SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LUFT luf4t, sbst.2, r. l. f. l. m. (G1R 27: 91 (1557) osv.) ((†) n. AOxenstierna 1: 119 (1627), Linné Bref I. 3: 215 (1759)); best. -en; pl. (i bet. 4 o. 5) -er.
Etymologi
[jfr d. luft (ä. d. luc(h)t); av mnt. luft, lucht (fsax. luft) o. t. luft (fht. luft), motsv. got. luftus, feng. lyft; eg. samma ord som LOFT, sbst.1; jfr LUFT, sbst.3, LUKT]
1) viss (i ä. tid som ett element uppfattad) gasblandning (företrädesvis syre o. kväve) som bildar jordens atmosfär o. utgör en livsbetingelse för människor, djur o. växter, som tillgodogöra sig den vid andningen; äv. om denna gasblandning ss. förekommande i (håligheter i) jorden, i slutna rum o. dyl.; äv. om den kolsyrehaltiga gasblandning som levande varelser utandas. Atmosfärisk luft. Frisk, ren, torr, fuktig, tung, kvav, tryckande, instängd, osund, klar, tjock, dimmig, disig, het, varm, kall luft. Inandas, insupa, stundom draga in (frisk) luft (i lungorna). Släppa in (frisk) luft (genom fönstret). Icke kunna leva av (bara) luft. L. Paulinus Gothus Pest. 67 a (1623). Eld älskar Lufften, Lufft är Eldens bästa Wän. Lucidor (SVS) 80 (1668). Frisk lufft gjör oss muntre, glade och longlifvade. Linné Diet. 2: 33 (c. 1750). Så länge Nordan renar luften än. Tegnér (WB) 2: 189 (c. 1816). (De kommo) in i ett litet lågt kyffe med fet luft, som kunde skäras med knif. Nordensvan Figge 111 (1885). Mina goda kusiner äro ej luft, de hålla att taga i. Topelius Läsn. 8: 140 (1896); jfr 3 a. En kubikmeter torr luft väger vid noll graders temperatur och normalt lufttryck 1,293 kg. Timberg Meteor. 16 (1908). — jfr AFTON-, ANDNINGS-, BARNKAMMAR-, DAG-, DRIVHUS-, FRI-, FRISK-, FÄNGELSE-, FÖRBRÄNNINGS-, HEMLANDS-, HET-, HIMMELS-, HÖST-, INANDNINGS-, KALL-, KAMMAR-, KLOAK-, KVÄLLS-, MORGON-, NATT-, SEPTEMBER-, SOL-, UTANDNINGS-, UTE-, VARM-, VINTER-, VÅR-, ÅSK-LUFT m. fl. — särsk.
a) i jämförelser; särsk. i uttr. behandla l. betrakta ngn l. ngt såsom luft, behandla osv. ngn l. ngt som om han l. det icke funnes till; äv. vara luft för ngn, behandlas l. betraktas såsom luft av ngn. Han behandlar dem som luft. Strindberg TrOtr. 2: 43 (1887, 1890). Möttes vi på middagar och supéer, voro vi en tid bortåt luft för hvarandra. Ahrenberg Männ. 3: 82 (1908). För tyskarna existera ryssarna ej, .. de äro luft för tyskarna. Därs. 6: 191 (1914). Man kan till och med få svenska riksdagen att fatta ett beslut, som den själv strax efter betraktar som luft. GHT 1935, nr 41, s. 10.
b) i uttr. i luft(en), för att beteckna att ngn l. ngt befinner sig (resp. försiggår) på l. kommer till en plats (särsk. utomhus) där han osv. är omgiven (påvärkas) av luft l. där luften har fritt tillträde; ofta i uttr. i fria luften, i det fria; äv. i friska (stundom kalla) luften, i det fria med dess friska (kalla) luft. Han kommer aldrig ut i friska luften. Ved som torkat i (fria) luften. L. Paulinus Gothus Pest. 73 a (1623). KOF II. 2: 162 (c. 1655: frija). Hafvande hustrur .. böra .., i synnerhet när de äro varma, .. ej springa ut i kalla luften och tvert om. PH 6: 3861 (1755). Han (stod) på balkongen till ett hus vid Djurgårdsslätten och hade en skara af flera tusen åhörare i fria luften. De Geer Minn. 2: 41 (1892).
c) om luft av viss beskaffenhet som tillhör l. är karakteristisk för ett visst (slag av) geografiskt område o. d. Trakten har mycket hälsosam luft. Byta om luft, begiva sig till en plats med annan luft (annat klimat). I samma (nordsvenska) Land ähr .. helsosam och tempererat luft. Tempeus Messenius 106 (1612). Vår far hade blifvit mycket sjuklig och Nizzas luft rekommenderades åt honom. Almqvist AmH 1: 33 (1840). Schück o. Lundahl Lb. 1: 48 (1901). (†) (Våra urfäder) ägde ej den fina känselgåfva, som, under en blidare luft, emottager lättare intryck på utvertes sinnena. 1SAH 2: 10 (1787, 1802). — jfr ALP-, BÄRG-, FJÄLL-, HAVS-, LANDT-, SKOGS-LUFT m. fl.
d) i uttr. få luft under vingarna, om lyftande fågel, komma så högt upp att vingarna bära; vanl. bildl. (jfr 3), om person l. företag o. d.: få goda möjligheter att förvärkliga sina planer l. att utveckla sina anlag l. göra sig gällande o. d. GHT 1896, nr 219 A, s. 2 (bildl.). Att börja med flaxar .. (den lyftande sothönan) nervöst, springer sedan på vattnet en god stund samt får omsider luft under vingarna. Ericson Fågelkås. 2: 145 (1907). Det är tydligt att företagsamheten ute i landet fått luft under vingarna under det sista året. SvD(A) 1934, nr 216, s. 16.
e) om luft (ofta i komprimerad form) använd för olika praktiska l. tekniska ändamål (t. ex. i blåsbälgar l. orglar l. ss. drivmedel). Ha för litet luft i cykelringarna. Luften hade gått ur bakringen. Man borrade (vid genombrytningen av Mont Cenis) med tillhjelp af komprimerad luft medelst väldiga maskiner. UB 1: 403 (1873). — jfr HÖGTRYCKS-, IGÅNGSÄTTNINGS-, INBLÅSNINGS-, ORGEL-, SPEL-, TRYCK-, VARM-LUFT m. fl.
f) i utvidgad anv.
α) (i fackspr.) i uttr. flytande luft, färglös vätska framställd gm kondensering av luft. PT 1900, nr 231 A, s. 3.
β) (†) om gas i allm. Om krut brinner af under recipienten, genereras strax en myckenhet luft, som förorsakar, at qvicksilfret stiger neder. Duræus Naturk. 93 (1759). Då den renade Platina smältes i Stybbe och sedan försöktes med syra, befanns den ännu gifva hepatisk luft. VetAH 1791, s. 217. Ehrenheim Phys. 1: 306 (1822). jfr DUNST-, FIX-, JORD-, KNALL-, LIVS-LUFT.
2) i sg. best. ss. beteckning för (det över en viss plats befintliga partiet av) jordatmosfären (ofta uppfattad ss. ett tomt rum mellan jordytan o. himlavalvet); äv. om det av luft (i bet. 1) uppfyllda partiet mellan golv o. tak i ett rum o. d.; i vissa fall svårt att skilja från 1. Kasta, slunga ngt (högt) upp i luften. Fotografera, filma en plats från luften. Söka vinna herraväldet i luften; i fråga om luftkrig. Foglarna som sigh vthi Lufften swinga. Arvidi 163 (1651). Är ingen Svafveleld i Luften mera til, / Som med et Sodoms barn en ända giöra vil? Kolmodin QvSp. 1: 25 (1732). I luften höres milda toner simma. Geijer Skald. 27 (1811, 1835). Högt upp i luften lärkorna sjunga: / Nu är det vår. CFDahlgren 1: 298 (1836). Hela luften var full med fågelkvitter. Geijerstam LycklMänn. 88 (1899). Luftskyddet, det passiva försvaret mot anfallet från luften. LuftskyddsföredrRadio 7 (1940). — särsk.
a) (i vitter stil, numera föga br.) i uttr. luftens folk l. sångare (förr äv. fjäderfä), om fåglarna. En Landtman skall .. / .. Luftens Fiäder-Fä u'r Trädens toppar slå. Frese VerldslD 15 (1715, 1726). Luftens folk, then lätta fiäderskara. Kolmodin QvSp. 1: 346 (1732). Weste (1807).
b) i fråga om förhållandet att ngt gm explosion o. d. slungas mer l. mindre högt upp i rymden; särsk. i uttr. spränga (förr äv. slå) ngt i luften, springa, flyga (stundom fara) i luften. AOxenstierna 1: 119 (1627: slog). (Man blev varse) at heela dheres Läger med all Proviant och Ammuntion i Luften flög. OSPT 1687, nr 35, s. 4. Vid et byte av några (krut-)kaggar emel:n matroserna kl. 2 om natten sprang et hus .. i luften. HT 1916, s. 120 (1789). Pråmarne sprängdes i luften. Malmström Hist. 1: 63 (1855). LbFolksk. 572 (1892: flögo).
c) (mera tillf.) i uttr. till lufts, i luften; luftledes. SvD 1909, nr 190, s. 5. Handelskriget till lufts. Flygning 1940, nr 3 a, s. 7.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr 1 d).
a) med särskild tanke på luft(en) ss. ngt ytterligt förtunnat l. ogripbart o. d. resp. ss. tom l. icke erbjudande ett fast underlag. Hela bevisföringen hänger, svävar i luften. (De höglärdas) Philosophia .. är allenast Ord, Löös Lufft, och Skaal vthan Kärna. Kempe Graanen A 11 a (1675). Det befinnes altså, att det är från luften och de fria fantasierne, men ej från verkligheten .., som den föreställning hämtats, att (osv.). Rydqvist StatsekonBetr. 173 (1865). Det han hade att anmärka .. var så obetydligt, att det skulle ha förvandlats till luft mellan hans läppar, om han hade försökt att säga ut det. Lagerlöf Saga 72 (1908). — särsk.
α) (ny anv.) om ngt (särsk. ett ekonomiskt värde) som uppdiktats i bedrägligt syfte; jfr LUFT-JÄRN. DN(A) 1927, nr 41, s. 1. K. .. blev nödsakad att arbeta .. med tillgodohavanden, som endast voro luft. GHT 1932, nr 88, s. 10. De väldiga (italienska) bragderna ha .. råkat ut för inflation. Det är mycket luft i dem. Därs. 1935, nr 274, s. 15. Amerikaarvet var luft. STSD(A) 1936, nr 216, s. 7.
β) (†) i uttr. (bygga) slott l. kastell i luften, (bygga) luftslott. RP 8: 126 (1640: castel). Han bygger slott i luften. MontLouis FrSpr. 274 (1739). Det här är ej ett slott i luften, skall du veta. / Det är ett grundadt hopp. Leopold 1: 306 (1808, 1814).
γ) i uttr. gripa l. taga (ngt) o. d. ur (stundom i) luften, hämta (ngt) ur det tomma intet, fantisera ihop (ngt) utan att ha ngt att stödja sig på, uppdikta (ngt). Alle moste hafva medlijdande med Cronan, som inthet kan taga medelen uthur luften. RP 8: 255 (1640). Detta är icke en blott ur luften tagen hypothes. Agardh ThSkr. 1: 101 (1855). Om .. (Sahlstedts genusuppgifter) varit gripna alldeles ur luften, skulle de hafva förefallit senare lexikografer stötande. 3SAH 6: 449 (1891).
δ) i uttr. säga (ngt) l. tala o. d. ut i luften, säga (ngt) osv. utan att vända sig till ngn bestämd åhörare. ”Det gör så ondt i min hand”, sade hon sakta, liksom ut i luften, så kunde hvem som ville taga hennes yttrande och knyta fast ett samtal vid det. Benedictsson Ber. 30 (1886). Det är nog värst — i drömmarna! — sade han, ut i luften, med bakåtkastadt hufvud. Ullman FlickÄra 89 (1909). VerdS 197: 11 (1913).
