publicerad: 1922
DRIFVA dri3va2, v.2, pr. ind. drifver dri4ver; pr. ind. sg. pass. drifves l. drifs; imper. drif dri4v; ipf. ind. sg. dref dre4v, pl. drefvo, sup. drifvit; p. pf. drifven, best. o. pl. drifne, -na. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, P. J. Gothus Os. 2 (1603; i bet. 32 d), Wollimhaus Syll. (1649; under jactatio)), DRIFNING (se d. o.); -ARE (se d. o.), -ERSKA (i ssgn LÖSDRIFVERSKA); jfr DREF, DRIF, DRIFT, äfvensom DRIFVA, sbst.1, -DRIFVA, sbst.2
Ordformer
(inf. drifva (drjf-, drijf-, driff-, driiff-, drieff-; -ua, -wa; drif(f)va) Mat. 10: 1 (NT 1526) osv. dryf- ÄARäfst 185 (1596), VDAkt. 1690, nr 370. — Anm. Afvikande stafningar af i- o. v-ljudet angifvas icke vid följande former: pr. ind. sg. drifver Mat. 8: 31 (NT 1526) osv. drifvar VDAkt. 1693, nr 270. pr. ind. sg. pass. drifves GR 1: 203 (1524), Luk. 7: 24 (NT 1526) osv. drifs (-fz) Mat. 11: 7 (NT 1526) osv. ipf. ind. pl. drefvo (-ve) Mat. 21: 39 (Bib. 1541) osv. drifvo (-ve) Luk. 4: 29 (NT 1526), Lagförsl. 86 (c. 1609). sup. drifvit (-ith, -idt) GR 1: 36 (1522), Mat. 7: 22 (NT 1526) osv. drifvidh OxBr. 5: 378 (1625). drifvet GR 22: 388 (1551), Tegel G1 2: 201 (1622) m. fl. drefvit 1Mack. 6: 12 (Bib. 1541: bedreffuit), VRP 1706, s. 63. drefvet GR 17: 469 (1545), HT 1910, s. 279 (i handl. fr. 1592). p. pf. drifven Luk. 8: 29 (NT 1526) osv. drifvin Luk. 11: 14 (NT 1526: vthdriffuin), BtFinlH 2: 366 (1678). drefven RA 3: 56 (1593), SynodA 1: 549 (1780). p. pf. n. drifvet Wrangel TessPal. 36 (i handl. fr. 1735) osv. drifvit O. Petri (1525) i SthmTb. 1: 58, Kellgren 1: 60 (1786). drefvet A. Oxenstierna 1: 466 (1633), Boëthius Sedel. 38 (1807). drefvit BtFinlH 4: 6 (1561). p. pf. best. o. pl. drifne (-na) Jer. 40: 12 (Bib. 1541: fördriffne) osv. drefne (-na) 3Mos. 21: 14 (Bib. 1541: bortdreffna), Ödmann Hågk. 19 (1801))
Etymologi
[fsv. driva (dryffua), motsv. d. drive, isl. drífa, got. dreiban, fsax. driban, nt. driwen, holl. drijven, eng. drive, t. treiben. Ordets etymologi är dunkel]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
A) förmå ngn att röra sig ngnstädes hän, köra, fösa, leda, styra, dirigera; intr.: marschera.
1) drifva ett djur (på bete) o. d. Härunder: jäkta, oroa (om djur med afs. på annat djur) (b), drifva vildt ngnstädes, jaga, förfölja under skall (om jakthund). 2) indrifva fordringar osv. 3) intr.: gå i skridt. 4) köra (hästar, vagn, plog) o. d.; plöja. 5) forsla, transportera. 6) afverka o. forsla timmer. 7) styra, leda, dirigera.
B) drifva bort, fördrifva, förjaga.
8) mera eg. 9) gendrifva, vederlägga (en beskyllning). 10) drifva (giftet ur kroppen) o. d. 11) sublimera, destillera. 12) om sak: repellera, bortstöta. 13) fördrifva (en färg) o. d.
C) om naturkraft: oemotståndligt föra ngn ngnstädes; intr.: oemotståndligt föras ngnstädes; stryka, flanera. 14) Stormen dref skeppen i land o. d. 15) Skeppen drefvo i land (a). Sjön dref starkt (b). Stormen dref mot öster (c). Det drifver snö, drifvande våt (d). 16) om tackjärnssmältning: Koluppsättningen drifver, dvs. sjunker i masugnen (a), Ugnen drifver, dvs. upphör med gången (b), tr.: afsluta tillverkningen vid (masugn (c), tr. om masugn: konsumera (så l. så många uppsättningar) (d). 17) intr.: ströfva, stryka, flanera.
