatt: torkad, torr, vissnad. Rålamb 13: 26 (1690). Man tager .. i akt at kornet, som trädes på stängerna, bör vara bundet medan det är råt och färskt. Kalm VgBah. 199 (1746). 9 (augusti) körde Nils 4 lass rådt hö af norre mark. Sjögren Journ. 9/8 1785. Man inlägger den råa örten i en bok, där hon lindrigt prässas under det hon torkas. VetAH 1786, s. 302. 2:ne lass rådt luk ifrå trädan. Sjögren Journ. 7/8 1787.
β) skogsv. om (del av) träd på rot l. om skog: grön, frisk; motsatt: torr, död på rot, rutten. Then som hugger Råå Eek eller annor bärande Trä then nyttig är, böte för Förbud 40 M:r. Schmedeman Just. 67 (1577). Rå grenar (på en halvdöd ek). GullbgDomb. 3/5 1619. (Gud) taer een seent, annan brott, / I dagh ett rutit Trä, i morgon grönt ok rått. Lucidor (SVS) 344 (1673). Rå barrskog. SFS 1939, s. 1945.
γ) (i sht i fackspr.) om virke, ved, ris o. d.: icke torkad l. torr, färsk, fuktig. Fathen (till inlastning av järn) som för tiock wt åff råt træ giorde bliffua .. væga IIII eller V lifzpund (i stället för två). G1R 3: 319 (1526). (Det) är köptt tår wedh 2 lass, .. 34 lass rå wedh. BtÅboH I. 1: 30 (1554). Vid spåning observeras, at spånen ej påspikas rå, utan sedan den legat åtminstone på andra året. Wallquist EcclSaml. 1—4: 283 (1788). De träd man fäller i våra dagar duga icke till religionsbål. Veden är för rå, och lågan tänder icke. Tegnér (WB) 3: 160 (1817). Råa bräder. UB 6: 283 (1874). Vattenhalten hos rå ved. HbSkogstekn. 79 (1922).
δ) (†) om spannmål (sädeskorn): icke torkad l. torr, mjuk. RA II. 2: 314 (1617). Efftersom det i höst lärer wara altförseent och äfwentyrligit Spannemåhlen, som ännu något råå är, at inskeppa. ÅgerupArk. Brev 14/10 1689. VetAH 1803, s. 58.
b) [jfr t. rauh] om luft, väderlek, klimat o. d.: fuktig o. kylig (på ett obehagligt sätt); äv. om plats l. tid som utmärkes av sådan väderlek osv. l. om kylan vid sådan väderlek; särsk. motsatt: mild. Vädret var rått. Det var rått i luften. En rå dimma. Trots att det var varmt ute, kändes det rått i de ovädrade rummen. Spegel GW 73 (1685). Orten var mycket sumpig, och derutaf en rå och osund luft. Nordberg C12 2: 407 (1740). Årstiden var långt liden, väderleken rå. Malmström Hist. 4: 300 (1874). Luftens råa kyla. Wennerberg 1: 238 (1881). Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruskigt och rått. Lagerlöf Holg. 2: 410 (1907). Det ganska råa klimatet i (kaukasiska) högländerna. Sterner (o. Kinch) OrientMatt. 79 (1929). Någon (hade) öppnat fönstren på vid gavel och släppt in den råa novembernatten. Hellström Malmros 305 (1931).
c) allmännare, om massa l. ämne l. föremål.
α) (numera knappast br.; se dock slutet) som har en viss (alltför hög) vätskehalt, fuktig, våt; motsatt: torkad l. torr. 13 botnar Rysstwål, wogh enär han Rår och otorckat war 22 ℔. HovförtärSthm 1653, s. 136. Vid fuktig väderlek händer det att saltet blir rått och genomtränger duken (över mjöltunnan) för mycket. Langlet Husm. 693 (1884). — särsk. (fullt br.) tekn. i uttr. rå form, råsandsform. JernkA 1950, s. 42.
β) med anslutning till b: som är våt o. sprider en fuktig, obehaglig kyla. Gletscherns massa, kall och rå, / Går framåt dag för dag. Thomander 3: 62 (1826). Kall, unken lukt av jord och damm hängde mellan de svartnade plankorna och råa stenväggarna (i källaren). Siwertz Varuh. 158 (1926).
d) [möjl. äv. anslutet till 3, 6 a l. 6 c] (†) i uttr. som beteckna (en obehaglig) slembildning o. d. i halsen o. om därav förorsakad hosta. (Hon) klagade .. sigh, at det blef henne något rådt uthi Halsen, hwar effter hon alt mehr och mehr begynte at hosta. Tranæus Medewij 28 (1690). Den råå, slemmige och wäskachtige Hostan (hos häst). Rålamb 13: 160 (1690).
6) [åtminstone delvis efter t. rauh] skrovlig, sträv, hård o. d.
a) (i sht i fackspr.) om (föremål med avs. på dess) yta: ojämn, sträv, skrovlig; grov; icke finslipad l. finpolerad l. finputsad l. glatt l. dyl.; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2 b, särsk. 2 b ε, ζ, ι. Retzius Djurr. 202 (1772). Om karduanet skall vara ojemnt (rått) å ytan, så upprifves narfven strax efter afhåringen med en slö knif. AHB 52: 38 (1871). Den emot (tork-)cylindern vända sidan (av papperet) blir glansig, den andra tämligen rå och ojämn. SvSkog. 1147 (1928). Panelen och taket i bonad rå (d. v. s. opolerad) mahogny. Östberg ArkAnt. 39 (1928). — Anm. Till denna bet. ansluter sig rå i uttr. rå ägg, råägg [eg. bildat av RÅ-ÄGG, vars förled uppfattats ss. ett adj.], som förekommer i SlöjdBl. 1887, nr 8, s. 3.
b) (i sht i fackspr.) om (ngt med avseende på dess) färg: icke väl avvägd l. mjuk, onyanserad; som har en hård färgton, bjärt, gräll. De röda skarlakanspelargonerna, som .. voro råa i färgen, utan toner. Strindberg Blomst. 5 (1888). Han tyckte, att rosorna stodo rått mot luften. Geijerstam FattFolk 2: 213 (1889). Det flammade från alla väggar, karmin och gult och grönt var hans älsklingsfärger; råa och vitala som han själv. Zetterholm Duv. 60 (1958).
c) om (ngt med avs. på dess) smak l. lukt: (vars smak resp. lukt är) sträv l. kärv o. d.; numera vanl. med klar anslutning till 2 a: som resp. vars smak l. lukt liknar smaken osv. av ngt rått (i bet. 2 a). Det smakar rått. Lindahl o. Öhrling 667 (1780). Det kommer en ljufligt rå doft från potatislandens multnande blast. Rosenius Himmelstr. 119 (1897, 1903). Det luktade rått av fisk och vatten i de svala fläktarna från sjön och hamnen. Fridegård Offerrök 41 (1949). En rå lukt av slakt och inälvor. Lundkvist Vindingev. 111 (1956).
d) (i sht i fackspr.) om (ngt med avs. på därav alstrat resp. alstrad) ljud l. ton o. d.: sträv, hård; gäll; som har missljudande bitoner, oren; grov; äv. dels om språk: som utmärkes av hård l. sträv klang, dels om röst: skrovlig, rosslig, hes. Ny-Grekiskan är .. klangrik och flytande, här och der något rå i ljudet. Rydqvist Resa 244 (1838). Tjock-l är i trots af sin kraftiga klang ett rått ljud. Svahn LbMuntlFöredr. 63 (1903). Stämman (hos många av våra riksdagsmän) är antingen rå och skroflig eller svag, hes och pipande. Därs. 211. Serpenten (dvs. ett blåsinstrument) har en stark men rå ton. Kulturen 1941, s. 24. Det plötsliga råa smattrandet från en motorcykel. Siwertz Tråd. 11 (1957).
7) i allmännare l. bildl. anv. (jfr 8): som befinner sig på naturstadiet l. ett stadium som står detta nära; som icke utvecklats l. förädlats l. förfinats l. förbättrats gm kultur l. civilisation l. uppfostran l. utbildning o. d.; som ligger i sin linda; primitiv, outvecklad, ouppodlad; ursprunglig; enkel; grov; som är av det slag l. liknar sådant som förekommer hos l. är utmärkande för primitiva folkslag l. primitiva, obildade människor; som vittnar om l. ger uttryck åt primitivitet l. brist på bildning l. kultur o. d. I början bestå de enskilta personernas språk af råa, outbildade toner. Boivie SvSpr. 9 (1820); jfr 6 d. (Wergelands) syster Camilla har sagt att han älskade tingen endast i deras råa form, att århundradens uppfinningar och framsteg voro förspillda på honom. Kihlman NordProf. 182 (1933). Han har höjt sig ur rå hedendom. Edqvist Skugg. 135 (1958). — särsk.
a) (†) om naturen på en plats l. naturföremål o. d.: som befinner sig i sitt ursprungliga, naturliga tillstånd o. som icke fått sin karaktär förändrad gm mänskligt ingripande, som utgör ren natur, vild; äv. om egenskap som utmärker sådan natur l. ett sådant naturföremål. Det är visst, at det vackra roar både sinne ock ögon, men den råa, den hiskliga naturen gör ofta de starkaste intryck. Troil Isl. 4 (1777). Sverige (säger Vittorio Alfieri) är i sin rå vildhet ett af de Europeiska länder, som mest behagat mig och hos mig väckt de mesta fantastiska .. ideer. Geijer Häfd. 44 (1825). Inköpssumman af det råa (vatten-)fallet. KemT 1908, s. 66; jfr 2.
