publicerad: 1969
SKALD skal4d, sbst.1, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. sca-, scha-)
Etymologi
[runsv. skalt (se MeijerbArk. 3: 6), fsv. skald (skrivet skol); jfr fd. o. ä. d. skald, d. skjald, nor. skald; väsentl. (åtminstone i fråga om ordets anv. i nysv.) att uppfatta ss. lån av fvn. skáld, n. (i bet. 1), varav äv. t. skalde, eng. skald, fr. scalde; av omstritt urspr. — Jfr SKALDA, SKALDERI, SKALDSKAP]
1) person som författar l. har förmågan att författa dikter, poet, diktare; i allm. med tanke på en allvarligt syftande l. betydande l. erkänd diktare o. stundom motsatt: poet, rimmare, versmakare o. d.; förr äv. i utvidgad anv., om vitter författare (med inbegrepp av prosaförfattare); jfr DIKTARE, sbst.1 2 anm. 2:o. Episk, lyrisk skald. The Lärde wijse Skalder, / Them iag (dvs. Apollo) sielf wistas när, / The warde mig til Heder, / Med Daphnes Löf belönt. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Ja alle Skalders Qwaa (dvs. kvad, kväden) och alle Lärdas Skriffter / De haa Hans (dvs. K. X G:s) Mannligheet i sine Böcker giömt. Dahlstierna (SVS) 64 (1698). Sundén (1888; äv. om prosaförfattare). (Den berusade skalden Wennerbom) sofver ganska godt, / det är skönt för skalder att få sofva. Fröding NDikt. 69 (1894). Icke få poeter och äfven några skalder, t. e. framför allt Heidenstam och Levertin .. använda s. k. stockholmsrim. Noreen VS 1: 503 (1907). De nya skalderna, med fixeringsbilder ur halva världslitteraturen dolda i versraderna, ska inte förvånas över att bara bli halvt förstådda. Wigforss Minn. 1: 51 (1950). — jfr BAROCK-, BONDE-, DIALEKT-, FAVORIT-, FOLK-, FRIHETS-, HJÄLTE-, HOV-, KÄRLEKS-, NATIONAL-, NATUR-, ODE-, OPERA-, ORDENS-, PROLETÄR-, PROMOTIONS-, RENÄSSANS-, ROKOKO-, ROMAR-, SALONGS-, SONETT-, VIS-, VÄRLDS-SKALD m. fl. — särsk.
a) om fornnordisk diktare; särsk. om (en i allm. till namnet känd, i sht fornvästnordisk) diktare som för längre l. kortare tid var knuten till en furstes l. annan stormans hov, med särskild uppgift att besjunga dennes bedrifter. Peringskiöld Hkr. 2: 479 (1697). Då Kämpen drog hem, / Kom Skalden och qvad / om ärofull död eller seger. Geijer Skald. 34 (1811, 1835). Skalderna voro oftast fästa vid någon kungs eller jarls hov, där de åtnjöto stort anseende. Alving SvLittH 1: 14 (1929).
b) (i vitter stil) bildl., om person som i utövandet av viss konst av annat slag än diktkonst (t. ex. målning l. bildhuggarkonst) ger uttryck åt poetisk läggning l. skapar en poetisk l. lyrisk stämning o. d. Kellgren (SVS) 2: 237 (1787). En skald af mejseln. Topelius 23: 258 (1878). Är Rembrandt det djupa och varma dunklets, så är Vermeer det blonda ljusets skald i det holländska måleriet. Tikkanen KonstH 240 (1925). — jfr NATUR-, PENSEL-, TON-, VIOLIN-SKALD.
c) (numera bl. tillf.) i överförd anv., sammanfattande, om en skalds verk; jfr 2. Bergström LittNat. 21 (1889). Regndagarna hade .. hållit sällskapet instängda .. i damernas stuga, där assistenten infört bruket att läsa högt ur svenska skalder. Strindberg Hafsb. 220 (1890).
d) (numera knappast br.) bildl., om sångfågel. Fryxell Dikt. 42 (1829; om näktergal). Skogarnas skald (dvs. trasten), de ljusa sommarnätter, / Qväder sin sång i enslig björk och fur. Böttiger 1: 89 (1856).
2) [sekundär anv. uppkommen i sv., möjl. på grund av missuppfattning av det fvn. grundordet (med neutralt genus)] (†) dikt, skaldestycke. Derföre mäckta wackert Skalden Pedo Albinovanus sluter sin Skald til Keisaren Drusum Germanicum, .. ropandes (osv.). Rudbeck Atl. 1: 469 (1679). Ovidius säger sig där skrifwit wackra Skalder på Gothiska. Rudbeck Atl. 4: 204 (1702). Polska Kongars Saga Och Skald. Hallman (1736; boktitel). jfr (i ssg): En fägneskald öfver deras Kongl. Högheters lyckliga Biläger. Nordenflycht (SVS) 3: 205 (1744). — jfr KUNGA-, SÅNGE-, ÄRE-SKALD.
Ssgr (i allm. till 1).
Anm. Ss. ssgsförled har ordet under vissa epoker i stor utsträckning använts ss. beteckning för en skalds verksamhet o. för poesi; numera motsvaras ssg av detta slag ofta av ssg med diktar- l. dikt- ss. förled l. av ett uttr. bildat av efterleden med poetisk ss. framförställt attribut; jfr diktare, sbst.1 ssgr anm. 1:o (sp. D 1356).
A (numera bl. ngn gg): SKALD-ANLAG, -ART, -BILD, -BREV, -DIKT, -FOSTER, -FURSTE, -FÖRBUND, -FÖRMÅGA, -GUD, -GUDINNA, se D. —
-KONST, -KONUNG, -KVÄDE, se D. —
(1, 2) -KÄR. (†) som älskar dikter l. skaldekonsten l. dyl. Gifte-Roos .. Rosad aff Asthold. Skaldkiär. den olycklike. Lucidor (SVS) 79 (1668; i dikttitel). JGHallman (c. 1725) hos Brenner Dikt. 2: 157. —
-MJÖD, -MÖ, -ORD, -POESI, -RYKTE, -SKRIFT, -SPRÅK, -STYCKE, -SÅNG, se D. —
-VIS, -VISA, -VÄN, se D.
B (†): SKALDA-HEM, -KVÄDE, -SNILLE, -VISA, se D.
C (†): SKALDAR-DIKT, se D. —
-MAL, se d. o.
D: SKALDE-AFTON. kvällssammankomst varvid skalder uppläsa egna dikter. DYG:s skaldeafton. Lundagård 1923, nr 6—7, s. 16. —
-ALSTER. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetiskt alster, dikt. Möller (1807). Forsstrand BlOleandr. 50 (1895). —
-ANDA. (†) poetisk anda l. läggning l. begåvning, skaldegåva. Düben Boileau PoëtBr. 33 (1722). Fru Stael omfattade .. vår litteratur med värma och önskade skaffa Atterbom tillfälle att utbilda sin romantiska skalde-anda i Calderons fosterland. BL 15: 213 (1848). Laurén Minn. 336 (1877). —
-ANDE.
