SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
BROTT brot4, n. ((†) m. l. f. Luk. 23: 4 (NT 1526), Ps. 1695, 68: 5); best. -et (ss. m. l. f. -en); pl. =.
Ordformer
(brott Luk. 23: 4 (NT 1526) osv. brot Ef. 2: 1 (NT 1526), VDAkt. 1736, nr 438. brooth Palma Kosm. 129 (1613: Echtabrooth). brått GR 26: 365 (1556: skepbrått), Ekman NorrlJakt 64 (1910). bråt(h) Teitt Klag. 232 (1555: bråtfellinge), Tegel G1 2: 7 (1622), Bergeström IndBref 188 (1770: bråtsfälling). brutt DomRegl. mom. 21 (c. 1530), BtÅboH I. 13: 191 (1638). brut(h) GR 3: 128 (1526), Ihre 1: 273 (1769: brutsbarn). brött GR 9: 182 (1534))
Etymologi
[fsv. brut; jfr d. brud (i bet. I), äfvensom brod (i bet. I 8 b) o. brøde (i bet. II), isl. brot, feng. gebrot; sbst., med annat afljudsstadium, till BRYTA. Jfr BRÅTE]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. af- l. sönderbrytning o. i närstående bet. 1) (af- l. sönder)brytning; äfv. i bildl. anv. 2) brottställe. 3) brottyta. 4) brottstycke. 5) bergskrefva l. dyl. 6) stenbrott o. d. 7) verktyg för uppbrytning. 8) sjöt. a) undervattensgrund hvaremot vågorna brytas. b) brottsjö, bränning. 9) (tvär) krök, vinkel. 10) hattbrätte. 11) om sjukdomar. a) sadel- l. selbrott. b) värk. c) fallandesot, konvulsioner. 12) jäg. i uttr. ligga på brott o. d.
II. förbrytelse, brottslig handling.
Anm. Brott förekommer dessutom ss. senare led i åtskilliga ssgr, hufvudsakligen öfversättningslån från t., som icke direkt ansluta sig till i sv. anträffade betydelser hos det enkla ordet.
I. af- l. sönderbrytning o. i närstående bet.
1) om förhållandet att ngt brytes l. är brutet; brytning; afbrytning, sönderbrytning. Linc. (1640; under brytning). Orten .. tror nästan att man kan vara .. (läkare) förutan i alla fall, utom vid Brott och Krops skador. Johansson Noraskog 1: 57 (i handl. fr. 1785). En hvalfsten får .. aldrig belastas ända till dess brottet följer. Rothstein Byggn. 419 (1859). I krökar på (träd-)stammarna .. har brott ofta skett. C. A. Hollgren i SkogsvT 1903, s. 38. — jfr ARM-, BEN-, DÖRR-, FÖNSTER-, HJULRINGS-, HUS-, KNÄSKÅLS-, LÅS-, LÖF-, MÅL-, NYCKELBENS-, REFBENS-, RÄL(S)-, SKEPPS-BROTT m. fl. — särsk.
a) (†) med gen.-best. betecknande det som brytes. Swänske droge in Danske, till theras eget nackebeens brått. Gustaf II Adolf 74 (c. 1620). Om Lycurgus nu .. stodho vp aff dödha, skulle han sigh frögda vthaff Murarnas brått och förstörning. Schroderus Liv. 706 (1626).
b) bergv. i fråga om grufbrytning: brytning l. sammanhängande följd af brytningar. H:r Lovis Degeer .. sade sigh sielf igenom sine bönder .. låtha bruka (1/3 af grufvan), som intet mer ähn till 10 broth giorde. Johansson Noraskog 3: 410 (i handl. fr. 1684). JernkA 1862, 1: 447.
c) geol. förkastning, dislokation, förskjutning; jfr BROTT-BERG, -DAL, -LINJE, -ZON.
d) spadtag l. dyl. hvarmed man bryter (upp) ngt, bryttag. Vid första brottet i denna torfva (ur en sydskånsk mosse) finna vi en barkbit .. från vår vanliga tall. MosskT 1890, s. 6. — i bild. Vi äro endast bestämda .. att göra första brotten på den väg, hvilken smakens tillkommande Redemptor har att .. vandra. Hjärne DagDrabbn. 338 (i handl. fr. 1809).
e) spänntag vid baxning. Då man flyttar häfstången (vid baxning), för att få mera kraft, säges man taga nytt brott. NF 2: 71 (1876).
f) i bildl. anv.
