publicerad: 2001
SÄGEN sä4gen (LoW (1911; äv. med uppgift att ordet uttalas med grav accent)), äv. (utom i sg. best. o. i pl. numera mindre br.) SÄGN säŋ4n, r. l. f. l. m. (Schultze Ordb. 3874 (c. 1755) osv.) ((†) n. G1R 1: 47 (1523: gensegn, pl.), Hallström Skogsl. 94 (1904: sägn, pl.)); best. sägnen sä4gnen l. säŋ4nen, (ss. n. sägnet); förr äv. i best. anv. utan slutartikel (Sturzen-Becker 1: 118 (1861), 2NF 10: 1177 (i handl. fr. 1890)); pl. sägner sä4gner l. säŋ4ner (LPetri KO Föret. 14 (1571: affvundzsägner) osv.) ((†) ss. n. sägn G1R 1: 47 (1523: gensegn), Hallström Skogsl. 94 (1904)).
Ordformer
(segen (-nn) 1523 (: gensegen)—1653 (: tacksegen). segn (-nn) 1523 (: gensegn, pl.)—1691 (: frå segn). seijen 1630—1694. seng (-nn-, -gh) 1553 (: gensengh)—1604. sengn 1546—1582. sägen (-æ-, -gh-) 1523 (: gæn sægen) osv. sägn (-æ-, -gh-) 1544 (: gensägn) osv. säijn (-äin) 1673—c. 1780. säjen c. 1724—1735. säng 1664 (: affwundzsäng). sængn 1556 (: affuu(n)dz sængn(er)))
Etymologi
[fsv. säghn, sägen; jfr fd. sægn; sidoform till fsv. saghn (se SAGEN, sbst.1); formen sägen är utvecklad ur l. ombildning av sägn. — Jfr SAGA]
1) († utom i a o. e o. ss. ssgsförled o. senare led i ssgn HÖR-SÄGEN) ngt som säges l. sagts, yttrande, uttalande, påstående, utsaga; (muntlig) uppgift; äv.: hörsägen; jfr SAGA 1. LPetri 1Post H 2 b (1555). The som swatza och föra lögn / Bedraga mången medh falsk segn. Forsius Fosz 177 (1621). Witnen skola witna om thet the sielfwe sedt, eller i saken hördt hafwa, och ej thet the af andras sägn weta. RB 17: 24 (Lag. 1734). Han har det bara af sägn. Serenius (1741). Denna sägen har utbredt sig och slagit rötter. HH XXVII. 2: 157 (1809). De förblifva vid sin sägen. Atterbom LÖ 1: 165 (1824). Det rådslag hörde . . Muño Gustioz. Han kom med sägen derom. ASScF VIII. 2: 150 (1867). — jfr AVUNDS-, EMOT-, GEN-, IN-, SMICKER-SÄGEN m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) i förbindelse med syn (se SYN, sbst.2 1 b) i uttr. för att beteckna att ögonens vittnesbörd är bättre bevis än hörsägen l. att ngn l. ngt utgör synligt bevis för l. har ett utseende som bestyrker ett påstående l. vad som sägs l. sagts o. dyl. l. att ngn får synligt bevis för ett påstående osv. l. att ngt är uppenbart o. d.; dels i sht förr i uttr. syn går för sägn, dels i sådana uttr. som bära l. ge syn för sägen (att l. hur); jfr SAGEN, sbst.1 1 a. Fraa then försthe dagh han j woor tienisth koom han .. warith betroodh .. som wel gaar syn för segn. G1R 2: 72 (1525). Vthi hwad beswär Swearijke nw är stadt, går Syn för sägn. L. Paulinus Gothus MonTurb. 10 (1629). När man wil förneeka någon act, som doch är allom uppenbaar, då sägher man til mehra verification: At Syn går för sägn. Grubb 777 (1665). Jag nekar icke, att de flesta af .. (de gamla skaldevisorna) bära syn för sägen att vara skrifne eller rättare sungne stante pede. Adlerbeth (1783) hos Ljunggren SVH 3: 226. Ja, det bär syn för sägen! utropade pappa. Topelius Vint. I. 2: 235 (1862, 1880). En blick här och där i husesynsprotokollen ger syn för sägen. Hofrén Herrg. 368 (1937). Han kom direkt från kalas, erkände han, och bar syn för sägen med glåmig hy och röda, vätskiga ögon. Nilsson Bokh. 157 (1937). Därom bilda händelserna syn för sägen. GHT 1943, nr 161, s. 8. Översikten bär syn för sägen, att Historisk Tidskrift .. hävdat sin plats som den svenska historiska forskningens centralorgan. HT 1943, s. 204. Allt blev med ens så .. fridfullt och det gav allt för tydligt syn för sägen att modern var hemmets högresta centralgestalt. Johansson SmedLuff. 225 (1945). — särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. få syn för sägen, få synliga l. klara bevis som bestyrker ngt (t. ex. ett påstående). Böök 4Sekl. 38 (1928).
