SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BRYTA bry3ta2, v. -er, bröt brø4t, bröto brø32, brutit brɯ3tit2, hvard. stundom (i sht i mellersta Sv.) brytit bry3tit2, bruten brɯ3ten2, hvard. stundom (i sht i mellersta Sv.) bryten bry3ten2. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se afledn.).
Ordformer
(inf. o. pres. ind. pl. brita GR 9: 34, 71 (1534); brÿtta EkenäsDomb. 1: 83 (1644: brÿtta opp); dep. bryttas HT 1891, s. 274 (c. 1573). — pres. ind. sg. brytter Murenius AV 70 (1640). — imper. sg. brytt Rålamb 14: 59 (1690: brytt af). impf. ind. sg. bröt(h) (brööt) GR 1: 287 (1524) osv.; brött OPetri Kr. 31 (c. 1540: brött .. nidher), KKD 1: 329 (1708); brödt VDAkt. 1656, nr 156. bruut VDAkt. 1684, nr 172.brytte Brenner Pijn. 31 (1727). impf. ind. pl. bruto Apg. 2: 46 (NT 1526), Fryxell Ber. 1: 8 (1823); brutu Verelius Herv. 67 (1672); brut(h)e OPetri Kr. 117 (c. 1540), Sjögren Journ. 18/10 1784. brutto PPGothus Underv. P 6 b (1590: brutto vp). bröto Horn Lefv. 148 (c. 1657) osv. brötto Schroderus Liv. 487 (1626). bröte Sylvius Curtius 606 (1682), Linné Ungd. 2: 29 (1732). impf. konj. brutte ÄARäfst 135 (1596); bruto HSH 31: 338 (1662), Nordberg C12 2: 19 (1740). bröte Sahlstedt SvGr. 69 (1769) osv. sup. brutit (-itt, -idt) GR 1: 24 (1521) osv.; brutid(h) GR 6: 145 (1529), EkenäsDomb. 1: 39 (1637); brutet (-ett, -edt) OPetri Kr. 234 (c. 1540), Fernow Värmel. 447 (1779); pass. brutes LPetri 3Post. 117 b (1555). bruttit GR 8: 95 (1532), RARP 6: 42 (1657); bruttid(h) Brahe Kr. 7, 46 (c. 1585). brotidt (-et) Johansson Noraskog 2: 224 (cit. fr. 1549), VRP 1610, s. 213 (: förbrotet). brötitt BtÅboH I. 8: 138 (1636). brytit Collnér Försök 79 (1812), Levertin (1888) hos Söderhjelm Levertin 2: 202; pass. brythes GR 4: 255 (1527). brott GR 11: 275 (1537: forbrott). brytt KKD 6: 73 (1708: förbrytt). p. pf. brutin GR 6: 145 (1529), Språck- o. ordb. 165 (1703); bruten IErici Colerus 2: 305 (c. 1645) osv.; n. sg. brutit (-itt, -idt) Ps. 1536, s. 65, Leopold 1: 183 (1802, 1814), brutid(h) BtÅboH I. 1: 78 (c. 1614), brutet (-ett, -edt) AOxenstierna 1: 143 (1628) osv., bruted GR 27: 16 (1557). brutten (-in) Ps. 1536, s. 35, VDAkt. 1675, nr 280; n. sg. bruttet (-it) BtÅboH I. 1: 119 (1630), Spegel Oliv. Föret. (1675). brot(h)en (-in) GlossaJoh. 7: 23 (NT 1526), VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 36 (i handl. fr. 1583); n. sg. brotit VRP 1650, s. 538, brottit GR 16: 498 (1544); pl. brottne (-a) GR 16: 752 (1544), BtÅboH I. 13: 269 (1638). bryten Strinnholm Hist. 4: 551 (1852: utbrytna); n. sg. brytit Svart G1 11 (1561). Jfr för öfr. Lundberg AStVerbalkl. 56 ff., 91 ff.)
Etymologi
[fsv. bryta, motsv. d. bryde, isl. brjóta, mht. briezen, bryta ut, feng. bréotan; möjligen af en ljudhärmande rot betecknande det ljud som uppstår vid ngts sönderbristande l. sönderbrytande (jfr BRAKA, BRISTA, BRÄCKA m. fl.). — Med afs. på bet.-utvecklingen jfr mnt. o. holl. breken, t. brechen, eng. break (se BRÄCKA, v.1) samt särsk. i fråga om de bildl. o. öfverförda anv. äfv. fr. rompre o. lat. rumpere]
— jfr AF-, BORT-, EMOT-, FRAM-, FRÅN-, FÖR-, (I)GENOM-, IN-, LÖS-, NED-, OM-, ROT-, RYGG-, SAMMAN-, SÖNDER-, UNDER-, UPP-, UT-, ÅTER-BRYTA m. fl. samt HÅRD-, LED-, LÄTT-, O-, SADEL-, SEL-, SVÅR-, VÄRK-BRUTEN m. fl.
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) i eg. o. därmed närmast sammanhängande bet. 1) intr. (o. dep.): brista, brytas sönder. Härunder bl. a. om skepp: lida skeppsbrott (a). 2) tr.: bryta sönder, bräcka, knäcka, krossa o. d.; äfv.: bända l. böja på (ngt). Härunder bl. a.: med afs. på ben i kroppen, lem o. d. (d); särsk. i uttr. bryta halsen af sig, bryta halsen l. ryggen af ngn o. d. i bildl. anv. (d γ); bråka (lin o. d.; f). 3) om seltyg o. d.: skafva, såra (drag- l. riddjur). 4) (med våld) öppna (hus l. dörr o. d.; a); öppna, ”taga hål på” (ngt in- l. hoppackadt o. d.; b); öppna (bref o. d.) för att läsa (c). 5) spränga, drifva åtskils, skingra o. d. 6) bryta upp, upplösa (läger o. d.), taga ned (tält o. d.). 7) slita (af), våldsamt upplösa (band o. d.); spränga (bojor o. d.), göra (ngn l. sig) fri från (tvång, träldom, förtrollning o. d.). 8) bryta ned, rifva (byggnadsverk, bro o. d.).
B) 9) bryta upp l. loss, arbeta lös (sten, malm o. d. ur jorden l. ur berg osv.); bearbeta (grufva o. d.).
C) 10) bearbeta (mark o. d.) för odling, uppröja, uppodla. 11) röja, bana (väg o. d.); äfv. bildl. 12) refl. o. intr.: bana sig väg; tränga sig fram; frambryta; (plötsligt) framträda o. d.
D) om häftig kroppsrörelse, ansträngning o. d. 13) dep.: rycka, streta; anstränga sig. 14) dep.: brottas, kämpa; bråka, dragas (med ngt) o. d. 15) dep. o. refl.: bråka, larma; braska o. d. 16) försätta i häftiga l. konvulsiviska rörelser, skaka; i sht om sjukdom. 17) refl.: ha kväljningar; kräkas. 18) i uttr. bryta sin hjärna (o. d.) l. bryta sig (med ngt), bråka sin hjärna (o. d. med ngt).
E) 19) om rörelse hos vågor l. haf l. sjö o. d.; intr. o. refl.
F) böja i vinkel, vika o. d. 20) med afs. på linje l. yta o. d.: böja l. leda l. lägga i vinkel, afdela i mot hvarandra i vinkel löpande l. liggande delar o. d.; i fråga om tyg o. d.: vecka (b). 21) i fråga om rörelse hos ljusstråle o. d.: reflektera (a); refraktera (b); uppdela (ljus) i (dess) skilda färger (c).
G) 22) dela, sönderdela, uppdela, upplösa i delar; splittra. Härunder bl. a. om språkljud: förorsaka öfvergång (af en vokal) till diftong (d).
H) nedbryta, krossa; försvaga, mildra; häfva; upphäfva, omintetgöra. 23) nedbryta, krossa, tillintetgöra, slå ned, försvaga (ngn l. ngns krafter l. hälsa l. makt l. mod o. d.); omintetgöra (ngns uppsåt o. d.; b β). 24) mildra, stilla, häfva (köld l. hetta o. d., a; sjukdom o. d., b); vanl. refl. l. pass. 25) neutralisera (en syra). 26) förklara ogiltig, upphäfva (dom o. d.; a); göra ogiltig, försätta ur kraft, omintetgöra (lag, öfverenskommelse o. d.; b).
I) (för)ändra o. d. 27) i allm.: (plötsligt l. våldsamt) ändra l. förändra (ngt). 28) med afs. på språkljud, ord, språkligt uttr. o. d.: förändra, förvanska, förvrida. 29) med prep. l. abs.: tala med främmande l. dialektiskt uttal o. d.
J) afbryta, åstadkomma ett afbrott i l. emot (ngt) o. d. 30) afbryta, komma att upphöra, göra slut på (ett förhållande l. tillstånd l. en verksamhet o. d.). 31) åstadkomma l. bilda ett afbrott i (ngt, i sht ngt enformigt o. d.). Härunder: bryta en färg, bryta smaken (hos ngt) o. d. (b). 32) a) intr. o. refl.: bilda ett afbrott (emot), stå i skarp motsättning (till), afsticka l. strida (emot ngt annat). b) refl. l. pass.: stå i (oförsonligt) motsatsförhållande (till), kämpa (med) l. bekämpa (ngt l. hvartannat).
K) 33) med bestämning inledd af prep. med l. abs.: inträda i fientligt förhållande till, afbryta förbindelsen med (ngn) o. d. (a); ställa sig i motsats till, frigöra sig från (ngt) o. d. (b).
L) 34) handla emot (ngt), svika, kränka, öfverträda (ngt) o. d.
M) begå brott, förbryta sig, fela o. d. 35) abs. l. med pron. i n. sg. ss. obj.: begå (ett) brott; förbryta sig (med ngt); fela, försynda sig (i l. med ngt). 36) med bestämning inledd af prep. emot: handla brottsligt emot (ngn), förgå sig l. fela emot (ngn) o. d. (a); förbryta sig emot, handla emot, brista i uppfyllandet af (ngt) o. d. (b). 37) med bestämning inledd af prep. i: brista i (uppfyllandet af ngt).
Särskilda uttr.: bryta arm, se 2 i α. bryta banan (om häst), se 5; bryta sin bana o. d. (om person), se 30. bryta blockad, se 5. bryta bygd, se 10. bryta edsöre, se 34 b α. bryta helgdag l. sabbat, se 34 b β. bryta isen, se 5. bryta kön, se 5. bryta en lans o. d., se 2 c. bryta leden, se 5. bryta målsnöret, se 5. bryta spetsen, stafven, udden, se 2 a. bryta äktenskap, se 34 a slutet. bära eller bryta, se 1 c.
A) i eg. bet.: brista, komma att brista o. i bet. som närmast sammanhänga med dessa.
1) (†; jfr dock c o. d) intr.: brista, brista sönder, gå sönder, brytas sönder, krossas; äfv. mer l. mindre bildl. När man seer .. (gåsäggen) begynna bryta. IErici Colerus 2: 169 (c. 1645). När en (vagns-)axell bryter stannar altt ihop. KKD 12: 208 (1703). Brutna hennes ögon lågo. Sätherberg Dikt. 1: 163 (1840, 1862). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] om skepp: lida skeppsbrott. Thet skiip .. ther bröth wndher Wiken. GR 1: 287 (1524). Om skipp bryta för land, ma man frit hämpte eller bärga sitt godz. RA 2: 169 (1567). Tegel G1 1: 129 (1622).
b) om is l. isbelagdt vatten: bryta upp, gå upp. Althenstund nu Ijsen .. med macht begynnar bryta. NAv. 20/3 1656, nr 2, s. 2. Quarken låg .. så starkt (frusen) .., at han ej på 6 veckor skulle bryta. FoU 2: 214 (1792).
c) (i Finl., fullt br.) i uttr. bära eller bryta, bära eller brista; äfv. bildl. Då faller ock hela ansvaret på honom, det må .. bära eller bryta. Cygnæus 6: 539 (1842). I menförestiden, då isen hvarken bar eller bröt. Rönnberg Brovakt. 20 (1904).
d) [jfr motsv. anv. i d.] (i fackspr., fullt br.) om blad- l. blomknopp o. d.: spricka fram; jfr BRYTA UT 3 b. Abelin Frukt 131 (1902). Grenarna (på unga fruktträd) få ofta långa partier, på hvilka inga knoppar bryta. LBl. 1904, nr 12, s. 3.