b) om folk l. grupp av individer l. enskild individ: primitiv, lågtstående, ociviliserad, obildad o. d.; äv. om tid som utmärkes därav att folket (i ett land o. d.) är primitivt osv. l. om ett sådant folks tillstånd l. seder; numera nästan bl. (se dock slutet) i anv. som närmar sig c. Så länge en Nation ännu är rå och barbarisk, är (osv.). Kellgren (SVS) 4: 305 (1783). Menniskan, äfven i sitt råaste tillstånd, har en förmåga, som icke finnes hos något djur, den: att odeladt kunna fästa sin hela uppmärksamhet på ett visst föremål .. för att rätt lära .. känna detta föremål. Broocman SvSpr. 67 (1810). Samniterne .. voro ett rått bergfolk. Kolmodin Liv. 3: 147 (1832). Folkslagens seder äro först rå, plumpa, barbariska. Enberg SvSpr. 325 (1836). Under råa tidhvarf och uti vårt slägtes lägre bildningsgrader, uti hvilka menniskan sjunker ned till djuret. Agardh ThSkr. 2: 7 (1842, 1856). En .. i sitt uppträdande ”rå” befolkning (i slumkvarteren). Hellström RedKav. 262 (1933); jfr c. — särsk. (fullt br.) om (representant för) viss (lägre) samhällsklass l. samhällsgrupp o. d.: som är utan kultur o. bildning, obildad, okultiverad o. d.; särsk. i uttr. den råa massan l. hopen. Den rå hopen skall till ex. alltid sätta farsen framför den högre komedien. Leopold 5: 31 (1801). Den råa hopen kan icke förmås att .. supa måttligt. Scott HvadBränv. 5 (1836). Förklädnaden (till kockspojke) kunde dock icke helt dölja hennes kvinnliga ljuvhet, och den oskyldiga listen skulle måhända ha upptäckts, därest de råa sjömännen icke haft sinne endast för kvinnlig tjuskraft av en helt annan och grövre art än den som Elmire besatt. Lindström Vindsröjn. 29 (1939); jfr c. (Väckelsepredikanten) Danjel Andreasson, en enfaldig man ur den råa allmogens led. Moberg Utvandr. 119 (1949).
c) om (person med avseende på dennes) uppträdande l. handlande: som utmärkes av (en barbarisk l. om bristande kultur l. bildning vittnande) brutalitet l. hårdhet l. hänsynslöshet l. cynism l. grovhet i tal o. sätt l. plumphet l. brist på hyfsning o. d. (vid ett visst tillfälle l. i allmänhet); stundom med försvagad bet., närmande sig bet.: icke finkänslig, ofin o. d.; äv. dels om en sådan persons sinnelag o. d., dels om tid som utmärkes därav att människorna uppträda brutalt l. hänsynslöst o. d.; jfr b, j. En rå individ l. sälle. Ett rått skämt, skratt. Handla rått, vara rå mot ngn. Svaranden hade gjort sig skyldig till ett ovanligt rått djurplågeri. Ett rått överfall på en gammal kvinna. Han skrattade rått åt hans försök att ärligt göra rätt för sig. Lind 2: 686 (1749). (I evangelierna) är en innerlighet som griper äfven det råaste sinne. Tegnér (WB) 8: 134 (1836). Fy fan hvad Öfverklassen (här i Weggis) är rå, mal elévé! Strindberg Brev 6: 6 (1886). (Jack Londons) död var något helt utanför den råa tid jag upplevde. Martinson ArméHor. 115 (1942; om förh. 1917). Ett tag tyckte han intensivt illa om Bäckström, den råe, svinaktige Bäckström. Hedberg VackrTänd. 65 (1943). Betjänten Balthasars råa flin. Johnson DrömRosEld 59 (1949). Några var råa nog att undra, om .. (läraren) gick .. (på morgonbönerna) för att spionera. Spong Sjövinkel 418 (1949). Historien var .. mera rå än kvick. Fridegård VägSmal 77 (1953). — särsk.
α) om (person med avs. på dennes) språk l. samtalston l. språket i en framställning o. d., i sht med tanke på användandet av ord o. uttryck o. d. som tillhöra det lägre språket (grova l. fula l. oanständiga ord l. svordomar o. d.); stundom med försvagad bet., närmande sig bet.: mustig, ofin, icke finkänslig l. dyl.; jfr g. Samtalstonen i hans umgängeskrets var rå men hjärtlig. Björkman (1889). (Heidenstam) har mina brev, vilka äro mer komprometterande för mig, emedan jag är råare. AStrindberg (1896) hos Wrangel MinnKonstn. 265. Råa och präktiga rallareord. Nordström Lumps. 129 (1910).
β) sport. i fråga om bollspel, bandyspel o. d.: som utmärkes av ett alltför hårt (ojust, brutalt, regelvidrigt) spelsätt; jfr RUFFIG, adj.1 Vissa af .. (spelreglernas) bestämmelser afse att förhindra rått eller lifsfarligt spel. IdrB 1: 91 (1905). Jag vill icke säga, att schweizarna spelade rått, men de spelade hårt. IdrBl. 1924, nr 77, s. 7.
d) (†) om person: vilkens intellekt l. teoretiska l. praktiska kunnande (ännu) befinner sig på ett outvecklat stadium, som (ännu) brister i kunskaper l. övning l. rutin; oerfaren, oprövad; okunnig; oövad, orutinerad; omogen, ”grön”. RP 1: 9 (1624). Regementet (skulle) snart gå under, när thet med ungt, i exercitier oöfvadt ock rådt manskap blefvo opfylt. 2RA 1: 512 (1723). (Man) borde .. hafva mogna män, och icke rå lärlingar fram för corerna til Anförare. Richardson Krigsv. 3: 84 (1749). Aldraminst skulle en rå och från gymnasierne nyss ankommen ungdom under sina första academiska år vara sådane föreläsningar (i litteraturhistoria) vuxen. Annerstedt UUH Bih. 4: 49 (i handl. fr. 1751). Fast han var för rå at spela i Capell, / Man dock ej neka kan han på sitt vis var snäll. Livin Kyrk. 108 (1781). Man fordrade skolryttarens sits af en rå rekryt på en lika rå häst. TIdr. 1894, julnr s. 18. — särsk. i uttr. rå i ngt, okunnig i ngt, oerfaren l. oprövad när det gäller ngt. Han är alldeles rå i ärendena. Nordforss (1805). En i latinen rå pilt. Rietz SkolvH 146 (1848). Cavallin (1876).
e) (i fackspr.) om häst l. hund: icke tämjd l. dresserad l. inriden l. inkörd l. övad resp. som icke fått ngn dressyr l. uppfostran. KrigVAH 1833, s. 253. Vid ridning af rå eller oinriden häst bör man betsla med s. k. knäfvelträns med nosrem. Platen HlednRytt. 7 (1856). TIdr. 1894, julnr s. 18.
f) (mera tillf.) om ansikte l. ansiktsdrag o. d.: som är utan förfining, grov o. kraftig l. dyl. Herrn .. har .. en rå haka. GHT 1895, nr 235 B, s. 2. Hennes anlete var alltför rått — det födde inga ljufva begär. Bååth WagnerS 4: 126 (1908).
g) (†) om allmänt språk (nationalspråk, gruppspråk o. d.); jfr c α.
α) [jfr b] som står på ett lågt utvecklingsstadium, lågtstående, primitiv o. d. Leopold i 2SAH 1: 214 (1801). Menniskohjordar, som ännu endast skapat sig ett rått och fåordigt språk. Bergstedt Clément PolEkon. 129 (1868).
β) med tanke på ngns sätt att behandla ett visst språk, i uttr. rå fransyska, om rådbråkat svenskt språk fyllt med gallicismer. Thorild Gransk. 1784, 1: 26.
h) (i sht i fackspr.) om (åstadkommande l. utförande av) ngt som förutsätter en viss teknisk färdighet, särsk. konstvärk l. litterärt alster o. d.: som (i tekniskt, formellt avseende) står på ett lågt plan l. befinner sig på ett outvecklat stadium, primitiv, enkel, konstlös; illa gjord l. utförd, klumpig, grov o. d.; äv. om stil som utmärker ett sådant föremål l. alster; jfr 8. De rå, ehuru snillrika försöken af Ennius och Lucilius. Franzén i 2SAH 6: 56 (1811). Denna (folk)-melodie (från Västergötl.) är rå och stel samt utan något värde. Euterpe 1: 14 (1823). Råa prydnader af bernsten. Nilsson Ur. I. 2: 10 (1838). Teckningen (i hällristningarna) är väl rå; men det ligger dock i dessa taflor komposition och tanke. Holmberg Nordb. 319 (1854). (I feniciernas tämpelruiner) visar sig en okonstnärlig, primitiv råhet i utförandet. .. Ännu råare, verkligen barbariskt afskräckande äro de ringa lemningar af skulpturarbeten .., som blifvit påträffade. Upmark Lübke 53 (1871). All denna stass (på tärnklänningarna) var .. synnerligen rått påsydd. Kleen Kvinn. 187 (1910). (Hand-)Stilen (i handskriftsfragmentet) är rå. SvTeolKv. 1932, s. 158. — särsk. ss. förled i ssgr, ss. beteckning för ett utförande av ngt, som utmärkes av stor kraftutveckling men samtidigt teknisk ofullkomlighet; jfr RÅ-KURR, -LYFTA, -LÖPA, -SJUNGNING, -SLÅSS, -SOP, -SOPA, -SPURT.
i) (numera föga br.) om metod l. teknik l. redskap o. d.: som i tekniskt avseende står på ett lågt, outvecklat stadium, primitiv, enkel. Det råaste drifnings-sätt (att skilja bly från silver), som någonsin är brukadt, är det, hvilket tilförene har skedt vid Sala Silfververk. VetAH 1752, s. 246. Nilsson Ur. I. 1: 53 (1839; om redskap). (Det) är .. märkligt, att folkmedicinen någon gång med sin råa empiri vunnit resultat, som först långt senare nåtts av den moderna medicinska vetenskapen. Tigerstedt MedUtv. 1: 10 (1923).
j) (utom i α, β o. γ numera knappast br.) om egenskap l. själs- l. kroppsförmögenheter hos ngn l. livsyttring av ngn o. d. (jfr c): som är av det slag l. befinner sig på ett sådant utvecklingsstadium som är utmärkande för en primitiv människa, primitiv, outvecklad, ouppodlad, oslipad, plump; i vissa fall liktydigt med: oförfalskad. Lanærus Försök 26 (1788). Rått, sundt förstånd (hos kvinnor, med avs. på klädmodet). Geijer Brev 63 (1810). Alla de rörelser som i den rå godhjertenheten äga sin grund. Polyfem IV. 9: 2 (1811). Då menniskors första råa förmögenheter begynna blifva förnuftigare, så (osv.). Biberg 2: 243 (c. 1820). Phantasien är .. i början rå. Trana Psych. 2: 58 (1847). — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. den råa styrkan o. d., ss. beteckning för de rena kroppskrafterna (ss. motsats till teknik o. d.). Det var den råa styrkan som till slut fällde utslaget i enviget mellan de båda männen. Idun 1888, Modev. s. 9.