b) i uttr. av sann sägen, i fråga om redogörelse för uppkomst av rättighet l. rättsinnehav o. d.: med stöd av l. under åberopande av sannfärdig l. tillförlitlig uppgift; jfr SAGA 1 a. (Då) ingen mindes eller af sann sägen viste huru .. (godset) först kommit under kronan (osv.). Schlyter JurAfh. 1: 33 (1836).
c) om ngt formelartat l. till sin lydelse fastslaget avsett att framsägas l. läsas upp, ungefär liktydigt med: trollformel. En sägen .. för böser, att hon inthet går af: ”Gudh Fader .. hiälp at mig dena bösan intthet skiuther”. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 60 (c. 1780). Därs. s. 70.
d) övergående i bet.: stående l. allmänt uttryck l. talesätt; ord (se ORD, sbst.2 1 k), särsk.: ordspråk; äv. närmande sig bet.: allmän folklig uppfattning l. inställning l. tro; jfr SAGA, sbst. 1 d. Thet är .. een allmenneligh segn, Såsom Gudh finner tigh, så dömer han tigh. LPetri Mandr. D 6 b (1562). Det är en gammal Sägn, at Ängen är Åkerns Moder. Salander Gårdzf. 120 (1727). Emedan .. (vargen) intet giärna släper thet han en gång fått bloda tanden med; som gamle sägnen lyder. Broman Glys. 3: 232 (c. 1730). Det är en gammal sägen, att swalorna om wintren skulle ligga på sjöbotten och qwickna wid om wåren. Berlin Lsb. 100 (1852). Trägen vinner, är en gammal sägen. Sturzen-Becker 3: 236 (1861). En gammal sägen är, att mältan är färdig att torka, då man i en hand full af densamma finner trenne korn utgrodda. Idun 1890, s. 49.
e) (fullt br.) övergående i bet.: redogörelse l. berättelse; äv. om litterärt utformad berättelse, särsk. (o. utom ss. förled i ssgrna SÄGEN-DIKTNING, -SAMLING numera företrädesvis) om var o. en av sångerna i det av Johan Ludvig Runeberg författade diktverket Fänrik Ståls sägner; jfr SAGEN, sbst.1 1 d. Ther och så hände, ath fougten aff grannes eller Någrannes segn och berättilse i sanningh kunne förnimme, thet någer swore sig meen, Dhå schall han straffes therföre. LReg. 7 (1563). När en dicht (förtäljes) så är thet en Saghu (fabel, eller Segn). Schroderus Comenius 784 (1639). De sägner här i sång jag satt, / Från gubbens (dvs. fänrik Ståls) läpp de stamma, / Jag hört dem mången stilla natt / Vid pertans matta flamma. Runeberg (SVS) V. 1: 13 (1848). Fänrik Ståls Sägner, En Samling Sånger. Därs. Titelbl. Under strömmande tårar börjar .. (läraren) läsa den ena sägnen efter den andra (av Fänrik Ståls sägner) för den lika gripna skolklassen. CRNyblom (1849) i 3SAH LIX. 1: 14. Det är en lång sägen om alla de orättvisor, dem reduktionen (dvs. K. XI:s) begick. Topelius Fält. 2: 318 (1856). En sällsam sägen har du mig förtäljt / Om honom och dock sannolik. Wecksell SDikt. 112 (1862, 1876). Redan genom placeringen har Runeberg angivit att Vårt land faller utanför de egentliga sägnerna. IllSvLittH 3: 479 (1967). Uppslag till nya sägner och allehanda material sändes till Runeberg — inte minst av intresserade veteranofficerare. JWrede hos Runeberg (SVS) 16: 23 (1987). — jfr FRÅN-SÄGEN.
f) övergående i bet.: förutsägelse l. spådom; jfr FÖRE-SÄGEN. Är sagt att hans moder war en spåquinna .. det gieck myckit effter hennes sägn. Reenhielm OTryggw. 13 (1691). Ej glöms i tiders tid den dag, / då denna sägn (om Sveaborgs fall) blef sann. Runeberg (SVS) V. 2: 3 (1846).