2) tr.: komma (ngt) att brista (sönder) l. gå i stycken, bräcka, knäcka, bryta af l. sönder; våldsamt skilja l. lossa (ngt från ngt); äfv. (se i): bända l. böja (på ngt) o. d.; i sht förr äfv. allmännare: krossa, spränga (sönder) o. d.; ngn gg refl.: (med våld) skilja sig l. lösgöra sig (från ngt) o. d.; äfv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Svår, lätt att bryta. Bryta en järnstång med blotta händerna. Bryta något i två delar, på flera ställen. Tjocka träd brötos som stickor af stormen. Bryta stora stycken ur något. Bryta en nål, spetsen på en blyertspenna, eggen på en knif. Wårt .. jncigle, som the haffua brutiit i frå annor wår breff. GR 6: 74 (1529); jfr 4 c. Itt stoort starckt wädher som brööt bergh. 1Kon. 19: 11 (Bib. 1541). Thenna Latwergh bryter Stenen, och driffuer honom vth medh watnet. BOlavi 76 b (1578). Nödh bryter Järn och Ståål. Grubb 599 (1665). Rutet är snart brutet. Dens. 694. Iag bryter wäl it Skaal at iag må fåå een Kierna. Spegel GV 103 (1685). När för .. (roddarens) snabba köl den brutna böljan fräser. Creutz Vitt. 11 (1761); jfr 19 a. Den vises sten / i knappen sitter på Allfaders spira, / och menskohänder bryta den ej lös. Tegnér (WB) 3: 96 (1820). Adeln sjelf .. bröt sin egen makt i stycken. Svedelius i SAH 21: 364 (1841). Den gamla och nya tiden bröto sig från hvarandra med våld. Agardh ThSkr. 2: 53 (1842, 1856). Evig är kärlekens makt: dess spira döden ej bryter. BEMalmström 6: 11 (1845). Åtskilliga flintlansar dels hela, dels brutna, hafva blifvit funna bland skeletterna. Nilsson Ur. 1: 174 (1866). Geflebugten har brutit sitt istäcke och går öppen till Bönan. GHT 1896, nr 75, s. 3. — särsk.
a) i vissa stående, numera bl. bildl. använda uttr.: bryta spetsen, bryta stafven (öfver ngn l. ngt), bryta udden (af ngt o. d.), se SPETS, STAF, UDD.
b) med afs. på bröd, brödkaka o. d.: bryta sönder, dela i stycken (för att förtära); (i sht förr) ofta mer l. mindre oeg. l. bildl., närmande sig l. öfvergående i bet.: utdela (åt ngn), dela med sig af (åt ngn) o. d. (Jesus) toog .. brödhet, loffuadhe gudh, brööt, och gaff läryungomen, och sadhe. Mat. 26: 26 (NT 1526). Bryyt them hungrogha titt brödh. Jes. 58: 7 (Bib. 1541). Man slog .. mjölk i sin djupa tallrik och bröt knäckebröd däruti. De Geer Minn. 1: 6 (1892). Där ligga andras tårar som jäst / i hvar kaka jag bryter som min. Heidenstam Dikt. 136 (1895). — särsk.
α) (i bibeln o. däraf beroende spr.) i fråga om de äldsta kristna förh., i uttr. bryta bröd(et), fira kärleksmåltid; jfr BRÖDS-BRYTELSE. (Lärjungarna) brwto brödh här och ther j hwsen, ätandes medh hwar annan j frögd. Apg. 2: 46 (NT 1526; äfv. i Bib. 1917). På en Sabbath, tå Läriunganar komo tilsammans til at bryta brödhet. Därs. 20: 7 (Bib. 1541).
β) (†) i uttr. icke hafva (att) bita eller bryta, icke ha ngt att äta. I Ringe, Fattige .., som hafwa hwarken bijta eller bryta. Fernander Theatr. 200 (1695).
c) med afs. på vapen: bryta sönder i strid l. vapenlek o. d.; vanl. mer l. mindre bildl., i uttr. med bet.: kämpa, strida; särsk. i uttr. bryta en lans o. d. (med ngn, för ngn l. ngt), rida spärr (emot ngn), våga en dust, kämpa (med ngn, för ngn l. ngt), mäta sig med (ngn), slå ett slag (för ngt). Först wardt det till rings ränt .., hvaruppå de alla brute deras lantzar åtskillige gånger. Ekeblad Bref 1: 381 (1654; i skildring af grefve Douglas' upptåg; rättadt efter hskr.). (Jag) har .. brutit / sköldar i dalen, / sköldar på sjön, och ej bleknat dervid. Tegnér (WB) 5: 135 (1822). Värden .. måste .. bryta en lans för den liberala saken. Blanche Tafl. 3: 190 (1857). (Abbé de l'Épée) bröt äfven en lans med popularfilosofiens väldigaste kämpe Nikolai i Berlin. BetDöfstUnd. 1878, s. 6. Heidenstam Folkung. 2: 67 (1907).
d) med afs. på ben i kroppen, särsk. benpipa i arm l. ben o. d.; vanl.: (ofrivilligt) ådraga sig ett brott (på arm l. ben osv.); mera sällan (jfr dock γ): (afsiktligt) bryta sönder (ben l. lem på ngn); stundom med sakligt subj.: vara medel för l. orsak till brytande af ben l. lem o. d. Bryta armar och ben af sig. Han föll på hufvudet och bröt halsen (l. nacken). Två refben voro brutna. Koon .. hade .. brutit Lårbenet af sigh. BtSödKultH 12: 76 (1597). Lijka börda bryter intet ryggen. Grubb 454 (1665). När Olyckan slår til, så bryter man så snart ett Been på golfwet, som i skogen. Dens. 597. (Simon) störtade (vid sitt flygförsök) ned framför Neros tron och låg der med brutna ben. Rydberg Sägn. 37 (1874). — särsk.
α) (numera i sht bygdemålsfärgadt, mindre br.) refl.; dels med tillfogad bestämning: i armen l. benet osv.; dels abs.: bryta arm l. ben osv.; förr äfv. allmännare: skada sig (svårt), lemlästas. LPetri 1Post. C 5 a (1555). Böries sohn stötte omkull Niels i Knutzmåhla så att han brött sig illa i armen. VDAkt. 1670, nr 3. Trollmannen .. kastade sig i backen (från kyrktornet), och .. bröt sig til döds. Fernow Värmel. 318 (1773). Den olyckliga (hade) .. troligen brutit sig, efter hon icke uppreste sig. Almqvist GMim. 2: 138 (1842). (Kalfven) Stack ett bakben emellan i en skrefva och bröt sig. Berg Sjöf. 153 (1910).
β) (numera mindre br.) oeg., i uttr. bryta (en lem) ur led, gm stöt l. slag l. fall o. d. råka få ur led, vricka ur led (jfr i α). Han hade brutit sin fot ur led, så att han intet kan gå. Ekeblad Bref 2: 303 (1662). En annan af folket bröt axeln ur led. Landell Bligh 43 (1795).
γ) bildl.; särsk. i uttr. bryta halsen (l. nacken) af sig (på ngt), fördärfva sig l. gå under (på ett företag o. d.), grundligt misslyckas (med ngt); förr äfv.: bryta halsen (l. nacken) af ngn, bringa ngn till undergång, fördärfva, tillintetgöra ngn; förr äfv.: bryta ryggen af ngn, knäcka ngns ekonomiska ryggrad, ruinera ngn. På det försöket skall du snart bryta halsen af dig. Om kopparen slipper lööss, skall han bryta ryggjen af köpmännerne här hemma i rijked. RP 4: 160 (1634). Det var ock det Partiet, som bröt nacken af Publicanerne. Posten 1769, s. 920. Högern kommer att akta sig för konfliktpolitik för att icke alldeles bryta halsen af sig. GHT 1896, nr 235, s. 2. — jfr HALS-BRYTANDE.
e) gm brytning afskilja l. lossa (ngt, i sht blad, gren, frukt o. d.) från dess fäste, bryta af, taga af; äfv. öfvergående i bet.: plocka, skörda; äfv. mer l. mindre bildl. Han bröt en blomma och gaf henne. Bryta en kvist (af trädet). Bryta ris åt sin egen rygg l. bak (ordstäf). Ther aff (dvs. af trädet) vill iagh itt äple bryta. CreatMundi 14 (c. 1570). (I juli) Brytes Löff (till foder åt boskapen). Brahe Oec. 109 (1581). Bryt ej hvarje frukt du retas att begära. Leopold 2: 160 (1794, 1815). Fröken .. / En vinge af kycklingen bröt. Lenngren (SVS) 2: 243 (1800). Hornet .. / af urens panna brutet. Tegnér (WB) 5: 123 (1820). Det var just inga krigiska lagrar, som gen.-majoren Bengt Fabian Zöge bröt. AQuennerstedt i KKD 7: 255 (1912).
f) bråka (lin l. hampa). Brott-stufvor, uti hvilka Landtmannen torkar, bryter, skäktar och häcklar sit Lin och Hampa. Linné Sk. 84 (1751). VetAH 1767, s. 187. Arenander Lin. 46 (1910).
g) landt. i fråga om jordens bearbetning med plog l. harf o. d.: bryta sönder, söndersmula (den sammanpackade jorden, större jordkokor o. d.), luckra upp (jorden); jfr 10. Om det (dvs. att välta) intet giör tilfyllest at bryta Jorden och Kokorne. Salander Gårdsf. 82 (1727). (Harfning användes) att bryta skorpa på åkern före och efter sädesbroddens uppkomst. Juhlin-Dannfelt 139 (1886).
h) med obj. betecknande resultatet af handlingen: gm sönderbrytande (af mur o. d.), uppbrytande (af berg l. sten o. d.), lossbrytande (af stenar l. bräder osv.) åstadkomma l. göra (ett hål, en öppning, en gång o. d. i ngt), uppbryta; äfv. mer l. mindre bildl. Bryta hål på en mur, i ett golf. Bryta en tunnel. Thett Fönster som wij haffue befalett tigh bryte på Suartzöö. HB 1: 207 (1573). Ther hade warit een tiuff .. och brötitt holl på tacket. BtÅboH I. 8: 138 (1636). Gångar, brutna genom de mest olika jordarter och metallådror. Rydberg KultFörel. 4: 343 (1887). Mellan bergen hade floden brutit sig en skarpt utskuren dalgång. Hedin GmAs. 2: 431 (1898); jfr 11.
i) bända, våldsamt böja o. d.
α) bända på (ngt), söka böja (ngt som erbjuder starkt motstånd); våldsamt (o. med svårighet) böja (ngt); särsk. (i fackspr.): böja i skarp vinkel (jfr 20); äfv. i förb. bryta på (något); äfv. mer l. mindre bildl. Bryta arm, se ARM, sbst. I 1 b α; jfr ARM-BRYTNING. Han bröt fingret ur led på mig (jfr d β). Bryta i led igen (en lem som är ur led). Rutan måste remna .., när hon bröt på hänne. VDAkt. 1674, nr 123. Fegtkonsten .. bryter och böjer musclarne, at man blir vig och ledig. Linné Diet. 2: 58 (c. 1750). God koppar måste ganska ofta kunna brytas fram och tillbaka, utan att springa af. Almroth Karmarsch 37 (1838). Kan skolan bryta rakt hvad som växt krokigt från vaggan? Tegnér 3: 410 (1838). (Ingmar) satt .. och bröt på bordkanten. Lagerlöf Jerus. 1: 130 (1901).
β) med våld bända (ett vapen o. d. ur handen på ngn); äfv. bildl. De andre .. bröto Honom värjan utur den högra .. handen. Nordberg C12 2: 375 (1740). Biskoparne skulle (icke) återfå svärdet, .. hvilket man med besvär hade brutit dem utur händerna. Celsius G1 2: 173 (1753). Strindberg GVasa 97 (1899).
3) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i sht i fackspr.) om seltyg, sadel o. d.: förorsaka bristning i huden l. skafsår på (drag- l. riddjur, särsk. häst), skafva, såra; i sht förr ofta i p. pf. (stundom närmande sig adjektivisk bet.): sadelbruten, selbruten. AOxenstierna 2: 487 (1622). Ranckor, aff hwilcka hästen blifwit bruten på bådha sijdhor. ConsAcAboP 2: 22 (1655). En Sadel af trä, .. hvilken .. skulle bryta den oömaste häst. LMil. 2: Föret. 18 a (1764). Utridna, brutna krakar. Wingård Minn. 1: 9 (1846). 2NF 24: 320 (1916). — jfr SADEL-, SEL-BRUTEN.
4) om (urspr. mer l. mindre våldsamt) öppnande af ngt o. d.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i mera eg. mening; med afs. på lås o. d.: bryta sönder, bryta upp (för att bereda sig tillträde o. d.); med afs. på hus, tak, vägg, dörr o. d.: bryta hål på, bryta upp, (med våld l. olofligt) öppna; med afs. på hus o. d. äfv.: med våld bereda sig tillträde till l. (i fråga om fängelse o. d.) utträde ur, bryta sig in i l. ut ur; äfv. bildl. Dödz fengsle haffuer han (dvs. Kristus) brutit. Ps. 1536, s. 71. När een wil stiäla, måste han vprijffwa weggior, och bryta låås. Bullernæsius Lögn. 239 (1619). Att han fängelset bruut och sedhermehra undkom. VDAkt. 1684, nr 172. Hvarken Kyrckio- eller Sacristiædörren (har) blifvit bruten. Därs. 1731, nr 582. Ehuru man (vid hemfridsbrott) ej bryter hus. Nordström Samh. 2: 440 (1840).
b) i allm. med afs. på ngt slutet l. inpackadt l. hoppackadt o. d.: öppna, ”taga hål på”; i fråga om fartygs- l. vagnslast o. d. förr äfv.: (börja) lossa. Bryta ett paket. Man wil gerne hafwe en warm stufwe, och man wil icke bryte wedekasten. GR 14: 395 (1542). Ingen skall bryta sin last, förr än han godzet på tollcammaren ansagt (dvs. anmält) haffver. RP 6: 734 (1636). Bryt Cardusen. Rosenfeldt Tourville 107 (”106”) (1698; kommandoord vid kanonexercis). Ostron (skulle) brytas, och champagnen flöda. Fallström VDikt. 1: 288 (1887, 1899). (Jul-)klapparna brötos. Lindqvist Dagsl. 3: 151 (1904).
c) med afs. på sigill, plomb o. d.: bryta sönder, borttaga; med afs. på bref l. annat försegladt dokument o. d.: bryta sigillet l. förseglingen på, öppna (för att läsa); äfv. bildl. Sigillet var brutet, när jag fick brefvet. Han hade olofligt brutit tullens plombering. Bryta sin post. Bellman Gell. 79 (1793). Grafvarnas insegel bryts. Hagberg Pred. 3: 153 (1817). Han .. bröt sin väns bref och läste. Crusenstolpe Mor. 2: 145 (1840). Vid namnsedelns brytande (befanns) .. författaren vara (osv.). Wirsén i 3SAH 4: 112 (1889).
