publicerad: 1984
SPETS- spet3s~, förr äv. SPESS- l. SPITS- l. SPISS-.
Ordformer
(speetz- c. 1580 (: Speetz höfdet). spes- 1659 (: Spes-Salwie)—1671 (: Spesglas). spess- (spesz-) c. 1560 (: Spesshattar)—1731 (: Spessört). spesse- 1637 (: Spesseglas). spets- (spetts-, spet(t)z-) 1630 (: Spetz demant) osv. spetze- 1645 (: spetzefinger). spiisz 1541 (: spiisz skoo). spiss- 1594 (: Spisz Jernn). spits- (-t(t)ss-, -t(t)z-) 1538 (: spitzhöffdat)—1894 (: Spitsflöjt). spitze- 1643 (: spitzefingerne, pl. best.))
Etymologi
[jfr d. spids-, nor. spiss-, t. spitz- (o. spitzen-); i den mönsterbildande gruppen ssgr av SPETS, adj.; nu anslutet till SPETS, sbst.2]
ss. förled i ssgr: försedd med l. utgörande spets (l. spetsar), spetsig (se d. o. II 1 a, b); som har den l. den spetsiga (kropps)delen l. detaljen l. de l. de spetsiga detaljerna; äv.: spetsigt, i en spets.
Ssgr: A: SPETS-ALKA. (numera nästan bl. i vissa trakter) simfågeln Uria aalge Pontopp. (som har en i jämförelse med andra alkfåglar mycket spetsig näbb), sillgrissla. 1Brehm 2: 560 (1875). 2SvUppslB 12: 29 (1949). —
-BILL. (†) om spetsig plogbill. 2 st: g(am)l(a) utslitna Billar. 1 st: Spets bill. BoupptVäxjö 1821. Därs. 1823. —
-BISAM. (numera föga br.) bisamskinn med kvarsittande spetshår, bisam. CirkDForssellSön. 1896. DN 1902, nr 11693 A, s. 1. —
-BLAD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9559). spetsigt blad; särsk. (i fackspr.) ss. detalj i ornament. Scheutz Ritk. 70 (1832). —
-BLADAD, p. adj. (†) spetsbladig; anträffat bl. i uttr. stor spetsbladad skräppa l. spetsbladat skräppegräs, växten Rumex hydrolapathum Huds., vattenskräppa. Bromelius Chl. 54 (1694: Skräppa). Lindestolpe FLWiksb. 20 (1716: Skräppegräs). —
-BLADIG. i sht bot. om växt: som har spetsiga blad; i sht i växtnamn, särsk. spetsbladigt oxbär, växten Cotoneaster acuminata Lindl., spetsbladigt daggvide (i sht förr äv. spetsbladig pil l. daggpil), växten Salix acutifolia W. Spetsbladiga-Björken .. har breda, glatta och spetsiga blad, på undra sidan något hwitaktige. Fischerström 2: 16 (1780). Nyman FanerogFl. 244 (1873: Daggpil). HbTrädg. 5: 96 (1874: pil). Spetsbladigt oxbär. Hylander PrydnV 41 (1948). Dens. NordKärlv. 2: 285 (1966: daggvide). —
-BOJ. sjöt. boj med spetsigt topptecken (som utmärker farled); äv.: (förr använd) boj med (närmast cylindriskt mittparti o.) koniska ändar (jfr tunn-boj). Ekbohrn NautOrdb. 29 (1840; med koniska ändar). SjöfVFörfattn. 1979, nr 14, s. 3. —
-BORR. [jfr t. spitzbohrer] (numera mindre br.) (pyramidformigt l. koniskt) spetsig borr l. borr med spetsigt sammanlöpande skär; särsk.: platt- l. flatborr; äv. (numera föga br.) om pinnsyl l. om sylliknande redskap använt ss. l. i stället för ritspets. (En urmakare behöver) Alla handa sorter aff drällbårar, spetzbårar, rundbårar, till att dermedh göra hål för axlarna, dem upbåra och med rundbåren pollera. Polhem ESkr. 1: 106 (c. 1710). Spetsborr .. (dvs.) Ett slags bergborr med nedtill spetsigt jern. Dalin (1854). Trekantiga spetsborr .. (dvs.) Det bekanta spetsiga stålverktyg, hvarmed små hål i trä förestickas, till inslående af messingstifter och små naglar. Eneberg Karmarsch 1: 141 (1858). Landsm. XVIII. 1: 12 (1912; ss. l. i stället för ritspets). TNCPubl. 16: 67 (1949; om metallborr: plattborr). —
-BOTTNAD, p. adj. om kärl o. d.: vars botten bildar en spets, som har trattformig botten. AntT XVII. 3: 120 (1904; om lerkärl från ä. stenåldern). —
-BYXOR, pl. (i sht vid ridning l. utevistelse använda) byxor som upptill är vida o. nedanför knäet tätt åtsittande (o. avsedda att täckas av stövelskaft l. benkläder l. benlindor); jfr rid-byxor. SFS 1885, Bih. nr 24, s. 1. —
-BÅGE, se d. o. —
-BÄGARE.