g) närmande sig bet.: rykte; jfr SAGA 1 e. Ded går och segen att någre .. skole hafve varnedt de Lybzske. AOxenstierna 2: 4 (1606). (Sv.) Som Sägn går, (lat.) Ut hoc fama vulgavit. Schultze Ordb. 3874 (c. 1755). Några få veckor efter Te Deum, kom .. uti Götheborg den sägen i omlopp att en timmerman .. hemkommit sjuk till sin bostad .. och inom några timmar aflidit. Hellberg Samtida 1: 27 (1870). Det gick i Athen en sägen, att någon hade sett en skugga på marken (utan att något skuggande föremål kunde upptäckas). Rydberg Ath. 114 (1876).
2) [delvis specialanv. av 1] (†) föreskrift; befallning l. order; äv.: beslut, avgörande, särsk. i uttr. ligga till ngns sägen, ankomma på ngns beslut l. avgörande. Skole alle farlige trähusz udi Stocholms stadh effther the 48 aff menighetenes ransakningh och segn affriffves och bortföres. G1R 27: 90 (1557). Ligger ther ey så stor macht wppå, tå liggär theth till åldermansens säghn. Skråordn. 275 (1589). Gafs sägn til .. (dykarna) at de skulle til sig taga all den Luft, som i den brede wid (dykar)Klockan nedsänckte Cantinen war. Triewald Konst. 74 (1734). Wille .. (konung Albrekt) nu framdeles helt och hållit anförtro sig uti Rådets händer; och föranstalta om alt efter deras råd, wilja och sägn. Lagerbring 1Hist. 3: 671 (1776). Hufvudsaken i Protestantiska Trosbekännelsen .. är ju den, att ingen mensklig myndighet, ingen mensklig sägen skall binda vår tro. Tegnér (WB) 7: 129 (1832). Under hela bröllopsdagen eller, enligt annan sägen, blott under vigseln, bör bruden hafva silfverpenningar i sina skor. Rääf Ydre 1: 115 (1856).
3) [eg. specialanv. av 1] kort, folklig, ofta lokalbunden, av muntlig tradition formad berättelse vars innehåll (i motsats till folksagan) främst har didaktisk-pedagogisk funktion o. ofta gör anspråk på trovärdighet o. verklighetsförankring; särsk. om sådan berättelse med anknytning till en viss verklig person l. historisk händelse l. plats l. företeelse av övernaturlig art; äv., i sht i sg. best., sammanfattande, om sådan berättelse ss. art l. genre l. tradition l. om vad som karakteriserar sådan(a) berättelse(r); stundom närmande sig: tradition; jfr SAGEN, sbst.1 1. En gammal sägen. Gubben kände till alla bygdens sägner. Som historierne eller folchetz sägn och rychtet i landet betyga. Schück VittA 1: 260 (i handl. fr. 1665). Så haar man af gamla och sanningslika sägn, at Jäder i Södermanland tilförne waret en Öö. UHiärne 2Anl. 286 (1706). En ganska stor sten, Snarkstenen kallad, om hvilken folket hafva åtskilliga sägner att förtälja. Borgström ResVerml. 9 (1845). I .. Kalmar län sysslar sägnen företrädesvis med Odinsbesegraren Kettil Runske. Aldén Getapul. 85 (1883). Sägnen, d. v. s. ”en muntlig framställning som fått sin prägel av att berättas i folkliga kretsar”. HT 1926, s. 342. En sägen, som alltjämt lever friskt i minnet .. berättar om en blomstrande stad, Male eller Lund, som en gång skall ha legat vid Verkeåns mynning. Fatab. 1949, s. 36. Insamlande av sägner har ägt rum från 1600-talet. NE (1995). — jfr ARV-, BYGDE-, FOLK-, FORN-, FRÅN-, HELGON-, KÄMPA-, NAMN-, ORTS-, SANN-, SKAPELSE-, SLÄKT-, STALO-, UPPHOVS-, VITTNES-SÄGEN.
4) (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. av (1 o.) 3 (jfr 5). En lustfärd oss lyster att rida / Till konstens och sommarens land. / Och lärkorna föra dess sägen. Atterbom Lyr. 2: 130 (1838). Vågen skall hviska en sorgfull sägn / .. och locka dig .. ur björkars hägn. Tavaststjerna Morg. 216 (1884). I fönstret hängde rankan in, och vårens knoppning kom och trastens sägn. Hallström LevDikt 143 (1914).Och dörren gick! Nu stod hon där, / en Törnrosa, en sägen! Taube BalladBohusl. 25 (1943).