2) (numera bl. tillf.) om skald. Atterbom Siare 5: 227 (1849). (Abraham Poppius) var en känslofull skaldeande. FinBiogrHb. 1692 (1901). —
-ANLAG~02 l. ~20. (skald- 1839. skalde- 1844 osv.) poetiskt anlag, poetisk begåvning. Bremer Hem. 1: 352 (1839). —
-ARBETE~020. särsk. (numera bl. i vitter stil, tillf.): poetiskt arbete, dikt(verk). Carleson Skald. I. 1: C 1 b (1737). Svedelius Lif 378 (1887). —
-ART. (skald- 1787—1833. skalde- 1679—1882) (†) slag av dikt; art l. genre av poesi, diktart. Rudbeck Atl. 1: 470 (1679). Den lyriska skaldarten. Murberg i 1SAH 2: 12 (1787, 1802). Få äro de författare, som icke uti denna skalde-art (dvs. visan) försökt sig. Manderström i 2SAH 27: 32 (1853). EHTegnér Därs. 58: 19 (1882). —
-BANA. (i sht i vitter stil) (ngns) bana ss. skald, diktarbana. 2VittAH 3: 450 (1787, 1793). Samma år började Frese sin skaldebana. Ljunggren i 2SAH 41: 314 (1866). —
-BEGÅVNING. poetisk begåvning; äv. konkret, om poetiskt begåvad person, skald. (Franzén) kände ganska väl gränserna för sin egen skaldebegåfning. Wirsén i 3SAH 2: 833 (1887). (Dansken) Jens Baggesen (1764—1826), en fin och betydande skaldebegåfning. 2NF 5: 1336 (1906). —
-BEKRANSNING. (i sht om ä. förh.) bekransning av skald (ss. hedersbevisning); jfr -kröning. VFl. 1913, s. 87. —
-BILD. (skald- 1820. skalde- 1863 osv.)
2) (numera bl. tillf.) i skriftlig l. muntlig framställning tecknad bild av en skald (särsk. med hänsyn till hans diktning); jfr -porträtt. Atterbom Lyr. 2: 1 (1863). En romantisk skaldebild(.) Alfred de Vigny. Ahlberg (1881; boktitel). —
-BISKOP. (tillf.) biskop som uppträder ss. skald. DN 8/5 1966, Söndagsbil. s. 8 (bl. a. om Franzén). —
-BLICK. (numera bl. tillf.) blick från skald; blick l. sätt att se o. d. som utmärker en skald; jfr -syn 2. Rydqvist i 2SAH 12: 484 (1827). SvLittFT 1837, sp. 387. —
-BOLAG~02 l. ~20. (numera mindre br.) om två l. flera skalder som samarbeta vid författandet av en dikt l. ett diktverk; jfr bolag 3 i. Böttiger 6: 239 (1836). —
-BREV. (skald- 1831. skalde- 1753 osv.) litt.-hist. brev på vers (riktat till verklig l. fingerad adressat), dikt i brevform, poetisk epistel, versbrev. VFörsök 2: 3 (1753). Skaldebref till Konungen, efter Dess hemkomst ifrån kriget 1790. Leopold 3: 153 (1790; 1802; dikttitel). Werin Ekelund 2: 65 (1961). —
-BRODER. (i sht i vitter stil) om en skald i förh. till en annan (särsk. till en sådan med vilken han är god vän). Braun Borup 124 (1860). PedT 1949, s. 51. —
-DEJA. (†) om sångmö l. dyl.; anträffat bl. ss. titel på (fingerad) bok med uppgifter om l. dikter av skalder. Hallman Flodman 12 (1729). —
-DIKT. (skald- 1675. skaldar- 1648. skalde- 1697 osv.)
1) (numera föga br.) till 1: poetiskt alster; skaldestycke, dikt; särsk. använt ss. beteckning för en längre dikt, diktverk o. d.; ngn gg sammanfattande: poetisk diktning. Höghwelborne Nådige Grefue, .. Jagh sänder E. G. Ex.tz ett Mönster af Swensk Skaldardicht. Stiernhielm (SVS) 3: 127 (1648). Swenska Friheten. Skalde-Dikt I Fyra Sånger. Dalin SwFrih. Titelbl. (1742). Atis och Camilla(.) Skaldedigt i Fem Sånger. Creutz Atis Titelbl. (1761). Warburg i 2SAH 59: 423 (1882). Lundell (1893; utan angiven bet.).
2) litt.-hist. till 1 a, om fornnordiska, i sht fornvästnordiska förhållanden: dikt författad av en i allm. till namnet känd skald, särsk. sådan som var knuten till en furstes l. annan stormans hov; motsatt: eddadikt. Kong Ragnar Lodbrokz yttersta Skald-dikt. Verelius Run. 6 (1675). En typisk skaldedikt i dróttkvætt. IllSvLittH 1: 14 (1955). —
(1 a) -DIKTARE. (numera föga br.) författare av skaldedikt(er) (se -dikt 2). Peringskiöld Hkr. 1: 7 (1697). —
(1 a) -DIKTNING. litt.-hist. sammanfattande, om skaldedikter (se -dikt 2). Brate Metr. 29 (1884). Den fornnordiska skaldediktningen var en utpräglad hirdpoesi. OMoberg i APhS 16: 202 (1943). —
-DRIFT. (numera bl. tillf.) drift att dikta, poetisk drift; i vissa fall liktydigt med: poetisk inspiration. Triewald Lärespån 58 (c. 1710). Jag märker at Skaldedrift kommer öfwer mig. Dalin Arg. 2: 323 (1734, 1754). Berg SvSkald. 37 (1906). —
-DRÖM. (i vitter stil) en skalds dröm (särsk. sådan som skildras i en dikt); vanl. i pl. Beskow i 2SAH 35: 36 (1861). —
-ELD. (numera bl. i vitter stil, tillf.) om poetisk begåvning l. inspiration o. d., tänkt ss. l. liknad vid en eld; jfr -låga. Möller (1790). 2NF 4: 314 (1905). —
-FADER. (numera bl. i vitter stil, tillf.) jfr fader 7 d. 2VittAH 4: 280 (1789, 1795; om Homeros). Gyllenborg .. stod för det yngre släktet som ”skaldefadern”. 2NF 10: 752 (1908). —
-FEBER. (numera bl. i vitter stil, tillf.) ivrig lust att dikta, tänkt ss. l. liknad vid en feber. Kellgren (SVS) 4: 116 (1780). Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 126 (1830). —
-FJÄDER. (†) fjäderpenna använd vid l. tänkt ss. symbol för diktande. Düben Boileau PoëtBr. 34 (1722). Samma gåfvor öfverflöda, / När du Skalde-fjädren skar. Nordenflycht (SVS) 3: 118 (1755). —
-FLOCK.