5) (i sht i skriftspr.; jfr dock a o. b) med våld tränga sig igenom (ngt); spränga; drifva åtskils, skingra; upplösa; äfv. mer l. mindre bildl.; särsk. (i vitter stil) i p. pf. om moln: brusten. Bryta isen, se IS. Bryta alla hinder (vanl. bildl.). Bryta målsnöret, i en löpning komma först till målet o. spränga det där spända snöret. Bryta ledet l. leden, (mil.) utgå ur, lämna ledet l. leden. Bryta banan, om häst vid kapplöpning: lämna banan, gå ut. Bryta kön, tränga sig före andra som stå i kön. Han lyckades bryta spärren och taga sig öfver gränsen. Bryta (en) blockad, se BLOCKAD 2. Bryta en strejk. Resenererna .. brötto .. (fiendernas) Slachtordning. Schroderus Liv. 487 (1626). Är det färdigt ert folk, .. / Skall det veta att bryta ett led? Runeberg 2: 80 (1848). Blixtar bröto molnen, / Fräsande. Sander Dikt. 29 (1870). Medan månljuset ur brutna skyar föll öfver Rosenbad. Levertin Magistr. 92 (1900). — jfr BLOCKAD-, STREJK-BRYTARE. — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. bryta (ett lag l.) laget (förr äfv. kalaset o. d.), (först) bryta upp (från ett festligt lag o. d.), lämna sällskapet l. festen. K. bryter inte lag, dvs. är aldrig den förste som lämnar ett festligt lag. Han .. wille (icke) bryta Laget. Brasck FörlSon. H 1 a (1645). Aldrig (har jag) bejakat / Bryta calas. Bellman 1: 209 (1771). Han blef den första, som bröt laget. Heidenstam Alienus 1: 143 (1892).
b) (fullt br.) spelt. i uttr. bryta band (i brädspel), se BAND 25.
6) (numera i sht mil.) bryta upp, upplösa (läger, militär telegraf- l. telefonstation o. d.); taga ned, taga sönder (tält o. d.); förr äfv. abs.: bryta upp. Then andre Natten bröt han sitt Lägher. Schroderus Liv. 325 (1626). Sedan wij hållit chorum, bröto wij. OStiernhöök (1700) i KFÅrsb. 1912, s. 333. Redan kl. 4 på morgonen .. bröts bivacken. GHT 1895, nr 219, s. 2. Kl. 2 e. m. brötos (kavalleritelegraf-)stationerna. IllMilRevy 1898, s. 9. Nu blåses uppbrott, tälten brytas. TurÅ 1902, s. 335.
7) (i sht i vitter stil) slita, slita af, våldsamt upplösa (band, en länk i en kedja o. d.); spränga (sönder), befria (ngn l. sig) från (bojor l. fjättrar, ett ok o. d.); vanl. mer l. mindre bildl.; äfv. rent bildl., med afs. på tvång, träldom, förtrollning o. d.: göra (ngn l. sig) fri från l. ur, göra slut på. Genom hans död bröts den första länken i syskonkedjan. (Gustaf Vasa) bryter det blodiga Oket, som Tyrannen lagt på Sviarnas hals. Mörk Ad. 2: 230 (1744). At en så ringa händelse kunnat bryta blods- och vänskaps bandet. Posten 1769, s. 488. Dessa fjättrar (som den forna lagstiftningen lagt på styrelsen) .. hafva nödvändigt blifvit brutna. Järta VSkr. 1: 45 (1809). Snillet .. bryter allt tvång. Rosenstein 3: 131 (1811). I samma stund var förtrollningen bruten. Melin Prins. 54 (1885).
8) (numera i sht i högre stil) med afs. på byggnadsverk o. d.: bryta ned, jämna med marken; med afs. på bro o. d.: rifva; äfv. bildl. Då kong August gick öfwer Weixln och knapt 2,000 man än wore öfwerkomne, blef bryggan bruten. KKD 8: 224 (1706). Grundvalarne til dödsens rike voro brutne. Mörk Th. 2: 216 (1752). (Israeliterna) återvände ifrån sin landsflykt och funno .. Templet brutet och förbrändt. Tegnér (WB) 6: 237 (1828). De voro beredde att bryta alla broar emellan sig själfve och konungen. Hjärne K12 139 (1902).
B)
9) [jfr motsv. anv. i fsv.] bryta upp l. loss, (med hacka l. spett l. gm sprängning osv.) arbeta lös (sten, malm, kol m. m. ur jorden l. ur berg osv., tegel ur en mur o. d.); ofta mer l. mindre öfvergående i bet.: upptaga, upphämta, tillgodogöra sig; i utvidgad anv. med afs. på berg l. grufva o. d.: bryta sten l. malm osv. i, bearbeta; i sht förr äfv. abs.: företaga brytning, idka grufverksamhet. GR 5: 106 (1528). Mann hade brutit på bergit en månatt eller twå. Därs. 9: 257 (1534). (Vid Persberg) bröts den rikaste Jern-malm. Linné Vg. 254 (1747). Qvantiteten af årligen inom Skåne brutna och uppfordrade kol. TT 1871, s. 43. Det .. är ett eget yrke för många af Hillah's män att .. (i Babylons ruiner) bryta tegel. EHTegnér i UVTF 12: 94 (1875). Vid trädesbruket brötos, sprängdes och bortkördes omkr. 800 lass sten. LAHT 1883, s. 3. Efter en svår schaktbyggnad .. bröts grufvan åren 1890—92. TT 1900, K. s. 65. — bildl. Strid var .. mot en karg natur / ..; men kämpen bröt derur / en tarflig näring. Tegnér 2: 251 (1840). Ännu bryta vi malm ur hans diktnings outtömliga schakter. Schück i 3SAH 28: 7 (1916).
C) röja mark l. väg o. d.; bana sig väg o. d.
10) med afs. på jord l. mark o. d.: (gm uppbrytande af stenar o. stubbar l. af grässvål osv.) bearbeta för odling l. sådd, uppröja, uppodla; stundom: plöja upp; i utvidgad anv. i uttr. bryta bygd o. d., gm uppodling skapa (ny) bygd o. d., uppodla, nyodla; ofta bildl. Jorden blifver bruten, at hon kan mottaga .. Säden. Mörk Ad. 1: 313 (1743). Välsignen dem, de ädle såningsmän, / Af hvilka marken bröts! Wallin Vitt. 1: 248 (1812; bildl.). I största delen af landet har först jernet brutit bygd. Geijer I. 3: 3 (1834). Finnar slogo sig .. ned här (dvs. i norra Värmland) i slutet af 1500-talet, svedjade och bröto mark. Höjer Sv. 1: 499 (1875). Jens Andreas Friis var en af dem, som brutit bygd inom en icke synnerligen odlad språkprovins, den finsk-lappska. Paulson MinnestalGbgVSH 66 (1899).
11) med afs. på väg o. d.: röja, bana (numera vanl. fattadt ss. särskildt syftande på genombrytande af hinder o. d.); vanl. bildl., i denna anv. ofta med sakligt, särsk. abstr. subj.; särsk. i uttr. bryta sig (en) väg o. d., ofta: häftigt l. oemotståndligt framtränga l. pressa sig fram; bryta vägen (förr äfv. banan) o. d., gå i spetsen, vara (den) banbrytande (för ngt); bryta väg för (ngn l. ngt), bereda väg, jämna vägen (för ngn l. ngt), förbereda (ngt); bryta sig en bana (sällan: en väg), med framgång arbeta sig fram l. upp (på ett visst område), skapa sig en framtid; bryta nya banor (för ngt), öppna nya vägar (för ngt), inleda (ngt) på nya banor. I detta företag var det K. som bröt vägen. Sedan Stjernhjelm brutit banan att skrifva Svensk vers. Broocman SvSpr. 94 (1813). Den väg, som der är bruten, håller blott en vagnsbredd. Carlstedt Her. 3: 167 (1833). En suck bröt sig väg mellan hans sammanpressade läppar. Blanche Våln. 144 (1847). Ångern bryter väg för tron. Rudin 1Evigh. 1: 400 (1867, 1878). Nu .. bröto sig Petrus och Paulus väg genom folkmassan på forum. Rydberg Sägn. 37 (1874). (Heinicke) bröt .. i Tyskland nya banor för döfstummeundervisningen. BetDöfstUnd. 1878, s. 6. En religiös rörelse, som mäktigt bröt sig väg till Röda hafvets kuster. IllMilRevy 1898, s. 73. Bryta sig en hederlig bana. Gauffin Larsson 1: 11 (1907).
12) (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht i poesi) refl. o. intr.: gm nedbrytande l. genombrytande af hinder o. d. bana sig väg (ur l. från l. gm ngt, sällan till l. in i ngt o. d.); äfv. (ss. intr. vanl.) allmännare: tränga (sig) fram, pressa sig fram, häftigt l. plötsligt frambryta (ur ngt l. från ett ställe), plötsligt framträda (ur ngt höljande o. d.); ofta med sakligt subj.; jfr BRYTA FRAM 2, GENOM 2, UT 3. Landzfolcket .. bruto sigh vthur Lägret och slogo sigh til Hannibal. Schroderus Liv. 258 (1626). (Vågorna töras) ey .. / .. et eendaste Fiät ut om sit Råmäre bryta. Spegel GV 20 (1685). De suckar, som vid en så bedröfvelig påst, skulle bryta sig ur deras bröst. Mörk Ad. 2: 409 (1744). Blixtens eld ur molnet bryter. Leopold 2: 33 (1801, 1815). Själen, bevingad och fri, mägtigt ur fängelset bröt. Stagnelius (SVS) 2: 53 (c. 1820). Molnets broder bröt som storm i stugan. Runeberg 2: 22 (1835). Solen bröt utur sitt moln omsider. Tegnér 2: 230 (1836). Det var .. tunga åskor som bröto från .. (predikantens) läppar. Hedin Fronten 21 (1915).
D) om häftig kroppsrörelse, ansträngning o. d. samt i anv. som utvecklats ur dessa.
13) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) dep.: häftigt röra sig, rycka, streta; arbeta, anstränga sig; äfv. bildl. Ee hurw hart synden rasar och brytes j oss. FörsprRom. 5 b (NT 1526). (Biskoparna gillade icke) samma Latiniska Messoseet (dvs. mässosätt) .., vthan höllo sigh epter the Greker (ee huru fast Påuen brötz). LPetri DialMess. 6 b (1542). En ilsken hund .. brytz j kädionne. Dens. 2Post. 67 a (1555). Snärd Fogel giör sitt band, ju mer han bryt's, ju svårar'. Frese VerldslD 97 (1717, 1726).
14) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg dels bygdemålsfärgadt, dels i högre stil) dep.: brottas, kämpa, strida (med ngn l. ngt); eg. o. bildl.; i öfverförd anv. förr äfv.: bråka, sträfva, dragas, bry sig, ha besvär (med ngn l. ngt). (Biskoparna) kwnna tesbætther skötha gudz ordh .. ath the icke haffua brythes med manga hoffmen. GR 4: 255 (1527). Ehuru tu ock fiker och brytes med tin läsning. Swedberg Ungd. 234 (1709). Heimer wille .. intet (ligga stilla), utan bröts af all macht med Konungens son. Peringskiöld Vilk. 275 (1715). Tidsandan vill att presten .. skall deltaga i alla oroliga förändringsäfventyr och brytas med styrelsen. Wingård 2: 423 (1836). De stodo mot hvarandra som kämpar och brötos väldeligen. Lagerlöf Jerus. 2: 252 (1902).
15) [anv. utvecklad ur 14] (†) dep. o. refl.; eg.: bråka, väsnas, larma; uppträda med buller o. bång, stoltsera, yfvas, braska; åbäka sig, göra sig till. Konungar (af denna världen) brytas och bångas .. medh penningar, gul, selff och stoor herligheet. LPetri 1Post. F 4 b (1555). Medh ord eller åthäfwor brytas öfwer stånd och förstånd. Figrelius Kylander B 3 a (1652). Lättsint brytande medh löössachtig Klädedrächt. Emporagrius Cat. E 8 b (1669). Hur han sig har och bryter, / I alle samqväm dierft med sine Aner skryter. Düben Boileau Sat. 27 (1722). Hon kan mägta väl bryta eller ställa sig. Lind (1749; under züchten).
16) (numera bl. starkt bygdemålsfärgadt) försätta (ngn l. ngns kropp o. d.) i häftiga l. konvulsiviska rörelser, skälfningar o. d., skaka; i sht om sjukdom, särsk. frossa; jfr FROSS-BRYTNING; förr äfv. opers.; stundom i allmännare anv.: ansätta, plåga. Bryter någon i kroppen eller får (han) ondt i hufvudet. OMartini Läk. 40 (c. 1600). Armarna, och Ansichte (begynte) fåå convulsioner, Hufwudet dragas tilbakars, och Kroppen brytas. Tranæus Medewij 70 (1690). 23:die (aug.) brööt .. (frossan) mig förskräckeligen. KKD 5: 43 (1709). Guds Son i ängslan sväfvar, / Han darrar, skälfver, bryts. Bellman SkrNS 1: 217 (1761). jfr: Tecken (till frossanfall) kännas ofta om våren .., då allmogen säger, att våren bryter dem. Hartman Husläk. 124 (1828).
17) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgadt) refl.: ha kväljningar; kräkas, kasta upp. (De) som .. bryta sigh mykit, och kunna icke kasta vp. Månsson Ört. 310 (1628). (En kvinna) hade en stoor wederwilia för maat, ock wille altijd sigh bryta. Tranæus Medewij 68 (1690). (Delsbomål) Käjas, (riksspr.) kräkas, bryta sig. Lenæus Delsbo 184 (1764).
