SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
BAK ba4k, adv. l. prep.
Ordformer
(i ä. tid ofta skrifvet baak, t. ex. Ebr. 9: 3 (NT 1526). baack 1 Mos. 18: 10 (Bib. 1541). back G. I:s reg. 8: 342 (1533), 1 Sam. 20: 21 (Bib. 1541), Ehrenadler 624 (1723). bach G. I:s reg. 4: 134 (1527))
Etymologi
[fsv. bak, motsv. isl. bak, d. bag; eg. ack. sg. af föreg. med utelämnad prep.; jfr Rydqvist SSL 5: 159 följ.]
— jfr BAKRE, TILLBAKA.
I. adv.
1) (numera nästan bl. hvard.) på l. i bakdelen l. baksidan, baktill, bakpå; jfr BAK, sbst.1 1, äfv. 2. Tå stack Abner honom (dvs. Asahel) baak om sigh medh itt spiwt j hans bwck, så at spiwtet gick baak vth. 2 Sam. 2: 23 (Bib. 1541; öfv. 1896: spjutet gick ut baktill). Arm och fattigh högfärd, stryker (dvs. torkar) Fannen sigh baak medh. Balck Esop. 163 (1603). Dhe leeka ta bak sätta fram. Lindschöld Gen. D 2 a (1669); jfr b. Hur man wänder sig här, så är ändå Ryggen bak. Runius Dud. 2: 75 (c. 1710). Han sparkade honom bak. Widegren (1788). Med puckel fram, och puckel bak, / En Krympling hela qvällen skrutit / Hur hans figur vann Könets smak. Kellgren 2: 153 (1792); jfr b. Grekiska vestar .., som knäppas bak. Konst- o. nyhets-mag. 1821, s. 16. Ett .. (bergsmans-) förskinn, som likväl ej sitter fram, utan bak. Böttiger 6: 196 (1835); jfr b. Skjutsbonden ”hängde bak” (på vagnen) och bromsade med klackarna. Agrell I Sthm 18 (1892). En liten gosse som å Stampgatan ville roa sig med att ”åka bak”. GHT 1895, nr 227 A, s. 3. Anm. Jfr anm. till BAKI I, BAKPÅ I, BAKVID I. — särsk.
a) i uttr. före och bak, äfv. bak och före, ngn gg för och bak.
α) (numera föga br. utom i Skåne) fram och bak, framtill o. baktill. Mit j stolen och cring om stolen (voro) fyra diwr full medh öghon, bådhe före och baak. Upp. 4: 6 (NT 1526; öfv. 1883: framtill och baktill). Itt sådana clädhe som är heelt baak och fore. Var. rer. 18 (1538). Betäckia heela sin Kropp, både före och baak. Kiöping 91 (1667). Cavallin (1875).
β) (†) om tid: förut o. efteråt. Hon feck veta alt som händt båd för och bak. Livin Kyrk. 123 (1781).
b) i förb. med fram l. framme l. framman.
α) i uttr. fram och bak o. d.
α') framtill och baktill osv. Hafva ögonen fram och bak. Sahlstedt (1773). I sina sadlar, som äro fram och bak höge, sitta de fast til häst. Ödmann M. Park 139 (1800). Till höger, venster, fram och bak, / På en gång hördes vapenbrak. Arnell Sjöfr. 153 (1829). — äfv. bak och fram. Fosz 455 (1621). Widegren (1788). Weste (1807). — satselliptiskt. Veta hvarken fram eller bak. Nu vore den ju mest oveldig i en sak, / Som ej deraf förstod at skilja fram och bak. Kellgren 2: 131 (1783). Nyblom M. Twain 1: 92 (1873).
β') (†) bakfram, afvigt. Vänd hästen bak och fram i spiltan. Broocman Hush. 3: 27 (1736).
β) (mindre br.) i uttr. framme och bak, äfv. bak och framme = α α'. Både baak och framme. Lex. Linc. (1640, under frons). — satselliptiskt. Ther (dvs. i evigheten) är ej Först och Sidst, ther är ej Baak och Framme. Spegel Guds verk 32 (1685).
γ) (†) i förb. med framman. Speghel .. ther vthi the sigh skodha kunna, baak och framan. P. Erici 3: 93 b (1582). Framman och baak. Rudbeck Atl. 3: 273 (1698).
c) [jfr fsv. a l. af bak(i), at bak, tillbaka; jfr äfv. BAKI] (föga br. utom i vissa delar af Sv.) i uttr. i bak, baktill; bakpå. Hexametern: en fantastisk fyrfota med två .. omaka extrafötter längs (dvs. längst) i bak. Fahlcrantz 2: 44 (1825, 1864). Låt mig bli afritad .. med håret i bak långt, som det nu är. Nyblom Hum. 5 (1874, 1883). Han for .. / med tre par hästar, lakejer i bak. Tigerschiöld Dikt. 2: 57 (1891).
2) åt baksidan till; bakåt, tillbaka. Att sitta långt bak på sadeln .. vid ridt uppför backar är oriktigt. Östberg Hjulr. 91 (1897). — (föga br.) Christus .. (gick) baak (dvs. akterut) j skepet, ladhe sigh på itt hyende til at soffua. P. Erici 1: 150 b (1582). Undras må vid sådan smak: / Går världen framåt eller bak?! Nordlund Bitar 48 (1894; bak har här användts för rimmets skull). (†) Mose .. dreeff fåren baak (dvs. längre) in j öknena, och kom til Gudz bergh Horeb. 2 Mos. 3: 1 (Bib. 1541; Luther: enhinder jnn die Wüsten). Medh Rådhet sitt Konungen gick, / Aff Salen baak (dvs. drog sig från salen tillbaka) vthi sitt maak. Fosz 154 (1621).
II. (i större delen af Sv. numera nästan bl. i högtidlig, i sht poetisk, stil; i vissa trakter äfv. hvard.) prep.: bakom. Baak then andra tempelduken war thet tabernakell som man kalladhe Aldrahelgest. Ebr. 9: 3 (NT 1526; öfv. 1883: bakom). (Råskillnaden) ligger wijd siön bach tegelladhana. G. I:s reg. 4: 134 (1527). Thetta hörde Sara ther hon stoodh baack tieldörena. 1 Mos. 18: 10 (Bib. 1541). När dhe komma til Drabbningen, så hålla the (sig fegt) baak buskan. Rudbeckius Kon. reg. 425 (1619). Thet föreståndareskap, som han uppå sig hade, war han icke till sinnes att afläggia baak dören och effter theras willia. Gustaf ii Adolf 89 (c. 1620). Ther then wijse offta baak dören står, / Med frijmodighet then rijke framgår. N. Holgeri B 4 b (1632). Så ähr aff nödhen .. at man .. gör reent efter sig baak ryggen. A. Oxenstierna Bref 4: 40 (1642). Migh tyckes bäst wara at tu blefwo (dvs. -e), / Hemma baak vngnen och steckte Rofwor. Brasck Ty. kr. E 1 a (1649). Then eene Tiufwen säger ey then andre ståår baak Knuut (dvs. röjer ej den andra). Arvidi 143 (1651). Then som obuden är man baak en kaklugn sätter. Fånge 37 (c. 1710). Mången beskedlig man .. klår sig bak örat, önskandes ändring härutinnan. Dalin Arg. 1: 61 (1733, 1754). Bak kämpens stol en tärna / står med sin liljehy. Tegnér 1: 74 (1825). Månen går bak skyar. Atterbom 2: 79 (1827, 1854). Faran stod städse lurande bak porten. Castrén 2: 99 (1846). Gråa murar halft försvinna / Bak brokad och draperier. Snoilsky 2: 21 (1881). Rosegger .. gick ännu vid sjutton års ålder i vall och bak plogen. NF 13: 1420 (1889). Skrifröret .. har (på bilderna på de äldsta egyptiska monumenten) .. sin plats på samma ställe som hos våra skrifkarlar — bak örat. K. Piehl i Sv. tidskr. 1894, s. 153. ”Ingen söker annan bak dörren än den, som sjelf står der förut”. Hultin Bergsh. i Finl. 170 (1896; anf. ss. ordspr.). Heidenstam Karol. 2: 61 (1898). — särsk.
a) = BAKOM I 1 b β. Såå! Vänner bak ryggen? Hagberg Shaksp. 6: 342 (1849).
b) [jfr fsv. wor rettoghether hulkin han haffuer holdit bak sigh medh treska nw i try aar] (†) i uttr. sätta bak ryggen, kasta åt sidan, åsidosätta, ej bry sig om, räkna för intet; jfr BAKOM I 1 b δ. The Danske .. hafwa .. det öfrige af Roskildiske pacterne (dvs. fredsvillkoren) baak ryggen satt. RARP 7: 127 (1660).
c) i uttr. föra (ngn) bak ljuset; hafva något, en räf, skalken (osv.) bak örat; icke vara torr bak öronen; se LJUS, sbst., RÄF, SKALK, TORR, ÖRA.