2) (†) till 2: flock l. avdelning l. samling av dikter. Carleson Skald. I. 1: Titelbl. (1737). Benzelstierna Cens. 48 (1738). —
-FLYKT. (i vitter stil, numera bl. tillf.) poetisk flykt l. inspiration o. d.; i sht förr äv. symboliserande diktande l. skaldekonst. Jag då så lycklig war att nye wägar finna, / Och med min Skalde-flyckt så temlin högt uphinna. Düben Boileau PoëtBr. 46 (1722). Utan att uppsväfva i ordprakt och ståtande skaldeflygt. Leopold 5: 178 (c. 1825). Östergren (1939). —
-FOSTER. (skald- 1826. skalde- 1797 osv.) diktalster, diktverk, dikt o. d.; numera bl. (i vitter stil, tillf.) ngt nedsättande, särsk. med tanke på ett ofullkomligt l. ofullgånget verk. Leopold 5: 388 (1797). Hvilket skaldefoster före .. (Dalins) tid uppnår i höjd detta stycke (dvs. Svenska Friheten)? Nordin i 2SAH 2: 190 (1798). Var det där skaldefostret ditt första vid akademin? Hasselblad BergslFlyddT 24 (1927). —
-FRU. särsk. (†) om fru som uppträder ss. skald. Then Nordska Skaldefru Fru Brenner. Hallman Flodman 12 (1729). —
-FRÄNDE. (i vitter stil) om en skald i förh. till annan skald med vilken han är andligen befryndad. EHTegnér i 3SAH 6: 301 (1891). —
-FRÖ. (skämts., ofta ngt nedsättande) om ung (omogen) skald, skaldeyngling; äv.: skaldeämne (se d. o. 1 b); jfr frö, sbst.1 3 slutet. Asplund Stud. 55 (1912). Krusenstjerna Dagdriv. 136 (1923). —
-FURSTE. (skald- 1835. skalde- 1857 osv.) (i vitter stil) om framstående, lysande, högt aktad skald (särsk. sådan som betraktas ss. ledare l. mönster för andra samtida skalder), diktarfurste; jfr furste 2 b β o. -konung 1. Ling i 2SAH 16: 17 (1835). Uppsvearnes skaldefurste var den ljuslockige ynglingen, hvars strider vi här särskildt återkallat för vårt minne (dvs. Atterbom). Thomander 3: 13 (1857). Almquist VärldH 7: 524 (1928). —
-FÖRBUND. (skald- 1887. skalde- 1933 osv.) förbund l. sammanslutning av skalder. Snoilsky 4: 76 (1887). Lamm i 3SAH 50: 55 (1940). —
-FÖRMÅGA. (skald- 1814—1855. skalde- 1819 osv.) (i sht i vitter stil) poetisk förmåga, skaldegåva. Stagnelius (SVS) 3: 44 (1814). Dædalus 1954, s. 49. —
-FÖRSÖK. (ngt ålderdomligt) poetiskt försök; vanl. konkret, om dikt som är resultatet av sådant försök l. ss. en blygsam beteckning som en skald åsätter en av honom författad dikt; jfr -prov. Kellgren (SVS) 5: 17 (1785). Förtekning på mina skaldeförsök. Lenngren (SVS) 3: 611 (1798). Fatab. 1946, s. 168. —
-GENIUS. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetisk begåvning, diktarbegåvning. Melin i 2SAH 41: 164 (1866). Montelin VLittH 3: 154 (1933). —
-GRY. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetiskt anlag. Ljunggren i 2SAH 43: 8 (1867). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 584 (1916). —
-GRYNING. (i vitter stil, tillf.) begynnande skaldeliv l. skaldeverksamhet, tänkt ss. en gryning. Vasenius Top. 1: 353 (1912; kapitelrubrik). —
-GUD. (skald- 1812. skalde- 1726 osv.) (i vitter stil) skaldekonstens gud; särsk. bildl., i uttr. dyrka (ngn gg äv. anlita) skaldeguden, ss. beteckning för diktande. Brenner Dikt. 2: 35 (1726: Anlitandes .. Skalde-Guden). Skald-Guden Brage. Ling Gylfe 103 (1812). I Fröjas räfst skildrade .. (H. C. Nordenflycht) hur de omväxlande dyrkade kärleksguden och skaldeguden. SvLittTidskr. 1958, s. 183. —
-GUDINNA. (skald- 1744—1851. skalde- 1733—1844) (numera knappast br.)
1) = -mö 2. Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754). Nordenflycht QT 1744, s. 17 (om Thalia). Lär, Skald-Gudinna! mig at prisa denna Hielten. Rudbeck Borås. 1 (1776). Weste (1807; ss. beteckning för var o. en av de nio muserna). (Geheimerådet:) Jag hade en lycklig herdestund med skaldgudinnan. (Amalia:) Ja så, ni skref vers. Palmblad Nov. 4: 50 (1851).
-GÅVA. (i sht i vitter stil) i sg., i sht förr äv. i pl.: poetisk begåvning l. förmåga, diktargåva. Nordenflycht (SVS) 3: 116 (1755). SKN 1841, s. 101 (i pl.). Olsson Fröding 375 (1950). —
-GÄRNING. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetisk verksamhet, poetiskt författarskap; sysslande med diktande. NordT 1883, s. 338. IllSvLittH 2: 311 (1956). —
-HARPA.
1) mus. viss form av harpa, som urspr. användes av skalder l. barder o. d. Moberg TonkHVäst. 1: 125 (1935). TurÅ 1946, s. 237.
2) (numera bl. i vitter stil, tillf.) om harpa ss. symbol för diktande l. för skaldekonsten l. för skald; jfr -luta, -lyra. Höga skaldeharpornas klang var tystnad (i början av 1800-talet). Nybom SDikt. 1: 5 (1844, 1880). —
-HEM. (skalda- 1698. skalde- 1924 osv.)