2) (i sht förr i vissa trakter använd) trattformad bägare med fot. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 202 (1868). —
-BÄLG. spetsig bälg (se d. o. I 3 a); särsk. om (förr använd) trekantig masugnsbälg. JernkA 1817, 2: 57. —
-BÖJTEL. [jfr t. spitzbeutel] (†) = -påse. Berzelius Kemi 3: 338 (1818). Almström KemTekn. 1: 107 (1844). —
-CIRKEL. [jfr t. spitzzirkel] tekn. stickcirkel. JernkA 1833, s. 628. Stickcirkel (hellre än: spetscirkel). TNCPubl. 23: 80 (1954). —
-DIAMANT. (†) om diamant med spetsig kristallform (pyramid l. dyl.). HusgKamRSthm 1630, s. 118 a. BoupptSthm 1676, s. 1315 a. —
-EKORRE. [jfr t. spitzeinhörnchen] (numera föga br.) zool. djur av (den ordningen insektätare tillhörande) familjen Tupaiidæ (som har en kroppsform som liknar ekorrens o. utdragen, spetsig nos), trädnäbbmus; särsk. i pl. best., om familjen. 1Brehm 1: 290 (1874). BonnierLex. 14: 770 (1966). —
-FIL. (numera mindre br.) (flat l. rund o.) spetsig fil; jfr nål-, stick-fil. BoupptSthm 1674, s. 193 a. Rund spetsfil. Östergren (1944). —
-FJÄDER. (numera föga br.) (lång,) spetsig l. spetsigt upp- l. utstickande (tofs)fjäder; särsk. i uttr. vit spetsfjäder, ägrettfjäder. 19 str: hwite spitzfiedrar. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 35 (i handl. fr. 1654). Hjässans gyllene spetsfjädrar (på den skjutna kungsörnen) äga ännu sin käcka resning. Rosenius Naturst. 30 (1897). —
-FLAGGA. (†) tungad flagga? Det finns en uppgift från år 1586, att Sigismunds fartyg Helsinge Lejonet .. hade ”2 spitsflaggor” och ”1 flagga”. SvFlH 1: 482 (cit. fr. 1586). —
-FLAT. (numera mindre br.) tekn. i uttr. spetsflat fil, spetsig flatfil. Almroth Karmarsch 311 (1839). TNCPubl. 16: 83 (1949). —
-FLÖJT, förr äv. -FLÖTE. [jfr t. spitzflöte] mus.
1) flöjtdus; äv. (o. numera nästan bl.) allmännare: långflöjt. Holmberg 2: 878 (1795; om flöjtdus). 3NF 7: 548 (1927; allmännare).
-FORMAD, p. adj. formad i l. till en spets, spetsigt formad, spetsformig. Grafström Kond. 238 (1892). —
-FOT. [jfr t. spitzfuss] i sht med. om fot som gm hälsenans förkortning (i sin tur vanl. beroende på förlamning av viss benmuskel) endast med främre delen o. tårna berör underlaget; missbildning bestående i sådan fot; jfr häst-fot 2. Collin Ordl. (1847). Haglund HållnRörOrg. 1: 59 (1924). —
-GATTAD, p. adj. sjöt. om båt: som (i vattenlinjen) har spetsig akter (o. för); äv. om akter l. för: spetsig. Gartz Segelsport 58 (1919; om akter). NFSportlex. (1946; om båt, i fråga om akter). Fatab. 1963, s. 23 (om för). Den här (storbåten) är 25 fot lång, klinkbyggd, helt öppen och spetsgattad i båda ändar. TurÅ 1966, s. 90. —
-GAVEL. [jfr t. spitzgiebel] spetsig gavel (se gavel, sbst.1 1 (o. 2)); äv. om parti av långvägg l. om parti över spetsbågigt fönster l. spetsbågig portal o. d.: spetsbågsgavel, vimperg. Ofantliga liksom i luften sväfvande klocktorn trappvis utsirade med kolonnrader, spetsgaflar .. och löfprydnader höja sig majestätiskt (på de i gotisk stil byggda kyrkorna). Brunius Metr. 11 (1836). Spetsgavel, ett särsk. i gotiken förekommande byggnadsled, som utsirar partierna över portar och fönster, stundom även takkanterna. SvUppslB (1935). Spetsgavlar, vimperger, resas över fönster, portaler och murkrön, och väldiga rosfönster upptaga stora ytor av gavelmurarna. Stenberg KyrkSkrud 24 (1950). Att man numera (på Island) finner ytterst få lantgårdar av den ålderdomliga typen med vita spetsgavlar i rad. Ymer 1953, s. 166. —
-GAVLAD, p. adj. [jfr -gavel] försedd med spetsiga gavlar l. spetsgavlar l. spetsig gavel l. spetsgavel. IllSvH 2: 57 (1876; om hus). Modin GTåsjö 338 (1916; om tak). Kulturen 1954, s. 85 (om överdel på bordspendyler). —
-GLAS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 9600). (spets- 1637 osv. spetse- 1637—1640) [jfr t. spitzglas]
1) (litet) trattformigt glas med fot; i sht om vin- l. likörglas l. (numera vanl.) brännvinsglas; äv. om sådant glas med innehåll l. enbart om innehållet (ss. måttsbeteckning). OxBr. 11: 708 (1637). När en liten kula af amalgama argenti lägges i et halft spitsglas af åfvannämda solution (av silver o. kvicksilver som upplösts i skedvatten), upväxer (osv.). TBergman (1775) hos Scheffer ChemFörel. 148. Och i Fröjas varma sköte / Drick ett spetsglas vin de Cap! Bellman (BellmS) 9: 146 (c. 1780). (Mot rödsot) skall den sjuke förtära 3 à 4 buteljer (albuminlösning) på 24 timmar, såsom dryck ett spetsglas i sender. Hygiea 1839, s. 249. Hermelin Glas 68 (1966). Anm. I vardagligt spr. användes (i sht förr) äv. kortformen spetsis spet4-sis, r. l. m.; best. -en l. i best. anv. utan slutart.; pl. = [jfr gästis, kondis, labbis m. fl.] ”Har du inte lust att kila in på ett ögonblick?” frågade .. (värdshusgästen); ”jag ska säga dig ett ord så godt som två och bjuda dig på en spetsis så god som fyra.” Blanche FlStadsg. 103 (1847). Rådmannen .. bjöd mig genast på en ”spetsis” portvin. Dens. Bild. 3: 135 (1864).