Sammansättningar.
Anm. I några af de nedan anförda ssgrna ingår BAK, sbst.1; jfr särsk. BAK-ARF, -ARFVINGE, -BRÄNNA, sbst.2, -RENSARE. Af bak- i bet. ”bakre”, motsatt FRAM- l. FRÄMRE, kan bildas ett oberäkneligt antal ssgr, af hvilka bl. ett urval här upptagits. [Många hafva motsvarigheter i d., t. o. eng.; jfr d. bag-, t. hinter-, stundom after-, rück-, eng. back-, hind-].
BAK-ARF, -ARFVINGE, se d. o. —
-AXEL3~20, på vagn o. d. J. Norberg i VetAH 34: 337 (1773). E. Storckenfeldt i Tekn. tidn. 1871, s. 291. —
-BANK~2. Skeftstång kallas i underredet på arbetsvagnen den runda stång, som är fästad vid frambanken medelst vagnbron och vidare går igenom rulltjugan och bakbanken. Cnattingius 127 (1877, 1894).
-BEN, -BINDA, se d. o. —
-BLOCK~2. För en stöfvels formande (fordras) .. 1 par stöfvel block, under benämning af Framblock, bakblock. 2 Skom. ordl. (c. 1847).
-BOCK. (†) i fråga om åkdon: mindre säte bakpå. En Calesche .. med Kusk- och Bak-båck. DA 1793, nr 81, s. 3. —
-BOD~2, sbst.1 [fsv. bakbodh] (mindre br.) i fråga om hus, salubod o. d.: inåt gården l. bakom liggande bod l. magasin; bakom l. innanför beläget förvaringsrum o. d. Möller (1790). Almqvist (1842). Bakbod .. back-shop. Björkman (1889).
-BOG~2, å kreatur. Sahlstedt (1773). Björkman (1889).
-BOM~2.
1) om bakre delen af sadelbom. Björkegren (1784, under arçon de derrière). En sadelbom indelas i frambom, bakbom och steg. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 33 (1836).
2) varpbom l. garnbom (på väfstol). Ekenmark Sammandr. 18 (1823).
-BORD, sbst.1, se BABORD.
-BRÄDE~20, sbst.1, på åkdon. Düben Lappl. 104 (1873).
-BRÄNNA, se BACKBRÄNNA, sbst.2
-BRÖST~2. i fråga om insekt: tredje mellankroppsring(en), metatorax. Thomson 19 (1862). Dahm Biet 28 (1878).
-BYGGNAD~20. Möller (1782, under hintergebäude). Lundin G. Sthm 578 (1882).
-BÖJA, -DANT, -DANTA, -DANTAN m. fl., -DEL, se d. o. —
-DOCKA~20. tekn., å svarfstol. C. F. Bouck i VetANH 18: 139 (1797). Till en fullständig svarfstol höra trenne dockor .. den tredje, som benämnes bakdocka .., kan skjutas fram och tillbaka på vagnarne, och fästes hvar som helst, förmedelst en kil eller en skruf. Almroth M. tekn. 329 (1839). W. Hoffstedt i Tekn. tidskr. 1878, s. 14. jfr -DUBB.
-DRÄKT~2, äfv. -DRÄTT~2.
1) (numera mindre br.) bakre våg l. svängel med tillhörande dragtyg; dragtyg till bakre paret dragare. Möller (1782, under hinterwage). Deleen (1836, under hinterwage).
2) (föga br.) = BAKVAGN 3. Almqvist (1842). Schulthess (1885).
-DUBB~2. tekn. å svarfstol: i bakdockan sittande rörlig cylinder (mot hvars spetsiga ände föremålet som skall svarfvas har sitt ena stöd). Almroth M. tekn. 331 (1839).
-DÖRR~2. Var. rer. 23 (1538). Ehud gick vth genom baakdörena. Dom. 3: 23 (Bib. 1541). Hedin Rev. qv. 39 (1879).
-EFTER, se d. o. —
-FENA~20. (mindre br.) analfena. Bakfenen (pinna ani) ifrån utgången til Stierten utsträckt med 32 strålar. Linné Öl. 87 (1745). Hahnsson (1884).
-FICKA~20. Dalin (1850). Roos Str. 35 (1892). (hvard.) bildl. i uttr. hafva (ngt) i bakfickan, hafva i reserv; jfr -HAND 4, BAKHÅLL 5. jfr VL 1898, nr 24, s. 2. —
-FJÄDER~20, å vagn. Bremer Dal. 190 (1845).
-FJÄRDEDEL. (†) = följ. Möller (1790).
-FJÄRDING~20. [jfr t. hinterviertel, eng. hindquarter] om ena halfvan af bakdelen på slaktadt l. skjutet fyrfotadjur. Spegel Gl. 254 (1712). Okt. mån. taxa 1722. Feta skinkor eller rökta bakfjerdingar skulle .. lemnas till kejsarens bord. P. v. Möller Jordbr. 33 (1881).
-FLOD~2.
1) (föga br.) = -STRÖM 1. Bakflod .. Rücksturz des Wassers. le reflux des eaux. Dähnert (1784); jfr 2. Dalin (1850). Jungberg (1873, under bakström).
2) (föga br.) ebb; jfr -STRÖM 2. Almqvist (1842). Björkman (1889).
3) (†) bildl. i uttr. gå i bakflod, gå i bakvatten (se d. o. 1 b β). Lindfors (1815).
-FODER~20, på klädesplagg o. d. Dalin (1850). Kindblad (1867).
-FORA~20. [jfr t. rückfuhre] Bakfora .. Fora, som tages af formän på samma ställe, der de redan aflemnat en fora, och som nu med dem afsändes samma väg de kommit. Dalin (1850). Kindblad (1867).
-FOT, -FOTA, se d. o. —
-FRAKT~2. (föga br.) last på återresa, returfrakt. Om Stockholmsfartygen få taga bakfracht (vid skeppning å Mälaren), ruinera de upstäderne. 2 RARP 5: 104 (1727). jfr J. Magnusson i Landsm. II. 2: 6 (1880).
-FRAM, se d. o. —
-FRIS. (†) artill. Bakfris (Kammarstycke). Den sista upphöjningen på kanon öfver sjelfva bottenstycket. Sturtzenbecher Ing.-lex. (1805).
-FYLLA~20, v. vid kajbyggnad o. d.: förse (yttermur) med fyllning på baksidan (genom att packa grus, sand o. d. mellan muren o. den bakom liggande marken). En .. betonvall, som .. skulle bakfyllas upp till kajhöjden. Tekn. tidskr. 1893, A. B. s. 59. —
-FÄLT~2. zool. Under diskfälten (i steklarnas vingar) ligga bakfälten (cellulæ posticæ). Thomson 239 (1862).
-FÄRD. (†) återfärd. Schroderus Liv. 830 (1626). Rudbeck Atl. 1: 730 (1679).
-FÖNSTER~20. å rum l. hus: fönster på baksidan. Dalin (1850).
-FÖR(E), -FÖRBI, se d. o. —
-FÖRLÅT. (†)? Små kamrar, trånga rum, bakförlåth, tjokka skogar. Beijer Vitt. 388 (c. 1685).
-GAFFEL~20, å lavett m. m. —
-GAFVEL~20.
1) å hus: åt baksidan l. bakgården vänd gafvel. Wijnblad Tegelbr. 57 (1761). Rinman 1: 353 (1788). Dalin (1850).