2) (numera knappast br.) hem l. plats för skalder l. för skaldekonsten o. d. Lunden (dvs. Lund) Skalda hem, der liufwe Sång-Gudinner / I Frid på Pindusz boo. Dahlstierna (SVS) 94 (1698). —
-HEROS. (†) om framstående skald; jfr heros 2. Claëson 2: 326 (1855; om Schiller). 2NF 12: 1095 (1910; om Mario Rapisardi). —
-HIMMEL. (i vitter stil)
2) om den sfär till vilken skalderna höra, liknad vid en himmel (med skalderna ss. stjärnor). BrinkmArch. 2: 368 (1802). Den nya stjärna som hade stigit upp på skaldehimlen .. (var) Thorild. Holmberg Leopold 1: 221 (1953). —
-HJÄRTA. (i vitter stil) en skalds hjärta (se d. o. II 1) l. sinne; äv. metonymiskt för skald. Hammarsköld SvVitt. 1: 336 (1818). På Maria kyrkogård hvila två skaldehjertan (dvs. Stagnelius o. Nicander) under samma sten. Böttiger 5: 324 (1871, 1874). Vi hafva ofta svårt att höra skaldehjertats slag genom den stela lärdomsrustningen. Tegnér i 2SAH 58: 55 (1882). —
-HÅR. hår av det slag som anses utmärkande för skalder (särsk. långt hår). Schück o. Warburg 3LittH 8: 296 (1949). —
-INDIVIDUALITET. individualitet utmärkande för viss skald; äv. konkret: skald med vissa individuella särdrag. Ljunggren SmSkr. 3: 113 (1881). Eupolis, .. bland alla komediförfattare väl den, hvilken som skaldeindividualitet stod Aristophanes närmast. Paulson Aristoph. 1: 2 (1901). —
-INGIVELSE~0200. (numera bl. tillf.) = -inspiration. Fries i 2SAH 25: 2 (1849). Rudin i 3SAH 15: 144 (1900). —
-IVER. (numera föga br.) iver som utmärker en skald o. driver honom i hans diktarverksamhet, ivrig lust att dikta. Nordforss (1805). Björkman (1889). —
-KALLELSE. (i vitter stil) kallelse l. inre maning l. drift att dikta. Hammarsköld SvVitt. 2: 226 (1819). Atterbom Siare 2: 107 (1843). —
-KAMRAT. om skald i förh. till annan skald (till vilken han står i ett kamratligt förhållande). Lindberg Hârûn 102 (1900). —
-KONST. (skald- 1673—1848. skalde- 1653 osv. skalder- c. 1690) [jfr ä. d. skalderkonst, d. skjaldekunst, nor. skaldekunst]
1) om den art av de sköna konsterna som har poesin ss. föremål; diktkonst; poesi; förr äv. om en viss persons förmåga att dikta. FrögdeBlåszBureus Titelbl. (1653). Men fåfängt alt i hoop, min Skald-Konst är förswunnen. Lucidor (SVS) 282 (1673). Uti Latinska Skalde-konsten nyttjade .. (Johan Floderus) en stor Mästares .. underwisning. Wallquist EcclSaml. 1—4: 287 (1789). Aldrig ännu voro Skaldekonst och Tonkonst mera systerligt förente (än i Fredmans epistlar). Kellgren (SVS) 5: 244 (1790). Skaldekonst idkade .. (Atterbom) alltsedan sin barndom. Hellberg Samtida 8: 33 (1872). Georg Stjernhjelm kallas svenska skaldekonstens fader. Strindberg SvFolk. 2: 179 (1882). Runstenen vid Rök är ej den enda i Sverige, som visar, att här samma art af skaldekonst öfvades som i de andra nordiska länderna. SvH 1: 295 (1903). Holmberg Leopold 1: 231 (1953).
2) (†) poetik; verslära. (De) giöra .. ganska illa, som sammanskrifwa andeliga wisor och psalmar emot then retta skaldekonsten. Swedberg Schibb. 104 (1716). Moberg Gram. 20 (1815). —
-KONUNG. (skald- 1833. skalde- 1832 osv.) (i vitter stil)
1) = -furste. Wår tids store Skalde-Kung, Goethe. Fädernesl. 1832, nr 53, s. 4. AB(A) 1931, nr 86, s. 5 (om E. A. Karlfeldt).
-KRAFT. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetisk skaparkraft, (betydande) poetisk förmåga. Kellgren (SVS) 2: 104 (1781). Tyvärr är det under denna tid af slocknad skaldekraft .. (som Oxenstierna) omarbetar alla sina tidigare dikter för utgifvandet i Arbeten. Lamm Oxenst. 385 (1911). —
-KRANS. (i sht om ä. förh.) krans o. d. varmed en skald bekransas (ss. hedersbevisning); äv. bildl., ss. symbol för berömmelse som vinnes gm diktande. SvMerc. 1: 136 (1755). Cygnæus 3: 63 (1853; bildl.). —
-KRETS. krets av skalder. Atterbom Minn. 28 (i senare bearb. brev fr. 1817). Den gustavianska skaldekretsen. Lundin (o. Strindberg) GSthm 489 (1881). —
-KRONA. (i sht om ä. förh.) jfr -krans. (Dante) afslog .. ett från Bologna honom gjordt anbud att der högtidligt emottaga skaldekronan. Böttiger i 2SAH 39: 236 (1864). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 34 (1898). —
-KRÖNING. (i sht om ä. förh.) krönande l. bekransande av skald (ss. hedersbevisning). (Petrarca) till ära återupprättades den antika skaldekröningen, och den 8 april 1341 kröntes han. Ahnfelt VLitt. 1: 436 (1875). Ljunggren SmSkr. 3: 113 (1881; om Oehlenschlägers lagerkröning i Lunds domkyrka 1829). —
-KVAD. [jfr d. skjaldekvad, nor. skaldekvad] (utom i b numera knappast br.) = -kväde. Tiällmann Gr. 243 (1696). Sirliga berättande skaldeqvad. Livijn 1: 155 (1817). Grubbe EstetOrdl. (c. 1845; angivet ss. föråldrat). särsk.
a) (†) i uttr. det är skaldekvad att (osv.), det är något som står att läsa i dikter o. d. att (osv.). Ty thet är Skalde-Qwad at sådan artig Gåsze (som Ganymedes) / Han skulle achta på när Gudarna the frosza. Spegel GW 62 (1685).
-KVAL. (numera bl. i vitter stil, tillf.) om kval som en skald lider (då han diktar). Bellman (BellmS) 10: 39 (1787). —
-KVINNA. [jfr fvn. skáldkona] (†) skaldinna. Wår Nordiske Skalde-Qwinna Fru Sophia Elisabeth Brenner. JHorn (1732) hos Brenner Dikt. 2: Föret. 1. Lind (1749; under dichterin). —
-KVÄDE. (skald- 1675—c. 1815. skalda- 1735—1778. skalde- 1682 osv.) (numera knappast br.; se dock slutet) dikt, skaldestycke; förr särsk. om sångbar dikt. Verelius Run. 4 (1675). Andelige SkaldeQwäden. Nordenflycht (1758; boktitel). (Sv.) Skaldeqväde .. (eng.) A poem set to musick. Widegren (1788). Dahlberg — läkare till yrket — hade diktat ett litet skaldeqväde till påfvens ära. Svedelius Lif 460 (1887). särsk. (fullt br.) till 1 a, om skaldedikt (se d. o. 2). Schück VittA 4: 584 (i handl. fr. 1741). (Carlsson o.) Rosén SvH 1: 52 (1962). —
-KÄLLA. (†) om den kastaliska källan (som ansågs ge den som badade däri skaldegåvan) l. annan (tänkt) källa med liknande egenskap; äv. bildl., om ngt som utgör en inspirationskälla för en skald o. d. LBÄ 23—24: 2 (1799). Denna omedelbarhet .. som endast tillhör dem, som i första handen öst ur naturens och hjertats innersta skaldekälla. BL 8: 135 (1842). Klint (1906). —