-GRANAT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) granat (se granat, sbst.3) med spetsformat framparti. SFS 1870, nr 4, s. 11. —
-GROBLAD~02 l. ~20. bot. växten Plantago lanceolata Lin. (som har lansettlika blad). Franckenius Spec. D 4 b (1638). —
-GRÄS. (†)
1) gräset Parapholis strigosa (Dum.) C. E. Hubbard, ormax (som har syllikt hoprullade blad). Lilja SvFoderV 20 (1867).
2) gräset Corynephorus canescens (Lin.) PB, borsttåtel (vars vippa efter blomningen blir smal o. spetsig)? HushBibl. 1756, s. 689. —
-GÄNGA. tekn. gänga vars profil har formen av en liksidig triangel med stympade l. rundade hörn, spetsig gänga. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 202. IngHb. 2: 61 (1948). —
-HACKA. [jfr t. spitzhacke] (förr använd, i båda ändarna) spetsig hacka för huggning i sten, spetsig stenhacka; (i ena l. båda ändarna) spetsig jordhacka (äv. i uttr. enkel resp. dubbel spetshacka), korp; äv. (o. numera nästan bl., arkeol.) om redskap av sten: spetsig (o. korpliknande) stenhacka. Jakobsson ArtillK12Tid. 443 (i handl. fr. 1718). Stål Byggn. 1: 148 (1834: Enkel Spetshacka, .. Dubbel d:o). Som redskap för vaskningen af guldsanden medförde hvarje .. (kalifornisk guldgrävare) ett vaskfat .. (samt dessutom bl. a.) en skrapa, spetshackor. 2UB 5: 120 (1902). (Å. Fredsjö) kallar hela gruppen (spolformiga o. korta, raka korphackor från stenåldern) spetshackor och vill förbehålla benämningen korphackor endast för de långa och oftast böjda hackorna. Fornv. 1962, s. 175. —
-HAGTORN~02 l. ~20. (numera föga br.) bot. växten Cratægus monogyna Jacq. (som i likhet med övriga arter av släktet Cratægus Lin. har spetsigt flikiga blad), trubbhagtorn; äv.: växten C. calycina Peterm. (som är lik trubbhagtorn), korallhagtorn. Retzius FlOec. 197 (1806; om C. monogyna). SvNat. 1919, s. 183 (om C. calycina). —
-HAKE. [jfr t. spitzhaken] spetsig hake l. hakformigt redskap; särsk. (o. numera nästan bl., snick.): hakformigt svarvstål, spetsig hake (se hake, sbst.2 1 f). (Sv.) Spetshake .. (fr.) Croc ou crochet pointu. Éperon. Bec. Nordforss (1805). (Sv.) Spetshake .. (lat.) Uncinus rostratus, in mucronem fastigatus. Lindfors (1824). Schulthess (1885; om spetsstål). —
-HAMMARE. [jfr t. spitzhammer]
1) hammare med spetsig pen l. hammarlikt redskap med två spetsiga ändar; (av stenhuggare använd) handslägga med spetsig pen (varmed man slår på spetsmejsel). Holmberg Artill. 4: 220 (i handl. fr. c. 1700: Splitshammare; felaktigt för Spitshammare). Att hugga sten med huggjern och klubba, spetshammare eller hacka. JournManuf. 3: 176 (1833). Spetshammare, durkslag, lockhammare. Jung Maskinelem. 16 (1916). Från ett rum hördes tickningarna av en spetshammare. Martinson Nässl. 264 (1935). SAOBArkSakkSvar (1980; om handslägga ss. stenhuggarredskap).
2) (†) om hovslagarredskap av (i den spetsiga delen stundom järnskott) trä, som liknar en hammare med spetsig pen o. används för att gm slag på länden få hästen att sparka bakut. Dalin FrSvLex. 2: 294 (1843). Schulthess (1885). —
-HARPA. [jfr t. spitsharfe] mus. upprättstående dubbelt psalterium av trekantig form; jfr harpa, sbst.1 1. RedNordM 1907, s. 21. SohlmanMusiklex. (1952). —
-HATT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9560). [jfr t. spitszhut (i bet. 1)]
1) (numera mindre br.) (trekantig o. framtill) spetsig hatt; trekantig hatt (se hatt 1 a, b). Forssell Hist. II. 1: 20 (i handl. fr. c. 1560). Ibland blott spränger herden / Förbi (på kampagnan), en vålnad lik, / I spetshatt, läderskenor, / Med bössa och med pik. Risberg Vallmo 44 (1906).
2) (förr) till hattskyl; spetsformig hatt (se d. o. 3 a) (bestående av en stor, i ändan hårt sammanbunden kärve l. av två i ändarna hårt hopbundna kärvar). LB 2: 99 (1900; av två kärvar). Hellström NorrlJordbr. 326 (1917; av en kärve). —
-HUND. [jfr t. spitzhund; delvis till spets, sbst.5, o. av nutida språkkänsla genomgående uppfattat ss. ssg med d. o.] hund av spetsras, spets (se spets, sbst.5). Gravander Buffon 1: 175 (1806). Man skiljer i våra dagar mellan tre särskilda rasgrenar af inhemska spetshundar. Högdahl Jaktb. 93 (1913).
-HUVA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9560). spetsig huva; särsk. om dervischmössa. Hedin GmKhor. 463 (1893). —
-HUVAD, p. adj. [senare leden avledn. av huv, sbst.1] (i sht i fackspr.) om tak (på torn): som utgör en spetsig huv (se huv, sbst.1 2). Bergman GotlSkildr. 340 (1882). —
-HÖG-KROK. (föga br.) gymn. spetsvinklig (knä)böjning med högt uppdragna knän. Thulin Gymn. IV. 1: 70 (1935). —
-HÖRNIG. (numera mindre br.) som har spetsigt l. spetsvinkligt l. spetsiga osv. hörn. Duhre Geom. d 3 b (1721). —
-HÖVDAD, p. adj. (†) som har spetsigt huvud. VarRerV 9 (1538). Spetshöfdade larfver. Marklin Illiger 305 (1818). —
-JÄRN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9541). [jfr t. spitzeisen]
-KAMMARE. (förr) i kanon: kammare (se kammare, sbst.2 6 c α) som har formen av en stympad kon. Chapman Liniesk. 5 (1796).