γ) om begär, lust, njutning o. d.: som är av primitivt slag l. mer l. mindre har karaktären av en naturdrift resp. utgör tillfredsställandet av en sådan; vanl. (o. numera nästan bl., fullt br.) klandrande, närmande sig c. Crusenstolpe Tess. 3: 90 (1847). En stad .. där det simpla och råa förvärfsbegäret härskade. Nordström Sönd. 208 (1910). Att tillfredsställa sina råa lustar. Johnson Se 52 (1936).
k) (†) i uttr. rå tyngd, om materiens naturliga tröghet (”vis inertiæ”); jfr INERTSI 1. VetAH 1762, s. 232.
8) i allmännare l. bildl. anv. (jfr 7): som befinner sig i ett icke alls l. bl. ofullständigt bearbetat l. ett ofärdigt l. icke slutgiltigt utarbetat skick; i fråga om skrift o. d.: som bl. utgör ett (första) utkast, skissartad o. d.; äv. närmande sig bet.: preliminär, provisorisk; utom i b o. ss. ssgsförled numera bl. mera tillf., med mer l. mindre klar anslutning till 2 (se särsk. a). Jag kan ähnnu inte mykedt döma om tractaten, om de Danskes Inclination, mykedt mindre om tractatens vthgong: Ty ded ähr ähnnu alt rådt werk. AOxenstierna Bref 4: 155 (1645). Jag bör .. ärkiänna den omsorg K. Akademien drager för mine rå beskrifningar att dem så hederligen pryda med Bufons förträffliga värk. Linné Bref I. 2: 299 (1768); jfr 7 h. Jag .. behöfver fjorton dagar blott för att renskrifva .. (mina anteckningar) i ett redigt sammanhang, med bibehållande af deras första råa gestalt. Atterbom Minn. 536 (1818). (Han har i sin bok) samlat och tryckt tidningsartiklar i ”rått” skick utan att kosta på dem redigering eller överarbetning. SvD(B) 1945, nr 176, s. 5. — särsk.
a) i mer l. mindre klart utförd bild, med nära anslutning till 2 b (α) (l. 3), i sådana uttr. som rått ämne l. element, rå massa. Hermelin BrBarck 25 (1703). En vers i sitt första råa ämne. Bergklint MSam. 1: 236 (1781). De ännu rå elementerne till en ny Adel, som Napoleon börjat gifva tillvarelse. ObjGästen 1829, nr 53, s. 1. Den etiska verksamheten har till mål att organisera naturen, att med förnuftets kraft genomtränga all ännu rå och oorganiserad materiell massa, till dess att den blifvit med förnuftet införlifvad. Nyblæus Forskn. III. 1: 140 (1886). Hade .. inte i hans stora arbete om massjälen allt, vad kriget vältrat över världen av tvång och rå massa, exalterat känslan för frihetens idé? Siwertz JoDr. 149 (1928); jfr 7 b slutet.
b) (i vetenskapligt fackspr.; fullt br.) om uppgift, anteckning o. d.: som har karaktären av (obearbetad) primäruppgift, icke (slutgiltigt) bearbetad l. behandlad, preliminär. Observatorernas råa anteckningar. VetAH 1816, s. 12. De primära eller råa uppgifterna öfver ett fenomen (vilket skall statistiskt bearbetas). Fennia XI. 1: 3 (1894). Denna katalog .. giver .. de råa positionerna för över 450 000 stjärnor. 19Årh. V. 1: 204 (1922). En grafisk framställning av de råa värdena (av de starkt varierande årliga flyttningstalen) .. blir svårhanterlig. SvGeogrÅb. 1947, s. 117.
c) (numera knappast br.) handel. om saldo: som utgör det ursprungliga kapitalet, utan tillägg l. fråndragning av ränta. Fliesberg Handel. 287 (1891). Dens. HbKöpm. 2: 177 (1900).
d) (†) om inkomst: som utgör bruttoinkomst; motsatt: ren, netto-. Holmbergsson Sartorius 46 (1800). Ahnfelt StudM 2: 12 (1857).
9) [jfr t. rauh] (†) om arbete: som utgör ett obehagligt l. grovt o. svårt arbete. (Kvinnan) får .. det råaste, sämst aflönade arbetet på sin lott. Steffen LönsystH 2: 63 (1899).
Anm. För adj. rå anger Lind 2: 686 (1749) en i övrigt icke belagd (möjl. med 5 a β sammanhängande) bet. i följande språkprov. (Sv.) Thet är intet rådt (dugeliget) uti honom, (t.) er ist ein Tauge-nicht.
Ssgr (i allm. till 2 b, ofta med ngt fackspråklig prägel): RÅ-ALSTER. (†) råprodukt, råvara. SPF 1835, s. 50. Därs. 1859, s. 310. —
-ARBETE~020.
1) [jfr t. roharbeit] (†) till 2 b β. Rå-arbete säges vid smältverken, i synnerhet för koppar- och silfver-malmer, då den rå eller orostade malmen nedsmältes på hyttugnen. Rinman (1789).
2) [efter t. rauharbeit] (i fackspr.) till 7 h: borstbinderiarbete varvid borstknippena insättas i hål som icke äro borrade tvärsigenom insättningsträet; motsatt: indraget arbete. UB 6: 549 (1874). —
(8) -BALANS. [jfr t. rohbilanz] handel. (preliminär) balans som utgör ett sammandrag av samtliga konton i huvudboken. Jungberg (1873). Västhagen Affärsbokf. 25 (1945). —
-BARKAD, p. adj.
1) [fsv. rabarkadher; jfr nor. råbarket] (†) till 2 b ι, om hud: ofullständigt garvad l. dyl. Schulthess (1885). Anm. Det är oklart, vilken bet. som avses i följ. ordboksförklaringar av d. o. Råbarkad: (om hud) som blifvit rå förarbetad. Schück (1854). Råbarkade hudar (dvs.) som förarbetats råa. Östergren (1937).
2) [jfr motsv. anv. i nor.] bildl., med anslutning till rå, adj. 7 c, om person l. ngns uppträdande o. d.: hård o. rå; ohyfsad, grov. Törneros (SVS) 1: 243 (1824). Råbarkade legoknektar. VFl. 1938, s. 108. Råbarkad humor. Wirsén Minn. 38 (1942).
Avledn. (till -barkad 2): råbarkadhet, r. l. f. (föga br.) egenskapen l. förhållandet att vara råbarkad. GbgP 1949, nr 65, s. 8. —
(2 b β) -BASAR, pl. (numera bl. ngn gg, företrädesvis om ä. förh.) metall. hårda bildningar i räckhärd, som utgöras av otillräckligt färskat järn; jfr hård-bas. JernkA 1851, s. 171. Därs. 1870, s. 309. —
(2 b δ) -BENSIN. vid destillering av råpetroleum erhållen, ännu icke färdigrenad bensin. 2UB 7: 581 (1903). —
(2 a) -BIFF. biff av skrapat l. hackat (l. malet) kött som serveras rå. Han'son GastrLex. 10 (1887). StKokb. 332 (1940). —
(5 a γ) -BJÖRK. (i vissa trakter) (ved från) huggen björk (med grönt löv) som icke fått ligga o. torka. Bureus Suml. 23 (c. 1600; från Ångermanl.). Man kan ju ta lite råbjörk .., den brinner ju inte så dåligt. TurÅ 1949, s. 280. —
-BLOCK. obearbetat block av ngt material; särsk. till 2 b ε, om icke tillhugget stenblock l. stenblock med icke tillhuggen yta. TT 1894, Byggn. s. 94. SvIndustri 246 (1935). —
(2 b β) -BLY. orent bly erhållet ss. en första produkt vid nedsmältning av blymalm, värkbly. NordBoktrK 1911, s. 153. —
(2 b β) -BRAKA, r. l. f. (numera föga br.) metall. spricka som uppkommer i järn som icke är tillräckligt färskat. JernkA 1869, s. 290. Bergroth (1887). —
(2 b β) -BRAKIG. [jfr t. rohbrüchig] (numera föga br.) metall. om järn o. d.: som har sprickor uppkomna på grund av otillräcklig färskning; jfr -braka. JernkA 1837, s. 85. Keyser Kemien 2: 486 (1874).
(2 b β) -BRYTNING. (i sht förr) metall. uppbrytning av otillräckligt färskade färskor i härden vid brytsmide. JernkA 1854, s. 143. —
(2 b, 3) -BRÄNNA, r. l. f. (i fackspr.) ett svart, luckert pulver som vid cellulosaframställning erhålles vid koklutens indunstning (i t. ex. roterugn). SvSkog. 1114 (1928). —
-BRÄNNA, v., -ing.
1) (†) till 2 b β, i p. pf., om malm l. skärsten: ofullständigt rostad (så att den är helt rå l. orostad inuti); jfr röd-bränd. Rinman (1789). JernkA 1857, s. 99.
2) (i fackspr.) till 2 b ϑ: låta (lergods) undergå en svag bränning (ss. en första procedur, som föregår den slutliga bränningsproceduren). Åkerman KemTechn. 1: 646 (1832). —
-BRÄNNVIN. brännvin i det (icke renade, oförädlade) skick det har, då det kommer direkt från ett bränneri. TT 1877, s. 211. —
(5 a α) -BÄRGAD, äv. -BURGEN, p. adj. (i vissa trakter) om säd: bärgad l. skördad innan den är helt mogen (ss. grön). Tiden 1848, nr 232, s. 4. Carlsson Dagsv. 148 (1927). —
-FETT.
1) till 2 b: (icke förädlat) fett som utgör råmaterial för framställning av ngt, t. ex. margarin. AHB 128: 19 (1887).