2) å möbel o. d.: bakre sida, bakstycke. Almqvist (1842). Slidskåpets bakgafvel. O. Nycander i Tekn. tidskr. 1895, A. M. s. 14. —
-GATA~20. (vanl. oansenlig) afsides belägen, mindre besökt gata; mindre sidogata; gata längs gårdars baksida. PT 1758, nr 77, s. 4. Vi brukade den försigtigheten, at gå bakgatorne. Envallsson Ofört. möt. 56 (1786). Det .. spektakel, som nästa afton skulle gifvas i någon lada på en af bakgatorna. K. Lilljebjörn Hågk. 16 (1838). Jolin Ber. 4: 10 (1877).
-GIFT~2. (numera knappast br.) mellangift. Almqvist (1842). Schulthess (1885).
-GRUND, se d. o. —
-GRÄND~2. [fsv. bakgränd] (mindre br.) afsides belägen, föga besökt gränd l. mindre gata; jfr -GATA. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-GÅNG~2.
1) (†) tillbakagående. Linné Ungd. 2: 213 (1733).
2) (föga br.) bakre l. afsides belägen gång l. stig. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-GÅRD~2. (i sht mindre betydande) gård belägen bakom en annan (o. endast omgifven af uthus o. d.); bortre del af gård. Ther til (byggde Salomo) sitt hws ther han vthi boodde j bakgårdenom baak widh Förhwset. 1 Kon. 7: 8 (Bib. 1541). Ber. om C. XII:s hylln. 1697, s. A 4 a. Gå genom den lilla porten ner på bakgården. Rutström Röfvarb. 38 (1799). Vi gingo .. in på en rucklig bakgård. Lundgren Mål. ant. 3: 28 (1873). Topelius Planet. 3: 55 (1889).
-GÅRDS-VÅNING—0~20. En liten bakgårdsvåning på tre små rum. Lange Sämre folk 216 (1885).
-GÄL~2. zool. särsk.: benämning på vissa snäckdjur, så kallade på grund af gälarnas läge i förh. till hjärtat; motsatt FRAM-GÄL; i sht i pl. Bakgälar (Opistobranchia). Brehm III. 2: 300 (1876). J. G. Théel i NF 3: 1397 (1880).
-GÄLAD~20, adj. zool. Brehm 4: 326 (1888).
-GÖRDEL~20. artill. (Kanon-)Kulor med styrande bakgördel af koppar (bakstyrning). Billmanson Vap. 24 (1882).
-HALS~2. Ceruix nacke baakhals. Var. rer. 5 (1538). Lex. Linc. (1640, under cervix). Brehm 2: 568 (1875).
-HALT~2, adj. om fyrfota djur: halt på ena bakbenet. Dähnert (1784). Dalin (1850). Lundell (1893).
-HAND~2.
1) öfre l. bakre sida l. utsida af (människo-) hand; jfr HAND-BAK. Holmberg (1795, under revers). Gifva ett slag med bakhanden. Dalin (1850).
2) zool. hand å bakre extremitet (hos apa). Thorell Zool. 2: 98 (1861). F. A. Smitt i NF 1: 880 (1876).
3) (föga br.) efterhand (i kortspel). Sitta i bakhand. Almqvist (1842). Björkman (1889).
4) (föga br.) i uttr. i bakhand, i reserv; jfr -FICKA. Ha ngt i bakhand, have in reserve; have something to fall back upon. Björkman (1889).
-HARNESK~20. väfn. ett slags tillsats på väfstol till åstadkommande af vissa väfnader; fasonskaft. Ekenmark Sammandr. 26 (1823).
-HAS~2. has (på bakben); jfr -HÖCKEL, -KNÄ 1, -LED. Ehrengranat Hasled. 35 (1809). Nilsson Fauna 1: 347 (1820, 1847). Svaga bakhasar. Malmberget 1894, nr 18, s. 3. —
-HJUL~2, å vagn o. d. Rosenfeldt Navig. 94 (1693). Triewald Förel. 1: 273 (1735). C. G. Wrangel Handb. 410 (1885).
-HOF~2, r. l. m., hos häst. Leijon Balassa Hästskon. 23 (1834). Palm Kusken 29 (1894).
-HORN, sbst.1 (†) Linné Gotl. 307 (1745; hos insekter).
-HUFVUD~20. Retzius Djurr. 116 (1772). Bakhufvud .., anat., kallas den mellan hjessan och halsen (nacken) belägne delen af hufvudet, hvilken åt sidorna sträcker sig fram till granskapet af yttre örats bakre kant. G. v. Düben i NF (1876). Rydberg Rom. d. 8 (1882).
-HUFVUD-BEN—00~2. (föga br.) nackben. Thorell Zool. 1: 218 (1860).
-HUFVUD-MUSKEL—00~20. (föga br.) nackmuskel. Wikforss (1804, under hinterhauptsmuskel).
-HUGG~2. (föga br.) Bakhugg .. Hugg. som tilldelas någon till svar på ett förut af densamma erhållet. Dalin (1850). Kindblad (1867). bildl. Bakhugg .. Hvasst svar på tillvitelse eller stickord. Dalin (1850). Kindblad (1867). jfr MOT-HUGG, BAKSLAG.
-HUS~2, sbst.1 [jfr sv. dial. bakhus (Rietz), nor. bakhus] (numera föga br.) på baksidan af tomt l. gård beläget hus; bakre del af hus; jfr -KAMMARE. Mutilus .. kom medh förhölgdt Hufwud vthi sin Hustros .. Baakhws. Schroderus Liv. 938 (1626; t. hinderhausz, lat. posticas ædes). Resol. ang. naborätten 20 Dec. 1721, s. 3. Stundom uppföres vid (den värendska) stofvans vestra ända ett .. hus, nu kalladt bakhus. Uppf. b. 1: 356 (1873); jfr Hyltén-Cavallius Vär. 2: 207 (1868). Anm. I vissa fall är det svårt att afgöra, om ett språkprof bör föras hit l. till BAK-HUS, sbst.2
-HVALF~2. namn på den bakre, hvalfformiga delen af en sadel. Fram- och bakhvalf böra vara så höga, att manken och länden ej kunna af dem beröras under hästens rörelser. Spak Fältartill. 104 (1873). Palm Kusken 43 (1894).
-HÅLL, se d. o. —
-HÅR~2. nackhår. Hon (dvs. drottning Marie Antoinette) fördes med afklippt bakhår .. baklänges på bödelskärran. Leopold i 2 Saml. 8: 99 (1793). H. Hildebrand i NF 3: 1495 (1880).
-HÄCK~2, å åkdon. Dalin Fr. o. sv. lex. 2: 595 (1843, under hayons). Smål. alleh. 1895, nr 122, s. 3. —
-HÄR. [fsv. bakhär, krigshär som anfaller i ryggen; motsv. ä. d. bagher] (†) = BAKHÅLL 3 c. Jerobeam giorde en baakhäär, at han måtte komma baak vppå them, så at thesse woro framman för Juda, och baakhären effter them. 2 Krön. 13: 13 (Bib. 1541; öfv. 1896: bakhåll).
-HÄRD~2. bergv. baksida af härd. Bakhärd kallas i Stora Kopparberget den delen af Härden vid Smältugnarne, som räcker under sjelfva Huggstaden, eller Formmuren. Rinman (1788). Dalin (1850).
-HÄST~2. (föga br.) om en af stånghästarna i ett spann; motsatt FRAM-HÄST. Dalin (1850). Kindblad (1867).
-HÖCKEL. (enst., †) zool. = -HAS. Marklin 137 (1818).
-HÖFT~2, å bakre benen hos vissa insekter. Thomson 5 (1862).
-I, se d. o. —
-IDA~20. [jfr nor. bakida, eg. en tautologisk bildning; se IDA] (mindre br.) bakström (i l. vid en älf). Virflar och bak-idor. Jennings Præs. i VetA 1761, s. 16. Forsell Stat. 154 (1844). G. H. Carlgren i Tekn. tidskr. 1883, s. 104. —
-IFRÅN, -IGENOM, se d. o. —
-INÅT140. gymn. i fråga om fotflyttning; jfr -UTÅT. Hahnsson (1884).
-JAN3~2. spelt. i tricktrack. Konsten att spela 1: 113 (1832). Bakjan. Denna jan göres i motspelarens lilla jans bräde, alltså i det bräde, der motspelarens brickor från början voro uppstaplade. Har man i detta bräde gjort alla sex banden, har man gjort bakjan. Wilson 231 (1880).