-stycke. särsk. kammarstycke (se kammar-stycke, sbst.1 1 a β) där kammaren har formen av en stympad kon. Törngren Artill. 2: 12 (1795). —
-KANIN. [eg.; kaninskinn med upp- l. utstickande hår] körsn. kaninskinn som icke undergått klippning av täckhåren l. (förutom färgning) annan efterberedning. SDS 1895, nr 533, s. 3. —
-KANTIG. (numera bl. tillf.) som har spetsiga kanter (l. hörn). (Sv.) Spetskantig. (i Målark(onsten)) (fr.) Oxygone. Nordforss (1805). (Sv.) Spetskantig .. (lat.) muricatus .. (o.) pinnatus. Lindfors (1824). Meurman (1847). —
-KLIPPARE. (†) fisken Chætodon acuminatus Lin. (hos vilken den femte strålen i ryggfenan är starkt förlängd). Linné MusReg. 63 (1754). —
-KNOK ~knω2k l. -KNOCK ~knok2, r. l. m.; best. -en; pl. -er. (-knock 1920. -knok 1927 osv.) [sannol. av t. spitzknochen, senare leden av knochen (se knoka, sbst.); jfr -knoka] skom. (i sht förr använt) långsträckt benstycke med trubbig spets i ena l. båda ändarna, som användes för att glätta o. pressa olika delar av skodon. Forssell Handskom. 43 (1920; i skildring av ä. förh.). —
-KNÖLIG. zool. om (krona på) kindtand (hos vissa däggdjur): som har koniska o. spetsiga knölar. Thorell Zool. 2: 73 (1861; hos bl. a. mullvad). —
-KOLV. (numera mindre br.) (förr använd) lödkolv i form av en stympad kon l. pyramid. Almroth Karmarsch 437 (1839). —
-KOPPA. (†) spetsig pustel, spetsig koppa; anträffat bl. i pl. om spetsiga pustler kännetecknande viss art av oäkta koppor l. om sjukdomen i fråga. Collin Ordl. (1847). Lundberg HusdjSj. 115 (1868). —
-KORK. (numera bl. mera tillf.) kork (se d. o. 2 a), spetsig kork. AB(B) 1918, nr 146, s. 6. Östergren (1944). —
-KORNIG. [jfr -korn] (numera föga br.) om havre: vars korn har styv skalspets l. utgöres av spetsigt korn. UtsädT 1892, s. 33. LAHT 1908, s. 340. —
-KULA. [jfr t. spitzkugel]
1) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till handeldvapen l. jämförbart automatvapen l. förr använd artilleripjäs: spetsig kula; i sht om kula med (cylindriskt liv o.) konisk l. ogival spets; jfr -projektil. NDA 1861, nr 277, s. 3. Berner'ska geväret med engelska gördelkulan antogs äfven i Ryssland, ehuru derstädes ovalkulan sedermera utbyttes mot en spetskula. Spak Handeldvap. 9 (1889). Kulan (till 1840 års gevär) var en massiv spetskula med mindre diameter än pipans kaliber. Alm VapnH 108 (1927). HT 1941, s. 44 (till artilleripjäser).
2) (numera föga br.) mer l. mindre bildl.; särsk. (jfr spets, sbst.2 3, spetsig II 5) dels om skarpt l. ironiskt l. spydigt angrepp på ngn l. ngt l. uttalande mot l. rörande ngn l. ngt (särsk. i pl., ss. stående rubrik för en samling korta notiser i tidningen Söndags-Nisse på 1860-talet), dels om skarpt l. ilsket ögonkast. SöndN 1863, nr 42, s. 3 (ss. rubrik). Högra ögat gömde han bakom tidningens marginal och lossade med det venstra en spetskula mot mig. Strindberg RödaR 13 (1879). När Kellgren .. ger ett hugg åt det salfvelsefulla åberopandet af Guds obegripliga visdom .. eller de rätt allvarliga spetskulorna mot teologien. (Schück o.) Warburg LittH 2: 338 (1912).
Ssgr (till -kula 1; numera bl. i skildring av ä. förh.): spetskul- l. spetskule-ammunition. ammunition i form av spetskulor. Spak Handeldvap. 38 (1889).