18) (†) i uttr. bryta sin hjärna l. sitt hufvud, ngn gg bryta sig (med l. l. öfver ngt), bry l. bråka sin hjärna l. sitt hufvud (med ngt); jfr BRY, v. 8. Atuj (dvs. Att vi) sielffue skole bryta vort huffwt på the Tydzske breff her vt skriffuas skole. GR 10: 9 (1535). Iagh haffuer migh offta siälffuer ther öffuer brutit och bekymbrat. PErici Musæus 5: 125 a (1582). Med fortification mång hiärnan sin blöter och bryter. Decker (c. 1700) hos Oxe Vitt. 48. Man derom talte, trätte, skref; / De lärde sina hjernor bröto. Stenhammar 190 (c. 1798).
E)
19) om rörelse hos vågor, haf l. sjö o. d.
a) (i sht i sjömansspr.) intr., om haf l. sjö, vågor, bränning o. d.: gå med hvitskummiga toppar, ’gå hvit', (häftigt) svalla, ’koka' (i sht vid strand l. skär, öfver grund o. d.); stundom opers. Brytande sjö. Månsson Siöb. 25 (1644). Et .. stenref, öfver hvilket vågorne ständigt bryta. Ekeberg Res. 38 (1770, 1773). En storm sticker upp och sjön begynner att bryta mot grundet. Topelius Lb. 2: 39 (1875). Dyningarna, som bryta på de flacka stränderna. TurÅ 1895, s. 191. Sjön (började) bryta hvit i lovart. GHT 1897, nr 16, s. 2. Det bröt svagt i den börjande dyningen. Engström 1Bok 5 (1905).
b) pass. o. (vanl.) refl., om våg l. haf l. sjö, nedstörtande vatten i en fors o. d.: slås sönder (till skum), brista sönder, krossas, upplösas, sönderfalla (till skum); i fråga om haf l. vågor o. d., i förb. brytas l. bryta sig emot (en strand, klippor, stenar osv.), äfv. (jfr a): slå (häftigt l. skummande) emot. Vid fallets fot bryta sig vattenmassorna till hvitt skum. Hafvet bröt sig med ett klagande dån mot stränderna. Vågorna bröto sig (l. brötos) mot stäfven. Ännu brusar hafvet, och vågorna brytas mot branta stranden. Eurén Erem. 3 (1797). En bålstor störtsjö .. kom öfver oss och bröt sig just i bränningen. Carlén Rosen 237 (1842). Hafvet, som i skummande bränningar bröt sig mot ön. Geijerstam YttSkär. 24 (1898).
c) (i sht i vitter stil) bildl. till b; ofta: krossas, gå under; i sht om anfall o. d.: krossas (emot ett hinder l. motstånd o. d.), stranda (på ngt); jfr 23 b. Sjelfva den renaste dygd möter på sin väg hinder och klippor, mot hvilka den bryter sig. Wallin 1Pred. 2: 101 (c. 1830). Piccolominis kurassierer, mot hvilka Svenskarnes anfall bröt sig. Geijer II. 4: 247 (1836). Den katolska reaktionens första anlopp mot Sverige .. hade brutit sig mot konung Johans envishet. IllSvH 3: 340 (1878). Tystnaden (fyllde) åter rummet, och lifvets buller bröt sig fåfängt deremot. Benedictsson Ber. 230 (1888). Den höga, klara pannan, .. mot hvilken alla stormar brytas till lugn. Söderhjelm ItRenäss. 317 (1907).
F) komma (ngt) att ändra riktning, böja l. lägga osv. i vinkel, vika o. d. samt i därmed sammanhängande anv.
20) [jfr 2 i] (i sht i fackspr.) med afs. på linje l. yta o. d. l. i allm. ngt rakt l. slätt o. d.: böja l. leda l. lägga (osv.) i vinkel, afdela i mot hvarandra i vinkel löpande l. liggande delar o. d., vika; förr äfv. med afs. på lopp o. d.: gifva en annan riktning åt. Inga .. Uddar finnas i detta Farvattnet, som skulle kunna bryta Strömarnes gång. Ekeberg PVetA 1768, s. 18. (Trappan) brytes .. i tre armar. Stål Byggn. 2: 26 (1834). (Kraft-)Ledningen måste .. brytas och i den vinkel, som då uppkom, anbringades (osv.). JernkA 1865, s. 303. TT 1887, s. 102. — särsk.
a) (numera knappast br.) pass. l. refl., om jordyta o. d.: blifva l. vara ojämn l. kuperad l. bergig; öfvergå i l. höja sig till (berg o. d.); jfr BRUTEN, p. adj. 4. Vid la Cava börja fälten åter brytas i berg. CAEhrensvärd 7 (1782). Vid Bälteberga .. bröt sig nejden ännu täckare. Törneros Bref 1: 253 (1827).
b) med afs. på tyg o. d.: lägga i veck, vecka; särsk. i fråga om servetter: vika i prydlig form (för att ställa på det dukade bordet); förr äfv. med afs. på hår: våga, locka; i fråga om tyg äfv. refl. (delvis med anslutning till 2): antaga (fula) veck (i hvilka det lätt brister). Det här tyget kommer att bryta sig. När det anrättas lägges en bruten serviett i fatet. Warg 93 (1755). Jag skall hennes lockar bryta, / Märka, stärka, knyppla, knyta. Bellman 5: 356 (1787). En värdshusflicka har merändels (talangen) .. att bryta serveter. Sturzen-Becker 2: 53 (1861). Denna nya apparat (till symaskinen) bryter vecken, syr och slätar ut dem. UB 6: 482 (1874).
21) i fråga om rörelse hos ljusstråle o. d.
a) om glänsande l. speglande föremål o. d.: återkasta, reflektera (ljusstråle o. d.); äfv. om ljuskälla o. d.: återkasta, spegla (sitt sken o. d. mot ngt); pass. o. refl., om ljusstråle, sken o. d.: återkastas, reflekteras. Huru bryta icke de slipade stenar strålarne, så at en diamant skiner rät starkt långt ifrån. Linné Stenr. 48 (c. 1747). Mot speglar af silfver / Tusende lampor bröto sitt sken. Stagnelius (SVS) 3: 98 (1817). Tid efter annan .. bryter sig ett knippe solstrålar i midten af en dunkel tjärn. Rydberg Vap. 265 (1891). Vårens sol, / hvars strålar glimma och brytas / mot Isaks-kyrkans kupol. Geijerstam Sat. 49 (1892).
b) (i sht fys.) om genomskinlig(t) medium (kropp) gm hvilket (hvilken) en ljusstråle passerar: böja af l. undan från den ursprungliga riktningen, refraktera (ljusstråle); pass., om ljusstråle: refrakteras. Starkt brytande glas (t. ex. i glasögon). Möller (1755; under anaclastique). Uti ett tätare medel brytas (de infallande ljusstrålarna) till perpendiceln; men uti ett gläsare brytas de därifrån. Duræus Naturk. 115 (1759). Prismat har egenskapen att bryta hvarje (ljus-)stråle, som genomgår detsamma. Björling Sol. 48 (1869). Moll Fys. 4: 54 (1901). — särsk. fys. i uttr. brytande vinkel o. brytande kant, i fråga om prisma. JernkA 1839, s. 181. Skärningslinjen .. mellan prismans sidor kallas dess brytande kant, den motstående gränsytan .. prismans bas samt vinkeln mellan sidoytorna .. dess brytande vinkel. 2NF 22: 297 (1915).
c) om genomskinlig(t) medium (kropp) gm hvilket (hvilken) ljus passerar: uppdela, sönderdela (ljuset) i (dess) skilda färger (beroende därpå att ljusstrålar af olika färg afböjas olika starkt); refl. o. pass., om ljus: uppdelas l. sönderdelas i (sina) skilda färger; i icke fackmässigt spr. ofta mer l. mindre oeg. Ett prisma bryter ljuset till ett mångfärgadt spektrum. Samma ljus bryter sig i oändliga färgnuanser. Agardh Bot. 1: 414 (1830). Facklor, hvilkas sken bröt sig i regnbågens färger mot kristallerna. Rydberg Vigg 17 (1875); jfr a.
d) (i sht i högre stil) bildl.; särsk. till c. I många strålar bryter sig det sköna / för menskans syn. Tegnér (WB) 3: 97 (1820). Denna lilla brutna glimt af det mäktiga lärdomsljus, som ur Bopps skrifter strålar mot läsaren. Kræmer Språkfr. 43 (1858). Grundformen till den kultur, som sedan brutit sig i mångfaldiga gestalter. Hildebrand Hedn. 85 (1872); jfr 22. (Jonas) Lie behöfver en god tid, innan han återger lifvet så mångfaldigt och så att säga facetteradt, som det nu var hans natur att bryta det. Larsson Stud. 30 (1899).
G)
22) dela, sönderdela, uppdela, upplösa i delar; stundom: splittra; numera (utom i vissa fackspråkl. anv.) nästan bl., då bet. associeras med den egentliga: bryta sönder, l. då den ter sig ss. en omedelbar bildl. anv. af denna; äfv. pass. o. refl.: uppdelas l. uppdela sig, sönderfalla (i delar) o. d.; i sistnämnda anv. stundom svårt att skilja från 21 d. Så framt icke Godzet kommer at brytas til månge arfvingar i Familien. Salander Gårdsf. 180 (1727). Sjelfva Slutledningen .. bryter sig .. i trenne satsleder. Trana Psych. 2: 80 (1847). Ljudet, som, i artikulerade former brutet, utgår från min mun. Wikner UppsRelÄmn. 62 (1871). Kännetecknande för .. alla (tungpipor) är, att de bryta en sammanhängande luftström i en rad stötar eller pustar. Setterblad Mackenzie 43 (1887). (Schelling) trodde, att det låg i den absoluta enhetens natur att bryta sig i motsatser. Nyblæus Forskn. IV. 1: 99 (1895). — särsk.
a) [jfr fsv. bryta by o. d.] (†) med afs. på jord: sönderstycka (i smärre delar); uppdela (på delägarna i en by osv.); (uppmäta o.) indela (för skattläggning o. d.). Ath jordenn thär (i o. för skattläggning) brytes och lages motte effter alne- och stånge taell. GR 28: 138 (1558). (Jag) hafwer .. observerat uti Östergötland, åkren (noggrant) bruten wara effter tomterna. FörarbSvLag 1: 11 (1687). Botin Hem. 1: 159 (1755).
b) (†) mat. sönderdela (ett helt tal) i bråk; jfr BRUTEN, p. adj. 5 a, samt BRÅK, sbst. 2. Så hade tu hellt taall .. som tu brött till fract(ion). Luth Astr. (1584). Swedenborg Reg. 45 (1718).
c) (numera föga br.) refl., om vätska: grumlas, ’skära sig', afsätta fällning l. ’flockor'. VetAH 1771, s. 162 (om urin). Urin continuerade at bryta sig med mycket sediment. Därs. 1802, s. 139. Lindberg Ölbr. 77 (1885; om kokande vört).
d) språkv. om språkljud: förorsaka öfvergång af (en vokal) till diftong; i pass., om vokal: öfvergå till diftong; jfr BRYTNING 8. Ett efterföljande a bryter i samnordisk tid e till ia. De s. k. brutna ljuden, ia, io m. fl. Rydqvist SSL 4: 133 (1868). (Under vikingatiden) bröts e till io, iu eller ia. HPipping i FoU 16: 9 (1903).
H) nedbryta, krossa, tillintetgöra; försvaga, mildra; häfva; upphäfva, omintetgöra.
23) nedbryta, krossa; tillintetgöra o. d.
a) med obj. betecknande person (stundom kropp l. lem o. d.); numera bl. med sakligt subj. o. med tanke på hälsa, krafter, vilja, lifsmod o. d.: nedbryta, försvaga, ’knäcka'; förr äfv. med pers. subj. o. med tanke på maktställning, motstånd i en strid o. d.: slå ned, krossa, tillintetgöra. Anten skall man aldeles bryta honom (dvs. J. J. Rudbeckius d. ä.), eller och bliffva lijka vän sedan som förr. RP 6: 453 (1636). Den inhemska förrädiska ligan var bruten. Strinnholm Vas. 1: 149 (1819). Mitt gråa hår och mina lemmar / Af tiden brutna. Hagberg Shaksp. 2: 100 (1847). Sjukdom bröt den ännu i åldern kraftige, högreste mannen. Wieselgren GDag. 464 (1889, 1901). Processen bröt Jan Ersa / och brännvinet Per Persa, / för bägge gick det kull. Fröding Guit. 39 (1891).
b) [jfr fsv. thera wredhe bryta] (i skriftspr., i sht i högre stil) med sakligt (abstr.) obj.: försvaga, nedsätta, göra afbräck, göra maktlös, dämpa; nedslå, krossa, tillintetgöra; kufva, besegra; i sht med afs. på kraft, hälsa, makt, vilja, motstånd, tillförsikt, mod, stolthet, öfvermakt o. d.; med pers. o. sakligt subj. Öfveransträngningen bröt hans hälsa. Bryta ett (hårdnackadt) motstånd, ngns motsträfvighet, ngns öfvermod, ngns l. ngts alltför starka inflytande. All hans tillförsikt var nu bruten. Vågornas kraft bröts af (l. mot) klipporna. Fölgh icke tijn onda begärelse, vthan bryyt tin wilia. Syr. 18 (”19”): 30 (Bib. 1541). Gudz Son hafwer .. brutit Helfwetes mackt. Emporagrius Cat. I 7 b (1669). Minsta pust ditt mod kan bryta. Dalin Vitt. I. 1: 67 (c. 1745). Hans (dvs. den gamle kämpens) styrka är bruten, hans hjessa är grå. Geijer I. 3: 191 (1811). Deras hjeltemodiga motstånd bröt fiendens häftiga anfall. Dalin (1850). (Fältartilleriets) hufvuduppgift är att bryta fiendens eldkraft. ExFältartill. 1893, 1: 181. Måtte Gud bryta hans ondska. Lagerlöf Holg. 1: 11 (1906). (†) At wij .. genom Andan bryte förnufften, och troo Christo j hans löffte emoot alla förnufft. PErici Musæus 1: 224 a (1582). Hunger bryter dantzelust. Grubb 499 (1665). Bryta förderfvet (hos de rådande sederna). Tegnér 3: 422 (1838). — särsk.