2) [jfr t. rohfett] lant. till 2, 8; om de fetthaltiga ämnen som (vid foderanalys) utvinnas ur (torkat, finfördelat) foderämne gm extraktion med eter (l., tillf., annat lösningsmedel); jfr -protein. Juhlin-Dannfelt (1886). LAHT 1930, s. 990. —
(2 a) -FISK. [fsv. rafisker; jfr nor. råfisk] (i sht i fackspr.) rå l. färsk l. icke kokt l. stekt l. konserverad fisk; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. Palmblad Norige 125 (1846). Fiskfärs, tillagad af litet malen och bultad råfisk. Montell Frun 83 (1898). —
(7 c) -FLABBA, v. (vard.) skratta (l. föra ett ”flabbigt” samtal) på ett grovt o. okultiverat l. busaktigt sätt. Dessa snyggt klädda gatbusar som .. rotar ihop sig i flockar och står i hörnen och råflabbar och skränar och antastar damer. GHT 1943, nr 50, s. 12. —
(2 b β) -FLAGIG. (i sht förr) metall. om järn o. d.: flagig till följd av otillräcklig färskning. Rosborg StångjSmid. 37 (1809). —
(2 b, 8) -FORMA, v., -ning; -are. göra en första (ut)formning av (ngt), t. ex. gm knådning l. annan bearbetning för hand; forma (ngt) i rått l. obearbetat skick. Gundberg Tegel 27 (1860: råformare). Bosservaxet råformas .. först genom knådning med fingrarne. AHB 119: 3 (1884). —
-FORMAT. [jfr t. rohformat] (i fackspr.) ett pappersarks l. en boks format före renskärningen. GrafUppslB (1951). —
-FOSFAT. om de fosfathaltiga ämnen (t. ex. apatit, fosforit) som utgöra råmaterial till superfosfat. Juhlin-Dannfelt 446 (1886). —
(2 b δ) -FOTOGEN. vid destillering av råpetroleum erhållen, ännu icke färdigrenad fotogen. Lidforss SocJourn. 106 (1907). —
(2 b β) -FÄRSKA, r. l. f. (†) icke tillräckligt färskad färska. Rinman JärnH 941 (1782). JernkA 1858, s. 269. —
-GAS. om gas i det orena skick den har, då den kommer direkt från retort l. kammare i ett gasvärk. Sthm 2: 359 (1897). —
(2 b, 6 a) -GJUTEN, p. adj. tekn. framställd direkt gm gjutning, utan efterföljande puts l. finslipning. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 101. Rågjutna kugghjul. HandInd. 620 (1927). —
(2 b, 6 a) -GLAS. [jfr t. rohglas] obearbetat glas; särsk. om oslipat glas (med ojämn yta) framställt i form av skivor, plattor l. dyl. gm gjutning l. valsning; motsatt: fönster-, spegelglas. UB 4: 538 (1873). I skivor gjutet råglas är till skillnad från fönster- och spegelglas oklart i massan samt har i regel en ojämn yta. VaruhbTulltaxa 1: 380 (1931).
-ämne. (i fackspr.) om (stycke av) råglas ss. material för tillvärkning av ngt. Råglasämnen till hushålls- eller prydnadsglas. SFS 1912, s. 916. —
(2 b ϑ) -GLASERING. (i fackspr.) glasering av lergods, utförd samtidigt med bränningen (på obränd yta). Form 1933, Omsl. s. 94. —
-GLYCERIN. gm indunstning av glycerinvatten erhållen produkt, varav rent glycerin framställes. 2UB 7: 512 (1903). KommentSvFarm. 613 (1904). —
-GODS. [jfr t. rohgut] obearbetat l. obehandlat l. bl. delvis bearbetat l. behandlat gods (se d. o. 3), råvara, råmaterial; stundom: halvfabrikat. JernkA 1827, s. 289. Beredningen af det från väfstolen kommande rågodset är en mycket viktig del af klädets tillverkning. 2NF 14: 365 (1910). särsk. (i fackspr.) till 2 b ϑ: helt obränt l. blott råbränt lergods. Stråle RörstrMariebg 23 (1870).
Ssgr (till -gods slutet, i fackspr.): rågods-bränna, v., -ing. bränna rågods; råbränna. UB 4: 416 (1873). Bæckström Rörstr. 47 (1930).
-GUANO. (i fackspr.) guano (av fågelträck l. animaliska avfallsprodukter) i dess naturliga, obehandlade skick. Haneson o. Rencke Bohusfisk. 309 (1923). —
(2 b β) -GULD. gm anrikning av guldmalm erhållet orent, silverhaltigt guld, som utgör råvara för framställning av rent guld. JernkA 1894, s. 232. —
-GUMMI. [jfr t. rohgummi] obearbetad kautschuk (se d. o. 1); särsk. om sådan kautschuk pressad i plattor l. skivor o. d., använd t. ex. till skosulor. GHT 1897, nr 95, s. 4. jfr plantage-rågummi.
(2 b β slutet) -GÅENDE, p. adj. (i sht förr) metall. om tackjärn l. härdgång: vars smältning resp. varvid smältningen sker trögt o. till resultat ger ett ojämnt o. slaggigt järn, svårfärskad. Rinman JärnH 1056 (1782). —
(2 b β) -GÅNG, sbst.2 (sbst.1 se d. o.).
1) (†) nedblåsning (se ned-blåsa 3 a) av malm i smältugn; äv. om den tid som åtgår för en sådan nedblåsning. JernkA 1845, 1: 22 (1732). Vid Myrjärns- eller Bläster-ugnar kallas en rågång den tiden, på hvilken en blästerklimp erhålles, och hvarefter ugnen å nyo fylles med ved eller kol, til en ny upsättning. Rinman (1789).
2) [jfr t. rohgang] (i sht förr) metall. till 2 b β slutet: rågående (härd)gång. JernkA 1894, s. 332. —
(2 b β slutet) -GÅNGEN, p. adj. (†) om järn: vars färskning gått trögt o. som därigm blivit ojämnt o. slaggigt. Rinman JärnH 468 (1782). —
(2 a) -HACKAD, p. adj. om biff: som utgöres av hackat, rått kött; jfr -biff. Hedin ScoutL 354 (1913; i bild). Råhackad biff. Bolin VFöda 234 (1933). —
-HALL. (förr) till hallvärket hörande lokal för besiktning o. godkännande av oberedda l. icke färdigberedda varor, särsk. oberett kläde. PH 9: 333 (1770). SvNorCal. 1832, s. 370.
Ssgr (förr): råhalls-besiktning. äv. konkretare, om avdelning av hallvärket. Notarie vid Rå-Halls-Besigtningen. SthmStCal. 1806, s. 115.
-gods. gods som fördes l. enligt lag skulle föras till råhall för besiktning. Sundelius NorrköpMinne 502 (1798). —
-HALLA, v., -ning. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) låta (gods) undergå besiktning av hallrätten i oberett l. icke färdigberett skick. Kjellberg Ull 211 (i handl. fr. 1755). PH 6: 4623 (1757). Rådt kläde tages ur stol, mätes, märkes, numereras, hoprullas och föres til råhallning. Rothof 124 (1762). Kjellberg Ull 391 (1943; om ä. förh.). —
(6 a) -HAVRE. [efter t. rauhhafer] bot. den förr i vissa trakter av Sverige odlade, stundom ännu ss. ogräs förekommande havrearten Avena strigosa Schreb. (med sträva blad), purrhavre, sandhavre. Lyttkens Ogräs 84 (1885). —
(2 b ι) -HUD. [jfr t. rohhaut] helt oberedd hud, ogarvad hud; äv. om delvis beredd, från kött, överhud o. hår befriad, torkad, kalkbehandlad hud med viss teknisk användning. HovförtärSthm 1619—20 A, s. 281. Kugghjul af råhud. LB 4: 72 (1903). En lång rem av råhud. Fornv. 1949, s. 227.
-kolv. cylindriskt block framställt gm hoplimning o. hoppressning av skivor av råhud, särsk. använt för tillvärkning av råhudskugghjul. SvLädSkoInd. 1910, s. 15.
-ämne. (i fackspr.) (stycke av) råhud ss. material för tillvärkning av ngt. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 29. —
-HUGGEN, p. adj.
1) till 2 b (ε, ζ) o. 6 a, om sten, stock o. d.: som är uthuggen l. tillhuggen, men utan putsade l. polerade ytor, grovt tillhuggen resp. tillyxad. Lundegård Prom. 1: 38 (1893). Små tornlika (gruv-)byggnader af råhuggen sten. Steffen BrittStröft. 254 (1895). Väggarna, som .. bestodo af råhuggna stockar. Heidenstam Karol. 1: 178 (1897). SFS 1911, nr 75, s. 24. särsk. bildl.; särsk.
a) om ansiktsuttryck o. d.: grov, grovskuren o. d. Wermlandsofficerarnes råhuggna physiognomi. Törneros (SVS) 1: 312 (1825).
b) i fråga om litterär stil: oslipad o. d. (A. Lundegårds) råhuggna stil. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 150. LfF 1905, s. 48.
2) (i fackspr.) till 5 a β, om timmer: huggen (av ett träd l. en gren) i friskt (icke torrt) tillstånd. Serenius (1734; under clung). TT 1892, s. 214. —
-HUGGNING.
2) (i fackspr.) till 6 a: huggning för åstadkommande av en grov yta. Råhuggning består i att man med murhammare eller yxa hugger upp spånor i trävirket, vilka lämnas kvar och bilda fäste för putsen. HantvB I. 4: 257 (1936). —
(3, 4) -HUMUS. (i fackspr.) humus som utgöres av till större delen bl. svagt förmultnade växt- o. djurdelar, vilka vanl. äro sammanvävda av svamptrådar o. växtrötter till ett från den underliggande mineraljorden skarpt avgränsat täcke. Holmgren JordmKlimat 93 (1877). Råhumus är .. en sämre jordmån än mylla. 2NF 38: 129 (1925).