D) tränga, trycka, pressa; slå, kasta; anv. som ansluta sig till dessa bet.; äfv. intr.
18) tränga, trycka, pressa. Härunder: Drifva en ångmaskin, dvs. öka ångtrycket (d), Läkemedlet drifver (urin osv.) (e), Krutet, geväret drifver (f). 19) intr. om sak: tränga fram (i ngn viss riktning). Härunder: De grofva haglen drifva starkare än de fina (a), Drifvande lycka, framgång, skridt (b α), Drifvande angelägenheter (b β). 20) om slag o. kastande. Härunder: Drifva en spik i väggen (a), Drifva bollen, skottspolen, en snurra, drifva ngn i skallen med tallriken (b), Drifva ngn öfver axlarna med en käpp (c), Drifva ngn ngt i näsan, drifva skulden på ngn (d). 21) uthamra metaller i bestämda former, utsmida en plåt; äfv. om ett sätt att forma glas. 22) med hammare o. mejsel täta springor mellan plankor o. d. 23) garf. 24) intr. om cement: svälla. 25) urholka (en tunnel) o. d. 26) bringa en växt till utveckling o. d.; intr. om växt o. d.: utveckla sig. 27) utföra ngt med drift. a) Drifvande: drift, driftighet. b) Drifvande: driftig, verksam. 28) nödga, förmå (ofta med abstr. subj.). Härunder: Drifvande orsak. 29) Drifva ngn till vansinne (a), Drifva noggrannheten ännu längre (b), Drifva priserna i höjden (b α), öfverdrifva (stilen) (b β). 30) Drifva ngn till lögnare, till lögn. 31) Drifva ngn ngt i halsen.
E) pådrifva.
32) a) eg., med afs. på djur. b) ridk. tvinga (en häst) att inslå en viss gångart o. d. c) egga (en arbetare) till större raskhet, skynda på. d) om inre maning: Drifven af lust att lära ngt. e) påskynda (arbetet), få att gå fortare. 33) verka l. arbeta för ngt; agitera, yrka; främja; förhandla, underhandla. Härunder: Drifva ngns sak (a α). 34) förkunna, föra på tal, tala, föra på tungan o. d. Härunder: Drifva katekesen (b). 35) energiskt öfva (en lärjunge i ett ämne). Härunder: En drifven ritare, affärsman (a), En drifven handstil (b). 36) urgera, förfäkta; bevisa, argumentera. 37) diskutera, debattera.
F) med afs. på ngt sakligt: föra framåt, hålla i gång; sköta, förvalta, syssla med.
38) Drifva båten med segel. 39) Drifva en anläggning med ånga. Drifvande kraft. Himmelen drifver sig omkring jorden. 40) om vissa tekniska förfaringssätt. a) metall. rena (silfver) på ett visst sätt o. d. b) färg. koka ett färgämne i en lösning. 41) hålla i gång (kolmila, masugn, tegelugn o. d.).
42) i allm.: hålla i gång, sköta. a) fabrik, grufva, skola o. d. b) åker, trädgård, mineralfyndighet o. d. 43) tillbringa (tiden). 44) sköta, handhafva (en syssla, ett ämbete, en institution). 45) idka, bedrifva (en vetenskap, ett yrke l. näringsfång, studier, affärer, ofog, spott, spektakel, orätt, underslef, arghet, flit). 46) Drifva med ngn l. ngt. 47) utföra (verket, kriget). Härunder: Drifva saken till ett slut (a), Drifva ngt i verket (b), Drifva en byggnad (c). 48) uträtta, åstadkomma, vålla, verka. 49) syssla med, hafva för händer, vara verksam.