-KAMMARE~200, sbst.1 Wikforss (1804, under hinterkammer). Ὀπισϑόδομος .. bakhus, bakdel af ett tempel: ish. .. bakkammare af ett Athene-tempel. Passow Gr. lex. (1841). särsk. i ögat: O. af Acrel i VetAH 18: 94 (1757).
-KANT~2. särsk. zool. Retzius Djurr. 217 (1772). Nilsson Fauna 1: 46 (1847). A. E. Holmgren i LAHT 1881, s. 126. —
-KAPPA~20, sbst.
1) (föga br.) å vissa åkdon. En .. Bak-kappa til en Chaise af svart Vaxduk. DA 1793, nr 222, s. 3.
2) å skodon: styfning af hårdt läder under öfverlädret baktill på foten; kappa, kapp. Gå ned bakkapporna. Almqvist (1842). Uppf. b. 6: 530 (1875).
3) mil. å pistol l. revolver: beslag af metall på bakändan af kolfven; jfr -PLÅT 1. Billmanson Vap. 106 (1882). Eldhandv. skjutsk. 2: 20 (1886).
-KAPPA~20, v. (föga br.) förse (skodon) med bakkappa. Almqvist (1842). Dalin (1850).
-KARL~2. särsk. i pärkspel. Partiet, som är inne, har (vid puttpärk) 2:ne anförare, en som vid framstickan .. ”står i putt” eller ”i puttpärk” .., och en som bakom bakstickan ”står i bakstång” eller i ”bakpärk” (”bakkarlen”). Bergman Gotl. skildr. 225 (1882).
-KAST. (†) Kurtz-boseln, taga bak-kast vid klot-spel på kort mål, eller kasta för kort. Lind (1749).
-KLINKA~20, hos häst; jfr -LÅR 2. Bure Häst. 7 (1825). särsk. [jfr t. billen, eng. buttocks, fr. fesses] (†) oeg.: låring. Die Billen an einem Fleut-Schiff, bak-klinkorna på et flöt fartyg. Lind (1749).
-KLO~2.
1) bakåt riktad klo (hos fågel); jfr -TÅ 1. Linné i VetAH 1: 370 (1740). Retzius Djurr. 53 (1772). Sundevall Zool. 90 (1858, 1864).
2) klo å bakre extremitet l. bakfot. Svartz Præs. i VetA 1797, s. 8. Nilsson Fauna 1: 51 (1847).
-KLÖF~2, r. l. f. (-klöfva Linné Västg. 96 (1747)) Sjöstedt Husdj. 1: 231 (1860).
-KNAPP~2. särsk. artill. om knapp fäst nära bakre planet på en projektil med knappledning. Schulthess (1885).
-KNÄ~2.
1) (†) hälled. Goda Oxar .. äre brede emellan baak-Knän. Rålamb 13: 59 (1690). (Hästens) bakben .. äro gjorde som våra armar, han böjer bakknäna som vi våra armbågar. Ungern-Sternberg Newc. 64 (1752).
2) bakre knä. Bakknäet är ledgången emellan låret och skanken. Billing Hipp. 110 (1836; i fråga om hästar). Juhlin-Dannfelt 209 (1886).
-KOTA~20. särsk. hos häst: kota på bakbenet. C. G. Wrangel Handb. 183 (1885).
-KROPP~2. särsk.
1) hos insekt l. spindel: abdomen. Sundevall Zool. 123 (1835, 1864). O. M. Reuter i UVTF 34: 14 (1886).
2) i fråga om båt. Forsbåtarne .. äro .. låga, långa och ”slanka” i bakkroppen. Turistför. årsskr. 1893, s. 157. —
-KYRKA~20. Kyrkan .. består af s. k. fram- och bakkyrka med förhus af trä i vester. Höijer Sverige 2: 1075 (1881).
-KÄKE~20. bakre del af käke. Billing Hipp. 150 (1836).
-KÄLKE~20. i fråga om vissa vinteråkdon: bakre (del af) kälke. Lind (1749). Cnattingius 21 (1894). (mindre br.) bildl.; jfr EFTERKÄLKE. Komma på bakkjälkan. Lind (1749); jfr Rhodin Ordspr. 64 (1807), Benedictsson Folkl. 51 (1887). Ni har försprånget, jag är på bak-kälken. Hagberg Shaksp. 11: 280 (1851). (numera föga br.) Desse tings försummelse .. har satt mången Svensk på bakkälken. Dahlman Humleg. 118 (1748).
-LADDARE, -LADDNING, se d. o. —
-LAND~2.
1) [jfr t. hinterland] sjöt., geogr. om land som ligger bakom ett kustland: hinterland. Naut. ordb. (1840). Guineakustens bakland. Schwerin Muham. 50 (1892).
2) [jfr sv. dial. o. nor. bakli(d) med samma bet.] (föga br.) bergsluttning som vetter från solen. Endast i berg- och ”bakland” .. ligger någon snö ännu qvar. Malmberget 1894, nr 39, s. 2. jfr -LÄGE 2.
-LASS~2. bakre del af lass; baklast (se d. o. 2). Den der vagnen har för mycket baklass. Lägga för mycket baklass på en kärra. Dalin (1850). Lundell (1893).
-LAST~2, r. l. f.
1) (föga br.) returfrakt. 2 RARP 5: 102 (1727).
2) (tunga) varor i bakre delen (af ett åkdon o. d.), baklass. En tvåhjulskärra, i hvilken man lagt för mycken bak- och för liten framlast. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 49 (1832). Kindblad (1867).
-LASTA~20, v. (föga br.) lasta bakre delen af (ett åkdon) l. aktern af (ett fartyg), ofta med bibet. af att lasten är för tung. Almqvist (1842). särsk. i p. pf. ss. adj. = AKTER-LASTAD, -LASTIG. Möller (1782, under hinterlästig). Jungberg (1873).
-LASTNING~20. (föga br.) vbalsbst. till föreg. Almqvist (1842). Kindblad (1867). konkret. Almqvist (1842). Dalin (1850).
-LED~2, r. l. m. = -HAS. Serenius (1734, under hough). Björkman (1889).
-LEM~2. bakre extremitet. Hofling Häst. 56 (1870). F. A. Smitt i UVTF 29: 12 (1882). (†) om anus: Gör här aff en tapp .. och stick then j baaklemmen på barnet. B. Olavi 169 b (1578).
-LIF~2.
1) hos djur: bakre del af kroppen; buk. Steget (hos hästen) har 2:ne afdelningar: en för fram- och en för bak-lifvet. Billing Hipp. 156 (1836). Lundberg Husdj. 83 (1868).
2) baksida af klädningslif. Dalin 2: 763 (1853).
-LUTAD. (i Finl., föga br.) bakåtlutande. Recurvus .. baklutad. Juslenius 146 (1745). Ahlman (1872).
-LUTANDE. (i Finl., föga br.) bakåtlutande. Samojeden (iakttog) en baklutande ställning. Castrén 1: 243 (c. 1844).
-LYRA~20. i bollspel: lyra som tager riktning bakåt i st. f. framåt. En skall stå bakom innemål för att passa på de s. k. ”baklyrorna”. Törngren Lek. 79 (1880).
-LÅDA~20, å vagn. Mr Pickwicks nattsäck (upptogs) .. ur baklådan. Backman Pickw. 1: 248 (1871).
-LÅR~2, n.
1) bakre lår. Linné Öl. 16 (1745; hos insekter).
2) bakre del l. sida af lår. Baklåret eller klinkan (hos en häst) kallar man den köttiga del som på bakre sidan af låret sträcker sig från lårbenet till skankbenet. Sjöstedt Husdj. 1: 83 (1859). Juhlin-Dannfelt 275 (1886).
-LÅS, se d. o. —
-LÄDER~20, å skodon. Serenius (1741). Gå med nedkippat bakläder på högra foten. Livin Kyrk. 48 (1781). Lundell (1893).
-LÄGE~20.
1) i krocketspel, om läge bakom den båge gm hvilken man i nästa slag skall slå sitt klot; jfr OLÄGE. Ligga i bakläge. Slå någon i bakläge.
2) (numera knappast br.) Skoggs- och myr-rödningar, hvaraf .. somliga (ligga) mot solen, somliga i bakläge (dvs. å platser dit solskenet vanl. ej tränger). J. G. Halldin i LBÄ 32: 86 (1793, 1799). jfr -LAND 2.