(2 b ζ, 6 a) -HYVLAD, p. adj. om virke: med godsidan sågad samt baksida o. kantsidor grovhyvlade. TNCPubl. 23: 105 (1954). särsk. (mindre br.) bildl., med anslutning till rå, adj. 7 c, om person l. ngns uppträdande o. d.: grov, råbarkad. Essén KessGen. 113 (1915). —
(2 b κ α') -HÅR. textil. koll. l. ss. ämnesnamn, om oberett hår ss. textilmaterial. TT 1872, s. 294. —
(2 a) -INLÄGGA~020, -ning. inlägga (ngt) i rått tillstånd (utan kokning); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. (Frukt- l. bär-)moset kan också råinläggas. Wendt Råkost 43 (1933). —
(2 b β) -JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se rån, sbst.2 ssgr). [jfr t. roheisen] tackjärn; ofärskat l. otillräckligt färskat järn. BlBergshV 18: 71 (1687). ActaOel. 4: 54 (1931). —
(5 b) -KALL, adj. [jfr d. råkold, nor. råkald] fuktig o. kylig (på ett obehagligt sätt), kall o. ruskig, gråkall; äv. bildl., särsk. om stämning o. d. Heinrich 2: 177 (1814). En råkall dimma / steg upp ur hafvet. Fallström VDikt. 1: 261 (1899). Den råkalla ogemytlighet som (osv.). GHT 1934, nr 63, s. 3. Gavelrummet som var oeldat och råkallt. Nilsson HistFärs 16 (1940). —
-KAMFER. (Ekenberg o.) Landin 495 (1892). —
(2 b, 6 a) -KANT. (i fackspr.) kant (av tillskuret papper) med ojämnt snitt (liknande den kant som erhålles, då papper rives itu). UB 1: 690 (1873). Ett vitt elegant postpapper med skyig botten och handgjorda råkanter. KatalÅhlénHolm 89: 172 (1925). —
(2 b ε, 6 a) -KANTSTEN~02, äv. ~20. (i fackspr.) grovt tillhuggen kantsten (utan putsad yta). Upsala(A) 1926, nr 282, s. 5. —
(6 a) -KARDUAN. karduan med kornig l. chagrinerad narvsida; jfr rukarduan 1; i ssgn råkarduans-sko, r. l. m. (†) BoupptVäxjö 1725. —
(2 b κ β') -KLÄDE. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) oberett (ovalkat) kläde. Nyrén KlädFabr. 154 (1783). TT 1884, s. 98 (om förh. på 1660-talet). Innan klädet togs ur stolen märktes det i ena änden med nummer och den mästares chiffer, under vars tillsyn det blivit förarbetat. Det kallades nu råkläde. Kjellberg Ull 391 (1943; om förh. på 1700-talet). —
(2 b γ) -KOL. [jfr t. rohkohle] icke avsvavlat l. koksat stenkol (i det skick det har, då det kommer direkt från en kolgruva); icke färdigberett träkol. JernkA 1858, s. 130. —
(2 a) -KONSERVERA, -ing. konservera (frukt o. d.) utan kokning. Råkonservering av hjortron. Göthlin Råsyltn. 8 (1930). —
(2 b ε, 6 a) -KOPP. [jfr d. råkop, nor. råkopp] byggn. kopp (se kopp, sbst.2 3 c) med oarbetad yta. 2UB 1: 413 (1898).
(2 b ε, 6 a) -KOPPAD, p. adj. [avledn. av -kopp] byggn. med råkopp. Råkoppad beklädnadssten. SD(L) 1900, nr 367, s. 1. —
(2 b β) -KOPPAR. [jfr t. rohkupfer] ss. resultat av skärstenssmältning erhållen, icke garad l. raffinerad koppar. G1R 17: 143 (1545). SvFolket 12: 135 (1940).
Ssgr (i allm. metall.): råkoppar-galt, r. l. m. (†) stycke av råkoppar, erhållet vid framställning av råkoppar, vilket sedan användes vid råkopparns vidare bearbetning; jfr galt, sbst.2 1. Hiärne Berghl. 458 (1687).
-lapp, r. l. m. om de mindre stycken vari råkopparn fördelas vid skärstenssmältningen. Holmkvist BergslHyttspr. (cit. fr. 1698).
-vikt. (förr) särskild vikt använd vid vägning av råkoppar. Bergv. 1: 877 (1733). All råkoppar vid Falu kronovåg invägdes efter råkopparvigt. 2VittAH 23: 28 (1857, 1863). Jansson (1950). —
(2 a) -KOST. [jfr t. rohkost] kost bestående av råa (icke gm kokning l. stekning o. d. beredda) vegetabiliska födoämnen (grönsaker, frukt, nötter o. d.). Vegetarianen 1917, s. 51. Råkost gör oss friska och unga. Idun 1931, s. 108.
-skärare, r. l. m. äggvärktyg för sönderdelning av råa grönsaker (till råkost). Upsala(A) 1950, nr 244, s. 6.
(2 a) -KOSTA, v. [avledn. av -kost] (vard., mera tillf.) föra råkostdiet, leva (enbart l. huvudsakligen) på råkost. NTid. 1949, nr 119, s. 5. —
(2 a) -KOSTARE. [avledn. av -kost] (vard., mera tillf.) person som för råkostdiet l. lever (enbart l. huvudsakligen) på råkost. Vegetarianen 1917, s. 24. Alving DamKlubb. 418 (1931). —
-KRAFT.
2) (numera bl. tillf.) till 7 (j): kraft(fullhet) som är utmärkande för en primitiv människa l. ngt som befinner sig på ett ursprungligt, primitivt, outvecklat stadium. Pöbelspråkets råkraft. AJourn. 1815, nr 234, s. 2. Wallin Rel. 4: 272 (1837). —
(2, 8) -KULTUR. biol. bakteriekultur vari den bakterieart man önskar odla ännu icke är helt isolerad från främmande mikroorganismer; motsatt: renkultur. Huss BaktTeknik 60 (1916). —
(7 h slutet) -KURR ~kur2, n. [senare ssgsleden rommani kurr, stryk, smörj; jfr rommani kurras, slåss] (starkt vard.) vanligt, mer l. mindre våldsamt slagsmål varvid ingen särskild teknik kommer till användning l. inga bestämda regler iakttagas; ofta oeg., särsk. om rått spel i tävling o. d. Lo-Johansson TvivlIdr. 79 (1931). I andra halvtid urartade spelet (vid fotbollsmatchen) till rena råkurret. IdrBl. 1935, nr 108, s. 11. Fyra herrar i råkurr på Järntorget. GbgP 1955, nr 259, s. 2. —
(5 b) -KYLA, r. l. f. rå kyla, råkallt. Östergren (1937). I den gråa vinterdagens råkyla. SvD(B) 1943, nr 23, s. 7. —
-LACK, sbst.1 oberett lack (sådant det erhålles direkt från lackträden), stocklack. MeddSlöjdF 1896, s. 94. —
(4, 5) -LAND. [jfr sv. dial. (Hälsingl.) rålänna, sumpig dal, nor. rålende, myrland o. d.] (†) sumpig(t) mark- (område). NorrlS 1—6: 50 (c. 1770). —
-LUT, r. l. m. tekn. icke färdigberedd lut (erhållen vid en första urlakningsprocedur). Rinman JärnH 773 (1782). TNCPubl. 29: 25 (1958).
(7 h slutet) -LYFTA, v., -ning. (vard.) lyfta (ngt) med användande av enbart kroppsstyrkan, utan att begagna sig av särskild teknik l. av tekniska hjälpmedel. GbgP 1950, nr 38, s. 12. —
(2 b ι) -LÄDER. [jfr t. rohleder] garv. gemensam beteckning för råhud o. råskinn. SAOL (1900). 2SvKulturb. 7—8: 253 (1937).
(7 h slutet) -LÖPA, v., -ning. sport. löpa med våldsam kraftutveckling men utan teknik (vid idrottstävling o. d.). IdrBl. 1935, nr 121, s. 4. —
-MALA, -ning. mala (ngt) i rått l. oberett l. otorkat tillstånd; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk.
b) till 5 a. Keyland Allmogekost 1: 118 (1919; med avs. på bär). särsk. (i sht i skildring av ä. förh.) till 5 a δ, med avs. på spannmål; i p. pf. förr äv. oeg., om bröd: bakad av råmalen säd. Fint Råmalet Råugbrödh. HovförtärSthm 1691 A, s. 2313. Det skulle .. bli långt .. at här höra berättas, .. huru många skieppor råmalit miöl skulle bakas. SmålHembygdsb. 1: 33 (1749). Aldrig gifver torkad råg så hvitt miöl som den råmalne. Fischerström 3: 381 (1787). —
(2 b β) -MALM. [jfr t. roherz] obearbetad malm; särsk. om malm som utgör råvara vid anrikning. TT 1901, K. s. 57. —
(4, 7) -MARK. (i sht i fackspr.) icke uppodlad l. bebyggd l. för bebyggelse färdigställd mark; äv. bildl. Sträfvandet att åt det menskliga vetandet vinna nya råmarker af den faktiska verklighetens område. Kjellén SvGeogr. 6 (1900). SvD(A) 1931, nr 355, s. 11.
Ssg: råmarks-värde. (i fackspr.) om saluvärdet i allmänna marknaden av mark som är avsedd för stadsbyggnadsändamål men ännu icke är nyttjad därtill. SvD(A) 1929, nr 124, s. 18. —
(2 b α) -MATERIA, äv. -MATERIE. (numera bl. tillf.) råmaterial. Bergv. 2: 207 (1741). (Lundin o.) Strindberg GSthm 348 (1881). —
(2 b α) -MATERIAL. [jfr t. rohmaterial] obearbetat l. oberett l. oförädlat material (särsk. naturprodukt, stundom halvfabrikat) avsett för framställning l. tillvärkning av ngt, råämne, råvara. TT 1871, s. 66. Råmaterialet för framställning av (lin-)oljan äro linfrön. Bolin VFöda 54 (1933). särsk. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk.
a) om ämne varav ngt uppkommer gm en naturlig utvecklingsprocess, t. ex. i en levande organism. I alla körtlar hämtas råmaterialet för körtelverksamheten från blodet i den omgivande bindväven. Broman Männ. 1: 58 (1925).
b) om person l. egenskaper o. d. betraktad(e) ss. ett material varav en person av viss typ skapas l. växer fram o. d. Quennerstedt IndSold. 10 (1887). Han hade hvarken figur, utseende eller stämma tillräckligt uttrycksfulla och fördelaktiga för att de skulle kunna bilda råmaterialet till en skådeplatsens hjelte. Hedberg Ridån 17 (1888). Koch EmigrLand 184 (1910).
c) om (obearbetat) material (se material, sbst. 1 d) till ett vetenskapligt arbete, en skrift, ett konstvärk, en teori l. dyl. Denna afhandling finnes ännu endast i sitt råmaterial och väntar på sin form. Rydberg Brev 2: 303 (1881). Ämnet, Hagbards och Signes ryktbara kärlekssaga, .. hade måhända i en mera begåfvad skalds hand kunnat gifva råmaterialet till ett värkligt sorgespel. Schück SvLitH 629 (1890). Kuylenstierna Statsmaskin. 86 (1926).
-lära, r. l. f. lära(n) om råmaterialen (för viss tillvärkning); äv. ss. undervisningsämne. SvStatskal. 1939, s. 789.
(3 a) -MJÖLK. [fsv. ramiolk; jfr d. råmælk, nor. råmelk] gulaktig, tjockflytande vätska som avsöndras från mjölkkörtlarna hos hondjur l. kvinna de första dagarna efter framfödandet av unge resp. barn, kolostrum; utom i fackspr. bl. om sådan vätska från nötkreatur, särsk. från ko. VarRerV 27 (1538). IErici Colerus 2: 11 (c. 1645). Alströmer Får. 17 (1727; från tacka). Florman Hushållsdj. 36 (1834; från sto). Jundell Barn. 1: 126 (1927; från kvinna). (De) hade .. varit och hämtat råmjölk efter en nykalvad ko. Edqvist Musik 69 (1946).