ε) i sådana uttr. som fäkta, hugga, slå i luften, ett slag i luften o. d., i fråga om strid (i bildl. bem.) i vilken man icke med sina stötar o. d. träffar motståndaren. Geijer I. 1: 93 (1818: fäktar). Då vi .. kommit öfverens om .. att hugga efter pöbeln, .. så är det af vigt att .. utröna, hvar vi hafva vår fiende, på det att vi icke måtte hugga i luften. BEMalmström 7: 396 (1845). Självfallet bli därför lagstiftningsåtgärder mot monopolistiska sammanslutningar lätt slag i tomma luften, om de icke (osv.). NordT 1931, s. 108.
b) möjlighet att pusta ut l. hämta sig l. vila sig, andrum, lättnad; numera (i poesi l. vitter stil) bl. i uttr. få luft. Vender fienden störste deelen aff sin armee emot Frankerijke, få vij lufft et vice versa. RP 6: 726 (1636). (Christiern II) sände .. om Våren 1517 en flotta .. till Stockholms skären, för att skaffa Stäket luft. Botin Utk. 499 (1764). Det tysta knot, som söker luft och lindring i förklenliga rykten. 1SAH 2: 148 (1787, 1802); jfr c α. Jag tog mig kraft, blef fri, fick luft, / och styrka kom i vilja och förnuft. Fröding Guit. 75 (1891). Östergren (1932).
c) utlopp o. d.
α) om utlopp l. uttryck för en känsla l. en tanke l. ett värksamhetsbegär o. d.; särsk. i uttr. giva ngt luft l. luft åt ngt, äv. giva (stundom skaffa l. taga) sig luft, taga sig uttryck. Leopold 5: 270 (1799: gifva luft åt). Den bildande kraften i hans inre måste alltjemt skaffa sig luft och framträda i dagen. Tegnér (WB) 3: 237 (1819). (Lejonets) vrede steg .. i lågor, som togo sig luft genom ögonen. Almqvist GMim. 3: 264 (1842). Harmen .. gaf sig luft på ett sätt som icke kunde missförstås. Carlson Hist. 1: 356 (1855). Då han ger luft åt sin mening att (osv.). SvD(A) 1934, nr 62, s. 7.
β) (†) avföring, ”öppning”. Utterman Ertmann E 1 b (1672). Att Lijfwet Dageligh igenom Stoolgången sijn tillbörlige Lufft hafwer. Lindh Huuszapot. 151 (1675). Tranæus Medewij 64 (1690).
d) (†) (goda) möjligheter att värkställa sina planer l. att värka l. göra sig gällande l. att utbreda sig l. utveckla sig o. d.; tillfälle (till ngt); ”vind i seglen”. OxBr. 10: 365 (1635); möjl. till b. Sanningen hade kommit fram, och när den en gång fått luft, löper hon lika så snällt, som den vigaste osanning. Tessin Bref 1: 67 (1751). Detta (kallt hövliga) behandlingssätt har givit luft åt ynglingarnas nonchalans. Törneros Brev 2: 21 (1827; uppl. 1925). Jag har fiender .. som kunde göra mig förtret, om de fingo luft. Crusenstolpe Tess. 3: 203 (1847). Efter Fredrik I:s död fick katholicismen åter luft. Cavallin Herdam. 1: 14 (1854).
e) om andlig atmosfär l. andliga livsbetingelser l. viss stämning o. d. Han kände, .. att försakelse är luften, hvari all dygd lefver. 1SAH 2: 233 (1787, 1802). Den luft en yngling utan seder andas, är förgiftad. Björn DygdYngl. 37 (1794). För folk, af hvilkas namn samtidens luft är full, / Har hofvet ej en blick, än mindre ett chatull. CVAStrandberg 2: 367 (1865). Att lefva med undertryckande af sina innerligaste önskningar, i en luft af motsägelse och på tvärn, kan icke skapa annat än furier. Strindberg Fagerv. 272 (1902). Att den politiska luften de senaste åren varit hög och ren. SvMorgBl(A) 1934, nr 179, s. 3. — jfr HEMLANDS-, HIMMELS-, JORD-, KAMMAR-, LIVS-, REVOLUTIONS-, STORSTADS-, TEATER-, TIDS-, ÅSK-LUFT m. fl. — särsk.
α) i uttr. känna (ngt) i luften, ha en intuitiv förnimmelse av (ngt), ha (ngt) på känn. Knorring Cous. 2: 123 (1834). Hon var sådan, att hon kände i luften, när det skulle ske något märkvärdigt. Lagerlöf Kejs. 151 (1914).
β) i uttr. ligga i luften, med abstrakt subj.: ingå ss. ett moment i den andliga atmosfären (ngnstädes); särsk.: på ett obestämt, formlöst sätt tänkas l. kännas mer l. mindre allmänt (inom en krets l. en generation o. d.); äv.: (på grund av vissa tecken) kunna väntas. Det som kommit hade länge sedan legat liksom i luften. Samtiden 1872, s. 241. Det låg något i luften på Westberga i sommar, som inte varit der förr. Hedenstierna FruW 36 (1890). (Ola Hanssons dikter) ge en provkarta på mycket som ”låg i luften”. Ändå vore det meningslöst att neka till att de voro personligt kända. DN(A) 1930, nr 222, s. 4. Succèsen låg i luften redan vid premiären. Därs. 19/11 1933, Söndagsbil. s. 7.
4) [utvecklat ur 1 o. 2] konst. om rymden l. himlavalvet med särskild tanke på dess tillfälliga färgskiftningar o. d.; särsk.: på målning l. teckning o. d. framställt parti av himlavalvet, ”himmel”; äv. allmännare, om avbildning av ett luftfyllt parti, t. ex. i ett rum. En vacker luft kan ej hållas nog lätt. Scheutz Ritk. 206 (1832). (M. Larssons) lufter förbli länge tunga och slätstrukna. Nordensvan SvK 474 (1892). Jag såg .. (Böcklin) stå länge och skåda på en luft och sedan gå in i sin atelier och tolka den i sin egen öfversättning ur minnet. Cederström Minn. 120 (1913).
5) [utvecklat ur 2; jfr 3 d] tekn. spelrum för viss del av maskin l. apparat o. d.; utrymme l. tomrum mellan olika maskin- l. apparatdelar o. d.; jfr LUFT-GAP, -SPALT. Har fjäderhuset (i ett ur) för liten luft, så bortsvarfvar man tillräckligt för den samma. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 30 (1881). Ericsson Ur. 185 (1897). — jfr TAND-, ÄND-LUFT.
6) [utvecklat ur 1] (†) andning, andedräkt. Hvadh ähr lucht eller smack, ther hvarken ähr lufft eller ande. Stiernhielm Herc. 69 (1648; uppl. 1658, 1668: ång). (Medevivatten) Hielper dem, som äro bekaijade med en swår Andefång, giör Lufften lätt. Hiärne Underr. 10 (1702). Schultze Ordb. 2873 (c. 1755).
7) [utvecklat ur 1] (†) luftdrag, vind. När en sachta Lufft blåser, så swalkar han osz. Schroderus Comenius 55 (1639; t. texten: Lufft). IErici Colerus 2: 111 (c. 1645).
8) i det bildl. uttr. (det är l. blir) luft i luckan, se LUCKA, sbst.2 2 e.
9) [utvecklat ur 1 o. 7] (†) lukt; doft. Stank och ondh lufft. G1R 27: 91 (1557). Af lufften utaf mat kan man och blifwa mätt. Granatenflycht Penn. 31 (1698). Hiorter Alm. 1742, s. 28. — särsk.
a) om luktsinnet. Synen, Hörszlen, Smaken, Lufften. Palmchron SundhSp. 387 (1642).
b) väderkorn; äv. bildl.: nys (om ngt). (Några professorer m. fl. hade) fåt luften af dät E. H. Excell. lofwat til tryckets förbetringh. Rudbeck Bref 298 (1685). Ingen skulle få lufft ther om att vij ägde någon styfver. VDAkt. 1721, nr 80. Serenius (1734; under sent, v.).
Ssgr: A: (3 a α) LUFT-AFFÄR. [jfr -JÄRN] affärstransaktion med fiktiva varor. SvD(A) 1931, nr 331, s. 7.
(2) -AKROBAT. Östergren (1932).
(1) -ALG. bot. alg (företrädesvis grönalg) som förmår uthärda periodisk uttorkning o. därför kan leva i luften (på jord, stenar, trädstammar o. d.). Wikström ÅrsbVetA 1827, s. 26. BotN 1913, s. 70.
(1) -ANDANDE, p. adj. zool. motsatt: vattenandande. Lindström Lyell 192 (1857).
(1, 2) -ANDE. mytol. sylf. En skara små luftandar (kom) nedsväfvande på glänsande vingar. PoetK 1819, 1: 90. Ariel, en luft-ande. Hagberg Shaksp. 11: 286 (1851).
(1) -ANDNING. zool. motsatt: vattenandning. TKristlTro 1886, s. 231. Hammarström Sportfiske 266 (1925).
(2) -ANFALL~02 l. ~20. mil. utfört från luftfartyg. SD(A) 1916, nr 351 A, s. 10.
(2) -ANGREPP~02 l. ~20. mil. luftanfall. VFl. 1915, s. 4.
(2) -ANTENN. radio. utomhusantenn. —
-ART.
1) till 1: slag av luft. Dalin (1853). NoK 60: 49 (1926).
2) (†) till 1 f β: gasart. Rinman JärnH 768 (1782). Atmosferiska luften är en blandning af fyra luftarter, nemligen qväfgas, syrgas, kolsyregas och vattengas. Almroth Kem. 77 (1834).
-ARTAD, p. adj.
1) till 1: som är som luft. Nordforss (1805). Själen är enligt Epikur liksom enligt Demokrit materiell, sammansatt av fina, glatta, ”luftartade” atomer. NoK 51: 146 (1926).
2) (†) till 1 f β: gasformig. Nordforss (1805).
(2) -ARTILLERI. mil. luftvärnsartilleri. SD(A) 1916, nr 351, s. 10. KrigVAH 1922, s. 30.
(2) -ATTACK. mil. luftanfall. GHT 1934, nr 67, s. 3. —
-BAD. [jfr dan. o. t. luftbad]
1) till 1; om den nakna kroppens utsättande för luftens invärkan. (Jag sprang ur sängen) öppnade fönstret, tog ett morgonfriskt luftbad. Knorring Skizz. II. 2: 230 (1845). Flodström SvFolk 114 (1918).
2) tekn. till 1 e; om upphettad luft vari ngt anbringas för torkning l. avdunstning o. d.; äv. om apparat för detta ändamål. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 172. Billiga luftbad af asbest. KemT 1900, s. 142.
3) (†) till 1 f β: bad i l. behandling med ngt slags gas. Den sjuke känner under nyttjandet af detta luftbad (med kolsyregas) en angenäm värme i bröstet. VetAH 1817, s. 274. Dalin (1853).
(1) -BADARE. jfr -BAD 1. TurÅ 1909, s. 126.
(1 f β, 2) -BALLONG. [jfr dan. o. t. luftballon; benämningen given med anledning av den gas varmed ballonghöljet fylles] = BALLONG 2. Porthan BrCalonius 166 (1795). Ssg: luftballong(s)-färd. WoJ (1891).
(2) -BANA, r. l. f. linbana, hängbana; äv.: över marken löpande järnväg, högbana. JernkA 1878, s. 263. Den elektriska luftbanan i Liverpool .. hvilar på höga jernpelare. SD 1896, nr 205, s. 3. Brädgården och cellulosafabrikens luftbana, som går över brädgården. DN(A) 1932, nr 167, s. 1.
(2) -BAS. mil. operationsbas för luftstridskrafter. VFl. 1931, s. 181.
(2) -BEFORDRAN. befordran av försändelser med luftfartyg. Ymer 1920, s. 6.