-KULLIG, adj.1 som har spetsig kulle (l. spetsiga kullar); särsk. om hatt; jfr kullig, adj.2 Munthe Skizz. 18 (1888). —
-KULLIG, adj.2 (†) konisk l. toppformig (jfr kullig, adj.3); utan klar avgränsning från -kullig, adj.1 Schulthess (1885). Auerbach (1913). —
-KULLRIG. (†) som har en spetsig topp l. välvning l. en rundad topp l. välvning slutande i en spets. Hernquist Hästanat. 100 (1798). —
-KVADER. (numera mindre br.) snick. inläggning (se d. o. 1) i form av en spetsruta. Blomberg Uvd. 23 (1917). —
-KYPERT. textil. kypert (se d. o. 1, 2) hos vilken diagonalen går omväxlande åt höger o. åt vänster. Norlind AllmogL 239 (1912). —
-LAV. (†) växten Cladonia cornuta (Lin.) Hoffm., syllav (som har syllikt tillspetsad bål). Acharius Lich. 192 (1798). VetAH 1801, s. 224. —
-LAX. (†) fisken Coregonus oxyrhynchus Lin. (som har näbbliknande nos), näbbsik. Scheutz NatH 150 (1843). Dalin (1854). —
-LOD. byggn. spetsigt lod (vars spets befinner sig rakt under fästpunkten vid lodning), sänklod, murarlod. Varulex. Byggn. 2: 86 (1955). —
-LUTT ~lut4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (De Geer SvNatRiked. 1: 250 (1946) osv.), äv. -er (JernkA 1890, s. 338, osv.) ((†) -en TT 1902, K. s. 36, JernkA 1903, s. 318) [av t. spitzlutte; senare leden av lutte, ventilationstrumma o. d., av ovisst urspr.] (förr) bergv. trattformig anordning med uppåtströmmande (l. stillastående) vatten för sortering av godset vid anrikning (jfr -låda, -tratt); särsk. om sådan anordning där en trekantig nedsänkning upptill lämnar passage för vattnet blott vid två varandra motsatta väggar; jfr spets, sbst.2 1 b ϑ. JernkA 1890, s. 338. De Geer SvNatRiked. 1: 250 (1946). —
-LÅDA. [jfr t. spitzkasten] (förr) bergv. trattformig anordning med uppåtströmmande (l. stillastående) vatten för godsets sortering vid anrikning, spetstratt; jfr -lutt. Wetterdal Grufbr. 340 (1878). —
-LÄNT, p. adj. (†) om häst: som har toppigt l. spetsigt kors; jfr topp-länt. Florman HästKänned. 113 (1794). —
-LÖNN. [jfr t. spitzahorn] (numera föga br.) trädet Acer platanoides Lin. (som har spetsigt flikiga blad), (allmän) lönn. Ström Skogsh. 71 (1830). 3NF 13: 513 (1930). —
-MAGE. (numera föga br.) (spetsigt) utskjutande mage, (spetsig) kulmage. Andersson Verldsoms. 1: 91 (1853). Swing 1921, nr 20, s. 4. —
-MALT. [jfr t. spitzmalt] brygg. malt med groningen avbruten när rotgrodden visar sig. TNCPubl. 47: 67 (1971). —
-MEJSEL. [jfr t. spitzmeisel] (i fackspr.) till bearbetning av sten (l. likartat material): (pyramidformigt) spetsig (stenhuggar)mejsel, spetsjärn (se d. o. 2). Stål Byggn. 1: 150 (1834). —
-MUNT, p. adj. (numera bl. mera tillf.) som har spetsig l. näbbformig mun l. nos; i sht förr äv. bildl. (jfr spets, sbst.2 3, 4, spets, adj. 3): ironisk, skarp; jfr -mynt. (Sv.) Spetsmundt. .. (fr.) Bechu. Nordforss (1805). Seminariet hade ej förgäves utrustat sina läringar med spetsmunt slagfärdighet. Högberg JesuBr. 1: 102 (1915). —
-MURKLA. [jfr t. spitzmorchel] (numera föga br.) svampen Morchella elata Fr.; äv. (allmännare) om l. med inbegrepp av M. esculenta Lin. (l. annan svamp l. andra svampar av släktet Morchella Lin.), toppmurkla. Möller 2: 415 (1785). Allmänna murklan eller Spetsmurklan. Strömbom Svamp. 71 (1895). 2NF (1917; om M. esculenta Lin.). (Sv.) Spetsmurkla (fr.) morille conique. Hammar (1936). —
-MUS. [jfr t. spitzmaus] (numera föga br.) näbbmus. Linc. F 4 b (1640). Hammar (1936). jfr bisam-spetsmus. —
-MYGG. (†) om endera l. var o. en av (de med vinkelformad mun försedda insekterna) Conops quadrifasciatus Deg. o. C. scutellatus Meig. Scheutz NatH 191 (1843). Dalin (1854). —
-MYNTA. [jfr t. spitzminze] (†) växten Mentha spicata Lin. (som har spetsiga, axlika blomställningar), grönmynta; äv. allmännare ss. gemensamt namn på M. spicata Lin., M. rotundifolia Lin. (rundmynta) o. M. longifolia Lin. (gråmynta). (Lat.) Mentha hortensis acuta. (Sv.) Spesz-Mynta. Franckenius Spec. C 3 a (1659). Nyman VäxtNatH 1: 136 (1867; allmännare). Lilja SkånFl. 426 (1870). —
-MÄTARE. entomol. (fjäril av) släktet Epione Dup. (hos vilket framvingarnas inre tvärlinje utgör en mörkare smal linjeteckning som i sht hos arten E. repandaria Hufn. är skarpt spetsvinkligt böjd). Snedbandad spetsmätare, fjärilen E. repandaria Hufn. Tvärbandad spetsmätare, fjärilen E. paralellaria Schiff. FoFl. 1952, s. 134. —
-MÖSSA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9563). (numera mindre br.) (styv) mössa av konisk form l. mössa med (upprättstående) spetsig topp, spetsig mössa; jfr topp-mössa. De åskådade en redan af kungen inöfvad exercis af 36 kadetter, klädde som grenadierer med stora spetsmössor. Eichhorn Stud. 1: 136 (1869). Harlock (1944). 2) (†) bildl., = -påse. JernkA 1833, s. 590. Dalin (1854). —
-NACKIG. som har spetsig nacke (se d. o. 1, 4); särsk. (arkeol.) i uttr. spetsnackig yxa (l. flintyxa l. skafthålsyxa o. d.), (flint)yxa (från början av y. stenåldern) med spetsig nacke (se d. o. 4 b). UpplFmT 26—28: 53 (1910). HallHist. 1: 15 (1954). —
-NAGEL, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9541). (†) spetsigt stift l. spetsig nit. BoupptSthm 1689, s. 1074 b. —
-NAGGAD, p. adj. som har spetsiga naggar, spetsigt naggad. Fatab. 1944, s. 176 (om ytterkant på tallrik). —
-NATE. bot. växten Potamogeton acutifolius Sk. (som har vasst spetsiga blad). Nyman VäxtNatH 2: 385 (1868). —
-NOS.
2) (vard) motsv. nos 2: spetsig ”nos”; äv. bildl. Borde du inte förstå det af dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos! Björlin Elsa 144 (1879). GHT 1961, nr 121, s. 8.