Ssgr: råmjölks-bröd. kok. bröd i vars deg råmjölk ingår. Martinson OsynlÄlsk. 194 (1943; om ett slags vetebröd).
-ost. 1) ost av råmjölk (o. söt mjölk). Murberg FörslSAOB (1791; under ost). Schartau SmörOstberedn. 152 (1844). 2) om den vita massa (ostmassa) som bildas, då råmjölk uppvärmes; jfr kalv-dans, sbst.2 Berzelius Kemi 6: 719 (1830).
-ring. ett slags (i vissa trakter brukliga) i vatten kokade, stora ringformade kakor av en smet vari råmjölk ingår. Eneström Gnosj. 61 (1906). —
(8) -NETTOVINST. (i fackspr.) vinst som uppkommit på en av ett företags olika grenar o. från vilken inga sådana kostnader dragits som äro gemensamma för flera rörelsegrenar. SvAffärslex. (1948). —
(2 b κ β', 8) -NOPPNING. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) första noppning av en vävnad; jfr noppa, v.2 2. Nyrén KlädFabr. 165 (1783). Kjellberg Ull 391 (1943; i referat av ä. skrift). —
(2 b δ) -OLJA, r. l. f. helt l. delvis oraffinerad brännolja; ofta om råpetroleum. TT 1873, s. 209. AutB 1: 55 (1947).
-driven, p. adj. om motor l. motorfordon: som drives med råolja ss. bränsle. SvKryssKlÅ 1935, s. 112.
-PAPP. (opressad, lös) papp tillvärkad av sämre lump o. makulatur, använd ss. material för tillvärkning av asfalttakpapp; grålumppapp. Hahnsson (1896). VaruhbTulltaxa 1: 249 (1931). —
-PAPPER. [jfr t. rohpapier] (i fackspr.) opreparerat papper (avsett för preparation av ngt slag, t. ex. fotografiskt kopieringspapper). Nyblæus Fotogr. 131 (1874). —
(2 b δ) -PETROLEUM. [jfr t. rohpetroleum] oraffinerad petroleum, bärgolja, nafta, råolja. LB 4: 108 (1904). —
(2 b κ α', 8) -PLYSA, v., -ning. (†) utföra en första plysning av (ull). Nyrén KlädFabr. 47 (1783: råplysning). Därs. 48. —
(6 a, 8) -POLERA, -ing. (numera bl. tillf.) grovpolera; motsatt: finpolera. Rinman JärnH 542 (1782). —
(7 c) -PRAT. [jfr nor. råprat] (i vissa trakter) rått, slipprigt prat. Carlsson Oxnäset 180 (1947). —
-PRODUKT. [jfr t. rohprodukt] obearbetad produkt; naturprodukt; särsk. om sådan produkt avsedd ss. råmaterial för (i sht industriell) framställning av ngt. NDA 1877, nr 7, s. 3. Skogsbrukets råprodukter fördelade på olika användningsprodukter. De Geer SvNatRiked. 1: 22 (1946). särsk. (numera bl. tillf.) bildl.; jfr -material b, c. VRydberg (1858) hos Warburg Rydbg 1: 327. Som ”råprodukt” är den danske bonden så god, att han står öfver allt tadel. Dens. Brev 2: 148 (1876).
Ssg: råprodukt-lära, r. l. f. lära(n) om naturtillgångarnas geografi (utgörande en del av den ekonomiska geografien); äv. ss. undervisningsämne. HandHögskÅrsb. 1909—10, s. 55. —
(2, 8) -PROTEIN. [jfr t. rohprotein] (i fackspr.) sammanfattande beteckning för de kvävehaltiga ämnena (rent protein jämte amider m. m.) i ett fodermedel, som utgöra en av de ämnesgrupper som vid fodermedelsanalys i första hand bestämmas; motsatt: renprotein; jfr -fett. Juhlin-Dannfelt (1886).
(6 a) -PUTS, r. l. m., äv. n. [jfr t. rohputz, rauhputz] byggn. grovputs, rappning. Ikonen (1889). TeknOrdb. 123 (1951). —
(2 a) -RAKA ~ra2ka, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare ssgsleden av ovisst urspr.] kok. raggmunk. Keyland Allmogekost 1: 166 (1919). —
-RIS. oskalat ris (se ris, sbst.2); äv. (o. vanl.) om skalat men icke polerat ris. SDS 1898, nr 346, s. 2. —
(2 a) -RIVA, v., -ning. sönderdela (grönsaker o. d.) gm rivning i rått (okokt) tillstånd; i sht i p. pf. Rårivna morötter. Stolt Minn. 47 (1880). Blodpudding med rårivna äpplen. DN(A) 1957, nr 48, s. 14. —
(2 a) -RÄKA. (i sht i fackspr.) rå l. färsk l. okokt l. icke konserverad räka; äv. (i sg. o. pl.) koll. l. ss. ämnesnamn. Avsevärda mängder råräka. SDS 1959, nr 309, s. 15. —
(2 a) -RÖRA, v., -ning. med avs. på saft, sylt o. d.: konservera (utan kokning) gm tillsättning av socker o. omrörning, tills sockret smält; särsk. i p. pf. Rårörd saft. Rårörda lingon. Husmodern 1929, nr 17, s. 45. Rårörd lingonsylt. StKokb. 610 (1940). —
-SAFT. [jfr dan. o. nor. råsaft]
1) till 2 a: frukt- l. bärsaft beredd till dryck o. d. utan kokning, rårörd saft. Råsaft av hjortron. Göthlin Råsyltn. 25 (1930).
2) till 2 b: oberedd, ren frukt- l. bärsaft sådan den erhålles direkt från frukten l. bären. SFS 1951, s. 2080.
3) (i fackspr.) till 2 b: betsaft sådan den erhålles direkt från sockerbetan. Grönberger Hvitbet. 15 (1872).
Ssg (till -saft 2): råsaft-press. apparat för pressning av saft (avsedd att drickas ss. råsaft) ur frukt (t. ex. apelsin). DN(B) 1957, nr 335, s. 16. —
(2 a) -SAFTA, -ning. bereda saft av (bär o. d.) utan kokning; jfr -röra. Råsyltning och råsaftning av vitaminrika bär. Göthlin (1930; titel på broschyr). —
(8 c) -SALDO. [jfr d. råsaldo] handel. saldo som utgör det ursprungliga kapitalet, utan tillägg l. fråndragning av ränta, bruttosaldo. Ramstedt BokförGr. 65 (1915). —
(5 c α) -SAND. tekn. vid gjutning använd fuktig formsand innehållande c. 10 % lera. JernkA 1838, s. 184 (1835).
-formning. (-sand- 1908. -sands- 1835 osv.) formning efter modell i råsandsform. JernkA 1838, s. 184 (1835).
(8) -SELEKTION. (i fackspr.) ett första, icke slutgiltigt urval, urval gm ”grovsortering” l. dyl. SvVäxtförädl. 1: 713 (1951). —
(2 b κ α') -SIDEN. [jfr t. rohseide] siden av råsilke l. (numera vanl.) av schappesilke l. vildsilke, shantung. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 1. Varulex. Beklädn. 41 (1945).
(8 b) -SIFFRA. (i fackspr.) siffra som preliminärt anger ngts kvantitet l. värde o. d. De vid trösken erhållna ”råsiffrorna” hava .. reducerats med hänsyn till .. eftertorkning. LAHT 1932, s. 492. —
(2 b κ α') -SILKE. silke i det skick det har, då det är avhasplat från silkeskokongen men icke vidare berett. Berzelius Res. 248 (1819). Metrevar av råsilke. KatalFiskredskDelsbo 1928, s. 26. HantvB I. 8. 1: 142 (1939).
(7 c) -SINNAD, äv. -SINT, p. adj. (mera tillf.) rå till sinnet. Ekblad 113 (1764). Callerholm Stowe 521 (1852). —
(7 j γ) -SINNLIG. (†) animalt l. grovt sinnlig l. dyl. LittT 1795, s. 341. Ömsom .. öfverjordiska, ömsom .. rå-sinnliga fröjder. BL 15: 230 (1848). —
(7 h slutet) -SJUNGNING. sång varvid man använder sina naturliga röstresurser, utan teknisk finess l. musikalisk kultur. SvD(A) 1959, nr 112, s. 15. —
(2 a) -SKALA, v., -ning. skala (potatis l. andra rotsaker) före kokningen; jfr -skrapa. Små runda potatisar råskalas. Zetterstrand Kokb. 277 (1863). Anrättningen .. Serveras varm med imkokt, råskalad potatis. SvD 18/1 1920, Söndagsbil. s. 5. —
-SKELETT. (i fackspr.) skelett varifrån större delen av muskulaturen bortskurits o. som i sådant skick torkats men som icke i övrigt preparerats. Tegnér LundUniv. 264 (1897). —
-SKELETTERA, -ing. (i fackspr.) göra ett råskelett av (ngt); äv. abs. Sjöstedt Västafr. 340 (1904). —
(2 b β) -SKENA, r. l. f. [jfr t. rohschiene] metall. färskat o. utvalsat men icke vänt o. hopslaget stångjärn (särsk. puddeljärn) i form av en (platt) skena; ofta i pl., koll. l. ss. ämnesnamn; jfr -stång. JernkA 1847, s. 55.
-SKINN, sbst.2 (sbst.1 se rå, sbst.5 ssgr. Anm. Vid ordets anv. i äldre källskrifter är det icke i varje fall möjligt att avgöra, huruvida sbst.1 l. sbst.2 föreligger), n., om person n.||ig.