(1 e) -BEHÅLLARE, r. l. m. tekn. särsk. för komprimerad luft. UB 7: 529 (1875; för dykardräkt). TLev. 1908, nr 15 A, s. 4 (på torped).
(1) -BESTÄNDIG. (i fackspr.) som icke angripes l. förstöres av (atmosfärisk) luft. Luftbeständiga cristaller. VetAH 1797, s. 160. Luftbeständiga väggmålningar. AHB 131: 84 (1887). 2NF 38: 819 (1926).
(2) -BEVAKNING. mil. för upptäckande o. inrapporterande av fientliga flygningar; äv. konkret, om organisation för detta ändamål. SD(A) 1916, nr 351 A, s. 10. Luftbevakning från marken. SvD(A) 1934, nr 32, s. 3. Då luftbevakningen inrapporterar annalkande fiender. Carleson Krigsflyg 34 (1940). Ssgr (mil.): luftbevaknings-central, -formation, -station, -trupp m. fl. —
(2) -BILD. [jfr d. luftbillede, t. luftbild]
1) bild som man ser i luften; hägring; vanl. (i vitter stil) bildl. EP 1794, nr 48, s. 3. Vi lemna åt läsarn att afgöra .. om idén af en föryngrad Svensk Litteratur blott är en skimrande luftbild. Phosph. 1810, s. 42. Östergren (1932).
2) fotografisk bild tagen från luftfartyg. VFl. 1920, s. 3. Konsten att taga luftbilder. Ymer 1923, s. 500.
(1 b) -BLAD. bot. på vissa vattenväxter: blad som växten har ovanför l. simmande på vattenytan; motsatt: vattenblad. NF 14: 428 (1890).
(2) -BLOSS. (†) om eldfenomen i luften. De så kallade fallande-stjernor, .. som intet annat äro, än luft-blåss. VetAH 1756, s. 82. Heinrich (1828).
(2) -BLÅ. (i vitter stil) blå som luften (himlavalvet); som har en blå himmel över sig. Ling As. 630 (1833). (Det bärgiga landet) såg ut som en sköld uppå luftblå rymden af hafvet. Lagerlöf HomOd. 61 (1908).
(1) -BLÅSA, r. l. f.
1) av luft (l. gasformiga ämnen) bestående blåsa (särsk. i en vätska l. fast kropp). Wallerius Tank. 47 (1776). Från den under vaddragningen oroade och så småningom instängda laxen ses stora luftblåsor stiga upp. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 36.
2) (tillf.) om såpbubbla. De luftblåsor, som barn pläga roa sig med at genom rör åstadkomma af såpvattn. VetAH 1808, s. 217.
3) (numera knappast br.) anat. lungblåsa. Rosenstein Comp. 284 (1738). Lungorna med deras 600,000 luftblåsor. Rein Psyk. 1: 473 (1876).
4) (numera knappast br.) zool. simblåsa. VetAH 1770, s. 15. Östergren (1932).
(1) -BLÄDDRA, r. l. f. (numera knappast br.) = -BLÅSA 1; äv. bildl. Möller (1790). (Hjärtan) uppfyllda af luftbläddror, hvilka beständigt brista och qvarlemna en dödande tomhet. Topelius Vint. II. 2: 217 (1882).
(2) -BOMB. mil. flygbomb. Hallström Händ. 306 (1927).
(2) -BOMBARDEMANG. SvD(A) 1918, nr 71, s. 3.
(1 e) -BORR. tekn. pneumatisk borr. JernkA 1902, s. 218.
(1 e) -BORRMASKIN~002. tekn. jfr -BORR. TT 1874, s. 119.
(1 e) -BROMS. tekn. pneumatisk broms (tryckluftbroms l. vakuumbroms). TT 1891, s. 184.
(1) -BUBBLA, r. l. f. liten luftblåsa (se d. o. 1). FKM 1: 131 (1806).
(1 e) -BUFFERT. tekn. pneumatisk buffert. KatalIndUtstSthm 1897, s. 268.
(2) -BÄGARE. fyrvärk. ett slags fyrvärkeri(pjäs), girandol (se d. o. 1); äv. bildl. Rinman JärnH 875 (1782). Det lätta, sorglösa skämt, som hos en Voltaire .. uppkastar sina luftbägare liksom på lek. 2SAH 45: 56 (1869). Klint (1906).
(1 e) -BÖSSA. gevär med komprimerad luft (l. kolsyra) ss. drivmedel. De Rogier Euler 1: 49 (1786).
(1) -CELL. särsk. anat. lungblåsa. Retzius BrFlorman 85 (1830).
(3 a α) -CHECK. (skämts.) utan täckning; jfr -JÄRN. SvD(A) 1928, nr 343, s. 19.
(1) -CIRKULATION. meteor. Rubenson Meteor. 82 (1880).
(1 e) -CYLINDER. tekn. för komprimerad luft. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 18.
(2) -DANS. (i vitter stil) JGOxenstierna 4: 32 (1815). Myggornas och dagsländornas luftdansar. UVTF 35: 4 (1886).
(1) -DEPLACEMANG l. -DEPLACEMENT. (i fackspr.) jfr DEPLACEMANG 1 slutet. Moll Fys. 1: 45 (1897).
(2) -DRABBNING. mil. mellan luftstridskrafter; jfr -STRID. Jungstedt Flygv. 116 (1925).
(1) -DRAG. förhållande(t) att en luftmassa rör sig ngnstädes i en viss riktning; luftström; vinddrag; fläkt; drag (gm springor l. öppningar l. i en eldstad o. d.). VetAH 1772, s. 114. Luftdraget i kakelugnar. JernkA 1829, Bih. s. 152. Säkert for .. (papperet) / vid ett luftdrag ned från bordet. Hagberg Echegaray 107 (1902).
(1 e) -DRIVEN, p. adj. tekn. om maskin(del) o. d.: driven av (komprimerad) luft. TT 1900, Allm. s. 273.
(2) -DROSKA. (föga br.) om trafikflygplan. Korrespondens 1935, s. 234.
(1 e) -DYNA.
1) (vanl. av kautschuk förfärdigad) behållare (ofta ring) som kan blåsas upp med luft (o. användas ss. sitt- l. liggdyna). BoupptVäxjö 1877.
2) tekn. om luft instängd i en behållare (cylinder) i o. för en maskindels (kolvs) fjädrande gång. TT 1885, s. 156.
(2) -ELD. (†)
1) om blixt, meteor, eldkula, norrsken, lyktgubbe m. m. Isogæus Segersk. 1006 (c. 1700). Lufteldar eller brinnande meteorer äro de så kallade Lyktgubbar, Stjernfall, Åska, Telmseldar, Eldkulor och Norrsken. Regnér Begr. 315 (1803). Dalin (1853).
2) om fyrvärkeri. Luft-eldar, bloss och klot-cylindrar och raqveter! Bellman (BellmS) 5: 144 (1783). Lenngren (SVS) 2: 359 (1796).
(2) -ELEKTRICITET. atmosfärisk elektricitet, luftens elektriska tillstånd. Wikforss 2: 89 (1804).
(2) -ELEKTRISK. Luftelektriska observationer. ArkMat. VII. 8: 1 (1911).
(2) -ESKADER. mil. flygeskader. PT 1912, nr 37 A, s. 2.
(2) -EXPRESS, r. (mera tillf.) om flygmaskin som trafikerar ngn viss flyglinje. Luftexpressen till Köpenhamn nödlandar. SvD(A) 1929, nr 327, s. 5 (rubrik).
(2) -FARKOST~20 l. ~02. luftfartyg. VerdS 169: 9 (1910).
(2) -FART. [av t. luftfahrt]
1) (†) färd i luften (i sht med luftfartyg). BeskrAërostMachin. 11 (1784). Då .. (flädermössen) återvända från sin luftfart. Nilsson Fauna 1: 15 (1847).
2) lufttrafik, flygtrafik. Provisorisk överenskommelse med Storbritannien angående luftfart mellan Sverige och Storbritannien. SFS 1921, s. 257 (rubrik). NFMånKr. 1938, s. 797. Ssgr (till -FART 2): luftfarts-, äv. luftfart-bolag. -byrå. avdelning för luftfartsärenden inom kungl. väg- o. vattenbyggnadsstyrelsen. SFS 1936, s. 668. -förbindelse. Regelbunden luftfartsförbindelse. SFS 1921, s. 267. -försäkring. Den internationella unionen för luftfartsförsäkring. SvD(A) 1935, nr 223, s. 3. -inspektör. person som innehar en 1936 i kungl. väg- o. vattenbyggnadsstyrelsen inrättad befattning för kontroll m. m. av den civila lufttrafiken. SFS 1936, s. 669. -led, r. l. f. luftfartslinje. SvD(A) 1931, nr 185, s. 4. -linje. jfr LINJE 9. Luftfartslinjen Stockholm-Malmö. DN(A) 1934, nr 245, s. 1. -myndighet. handläggande ärenden rörande (civil) luftfart; jfr luftfarts-byrå. SFS 1922, s. 1391. SvD(A) 1934, nr 83, s. 10. -ärende. 2NF 37: 307 (1925).
(2) -FARTYG~20 l. ~02. sammanfattande benämning på luftballonger, luftskepp o. flygplan; jfr -FARKOST. Pasch ÅrsbVetA 1844, s. 6. FlygMotBibl. 4: 155 (1935). Ssgr: luftfartygs-försäkring. -register. upprättat över ett lands luftfartyg. SFS 1922, s. 1392.
(1, 2) -FETMA, r. l. f. (†) jfr FETMA, sbst. 4. Wallerius Åkerbr. 257 (1761). (Kalkjorden) har .. den förmån, att draga starkt luftfetman till sig. Wåhlin LbLandth. 3 (1804).
(1 (e)) -FILTER l. -FILTRUM. för mekanisk rening av luft. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1890, s. 22.
(1 e) -FJÄDERHAMMARE~00200. tekn. pneumatisk (fjäder)hammare (med komprimerad luft ss. fjädrande medium). En .. filhuggningsmaskin, jämte tillhörande luftfjäderhammare för filämnenas utsmidning. TT 1898, M. s. 88.
(1 e) -FJÄDRING. tekn. fjädring medelst komprimerad luft. TT 1871, s. 116. Luftfjädring är anordnad (i hammaren) för att mildra stötarne både för kolfven B och ventilen E. Därs. 1900, M. s. 125.
(2) -FLOTTA, r. l. f. [jfr t. luftflotte] mil. större operativ enhet av för krigiska ändamål avsedda luftfartyg (med tillhörande befäl, manskap o. utrustning); sammanfattning(en) av ett lands luftfartyg osv. för dylika ändamål. Stater, som nu betraktas som svaga, kunna bli mäktiga genom besittningen af en stark ”luftflotta”. LD 1907, nr 269, s. 3. Tre (tyska) luftflottor skulle .. (enligt engelsk beräkning) vara beredda operera mot England. SvD(B) 1941, nr 53, s. 9.
(1) -FLÄKT. (tillf.) svag rörelse av luften, vindfläkt. Palmblad Aisch. 8 (1811, 1841). Ahlström Eldsl. 93 (1879).
(2) -FORDON~20 l. ~02. (mindre br.) luftfartyg. GHT 1896, nr 296 A, s. 2. Cederschiöld Artist. 91 (1915).
(1 f β) -FORM. (†) gasform. Hjelm ÅmVetA 1786, s. 48. Alm. 1859, s. 40.
(2) -FOTOGRAFERING. flygfotografering. Ymer 1920, s. 16.
(2) -FOTOGRAFI. flygfotografi; äv. abstraktare: luftfotografering. Ymer 1923, s. 500 (abstraktare).
(1) -FRI. som icke innehåller luft l. luftblåsor o. d. Vassenius Alm. 1737, s. 17. Glaciärisen består af växlande lager eller band af blåsrik och luftfri is. 2NF 37: 894 (1925).
(1) -FRIHET—0~2 l. ~20. TT 1887, s. 20.
(1) -FUKTIGHET~002 l. ~200. luftens fuktighetshalt. NF 7: 182 (1883).