5) [utvecklat ur 1 e] (†) hopdiktad l. overklig l. osannolik berättelse o. d.; jfr SAGEN, sbst.1 2. Mig tycks I börie lee och töre kanskie täncka, / Att jag en lumpen sägn Er will för sa(nn)ing skäncka. ÖB 35 (1712). Denna sägn är lika flärdfull, som kungars likståt är för Gudar. Ling BlotSven 102 (1824). — jfr AM-, SKEPPAR-SÄGEN.
Ssgr (i allm. till 3): A: SÄGEN-ARTAD, p. adj. sägenaktig. Söderhjelm Runebg 2: 151 (1906). En sägenartad tradition. Hembygden(Hfors) 1915, s. 71. —
-BILDNING. om tillkomst l. diktande l. traderande av sägner, sägendiktning; äv. konkretare, om sägen. Dock träffas stundom längre sägenbildningar, knutna till en framstående person i bygden, eller en hel släkt. 2NF 35: 937 (1923). Den övertro, som skildras i Efter auktionen, vittnar om Bååths .. starka intresse för folklig sägenbildning. Bohlin Bååth 60 (1946). —
1) (litt.-vet.) till 1 e. Redan från början av sägendiktningen har Runebergs demokratiska sinnelag yttrat sig i att hög och låg behandlas med samma värme. IllSvLittH 3: 472 (1956).
-FIGUR. verklig (l. diktad) person som uppträder i sägen l. sägner; äv. om verklig (l. diktad) person som liknar l. påminner om person l. typ som skildras i sägen osv. l. som har ngt sägenaktigt l. sägnens skimmer o. d. över sig: legendarisk gestalt, sagofigur; jfr -gestalt. Den man, vilken för .. de flesta i hans bygd till hälften stått som en sägenfigur i mer än naturlig storlek .. N. F. S. Grundtvig. Vetterlund Skissbl. 327 (1914). Tre ryktbara sägenfigurer ha gått ut i världen från de bygder där Raabe är född. Johanson SpeglL 252 (1926). Att en sådan kvinna som Margaretha Sambiria har blivit en sägenfigur, som (osv.). Cederschiöld Folksägn. 75 (1932). Vissa av dessa (lokalhistoriska) gestalter äro i traditionen så helt sägenfigurer, att de fått sagohjältens gloria. Rig 1935, s. 29. —
-FLORA. (sägen- 1926 osv. sägn- 1949) sammanfattande, om bestånd av sägner; i sht om sådant bestånd förekommande i viss bygd l. rörande visst ämne; jfr flora 3 b. Fornv. 1926, s. 414. Tydalsbygdens sägenflora. Boberg o. Maijström 3000ManFjäll. 206 (1944). —
-GRUPP. (i sht i fackspr.) jfr grupp, sbst.1 2 a, o. -krets. En hel sägengrupp berättar, att döda, som nedmanats men åter kommit upp, bli nattravnar. FoF 1918, s. 97. —
-HJÄLTE. jfr -figur. Om några få märkliga sägenhjältar, såsom t. ex. Starkotter, säges det, att de äro af jättesläkt. Bååth NordmMyst. 15 (1898). —
-KRETS. (sägen- 1863 osv. sägne- 1872) (i sht i fackspr.) jfr krets, sbst.1 10, o. -grupp. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 168 (1863; rörande Didrik av Bern). —
-LITTERATUR. litteratur som utgörs av sägner l. som behandlar sägner l. sägendiktning o. d. Alla de tvister mellan tomtar och husbönder, som sägenlitteraturen har att uppvisa. Stenring Otyg 79 (1931). Därefter redogör jag noggrannare för den sago- och sägenlitteratur, som .. (Selma Lagerlöf) läst eller åtminstone haft i sin ägo. 3Saml. 31: 50 (1950). —
-LÄMNING. (numera bl. tillf.) från äldre tider bevarad sägen; jfr lämning 1 b. Afzelius Sag. VIII. 2: 235 (1857). —
-MATERIAL. (i sht i fackspr.) jfr material 1 d. Strömberg ModFrLitt. 52 (1931). Redan en flyktig överblick av sägenmaterialet visar, att (osv.). Fornv. 1932, s. 134. —
-MOTIV. (sägen- 1923 osv. sägne- 1888) motiv (se d. o. 3) som ligger till grund för l. ingår i l. hämtats från en sägen l. sägner l. som är karakteristiskt för sägner. Heidenstam Col. 233 (1888). Arv 1961, s. 4. —