α) (numera bl. ngn gg i högre stil) med sakligt subj.: krossa, förkrossa (ngns hjärta l. sinne o. d.). (Vännernas) sorgsna ansickten, som med den minsta upsyn skulle bryta deras hiertan. Mörk Ad. 2: 408 (1744). Visst gifvas hjertan, .. / Som aldrig brytas, aldrig böjas. Kellgren 2: 4 (1777). Rudin 2Evigh. 1: 123 (1883).
β) (†) omintetgöra (ett förslag, ngns stämplingar l. uppsåt o. d.). Hans .. anslag .. blefwe .. brutne och til intet giorde. Gustaf II Adolf 125 (1616). (Jag) håpas .. med Gus jelp, att Gud bryter derras onde åpsått. OxBr. 11: 617 (1632). Förslaget blef brutet. Nordberg C12 1: 602 (1740).
24) mildra, stilla, häfva; refl. o. pass.: mildras, stillas, häfvas, gå tillbaka.
a) refl. o. pass.; om köld, hetta o. d.: lindras, mildras, gå tillbaka; vanl. med tanke på ett plötsligt omslag. Doch warder kölden sigh offta brytandes och Resolverer sigh til Wått och lindrigt Wäder. Fuhrman Alm. 1654, s. 31. Vinden har kastat om, / Och kölden bröts med det samma. Snoilsky 3: 28 (1883). Midten af hösten, då sommarhettan redan är bruten. Odenius Celsus 436 (1906).
b) i fråga om sjukdom l. sjukdomsanfall, feber, paroxysm o. d.: mildra, stilla, häfva, bringa att gå tillbaka; vanl. refl., ngn gg pass.: (börja att) mildras l. stillas l. häfvas, (börja att) gå tillbaka l. till bättring; ofta med tanke på en kris under hvilken vändningen till det bättre inträder jämförelsevis hastigt o. påtagligt; ngn gg med bestämning inledd af prep. till: efter öfvervunnet anfall l. akut stadium o. d. utveckla sig till (en viss sjukdom o. d.). På tredje dagen bröt sig ändtligen febern med (l. under) ymnig svettning. Rosenstein PVetA 1746, s. 23. Sydenham .. bröt dermed (dvs. med kräkmedel) Febren. Strandberg Därs. 1752, s. 32. Så snart Febern brytes, uphörer ock Hufvudvärken. Haartman Sjukd. 140 (1765). Gustaf Adolph lemnade ej prins Fredrik, innan sjukdomen brutit sig och faran var öfverstånden. Crusenstolpe Mor. 5: 210 (1843). Ändtligen bröt sig paroxysmen, hon började gråta. Wetterbergh SamhKärna 1: 235 (1857). (Den hetsiga febern) hotade hans lif, men bröt sig till en svårartad koppsjukdom. Oscar II 3: 287 (1868, 1888). Wretlind Läk. 6: 84 (1898).
25) (†) förtaga kraften af, neutralisera (en syra). När mjölken är nyss mjölkad och ännu varm, då bryter hon syran i magen. Linné Diet. 2: 159 (c. 1750). Tilblanning af kalk och aska kan .. bryta syran i leråkrar. Gadd Landtsk. 1: 99 (1773).
26) [jfr motsv. anv. i fsv.] upphäfva, omintetgöra.
a) jur. med pers. subj., med afseende på dom, utslag o. d.: upphäfva, förklara ogiltig; jfr BRYTA ÅTER. (Konungen) äger skråksochner (dvs. hvad som blifvit dömdt på falska utsagor) bryta. RP 4: 101 (1634); jfr RF 1719, § 2. Högsta Domstolen (äger) att afgöra frågor om att bryta laga kraftvunnen dom. Svedelius Statsk. 1: 122 (1868).
b) (i sht jur.) göra ogiltig, upphäfva, försätta ur kraft, omintetgöra (lag, öfverenskommelse o. d.); förr äfv.: inställa (ett företag o. d.); vanl. med sakligt subj. Nööd bryther lagh. GR 2: 84 (1525; ordspr.); jfr Grubb 598 (1665). Hennes majestäts resa åt Gothland är brutin. Ekeblad Bref 1: 88 (1651; rättadt efter hskr.). Nödh bryter lofwen. Grubb 603 (1665). Säljer man bort hemman å landet, eller hus och tomt i staden; tå bryter kiöp legostemma. JB 16: 15 (Lag 1734). Lagen om giftorätt .. kan genom förord brytas. Schrevelius Civilr. 3: 73 (1849). I allmänhet gäller (för tyska republiken) regeln, att riksrätt bryter landsrätt. 2NF 30: 698 (1920).
I) ändra, förändra o. i bet. som närmast sammanhänga med dessa.
27) [jfr motsv. anv. i fsv.; bet. står stundom nära ett ’bryta sönder' i bildl. bem.] i allm.: (plötsligt l. våldsamt) ändra l. förändra (ngt); numera bl. ngn gg (i vitter stil) refl.: (plötsligt l. våldsamt) förändra sig l. förändras, undergå (en radikal) förändring (till sitt skaplynne o. d.). Ekman Siönödzl. 247 (1680). Så at Jordeboken på intet sätt brytes, utan förblifwer wid des förra ordning. LMil. 4: 833 (1696). Senaten (förklarade) sig icke bryta sit forna tänkesätt. Dalin Montesquieu 31 (1755). Med Christinas sista regeringstid bröto sig dessa gamla seder. Geijer I. 4: 302 (1838). Tiden bryter sig. Böök Tegnér 1: 251 (1917).
28) (†) med afs. på språk l. språkligt uttr., språkljud, ord, namn o. d.: förändra; ofta: förvanska, förvrida, förvränga; äfv. i uttr. bryta (ngt) i (ngt), förändra (ngt) till (ngt), bryta (ngt) efter (ngt), förändra (ngt) till likhet med (ngt), låta (ngt) rätta sig efter (ngt); med obj. betecknande resultatet af handlingen: gm förändring l. förvanskning osv. erhålla l. skapa (ett ord l. uttr. osv.). Arvidi 23 (1651). Uti Juda Konungars tider nämdes denna orten Japho .. och Joppe; sedermera har namnet blifvit brutet till Jaffa, som det nu allmänt bärer. Eneman Resa 2: 94 (1712). Fransoserne hafva .. (af det latinska objectum) brutit sitt obiêt. Rydelius Förn. 152 (1721, 1737). Hvarjehanda folkslag bryta orden och skrifarten efter sina talesätt. Ihre Förel. 30 (1745). De som gerna bryta Svenskan efter Tyskan, säga Orgelverk (i st. f. orgverk). Envallsson MusLex. 241 (1802). Orden kunna .. (i uttalet) förändras och brytas. AGSilverstolpe Bokst. 75 (1811). Säve Yngl. 8 (1854).
29) med prep. (stundom abs.): tala på ett sätt som förråder inflytande l. reminiscenser från (ett främmande språk l. en viss dialekt o. d.); i sht: tala med främmande l. dialektiskt uttal l. tonfall o. d.; ngn gg om skriftalster o. d.: visa inflytande från (ett främmande språk o. d.). Bibeln bryter mycki på Götska. Columbus Ordesk. 11 (1678). Hof Skrifs. 106 (1753). Det var visst en utländning, för han bröt så jag hade svårt att förstå honom. Blanche Bild. 1: 191 (1863). En sluskig karl, som bröt på tyska. Rydberg Vap. 256 (1891). (F. A. Dahlgren) kunde aldrig vänja sig af med att bryta på vermländska. HOHHildebrand i 3SAH 10: 68 (1895).
J) afbryta; bilda l. åstadkomma ett afbrott i l. emot (ngt) o. d.
30) [jfr fsv. hon bröt sin sömpn] afbryta, komma l. bringa att upphöra, göra slut på (ett förhållande l. tillstånd l. en verksamhet o. d.); ofta (se dock a) med sakligt subj.; numera (utom i vitter stil samt i a o. b) i sht i fråga om tystnad, stillhet o. d. Axel var den förste som bröt tystnaden. Plötsligt bröts stillheten af ett häftigt kanondunder. Bryta sin bana, (plötsligt) öfvergifva sin förut följda lefnadsbana. (Gossarna) blefvo osams med hvarannan, och bruto leken. Münchenberg Scriver Får. 279 (1725). Jag måst ett samtal bryta, / Som (osv.). Skjöldebrand Cleop. 8 (1749). Sommarens åska mullrande går / Och bryter med ens din blida blund. Bååth NDikt. 120 (1881). (Surrandet af flygmaskinen) bryts hastigt ett par gånger. Berg Krig. 50 (1915). Jag spelade fel ett tag och sedan var turen bruten. Östergren (1917). — särsk.
a) i fråga om samband l. förbindelse (mellan personer l. saker) o. d.; i sht förr särsk. i fråga om vänskap, bekantskap, umgänge o. d.; i fråga om förbindelse o. d. stundom: upphäfva (jfr 26); vanl. med personl. subj. Bryta en förlofning. Misztanckar bryta wänskap. Grubb 526 (1665). (Jag) skal .. bryta all bekantskap med honom. Björn FörfYngl. 118 (1792). Som jag hört och läst, är sambandet mellan Skåne och Södermanland sannolikt brutet. Törneros Bref 16 (1824; Bergströms uppl.). Förbindelsen .. bröts från brudens sida. Ödman Vår- o. sommard. 1: 172 (1882, 1887). Förtroendet (var) förloradt, vänskapen bruten. Svedelius Lif 154 (1887).
b) (i sht i fackspr.) i fråga om elektrisk ström, kontakt o. d.: afstänga, afkoppla; jfr STRÖM-BRYTARE. Bryta ett telefonsamtal (gm ledningens afkoppling). En strömafstängare, hvarmed strömmen kan brytas. TT 1890, s. 212. Elfving Starkstr. 179 (1909).
31) (i sht i vitter stil; jfr dock b) åstadkomma l. bilda ett afbrott i (ngt), afbryta enheten l. enhetligheten l. enformigheten o. d. i l. af (ngt); utom i b bl. med sakligt subj. Denna vy, bruten af trädgårdar, sjöar och kullar. Geijer (1799) i MoB 7: 8. Granskogen, där enstaka björkar stucko fram och bröto den enformiga ringen af mörkgrönt barr. Geijerstam FattFolk 1: 106 (1884). Den långa husraden brytes af ett par stora öppna platser. SD 1895, nr 342, s. 3. — särsk.
a) med abstr. obj. i allm.; särsk. med afs. på enformighet, ledsnad, dysterhet o. d.: gifva omväxling åt, lifva; med afs. på stämning, stillhet, ro, jämvikt, harmoni o. d.: komma ss. (ett) störande l. motstridande moment i, störa, stundom: fördärfva. Bergens enformighet (l. dysterhet) brytes här och där af den ljusaste grönska. Ansiktets blekhet bröts af ett par hektiska fläckar på kinderna. Stenhammar 66 (1793). Genom den beständigt omvexlande hexametern brytes (i det elegiska versmåttet) pentameterns entonighet. Palmblad i Phosph. 1811, s. 536. Från högtidssaln håll utestängdt / Det sorl, som fridens glädje bryter. Tranér Anakr. 204 (1830, 1833). Ännu ingen minsta flägt / Strandens ro vill bryta. Tigerschiöld Dikt. 1: 80 (1888). Han kan .. tala med en värme, som bryter hållningens jämvikt och harmoni. Rydberg DetSköna 144 (1889). (Denna) ordlek .. bryter stämningen (i dikten). KWarburg i GHT 1896, nr 299 A, s. 2.
b) (fullt br.) med afs. på färg: (gm uppblandning) gifva en annan (bjärtare) nyans åt; (i sht hvard.) med afs. på smak o. i utvidgad anv. med afs. på mat l. dryck: förtaga det fadda hos, göra mera aptitlig l. pikant, sätta smak på. Bryta såsen med några droppar ättika. Det behöfs något som bryter den söta smaken. Dalin (1850). Ett par droppar upplöst karmin tillsättes (teet) för att bryta färgen något. Grafström Kond. 44 (1892). Bryt vattnet med ett par droppar champagne. Essén Fob 28 (1919).