-FULL. (luft- 16731846. lufte- 17381749)
1) (mindre br.) till 1. Lind (1738; under lüfftig). Frey 1846, s. 128.
2) (†) till 9: doftande. Lucidor (SVS) 342 (1673; om bladen hos en ros).
(1) -FYLLD, p. adj. fylld med luft. Luftfyllda oxblåsor. Berlin Lsb. 357 (1852). Stenfelt 303 (1920).
(2) -FYR. för vägledning av luftfarten nattetid, aerofyr. FlygHb. 25 (1921).
(2) -FÄ. (†) om fåglar; jfr FLYG-FÄ 2. Diur löpa medh hwar ann', Fisk leker, Lufft-fät paras / Alt makar sigh ihoop. Lucidor (SVS) 80 (1668). Warnmark Epigr. F 4 b (1688).
(2) -FÄRD. färd i luften (i sht med luftfartyg).
a) i eg. anv. Tyglarne lägger .. (Boreas) förr ej ner i sin mäktiga luftfärd, / Än han nått Cikonernas bygd och tornade murar. Adlerbeth Ov. 158 (1818). Luftfärd inom svenskt område. SFS 1922, s. 903.
b) oeg. l. bildl.; särsk.
α) vid simhopp l. skidhopp o. d. SvD(A) 1916, nr 50, s. 6. IdrIMar. 1935, s. 107.
β) i fråga om slungande l. kastande av ngt (l. ngn) genom luften. Vid randen av en avgrund arkebuserades .. (fångarna), och kropparna fingo göra en luftfärd på flera hundra meter. NoK 109: 156 (1931). Ssg (till -FÄRD a): luftfärds-försäkring. HandInd. 211 (1926).
(1) -FÖRANDE, p. adj. (i fackspr., i sht anat.) som innehåller luft. Lundberg HusdjSj. 286 (1868). Att skelettbenen hos fåglarna äro luftförande. 2NF 4: 1058 (1905).
(2) -FÖRBINDELSE. om flygförbindelse mellan olika platser. Ymer 1920, s. 6.
(1) -FÖRBÄTTRING. Ozon användes i någon utsträckning till luftförbättring. Starck Kemi 14 (1931).
(1) -FÖRORENING~0020. Lundberg HusdjSj. 63 (1868).
(1) -FÖRSKÄMNING. Den medelst respirationen föranledda luftförskämningen i våra boningar. Hygiea 1853, s. 535.
(2) -FÖRSVAR. försvar av en plats l. ett land mot angrepp från luften; innefattande bl. a. luftbevakning, fiendens missledande gm maskeringsåtgärder o. d. samt fientliga luftstridskraftens avvisande l. nedkämpande; ofta konkretare, om organisation (med därtill hörande utrustning) som handhaver luftförsvaret; jfr LUFTVÄRN. Ett effektivt luftförsvar. VFl. 1917, s. 4. NFMånKr. 1938, s. 114. Ssgr: luftförsvars-artilleri, -förening, -område, -övning m. fl. —
(1) -FÖRSÄMRING. TT 1884, s. 35.
(1) -FÖRTUNNAD, p. adj. (i fackspr.) vari luften är förtunnad. Edlund ÅrsbVetA 1851, s. 160. En vanlig luftförtunnad koltrådsglödlampa. Stenfelt 149 (1920).
(1) -FÖRTUNNING. (i fackspr.) förtunnande av luften ngnstädes; förhållandet att luften ngnstädes förtunnas l. är förtunnad. Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 18. Uppvärmningen framkallar .. luftförtunning med lägre lufttryck över landet. VFl. 1922, s. 93.
(1) -FÖRTÄTNING. (i fackspr.) motsatt: luftförtunning. UB 2: 173 (1873).
(1 e) -FÖRVÄRMARE~0200, r. l. m. tekn. apparat l. anordning för förvärmning av förbränningsluft (t. ex. i en ånganläggning). Nerén HbAut. 1: Bil. (1911).
(1) -GAP. tekn. av luft fyllt mellanrum mellan två delar i en magnetkrets l. i en elektrisk strömkrets; jfr -SPALT. TT 1894, Allm. s. 4 (i dynamomaskin). Då elektriska motorer i allmänhet .. ha ett mycket litet s. k. luftgap mellan rotor och stator, bör (osv.). HantvB I. 2: 161 (1934).
(1 e) -GAS. tekn. gasolingas. Liedbeck KemTekn. 889 (1868).
(1, 3 a) -GESTALT. (i vitter stil) av luft bestående gestalt, luftartad gestalt, skuggestalt; äv. bildl. Elgström (o. Ingelgren) 3 (c. 1809). I grafven sitter visst hans (dvs. drömmens) lätta / luftgestalt. Tegnér (WB) 6: 20 (1827). 2SAH 50: 293 (1874).
(1 e) -GEVÄR. luftbössa. De Rogier Euler 1: 51 (1786). Alm Eldhandv. 1: 372 (1933).
(1) -GLAS. (†) om barometer (o. termometer). Elfvius Alm. 1714, s. 37. Backman LufftGlas. (1716; i titel). Vassenius Alm. 1730, s. 29. jfr RegistrCivilExp. 9/1 1736 (med oviss bet.).
(1) -GLUGG. (i fackspr., mindre br.) för luftväxling; jfr -HÅL 1. HdlCollMed. 16/7 1748. Lucka till luftglugg i sockel utföres av gjutjärn och hänges i gjuten ram med galler. Bildmark Entrepr. 167 (1921).
(2) -GROP. flygv. område i atmosfären med förtunnad luft. Thulin o. Malmer Flygm. 57 (1916). FlygMotBibl. 4: 42 (1935).
(1) -GÅNG; pl. -ar. anat., zool. o. bot. för ledande av luft i en organism; jfr GÅNG III 1 e. Rosenstein Comp. 280 (1738; i pl., om luftrörets förgreningar). Sammanbindningskanalen mellan simblåsan och tarmkanalens främre afdelning kallas luftgången. Stuxberg Fisk. 39 (1894). De hos Cyperaceerna vanliga luftgångarna. BotN 1898, s. 132. Snuva med åtföljande svullnad och trängsel i luftgångarna. Westergren LungSj. 74 (1932).
(1) -GÄST. (numera mindre br.) person som tillfälligtvis vistas (på pensionat l. hotell o. d.) ngnstädes för den höga, rena luftens skull. IllSv. 2: 55 (1886). Bland luftgäster i Jämtland. VSpångberg i Nornan 1900, s. 64 (rubrik). TurÅ 1934, s. 185.
(1) -GÖT l. -GÖTE, n. (i fackspr.) på gjutform: öppning l. kanal för luftens avlägsnande vid formens fyllning. Almroth Karmarsch 83 (1838). SvSlöjdFT 1907, s. 119.
(1) -HALT, r. jfr HALT, sbst.1 1. Vatten, som genom destillering mistat sin lufthalt, smakar äckligt. Hallin Hels. 1: 47 (1885).
(1) -HALTIG. Almroth Kem. 191 (1834). Lungornas starkt lufthaltiga väfnad. 2NF 24: 172 (1916). Avledn.: lufthaltighet, r. l. f. NF 2: 613 (1877).
(1 e) -HAMMARE. tekn. hammare driven med komprimerad luft, presslufthammare. JernkA 1868, s. 63. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 500.
(2) -HAMN. flyghamn. SvD(A) 1930, nr 281, s. 8.
(1 e) -HASPEL. bärgv. med komprimerad luft ss. drivmedel; jfr HASPEL, sbst.1 3. JernkA 1875, s. 247. 2NF 30: 91 (1919).
(1, 2) -HAV(ET). om atmosfären. ConvLex. 2: 16 (1822). Ling As. 100 (1833). Av vindfördelningen framgår, att hög- och lågtrycken med viss rätt kunna betraktas som virvlar i lufthavet. FlygMotBibl. 4: 132 (1935).
-HÅL. (luft- 1644 osv. lufte- 1685)
1) till 1: hål varigenom luft kan inkomma l. utströmma; hål för lufttillförsel l. ventilation. Stiernhielm Arch. D 2 a (1644). Om vintertiden .. måste altjemt några vaker och luffthål huggas och ypna hållas (på fiskdammarna). Broocman Hush. 1: 64 (1736). För luftväxlingen (i fångvagnen) funnos .. i väggen öfver dörren till korridoren lufthål. SJ 3: 191 (1906). särsk.
a) mus. på flöjt o. d.: ljudhål, griphål. Hagberg Shaksp. 1: 367 (1847). Instrumenter med ett på rörets sida (vid ena ändan) utskuret lufthål. Wegelius Musikl. 2: 175 (1889).
b) (†) på organism: hål genom vilket andning försiggår; klyvöppning; stigma, trakémynning. VetAH 1748, s. 221. Wikström ÅrsbVetA 1839—42, s. 412. särsk. om röstspringa; stundom äv. om näsborr. Spegel GW 249 (1685; om näsborr). Den lilla aflånga öpningen til luftröret kallas Glottis eller lufthål. Rosenstein Comp. 281 (1738). Dalin (1853).
c) i hjälm o. d.: andhål. I bälgvisirets veck lågo synspringorna och lufthålen. Alm BlVap. 207 (1932).
2) flygv. till 2: luftgrop. SvD 4/12 1932, Söndagsbil. s. 7.
(1 b) -HÄRDAD, p. adj. (i fackspr.) om stål, cement m. m.; jfr -HÄRDNING. JernkA 1901, s. 265.
(1 b) -HÄRDNING. (i fackspr.) härdning av stål, cement m. m. i luften. JernkA 1881, s. 100.
(1) -HÖLJE. Jordens lufthölje. Lundell (1893). Då intet lufthölje dämpar utstrålningen från månens yta. Hedin Pol 2: 584 (1911).
(1 (e)) -INBLÅSNING~020. i sht med. Hygiea 1851, s. 705. Luftinblåsning i mellanörat företages stundom i undersökningssyfte. LbKir. 2: 116 (1922).
(1) -INFEKTION. med. gm smittopartiklar i luften. Man skiljer som bekant mellan luftinfektion och kontaktinfektion. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1890, s. 17.
(1 (e)) -INLOPP~02, äv. ~20. tekn. jfr INLOPP 3 d. TT 1872, s. 291. Nerén (1930).
(1 (e)) -INSLÄPPNING~020. (i fackspr.) En förlängning af kondenseringsperioden blir således en följd af luftinsläppningen (i stigkammaren av en dubbelvärkande pulsometer). TT 1890, s. 68. Ssg (i fackspr.): luftinsläppnings-ventil. SJ 3: 38 (1906).
(1 (e)) -INTAG~02, äv. ~20. (i fackspr.) jfr INTAG 1. Almquist Häls. 312 (1895). En bunsenbrännare av den typ, som har vertikalt luftintag genom foten. Starck Kemi 287 (1931).
(1 (e)) -ISOLERAD, p. adj. tekn. isolerad gm luft. TT 1899, M. s. 45. Luftisolerade (elektriska) ledningar. Elfving Starkstr. 155 (1909).
(1 (e)) -ISOLERING. (i fackspr.) isolering gm luft; jfr -ISOLERAD. TT 1890, s. 191. Tegelmur med luftisolering. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 57.
(3 a α) -JÄRN. (skämts.) eg. i fråga om vissa affärstransaktioner med falska lagerbevis på tackjärn i Sthm 1927; stundom allmännare, ss. skämts. beteckning för bedrägliga affärstransaktioner med fiktiva värden. DN(A) 1927, nr 42, s. 1. SvD(A) 1929, nr 99, s. 10.
(1 e) -JÄST, r. l. m. (i fackspr.) erhållen gm inblåsning av luft i en jäsande vätska. Patent nr 9440 (1898).
(2) -KABEL. (i fackspr.) upplagd ovan jord; jfr KABEL 2. Nyström Telef. 153 (1885).
(1 (e)) -KAMMARE.