α) (numera föga br.) afbrytande af ett förhållande, brytning. Saken kom .. ej til uppenbart brott. Eberhardt AllmH 2: 269 (1768). Dessa gjorde .. brottet emellan parlamentet och konungen obotligt. Geijer I. 1: 129 (1818). Det första verkligt allvarliga och betydande brottet med den gamla klassicismen. Blanck NordRenäss. 71 (1911).
β) (numera nästan bl. ss. senare led i ssgr) om handling hvarigm en öfverenskommelse l. ett löfte l. dyl. brytes; stundom närmande sig II; förr äfv. med gen.-best. betecknande det som brytes. Ther them .. så kunde behagha .. (att) någhot förandra, skulle thet skee vthan thet förbundz öfwerträdhelse och brått. Schroderus Liv. 662 (1626). RARP V. 2: 213 (1655). — jfr AFTALS-, EDS-, FREDS-, FÖRBUNDS-, HEMFRIDS-, KONTRAKTS-, LÖFTES-, NEUTRALITETS-, ÄKTENSKAPS-BROTT m. fl.
γ) (†) afbrott, slut. Theras arga skott, / Som skeer medh falskhets skächta, / Skal fåå ett nesligt brott. Ps. 1695, 63: 5.
2) (gm brytning uppkommen) spricka l. rämna, ställe där ngt är afbrutet l. sönderbrutet, af- l. sönderbrutet ställe, brottställe. Serenius EngÅkerm. 44 (1727). Krukan har fått et brott. Lind (1749). När kliande märkes omkring brottet, och skinnet fjällas; så är läkningen för hand. Haartman Sjukd. 45 (1765). Banan är upprifven på en sträcka af en kilometer, men förbindelse uppehålles å båda sidor om brottet. SD(L) 1899, nr 178, s. 5. — särsk. (numera knappast br.) om brista i tyg. Möller (1790). Schulthess (1885).
3) yta som uppstår l. blottas vid af- l. sönderbrytning, brottyta. Wallerius Min. 222 (1747). Bly är i friskt brott til färgen blåhvitt, men mörknar snart i luften. Fischerström 2: 175 (1780).
4) († utom i a o. b) af- l. lösbrutet stycke; brottstycke, fragment. Hertig Erik (fick) .. af Ärke-Biskopen .. några små brott af bemelte Helgedom (dvs. af Erik den heliges ben). Dalin Hist. 2: 340 (1750). (Svärdseggen) bräcktes i stycken, / Och i den röda sanden dess brott förskingrade blänkte. Adlerbeth Æn. 339 (1804). — särsk.
a) (fullt br.) bergv. lösbrutet berg l. mineral l. dyl.; jfr BROTT-BALJA, -UPPFORDRING. Östergren (1917). — jfr BERG-BROTT.
b) (fullt br.) tekn. om den del af en kolmila som vid rifningen borttages på en gång, hvarf. (Milorna) blefvo .. rifna på vermlandssätt d. v. s. i hvarf eller brott, som tagas ofvan ifrån och midt öfver hela milan, ungefär 3 fot djupt för hvarje brott, om milan är någorlunda sval. JernkA 1876, s. 376. När ett brott är aftaget, bör det ligga i cirka sex timmar, innan det infatas i huset. Skogvakt. 1893, s. 48.
c) bildl. Några brott af en visa. SvMerc. 3: 1180 (1758). Romansen .. är ett brott ur den vidlyftiga berättelsen. ASScF VIII. 2: 71 (1863, 1867).