-LAGER. (i sht om ä. förh.) skaldekrans av lager, diktarlager; äv. bildl., symboliserande berömmelse som vinnes gm diktande. Crusenstolpe Mor. 1: 268 (1840). Skaldelagern var ej nog för .. (Petrarca) — han längtade efter att spela en roll i politiken. Grimberg VärldH 6: 515 (1935). —
-LEK. (numera bl. i vitter stil, tillf.) i sg. o. pl., om diktande betraktat ss. en lek, (lekfullt) diktande; äv. konkretare, om resultatet av sådant diktande; jfr lek, sbst. 2 h. Snart du (dvs. Heimdall) skall, / Änskönt ock Brage tystnar, höra skaldelek. Atterbom Lyr. 3: 217 (1839). (Dalin) fann snart, att skaldelekarne icke blott voro honom ett angenämt tidsfördrif, utan äfven borde kunna blifva honom till gagn för hans framtid på embetsmannabanan. Warburg i 2SAH 59: 23 (1882). —
-LIV. en skalds liv, (ngns) liv l. verksamhet ss. skald; förr äv. närmande sig bet.: poetiskt kynne o. d. Vi träffa hos .. (Burns) den första gnistan, sedan Shakspeare, af ett äkta nationligt skaldelif. Rydqvist i 2SAH 12: 486 (1827). Lidman Vällust 144 (1957). —
-LJUD. (†) i sg. o. pl., om poesi l. diktande liknad (liknat) vid l. tänkt ss. (frambringande av) toner l. sång l. dyl.; jfr dels ljud, sbst.1 2 h, dels -låt, -ton 1. Düben Boileau Skald. 23 (1721; i pl.). De ställen .. Der vår barndom tyst förflöt, / .. Der, vi aldraförst försökte / Våra späda skaldeljud. Kellgren (SVS) 2: 68 (1780). Phosph. 1810, s. 379 (i sg.). Wirsén i 3SAH 13: 53 (1898; i pl.). —
-LUTA. (numera bl. i vitter stil, tillf.) jfr -harpa 2. CJLohman (1713) hos Runius Dud. 2: 225. Nordenflycht QT 1745, s. 32. —
-LYNNE. (i sht i vitter stil) poetisk natur l. läggning, poetiskt lynne. SvLittFT 1837, sp. 249. Hwad wi hos Talis Qualis anmärke såsom ett af de förnämsta bewisen på hans äkta skaldelynne är det att han aldrig förfaller till frasmakeri. SKN 1845, s. 180. Atterbom var af ett afgjordt och nästan uteslutande lyriskt skaldelynne. Sturzen-Becker I. 1: 12 (1845, 1861). —
-LYRA. (numera bl. i vitter stil, tillf.) jfr -harpa 2. Mörner Minn. 197 (1848). Bergman MedeltPoesi 125 (1899). —
-LÅGA. (numera bl. i vitter stil, tillf.) jfr -eld. Nordenflycht (SVS) 3: 13 (c. 1760). Cygnæus 8: 37 (1844). —
-LÄRLING. (numera bl. i vitter stil, tillf.) om (ung) skald betraktad ss. lärling i skaldekonsten l. ss. en annan skalds lärjunge. Lagus Kellgren 344 (1884). FinT 1936, s. 37. —
-LÖN.
2) belöning för författandet av viss(a) dikt(er). Den treårige Egil, som sitter hos morfadern, qväder .. en (visa till morfaderns lov). Till skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Hildebrand Isl. 48 (1867). Johnson NSkämth. 12 (1892). —
-MAN, sbst.1, m. [jfr fvn. skáldmaðr] (†) (manlig) skald. Lindsten Vitt. 392 (1715). Düben Boileau Skald. 15 (1721). —
-MJÖD. (skald- 1812—33. skalde- 1812 osv.) [jfr d. skjaldemjød] om det mjöd som enligt den nordiska mytologien urspr. ägdes av jätten Suttung o. som rövades från honom av Oden o. som förlänade skaldegåvan åt den som drack därav; äv. (numera bl. i vitter stil, tillf.) i bildl. uttr. som beteckna att ngn undfår skaldegåvan, t. ex. dricka av skaldemjödet. Ling Gylfe 101 (1812). Ragnar Lodbrok och hans söner hade .. druckit af skaldemjödet. Holmberg Nordb. 390 (1854). Det kostbara skaldemjöd, som .. Gunlög af sin fader, .. Suttung, blifvit satt att .. vakta, består .. af vishetens blod, försatt med poesiens honing. Böttiger 5: 225 (1871, 1874). Arv 1956, s. 51. —
-MURGRÖNA. (†) namn på (äldre exemplar av) den vanliga murgrönan (Hedera helix Lin.), i antiken helgad åt Dionysos o. använd till bekransning av skalder. Wahlbom SponsPlant. 18 (1750). —
-MÅL. (†) i uttr. med skaldemål, i poetisk form, på vers. At iag med skaldemål Her Jäger Ehr berömmer / Är intet undra på. FTBergman (1689) i SkrVSocLd 20: 11. —
-MÖ. (skald- 1681—1889. skalde- 1691 osv.) [jfr d. skjald(e)mø, fvn. skáldmǽr]
2) (numera bl. i vitter stil, tillf.) skaldekonstens gudinna l. musa, sånggudinna; (ngns) sångmö; äv. allmännare, ss. beteckning för var o. en av de nio muserna; äv. i bildl. uttr. som symbolisera skaldekonsten l. poesien l. ngns skaldegåva l. diktning. I nijo Skalde-Möhr / Upsiunger om dän Dygd, som wed hans (dvs. C. Liedemans) Bår sig finner! Dahlstierna (SVS) 43 (1691). Rid på en vinglös märr i lunck min Skaldemö / At friska blommor rikt kring alla galgar strö. Kellgren (SVS) 1: 163 (1776). Snart tåldes Skaldmön at höras ensam (dvs. utan musik) i Skådespel, blandade med Divertissemens som mellan acterna afsöngos. Gyllenborg Vitt. 3: Föret. s. 2 (1797). Jag söker ställena der Skaldmör vistas: / Vid lunder, källors brädd och ljusa höjder: / Af sångens kärlek förd. JGOxenstierna 4: 84 (1815). (Jag) skickade .. in några förstlingar av min skaldemö till Illustrerad Tidning. Lilljebjörn Skolm. 151 (1924). —
-MÖNSTER. litt.-hist. om skald l. diktverk o. d. som utgör ett mönster för andra skalder l. deras diktning. Mjöberg Stilstud. 247 (1911). —
-MÖRDANDE. (mera tillf.) om det förhållandet att man vid undervisning dödar elevernas intresse för poesi gm själlös läsning av dikter l. torra diktanalyser. VL 1902, nr 301, s. 2. SvD(A) 1927, nr 52, s. 5. —
-MÖTE. möte mellan skalder. Redan samtiden såg i detta skaldemöte (i Lund 1829) något symboliskt. Ljunggren SmSkr. 3: 115 (1881). —
-NAMN. namn på skald; äv. (i vitter stil) dels om benämningen skald, dels om anseende l. namn (se d. o. 5, 6) ss. skald. Polyfem IV. 9: 4 (1811). Psyche, en kalender uti hwilken flere unge män, som sedermera wunnit skaldenamn, .. för första gången uppträdde i massa. SKN 1841, s. 101. LundagKron. 2: 476 (1921). —
-NATUR. poetisk natur l. läggning, poetiskt sinne; äv. metonymiskt för person med sådan natur. Atterbom Minn. 63 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Albert Lysander var en skaldenatur. Weibull LundLundag. 210 (1891). —
-ORD. (skald- 1753. skalde- 1852 osv.) (i sht i vitter stil)
2) i sg. o. pl., om yttrande fällt av en skald l. förekommande i en dikt l. (i pl.) om dikt. Några Skalde-ord i anledning af Prins Gustafs död. (1852; titel på broschyr innehållande en dikt). Koch GudVV 1: 202 (1916). —
-PANNA. panna av det slag som anses vara utmärkande för en skald (särsk. hög panna), diktarpanna. Hellström Storm 160 (1935). —
-PENSION. pension som ngn åtnjuter ss. skald, författarpension till skald. Wieselgren Bild. 438 (1877, 1889). —
-POESI. (skald- 1848. skalde- 1885 osv.)