1) (i fackspr.) med luft fyllt utrymme (i maskiner, anläggningar o. d.); äv.: (till ett ventilationssystem hörande) rum l. utrymme där frisk luft uppsamlas för att föras vidare. JernkA 1876, s. 67 (i regenerator). Ahlström Eldsl. 233 (1879; i brandspruta). Friska luften .. insuges i en gemensam luftkammare i bottenvåningen (i sjukhuset). Palmberg Hels. 889 (1889). 2UB 2: 205 (1901; i labialpipa i orgel). Därs. 10: 98 (1906; i mikrofon).
2) zool. om luftfyllda rum (håligheter) i vissa organismer. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 546 (hos vissa rörmaneter). 2NF 19: 619 (1913; i pärlbåtsnäcka). Därs. 33: 1171 (1922; i hönsägg).
(2) -KAMP. mil. luftstrid. SvTidskr. 1931, s. 181.
(1 (e)) -KANAL.
1) (i fackspr.) rör o. d. för tillförsel l. bortledande av luft; jfr -KAMMARE 1. VetAH 1770, s. 3 (i en apparat för luftväxling). Från denna kammare (i pyramiden) gå tvänne smala luftkanaler snedt uppåt ut i det fria. Waldenström Österl. 590 (1896). Hennerberg (o. Norlind) 1: 16 (1912; i orgel).
2) bot. om andningsrör (intercellulargång) hos växter. Areschoug LbBot. 37, 38 (1863).
(1 e) -KISTA. i orgel; jfr -LÅDA 2. Hennerberg (o. Norlind) 1: 24 (1912). 2NF 20: 865 (1914).
(1 e) -KLOCKA. tekn. med komprimerad l. förtunnad luft fylld behållare på en kolvpumps sug- o. trycksida l. på rörledningen till en kolvpump, luftkompressor o. d. SvT 1852, nr 34, s. 4.
(1 b) -KNÖL. bot. hos epifytiska orkidéer: på stammen förekommande knölformig förtjockning som tjänar som vatten- o. näringsbehållare. SvUppslB (1933).
(1) -KOLONN. (†) luftpelare. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 7. Vibrerande luftkolonner. NF 6: 1489 (1883).
(1) -KOLUMN. (†) luftpelare. Wahlström Alm(Vesterås) 1742, s. 28. AJourn. 1815, nr 124, s. 2.
(1 (b)) -KOMPASS. sjöt. fartygskompass vars kompassros icke flyter i sprit l. annan vätska. NF 8: 1132 (1884). SFS 1919, s. 1875.
(1 e) -KOMPRESSOR, r. l. m. tekn. jfr KOMPRESSOR b. JernkA 1874, s. 238.
(1) -KONDITIONERING. (i fackspr.) med en fläktanordning värkställd spolning av ett rum med luft som kan bibringas olika värme- o. fuktighetsgrad. GHT 1937, nr 190, s. 1.
(1) -KRETS. (luft- 1682 osv. lufte- 1685) atmosfär, lufthölje. Hwar och en Planet hafwer sin swäfwande Lufftkretz, såsom Jorden om sigh. RelCur. 22 (1682). Ymer 1921, s. 312. särsk. bildl., med anslutning till LUFT, sbst.2 3 e. 1SAH 3: 32 (1789, 1802). (S. H. Grundtvig) uppväxte i en luftkrets af psalm, nordisk sång ock nordisk saga. Landsm. VII. 1: 15 (1888).
(2) -KREVAD. mil. sprängladdad projektils kreverande i luften. Billmanson Vap. 228 (1882).
(2) -KRIG. krig i luften (med luftstridskrafter). 2NF 33: 203 (1921). Inför vårens luftkrig. SvD(B) 1941, nr 50, s, 6. Ssgr: luftkrigs-konst, -vetenskap m. fl. —
(2) -KRIGFÖRING~020. jfr -KRIG. KrigVAH 1921, s. 132.
(1) -KUB. (i fackspr.) luftvolym per person l. djur i ett rum resp. i ett stall o. d. Hallin Hels. 1: 80 (1885). Wirgin Häls. 1: 212 (1931).
(1 e) -KUDDE. = -DYNA 1. Åstrand (1855). NoK 114: 108 (1932).
(1) -KUR; pl. -er. om vistelse på en plats med lämplig luft (bärgsluft, havsluft) ss. ett medel att förbättra hälsotillståndet; klimatkur. SundhetscollBer. 1851, s. 86.
(1) -KURANSTALT~002. jfr -KUR.
(1) -KURORT~20 l. ~02. jfr -KUR. WoJ (1891).
(3 a α) -KVITTO. (skämts.) jfr -AFFÄR, -JÄRN. GHT 1933, nr 270, s. 12.
(1, 2) -KVÄVE. i luften befintligt kväve, luftens kväve. SmåskrLandth. 5: 61 (1892).
(1 (e)) -KYLARE, r. l. m. tekn. apparat för luftkylning. TT 1871, s. 111. 2NF 17: 98 (1912).
(1 (e)) -KYLD, p. adj. tekn. som är avkyld l. avkyles gm luft(kylare). Elfving Starkstr. 125 (1909). Luftkylda bensinmotorer. SvD(A) 1934, nr 287, s. 19.
(1 (e)) -KYLNING. tekn. avkylning gm luft. TT 1896, Allm. s. 263.
(1 (e)) -KÄRL.
1) tekn. behållare l. utrymme med komprimerad luft (i brandspruta, torped m. m.); jfr -KAMMARE 1. Ahlström Eldsl. 233 (1879). VFl. 1911, s. 134.
2) (†) om luftrum l. luftkanal hos växter l. vissa djur, traké. LittT 1797, s. 170. Dahlbom Insekt. Inl. XX (1837).
(1 (b)) -LACK. (i fackspr.) lackfärg l. lackfernissa avsedd att torka i luft. AHB 131: 93 (1887).
(1, 2) -LAGER, n. skikt l. lag l. varv av luft l. i luften (atmosfären). Berzelius Kemi 1: 195 (1808). (Det) hade framgått, att de högre luftlagrens renhetsgrad vore underkastad växlingar år från år. Ymer 1918, s. 284.
(1) -LAKUN. bot. med luft fylld hålighet mellan celler i växtvävnaden. Wikström ÅrsbVetA 1831, s. 252.
(2) -LANDNINGS-TRUPP. [jfr t. luftlandetruppe] mil. lufttransporterad trupp som (i motsats till fallskärmsjägare) stiger ut ur luftfartyget, sedan detta landat. Carleson Krigsflyg 37 (1940).
(2) -LANDSÄTTA, -ning. mil. landsätta (trupp) från luftfartyg. En möjlighet är att luftlandsättningen först riktas mot Irland. DN(B) 1940, nr 149, s. 12. Luftlandsatta trupper. SvD(B) 1941, nr 53, s. 9.
(2) -LED, r. l. f. luftfartsled, flyglinje. SvD(A) 1931, nr 185, s. 4.
(2) -LEDES, adv. i fråga om trafik: genom luften, med l. från luftfartyg. Newyork-Washington utgör en distans av 350 km., vilken luftledes tillryggalägges på 2 1/2—3 timmar. Ymer 1920, s. 5. Landsättning (av trupper) luftledes. DN(B) 1940, nr 149, s. 12.
(2) -LEDNING. (i fackspr.) elektrisk ledning framdragen ovan jord (på isolatorer å stolpar l. väggfasta stöd); äv. om utomhusantenn för radio. Nyström Telegr. 95 (1869). SvD(A) 1933, nr 240, s. 26. Ssgr: luftlednings-montage, -montör, -nät, -stöd m. fl. —
(3 a α) -LEVERANS. (skämts.) jfr -AFFÄR, -JÄRN. Luftleveranser av grus. STSD(A) 1937, nr 182, s. 1.
(2) -LINJE. särsk. flyglinje. FFS 1928, s. 403.
(1) -LINS. fys. luftfyllt rum begränsat av två sfäriska ytor; bildat t. ex. av mellanrummet mellan två från varandra skilda glaslinser. 2NF (1912).
(1 e) -LÅDA, r. l. f.
1) vattentät, tom behållare (låda) varmed livbåt o. d. är försedd för att kunna flyta bättre. Frick o. Trolle 221 (1872).
2) i orgel: behållare vari spelluften inpressas från bälgarna genom luftkanalerna. Lagergren Orgelsk. 1: 3 (1894).
(1 b) -LÖK. bot.
1) luftknöl av lökform. 2NF 16: 1298 (1912).
2) varietet av vinterlöken med matnyttiga knopplökar i blomställningen, piplök. 2NF 32: 733 (1921).
(1 e) -MADRASS. jfr -DYNA 1. Björkman (1889).
(1) -MASKA, r. l. f. (i fackspr.) vid virkning: maska uppdragen genom den ögla l. maska man förut har på kroken o. som icke krokas i virkningen. SthmModeJ 1848, s. 60. —
-MASKIN.
1) till 1 e.
a) (förr) i uttr. eld- och luftmaskin, om atmosfärisk ångmaskin av Thomas Newcomens system. Eld- och Luft-Machinen har i det lyckelige England haft sin första Uprinnelse. Triewald Eldmachin 1 (1734). Dædalus 1933, s. 105.
b) (numera knappast br.) tekn. varmluftmaskin. NF (1886). 2NF (1912).
2) (†) till 1 f β, 2: luftballong, luftskepp. GT 1788, nr 122, s. 3. Stiernstolpe ESkr. 129 (c. 1820).
(1) -MASSA. VetAH 1777, s. 118. Möter en varm luftström en stillastående kall luftmassa, så (osv.). NoK 60: 50 (1926).
(1) -MOTSTÅND~20 l. ~02. kraft varmed luften värkar mot en kropp som rör sig i densamma. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 12. Polhems beräkningar angående luftmotstånd. Dædalus 1932, s. 75.
(1 b) -MURBRUK~20 l. ~02. (numera mindre br.) vanligt murbruk; motsatt: vattenmurbruk. Rothstein Byggn. 171 (1856). 3NF 4: 785 (1925).
(1) -MÄNGD. Rinman JärnH 805 (1782). Om .. stora jämförelsevis torra luftmängder komma i beröring med avdunstningsytan, tilltager avdunstningen i hög grad. Carell o. Edelstam 67 (1916).
(2) -NÄT. radio. antenn bestående av ett system av ledningstrådar uppspända i luften. Hägg Flottan 70 (1904).
(2) -OFFENSIV. mil. med luftstridskrafter. Den tyska luftoffensiven. SDS 1940, nr 339, s. 4.
(1) -OMBYTE~020. förändring l. ombyte av luft; luftväxling. Berzelius Kemi 1: 164 (1808). Genom det hastiga luftombytet (i vissa torkugnar) torkar virket synnerligen väl och fort. Ekman SkogstHb. 178 (1908). särsk. om ombyte av luft gm resa till annan plats. Behöva luftombyte. Lundegård Tit. 295 (1892).
(3 a α) -ORDER. (skämts.) jfr -AFFÄR, -JÄRN. SvD(A) 1934, nr 257, s. 7.
(1) -PARTIKEL. fys. Triewald Eldmachin 21 (1734). När ytan (av jorden) blir varm, meddelar sig hennes värme genom beröring och ledning till de närmaste luftpartiklarne. Timberg Meteor. 32 (1908).
(1) -PELARE. fys. luftmassa av pelarform; jfr -KOLONN, -KOLUMN. VetAH 1740, s. 451. Lufttrycket kan uppfattas som vikten av den luftpelare, som befinner sig ovanför observationsorten och har en genomskärning lika med ytenheten. FlygMotBibl. 4: 106 (1935).
(1, 2; jfr 4) -PERSPEKTIV. konst. (avbildning av) perspektiv som uppstår gm luftens invärkan på det seddas konturer o. färger; (blå) förtoning (hos avlägsna partier i ett landskap); förr äv.: lära(n) om luftperspektiv (i angivna bem.). Björkegren 38 (1784). Scheutz Ritk. 206 (1832). Luftperspektivet söker .. (Canaletto) korrekt återge. Lindblom Rokokon 92 (1929). särsk. bildl. En större mästare i det poetiska luft-perspektivet (än Tegnér) har väl aldrig funnits. Geijer I. 2: 319 (1846).