-LÄGG~2, r. l. m. bakben. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 5 (1836). Därs. 2. —
-LÄND~2. bakre del af länd. Nordberg 1: 673 (1740). Lejonets venstra bakländ. Sander Marmorlej. 9 (1896).
-LÄNGES, se d. o. —
-LÄNS~2, r. l. m. i fråga om timmerflottning. Bakläns är en eller flere sammankopplade timmer, i båda ändpunkterna fästade med linor, med hvilken ett mindre timmerparti för hvarje gång framdrages. G. H. Carlgren i Tekn. tidskr. 1881, s. 108. —
-LÄXA, se d. o. —
-MARSCH. (†) återtåg. Hans Kongl. Mayst. .. war i baak marchen begrepen. N. Av. 1 Maj 1656, nr 1, s. 2. —
-MUR~2. bakre mur; åt baksidan l. bakom belägen mur. En Tegelugn .. 10 alnar lång emellan bröst- och bak-muren. Wijnblad Tegelbr. 57 (1761). Eldstäder utan egen bakmur .. äro förbudne. SFS 1842, nr 44, s. 30. S. v. Friesen Inbjudn. 1891, s. 18. särsk. i masugn: Bakmur uti en Masugn kallas den Mur, som .. updrages utomkring Pip- eller Kärnmuren til 5 a 6 qvarters tjocklek, såsom fyllning emellan Pipan och Ringmuren. Rinman (1788). Nisser Metall. 107 (1883).
-MURA~20, v. förse med bakmur. För att förminska trycket, bakmuras kupolen på något mer än hälften af sin höjd. Rothstein 602 (1859, 1875).
-MURNING~20. vbalsbst. till föreg. Stål 1: 246 (1834). konkret: Bak- och mellanmurningen bestå af mindre gråsten och tegelstumpar i kalkbruk. Brunius Resa 31 (1839).
-NÄSA. (†) bergv. Näsa kallas på en stångjärns- eller på en kniphammare, så väl den främsta som den eftersta ändan af hammarpenen, eller eggen. Den förra får namn af Framnäsa, och den eftersta Baknäsa. Rinman 2: 205 (1789).
-OM, se d. o. —
-OMGÅNG~02 l. ~20. Två omgångar af (väf-)skaft ..(:) framomgången .. bakomgången. Ekenmark Handb. 113 (1820).
-PACKNING~20. särsk. på häst. F. A. Spak i Artill. tidskr. 1887, s. 17. —
-PART~2. jfr -DEL. (Bisonoxens) bakpart .. är jämförelsevis lägre (än den eg. uroxens). F. A. Smitt i NF 2: 588 (1877). i sht i fråga om slaktade kreatur. Köpa en bakpart. 20,000 kg. Kött .., bestående af ungefär lika delar frampart och bakpart. Tidn. f. lev. 1892, nr 36, s. 1. —
-PELARE~200. särsk. (†) bergv. Jordfötter kallas vid en masugn de 2:ne främsta hörnen af muren. som äro på ömse sidor om utslagsbröstet, nemligen Mellanfoten och den däremot svarande foten på andra sidan om bröstet, som ock Bakpelaren kallas. Rinman 1: 870 (1788).
-PLAN~2, n. i sht mil., å kanon, granat, patron osv. Antändningen sker genom slag på patronens bakplan. W. G. Billmanson i NF 4: 561 (1881). Den cylindriska delen (af granaten) begränsas baktill af bakplanet. Lärob. i artill. 25 (1892).
-PLATS~2. (föga br.) plats bakom. Dalin (1850). Larsen (1884).
-PLÅT~2, sbst.1 Juslenius (1745). särsk.
1) å skjutvapen; jfr -KAPPA, sbst. 3. På ett jagtgevär utgöras beslagen af bakplåt, bygel, rörkor .. samt sidobleck och tryckbleck. Svederus Jagt 322 (1832). Eldhandv. skjutsk. 2: 12 (1886).
2) (föga br.) å hufvudgafvel af likkista. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
3) (hvard., numera föga br.) lapp baktill (på byxorna). Almqvist (1842). Dalin (1850).
-PORT~2. Lex. Linc. (1640, under posticum). Bellman 5: 175 (1781). Almqvist (1842). Uppf. b. 1: 334 (1873). (skämts.) om anus: Linné Västg. 183 (1747).
-PUTA~20. Tysk eller sluten sadel .. utmärkes af fram- och bakputor. eller med ett ord, lårhinder. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 36 (1836).
-PUTS~2, n. (föga br.) om puts som man spelar ngn ss. hämnd för ngt hvarför man själf varit föremål. Dalin (1850).
-PÅ, se d. o. —
-PÄRK~2, i pärkspel. Båda flockarna (skulle) få kas i bakpärk. Törngren Lek. 51 (1880). Bergman Gotl. skildr. 225 (1882; se under -KARL). Balck i Idr. 1: 76 (1886).
-PÄRM~2. R. Geete i NF 5: 1178 (1882).
-REM~2, sbst.1, r. l. f. om rem som är fäst vid bakdelen af skaftet utanpå en stöfvel (i ä. tid äfv. inuti en sådan); jfr GLID-REM. Skom. ordl. (c. 1847).
-REM~2, sbst.2, n. (föga br.) bakre hörem (å högrind). Under arbetet (med sammanförandet af det torra höet) ställa körarne sig på bakremmets nedre stock, som bör vara tjock och stark. Arrhenius Jordbr. 3: 348 (1862).
(till BAK, sbst.1 1 i bet. bakdel) -RENSARE. (†) Arsch-Wisch .. en bak-rensare, hvar med man stryker (dvs. torkar) sig bak. Lind (1749).
-RESA~20, sbst. (numera föga br.) återresa. Lucidor Hel. Y 4 b (1672). Carl xii Bref 340 (1703). Kindblad (1867).
-RULLE~20, å lavett. De Ron o. Virgin I. 1—3: 19 (1886).
-RUM~2, sbst.1 Deleen (1806, under backroom). Lundström Trädg. 323 (1841, 1852). (Ett grekiskt tempel) med förhall .., cella .. och bakrum (posticum ..). Upmark Lübke 90 (1872).
-RUS~2. efterverkningar af rus. Går du i bakrus? Wennerberg 4: 151 (c. 1850, 1885). SvT 1852, nr 185, s. 2. Blott kamraten .. ville ha den godheten sofva ruset riktigt af sig och icke vakna i bakrus. Wetterbergh Nord 28 (1862). Rydberg Faust 106 (1878). Anm. I lägre talspr., i sht studentslang, förekommer i st. f. bakrus ofta bakis, särsk. i uttr. gå i bakis. Mitt bakis. Hedenstierna Ljud o. oljud 23 (1886). jfr: Till begreppet .. beslägtadt (med bondis, bondånger) är bakis; ordet har något differentierat sin betydelse från det råare och mera materiella bakrus, hvaraf det uppstått. E. H. Tegnér i Forhandl. paa det andet nord. filologmode 1881, s. 67. —
-RUSTNING~20, sbst.1 väfn. Sedan varpen (till gasväfning) blifvit dragen genom dessa två skaft (dvs. tredje o. fjärde skaften), merendels kallade bakrustningen, och korsad, återstår endast att draga varpen genom framrustningen. Ekenmark Handb. 97 (1820).
-RYGG~2. Svankrygg, bakrygg .. bakre nejden af ryggen, den mellan framryggen och korset belägne del, rätt öfver buken. Marklin 153 (1818). Bakryggens (ländens) vertebrer. Nilsson Fauna 1: 632 (1847).
-RÄKNIG. (-og) (†) om årtalen före Kr.: som räknas baklänges; förkristlig. Longobardera .. / Nog wore flyttnings folck (dvs. nomader) uti dem bakräknoga åren. Runius Dud. 3: 13 (c. 1710).
-RÄKNING, se d. o. —
-RÄNNING. (†) återstudsning? Svedenborg Reg. 130 (1718).
-RÄNTA~20.
1) i fråga om förhållanden vid l. efter C. XI:s reduktion: viss, af kronan återfordrad, afkastning af till kronan indragna donationsgods. Förordn. 13 April 1700, mom. 1. Landtm. förf. 2: 218 (1786). De så kallade bak-räntor togos blott af sådana Gods, som enligt 1655 års Riksdags-beslut, redan voro at anses för Reducerade. LBÄ 7—8: 169 (1800).