32) bilda ett afbrott emot ngt, stå i motsats till ngt, strida emot ngt o. d.
a) intr. o. refl., ngn gg pass., med bestämning inledd af prep. (e)mot: bilda ett afbrott emot; stå i l. bilda en skarp (effektfull) motsättning l. motsats till; starkt afvika ifrån, (bjärt) afsticka emot l. skarpt framträda i förh. till (ngt annat); skära emot, strida emot; i sht dels (o. urspr.) i fråga om färg, form o. d., dels i fråga om känsla, åsikt, sed o. d.; ss. refl. o. pass. äfv.: framträda l. ses l. sättas i motsättning till (ngt) l. mot bakgrunden af (ngt) o. d. Detta bryter mot gammal sedvänja. De bruna blom-vipporne bryta sig på et artigt sätt emot bladens vackra grönska. Fischerström 1: 193 (1779). Det bröt ännu mer mot deras känsla af sina rikens sjelfständighet och ära, att (osv.). Strinnholm Hist. 4: 23 (1852). Hans anletsbildning är hellenisk, men bryter mot den helleniska typen. Rydberg RomD 117 (1877). En mängd färger, hvilka ofta skärande bryta sig mot hvarandra och åstadkomma pittoreska effekter. AB(L) 1895, nr 278, s. 1. Någonting själfullt och eteriskt .. tog sig uttryck i hennes vackra leende, när det bröt sig mot ögonens djupa allvar. Lundegård Tit. 333 (1892). (Runebergs) optimistiska lifssyn bryter sig .. med ytterlig styrka mot pietismens dystra lära om världens förtappelse. Söderhjelm Runebg 2: 104 (1906).
b) (i sht i skriftspr.) refl., ngn gg pass. (dep.): stå i (starkt l. oförsonligt) motsatsförhållande (till ngt l. hvartannat), befinna sig i strid (med ngt l. hvartannat), kämpa, strida (med ngt l. hvartannat); vanl. med bestämning inledd af prep. (e)mot; äfv. utan dylik bestämning: gå starkt i sär, stå oförenligt mot hvartannat, kämpa inbördes, bekämpa hvartannat; i sht om åskådning, åsikt, meningsyttring, böjelse, intresse, stämning o. d. Meningarna bröto sig (ngn gg: brötos) häftigt vid mötet. Två grundskilda stämningar bryta sig emot hvarandra i denna dikt. (Evighetsgrundsatserna) måste .. ofta bryta sig mot orättvisan, ensidigheten (osv.) .. af en förderfvad tids-ande. Wallin Rel. 1: 159 (1821). Här bröto sig motsatta interessen och stridiga grundsatser. Svedelius i SAH 46: 136 (1870). Dessa båda världsåskådningar, medeltidens och renässansens, bröto sig mot hvarandra i .. (Petrarcas) själ. Schück (o. Warburg) LittH 1: 166 (1896). (Klinger) sammanfattar i sitt ganska kombinerade temperament mycket af det som sjuder och bryter sig inom samtiden. Nordensvan KonstH 376 (1900).
K)
33) intr., med bestämning inledd af prep. med l. abs.: inträda i fientligt förhållande till, afbryta förbindelsen med (ngn) o. d.; ställa sig i opposition emot, frigöra sig från (ngt) o. d.
a) [i denna bet. sannol. delvis att betrakta ss. en anv. med underförstådt obj. dels af 30 a, dels af 34 c] med afs. på person.
α) i allm.: inträda i öppet fientligt förhållande till (ngn), afbryta förbindelse l. vänskap l. umgänge med (ngn); särsk. (i sht förr) om regent l. regering l. rike o. d. i förh. till annan regent osv.: inträda i krigstillstånd med, förklara krig, börja krig med; i sistnämnda bet. förr äfv. abs. I anledning häraf hade han brutit med flera af sina bästa vänner. Att .. (moskoviten) sätter landet in illo statu, som dhet war för än han brött. RARP 6: 302 (1658). I fall .. (turkarna) bruto med Ryssen, torde .. Romerske Keisaren förklara dem krig. Nordberg C12 2: 19 (1740). Erik Sparre .. undvek .. i det längsta att öppet bryta med Hertigen. Geijer SvarFryxell 52 (1846). Grefve Horn .. bröt ohjelpligt med hofvet. Topelius Fält. 4: 83 (1864). Bryta med Gud. Rudin OrdUngd. 2: 78 (1900).
β) i fråga om ett kärleksförhållande, en trolofning o. d.: göra slut på förbindelsen med (ngn), bryta l. häfva trolofningen med (ngn); äfv. abs.: ”göra slut”, ”slå upp”; jfr 30 a. Det var fästmannen som bröt. Sitt lugn den aldrig återfår, / Som med en trogen skönhet bryter. Lidner 1: 137 (1784). Om hon tröttnade på någon (af sina älskare), så bröt hon utan betänkande. PT 1899, nr 221 A, s. 3.
b) [eg. bildl. anv. af a α] (i sht i skriftspr.) med afs. på förhållande l. tillstånd, uppfattning l. åsikt, vana o. d.: ställa sig i motsats till l. opposition emot, frigöra sig från (beroendet af), öfvergifva, upphöra med; stundom: upphöra att rätta sig efter (en föreskrift o. d.); äfv. med sakligt (abstr.) subj. Bryta med gamla uppfattningar, med traditionen, med det förflutna. Bryta med sitt förra lefnadssätt. Bryta med synden, med sina skötesynder (i relig. spr.). AB 1831, nr 83, s. 2. (Sofisterna) bröto genom sin skepticism med den föregående filosofiska forskningen. Claëson 1: 183 (1858). (Det) krafdes ett mod, som .. bröt med vanor, oseder och fördomar. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 496. (De kristna församlingarna) bröto snart .. öppet med detta 3:dje bud i Mose lag. Fehr Und. 74 (1894). (Han hade) brutit med sina fäders tro. PT 1903, nr 43 A, s. 3.
L)
34) [jfr motsv. anv. i fsv.] handla emot (ngt), svika, kränka, öfverträda (ngt) o. d.; jfr 36 b.
a) med afs. på löfte l. ed, aftal, öfverenskommelse o. d., ngn gg beslut o. d.: handla emot, icke hålla l. uppfylla, svika. Bryta ett aftal, ett kontrakt. Bryta sitt gifna ord. Hafwa the .. icke brutit sin vthfäste Lofwen och Troo. GR 1: 24 (1521). Thet förbundet (dvs. Kalmarunionens aftal) war allredho brutit. OPetri Kr. 210 (c. 1540). Eed och Ägg är snart brutet. Grubb 173 (1665). Låt oss aldrig uppsåtligen bryta de löften, vi Dig i dag gifvit. Hb. 1811, s. 35. Bryta sitt en gång fattade .. beslut. Fryxell Ber. 6: 482 (1833). En ny förlikning .. ingicks 1383 för att efter Bo Jonssons död åter brytas. Hildebrand Statsförf. 118 (1896). — (†) i förb. bryta äktenskap(et), begå äktenskapsbrott. HH XIII. 1: 81 (1563). Then som ächtenskap med hor brutit. GB 13: 2 (Lag 1734).
b) (numera bl. i högre stil) med afs. på lag, bud, förordning, regel, befallning, plikt o. d.: bryta emot, icke iakttaga l. rätta sig efter, kränka, öfverträda. Så ath Mosi lagh ey wardher brwtin. Joh. 7: 23 (NT 1526). The dher Wåre bud bryta och öfwerträda. Kyrkol. 28: 13 (1686). (En latinsk verskonstnär) bryter .. ingen regel hwarcken i Grammatica eller Syntaxi. Swedberg Schibb. 124 (1716). Ej din pligt kan brytas — klippan kan. Tegnér (WB) 1: 94 (1806). Hans trots bryter lagar. Fröding Stänk 104 (1896). — särsk.
α) jur. i fråga om ä. förh., i uttr. bryta edsöre(t), begå edsöresbrott. Gör han (som vill hindra ngn att bygga nytt hemman) .. någen åwerckan .., haffwe brutid Edzöret. GR 18: 36 (1546). Svedelius i SAH 41: 236 (1866).
β) (i religiöst spr.) i uttr. bryta sabbat(en) l. helgdag(en) o. d., begå sabbats- l. helgdagsbrott. Bryta .. sabbatz daghen. Mat. 12: 5 (NT 1526; Bib. 1917: bryta sabbaten). The Phariseer (sade med orätt att Kristus) .. hade brutit Sabbathen. LPetri 2Post. 257 a (1555). Arbetar någen och bryter helgedagen. JTornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 39. Bryta fastan, öfverträda fastlagsregeln. Dalin (1850).
c) med afs. på lagligt fastställd l. aftalad fred l. laga ordning, fredstillstånd, stillestånd o. d.: icke hålla l. iakttaga, våldföra sig på; äfv. öfvergående i bet.: afbryta, göra slut på, upphäfva (jfr 30). (Att ryssen) skulle .. förbe- (mäl)te brottne fredh .. åther ighen att stadhfäste och bekräfftighe begäre. GR 26: 466 (1556). Därpå svarade Zavadski .. stillestonded aff oss vara brutett. AOxenstierna 1: 143 (1628). Hvem bryter kungens frid? Tegnér (WB) 5: 121 (1820). Brytes hemfrid genom husransakan af obehörig person. SFS 1864, nr 11, s. 36. Den finansiella sidan af saken skulle vara tryggad, innan man inläte sig på att bryta freden. IllMilRevy 1898, s. 69.(†) (Om) han friid bryter å qwinnom. GR 7: 138 (1530).
d) med afs. på vana, sed, lefnadsregel o. d.: icke (längre) iakttaga, bryta emot; stundom öfvergående i bet.: bryta med, frigöra sig från, öfvergifva, upphöra med (jfr 33 b). En noga diête, som jag til äfventyrs skulle bryta i så artigt sällskap. Säfström Banquer. I 3 a (1753). (Det) tycks mig bättre vara / Att bryta sådan sed än hålla den. Hagberg Shaksp. 1: 297 (1847). Gamla vanor brötos med ens (, då karolinerna lämnade Tobolsk). Quennerstedt C12 2: 227 (1916).
M) begå (ett) brott, handla brottsligt; förbryta sig, fela, synda (emot ngn l. ngt l. i ngt) o. d.
35) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. ngn gg i högre, i sht religiös stil) abs. l. med pron. i n. sg. ss. obj.: begå (ett) brott, göra sig skyldig till en förbrytelse, handla brottsligt, fela, synda, förbryta sig (med ngt), försynda sig (i l. med ngt); förr äfv. i förb. bryta till (ett straff o. d.), göra sig saker till (ett straff o. d.), stundom: förverka (lif l. lem o. d.). Han haffde brutit til halsen. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 26. Man böther mera fför thet man bryther om helgadaga. GR 5: 26 (1528). Dhet Soon bryter måste Grijsen betala. Grubb 86 (1665). När någon bryter till Ståcken. HernösDP 1694, s. 104. Bryter siöman under resa från utrikes ort; ther om skils i Siölagen. RB 10: 22 (Lag 1734). Ach! hvad har jag arma brutit ..? Nordenflycht Turt. 10 (1743). Hvad sjelf du brutit gäldar ingen ann för dig. Tegnér (WB) 5: 156 (1822). Hvad Paulus från Tarsus brutit, dertill äro äfven vi saker. Rydberg Sägn. 72 (1874).
36) [jfr fsv. bryta mot l. vidh] med bestämning inledd af prep. (e)mot: förbryta sig l. fela l. synda emot (ngn l. ngt).
a) (numera bl. i högre, i sht religiös stil) med bestämning betecknande person: begå brott emot, handla brottsligt emot (ngn), förgå sig l. fela l. försynda sig l. förbryta sig emot (ngn); i fråga om Gud: synda emot. Ner prester (dvs. en präst) bryther emoth legman. GR 3: 163 (1526). Hwad har jag doch, hårde Venus, emoth dig brutit. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113. Ehvad de emot Dig (o Gud,) brutit hafva. Hb. 1811, s. 18. (Han) anropade .. hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit. Bergman Mor i Sutre XI (1917).
b) med bestämning bestående af ett abstr. sbst. o. d.; eg.: förbryta sig emot, fela emot, synda l. försynda sig emot; åtm. numera vanl. med försvagad bet.: handla emot, brista i uppfyllande af, icke uppfylla (ett kraf l. en fordran o. d.), icke hålla l. fullgöra, bryta, svika (en öfverenskommelse l. ett aftal o. d.), icke iakttaga l. rätta sig efter, afvika från, öfverträda (lag, bud, befallning, en regel, ngns önskan l. vilja, en sedvänja l. ett bruk o. d.); jfr 34. Mot denna betoningsregel bryta våra skalder ofta. Han bröt härigenom mot all gammal och god ordning. Om någon bröt emot detta aftal, skulle (osv.). Then skulle böta som bröth moth recessen. GR 5: 12 (1528). Bryter någon Adelssman emot detta wårt påbudh. RARP 3: 100 (1638). En Herre som hade för regel, at aldrig bryta emot Lag. Lagerbring 1Hist. 2: 29 (1773). Väl har jag ofta brutit mot dina helga bud. BEMalmström 6: 38 (1840). Man bröt mot den döende skaldens sista vilja. Rydberg Sägn. 10 (1874). Mot fordran på det språkliga uttryckets korthet kan den frågande på mångahanda sätt bryta. Bergqvist Fråg. 60 (1898).
37) (föga br.) med bestämning inledd af prep. i: brista i (uppfyllandet af ngt). Det var första gången .. Higbie hade .. brutit i troget uppfyllande af sin del i något. Nyblom Hum. 223 (1874). Att våra universitetslärare skulle bryta i den sortens takt. JALundell i SvSpörsm. 3: 19 (1893).
Särskilda förbindelser.
BRYTA AF10 4. jfr AFBRYTA.
1) tr.
a) till BRYTA 2: bryta sönder (i två delar); lösbryta. En mängd af de nysatta plantorna hade brutits af genom stormen. Diana / Hafwer .. / Brutit af .. (Cupidos) skadlige Skächtor. Stiernhielm Cup. 6 (1649, 1668). särsk.
α) (numera mindre br.) motsv. BRYTA 2 d: bryta (arm l. ben o. d.). SynodA 1: 291 (1721). Cronholm Minnesbl. 370 (1908; i vers).
β) gm brytande afskilja l. lossa (ngt från ngt); jfr BRYTA 2 e. Bryta af en blomma, en gren. Bryta af handtaget (på ett dörrlås osv.). Hes. 17: 4 (Bib. 1541).
b) (numera mindre br.) motsv. BRYTA 30: afbryta (se d. o. II 8, i sht a o. b); med pers. o. sakligt subj.; med personligt subj. äfv.: afbryta ngn l. sig l. ngns l. sitt yttrande o. d. Han bröt af midt i meningen. Härmed bryther jag aff mit breff. AOxenstierna Bref 4: 346 (1647). Hör, deras fräcka trummor bryta af / Min redogörelse. Hagberg Shaksp. 2: 250 (1847). Bryt inte af mej! Engström Bläck 49 (1914).