(1) -PIPA, r. l. f. (†) (gren av) luftrör. Lufftpiporna til Andarumet. IErici Colerus 2: 51 (c. 1645). Acrel Sår 126 (1745).
(1 e) -PISTOL. jfr -BÖSSA. LD 1904, nr 241, s. 2.
(2) -PORTO. erlagt för luftpostförsändelse utöver vanlig postavgift. DN(A) 1934, nr 86, s. 28.
(2) -POST. post. postförsändelser som befordras luftledes; äv. om (den avdelning av postväsendet som ombesörjer) luftpostbefordran. 2NF 22: 43 (1915). I Amerika öppnades officiell luftpost den 15 maj 1918 mellan Newyork och Washington. Ymer 1920, s. 4. Ssgr: luftpost-befordran, -frimärke, -försändelse, -kupé, -linje, -paket, -trafik m. fl. —
(1 (e)) -PUMP. apparat med vilken luft (l. annan gas) pumpas i l. ur ett slutet kärl o. d. Block MotalaStr. Dedik. 6 (1708). NoK 114: 8 (1932). jfr KAPSEL-, VATTEN-LUFTPUMP m. fl. —
(1 e) -PÄNSEL. (i fackspr.) apparat med vilken ett flytande färgämne i små droppar utsprutas över en yta gm lufttryck. 2NF (1912).
(1 (e)) -RENANDE, p. adj. jfr -RENING. Luftrenande medel. SvT 1852, nr 22, s. 3.
(1 (e)) -RENARE, r. l. m. apparat för rening av luften; luftfilter (på automobil o. d.). TT 1896, Allm. s. 258 (på dykarapparat). HantvB I. 1: 186 (1934; på färgspruta).
(1 (e)) -RENING. renande av luft; renande i l. gm luft (varmluft). Dalin (1853). Luftreningen i stallar och ladugårdar. TT 1900, Allm. s. 21. KemT 1905, s. 118. Ssgr: luftrenings-aggregat. luftreningsapparat. LuftskyddsföredrRadio 39 (1940). -apparat. för luftrening (t. ex. på u-båt l. i luftskyddsrum). 2NF 30: 995 (1920).
(2) -RESA, r. l. f. (luft- 1761 osv. lufte- 1685) = -FÄRD; äv. bildl. Spegel GW 215 (1685; bildl.). Ett föredrag .. om en luftresa från Java till Amsterdam. SvD(A) 1933, nr 45, s. 12.
(1) -RIK. (mindre br.) som innehåller mycket luft. Böttiger Drottnh. 66 (1889). Hvit, luftrik is. Hedin GmAs. 1: 139 (1898).
(1, 2) -RIKE. (luft- 17591765. lufte- 1674) (numera föga br.) om atmosfären. Columbus BiblW A 4 b (1674). Sund Tank. 3 (1765).
(1 e) -RING. ihålig ring (av kautschuk) avsedd att vid användningen vara uppblåst med luft; särsk. använd på velociped, automobil o. d. TT 1887, s. 37.
(1 e) -RINGAD, p. adj. om velociped m. m.: försedd med luftring(ar). VL 1895, nr 34, s. 2.
(1 b, 2) -ROT. bot. rot som utgår från en ovanjordisk växtdel (ofta högt över marken); förekommande bl. a. hos tropiska orkidéer o. aracéer; i sht i pl. Oldendorp 1: 190 (1786).
-RUM, n. [jfr d. luftrum, t. luftraum]
1) till 1 (e): av luft fyllt tomrum, t. ex. i en vägg. TT 1887, s. 144. Luftrum i skiljeväggar är i allmänhet .. olämpligt för ljudisolering. Wirgin Häls. 1: 130 (1931). särsk. bot. hos växter; jfr -LAKUN. Wikström ÅrsbVetA 1843—44, s. 56. (Sumpväxternas) frön och frukter äro försedda med luftrum .., som gynna deras spridning med vatten. Fennia XLIV. 2: 8 (1923).
2) till 1 e: behållare l. utrymme (t. ex. i torped) med komprimerad luft. Wrangel SvFlBok 166 (1898).
3) (i fackspr.) till 1: luftvolym, luftkub. Oscar i Straff 93 (1840). För hvarje i slutet rum sysselsatt arbetare skall finnas luftrum, ej understigande sju kubikmeter. ArbStat. A 2: 148 (1899).
4) till 1, 2: den del av jordens atmosfär som befinner sig över ett visst territorium; luftterritorium. FFS 1931, s. 856.
(2) -RUTT. flygrutt, flyglinje, luftlinje. VFl. 1918, s. 32. —
-RYMD.
1) (numera föga br.) till 1, 2; om (den av luft fyllda) rymden l. världsrymden; i sht i sg. best. Ödmann StrFörs. 1: 371 (1799). AntT XII. 1: 105 (1891).
2) (i fackspr.) till 1: sammanfattning(en) av den luft som finnes i ett rum; äv.: luftkub. Skolrummens storlek och luftrymd. SvFlicksk. 160 (1888). I varje sovrum eller bostadsrum måste finnas minst 15 kbm. luftrymd .. per vuxen person. Wirgin Häls. 1: 95 (1931).
(2) -RÄD. mil. utförd med luftfartyg, flygräd. VFl. 1915, s. 75.
(2) -RÄTT, r. l. m. jur. sammanfattning(en) av rättsregler rörande luftfarten. BetLufttrafikf. 1917, s. 23. —
-RÄTTSLIG. jur. adj. till -RÄTT. Minnesskr1734Lag 2: 728 (1934).
-RÖR, se d. o. —
(1) -RÖRELSE. (i fackspr.) om rörelse av luftmängder. TT 1895, Allm. s. 148. Luftrörelse, som ute ej märkes, kännes i den höga innevärmen som obehagligt drag. Sjövall o. Höjer 56 (1929).
(2) -SADEL. geol. om tomrummet efter bortdenuderad övre del av en sadelbildning. NF (1886). Ramsay GeolGr. 1: 59 (1912).
(1, 2) -SALPETER~020. handel. kalksalpeter, norgesalpeter, kalciumnitrat. 2NF (1912).
(1) -SCHAKT. bärgv. ventilationsschakt. JernkA 1870, s. 117. SvGeolU Ca 6: 233 (1915).
(1, 2) -SEDIMENT. geol. avlagring bildad av material som transporterats av vinden. Nathorst JordH 931 (1894).
(2) -SEGLA, -ing (VetAH osv.); -are (Lidner (SVS) 2: 182 (1784) osv.); -erska (tillf., SDS 1897, nr 358, s. 3). färdas i luften (med luftfartyg, i sht ballong); särsk. i p. pr. samt ss. vbalsbst.; äv. om luftfartyg l. (i vitter stil) om fågel o. dyl. l. om sak som seglar i luften. VetAH 1751, s. 171 (: luft-seglingen; i fråga om fåglar). BeskrAërostMachin. 5 (1784). Den stolte luftseglaren (dvs. örnen) höjde sig. Nicander Hesp. 86 (1835). Hr Andrée vill luftsegla till nordpolen. SD 1895, nr 45, s. 5 (rubrik). Då färden (med luftballong) skall anträdas, avväges ballongen, sedan luftseglarne intagit sina platser i gondolen. Grenander LuftskFlygm. 18 (1910). Jungstedt Flygv. 26 (1925). Ssgr.: luftseglings-försök, -konst(en) m. fl. —
(2) -SEGLATS. KrigVAH 1886, s. 53.
(2) -SJUK. som lider av luftsjuka. Luftsjuka medpassagerare (i flygplanet). SvD 4/12 1932, Söndagsbil. s. 7.
(2) -SJUKA, r. l. f. illamående som angriper ovana personer vid färd i luftfartyg. GHT 1934, nr 27, s. 8.
(2) -SKEN. (numera föga br.) om tillfälligt, lysande fenomen på himlavalvet l. i atmosfären. Lind (1749; under lufft-erscheinung). 1580 d. 23 Febr. syntes uti Vadstena et Luftsken, liksom tvänne svansar i korss lagde. VetAH 1781, s. 184. Nordskenet är ett af de märkvärdigaste luftsken. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Östergren (1932).
-SKEPP, se d. o. —
(1, 2) -SKIKT. = -LAGER. Hedin Transhim. 3: 465 (1912). Då vi (under flygningen) förflytta oss från ett luftskikt till ett annat. FlygMotBibl. 4: 188 (1935).
(1) -SKORSTEN~20 l. ~02. byggn. för bortledande av förskämd luft ur (del av) en byggnad, evakueringsskorsten. TT 1886, s. 123.
(1 b) -SKOTT, sbst.1 bot. skott bildat å växtdel ovan jord- l. vattenytan. Sernander SkandVeget. 216 (1901).
(1) -SKOTT, sbst.2 skeppsb. plåtskott som vid användning av blästertryck skiljer eldrummet från det rum som närmast omgiver pannan. 2NF (1912).
(2) -SKYDD. värksamhet som har till ändamål att i möjligaste mån försvåra fientliga luftanfall l. begränsa värkningarna av sådana anfall; i fråga om sv. förh. vanl. med uteslutande av åtgärder av rent militär natur. Allmänt luftskydd, gällande ett samhälle i dess helhet. Enskilt luftskydd, gällande bostads- o. affärsfastigheter. KrigVAT 1922, s. 103 (i fråga om t. förh.). Betänkande angående det civila luftskyddet. SOU 1936, 57 (titel). Ssgr: luftskydds-chef. inom ett luftskyddsområde. SOU 1936, 57: 149. -inspektion(en). under socialdepartementet lydande myndighet som har överinseende över landets luftskydd. SOU 1936, 57: 149. -inspektör. chef för luftskyddsinspektionen. SOU 1936, 57: 82. -ledare. person som, då luftskyddstillstånd råder, biträder luftskyddschefen för viss del av luftskyddsområdet l. för viss gren av luftskyddet. SvUppslB Tilläggsb. 968 (1937). -område. område som utgör en organisatorisk enhet med hänsyn till luftskyddet; i allm. sammanfallande med stad l. landsfiskalsdistrikt. SOU 1936, 57: 149. -rum. Bombsäkra luftskyddsrum. SvD(B) 1940, nr 330, s. 4. -tillstånd. förhållande(t) att luftskyddet helt l. delvis trädt i värksamhet. SOU 1936, 57: 151. -tjänst. arbete i luftskyddet. SOU 1936, 57: 74. -övning. SOU 1936, 57: 151.
(1(e)) -SLANG.
1) i dykarapparat m. m.: slang för ledande av luft. UB 7: 529 (1875).
2) med luft fylld slang (använd ss. innerring i automobiler m. m.). Nerén (1930).
(jfr 3 a β) -SLOTT. (luft- 1745 osv. lufte- 1697c. 1735) [jfr d. luftslot, t. luftschloss] bildl., om ljusa framtidsdrömmar utan fast grund i värkligheten; särsk. i uttr. bygga luftslott; stundom allmännare, om storartade fantasikonstruktioner. Weise 91 (1697). Jag har ofantliga anlag att befria mig från hvardagslifvets prosa och bygga luftslott. Wetterbergh Selln. 98 (1853). (Språkforskaren) har .. i sin magt, att fara alla tankens riken omkring, .. fylla dem alla med sina dristiga sammanställningar och bländande luftslott. 2SAH 39: 108 (1864). Hellström Malmros 163 (1931).
(1 (e)) -SLUSS. byggn. anordning till att reglera lufttrycket inom vissa rum (t. ex. eldrum o. gruvor) där luften för något ändamål hålles komprimerad; bestående av ett mindre rum som växelvis sättes i förbindelse med det rum där det höga trycket råder o. med fria luften. TT 1893, Byggn. s. 80.
(1) -SMITTA, r. l. f. med. smitta gm luften; förr äv. om sjukdom som förmedlas gm dylik smitta l. uppstår gm invärkan av luften. Den progressiva epidemien, eller luftsmittan. TLäk. 1833, s. 303. (Nervfeber, rötfeber, rödsot m. fl.) äro ursprungligen luftsmittor, atmospher-verkningar. Tiden 1848, nr 203, s. 2. SvD(A) 1935, nr 332, s. 10.