5) (†) om ställe (bergskrefva l. dyl.) som karakteriseras af lösbrutna l. tvärt afbrutna klippartier o. d. Imellan brott af berg, der klippan klippor bär, / En mörk och bortgömd lund åt tysthet helgad är. Creutz Vitt. 27 (1761). De skåda höga berg och nakna klippor blott, / Som hänga öfver dem i rysligt vilda brott. Stiernstolpe Wieland 175 (1816).
6) ställe där stenart l. mineral l. dyl. utvinnes gm brytning. Linné Stenr. 53 (c. 1747). Byggnaderna voro till största delen uppförda af kalksten, hemtad från klostrets eget brott. NF 17: 1442 (1893). jfr ALUN-, FÄLTSPATS-, GRANIT-, KALK-, KALKSTENS-, MALM-, MARMOR-, SKIFFER-, STEN-, STENKOLS-BROTT m. fl. — särsk. bergv. om innersta delen l. gafveln af en ort, stoss. Rinman (1788). Wetterdal Grufbr. 189 (1878). jfr ANBROTT.
7) (i fackspr.) om verktyg för uppbrytning.
a) häfstång hvarmed ngt uppbrytes, brottstång, spett. Brytnings-stänger, eller så kallade Brott, för att uppväga tunga stenar, stockar, bryta upp rötter m. m. LfF 1835, 3: 62.
b) stöd mod hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning; brottkubbe. TT 1871, s. 22. (Brytskon) kan med lätthet anbringas å vanliga betupptagningsgrepar, å hvilka den utgör ett s. k. ”brott” vid betans lossnande. SD 1899, nr 436, s. 4.
c) (†) plogspets. Man (kan) intet inbilla sig, at en stackot plog eller en med bredt brått, kan gå så lätt efter dragare som en lång och spetsig. Serenius EngÅkerm. 81 (1727).
8) sjöt.
a) klippa l. undervattensgrund hvaremot vågorna brytas. Brått och landgrund. VetAH 1751, s. 22. Bredgrundet .. består af 2:ne brott af 7 och 10 fots djup. Klint Kart. 4 (1807).
b) brottsjö; bränning; äfv. speciellt om den fradgande vågkammen på brottsjö. Sehlstedt 2: 217 (1862). På grundt vatten .. uppkomma brott och bränningar. Frykholm Ångm. 272 (1890). Ett väldigt brott kom rullande från sjön. TIdr. 1894, julnr s. 35. De va ordentliga brott på hvar sjö som kom innanför Skathällen. Engström Glasög. 4 (1911). — jfr GRUND-BROTT.
9) (numera föga br.) afbrytning af en linje, krök, vinkel. Bärgåsarna .. gå våg-vis med tvära brott. Gissler IVetA 1751, s. 3. Tvära, nyckfulla krökar och brott (i trädgårdsanläggningar) .. verka oroligt och störande. Abelin MTr. 20 (1902). — särsk.
a) bildl. Det finnes .. inga tvära brott, och allra minst några helomvändningar, i den linje .. (Heidenstam) beskrifvit. SvD 1915, nr 318, s. 9.
b) (†) om veck på kläder. Brottet eller det prässade vecket på kragen. Westee (1842).
10) (†) brätte på hatt. Lind (1749). UnderrManskläd. A 4 b (1778). — jfr HATT-BROTT.
11) ss. benämning på vissa sjukdomar.
a) veter. hudlöshet l. sår (i sht hos häst) förorsakad(t) af tryck l. nötning från sadel l. seldon; sadelbrott; selbrott. (Hästen) hade eet stort brot på ryggen. VRP 1642, s. 1073. Sahlstedt (1773). — jfr HÄST-, SADEL-, SEL-BROTT m. fl.
b) [jfr LEDBRUTEN] (†) värk (som kännes ss. om ngt vore sönderbrutet). (De hafva) råkat i Svaghet och fått Verck och bråt i Kroppen och lemmarne. KultHM 3: 84 (i handl. fr. 1707).
c) (†) fallandesot, epilepsi; konvulsioner; särsk. i uttr. falla i brott, få epileptiskt anfall; få konvulsioner. ÄARäfst 156 (1596). I sengen låg then äldste sonen .., blind och ther til fånott, sinnesswag, fallande flera resor om dagen i brott. Swedberg Cat. 780 (1709). Dalin (1850; angifvet ss. föråldradt). jfr: Korna begynte råma, falla liksom i brott, blifva stinne, dö innom timman. Linné Vg. 99 (1747).