2) litt.-hist. till 1 a, om poesi som utgöres av skaldedikter (se -dikt 2). Brate Metr. 23 (1884). Arv 1956, s. 55. —
-PORTRÄTT. porträtt av skald; i skriftlig l. muntlig framställning tecknat porträtt (se d. o. 2) av en skald (särsk. med hänsyn till hans diktning); jfr -bild 2. Rydberg Brev 3: 48 (1886). —
-POSE. (tillf.) pose utmärkande för en skald, särsk. i stunder av poetisk inspiration. Karlfeldt Tank. 35 (1932). —
-PRODUKT. (numera bl. tillf.) poetiskt alster l. verk; dikt; diktverk. Hammarsköld SvVitt. 1: 150 (1818). —
-PRODUKTION. om sammanfattningen av en viss skalds l. en viss tidsperiods l. ett visst lands o. d. dikter. Risberg GoetheOrd 17 (1932). —
-PROFIL. en skalds profil; (skarp) profil av det slag som anses vara utmärkande för en skald; i skriftlig l. muntlig framställning tecknad profil (se d. o. 1 c) av en skald (särsk. med hänsyn till hans diktning). En klassiskt ren skaldeprofil mot en bakgrund af roströda husmassor. Österling Männ. 163 (1910). Svenska skaldeprofiler, tecknade i historisk belysning. Östergren (1939). —
-PROV. (numera knappast br.) dikt utgörande ett försök i skaldekonsten l. prov på ngns poetiska författarskap; särsk. använt ss. en blygsam beteckning som en skald åsätter en av honom författad dikt; jfr -försök. Skalde-Prof Af Swenske Heroiske Verser. Nicander Anm. 39 (1737). Värdes kasta edra ögon på detta ringa skaldeprof. Palmblad Nov. 4: 51 (1851). Snoilsky i 3SAH 9: 60 (1894). —
-RACKA. (numera knappast br.) nedsättande, om skald; jfr racka, sbst.3 3. Strindberg Brev 2: 373 (1882). Ekelund Brev 34 (1906). —
-REGEL. (†) regel gällande för skaldekonsten. Molander Förespel 55 (1753). PoetK 1820, 2: 5 (dikttitel). —
(1 a) -RIM. (numera knappast br.) rim av det slag som förekommer i skaldedikter (se -dikt 2). Schück VittA 3: 68 (i handl. fr. 1669). —
-RYKTE. (skald- 1847. skalde- 1886 osv.) (ngns) rykte l. anseende ss. skald; förhållandet att vara allmänt känd l. erkänd ss. skald. Valerius (1847) i 3SAH LVI. 3: 168. Ljunggren SAHist. 1: 9 (1886). I sitt tal öfver Carl XII, .. som gaf honom skalderykte, är .. (Frese) ännu lika bombastisk som någon annan samtida. Rudin i 3SAH 15: 169 (1900). —
(2) -SAMLING. (†) diktsamling. Carleson Skald. II. 3: Föret. (1738). —
-SINNE. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetiskt sinne l. sinnelag; skaldelynne, skaldenatur. PoetK 1816, s. LXIII. Han .. förenar på en gång den praktiska mannen och skaldesinnet. Bremer NVerld. 2: 391 (1853). Nu kom .. (Topelius') indignation öfver byråkratismen att rikta sig främst mot .. censuren, och drefs att söka sig andra uttryck, mera öfverensstämmande med hans skaldesinne. Vasenius Top. 3: 65 (1918). —
-SJÄL. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetiskt sinne l. sinnelag; vanl. metonymiskt för person med sådant sinne(lag). AnderssonBrevväxl. 1: 275 (1863; om person). Den torr-rolige, brummande .. menniskovännen och skaldesjälen Israel Hvasser. Hellberg Samtida 1: 40 (1870). Fröding Brev 76 (1889). —
-SKAPELSE. (numera bl. i vitter stil, tillf.)
1) poetisk skapelse, poetiskt verk, dikt. Wieselgren Bild. 394 (1875, 1889). Rydberg Brev 2: 114 (1875).
-SKOLA. litt.-hist. skolriktning inom skaldekonsten. (Tegnér) har sjelf både börjat och slutat sin skaldeskola. Geijer I. 2: 320 (1846). Thomander 3: 21 (1857; om fosforisterna). Fyrtiotalismen konstituerades .. av en skaldeskola som gick andra vägar än .. Hjalmar Gullberg. Holmberg Gullberg 145 (1966). —
-SKRIFT. (skald- 1797—1805. skalde- 1722—1769) (†) poetiskt verk, diktverk, dikt. Düben Boileau Sat. 10 (1722). Rosenhane PVetA 1805, s. 450. —
-SKRÅ. (numera bl. tillf.) om skalderna ss. yrkesgrupp. Brenner Dikt. 2: 13 (1730). Östergren (1939). —
-SLAG, sbst.1 (numera föga br.) diktart, diktgenre. Kellgren (SVS) 4: 299 (1782). Det episka skaldeslagets normala skapelse, Iliaden. (Cavallin o.) Lysander 103 (1861). 2NF 1: 679 (1903). Östergren (1939). —
-SLAG, sbst.2 (†) om en persons individuella sätt att dikta liknat vid ett anslag på ett musikinstrument. Med glädje Sverge åter hörde / Hans (dvs. Dalins) altid rena skalde-slag. GFGyllenborg Vitt. 2: 20 (1773, 1795). —
-SNILLE. (skalda- 1709. skalde- 1789 osv.) (numera bl. tillf.) poetiskt snille, poetisk begåvning; äv. metonymiskt för: (snillrik, begåvad) skald. Geisler Fägnet. A 1 a (1709). De unga skaldesnillen, som .. (G. III) drog till sig. Crusenstolpe Mor. 2: 347 (1840). Jag kan ej annat finna, än att din son har äfven i detta verk ådagalagt ett utmärkt skaldesnille. PDAAtterbom (1853) i MolbechBrevveksl. 3: 132. Östergren (1939). —
-SPEL. (†) om diktande liknat vid l. tänkt ss. spelande på ett instrument; jfr -slag, sbst.2 Nordenflycht QT 1748—50, s. 51. Gyllenborg Skald. 32 (1798). —
-SPRÅK. (skald- 1786—1820. skalde- 1759 osv.) [jfr d. skjaldesprog, nor. skaldesprog]
1) (numera bl. i vitter stil, tillf.) språk som användes av skalder- (na) l. i dikt(er), poesiens språk, poetiskt språk; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 2. Kellgren (SVS) 4: 148 (1780). Snorres ansenliga verk afser nemligen just att samla .. de poetiska uttryck och omskrifningar, hvilka tillhörde hans samtids skaldespråk. EHTegnér i 2SAH 58: 18 (1882). Sådana småsaker .. är det som gör livet rikare — för att tala på skaldespråket. Asplund Stud. 59 (1912).