2) [jfr nor. råskinn] (vard.) bildl., med anslutning till rå, adj. 7 c, om person som utmärkes av råhet o. brutalitet l. fysisk o. psykisk hårdhet o. känslolöshet, hårdhudad person o. d. Stanley är ett veritabelt litet råskinn. IdrBl. 1924, nr 1, s. 12 (i bandy). I jämförelse med den strax förut rannsakade kvinnomisshandlaren .. som verkligen var typen för ett brutalt manligt råskinn, verkade .. (N. N.) nästan feminin. AB(A) 1929, nr 184, s. 1. Hedberg FelLänk. 301 (1945). —
(5 a β) -SKOG. skogsv. grön skog (på rot). NoraskogArk. 5: 514 (1792). BtRiksdP 1905, I. 1: nr 103, Bil. s. 46. —
(2 a) -SKRAPA, v., -ning. skrapa av skalet o. d. från (potatis l. andra rotsaker) före kokningen; jfr -skala. Zetterstrand Kokb. 227 (1863). Råskrapade morötter. Vallgren MatGubb. 114 (1917). —
(7 c, h slutet) -SKÄLL. (vard.) grovt, okultiverat o. våldsamt skäll på ngn. —
(7 c, h slutet) -SKÄLLA, v. (vard.) skälla (på ngn) på ett grovt, okultiverat o. våldsamt sätt. Ergo 1933, s. 260. —
(2 b β) -SLAGG. [jfr t. rohschlacke] (i sht förr) metall. svart, oren slagg (blandad med järn o. ofullständigt smält gods) som utfaller vid oren hyttgång. Rinman JärnH 415 (1782). jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-SLAM, n. (i fackspr.) slam av lera (o. kalk) som utgör råmaterial vid cementtillvärkning. HantvB I. 4: 57 (1936). —
-SLIPA, -ning.
1) [jfr t. rauhschleifen] (i fackspr.) till 2 b, 6 a, 8: ge (ngt) en första, grov, ofullständig slipning, grovslipa. UB 4: 536 (1873: råslipningen; med avs. på glas). Siösteen ModBelg. 268 (1906: råslipningen; med avs. på diamant).
2) (vard., mera tillf.) i p. pf., bildl., med anslutning till rå, adj. 7 c, om person: opolerad, okultiverad l. dyl. Den gamle råslipade fattige presten vid Bottnastranden. Carlén Köpm. 2: 353 (1860). —
(2 a) -SLUKANDE, p. adj. (†) som äter kött o. d. rått, som lever på rå föda; äv. oeg. l. bildl.: som slukar allt (utan åtskillnad). Troërne stormade nu, råslukande lejonen lika, / An mot Akaiernas flotta. Wallenberg HomIl. 15: 592 (1814; gr. orig.: λείουσιν .. ὠμοφάγοισι). En mera sund läslust har Norska allmänheten än den råslukande aptiten hos den Svenska. Snällp. 1848, nr 68, s. 3. —
(7 h slutet) -SLÅSS. (vard.) slåss våldsamt, utan att använda ngn särskild teknik l. iakttaga bestämda regler. Swing 1923, nr 35, s. 10. —
(2 b β, 8) -SMÄLTA, v., -ning. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) företa en första, ofullständig smältning av (malm, särsk. kopparmalm); smälta (malm) utan föregående bearbetning; företrädesvis ss. vbalsbst. -ning. VetAH 1745, s. 10 (: Rå-smältningen). Skärstenen borde (enligt Kunckel) framställas genom råsmältning, dvs. utan föregående kallrostning. Lindroth Gruvbrytn. 2: 297 (1955). —
-SOCKER. [jfr t. rohzucker] oraffinerat socker (med gul- l. brunaktig färg). Stiernman Com. 3: 65 (1662). Bolin OrgKem. 149 (1925). jfr kolonial-råsocker.
-fabrik. fabrik för framställning av råsocker (av sockerbetor l. sockerrör o. d.), sockerbruk, sockerfabrik. LAHT 1892, s. 85.
(7 h slutet) -SOP, r. (starkt vard.) (kraftigt) rundslag utan teknisk finess; äv. oeg., om våldsamt slag, ”smocka” o. d. Swing 1923, nr 17, s. 5. Råsoparna yrde, publiken tjöt av förtjusning när dom i ringen slog varann halvt medvetslösa. Idun 1952, nr 34, s. 2. Knuttarna på Nybrogatan uppskattade mest de talrika tillfällen (i filmen), då Ladd delade ut råsopar. Därs. 1954, nr 5, s. 4. De storpolitiska råsopar, som här (i filmen) serveras till väster och öster (osv.). GHT 1960, nr 56, s. 7.
(8) -SORTERA, -ing. (i fackspr.) göra en första, preliminär sortering av (ngt), grovsortera l. dyl.; i sht (skogsv.) med avs. på timmer. HbSkogstekn. 497 (1922). —
(2 b, 6 a) -SPONTAD, p. adj. (i fackspr.) om virke, bräda o. d.: hyvlad på baksida o. kanter o. försedd med fjäder o. not. HantvB I. 6: 23 (1938). —
-SPRIT. [jfr t. rohsprit] icke renad l. omdestillerad l. förädlad sprit. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 13, s. 12. —
(7 h slutet) -SPURT. sport. spurt som mer utmärkes av våldsam kraftutveckling än av teknik. IdrBl. 1935, nr 100, s. 5. —
-STAMPAD, p. adj. (i fackspr.) om ben l. (vanl.) benmjöl: som gm stampning (med benstamp) beretts till benmjöl utan att före finfördelningen ha preparerats på särskilt sätt (gm ångpreparering o. d., för att få bort fett m. m.) resp. som framställts på sådant sätt. LAHT 1883, s. 9. Benmjölssorter, som beredts af råstampade ben. SFS 1900, Bih. nr 47, s. 9. —
(2 a) -STEKA, -ning. steka (potatis l. andra rotsaker) utan föregående kokning. Ekberg Hvad äta? 181 (1899). —
1) (numera föga br.) metall. till 2 b β: skärsten. VetAH 1760, s. 293. (Nickel-)Malmens smältning till råsten. Törnstrand Metall. 61 (1927). Lindroth Gruvbrytn. 2: 39 (1955). jfr nickel-råsten.
2) (i fackspr.) till 2 b ε (o. 6 a): icke alls l. bl. grovt tillhuggen (men icke polerad l. putsad o. d.) sten; stundom svårt att skilja från 4 o. 5. Dædalus 1931, Annons. s. 21. Grunden (till byggnaden) lades utav råsten utkilad ur storblock. ByggnArbMinn. 50 (1950).
4) (i fackspr.) till 2 b ϑ: obränd (luft- l. soltorkad) tegelsten; äv. koll. l. ss. ämnesnamn: råtegel; jfr 2. Lindfors (1824). Berlin Lrb. 144 (1852). Boningslänga och 2:e uthuslängor .. äro uppförda af råsten under halmtak. PT 1882, nr 163 B, s. 2. SvGeogrÅb. 1943, s. 22.
-ugn. (numera föga br.) metall. till rå-sten 1: ugn för smältning av skärsten. Rinman JärnH 543 (1782).
(2 b α) -STOFF. [jfr t. rohstoff] råämne, råvara, råmaterial. AB 1890, nr 281, s. 3. särsk. bildl.; särsk. om (obearbetat) stoff till ett vetenskapligt arbete, en skrift, ett konstvärk l. dyl. (jfr -material c). Råstoffet till denna berättelse är ännu föga bearbetadt i legendarisk riktning. KyrkohÅ 1905, s. 13. —
(2 a) -STUVA, v., -ning. stuva (ngt) utan föregående kokning. Råstufvad potatis. Zetterstrand Kokb. 276 (1863). —
(7 j α) -STYRKA, r. l. f. i sht sport. om stora kroppskrafter varmed ngn är utrustad av naturen; motsatt: styrka baserad på teknik o. d. —
(2 b β) -STÅL. [jfr t. rohstahl] (i sht i fråga om ä. förh.) metall. stål tillvärkat direkt av tackjärn gm nedsmältning o. (ofullständig) färskning i stålhärd; jfr härd-, puddel-, smält-stål. BlBergshV 18: 23 (1687). UB 6: 136 (1874). Sanden StålRom. 229 (1929).
Ssgr (metall.; i sht i fråga om ä. förh.): råståls-garvning. jfr garva, v.1 II. JernkA 1822, s. 182.
-hammare. hammare använd vid garvning av råstål; äv. om anläggning med sådan hammare. Tilas Ordalag 2 (1767). Wengelin GMinn. 189 (1893; om förh. 1786).
-smältning. framställning av råstål (gm smältning av tackjärn). Rinman JärnH 940 (1782). Rosborg StångjSmid. 19 (1809).
(2 b β) -STÅNG. [jfr t. rohbarre] metall. färskat o. utvalsat men icke vällt o. hopslaget stångjärn med fyrkantig genomskärning; ofta i pl., koll. l. ss. ämnesnamn; jfr -skena. JernkA 1860, s. 339. VaruhbTulltaxa 1: 400 (1931). —
-STÄRKELSE. konkret: stärkelse som icke förarbetats till mjöl l. gryn o. d. Hagdahl DBäst. 116 (1885). —
(2 b β) -SULA, r. l. f. (†) mindre väl färskat, hårt botten- l. sidoparti av smälta; jfr -basar. Rinman 1: 836 (1788). Dalin (1855). —
(7 c, h slutet) -SUPA, v., -ning. (vard.) supa våldsamt o. på ett okultiverat sätt. Kapten Tollendal hade sagt ifrån på förhand: inget råsupande, inga orgier, inga fruntimmer. Stiernstedt Attentat 186 (1942). SvD(B) 1954, nr 216, s. 4. —
(2 a) -SYLTA, v., -ning. sylta (frukt l. bär) utan kokning; jfr -röra. Råsyltning och råsaftning av vitaminrika bär. Göthlin (1930; titel på broschyr). Råsyltade plommon. SvD 28/9 1941, Söndagsbil. s. 5. —
-SYRA, r. l. f. tekn. vid cellulosaframställning enligt sulfitmetoden: oförstärkt kalciumbisulfitlösning (från syratorn) som utgör råmaterialet för beredning av koksyra, tornsyra. SvSkog. 1127 (1928). —
(8 b) -TABELL. (i fackspr.) tabell vars sifferuppgifter icke äro (slutgiltigt) bearbetade. Ymer 1950, s. 29. —
-TALG. osmält o. oraffinerad talg; motsatt: klartalg; jfr rug-talg. En oxe (lämnar) omkring 83 kilo råtalg. AHB 128: 11 (1887). —
(5 a α) -TAPPIG. (†) om hö: som innehåller icke helt torra tappar. Dahlman Humleg. 129 (1748). Gadd Landtsk. 2: 456 (1775). —
(2 b ϑ) -TEGEL. (i fackspr.)
2) obränt, luft- l. soltorkat tegel, färdigt att användas ss. byggnadsmateriel, lersten. TT 1876, s. 80. Hus af råtegel. SFS 1896, Bih. nr 104, s. 4.