12) jäg. i uttr. ligga på brott o. d. Ligga på brott, säges om björnen då han i November ligger några dagar utanför idet, färdig till uppbrott, och liksom på försök, för att utröna om trakten är säker. Svederus Jagt 324 (1832). (Björnen) hade .. lagt sig ”på brott”. Modin GTåsjö 196 (1916).
II. handling l. underlåtenhet hvarigm ngn bryter mot l. öfverträder lag l. förordning l. stadga l. bestämmelse; öfverträdelse, förbrytelse, förseelse; särsk. om förbrytelse af svårare art: brottslig handling. Begå l. föröfva l. göra sig skyldig till ett brott. Brott mot lagen, mot etiketten(s lagar), mot reglerna. Ett groft, hemskt, nesligt brott. Straffad för brott. Sona sitt brott. Återfall i brott. Pilatus (sade) .. Iach finner inghen brott medh thenna mannen (dvs. Jesus). Luk. 23: 4 (NT 1526). Lijka Brutt kräffuer lika Straff. DomRegl. mom. 21 (c. 1530). Deras fel bli ibland så stora att de måste kallas brott. Heidenstam End. 142 (1889). Brott mot blokaden. TSjöv. 1890, Bih. s. 60. Den svenska kriminalstatistiken indelar brotten i grövre brott, ringare brott och förseelser. Flodström SvFolk 151 (1918). — jfr BEDRÄGERI-, DISCIPLIN-, ETIKETTS-, HELGDAGS-, HÖGMÅLS-, KONVENANS-, KYRKO-, LAG-, MAJESTÄTS-, SABBATS-, SEDLIGHETS-, SUBORDINATIONS-, TJUFNADS-, TRYCKFRIHETS-, VITES-BROTT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Barn klaga wäl öfwer Rijset: Men tijga dheres broth. Grubb 40 (1665). Broor i broth, Broor i booth. Dens. 55. Ringa broth är snart förlåtet. Dens. 688. Hwar måste plichta för sin egen broth. Dens. 734. Straffet effter brotet. Dens. 767.
b) (†) med gen.-best. betecknande det mot l. i fråga om hvilket brottet begås. Sabbathens Föracht och Brott warder nu platt intet straffat. Rudbeckius KonReg. 479 (1620). Helgodagars brott. RP 6: 357 (1636).
c) (†) i uttr. utan (sitt) brott o. d., utan att hafva begått ngt brottsligt, utan att ngt brottsligt blir begånget. GR 25: 231 (1555). Wi .. blifue nödde .. att .. vtan all wår bråth, öfvergifue huus och hem. HB 2: 336 (i handl. fr. 1598). Aff Kongl May:tt måtte Frijheet gifwin warda, .. ther föryttra (godset), eller thet vthföra, ehwart, när och huru en wil, och icke på något sätt, vthan brott, hindras eller ock anslås (dvs. tagas i beslag). Risingh Kiöph. 106 (1669).
d) (†) i uttr. hafva brott (i l. till ngt), hafva skuld i l. till ngt, vara brottslig. The Fatige men, som i thenne framlidne vpror ingen skulld eller brott hafft hade. GR 16: 150 (1544). Så hafve vij icke fulleligen förstått, hvilken af them skal hafve störste brotten. Därs. 24: 412 (1554). Ther til jagh hafwer alzingen brott, / At fienden migh så häder. Ps. 1695, 68: 5.
e) (tillf., †) öfvergående i bet. brottslighet. Vaktmästaren berättar .., att fängelset är öfverfullt. Det är fasligt, brottet tilltar med hvarje år. Wetterbergh Penning. 458 (1847).