2) intr.
a) [jfr BRYTA 20] ändra riktning; särsk. i fråga om rörelse (gång, färd, marsch o. d.): vika af. (Jag) bröt här af, och gik åth staden Keffe. KKD 8: 263 (1713). Teten bryter af åt ena sidan. NF 16: 1446 (1892). Norlind Hell 2: 131 (1913).
b) = BRYTA 32; äfv. abs.; jfr AFBRYTA II 10. Warg 65 (1755). Färgor, som bryta för tvärt af. Miniatursk. 26 (1784). Dessa båda lanterniner, som så bryta af mot sjelfva byggnadens stil. VLS 87 (1885).
BRYTA AN. [efter t. anbrechen] (†) inbryta, bryta in (se d. o. 2 b). Strax dagen bröt an. Kurck Lefn. 100 (1705). Kolmodin Dufv. 298 (1734). jfr ANBRYTA.
BRYTA BORT10 4. till BRYTA 2 o. 8: gm af- l. nedbrytande osv. aflägsna. OPetri Kr. 212 (c. 1540). Bränningen bröt bort hela block av isen. Hedin Pol 2: 536 (1911). jfr BORTBRYTA.
BRYTA FRAM10 4. jfr FRAMBRYTA.
1) tr. särsk.
a) till BRYTA 9: gm brytning framhämta l. bringa i dagen. Bryta fram metaller ur berget. PedT 1896, s. 663 (bildl.).
b) till BRYTA 10: gm uppröjning åstadkomma (åker o. d.). Åkerjorden, som brutits fram ur stenmarken. Koch Timmerd. 76 (1913).
2) refl., till BRYTA 12: bana sig väg (gm hinder o. d.), bryta sig väg, tränga sig fram; ofta mer l. mindre bildl. Ångaren måste bryta sig fram genom isen. Han bröt sig fram genom den packade mängden. RelCur. 161 (1682). Man måste följa ett kultursträfvande på den hindersamma väg, der det brutit sig fram. Verd. 1883, s. 37. Böök SvStud. 456 (1913).
3) intr., till BRYTA 12.
a) (plötsligt l. våldsamt) tränga fram, rycka fram, störta fram. Kavalleriet bröt oemotståndligt fram genom fiendens linjer. (Kung Karl) drog sitt svärd från bälte / och bröt i striden fram. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). En mängd djur bryter fram genom vildmarken. Lagerlöf Holg. 2: 282 (1907).
b) (plötsligt) framträda, träda i dagen; (häftigt l. oemotståndligt) taga sig uttryck l. gifva sig luft. Dagen bröt fram i full glans. Svetten bröt fram på hans panna. Hennes vrede bröt fram i hånfulla ord. Igenom molnen bryter vähl en blidare sol fram. Höpken 2: 463 (1758; bildl.). En längtan till naturlighet, frihet och behag bryter fram (hos rokokotidens människor). Hahr ArkitH 451 (1902).
BRYTA IGENOM10 032 l. 040, l. (numera bl. i icke abs. anv.) GENOM32 l. 40. jfr GENOMBRYTA.
1) [jfr BRYTA (4 o.) 9] med hacka l. spett o. d. arbeta sig igenom, göra en öppning i l. aflägsna en del af (ett berg- l. jordlager, en mur osv.). Bryta igenom en mur. Att man låther bryta egenom takett uthi Rokevils rymningen. GR 23: 400 (1552). SvMerc. 1764, s. 128.
2) refl., till BRYTA 12: (med våld) tränga sig igenom (hinder o. d.), bryta sig väg igenom (ngt); eg. o. bildl.; äfv. abs. Floden har brutit sig igenom dammarna. Bryta sig igenom alla hinder. OPetri MenSkap. 71 (c. 1540). Att Rhen-armén kunnat bryta sig igenom de preussiska linierna. Rappe Nordarm. 3 (1874). särsk. abs.
a) (numera föga br.) om person: öfvervinna svårigheterna; segra; ’slå sig igenom'; jfr 3 b. Brask Pufendorf Hist. 47 (1680). (De som) när de änteligen med stor möda och fattigdom brutit sig igenom, måste ofta och längstom gå och vänta på sin befordring. NorrlS 73 (c. 1770). Weise 2: 47 (1771).
b) (mindre br.) om åsikt l. tänkesätt o. d., = 3 b. De grundsatser, släktet från 1880 stred för, bröto sig igenom. NordT 1895, s. 503.
3) intr., till BRYTA 12: tränga igenom, bryta fram igenom (särsk. hinder o. d.), genombryta (ngt); eg. o. bildl.; äfv. abs.; ss. abs. förr särsk. om trupper o. d. Bryta igenom fiendens linjer. Lågorna bröto igenom taket. NAv. 13/11 1656, nr 1, s. 1. (Att) bara med wärian i näfwen bryta igiönom. Carl XII (1718) i HT 1895, s. 340. (Varsamlingen) kan bryta igenom huden. NF 16: 1070 (1892). särsk. bildl.
a) (i skriftspr., i sht i vitter stil) tränga fram, frambryta ur l. genom (ngt höljande o. d.); äfv. abs. Solen bröt igenom molnen. Tranér Anakr. 147 (1827, 1833). I Air bryta de (vulkaniska bergarterna) genom graniten. NF 14: 338 (1890). Bondelaterna bryta igenom (hos den till hofdam förklädda bondpigan). Schück (o. Warburg) LittH 1: 359 (1896).
b) (i skriftspr.) (definitivt) öfvervinna hinder, motstånd, kritik o. d., vinna erkännande, ’slå igenom', segra; numera bl. abs.; förr äfv. i förb. bryta igenom med (ngt), lyckas med (ngt); jfr GENOM-BROTT. Det dröjde länge, innan dessa idéer bröto igenom på allvar. (Han) kunde icke bryta igenom med sit upsåt. Bælter Cerem. 333 (1760). Det var först såsom dramatiker han bröt igenom. NF 17: 992 (1893).
BRYTA IKULL, se BRYTA OMKULL.
BRYTA IN10 4. jfr INBRYTA.
1) refl.
a) till BRYTA 4 o. 12: med våld bereda sig tillträde (till ett hus o. d.); tränga sig in, intränga (i ngt); äfv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Några kor hade brutit sig in på banlinjen. The falske lärare ther .. bryta sich jn såsom tiwffuar. OPetri 1Post. 30 b (1528). Genom målade rutor bryter sig ljuset in i oändeliga pelarskogar. Cronholm Tal 5 (1843).
b) (†) till BRYTA 12: bryta in, tränga in, infalla; i fråga om fientligt anfall o. d.; jfr 2 a. En vthtländsk fiende bryter sigh in. Schroderus Comenius 692 (1639). Stenhammar 141 (1794).
c) (†) bildl., till BRYTA 12: tränga sig in, olofligt blanda sig (i ngns angelägenheter o. d.); inkräkta (på ngns befogenheter o. d.). Sylvius Mornay 295 (1674). Jag vil intet bryta mig in i Guds domare-embete. Scherping Cober 2: 91 (1737).
2) intr., till BRYTA 12.
a) tränga (sig) in (i ngt), kasta sig in, störta in, storma in (i ngt l. öfver ngn l. ngt o. d.); eg. o. bildl.; särsk. i fråga om fientligt infall o. d. En flock af hjortar bröt in i skogen. Kriget bröt åter förhärjande in i landet. Olyckorna började nu bryta in öfver honom. Fienden .. hade brutitt inn uthij Båhuus lähn. Dahlberg Dagb. 185 (1675; uppl. 1912). Hafvet .. drager sig tillbaka från stranden för att sedan såsom en oerhörd våg bryta in öfver landet. NF 18: 597 (1894).
b) (i sht i vitter stil) om ljus l. mörker o. d.: (plötsligt) framträda l. inträda; om tidsmoment l. tidsskede, händelse(förlopp) o. d.: inträda, ingå, begynna, inbryta; om dag l. morgon ofta liktydigt med: gry. De begåfvo sig af, innan morgonen ännu hade brutit in. Våren bröt tidigt in. Natten för .. (hans) hädanfärd bröt nu in. Ågren Gell. 25 (1757). En ny tid är i färd med att bryta in för vårt folk. Sundbärg SvFolkl. 136 (1911).
BRYTA KULL, se BRYTA OMKULL.
BRYTA LOSS 10 4.
1) tr., till BRYTA 2: lösbryta. Bryta loss en sten ur muren. Frykholm Ångm. 73 (1881).
2) (föga br.) intr., till BRYTA 12: bryta lös(t). Bryta .. (trälarna) en gång loss, / då gäller det ock Europa. Fröding Eftersk. 1: 7 (1888, 1910); jfr BRYTA LÖS(T) 2 a. När det häftiga lynnet brutit loss. Nyblom Minn. 2—3: 109 (1904); jfr BRYTA LÖS(T) 2 b.
BRYTA LÖS10 4 l. LÖST4.
1) (föga br.) tr., till BRYTA 2: bryta loss (se d. o. 1). Kammarherren bröt löst de silfverbeslagna gångjernen. Palmstjerna Snapph. 3: 70 (1831).
2) intr., till BRYTA 12.
a) (numera mindre br.) låta det gå löst (mot ngn), gå till anfall (mot l. på ngn); äfv. abs. NAv. 22/4 1657, s. 4. (De) bröto .. löst på Förvackten. Nordberg C12 1: 435 (1740). Danmarks .. föresats att vid första signal från Ryssland bryta löst. Odhner G3 1: 191 (1885).
b) (våldsamt) bryta ut, komma till (ett häftigt) utbrott; i sht om storm l. oväder o. d. l. om fientligheter, folkrörelser o. d. l. om uttryck för känslor o. d.; äfv. opers.; mera sällan om person: bryta ut (i ngt), låta (ngt) komma till utbrott. Låta sin vrede, sin ovilja bryta lös(t). Nu bröt jublet löst. Kriget hade brutit löst. NAv. 5/7 1656, s. 4 (om uppror). Stormen (hade) .. ändteligen .. brutit lös. Bremer Grann. 2: 33 (1837). Det må bryta löst. Hagberg Shaksp. 11: 25 (1851). De allierade officerarne .. bröto lös i ett skallande skratt. EWBecker (1865) hos Söderhjelm Prof. 366.
BRYTA NED10 4 l. NER4, förr äfv. NEDER. jfr NEDBRYTA.
1) tr.
a) [jfr BRYTA 8] med afs. på byggnadsverk, stängsel o. d.: rifva (ned), kasta omkull, jämna med marken; äfv. bildl. Bryta ned en mur. Bryta ned alla hinder. Mat. 26: 61 (NT 1526). (Konungen beskylles för) ath han bryter nid kyrkior och closter. GR 4: 208 (1527).
b) [jfr BRYTA 23] bildl.: nedbryta, krossa, förstöra, tillintetgöra (ngn, ngns hälsa, mod, hopp osv.). Bryta ned någons makt l. öfvervälde. Detta bröt för alltid ned hans tro på det godas seger. Telamon af år och sorger bruten ned. Runeberg 5: 125 (1863). Den hårda behandlingen i hemmet har brutit ned henne. PT 1913, nr 14 A, s. 3.
2) [jfr BRYTA 2 i] hippol. intr., stundom pass.; om häst: ådraga sig försträckning l. bristning i böjsenorna. Många kapplöpare ”brytas ner” innan de äro fyra år gamla. TIdr. 1882, s. 104. Hästen .. ”bröt (under kapplöpningen) ner”. SDS 1898, nr 246, s. 3.
3) (mindre br.) intr., ngn gg refl., till BRYTA 12: tränga ned, störta ned, kasta sig ned (i l. öfver ngt o. d.). (Regnet) som straxt på detta (åsk-)dån bröt ned. Nordenflycht QT 1748—50, s. 108. Solen bröt sig ner öfver taken. Strindberg Utop. 108 (1885). De krigiska kariberna hade från Sydamerikas inre brutit ned mot kusten. Klercker Cuba 53 (1898).
BRYTA OM10 4. boktr. jfr OMBRYTA.
a) vid korrigeringen flytta om orden på två l. flera rader. Sättaren (måste) bryta om ända till styckets slut. Fahlgrén Boktr. 62 (1853).
b) bryta (i spalter satt text) till sidor. Dalin (1850). jfr OMBRYTARE.
BRYTA OPP, se BRYTA UPP.
BRYTA OMKULL10 04, äfv. IKULL04 l. KULL4. (mindre br.) bryta ned (se d. o. 1 a). (I) skullen bryta theras altare om kull. Dom. 2: 2 (Bib. 1541).
BRYTA SAMMAN10 32 l. 40. [efter t. zusammenbrechen] (i vitter stil, mindre br.) falla samman, falla ihop. Han .. bröt samman i en snyftning. Lagerlöf Jerus. 2: 341 (1902). Hallström K11 175 (1918).
BRYTA SÖNDER10 40. till BRYTA 2: bryta i två l. flera delar, sönderbryta; äfv. mer l. mindre bildl., därvid ofta närmande sig l. öfvergående i bet.: sönderspränga, sönderdela, söndersplittra o. d. l.: nedbryta, fördärfva o. d. Bryta sönder en käpp, en brödskifva, ett lås. Gammal lag och gammalt samhällsskick brötos sönder. Det var denna tvist som bröt sönder alliansen. Mark. 14: 3 (NT 1526). (Hafsytan) bröts sönder av en mängd öar. Lagerlöf Holg. 2: 40 (1907).
BRYTA UPP10 4 l. (i sht hvard.) OPP4. jfr UPPBRYTA.