-OMSPUNNEN~020, p. adj. (sägen- 1923 osv. sägn- 1908) (i vitter stil) kring vilken det uppstått (många) sägner l. till vilken (många) sägner är knutna; stundom äv. övergående i bet.: som har sägnens glans l. skimmer över sig, legendarisk. Japan, underlandet, soluppgångens sägnomspunna land! Nyblom Österut 59 (1908). Närmast höjer sig det sägenomspunna Blaxåsberget över skogarna. TurÅ 1965, s. 51. —
-OMSUSAD~020, p. adj. (sägen- 1926 osv. sägn- 1918) (i vitter stil) jfr -omspunnen. MinnOPalme 79 (1918; om ruiner). —
-RIK. (sägen- 1877 osv. sägn- 1903) rik på l. full av sägner; äv.: som det finns många sägner om; i sht förr äv. om person: som kan (berätta) många sägner. Om aftonen .. sporde sönerna .. den sägenrike gamle hvad han tänkte. Rydberg Dikt. 1: 165 (1877, 1882). Jag frågade flera gånger de gamla sägenrika smederna om anledningen till namnet. Johansson Krutgubb. 188 (1938). En uråldrig och sägenrik odalbygd. Stiernstedt Lantjunk. 30 (1939). Ett soldränkt och havsomsusat stormpiskat och sägenrikt land. TurÅ 1976, s. 178. —
(1 e, 3) -SAMLING. särsk. konkret(are). Senare ha .. väldiga sägensamlingar gjorts i Finland. Rig 1943, s. 9. I biblioteken finnas .. flera andra sägensamlingar samt publikationer av typen Fågel Blå. 3Saml. 31: 52 (1950). Runebergs Vårt land .. fick inleda den första sägensamlingen (av Fänrik Ståls sägner). IllSvLittH 3: 470 (1956). —
-TRADITION. i sägen l. sägner levande tradition; äv. om sägendiktning som bevarats (o. utvecklats) gm (muntlig) tradition. 2NF 5: 1189 (1906). I folktron ha förtrollade trädgårdar funnits överallt i Sydsverige. Det är väl obestridligt att denna vitt utbredda sägentradition återgår på (äldre) förhållanden. Fatab. 1932, s. 65. —
-UPPTECKNING~020. uppteckning av sägen l. sägner (efter muntlig tradition); äv. konkret. TurÅ 1931, s. 13 (konkret). Rig 1962, s. 136. —
-VÄRLD. (sägen- 1907 osv. sägn- 1952) om sammanfattningen av de förhållanden o. d. som skildras i en sägen l. i (en grupp av) sägner; stundom äv. övergående att beteckna sammanfattningen av samtliga sägner (från en viss tid l. trakt o. d.). TurÅ 1907, s. 55. Den romerska antikens sägenvärld. Kulturen 1958, s. 22.
B (numera mindre br.): SÄGN-FLORA, -OMSPUNNEN, -OMSUSAD, se A. —
-OMSVÄVAD~020, p. adj. (i vitter stil) jfr sägen-omspunnen. Vid det sista backslutet stod den fruktade Brudstenen och jag stannade och betraktade detta sägnomsvävade jättekast. Mörne FörlL 171 (1945). —
-RIK, -VÄRLD, se A.
C (†): SÄGNE-KRETS, -MOTIV, se A. —
D (†): (1) SÄGNS-MAN. om person i tvist l. rättegång o. d., som lämnar o. svarar för riktigheten av uppgift l. som framför o. svarar för riktigheten av påstående som har betydelse för frågans bedömning l. sakens utgång, uppgiftslämnare, sagesman; jfr SÄGESMAN. Een bonde nämbdes, som doch wid laga ting frijgiordes (från misstanke), effter sägnsmannen inga skäl hadhe dher till. HärnösDP 1664, s. 85. M. Hernodius .. förtälier fast många andra oskickligheter .. som han icke will skulle annoteras, emedan han icke will wara sägnsman el. autor der till. Därs. 1694, s. 167. Därs. 1695, s. 342.
Avledn.: SÄGENAKTIG, adj. (sägen- 1943 osv. sägn- 1898) till 3: som liknar l. påminner om en sägen l. sägnens värld; äv.: som kännetecknar en sägen osv. Ett .. öppet och fantasifullt studium av naturen, finnande gestalt och sägnaktig besjälning i dess minsta nycker (osv.). Levertin Diktare 124 (1898). Detta var ej den enda sägenaktiga fornhistoria, som det svenska riket fick. Andersson SvH 9 (1943).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content