Ssgr: A: (I 1): BROTT-ARBETE~020, äfv. ~200. tekn. Metallens seghet mot slag (pröfvas) genom utförande af slagprof, hvarvid bestämmes det arbete, brottarbete, som erfordras att med ett slag afbryta ett profstycke af metallen. 2NF 17: 1241 (1912).
(I 4 a) -BALJA. bergv. för brottuppfordring afsedd balja. PT 1892, nr 269, s. 2.
(I 1) -BELASTNING. tekn. (måttet på) den belastning för hvilken ngt måste utsättas, för att det skall brista; jfr -GRÄNS. TT 1873, s. 39.
(I 1 c) -BERG. Där längs brottlinierna stora flak af berggrunden sjunkit, hafva genom förkastningen s. k. brottberg eller förkastningsbranter uppstått, i det områdena längs det sjunkna partiets kanter förblifvit i sitt gamla läge. Hagman FysGeogr. 19 (1903).
(I 1 c) -DAL. De viktigaste slagen av tektoniska dalar äro brottdalar längs en ensidig förkastning, såsom Mälardalen .., gravsänkningsdalar (osv.). Ramsay GeolGr. 179 (1909).
(I 11 c) -FALL. [fsv. brutfal; jfr isl. brotfall] (†) fallandesot; konvulsioner. L. Petri Dryck. D 2 a (1557). Dalin (1850; med hänv. till fallandesot).
(I 11 c) -FALLANDE, p. adj. (†) i uttr. i brottfallande vis, liksom en fallandesjuk. Linc. (1640; under comitialiter).
(I 11 c) -FALLIG. (†) = -FÄLLIG 1. Phrygius HimLif. 97 (1615).
(I 11 c) -FALLINGE. (†) = -FÄLLING. Skällandes honom för een skelm, tiuff och brottfallinge. BtHforsH 1: 203 (1634).
-FRI.
1) till I 2: utan sprickor. Jungberg (1873).
2) (i högre stil) till II: som icke begått ngt brott; oskyldig. Jag är .. en beskyddare af hvar ren och brottfri själ. Eurén Erem. 15 (1797).
-FÄLLIG. [jfr isl. brotfeldr i bet. 2] (†)
1) till I 11 c: epileptisk. (Soldaten) Är brottfällig, casseras. LMil. 3: 185 (1692). Spegel 606 (1712).
2) till II: brottslig. Såsom nu thenna Lybesche var i samma föllie och förhölltt sigh lijka medh the andra, så finnas the ju lika brottfällige. OxBr. 10: 117 (1628).
(I 11 c) -FÄLLING. (brotts- Bergeström IndBref 188 (1770)) [fsv. brutfällinger] (numera bl. bygdemålsfärgadt) person som har fallandesot l. konvulsioner; epileptiker; stundom användt ss. okvädinsord. Teitt Klag. 232 (1555). En brotfelling .., som faller 6 eller 7 resor om dagen. Murenius AV 154 (1647). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 389 (1864). Du slog som ett kräk, din förbannade brottfälling! Bondeson Glimm. 172 (1892). jfr: Brottfällingar och förrychte ähre icke longt borta ifrån fallandesoot. Schroderus Comenius 312 (1639).
(I 1, 2) -FÖRBAND. förband å benbrott l. dyl. Brottförband böra lemnas orörda en vecka eller mera. Hartman Husläk. 377 (1828).
(I 1) -GRÄNS. tekn. om den gräns intill hvilken ett material kan belastas utan att brista, hållfasthetsgräns; jfr -BELASTNING, -HÅLLFASTHET, -MODUL, -SPÄNNING. TT 1878, s. 35.
(I 1) -HÅLLFASTHET~002 l. ~200. tekn. jfr -GRÄNS. TT 1873, s. 39. Ståltrådslinor af från 60—100 kg:s brotthållfasthet per mm2. JernkA 1893, s. 45.
(jfr I 7 b) -KUBBE. kubbe som användes ss. stöd för brytstången vid uppbrytning af stubbar l. dyl. (Utom huggyxa o. spett) användes (vid brytning af stubbar) en större och en mindre s. k. länja (brottstång) och en brottkubbe. Skogvakt. 1891, s. 42.