(1) -SPALT. tekn. med luft fyllt tomrum (spelrum) mellan vissa delar i en maskin l. apparat; särsk. om dylikt tomrum i en magnetisk l. elektrisk strömkrets, ss. mellan rotor o. stator i en elektrisk maskin; jfr -GAP. 2NF 7: 273 (1907).
(2) -SPANING. mil. flygspaning. PT 1912, nr 295 A, s. 2.
(2) -SPEGLING. föga br.) hägring. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 8. Ymer 1928, s. 343.
(2) -SPRINGARE.
1) (i fråga om ä. förh.) person som gör luftsprång; luftakrobat; lindansare. Dähnert 182 (1746). I Februario besökte jag bägge marknaderna i Carlstad och Christinehamn, och såg där den ryktbara Luftspringaren. VärmlFörrNu 25: 33 (1754). Hirn Barnlek 330 (1916). särsk. (†) bildl., om person som bygger luftslott. Weise 91 (1697).
2) (tillf.) om djur som kan göra höga l. långa språng i luften. Kalm Resa 2: 490 (1756; om loppa). Man nästan frestas att afundas de djerfva luftspringarne (dvs. ekorrarna) deras företräde. Santesson Sv. 28 (1887). särsk. (†): springbock. Möller (1790, 1807). Heinrich (1814, 1828). Ssg (till -SPRINGARE 2; †): luftspringare-gasell. springbock. VetAH 1780, s. 275. Ödmann StrSaml. 1: 16 (1785).
(2) -SPRÅNG. (luft- 1649 osv. lufte- 16851750)
1) (konstfärdigt l. högt l. långt) språng l. hopp upp i luften, frivolt o. d.; äv. bildl. Kempe Graanen Dedic. 9 b (1675; bildl.). En Lindansares Lufftsprång. Block Progn. 64 (1708). Huru Loppan .. giör luftsprång. Linné PVetA 1739, s. 10. Dess (dvs. diktens) lindansarmöda, / dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå. Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1826). FoFl. 1910, s. 55.
2) (†) om (ofrivillig) luftfärd (se d. o. b β). Skip, och Man, och Last, när mig (dvs. Mars) så lyster, i högden / Måst göra luft språng. Stiernhielm Fred. 1 (1649).
(2) -SPÄRR. särsk. mil. om anordning l. åtgärd för spärrande av luftrummet över en plats för fientliga luftfartyg; jfr -STÄNGSEL. Jungstedt Flygv. 113 (1925).
(1 b) -STAM. bot. ovanjordisk stam; motsatt: jordstam. Forssell InlBot. 9 (1888).
(2) -STEN. (†) meteorsten. AJourn. 1813, nr 74, s. 1. Klint (1906).
(1) -STOD. (†) luftpelare. Bergman Jordkl. 249 (1766).
(2, 3 a ε) -STRECK, sbst.1 [efter t. luftstreich] (†) eg.: hugg l. slag i tomma luften; bildl.: munväder, hugskott o. d. Stiernhielm Herc. 398 (1658, 1668; bildl.). Lind (1749).
(1(c)) -STRECK, sbst.2 [efter t. luftstrich] atmosfärisk region l. zon; klimat. Schultze Ordb. 5145 (c. 1755). (Emigranten) söker .. sig gemenligen söderut, der ett mildare luftstreck lofvar honom beqvämligare lefnad. Fennia XVI. 3: 67 (1761). Vårt luftstrecks fattiga och korta sommar. SvD(A) 1935, nr 191, s. 4.
(2) -STRID, r. mil. särsk.: strid mellan luftfartyg. VFl. 1914, s. 47. Luftstriden utkämpas med jaktplanens kanoner och kulsprutor som anfallsvapen och bombplanens bestyckning som försvarsvapen. Carleson Krigsflyg 34 (1940).
(2) -STRIDS-KRAFTER, pl. för militärt bruk avsedda luftfartyg (med tillhörande bemanning o. utrustning); äv. med inbegrepp av luftvärn o. militär väderlekstjänst. VFl. 1917, s. 5. Sedan avgörandet fallit i kampen mellan luftstridskrafterna. SvTidskr. 1931, s. 182.
(1) -STRUPE. hos högre ryggradsdjur: gm broskinlagring öppetstående rör varigm andningsluften ledes till l. från lungorna; jfr LARYNX. VetAH 1768, s. 89. Broman Männ. 2: 214 (1925). Ssgr (i sht med.): luftstrups-inflammation, -katarr, -kräfta m. fl. —
(2) -STRYKARE. (tillf.) om vagabonderande fågel. En okänd luftstrykare, till nationen Hök. Runeberg ESkr. 1: 224 (c. 1825).
-STRÅLE.
1) (tillf.) till 1: ”stråle” av luft, luftdrag. JernkA 1817, 2: 76. Om .. väg fanns emellan större kolstycken (i stenkolsupplaget), så att en fin luftstråle kunde komma fram. TT 1899, Allm. s. 320.
2) (†) till 2: blixt. Acrel Sår 45 (1745).
(1(e)) -STRÖM. luftmassa som rör sig i viss riktning. VetAH 1788, s. 68. Alla (till vårt språk hörande) vokalljud .. frambringas under luftströmmens gång genom munnen. Aurén Ljudl. 14 (1869). Luftströmmen genom de nämnda öppningarna (mellan luftkistan o. kancellerna i orgeln) öppnas eller slutes allt efter behag medelst spelventilerna. Hennerberg (o. Norlind) 1: 25 (1912). särsk. i fråga om rörelse i rymden. Bergman Jordkl. 250 (1766). Brinnande flagor från papptaket fördes av de varma luftströmmarna långa sträckor. SvD(A) 1930, nr 204, s. 3.
(2) -STÄNGSEL. mil. anordning för försvårande av luftanfall mot en ort; bestående av förankrade ballonger (spärrballonger) med däremellan vertikalt o. horisontalt spända linor; jfr -SPÄRR. 2NF 37: 306 (1925). Ssg (mil.): luftstängsel-anordning. FlygHb. 103 (1921).
(1 (e)) -STÖT. (i fackspr.) stötvis alstrad l. kommande luftström; särsk. om kort utstötning av andningsluft. Sedan sjelfva konsonantljudet upphört, och blott den slutliga luftstötens efterskall är qvar. Suell Stafn. 17 (1827). TT 1895, Byggn. s. 20.
(1 (e)) -STÖVEL. (†) luftpump. VetAH 1744, s. 256.
(1) -SUGARE, r. l. m. tekn. ejektor för avlägsnande av luft (ur ett rum l. en behållare o. d.). TT 1898, M. s. 35. På taket eller vid golfvet (i järnvägsvagn) anbringas luftsugare af olika, mer eller mindre effektiv konstruktion. 2UB 9: 229 (1905).
(1) -SUG-BROMS. tekn. vakuumbroms. 3NF 4: 6 (1925). Hardys luftsugbroms. Därs. 9: 553 (1928).
(1) -SUR. (†) kolsyrad. Luft-surt vatten. VetAH 1784, s. 273.
(2) -SVINGANDE, p. adj. (†) som svingar sig i luften. Een lätt, Lufftsvingande Fogel. SColumbus Vitt. 126 (1669).
(1) -SVULST. (numera knappast br.) med. av luft (l. gaser) uppfylld blåsa i en vävnad, emfysem. SFS 1866, nr 18, s. 8. Kjerrulf Köttbesigtn. 95 (1896).
(1) -SVÄLJNING. med. sväljning av luft (med födan). Hygiea 1909, s. 745.
(2) -SYN. (i vitter stil) om egendomligt (syn)-fenomen i atmosfären, t. ex. hägring o. d. Like luftsyner, irra de (dvs. somliga författare) mera omkring, än röra sig i afmätta banor. Leopold 6: 6 (1786). Ljungeld och åska äro väl sådane luftsyner, som (osv.). 2VittAH 4: 316 (1795). Långt innan vi komma dit, har Mikaelsberget visat sig som en underbar luftsyn. Anholm Norm. 244 (1898). särsk. bildl. Snillet .. är ett undantag från regeln, en luftsyn, ett norrsken på mensklighetens himmel. SvLittFT 1833, sp. 755. Poesiens luftsyner. Böök Tegnér 1: 369 (1917).
(1) -SYRA, r. l. f. (†) kolsyra. PH 6: 4742 (1757; bet. oviss). TBergman i VetAH 1773, s. 171. Luftsyran har sålunda mindre adtraction til oxigene än galläple saltet. Därs. 1800, s. 189. —
-SYRISK. [skämts. bildn. till -SYRA] (†) eterisk, luftig o. d. Så lyft dig, stor af gäsning, / Gudhärmande, Seraphisk, / Etherisk och Luftsyrisk, / Högt ur begreppets verld. Kellgren (SVS) 2: 190 (1783). Thorild Gransk. 1784, 1: 77.
(1) -SÄCK.
1) till 1; hos djur o. växter.
a) zool. hos fåglar: var särskild av de fem med luft fyllda håligheter vari luftrören efter att ha passerat lungorna utmynna. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 46. 2NF 9: 178 (1908).
b) zool. o. veter. var särskild av de två hos hästar förekommande utbuktningar av örontrumpeten som medvärka vid andningsluftens uppvärmning. Florman Hushållsdj. 8 (1834). Wrangel HbHästv. 606 (1885).
c) bot. Tallens pollenkorn äro ännu lättare än andra, därigenom att de äro försedda med två små luftsäckar eller ballonger. Lindman LbBot. 41 (1904).
2) till 1 e: innanför ballonghölje anbragt säck, som vid behov blåses upp med luft. 2NF 16: 1309 (1912).
(2) -TECKEN. [jfr t. luftzeichen] (†) fenomen i luften; jfr -BILD 1, -SYN. Serenius Mm 1 b (1734). Vädersolar och rägnbågar, dimma och hagel äro lufttecken. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Ahlman (1872).
(1 b) -TEGEL. byggn. lufttorkat, obränt tegel. Rothstein Byggn. 390 (1859). Hahr ArkitH 47 (1902).
(1 b) -TELESKOP. (i sht förr) teleskop utan tub. NF (1886).
(1, 2) -TEMPERATUR. luftens temperatur (vid viss tidpunkt o. inom visst område). Att jordens nuvarande temperatur kan bero af luft-temperaturens förhållande under en lång följd af år tillbakars. VetAH 1811, s. 200.
(1) -TERMOMETER. ett slags termometer vars viktigaste beståndsdel är en med torr luft l. vätgas o. d. fylld glasballong. VetAH 1749, s. 164. Nordenmark Celsius 157 (1936).
(1, 2) -TERRITORIUM. jfr -RUM 4. 3NF 22: 1274 (1936).
(1 (e)) -TILLFÖRSEL~020. (i sht i fackspr.) WoJ (1891). Vill man att fotogenlampan ej skall ryka, måste man öka lufttillförseln. NoK 4: 28 (1921).
(1 (e)) -TILLOPP~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) jfr -TILLFÖRSEL. JernkA 1871, s. 15. Befaras själfantändning ha uppstått (i kollager), afstänges allt lufttillopp till kolboxen. 2NF 34: Suppl. 774 (1922).
(1 (e)) -TILLTRÄDE~020. (i sht i fackspr.) jfr -TILLFÖRSEL. TT 1872, s. 13. Mögel bildas .. ej å smör som förvaras under lufttillträde. LAHT 1925, s. 484.
(1) -TOM, adj. som icke innehåller luft. Lufttomt rum (fys.), vakuum. Triewald Förel. 1: 70 (1735). Lufttomma metalltrådslampor. KatalInstallAsea 1931, s. 273. Avledn.: lufttomhet, r. l. f. SvTyHlex. (1851). särsk. bildl. Den andliga lufttomhet som uppstår av bristen på fritt meningsbyte och fri kritik. GHT 1934, nr 141, s. 3.