3) motsv. nos 3 b: person med spetsig ”nos”, i sht förr särsk. bildl.: uppnosig kritiker l. dyl. ATGellerstedt (1904) hos Wetterlund Skissbl. 257 (bildl.). —
-NOSAD, p. adj. som har (försetts med) spetsig nos, spetsnosig; särsk. motsv. nos 1. Nilsson Fauna 1: 594 (1847; om delfiner). Lo-Johansson VagFrankr. 105 (1927; om hund). —
-NOSIG. som har spetsig nos; särsk.
1) motsv. nos 1. DA 1824, nr 91, Bih. s. 3 (om hundvalp). Björk Beebe UndHavsyt. 62 (1937; om fisk).
2) motsv. nos 5, särsk. 5 b. En skarp, spetsnosig (bergs-)topp, som pekade rätt i vädret. TurÅ 1913, s. 259.
-NOST, p. adj. spetsnosad, spetsnosig; särsk. (vard.) om person (motsv. nos 2). Fogelström Vakna 276 (1949). —
-NÄBBAD, p. adj. som har (försetts med) spetsig l. utdragen näbb, spetsnäbbig. BygdFolk 1: 252 (1927; om fågelhuvuden). —
-NÄSA. [jfr t. spitznase (äv. i bet. 3)]
1) spetsig l. spetsigt utdragen näsa; i sht förr äv. (med positiv bet.) liktydigt med: icke trubbig näsa. Weste (1807). Cederschiöld Riehl 1: 35 (1876; med positiv bet.). Gumman vrider sina händer och vädrar som en mus med sin lilla spetsnäsa. Bergengren Snok 287 (1934).
2) (numera bl. tillf.) person, i sht kvinna, som har spetsig näsa. Weste FörslSAOB (c. 1817). Dalin (1854).
3) (†) i bildl. anv. av 2 (jfr spets, adj. 4): näsvis person; listig l. bakslug person; (i sina omdömen l. uttalanden) ironisk l. skarp person. (Sv.) Spetsnäsa .. (fr.) Nez pointu. Äfw. qui a le nez pointu. Äfw. fig. Fin Rusé. Critique. Satyrique. Pointilleux. Caustique. Nordforss (1805). Lindfors (1824); jfr 1, 2. —
-NÄST, p. adj. som har spetsig näsa; äv. i överförd anv., om utseende o. d.: som präglas av (ett ansikte med) spetsig näsa. En blek, spetsnäst .. skrifvare trädde in. Backman Dickens Pickw. 1: 382 (1871). (Fackel-)skenet .. fladdrade och flög på hennes spetsnästa fysionomi. Benedictsson FruM 122 (1887).
-OVAL. (i sht i fackspr.) som bildar en figur som består av två mot varandra satta cirkelbågar vilka har sådan böjning att figurens ändar blir spetsiga, oval med spetsiga ändar. Spetsoval figur, form. Spetsoval skeppssättning. Eneberg Karmarsch 2: 475 (1861; om mattpunsar). —
-PARENTES. (i fackspr.) parentes (se d. o. 2) l. (numera mindre br.) klammer bestående av två spetsförsedda bågar. TNCPubl. 21: 29 (1953; om klammer). SIS 01 41 11: 8 (1980; om parentes). —
-PENSEL. (i sht i fackspr.) (liten) spetsig borstpensel l. hårpensel (använd vid marmorering, förgyllning, konstnärlig detaljframställning o. d.), skrivpensel. Bergh Konst 79 (1893, 1908). —
-PIL, sbst.1 (numera bl. mera tillf.) spetsig pil l. pil med (skarp) spets. Blåsrör. .. Är det fråga om målskjutning, bör du i stället för kulor begagna små spetspilar, hvilka du sjelf lätt kan förfärdiga. Norman GossLek. 144 (1878). —
-PIL, sbst.2 [jfr t. spitzpil, växten Salix viminalis Lin., korgvide] (†) om vissa växter av släktet Salix Lin.
b) (†) hybriden Salix fragilis Lin. S. pentandra Lin. (vilken i likhet med S. fragilis Lin. har lansettlika blad). Nyman VäxtNatH 2: 243 (1868).
c) i uttr. mindre spetspil, växten S. aurita Lin., bindvide, öronvide. Torén Rebau o. Hochstetter 46 (1851). —
-PLOG. [sv. dial. (Gotl.) spitsplog]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om årder (motsatt: vändplog). GotlLT 1852, nr 17, s. 4. jfr: Under 1700-talet användes den s. k. spitsplogen eller russaplogen. SvGeogrÅb. 1956, s. 99.
-PRISA. (numera föga br.) växten Veronica longifolia Lin. (som har smala o. spetsiga blad), strandveronika. Nyman VäxtNatH 1: 162 (1867). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 131 (1901). —
-PROJEKTIL. vap. projektil med (cylindriskt liv o.) konisk l. ogival spets; i sht om projektil till kanon med refflat lopp; jfr -kula. KrigVAT 1853, s. 585. 2NF 22: 345 (1915; till kanoner). —
-PÅLE. [jfr t. spitzpfahl] spetsig l. spetsad påle; i sht om påle i palissad o. d. Pålarne (till grund för bygge) äro .. (bl. a.) ”Spetspålar” då de äro spetsade från 3 eller 4 sidor. Rothstein Byggn. 369 (1859). Byamännen, som skulle bilda pålgården (kring stupstocken), stodo med sina spetspålar i en klunga för sig. Dixelius-Brettner Prästd. 227 (1920). Kyrklund Sol. 56 (1951). —
-REDSKAP~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) spetsigt redskap, redskap med spets (l. spetsar). Ymer 1904, s. 202 (om stenåldersredskap). —
-RUTA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9564). (i sht i fackspr.) romb l. romboid, snedruta; särsk. (o. numera i sht, herald.) på vapenfält: rombisk figur (med de spetsvinkliga hörnen i fältets längdriktning), rombisk ruta (se ruta, sbst.2 1 d). Björkegren 1673 (1786). MagKonst 1826, s. 48 (av tyg, på klänning). Dahlby SvHeraldUppslB 27 (1964; på vapenfält).