(I 12) -LIGGANDE, p. adj. jäg. om björn: som ligger ”på brott”. Hemberg Jaktsk. 140 (1896).
(I 1, 2) -LINJE l. -LINIE. linje längs hvilken ett brott går. JernkA 1835, s. 335. särsk. till I 1 c. En .. yttring af (de) .. krafter, hvilka föranleda bergens uppkomst, äro de sprickor, hvilka sträcka sig ned i djupet, de så kallade brottlinierna, längs hvilka en förskjutning, förkastning, af bergmassan ofta egt rum. Nathorst JordH 12 (1888).
(II) -LÖS. (numera knappast br.) som icke förbrutit sig, oskyldig. Kongl. M:tz intention .. är (icke), att någon brottlöös ifrån den honom anförtrodde tienst skulle removeras och afsättias. Stiernman Riksd. 1499 (1664). Wallenberg 316 (1774).
(I 1) -MODUL. tekn. belastningen per ytenhet vid brottgränsen. JernkA 1868, s. 32.
-MÅL, se d. o. —
(I 1) -SEKTION. tekn. om det ställe å balk l. bro l. dyl. där vid viss belastning brott skulle uppstå, ”farliga snittet”. Löfroth Byggnadsind. 2: 233 (1914).
(I 8 b) -SJÖ.
1) våg som bryter sig (öfver ett föremål, en klippa, ett fartyg l. dyl.), bränning. Möller (1790). En brottsjö hade .. slagit öfver relingen. Nordenskiöld Vega 1: 71 (1880). Ett allmännare bruk af olja för dämpande af brottsjöar. TSjöv. 1901, s. 330.
2) (stark sjögång med) brytande vågor. Brottsjön yr / bland månbelysta skär. Rydberg Dikt. 1: 128 (1876, 1882). Ångaren (slingrade) fruktansvärdt uti den höga brottsjö, som upprörts af den rådande sydväststormen. SvD 1903, nr 318, s. 2.
(I 1) -SKADA, r. l. f. gm (sönder)brytning uppkommen skada. SFS 1891, Bih. nr 80, s. 7. Anläggande af stödförband vid brottskador. 2NF 25: 736 (1916).
(I 1 e) -SPAK. spak som användes vid baxning l. dyl. Sedan kanonen efter mödosamt arbete blifvit framrullad, därvid ett järnspett måste begagnas såsom brottspak. TT 1897, Allm. s. 355. —
-SPEL, se BRÅSPEL.
(I 1) -SPETT. i sht bergv. arbetsspett. Stekil, eller Brottspett, är et lättare spett ... Nyttjas til vanliga upbrytningen i stället och dess ränsning. Rinman 2: 780 (1789). JernkA 1833, s. 607.
(I 1) -SPÄNNING. tekn. maximalspänning efter hvars uppnående materialet brister; jfr -GRÄNS. En brottspänning öfver 50 kg. per mm2 (m. m.) .. äro egenskaper, som göra, att en tråd öfver hufvud taget kan anses oduglig till elektrisk ledning. TT 1888, s. 157.
(I 6) -STEN. obearbetad sten sådan den erhålles direkt ur stenbrottet. UB 1: 326 (1873).
(I 1) -STUGA. (bygdemålsfärgadt) brytstuga (för linbrytning). Brott-stufvor, uti hvilka Landtmannen torkar, bryter, skäktar och häcklar sit Lin och Hampa. Linné Sk. 84 (1751). Dalin (1850).
(jfr I 4) -STYCKE. af- l. lösbrutet stycke, fragment. Rinman 2: 333 (1789). Basalten (innehåller) stundom brottstycken af andra bergarter, d. v. s. spillror hvilka lösrifvits och inbäddats i den smälta massan på dennas väg från djupet. Nathorst JordH 525 (1891). bildl. Ett brottstycke af Sagan. SvFolks. 179 (1844).