2) (knappast br.) upplupen ränta som lägges till kapitalet. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-SEGEL~20. (numera knappast br.) aktersegel. U. Hiärne Vitt. 37 (1668). Deleen (1836, under hintersegel).
-SELE~20. (mindre br.) hintersele. —
-SENA~20. sena å bakben. Nordholm Djurf. 30 (1749). Källström Jagt 123 (1850, 1861).
-SIDA, se d. o. —
-SIDIG~20. särsk. obst. Baksidig tvärriktnings-förlossning. Det på tvären emot öfra bäckenöppningen liggande fostret bjuder någon del af sin bakre sida. Cederschiöld Barnm. 224 (1822). F. Björnström i NF 5: 693 (1882).
-SITS~2.
1) i l. på åkdon = -SÄTE 1. En .. obeklädd Trilla, med Baksitts .. finnes till salu. DA 1824, nr 90, s. 9. Björkman (1889).
2) å sadel. SFS 1881 Bih., nr 36, s. 70. —
-SJÖ~2. hafsvåg som slår tillbaka från land; agga. Säve Hafv. sag. 64 (1880; se under AGGA, sbst.). Hafvet med sina baksjöar, som med eller mot ens vilja draga en. Hillman Sp. nov. 115 (1896).
-SKAFT~2.
1) väfn. skaft som (i en uppsatt väf) sitter närmast garnbommen. Ekenmark Lärob. 69 (1847).
2) skom. å stöfvel. Bakskaft eller bakstycke. 2 Skom. ordl. (c. 1847). Kindblad (1867).
-SKALL~2. jäg. om den delen af skallfolket som går närmast midtlinjen; dref. Jagten (vid drefskall) måste aldeles vara anrättad i skapnad af en kiägla, bred uti bakskallet och smal vid försåtet. Hillerström Björnf. 21 (1750). Svederus Jagt 322 (1832). (†) bildl.: Gåå i baakskallen (dvs. hålla sig i säkerhet). Lex. Linc. (1640, under principia); jfr: Ja' tar min stora pistol och går på bakskallet, så ä' ja' säkrare. T. Sällberg i GHT 1896, nr 2, s. 4. —
-SKALLIG~20. skallig på bakhufvudet; motsatt FRAM-SKALLIG. 3 Mos. 13: 40 (öfv. 1878).
-SKALLIGHET~200 l. —00~2. 3 Mos. 13: 40 (öfv. 1893).
-SKALLOT. (†) = -SKALLIG. Om på det bak-skallota eller framskallota stället (på hufvudet) synes ett rödhvitt utslag. 3 Mos. 13: 42 (öfv. 1837).
-SKANK~2. Dalin (1850). C. G. Wrangel Handb. 368 (1885; hos häst).
-SKEPP~2. (numera föga br.) akterskepp. (Sjömännen) kastadhe fyra ankar vth vthaff bakskepet. Apg. 27: 29 (NT 1526; öfv. 1883: från akterskeppet). Ödmann Str. förs. 1: 55 (1799). Björkman (1889). — (möjl. till BAK, sbst.1 1 i bet. bakdel) -SKINN~2. [jfr t. hinterleder] (föga br.) Berg-Leder .. oder Arsch-Fell, bakskinn, som bärgsmän bruka, när the åka på gumpen. Lind (1749).
-SKJUTANDE, n. (†) skjutning bakåt (under reträtt). Petreius Beskr. 1: 94 (1614).
-SKJUTS~2. (färd l. resa med) återvändande skjuts; returskjuts. Weste 1: 1953 (1807). Kanske någon vill ta bakskjuts. Cederborgh UvT 1: 96 (1809). Magnus .. hemställde, om han icke fick taga mig i ”bakskjuts”. Lindström Gm Härjed. 64 (1894).
-SKO~2, sbst.
1) i fråga om häst l. oxe: sko på l. till bakfot. Weste (1807). Billing Hipp. 268 (1836). Nauckhoff Hästen 350 (1896). jfr: Sijne baakskoor Frw Giremod (vargens hustru) / .. leet (dvs. miste), at fötren stodh i blodh. Fosz 229 (1621).
2) (föga br.) = -LÄDER. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-SKO~2, v.
1) (mindre br.) förse (häst l. oxe) med bakskor. Weste (1807). Schulthess (1885).
2) (knappast br.) förse (skodon) med bakläder; motsatt FÖRSKO, v. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-SKONING~20. (mindre br.) vbalsbst. till föreg. Almqvist (1842). Kindblad (1867). (knappast br.) konkret: nytt bakläder (på skodon). Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-SKRUF~2. Tekn. tidskr. 1875, s. 203. W. Hoffstedt Därs. 1878, s. 37. särsk.: svansskruf (å skjutgevär). Schenberg (1739). Greiff Jagt 59 (1828). J. Wahlfisk i Bidr. t. Söderm. kulturh. 8: 99 (1895).
-SKRÄFVA. (enst., †) zool. vrist o. mellanfot på bakre extremitet. Marklin 182 (1818).
-SKÄNKEL~20. = -SKANK. Nilsson Fauna 3: 121 (1842, 1860).
-SKÖRT~2. (-skörte Dähnert (1784), Möller (1790)) å klädesplagg o. d. Lind (1749, under hinterschoss). Mag. f. konst 1839, s. 144. Kôersner Dal. 101 (1885).
-SLAG, -SLUG, -SLUGHET, se d. o. —
-SNADD~2, å sadel. F. A. Spak i Artill. tidskr. 1887, s. 17. —
-SNUDD~2. = föreg. Tigerhielm 27 (1880).
-SOL. (†) At Väder-solar tyckas upkomma utaf ljusets samlande på något ställe; men hälst vid ringarnes afskärningar, och at således bak-solar torde vara tecken til osynlige ringar. F. Mallet i VetAH 24: 45 (1763).
-SPEGEL~20. (numera knappast br.) sjöt. akterspegel. Kalm Resa 1: 140 (1753). Ekeberg Ostind. r. 124 (1773).
-SPRÅNG~2.
1) språng baklänges l. tillbaka. Lind (1749, under rück-sprung). Göra baksprång. Lindfors (1815). Dalin (1850).
2) (numera knappast br.) återstudsning (af kula, boll osv.). Weste (1807). Kindblad (1867).
-SPÅR~2.
1) om spår af djur som vändt tillbaka samma väg det kommit; äfv. i fråga om människor; jfr BAKSLAG I 3 a. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
2) i uttr. på bakspår.
a) i motsatt riktning mot den som djuret (osv.) tagit; jfr BAKSLAG I 3 b. (Han hade) redan anträffat björnspåret och .. höll på att följa detsamma på bakspår mot idet. Hemberg Jaktskildr. 141 (1896). särsk. i uttr. drifva på bakspår, om jakthundar. Weste (1807). Svederus Jagt 322 (1832). Kindblad (1867).
b) (i Finl.) bildl.: i färd med att söka utreda en sak som redan är utredd. —
-STACK. [fsv. bakstakker, motsv. ä. d. bagstak, isl. bakstakkr] (†) bakstycke af kjol l. stubb. Ilt skal moth ilt och bakstacken moth norden weder. Sv. ords. B 3 a (1604) [jfr motsv. uttr. i fsv.; med afs. på bet. af detta uttr. se Kock i Medeltidsordspr. 2: 391]. —
-STAG, -STAM, se d. o. —
-STANDARE~200. mek. Bakstandaren kallas den (standare i en hammarställning), som står uti lagbron närmast hjulet. Rinman 2: 798 (1789). Andra konstruktioner af hammarställningar finnas äfven, der bakstandaren, eller den pjes, vid hvilken tryckarens bakre ände är fäst, utgör ett från hammarstolarna skildt stycke. C. A. Dellwik i NF 6: 643 (1882). jfr -STÅNDARE.
-STEG~2. [jfr t. rückschritt]
1) (mindre br.) steg baklänges l. tillbaka. Lind (1749, under rück-sprung). (Flickan) gjorde ett stort baksteg när kandidaten tog sig friheten att vilja kyssa henne. Bremer Hem. 1: 38 (1839). Kindblad (1867).
2) (föga br.) bildl., i bevisning: regress, återgång. Onyttiga baksteg i alla ämnen till de yttersta förnuftsgrunderna. Leopold 3: 251 (1799, 1816).