1) tr. särsk.
a) till BRYTA 2: lösbryta, sönderbryta. Tjufven hade brutit upp en planka i golfvet. Nu kom tö och bröt upp isen (på sjön). NorrlS 47 (c. 1770).
b) [jfr BRYTA 2 i o. 4] bända upp, med våld öppna; äfv. med obj. betecknande resultatet: med våld åstadkomma, bryta (ett hål i ngt o. d.). Bryta upp ett lås. Bryta upp fönster och dörrar. Han har brutit upp ett stort hål i muren. (Vi) måtte .. (i saknad af nycklar) lathe bryte .. vp (bodarna). GR 10: 214 (1535). Officerarna hade stor möda att bryta upp fingrarna (på Karl XII:s lik). Heidenstam Svensk. 2: 231 (1910).
c) (†) = BRYTA 4 c. Her Iffuar .. haffuer .. brutidt wp h(ans) n(ådes) breff. GR 11: 294 (1537). Skapelsens insegel / var ej brutit opp. Tegnér (WB) 2: 100 (1812).
d) till BRYTA 6: söndertaga, nedtaga (tält o. d. för att flytta det); upplösa (läger, hem o. d.); äfv. mer l. mindre bildl. Nu brötos tälten upp, och vi gingo vidare. (När) sommaren förleedh, bröt .. (Kristiern) sitt legre vp igen. OPetri Kr. 313 (c. 1540). Under sommaren bröt jag upp mitt hem på Truedstorp. De Geer Minn. 2: 189 (1892).
e) [jfr BRYTA 9] (med hacka l. spett osv.) lösbryta o. upptaga (sten l. malm o. d. ur marken l. ur berg l. grufva osv.); gm brytning åstadkomma (grufva l. schakt o. d.); äfv. bildl. Bryta upp sten på en åker. Bryta upp ett nytt schakt i en grufva. HT 1902, s. 254 (1793). (Forskaren) Bryter med möda upp sitt guld ur vetandets schakter. Sätherberg Blomsterk. 93 (1879).
f) till BRYTA 10: röja upp, bereda för odling, odla upp (mark, åker o. d.). Serenius EngÅkerm. 60 (1727). Anton bröt upp åt dig en liten täppa bredvid min. Carlén Rosen 140 (1842).
g) [jfr BRYTA 2 i] idrott. lyfta, ’pressa upp' (en tyngd o. d. från handhöjd till axeln). Bryter du opp den här vigten? TIdr. 1897, s. 135.
2) intr.
a) till BRYTA 1: om sår o. d.: åter blifva öppet (efter påbörjad läkning), ’gå upp'; förr äfv. om svulst, böld o. d.: öppna sig, öfvergå i öppet sår, om lem o. d.: få öppet sår. Hafwer någon költ sine Fötter, och the bryta vpp. IErici Colerus 1: 72 (c. 1645). Under ena knäet uppkom en knöl som snart bröt upp och gaf var. VetAH 1813, s. 267. Att sår med benröta lätt nog läkas, men bryta åter snart upp. Hartman Husläk. 350 (1828).
b) till BRYTA 1 (b): om is l. isbelagdt vatten o. d.: (gm inverkan af värme l. vattnets rörelse osv.) brytas sönder (o. gå bort), resp. bryta sönder l. befria sig från sitt istäcke; ’gå upp'. Carl XII Bref 255 (1704). Om aftonen kl. 8 hade isen på Duna strömen brutit op. Nordberg C12 1: 916 (1740). Hafvet bröt upp i väldiga råkar. Rönnberg Brovakt. 25 (1904).
c) [anv. utvecklad ur 1 d] (eg. gm nedtagande af tält, upplösande af läger o. d.) göra sig resfärdig o. begifva sig på väg, börja sin färd l. marsch; i sht i fråga om trupper; allmännare: begifva sig af, lämna ett ställe o. d.; i fråga om samkväm o. d.: taga afsked, lämna samkvämet, gå (hem). Hela sällskapet bröt upp kl. tolf. Tridie dagen brött konungh Giöstaff sielff wp aff sitt läger thill Wärienäss. Brahe Kr. 26 (c. 1585). (Regementet) brött .. opp kl. 11. KKD 1: 329 (1708). Kursen var slut och kursdeltagarna bröto upp från Näs. Lagerlöf Holg. 2: 449 (1907).
3) (mindre br.) refl., till BRYTA 12: tränga (sig) upp (ur l. igenom ngt o. d.). Nu ser man narcisserna blå .. / Bryta sig upp bland sniön. BrölBesv. 10 (c. 1670). Hansson Nott. 95 (1885).
BRYTA UT10 4. jfr UTBRYTA.
1) tr.
a) till BRYTA 2: bryta (ngt) löst (ur l. från ngt); i öfverförd anv.: afsöndra, afskilja (ngt från ngt), stundom: lösrycka. Bryta ut en sten ur väggen. Bryta ut en detalj ur sitt sammanhang och behandla den särskildt (i en afhandling o. d.). ConsAcAboP 2: 149 (1659). Ett lejon, som .. lät bryta ut sina tänder. Hagberg Shaksp. 8: 400 (1849). När Lysekil skulle brytas ut ur Sunnervikens domsaga. Malmgren Stadsb. 164 (1910).
b) (†) låta (en känsla o. d.) komma till utbrott; utösa, urladda (sin vrede o. d. öfver ngn); jfr 3 d. Någon, den hon inte kunde bryta ut sitt onda sinne på. Horn Lefv. 29 (c. 1657). Weise 2: 182 (1771).
2) refl.
a) till BRYTA 4 o. 12: gm uppbrytande af lås l. dörr o. d. l. genombrytande af mur l. stängsel o. d. bereda sig utträde ur (hus l. rum o. d.), befria sig ur (fängelse o. d.); allmännare: gm nedbrytande l. genombrytande af hinder o. d. bana sig väg ut (ur ngt), bryta fram, tränga ut; i den senare bet. äfv. med sakligt subj.; äfv. bildl. En fånge bryter sigh vth. LPetri 2Post. 80 b (1555). En eld, som hindrad i sin fart, / Sig ut på andra vägar bryter. GFGyllenborg Vitt. 3: 54 (1774; bildl.). (Besättningen försökte) att bryta sig ut genom mahdisternas linier. IllMilRevy 1898, s. 74.
b) bildl. till BRYTA 2: frigöra sig från (gemenskapen med ngt), skilja sig ut l. utsöndra sig (från ngt). Demokraternas flock bröt sig ut (ur det liberala partiet). NF 9: 1202 (1885).
c) (†) = 3 c. (Oviljan) ökades meer och meer, till thes han sigh omsider bröt uth i itt .. bittert haat. LPetri Kr. 21 (1559).
d) (†) = 3 d; äfv. med bestämning inledd af prep. på: öfverfalla (ngn med hugg l. slag o. d.). RP 7: 116 (1637). (Matroserna) fingo stryk (af sina officerare) för det de brutit sig ut på djeknarna. Nyrén Charakt. 87 (c. 1765). f) [jfr BRYTA 33] (†) sätta sig ut med, göra sig till fiende med (ngn). (Det) synes (icke) rådeligit wara, at bryta oss formyckit wtt .. medt the Rysser. GR 14: 105 (1542). Svart G1 84 (1561).
3) intr., till BRYTA 12.
a) (†) bryta fram (se d. o. 3 a), störta fram l. ut; göra ett utfall. Kunne vi icke .. bryta ut som förr i verlden, intaga Provincier, sköfla städer? Dalin Arg. 2: 144 (1734, 1754). (Fieandt) bröt ut och tog 52 fångar. Runeberg ESkr. 1: 190 (c. 1840).
b) bryta fram (se d. o. 3 b), tränga ut (ur ngt); (plötsligt) framträda l. visa sig; om knopp o. d.: spricka fram. Svetten bröt ut öfver hela kroppen på honom. Stiernhielm Arch. C 1 b (1644). Flammorne bröto ut på tre ställen på en gång. Envallsson Schlenzh. 27 (1796); jfr c. (Knopparna) försöka att bilda sig och bryta ut. Agardh Bot. 2: 161 (1832).
c) komma till utbrott, utbryta, bryta löst; taga sig (häftigt) uttryck, gifva sig luft, bryta fram. En eldsvåda bröt ut i staden. Fiendskapen dem emellan hade nu brutit ut i full låga. Hans vrede bröt ut i våldsamma smädelser. Nordberg C12 1: 415 (1740). Så bröt kriget ut. Runeberg 2: 51 (1846).
d) (häftigt) brista ut (i gråt, skratt, skrik o. d.); fara ut (i skymford, smädelser o. d. l. emot ngn l. ngt). Han bröt ut i ett skallande skratt. Bryta ut i tårar. Hans Maj:ts sinne var, at aldrig bryta ut emot någon, hvarcken i ord eller åthäfvor. Nordberg C12 1: 418 (1740).
4) [jfr BRYTA 20] sport. intr., om häst (särsk. vid hinderridt): vända åt sidan (vid hinder), vika af från banan. Coimbra, som ej tog hindren säkert, ville vid tribunen bryta ut. TIdr. 1881, s. 30.
BRYTA ÅTER10 40. jur. = BRYTA 26 a. Ej hafve någor våld, utan allenast Konungen, at bryta dom åter, som vunnit laga krafft. RB 31: 1 (Lag 1734). 2NF 22: 1213 (1915).
BRYTA ÖFVER10 40. [jfr BRYTA 19 a] om vågor o. d.: (häftigt) slå öfver, öfverspola (fartyg o. d.); stundom bildl.: bryta in öfver (ngn). Sjöarna bröto öfver skeppet i hvarje minut. Därmed bröt öfver honom all hans sorg. PHallström i Vinterg. 1894, s. 44.
Sammansättningar.
(2) BRYT-BÖNA. [jfr t. brechbohne; baljan är mycket skör o. behöfver vid tillredningen endast brytas] benämning på en sorts störböna. LAT 1874, s. 144.
(jfr 2 f) -KAM. (numera mindre br.) tekn. verktyg hvarmed ull redes. Dalin (1850).
(9) -KIL. bergv. verktyg som användes vid brytning af stenkol. Wetterdal Grufbr. 166 (1878).
(21 b) -KRAFT. (föga br.) fys. brytningsförmåga. VetAH 1794, s. 115. 2NF 22: 1185 (1915).
(2 g) -PLOG. landt. TLandtm. 1888, s. 638.
(20) -PUNKT. särsk. (i fackspr.) = BRYTNINGS-PUNKT 1 a. (Ban-)profilens brytpunkter. TT 1901, Allm. s. 11.
(9) -SPETT. jfr -STÅNG. särsk. bergv. JernkA 1833, s. 607.
(2 f) -STUGA. (i Skåne, förr) liten byggnad (uthus) i hvilken lin torkades o. bröts; jfr BADSTUGA 4. Nilsson Fauna 3: 44 (1842). Badstugan blef brytstuga; då äfven linodlingen upphörde, försvann den helt och hållet. Nilsson FolklFest. 194 (1915).
(9) -STÅNG. jfr -SPETT. särsk. bergv.: stång som användes vid lösbrytning af berg l. malm. JernkA 1825, 1: 313. 2UB 5: 85 (1902).
(3) -SÅR. Dalin (1850). SD 1897, nr 174, s. 3.
(9) -VÄRD, adj. om mineral, malm, fyndighet o. d. Brytvärd malm. SFS 1855, nr 9, s. 20. De brytvärda kolfälten (i unionsstaten Missouri). 2NF 18: 692 (1912).
(9) -VÄRDIG. (mindre br.) = -VÄRD. HdlKopparbBergsl. 37 (1780). UB 3: 105 (1873).
Afledningar.
BRYTARE, i bet. 1 m., i bet. 2 o. 3 r. l. m. vbalsbst. till BRYTA.
1) om person; jfr AFTALS-, EDS-, EDSÖRES-, FREDS-, GRUF-, HEMFRIDS-, KOL-, LAG-, LÖFTES-, MALM-, OM-, SABBATS-, STREJK-, VÄG-BRYTARE m. fl. särsk. till BRYTA 9: person som bryter (malm osv.) i en grufva o. d.; särsk. (i fackspr.) ss. benämning på visst slags arbetare vid grufva (motsatt BORRARE, LÄSSARE, SKJUTARE m. fl.). Bergv. 1: 267 (1671). Brytarna leta efter säkerhetslinorna, laddarebasarna öppna dynamitkurarna. Didring Malm 2: 11 (1915).
2) om verktyg, apparat o. d.; jfr IS-, KONTAKT-, STRÖM-, STUBB-, VÅG-BRYTARE m. fl. särsk.
a) elliptiskt för KONTAKT- l. STRÖM-BRYTARE. 2NF 7: 331 (1907).
b) till BRYTA 4 b: verktyg för öppnande af konservburkar o. d. Almqvist Comfort 37 (1913).
3) (föga br.) till BRYTA 19 a: brottsjö. Sommer Naturmåln. 2: 307 (1837).
Ssgr (till 1 slutet): brytar(e)-lag, n. UB 3: 138 (1873).
-stång. (numera knappast br.) brytstång. Placat 17/10 1721, s. 3.
BRYTBAR, adj. som kan brytas; jfr OBRYTBAR. särsk.
1) till BRYTA 2. Nyblæus Pharm. 128 (1846).
2) till BRYTA 9. Brytbara (malm-)lager. Bergstedt Clément 409 (1868).
3) fys. till BRYTA 21 b. De mest brytbara strålarne. Fock 1Fys. 435 (1854).
Afledn.: brytbarhet, r. l. f. Dalin (1850).
BRYTLIG, adj. (†) = BRYTBAR; särsk. = BRYTBAR 1. Wikforss 1: 319 (1804). Nyblæus Pharm. 25 (1846). jfr O-, SÖNDER-BRYTLIG.
Afledn.: brytlighet, r. l. f. (†) Strålarnes .. brytlighet. SvMerc. 1: 104 (1755); jfr BRYTBAR 3. AHB 57: 72 (1871).
BRYTNING, se d. o.
Spoiler title