-STYCKE-BERGART. miner. 3Sv GeolU 57: 44 (1883). Klastiska bergarter l. brottstyckebergarter, äfven mekaniska bergarter, kallas alla de bergarter, som bildats genom aflagring eller sammanhopning af brottstycken, smulor eller stoftfina delar af förutvarande äldre bergarter. 2NF 14: 222 (1910).
(jfr I 7 a) -STÅNG. brytstång. Johansson Noraskog 2: 178 (efter handl. fr. 1558). Skogvakt. 1891, s. 42 (se under -KUBBE).
(jfr I 2) -STÄLLE. ställe där ngt afbrytes l. är afbrutet, afbrutet ställe. Orsaken till benbrott är (ibland) .. direkt å brottstället träffadt våld. Hallin Hels. 2: 824 (1885). En tall, som brutits af 8 m. från marken och vid brottstället mätt 34 cm. SkogsvT 1912, s. 162.
(I 11 a) -SÅR. Djurplågeriet hade bestått däruti att tvänne hästar, behäftade med brottsår, använts till körslor. KarlstT 1895, nr 1707, s. 4.
(I 1) -SÄKERHET~002 l. ~200. tekn. TT 1878, s. 34. Brottsäkerheten angifves af förhållandet mellan brottmodulen och den största relativa påkänningen. Westin Hållf. 143 (1888).
(I 4 a) -UPPFORDRING~020. bergv. uppforslande (ur grufva) af bruten malm l. dyl. JernkA 1818, 1: 95. Den för brottuppfordring afsedda baljan. SD 1892, nr 253, s. 5.
(I 3) -UTSEENDE~0200, n. tekn. utseende i brottytan (särsk. hos järn l. dyl.). JernkA 1871, s. 19. Vid bedömande af tackjernssorter .. fäster man sig oftast endast vid deras brottutseende eller s. k. sättningsgrad. Därs. 1876, s. 356.
(I 4 c) -VIS, adv. (föga br.) i brottstycken, fragmentariskt. Icke hel, utan brottvis, har Solsången kommit till vår tid. Afzelius Sag. 3: 5 (1841).
(I 1) -VÄDER. (†) nedbrytande storm, oväder. Itt brottwädher. L. Petri Jes. 28: 2 (1568; Bib. 1541: itt skadhelighit wädher; Vulg.: turbo confringens).
(jfr I 3) -YTA. yta som uppkommer l. blottas, då ngt af- l. sönderbrytes. Berzelius Kemi 2: 222 (1812). Om .. jernet vid afknäckningen .. visar kornig brottyta, så är detsamma till kedjor odugligt. SFS 1835, nr 45, s. 2. En färsk brottyta (af senegalgummi) är glasglänsande. NF 14: 871 (1890).
(I 1 c) -ZON. Mellan de norra och södra kontinenterna förefinnas stora förkastningar .., som bilda en tvärsgående brottzon i riktning från öster till väster. Hagman FysGeogr. 6 (1903).
(I 1) -ÄNDA l. -ÄNDE. i sht vid benbrott l. dyl. Hartman Husläk. 375 (1828). För att läkning skall kunna inträda, måste de båda brottändarna noga inpassas mot varandra. Svenson Sinnessj. 72 (1907).
B (†): BROTTE-MÅL, se BROTTMÅL.
C (numera bl. i vissa ssgr till II): (II) BROTTS-ART. jur. (Internering) bör inskränkas till vissa brottsarter, som enligt erfarenheten ofta sammanhänga med lättja. Thyrén StrafflRef. 1: 181 (1910).
(II) -BARN. (†) oäkta barn. Serenius (1741). Ihre 1: 273 (1769).
-FÄLLING, se A.
(II) -GRUPP. jur. Den .. norska (strafflagen har) .. sammanfört .. (konkursförbrytelser) till en gemensam brottsgrupp med andra straffbara förfaranden. 2NF 14: 780 (1910).
-MÅL, se BROTTMÅL.
(II) -TYP. jur. Hvarje mensklig lidelse kan skapa en särskild brottstyp. Thyrén StrafflRef. 1: 13 (1910).
Spoiler title