3) bildl., om tillbakagång, försämring, regress; motsatt FRAMSTEG. Det enskilda välståndet (har) inom vissa samhällsclasser gjort verkliga baksteg. Palmblad Norge 194 (1846). Ett baksteg, en mot utvecklingen reaktionär strömning. Lysander Skr. 397 (1878). Heikel Filol. 288 (1894).
4) (föga br.) å vagn: fotsteg bakpå. Almqvist (1842). Kindblad (1867).
-STICKA~20, sbst.
1) vid (strump)stickning o. d. Bak- eller häl-stickor. Schallenfelds met. 24 (1886).
2) i pärkspel. Törngren Lek. 47 (1880). Bergman Gotl. skildr. 225 (1882; se under -KARL). Den åt utemännen närmast varande kortsidan (af pärken eller en rektangulär fyrkant) kallas framsticka och den bakre baksticka. Balck i Idr. 1: 75 (1886).
-STJÄLPNING~20. obst. Lifmodrens bakstjelpning kallas den sjukliga förändring i lifmodrens läge, då moderbottnen nedsjunker bakåt uti korsgropen. Cederschiöld Barnm. 73 (1822). Lifmoderns framstjelpning förekommer oftare än bakstjelpningen. Hallin Hels. 2: 524 (1885).
-STOCK ~2, å gevär. Krökningen är den vinkel, som bakstocken formerar mot mellan- och fram-stocken. Källström Jagt 90 (1850, 1861). Stocken, som förenar ett gevärs hufvuddelar till ett helt, indelas uti förstock och bakstock. Den senare består af kolfven med flygeln, hvilken sist nämnda dock ofta saknas, och rundningen. Hahr Jagt 111 (1866). Eldhandv. skjutsk. 2: 11 (1886).
-STOLPE~20. Brunius Gotl. k. 3: 324 (1866). J. M. Bong i AHB 117: 16 (1883).
-STRÄFVA~20, sbst. byggn. Rothstein 508 (1857, 1875).
-STRÄFVARE~200. [efter nor. bagstræver (Kielland)] reaktionär. (På kungabalen å Sthms slott ser man) Frihandlare bredvid tullvänner, konservative och baksträfvare midt bland liberale. Lundin N. Sthm 317 (1888). Den, som vill våldsamt rubba denna union (dvs. unionen mellan Sverige o. Norge), han är ingen framåtskridandets vän, utan en baksträfvare och en fiende till den allmänna mänskliga kulturen. Hjärne Unionsrev. 27 (1895).
-STRÖM~2.
1) rörelse af vatten (särsk. i floder l. vid kuster där ström l. tidvatten är rådande) i riktning mot strömmen; motström, bakvatten (se d. o. 2); uppsjö; jfr BAK-FLOD 1, -IDA samt AGG, sbst.2 Weste (1807). R. Nissen i NF (1876). Vid ifrågavarande färjplats strömmar vattnet endast i omkring 2/3 af vattendraget, å den öfriga delen råder lugnvatten, ja, till och med bakström. SDS 1898, nr 217, s. 2.
2) (mindre br.) ebb; jfr -FLOD 2. Dalin (1850).
3) (föga br.) om den ström l. rörelse i vattnet som uppkommer efter ett fartyg, då detta rör sig framåt: kölvatten, sugvatten; jfr BAKVATTEN 3. R. Nissen i NF (1876).
-STRÖMNING~20. = föreg. Dalin (1850).
-STUDS~2. (numera föga br.) återstudsning, rekyl. Serenius (1741). Bakstuts af et stycke (dvs. kanon), när thet skjutes af. Lind (1749). Bakstuss .. jfr Återstussning. Weste (1807). Kindblad (1867).
-STUSS~2. (hvard., föga br.) stuss, säte. Sahlstedt (1773). Almqvist (1842).
-STYCKE, se d. o. —
-STYFNING~20. = -KAPPA, sbst. 2. Hahnsson (1884).
-STYNG~2. (föga br.) efterstyng. Schulthess (1885). Björkman (1889). jfr Dalin (1850), Kindblad (1867).
-STYRE. (†) svans, stjärt, stuss. Schenberg (1739).
-STYRING~20. tekn. omkastningsapparat (å maskin). Wenström o. Lindgren (1889, under reversing).
-STYRNING~20. artill. Billmanson Vap. 24 (1882; se under -GÖRDEL). Lärob. i artill. 11 (1883).
-STÅENDE~200. tandläk. De fram- och bakstående betten, med hvilka uttryck de tandställningar betecknas, då öfverkäken i onaturlig grad skjuter framom eller bakom underkäken. O. Ulmgren i BfH 2: 34 (1881).
-STÅNDARE. [jfr fsv. bakstandare med annan bet.]
1) tekn. bakre (upp)ståndare, t. ex. å arbetsvagn. Weste (1807).
2) (†) plogstjärt; jfr HAND-VETA. Bakståndaren .. kallas Slira eller Plog-sked i Jämteland .. Bakståndare i Upland, .. Upståndare i Södermanland och Östergötland. A. Berch i VetAH 20: 215 (1759). Meurman (1846). jfr -STANDARE.
-STÅNG~2.
1) å vagn o. d. Die Hinter-Deichsel, Unter-Deichsel, bakstången eller under-stången, som håller ihop framhjulen och bak-hjulen. Lind (1749, under deichsel).
2) i pärkspel, i uttr. stå i bakstång, se -KARL.
-STÄF~2. (mindre br.) akterstäf (se d. o. 2), bakstam (se d. o. 1). Möller (1782, under hintersteven). Afzelius Sæm. E. 54 (1818). Redan vände fartyget sin bakstäf åt Funchals fästning. Palmblad Nov. 1: 195 (1840). Lönnberg Sigtr. 117 (1892).
-STÖT~2. (föga br.) bakslag (se d. o. 1). Anprellen, stutsa eller stöta emot, taga bakstuts eller bakstöt. Lind (1749). Kindblad (1867).
-SVITS~2, å sadel. C. G. Wrangel Handb. 247 (1885).
-SÄTE~20.
1) i åkdon o. d., vanl. om det bakersta l. längst bort (från hästen osv.) belägna sätet: säte bakpå l. baki; äfv. om säte hvarpå den åkande sitter med ryggen vänd åt hästen: baklängessits; jfr -SITS 1. Möller (1782, under rückbank). Akter- ell. baksätet i en båt. Deleen (1806, under backboard). Drängen .. hoppade ovigt opp på baksätet. Cederborgh OT 3: 62 (1814). Från baksätet på Brantings schäs såg han (dvs. Tegnér) nu Vermlands skönhet. Böttiger 6: 311 (1847). Benedictsson Fru M. 72 (1887).
2) (hvard., föga br.) säte, stuss. Kalm Resa 3: 205 (1761). jfr Möller (1745, under cimier).
-SÄTTA, v. (†) språkv. suffigera. Allenast articulus suffixus .. baksättes till formam indefinitam. Tiällmann Gr. 180 (1696). Därs. 203, 210. —
-SÖM~2. Möller (1782, under hinternath). Baksömmen sammanfogas, när begge sidorna äro färdiga, med en fin fällsöm. N. journ. f. dam. 1858, s. 124. Kindblad (1867). zool. Bakbrädd, baksöm (på insekternas torax) .. den frambrädden motsatte kanten framför mellankroppen. Marklin 267 (1818).
-TAG~2.
1) (föga br.) tag bakifrån. Hans motståndare kom genom en qvick vändning bakom ryggen på honom och vräkte honom genom ett baktag till marken. Kindblad (1867).
2) [jfr skånska bagtag] landt. om slösäd o. d. som vid spannmåls rengöring medelst kastning faller bakom den strida säden l. som vid rengöring medelst harpa af ä. konstruktion faller ned bakom harpan; afharpning. Nilsson Eng. ordb. (1875, under hinderends). Utfodra baktaget. H. Winberg i Tidskr. f. landtm. 1891, s. 777. —
-TAGS-RÅG—0~2. till -TAG 2. 100 säckar baktagsråg. SDS 1898, nr 87, s. 1. —
-TAL, -TALA m. fl., se d. o. —
-TAND~2. zool. Baktand (på musslor) .. belägen under sätet. Retzius Djurr. 222 (1772). jfr Marklin 337 (1818).