-TOBAK. skördad o. torkad men i övrigt obearbetad tobak. BtRiksdP 1879, I. 1: nr 1, Bil. nr 6 e, s. 26. KatalIndUtstSthm 1897, s. 154. —
(2 b, 5 c α) -TORV. obearbetad torv i det (starkt vattenhaltiga) skick den har, då den upptages från en torvmosse. Bladh (o. Hornstedt) 25 (1799). SvIndustri 236 (1935). —
-TRYCK.
1) boktr. till 2 b, 8; vid reproduktion (gm ljustryck): provtryck efter oretuscherat negativ. Kroon Reprodukt. 93 (1935).
2) (i fackspr.; numera mindre br.) till 10; vid orgelspel: den del av en tangents nedåtgående rörelse som sker, utan att spelventilen öppnas, dött fall. Hennerberg (o. Norlind) 1: 34 (1912). —
(2 b κ α', 8) -TVÄTT. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) första tvätt av ull, ”grovtvätt” l. dyl. Nyrén KlädFabr. 41 (1783). Kjellberg Ull 358 (1943; om ä. förh.). —
(2 b κ α') -ULL. avklippt, icke bearbetad ull. Tiden 1848, nr 189, s. 2. Ett får lämnar årligen c:a 5 kg råull. Bolin KemVerkst. 132 (1942). —
(7 c, h slutet) -UTSKÄLLNING~020. (vard.) grov, okultiverad o. våldsam utskällning; jfr -skäll, -skälla. GbgMP 1947, nr 63, s. 4. —
(6 a) -VACKA. [efter t. rauhwacke] geol. av förvittring angripen dolomit, genomsatt av talrika oregelbundna hålrum, som ofta äro klädda med små skarpspetsiga dolomitkristaller, rökvacka; jfr råt-vacka. Erdmann Min. 397 (1853). 2SvUppslB (1952). —
(6 a) -VALS; pl. -ar. [jfr t. rauhwalze] (i fackspr.) för infärgning av tryckform använd lädervals med uppruggad l. räfflad yta; motsatt: glattvals. HantvB I. 7: 350 (1939). —
(2 b α) -VARA, r. l. f. [jfr t. rohware] vara (särsk. naturprodukt) som utgör råmaterial till ngt. RP 8: 13 (1640). Sockerfabrikation, grundad på inhemsk råvara. Elfving Kulturv. 119 (1895). Det ena landet ville sälja .. råvaror, det andra .. högt kvalificerade färdigvaror. GHT 1941, nr 40, s. 3. särsk. (mera tillf.) bildl.; jfr -material b, c, -stoff slutet. Jag .. tror att vi skola kunna uppfostra hvarann till människor. Vi ha nog alla ett gott stycke arbete ogjort, innan vi komma därhän; vi äro endast råvara. Forsslund Storg. 169 (1900).
Ssgr: råvaru-anskaffning. särsk. om ett företags l. en näringsgrens l. ett lands anskaffande av l. försörjning med råvaror. SFS 1921, s. 2498.
-beskattning. beskattning av råvara. 2NF 34: Suppl. 606 (1922).
-förbrukare.
-förekomst. särsk.: förekomst i ett land l. en trakt av naturprodukter användbara ss. råvaror. SvGeogrÅb. 1947, s. 102.
-förening. (i fackspr.) sammanslutning av antingen råvaruförbrukare (industriidkare, hantvärkare) l. av råvaruleverantörer för tillvaratagande av gemensamma intressen. SFS 1917, s. 241. HandInd. 108 (1926).
-försörjning. ett företags l. en näringsgrens l. ett lands o. d. försörjning med råvaror. Ymer 1930, s. 405.
-område. område där viss råvara l. vissa råvaror produceras l. varifrån ett företag l. ett land o. d. hämtar råvaror. SvGeogrÅb. 1932, s. 214.
-tillförsel. tillförsel av en råvara l. råvaror till ngt; äv. dels konkret(are), med tanke på l. om den råvarumängd som tillföres en industri l. ett land o. d., dels närmande sig bet.: råvaruförsörjning. Spångberg StMän 3: 41 (1924). De industrier Tyskland övertager öka endast landets bekymmer för råvarutillförseln. SvGeogrÅb. 1938, s. 171.
-tillgång. tillgång till l. på råvaror; ofta konkret(are), med tanke på l. om den råvarumängd som står till buds l. råvaruförekomsten på en plats o. d. HbSkogstekn. 179 (1922). Världens råvarutillgångar. Spångberg StMän 3: 104 (1924).
-VASELIN. icke färdigraffinerat (mörkt) vaselin (med lukt o. smak av petroleum), med viss teknisk användning. SmålP 1890, nr 106, s. 1. —
-VATTEN. [jfr t. rohwasser] (i fackspr.) icke renat vatten; vatten i naturligt tillstånd (för användning ss. råvara vid dricksvattenberedning, läskedrycksfabrikation o. d.). TT 1896, Byggn. s. 19. (Dricksvattenberedarna) bestå av sugslang med sugkorg, handpump, ångpump, förfilter för råvattnet (m. m.). Bauer SvArmHäls. 114 (1924). De viktigaste råvarorna för läskedrycksindustrien äro förutom råvattnet .. kolsyra (osv.). SvIndustri 433 (1935). —
(5 a β, γ) -VED. ved från nyfällda, gröna träd; icke torr ved. OrdnLilleTull. 1622, s. B 3 a. Råveden höggs alltid till famnved på ort och ställe. Levander DalBondek. 1: 492 (1943).
(2 b, 5) -VIKT. [jfr t. rohgewicht] ngts vikt i rått, obearbetat l. icke torkat skick; bruttovikt. SD(L) 1896, nr 172, s. 3. —
-VÄRDE. (i fackspr.)
2) till 8: preliminärt fastställt värde (vid vars fastställande hänsyn icke tagits till vissa, vid ett noggrannare, slutgiltigt fastställande nödvändiga korrigeringar o. d.). Carell o. Edelstam 15 (1931). —
-VÄRK, n. (numera föga br.) metall. vid framställning av vissa mässingsföremål (t. ex. mässingstråd) använt råmaterial, som utgöres av breda remsor av de vid ugnsgjutning erhållna skivformiga mässingsstyckena; jfr trådvärk. Rinman (1789). Helmfrid Holmen. 146 (1954). —
(2 b β) -VÄRKAD, p. adj. (†) om tackjärn o. d.: icke tillräckligt färskad, rödbräckt. JernkA 1817, 2: 98. —
(2 b α) -ÄMNE. ämne l. vara som utgör råmaterial till ngt, råvara, råstoff; (särskilt avpassat) ämne l. stycke avsett att användas till framställning av ngt. VetAH 1740, s. 340. Som råämne vid pappersfabrikationen användes mest lump av lin, hampa, bomull, jute, halm samt mekanisk trämassa. NordBoktrK 1909, s. 100. Form 1946, s. 182 (om ämne till en silversked). särsk. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl., om ngt som utgör ämne l. material till ngt. Välsignom den Eviges nåd och vishet, som .. äfven af sinnlighetens råämne låter driffjädrarne smidas för den verksamhet, som lifvas och behålles vid lif, till det helas lycka och gagn. Wallin Rel. 4: 495 (1837). särsk.
a) = -material a. Berzelius ÅrsbVetA 1825, s. 283. Man har lärt sig av vilka råämnen cellen bygger upp de komplicerade föreningar, som den behöver. Bolin KemVerkst. 10 (1942).
b) = -material b. Folkmassan, såsom sådan, är och förblifver aldrig något annat än det råämne, hvarur det egentliga folket .. är kalladt att framstiga. Atterbom PhilH 1 (1835). Lilliehöök Nohara JapAns. 141 (1936).
c) = -material c. Atterbom Minn. 643 (1819). Råämne för en ledare (i en tidning). Rydberg Brev 1: 221 (1872). Böök ResSv. 53 (1924).
-förlust. (i fackspr.) kvantitativ förlust (innebärande att viss del av de värdefulla beståndsdelarna av ett råämne går förlorad) vid ett råämnes bearbetning l. förädling. TT 1874, s. 116.
-industri. (i fackspr.) industri för frambringande av råvaror. TT 1876, s. 76. Komitén (beräknar) antalet arbetare inom råämnes-, förädlings- och tillverkningsindustrien till i rundt tal 303,000. BtRiksdP 1890, I. 1: nr 40, s. 18.
-lära, r. l. f. [jfr t. rohstofflehre] (i fackspr.) råmateriallära. RedTeknVäfskolBorås 1894—95, s. 5. 2NF 33: 58 (1921).
-åtgång. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 301 (1859). —
(2 b β, 6 a) -ÄNDAR, pl. (numera knappast br.) metall. på järnstång erhållen vid järnframställning: skrovliga, av förbränt l. otillräckligt färskat järn bestående ändstycken. Rinman (1789). Åkerman Stångj. 112 (1839). —
(8) -ÖVERSATT~002, äv. ~200, p. adj. (tillf.) slarvigt o. hastigt översatt, med bibehållande av en del främmande drag från den ursprungliga texten. GbgP 1947, nr 36, s. 2.
Avledn.: RÅA, v. (vard.) till 7 c: uppträda rått, vara rå (mot ngn); särsk. (sport.) till 7 c β: uppträda rått i spel, spela rått l. ruffigt. 5 min. före tid råade Kristianstads vänsterback på ett synnerligt fräckt och osympatiskt sätt. SkånAB 1924, nr 149, s. 6. (Du gick till henne) Om inte för annat så för att råa mot henne. .. (Svar:) Ja, .. jag var rå, erkände Dick. GbgP 1949, nr 20, Bil. s. 3. —
RÅAKTIG, adj. [sv. dial. (Norrl.) råaktig] (†)
3) till 3: som icke tillräckligt undergått viss (avsedd, önskvärd) utvecklingsprocess, ännu ”omogen” l. dyl. The råachtighe och slemme humores förbättras (gm sömnen). Palmchron SundhSp. 143 (1642).
4) till 4, om jord: fuktig, sur l. dyl. Vthi en jemn åker .. (har) jorden på ett ställe begynt at wijsa sigh något fuchtig och råachtig. Hiärne 2Anl. 366 (1706). Stridsberg Åkerbr. 14 (1727).
7) till 6 c, i fråga om ngts smak l. lukt: tämligen rå l. sträv o. d. Rålamb 13: 10 (1690; om smaken hos jord). Möller PrincBot. 12 (1755; om smaken hos blad o. omogna frukter); jfr 3. —
RÅHET, se d. o.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content