-RUTIG. [jfr -ruta] (i sht i fackspr.) som har formen av l. utgöres av en snedruta l. spetsruta, rombisk l. romboidisk; försedd med l. bestående av snedrutor l. spetsrutor. Björkegren 1673 (1786). Spetsrutigt mönster. Weste FörslSAOB (c. 1817). —
-RÖSTE. (numera mindre br.) om den övre l. översta delen av spetsgavel, spetsigt röste (se röste, sbst.3 1). Brunius SkK 565 (1850). —
-SALVIA. (†) om form av Salvia officinalis Lin. som har smala och spetsiga blad; jfr salvia 1 a β. Franckenius Spec. D 2 b (1659). —
-SAX. (†) om sax med spetsiga blad. 1/2 dussin stumpota Saxar af 2:ne slaag .. 2 dussin gravera SpittzSaxar .. 3 st: fijna franska SpettzSaxar. BoupptSthm 1689, s. 1060 a. —
-SKARA. (föga br.) krigarskara i spetsig formering; jfr spets, sbst.2 14. Almqvist Herm. 170 (1833). —
-SKRÄPPA. (†) (den i ä. systematik ss. en egen art, Rumex acutus Lin., betraktade) hybriden Rumex crispus Lin. × R. obtusifolius Lin. Franckenius Spec. C 2 b (1659). —
-SKÄGG. spetsigt hakskägg, pipskägg; äv. (mera tillf.) hos djur: (spetsig) hårtott under hakan, spetsigt hakskägg. Dalin Arg. 2: 279 (1734, 1754). Hülphers Ångermanl. 91 (1900; hos get).
-SKÄGGIG, adj. [jfr -skägg] bärande l. försedd med spetsskägg l. pipskägg. SD(L) 1904, nr 66, s. 5 (om ansikte). —
-SLIPAD, p. adj. spetsigt slipad. WoL 359 (1889; om metallborr). — -SNÖPLOG~02 l. ~20. (i fackspr.) spetsplog (se d. o. 2). Sonesson BöndB 160 (1955). SvD(A) 1959, nr 23, s. 1. —
-STARR. (†) starrgräset Carex spicata Huds. (som har utspärrade, spetsiga fruktgömmen), piggstarr. Nyman HbBot. 360 (1858). —
-STEN. [jfr t. spitzstein] (†) ädelsten som har (getts) oktaedrisk form, oktaeder. JournManuf. 4: 110 (1834). —
-STICKEL. [jfr t. spitzstichel] tekn. gravstickel med spetsig udd (o. triangulär genomskärning); särsk.: knivbladsliknande sådan gravstickel (för metallgravyr) med konvex egg l. (särsk. i uttr. oval spetsstickel) två motstående konvexa eggar. Den ovala spets-stickeln. Almroth Karmarsch 276 (1839). Sticklarna (för träsnideri) äro af flere slag: spetsstickeln, som gör ett spetsvinkligt, trekantigt skär, tonstickeln (osv.). Hubendick FlickLek. 300 (1879). TNCPubl. 16: 87 (1949). —
-STJÄRTAD, p. adj. som har spetsig stjärt. Af australiska örnar kan nämnas den .. spetsstjärtade örnen (Uroaëtus audax), lätt igenkännlig på sin kilformade stjärt. (Stuxberg o.) Floderus 2: 599 (1903). särsk. zool. i vissa djurnamn.
a) (numera föga br.) i uttr. spetsstjärtad labb, fågeln Stercorarius parasiticus Lin., vanlig labb. Ström SvFogl. 69 (1839). 2NF (1917).
b) i uttr. spetsstjärtat långbarn, fisken Lumpenus lampretæformis Walb. Nilsson Fauna 4: 195 (1852).
-STOD. (†) pyramidformig pelare l. obelisk med pyramidformig topp. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
-STÅL. [jfr t. spitzstahl] tekn. svarvstål (för bearbetning av metall l. trä) med två eggar som möts i en spets, spetsjärn. BoupptVäxjö 1784. Almroth Karmarsch 336 (1839). —
-SÖM, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9564). (numera mindre br.) sjöt. segelsöm med dukkanterna lagda så att våderna smalnar av mot liket (motsatt: bredsöm). Frick o. Trolle 78 (1872). Måhlén NautOrdb. 120 (1966). —
-TAGGAD, p. adj. [jfr -tagg] försedd med spetsiga taggar (l. spetsig tagg). Ett ståtligt, svart, spetstaggat järnstaket. Key-Åberg SerbArn. 27 (1916). —
-TAK. (numera mindre br.) spetsigt tak; särsk. om tak som sett från husets gavelsida o. med en tänkt förbindelse mellan de båda sidornas nederkanter bildar (spetsvinklig) triangel, dels pyramid- l. kägelformigt l. koniskt tak. JournManuf. 3: 96 (1833). Sydow Lübke 388 (1869; om övre del av fial). Spetstaket, af spjälor och halmstrån sammanlödt, / har bugnat och är som en judemössa nött. Jensen Mickiewicz Tad. 107 (1898). Sonesson BöndB 790 (1955; på kycklinghus). —
-TAND, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9557).
1) (†) hörntand; äv. om var o. en av de spetsiga mjölktänderna hos får. Finnas 4 spitständer och 4 breda, så äro fåren try år. Broocman Hush. 3: 40 (1736). Florman Anat. 1: 207 (1823).