-TANKE~20. [jfr t. hintergedanke, fr. arrière-pensée (jfr Svedelius Förfl. lif 152 1889)] hemlig sidotanke, särsk. af egennyttig natur l. till ngns förfång. Utan (någon) baktanke. Almqvist (1842). Lömska baktankar. M. Johansson i VL 1894, nr 304, s. 2. Vensterns tillmötesgående gömmer en baktanke mot högern. Därs. 1895, nr 113, s. 3. jfr: Eljes måste man undra. om det är med en baktanke på sig sjelf, han (dvs. författaren) .. frågar, om de beskedliga menniskorna i denna verld nödvändigt måste ”vara litet tråkiga på samma gång”. AB(L) 1895, nr 290, s. 1. —
-TARS~2. tars på bakben (hos insekt). Marklin 294 (”304”) (1818). Thomson 16 (1862).
-TASS~2. tass på bakben. Wikforss (1804, under hinterpfote). Brunius Metr. 275 (1854). skämts.: fot. En bondaktig skrapning på baktassen. Topelius Planet. 2: 158 (1889).
-TILL, se d. o. —
-TOMT~2. jfr -GÅRD. PT 1898, nr 168 A, s. 1. —
-TRAPPA~20. i fråga om rum l. byggnad: trappa från l. på baksidan; äfv.: löntrappa. DA 1825, nr 124, s. 3. Vi .. kröpo utför en halft uppbränd baktrappa. Lundgren Mål. ant. 2: 220 (1874). Lundin N. Sthm 230 (1888). i bild: I smileriets baktrappa bocka sig till en usel lycka. Jolin Barnhusb. 84 (1849).
-TUMME~20.
1) (†) = -TÅ 1. Fötterna (på skärfläckan) slutades med en liten baktumme. Linné Öl. 89 (1745).
2) tumme å bakre extremitet. Ödmann Intr. i VetA 1784, s. 12. —
-TUNG~2. [jfr sv. dial. o. nor. baktung (Rietz)] (mindre br.) om åkdon, båt o. d.: (för) tung i bakre änden; jfr -VIKTIG. Larsen (1884). Lundell (1893).
-TÅ~2.
1) bakåt riktad tå (hos fågel); jfr -KLO 1. Linné Gotl. 217 (1745). Retzius Djurr. 151 (1772). F. A. Smitt i UVTF 29: 75 (1882).
2) tå å bakre extremitet l. bakfot. Nilsson Fauna 1: 1 (1847).
-TÅNG~2, å hyfvelbänk. Framtången .. begagnas icke mycket ..; deremot är baktången .. mycket väsentlig. Handtv. 89 (1874).
-UPPÅ, se BAKPÅ.
-UT, se d. o. —
-UTI, se BAKI.
-UTÅT140. gymn. i fråga om fotflyttning; jfr -INÅT. Fotflyttn(ingar) (och ombyte) framåt, utåt, bakåt, bak-utåt. Ling Tab. 2 (1868). Balck i Idr. 3: 137 (1888).
-VAGN, se d. o. —
-VAKT. (i Finl.) mil. vakt uppställd vid baksidan af läger; motsatt FÄLT- o. LÄGER-VAKT. Ahlman (1872). Hahnsson (1884).
-VATTEN, sbst.1, -VID, se d. o. —
-VIKT3~2. (öfvervägande l. för stor) vikt l. tyngd på l. i bakre delen (af ett föremål). Dähnert (1784). På backig mark äro .. de höga tvåhjuliga kärrorna .. mindre användbara, ty de medföra här den stora olägenheten att hästen vid körning uppför, genom bukgjorden lyftes af den uppstående bakvigten, och vid körning utför måste uppbära hela framvigten. C. G. Wrangel Handb. 431 (1885). Ha bakvigt. Björkman (1889). särsk. artill. Hazelius Artill. 55 (1833, 1865). Eldröret (hos tunga eldvapen) har bakvigt, då tappcentrum från laddningsrummet räknadt ligger bortom tyngdpunkten. Billmanson Vap. 30 (1882).
-VIKTIG~20. som har bakvikt; jfr -TUNG. Weste (1807). Björkman (1889). särsk. artill. Gyllengranat Sjökr. 2: 101 (1840).
-VIKTIGHET~200 l. —00~2. (föga br.) egenskap(en) att vara bakviktig. Weste (1807). Dalin (1850).
-VINGE~20. bakre vinge (hos insekter). Deleen (1836, under hinterflügel). Nätvingarne äre insekter med .. hinnartade fram- och bakvingar. Thorell Zool. 2: 365 (1865). O. T. Sandahl i NF 5: 1138 (1882).
-VIS, adj. [jfr sv. dial. bakavis (Rietz), ä. d. bagvis] (†) efteråt klok. Baak-wijs .. efterklook, baakslug. Spegel Gl. (1712). Bakwis ..: effterklok. Swedberg Schibb. 312 (1716; i listan på gamla gäfwa ord och ordalag). Schenberg (1739).
-VRIDA~20, v. (mindre br.) Dalin (1850). Björkman (1889). särsk. i p. pf. ss. adj. Lindfors (1815). Halsduken var bakvriden. Blanche Tafl. 2: 207 (1845, 1856). Bakvridna armar. Brunius Sk. k. 231 (1850).
-VÅD~2. DA 1793, nr 45, s. 3. Lundin Kläds. 21 (1888).
-VÅDA. (-våde) [fsv. bakvaþi] (†) Bakwåde, när en giör skada, i thy han bär eller förer werjan tilbaka. Swedberg Schibb. 312 (1716; i listan på gamla gäfwa ord och ordalag). Bakvåda, i(m) g(emeinen) L(eben) .. ein unversehener Schaden, den man mit dem verkehrt getragenen Gewehr thut. Möller 1969 (1790). Heinrich (1814). jfr BAKSLAG II 1.
-VÄG~2.
1) (mindre) väg bakom (ett hus, en gård osv.). Almqvist (1842). (Gustaf) åkte .. en bakväg kring byn. Zeipel Set. 2: 237 (1847). Jag har blifvit missledd på någon bakväg. Sturzen-Becker 2: 121 (1861).
2) (anspråkslösare) ingång från baksidan (af ett hus l. gård). Komma, gå bakvägen. Almqvist (1842). Benedictsson Folkl. 142 (1887).
3) (mindre br.) återväg, hemväg. Lucidor Hel. Y 4 b (1672). Almqvist (1842). Björkman (1889).
4) bildl.; jfr OM-, SMYG-VÄG. Begagna, gå bakvägar. Nå sitt mål på en bakväg.
-VÄGG~2. Bakvägg kallas den sidan af en Smältugn, som är midt emot Bröstet och updragen på det i Pelarne insatte Båljärnet. Rinman (1788). Bakväggen på en liggmila. Cnattingius 39 (1874, 1894). Topelius Vårt land 41 (1875, 1894).
-VÄND, -VÄNDA, se d. o. —
-VÄRMARE~200. arbetare vid vällugn med hammarsmide l. vid valsverk. Nisser Metall. 189 (1883). PT 1895, nr 83, s. 3. —
-VÄRTS, se d. o. —
-ÅRA~20. [jfr sv. dial. bakåra (Rietz)] bakre åra. —
-ÅT, se d. o. —
-ÄNDE~20 l. -ÄNDA~20.
1) bakre del (af ngt). Marklin 330 (1818). Bakändarne af dessa pipor utborrades. Tekn. tidn. 1871, s. 134. När vi kommit så långt .., påträffade vi den s. k. ”bakändan” af flottningen. O. Vesterlund i Turistför. årsskr. 1896, s. 125.
2) (hvard., mindre br.) säte, stuss, gump, ”ända”. B. Olavi 176 b (1578). Så skemmas the (dvs. moskoviterna) ey heller, när the fåå maat, äre i Gästebudh, vthi Kyrkian eller annorstädes .. at hicka och rapa, gifwa löösn medh baakändan och annat slemt, och ther åt skratta och lee. Petreius Beskr. 5: 1 (1615). Lind (1738). (Skjutflugan) har den egenskapen att den kan skjuta med bakändan och smälla af med den med blåaktig rök, så att alla insecter, som den jaga, blifva rädda. Linné Sv. arb. 1: 234 (1750). Björkman (1889).
-ÖFVER, se d. o.
Spoiler title