(1, 2; jfr 4) -TON ~tω2n. konst. sätt varpå luften förtonar, förtoning hos luften; jfr -PERSPEKTIV. Estlander KonstH 580 (1867). Man måste beundra .. de fina lufttonerna (i konstnärens målningar). DN(A) 1932, nr 68, s. 4.
(1 b) -TORK. torkning (av kläder o. d.) i luften. DN(A) 1933, nr 298, s. 29.
(1 b) -TORKA, v., -ning (Dalin (1853) osv.). (låta) torka i fria luften.
a) tr. VetAH 1792, s. 56. (Det) lönar .. sig under vissa omständigheter att lufttorka (slip-)massan efter pressningen. SvSkog. 1107 (1928).
b) intr. (Tegelstenarna) böra innan bränningen fullkomligen lufttorka. Stål Byggn. 1: 66 (1834). (Veden) lägges i vältor för att lufttorka. Bergström Kol. 115 (1922). särsk. i p. pr. i adjektivisk anv.: som torkar (kan torka) i luften. LD 1907, nr 181, s. 1. Lufttorkande fernissor. HantvB I. 1: 142 (1934).
(1 b) -TORKAD, p. adj. som torkat(s) i luften. Luft-torkadt malt. QLm. 2: 62 (1833). Prima, lufttorkadt trä. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 96.
(2) -TORPED. (i fackspr.) torpedliknande projektil som framdrives genom luften (numera bl. av ett inom projektilen befintligt drivmedel); flygande torped; äv. om en efter samma grunder konstruerad uppfinning medelst vilken en räddningslina kan överföras från l. till i sjönöd stadda fartyg. GHT 1897, nr 63 B, s. 1. Nyström StridSår 113 (1915).
(1 b) -TORR. (i fackspr.) som torkat väl i fria luften; om virke o. d.: som i fria luften l. under tak torkat så att dess fuktighetsgrad växlar med den omgivande luftens. Lufttorr sågspån. TT 1871, s. 190. Lufttorrt trä. 2NF 30: 121 (1919). Lufttorr torvjord. Globen 1929, s. 16. Avledn. (i fackspr.): lufttorrhet, r. l. f. HbSkogstekn. 85 (1922).
(2) -TRAFIK. flygtrafik. Lufttrafik över svenskt område. SFS 1914, s. 633. Civil lufttrafik. Jungstedt Flygv. 148 (1925). Ssgr: lufttrafik-, stundom lufttrafiks-bolag, -företag, -nät, -reglemente m. fl. —
(3 a α) -TRANSAKTION. (skämts.) = -AFFÄR; jfr -JÄRN. SvD(A) 1932, nr 288, s. 22.
(1) -TRANSFORMATOR. tekn. saknande järnkärna. 2NF 28: 744 (1918). FörslElektrOrdl. (1931).
(2) -TRANSPORT. särsk. mil. om transport av trupp med luftfartyg. Carleson Krigsflyg 37 (1940).
(2) -TRANSPORTERA. särsk. mil. jfr -TRANSPORT. De lufttransporterade trupperna. Carleson Krigsflyg 37 (1940).
(1) -TRUMMA, r. l. f. (i fackspr.) för ventilation. Gadd Landtsk. 2: 447 (1775). (Sommarfähusen i Norrland) äro .. vanligen försedda med en skorstensliknande lufttrumma, som sitter på skorstenens plats. SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 38. —
-TRYCK, se d. o. —
(1, 2) -TRYCKNING. (†) lufttryck (se d. o. 1). JernkA 1829, Bih. s. 115. Schulthess (1855).
(2) -TYRANN. (†) om örn. Creutz Vitt. 53 (1755).
(1) -TÄT. adj. ogenomtränglig för luften. Vara lufttätt tillsluten. En lufttät kista. Rinman 1: 356 (1788). Armaturen i fuktiga och brandfarliga lokaler skall vara luft- och vattentät. Bildmark Entrepr. 244 (1921). Avledn.: lufttäthet, r. l. f. Rinman 1: 356 (1788).
(1) -UTRYMME~020. (i fackspr.) luftvolym, luftkub. Vid ett luftutrymme af t. o. m. 10 kubikmeter för hvarje lärjunge. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 451. Wirgin Häls. 2: 261 (1931).
(1, 2) -VALV. (†) om himlavalvet l. atmosfären. Ling Gylfe 103 (1812). Bremer GVerld. 4: 226 (1861).
-VAN, adj.
1) (†) till 1 c: acklimatiserad. Tessin Bref 1: 310 (1753).
2) till 2: van att färdas i luftfartyg; som icke blir ”luftsjuk”. Vi ha blivit luftvana. Fogelqvist ResRot 65 (1926).
(2) -VANA. jfr -VAN 2. Östergren (1932).
(2) -VAPEN. [jfr t. luftwaffe] koll.: (ett lands) luftstridskrafter, flygvapen. KrigVAH 1915, s. 176. Ett mera effektivt luftvapen. DN(A) 1934, nr 83, s. 3. —
-VARME, se -VÄRME.
-VATTEN. (†)
1) till 2: vatten från luften (rägn- l. snövatten, dagg). Wallerius Hydrol. 5 (1748). Meurman (1846).
2) till 9: luktvatten. Ekelund Fielding 302 (1765). VRP 21/10 1767.
(1 (e)) -VENTIL. tekn. om olika slags ventiler för insläppande l. utsläppande av luft l. för reglering av lufttillförsel. JernkA 1835, s. 320. Luftventiler för vattenledningar. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 114.
(1, 2) -VIRVEL. (i sht i fackspr.) om tromb, skydrag, tornado o. d. VetAH 1782, s. 10. Fönstren gingo högt till väders, ja ett av dem seglade på den starka luftvirveln 20 meter i höjden. SvD(A) 1929, nr 98, s. 26.
(1) -VOLYM. (i fackspr.) dels om (begränsad) luftmängd i allm., dels om den luftmängd som i ett rum l. ett stall o. d. står en person l. ett djur till förfogande; jfr -KUB, -RYMD 2, -UTRYMME. Ehrenheim Phys. 1: 209 (1822). I stallet har hvarje häst 10,5 kvm. golfarea och 45,3 kbm. luftvolym. Sthm 2: 77 (1897). Wirgin Häls. 1: 212 (1931).
(1 f β) -VULKAN. (†) gasvulkan. JernkA 1828, Bih. s. 14. Bergstrand Geol. 40 (1859).
(1) -VÅG; pl. -or. dels om ljudvåg, dels om våglikt framströmmande luftmassa. Duræus Naturk. 102 (1759). Våldsamma solen / .. sänder en luftvåg så varm, att du hajar till i beklämning. Larsson Vandr. 6 (1909). De luftvågor, som träffa örat, fortledas .. genom yttre hörselgången. Thunberg Livsförrättn. 363 (1925).
-VÄG.
1) anat. till 1; hos människor o. andra högre djur: passage för den luft som inandas o. utandas; särsk. om luftstrupen o. bronkerna; i sht i pl. VetAH 1814, s. 128. Luftvägarna äro utrustade med en del viktiga skyddsanordningar. Westergren LungSj. 10 (1932).
2) till 2: väg genom luften; luftled, luftlinje; väg som utgöres av luften; ofta i sg. best. o. därvid närmande sig l. övergående i adverbiell anv.: luftledes. Ling Gylfe 136 (1814). Skråpuken af en stor fogel, den .. (prinsen) ikläder sig, och reser dermed strax af luftvägen till Norrige. Leopold 5: 129 (c. 1820). Enligt den internationella luftfartskonventionen .. skola luftvägar markeras med landmärken enligt viss standardtyp. Ymer 1920, s. 11. Att all vår viktigare brevpost utan portoförhöjning skall transporteras luftvägen. SvD(A) 1929, nr 291, s. 4.
(1 c) -VÄNJA, -ning. (föga br.) acklimatisera; äv. bildl.; jfr -VAN 1. Rydberg RomD 73 (1877; bildl.). Östergren (1932).
(3 a α) -VÄRDE. (skämts.) fingerat värde; jfr -AFFÄR, -JÄRN. Det var ju i realiteten ingenting annat än rena luftvärden man rörde sig med. SvD(A) 1929, nr 97, s. 3.
(2) -VÄRDIG. (i fackspr.) om luftfartyg: som befinner sig i så godt skick att det lämpligen kan användas för flygningar. Tillsyn över att luftfartyg .. städse är luftvärdigt utövas av besiktningsman, som förordnas av Konungen. SFS 1922, s. 901.
(2) -VÄRDIGHET —00~2 l. ~200. (i fackspr.) jfr -VÄRDIG. Kontroll över (luft-)fartygs luftvärdighet. BetLufttrafikf. 1917 s. 27. Ssg (i fackspr.): luftvärdighets-bevis. Varje luftfartyg skall vara försett med .. ett luftvärdighetsbevis. SFS 1921, s. 258.
(1 e) -VÄRK, n. orgelb. om bälgar, ventilatorer, luftkanaler o. luftlåda i en (kyrk)orgel. Hennerberg (o. Norlind) 1: 6 (1912).
(1, 2) -VÄRME. (-varme 17781847. -värma 18351846. -värme 1877 osv.) luftens värme; lufttemperatur. VetAH 1778, s. 206. Luftvärmet sjunker, då nederbörden öfverstiger det normala. LAHT 1910, s. 523. —
-VÄRN, se d. o. —
(3 a α) -VÄXEL. (skämts.) jfr -AFFÄR, -JÄRN. Det har konstaterats, att två av bolagets omyndiga affärsbiträden accepterat ”luftväxlar” till sammanlagt c:a 12 000 och 15 000 kr. resp. SvD(A) 1929, nr 177, s. 3.
(1) -VÄXLA. (mera tillf.) åstadkomma luftväxling i (ett rum o. d.); i sht i pass. Rymdmåttet på de localer, som skola luftvexlas. Hygiea 1842, s. 613. TT 1898, Byggn. s. 60. —
-VÄXLING. ombyte av luft i ett rum o. d. på sådant sätt att mer l. mindre förskämd luft utströmmar samtidigt med att frisk luft inströmmar; ventilation. Möller (1790). I rum, der vanligen ett större antal menniskor samlas, .. bör tillräcklig luftvexling underhållas. SFS 1874, nr 68, s. 9. Därs. 1908, nr 59, s. 2. jfr: Fiskar siukna och dö, då om vinteren, när Isen så tätt tiltäpper Sjön, at vatnet ej äger luft-växling. SvSaml. 3—6: 129 (1765). Ssgr: luftväxlings-anordning, -ventil m. fl. —
(1 (b)) -VÄXT, r. bot. helt o. hållet befintlig ovan markytan, fäst på en annan växt; aerofyt; äv. om växt som hämtar all sin näring ur luften. Luftvexter, hvilka endast hemta sin näring ur luften, ss. Lafvar, en stor del af Mossorne och troligen de så kallade oegentlige parasiterne. Fries BotUtfl. 1: 326 (1843). HeimdFolkskr. 54—55: 50 (1898). Andersson o. Birger 34 (1912).
(1) -ÅDER. (†) jfr -VÄG 1. (Då pesten) förtagher alla Kraffter vthi hennes (dvs. människans) Blodzådhror, Lufftådror, Köt och Senor. L. Paulinus Gothus Pest. 13 a (1623). Alle Lungans Lufftådrar. Kempe Graanen 46 (1675). Lind (1749; under lufftader).
(1) -ÄKTA, adj. (i fackspr.) som icke förändras gm luftens invärkan, luftbeständig; särsk. om färg. Luftäkta färger. 2UB 8: 502 (1900).
(1) -ÄKTHET—0~2 l. ~20. (i fackspr.) jfr -ÄKTA. Luftäkthet är en .. sak man fordrar av färgstofferna. HantvB I. 1: 31 (1934).
(1) -ÖPPNING. för insläppande av (frisk) luft. Möller (1790). I taket har man .. inrättat luftöppningar. SDS 1905, nr 13, s. 2.
B (†): LUFTE-FULL, -HÅL, -KRETS, -RESA, -RIKE, -SLOTT, -SPRÅNG, se A.
Spoiler title