2) (†) om skaldekonsten l. poesien l. diktande betraktad (betraktat) ss. en uttrycksform; äv. övergående i bet.: diktande, dikt; jfr 1. Det blir ju då ej mera wärdt, / At fingra på Apollos zitra, / Om fogel-folket börja qwittra / Likt dem, som Skaldespråket lärt. Sahlstedt TuppSag. 16 (1759). När har någonsin Skaldespråket frimodigare uttryckt en politisk opposition, än i .. (Kellgrens) poem ”Dälden”? Atterbom Siare 3: 676 (1844). —
-STROF. särsk. litt.-hist. till 1 a: strof i en skaldedikt (se d. o. 2). Rydberg Gudas. 222 (1887). —
-STUND. (†) stund av poetisk inspiration l. för diktande o. d. Sjöberg (SVS) 1: 199 (1820). (Cavallin o.) Lysander 500 (1882). —
-STYCKE. (skald- 1781—1842. skalde- 1767 osv.) (i sht i vitter stil) poetiskt alster, dikt, poem; diktverk o. d. Brunkman SvGr. 15 (1767). (Kellgrens) mångfaldiga lyriska och satiriska Skaldestycken samt qvicka Kritiker lästes med välbehag i hela Sverige. Broocman SvSpr. 101 (1810). År 1824 .. utkom första afdelningen af skaldestycket: ”Lycksalighetens Ö”. Hellberg Samtida 8: 34 (1872). —
-STÄMMA. (i sht i vitter stil) en skalds stämma; stämma av det slag som anses vara utmärkande för skalder. Atterbom Minnest. 1: 283 (1848). —
-SVAN. (†) om svan ss. symbol för en skald l. om skald. CJLohman (1713) hos Runius Dud. 2: 225. JGHallman Vitt. 167 (1734). —
-SYN.
-SYSTER. (i sht i vitter stil) jfr -broder. Ljunggren SmSkr. 2: 188 (1879). Rudin i 3SAH 15: 170 (1900). —
-SÅNG. (skald- 1781—1845. skalde- 1747—1894) [jfr d. skjaldesang, nor. skaldesang] (numera föga br.)
1) till 1: dikt, poem; äv. dels sammanfattande: diktning, poesi, dels abstrakt(are): skaldekonst, diktande. Thorild Bref 1: 57 (1781). Underdånig Skalde-sång på Hans Kongl. Höghets Hertigens af Södermanland höga födelse-dag den 7 October 1792. Bellman (BellmS) 7: 171 (1792). Vi kunna ej neka osz det nöjet att anföra hwad .. (Atterbom) yttrar om Roms inflytelse på den nordiska skaldesången. SKN 1844, s. 139. Jag hade läst om Bjugg en gång, / Den mästaren i skaldesång. Dufva Sulitelm. 5 (1865). Snoilsky i 3SAH 9: 70 (1894).
2) till 1 a, om skaldedikt (se d. o. 2). Dalin Hist. 1: 119 (1747). Lagerbring 1Hist. 2: 851 (1773). —
-TAL. (†) tal på vers; dikt utformad ss. ett tal. Skalde-tal Til min Tankekraft. VFörsök 2: 15 (1753). Till Österbottniska afdelningens första Porthansfest 1839 diktade .. (Stenbäck) ännu sitt härliga skaldetal till Runeberg. FinBiogrHb. 2058 (1903). —
-TID.
2) litt.-hist. till 1 a, om den tid då skaldedikterna (se -dikt 2) tillkommo. Afzelius Sag. VIII. 2: 225 (1857). —
-TIMME. (†) timme l. stund av poetisk inspiration l. tid för diktande o. d. Nu skaldetimman slår! — hvad fattas än? — en penna! Fahlcrantz NoachArk 1: 36 (1825). Sätherberg Dikt. 1: 42 (1859, 1862). —
-TJÄNST. (†) om ngns verksamhet ss. skald l. ngns poetiska författarskap. Düben Boileau Sat. 6 (1722). —
-TON. (†)
1) i pl., om poesi l. diktande liknad (liknat) vid l. tänkt ss. (frambringande av) toner; jfr -ljud, -låt. Sahlstedt TuppSag. 17 (1759). (Skalden Elmblad har) visat, att modersmålet äfven i nya verlden (dvs. Amerika) eger förmåga att framkalla verkliga skaldetoner. KWarburg (c. 1887) hos Skarstedt Pennfäkt. 46.
2) om ngns poetiska begåvning l. läggning liknad vid l. tänkt ss. en viss tonart. Kellgren (SVS) 5: 19 (1785). —
-TRON. (i vitter stil) tänkt tron ss. symbol för den förnämsta rangen bland ett lands l. en tidsperiods skalder l. en krets av skalder. Beskow i 2SAH 35: 44 (1861). —
-TÄVLAN. (i sht om ä. förh.) tävlan som avser författande av dikter. Andersson GrDram. 9 (1890, 1910). Henrikson AntikHist. 2: 244 (1958; om fornromerska förh.). —
-VERK. (i sht i vitter stil) poetiskt verk, diktverk; särsk. om större verk av detta slag, t. ex. en diktcykel; i sht förr äv. om diktsamling. Sahlstedt CritSaml. 60 (1759). SKN 1841, s. 162 (om diktsamling). I sin episkt lyriska dikt ”Fritiofs saga” skapade .. (Tegnér) det vidast kända svenska skaldeverket. Flodström SvFolk 339 (1918). Geijers ”Manhem” .. Tegnérs ”Svea” .. och andra samtida skaldeverk. RisebergaB 238 (1931). Schück VittA 6: 129 (1943). —
-VERKSAMHET~102, äv. ~200. poetisk verksamhet, poetiskt författarskap. ASScF VIII. 2: 71 (1863, 1867). —
(1 a) -VERS. litt.-hist. vers som ingår i l. utgör en skaldedikt (se d. o. 2). ANF 3: 200 (1886). Löfstedt i 3SAH LIII. 1: 63 (1942). —
(1 a) -VERSMÅTT~02 l. ~20. litt.-hist. versmått använt i skaldedikt(er) (se -dikt 2). Skaldeversmåttet kviðuháttr. IllSvLittH 1: 7 (1955). —
-VIS, sbst. (skald- 1679—1803. skalde- 1776 osv.) (numera bl. tillf.) i uttr. på (förr äv. i) skaldevis, på skalders vis; förr äv.: på det sätt som är vanligt i l. utmärker dikter, i diktform, på vers. Rudbeck Atl. 1: 432 (1679: i Skaldwijs). Så har i detta Templet inne / På skalde-vis i detta tal / Jag sjungit ömt vår Broders minne. Bellman (BellmS) 10: 77 (1787). Jag gör ihop på skaldevis / En mosaik och vinner pris. Dufva Sulitelm. 7 (1865). särsk. till 1 a: i form av skaldedikt(er) l. (i det språk som brukades) i skaldedikter (se -dikt 2). Botin Hist. 1: 50 (1789). (Jag vill nämna) Att krig på skald-vis kallades Odens storm. Adlerbeth Poët. 2: 136 (1803). —
-VIS, adv. (skald- 1747. skalde- 1751) (†) i diktform l. dikter, på vers; i poetiskt språk. Sahlstedt SvGr. 22 (1747). Ulriksdals Promenader, Skaldewis beskrifne Af .. O. D. (år) 1751. Dalin Vitt. 5: 8 (1751). —
-VISA. (skald- 1665—1716. skalda- 1832. skalde- 1698 osv.) [jfr ä. d. skaldvise] dikt, skaldestycke; företrädesvis (o. numera bl., litt.-hist.) till 1 a, om skaldedikt (se d. o. 2). OVerelius hos Munck OTryggj. 3 (1665). Den forntida historiker, som i Heimskringla använder skaldevisorna såsom historiska källor (yttrar, osv.). Söderwall i 3SAH 7: 35 (1892). HT 1942, s. 211. —
-VÄN. (skald- 1817—1849. skalde- 1879 osv.) om skald ss. ngns vän. Adlerbeth HorOd. 65 (1817). 3SAH LVIII. 1: 11 (1947). —
-VÄRDE.