2) (numera bl. tillf.) i icke anatomisk anv.: spetsig tand; särsk.: kuggtand (i ur). Ericsson Ur. 255 (1897). —
-TANDAD, p. adj. [jfr -tand] försedd med spetsiga tänder l. taggar. Stjertens fjällringar (hos skogsödlan) undertill spetstandade. Nilsson Fauna 3: 31 (1842). Wine SvartSer. 27 (1967; om såg). —
-TITEL. boktr. (i en följd med samma stilsort satt) titel bildande en kil som avsmalnar nedåt. NordBoktrK 1905, s. 303. —
-TORN, sbst.1 (numera bl. mera tillf.) (smalt o. högt) spetsigt torn. Kalm Resa 3: 323 (1761; om kyrktorn). —
-TORN, sbst.2 (numera föga br.) busken Cratægus monogyna Jacq. (som har spetsiga bladflikar). Lyttkens Växtn. 853 (1910). —
-TRATT. (förr) bergv. trattformig anordning med uppåtströmmande (l. stillastående) vatten för godsets sortering vid anrikning, spetslåda; jfr -lutt. JernkA 1884, s. 82. —
-TÅG. bot. växten Juncus acutiflorus Ehrh. (med sylspetsade kalkblad o. spetsig frökapsel). Lilja SkånFl. 230 (1870). —
-TÅNG. [jfr t. spitzzange] tekn. (liten) tång med smala spetsiga käkar; särsk. om liten smidestång l. om böjtång använd vid bleckslageriarbeten. 1. Flechtång och 2. spitz tenger. BoupptSthm 1671, s. 1793. Klemming Blecksl. (1848). —
-TÄLT. (numera bl. mera tillf.) koniskt l. pyramidformigt tält, spetsigt tält. Mäster Perus bär i land från drakskeppet ett litet spetstält. Landsm. V. 6: 119 (1891). —
-UTTER. körsn. utterskinn som icke undergått klippning av täckhåren l. annan efterberedning (förutom färgning). DN 1968, nr 317, s. 1. —
-VALL. (numera föga br.) liten, kilformig (befästnings)vall. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 325 (1886). Zethelius Fältarb. 59 (1892). —
-VALV. [jfr t. spitzgewölbe] (i sht i fackspr.) spetsbågsvalv; äv. bildl. om himlavalv. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hallström ItBr. 142 (1901; bildl.). —
-VINGLAS~02 l. ~20. (numera mindre br.) (förr använt, litet) trattformigt vinglas med fot; jfr -glas 1. BoupptRasbo 1697. Böttiger Drottnh. 130 (i handl. fr. 1719). —
-VINKEL. (i sht i fackspr.) spetsig (se d. o. II 1 b δ) vinkel. Weste (1807). IngHb 6: 254 (1954). —
-VINKLIG. [jfr t. spitzwinklig] som bildar en spetsig vinkel; som har spetsig vinkel l. spetsiga vinklar; särsk. (mat.) om triangel: vars samtliga vinklar är spetsiga; äv. ss. adv.: i spetsig vinkel. Strömer Eucl. I. 1: 4 (1744; om triangel). Ett fryntligt gubbansigte med mycket spetsvinkliga ögonvrår. Thomander TankLöj. 23 (1825). Afzelius Sag. 6: 7 (1851; om tak). Nitzelius BokTräd 138 (1958; ss. adv.).
-VIVEL. entomol. (skalbagge av) släktet Apion Hbst (vars medlemmar har päronformig kropp samt smalt o. spetsigt huvud); särsk. i pl. om släktet. Tullgren Skadeins. 48 (1906). FoFl. 1953, s. 212. jfr klöver-spetsvivel.
-VÄRJA. om utpräglat spetsig värja (utgörande befälsvapen)? Kungen och grevinnan Löwen träda fram på scenen .., han .. bär spetsvärja. Hallström G3 11 (1918). —
-YXA.
2) (†) bila l. täljyxa (särsk. för vagnmakare) med baktill rundad, framtill i en lång spets utdragen eggdel. Eneberg Karmarsch 1: 91 (1858). —
-ÄNDA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9557). spetsig ända; ända utgörande spetsen l. ända i spetsen. Gadd Landtsk. 3: 109 (1777; på plogbill). FoFl. 1946, s. 219 (på rotknippe, motsatt: basända). —
-ÖRAD, p. adj. om djur, stundom äv. person: som har spetsiga öron. Brunius Metr. 83 (1836). Två lurfviga spetsörade hundar. Behm Fjällb. 63 (1910). Hök MajGrann. 185 (1929; om person). —
-ÖRT. (†)
1) om växter av släktet Anthericum Lin.; i uttr. ogrenig spetsört, växten Anthericum liliago Lin., stor sandlilja, grenig spetsört, växten Anthericum ramosum Lin., liten sandlilja; äv. i ssgn lilje-spetsört (Rudbeck HortBot. 88 (1685)). Ogrenug Spesz-ört. Rudbeck HortBot. 88 (1685). Grenug Spesz-ört. Därs.
2) växten Turritis glabra Lin., rockentrav. Bromelius Chl. 118 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 39 (1716).
5) i uttr. liten spetsört, om växt av släktet Arabis (travsläktet)? (Lat.) Turrites minor perennis. (Sv.) Lille Speszört. Rudbeck HortBot. 116 (1685).
B (†): SPETSE-FINGER. i pl., om fingrar med fingerspetsarna sammanförda (för att hålla i ngt); i uttr. hålla med spetsefinger l. spetsefingrarna, hålla ngt med fingerspetsarna l. i fingernypan, anträffat bl. bildl., betecknande att ngn med nöd o. näppe kan l. att ngn måste anstränga sig för att kunna behålla ngt l. dyl.; jfr spets, adj. 1 b. Så holla vij och det landet medh spitzefingerne, landet är utharmat, undersåtarne och adelen holla af hiertat inthet af oss, de förnembste tiäna Cuhrfursten af Brandeburg. RP 10: 154 (1643). Man måste hålla försäckringen af Hallandz possession vthi 25. åhrs tijdh, medh spetzefinger. Stiernman Riksd. 1085 (1645). —
-GLAS, se A.
Spoiler title
Spoiler content