2) (†) om ett diktverks värde med hänsyn till dess poetiska kvalitet. Erkännas torde äfwen, att Iliaden, i sin helhet betraktad, i äkta skaldewärde icke fullt går opp emot Odyszéen. SvLittFT 1837, sp. 259. —
-VÄRV. (numera bl. i vitter stil, tillf.) poetiskt värv, poetisk uppgift; poetisk sysselsättning l. verksamhet, poetiskt författarskap. (Jag) wore ganska säll, så framt til mitt förderf / Eij ödet pålagdt mig så tröttsamt Skaldewärf. Düben Boileau Sat. 13 (1722). Andersson Antol. 18 (1909). —
-YNGLING. (i vitter stil) ung skald, diktande yngling. SvLittFT 1837, sp. 347. Krusenstjerna Dagdriv. 136 (1923). —
-YRA. (i vitter stil) poetisk l. skaldisk yra, diktaryra. Bellman (BellmS) 5: 136 (1783). Söderberg 10: 77 (1921). —
-YRKE.
1) (†) i sg. o. pl.: poetisk verksamhet, poetiskt författarskap, diktande; skaldekonst; poesi; dikt; jfr 2. När tror intet en Poët, at hans wersar äro oförlikneliga, och lär .. denne syndare (som skrivit en citerad gravskrift över biskop Nils i Linköping) hyst samma tanka om detta skaldeyrke. Lagerbring 1Hist. 3: 869 (1776). Vi anmäle derföre med nöje verldens til äfventyrs äldsta skrift, tolkad af den, som nu snart gifvit oss alla de förnämste stycken af Ebreernas Gudalära, vishet och skaldeyrken (dvs. J. A. Tingstadius). JournSvL 1797, s. 93. Ödmann MPark 280 (1800).
2) (numera bl. tillf.) om skaldens yrke; i äldre ex. svårt att skilja från 1. Enligt min innerliga öfvertygelse har du en ovanligt stark kallelse till skaldeyrket. LHammarsköld (1804) hos Hjärne DagDrabbn. 108. —
-ÅDER l. -ÅDRA. [jfr d. skjaldeåre] (i vitter stil)
1) poetisk åder; särsk. dels i uttr. som beteckna rik l. svag l. avtagande o. d. poetisk produktivitet, dels mer l. mindre klart liktydigt med: poetisk begåvning, poetiskt anlag. Palmfelt Vitt. 368 (c. 1740). Dikter av .. (G. Westdahl) finnas bevarade, som vittna om en verklig skaldeådra. MinnGPrästh. 4: 141 (1927). (A. G. Leijonhufvud) beklagar .. att hans skaldeåder numera sinat. Fatab. 1928, s. 86. Den frödingska skaldeådran torde alltså ha sin upprinnelse i (modern). Kulturen 1946, s. 147.
2) (tillf.) om en viss epoks poesi tänkt ss. en åder varur senare tiders poesi sprungit fram. Rydqvist i 2SAH 12: 333 (1827). —
-ÅLDER. (numera bl. i vitter stil, tillf.) om poetisk epok. Phosph. 1810, s. 378. SagSed 1935, s. 29. —
-ÄMNE.
1) till 1.
a) (numera bl. tillf.) poetiskt anlag, poetisk begåvning. Wikner Pred. 595 (1883). Wulff Övers. 10 (1897).
b) (numera bl. ngt vard.) (person som utgör) ämne till en skald. NordT 1888, s. 246. LundagKron. 2: 475 (1921).
2) (†) till 1, 2: ämne för l. motiv till en dikt. Mig lembnar Hedengrahn, / Ett sorgligt, men därhos full' värdigt Skalde-Ämbne. Brenner Dikt. 2: 85 (1727). —
E (†): SKALDER-KONST, se D.
Avledn.: SKALDA, SKALDERI, se d. o. —
SKALDINNA 032, f. till 1: kvinnlig skald, diktarinna. Wår makalösa lärda Skaldinna, Fru Sophia Elizabeth Brenner. Swedberg Schibb. 67 (1716). SvLittTidskr. 1961, s. 67. särsk. (†) oeg. l. bildl., om sångerska; jfr skald, sbst.1 1 e. Nybom SDikt. 2: 265 (1844, 1880; om Jenny Lind). —
SKALDISK, adj. [jfr d. skjaldisk, t. skaldisch, eng. skaldic] (numera i sht i vitter stil) till 1: som är l. tillhör l. utmärker l. har avseende på en skald l. poesi, som är l. liknar en skalds; som utgöres av skalder; som förekommer l. hör hemma i poesi; poetisk, skalde-, diktar-. Björner Hrolf Föret. 5 (1737). Skaldisk fantasi och diktningskraft. SvLitTidn. 1813, sp. 56. Byron var en skaldisk Titan. Kullberg Mem. 3: 190 (1836). (Esaias Tegnérs) skaldiska verksamhet. SD(L) 1896, nr 509, s. 1. Jag lade nobelt mina armar / djuputlefvadt ned mot stolens karmar, / teatraliskt, skaldiskt slapptförnäm / — Marquis de Moi-Même. Fröding Stänk 97 (1896). Laurentius Wivallius, Sverges största skaldiska begåfning under 1600-talet. Noreen VS 1: 144 (1903). Denna skaldiska, men hårda mun (hos C. J. L. Almqvist). Malmberg i 3SAH LXIV. 2: 48 (1954). särsk. (numera föga br.) till 1 a, om dikt: författad av en fornnordisk skald; särsk.: som utgör en skaldedikt (se d. o. 2). SvLitTidn. 1813, sp. 505. De skaldiska dikterna. AntT X. 1: 4 (1887; motsatt: eddadikt).
Spoiler title
Spoiler content