A) tr.: förmå ngn att röra sig ngnstädes hän, köra, fösa, leda, styra, dirigera; intr.: marschera.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] tr. (se dock e): gm att själf följa (låta ngn följa) omedelbart efter o. eventuellt med (hot om) våld förmå ngn att sätta sig i rörelse (l. att röra sig) i den riktning l. till det mål som man åsyftar; jfr FÖSA, KÖRA, JAGA; i sht med afs. på djur, särsk. oxar. Den hund som skall drifvas till skogen, tar icke många harar. Thet .. är icke än nu tijdh drijffua booscapen heem. 1Mos. 29: 7 (Bib. 1541). Hvem hörer thet til som tu driffuer (fram-)för tigh? Därs. 32: 17. När the (unga djuren) en dagh förhastugt driffuin worde, dödde migh hela hiorden. Därs. 33: 13. När Fä drifwes öfwer ens eghor, och nedertrampar Sädh, eller Gräs på Marken. Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under klöftrod). De gingo alla til fot och drefvo framför sig sina åsnor. Ödmann MPark 29 (1800). Malajern bereder sitt risfält, genom att drifva en skock buffel-oxar öfver detsamma. QLm. I. 3: 24 (1833). — särsk.
a) i uttr. drifva (ett djur) på skogen, i (ngn gg på) bet (se BET, sbst.2 1 b), på (ngn gg i) bete (se BETE, sbst.1 1 c), i vall, förr äfv. drifva (ett djur) vall o. d., föra ett djur till skogen l. på bete osv., för att det sålunda må söka sig näring. Af the Swijn, som af .. fremmende in på skogerne drifwes, .. skal gifwes ett skäligitt ållenegelle (dvs. ollongäld). GR 14: 281 (1542). (I Mars) Drifwes Geterne Wall. Brahe Oec. 101 (1581). Ej må någor drifva eller valla sitt fä å annars enskilta skog eller mark. BB 11: 1 (Lag 1734). Å vallarna drivas alla djur i bete från början av augusti till medio av september. MeddLandtbrStyr. 1914, nr 190, s. 240.
b) [jfr liknande anv. i t.] (†) om djur: icke låta (ett annat djur af samma släkte) vara i fred, förfölja. Hanss häst hafuer i hiäll drifuit Jon Jönss öck. ÅngermDomb. 14/6 1639, fol. 143. Den hesten haffuer aldrigh drijfuit någon häst, vthan är så spaak så att han låther sigh drijfua af andre hestar. Därs. 3/8 1642, fol. 205.
c) med afs. på vildt djur: (med buller, rop m. m.) skrämma upp (ett djur) o. tvinga (det) att taga vägen till en plats där det kan fällas l. fångas; förr stundom i utvidgad anv., innefattande äfv. fällandet l. fångandet: jaga. (Bönderna skola) förskaffe sigh vlffuegarn till ath jege och driffue vlffuer. LReg. 20 (1583). Ett dussin fångade räfvar utsläpptes nu inom ringen, och skulle drifvas af fackelbärarne mot skyttarne. De Geer Minn. 2: 199 (1892). Komma nu de andra båtarna till, söker man gemensamt drifva (grind-)hvalarna till närmaste grunda vik. Åkesson Fär. 75 (1911). jfr (†): The månge Skogz karer, som inthett annedt göre, än gå att driiffue effter (älgarna). GR 19: 175 (1548).
d) i sht jäg. förfölja (med hundar), jaga. (Loarna) drefvos två dagar utan att skiljas åt. Nilsson Fauna 1: 128 (1847). — bildl. (Synden) qualde, iagade och dreff oss medh dödzens förskreckelse. L. Petri 1Post. d 6 a (1555).
e) i sht jäg. om (jakt)hund, i sht stöfvare: vädra upp (ett villebråd) o. förfölja (det) (vanl. under skällande); jfr KÖRA; ofta med tanken nästan uteslutande på hundens skall; ofta utan obj. l. med på. Drifva (på) hare, rådjur, räf. Drifva tyst, med full hals. Drifva i vind, då hunden under följandet af villebrådets spår bär hufvudet högt. En hund som är van att drifva på snö. Drifva på bakspår (se BAK-SPÅR 2 a). Drifvande hund, jakthund som följer villebrådets spår (under skall). Twungen hund drifwer intet wäl. Gustaf II Adolf 61 (c. 1620). Jag har här (på Grimstorp) .. esomoftast gått och hört den tjocka stöfvaren drifva. Ekeblad Bref 2: 5 (1656). Haren .. blef af hundarne drefven en half ring. VRP 9/3 1737. De hundar som drifva gerna Räf, pläga äfven vara benägna att köra Lo. Greiff Jagt 47 (1821). (Don) dref .. rådjuren lugnt och liksom lugnande. Knöppel SvRidd. 218 (1912).
f) [jfr t. in die enge treiben] (†) i öfverförd anv. i vissa uttr. med bet.: bringa i trångmål o. d. Den tid, de Ryszens macht, i trånga buchter dref. Brenner Dikt. 1: 121 (1695, 1713). Soldaten var .. en .. resoluter karl, förthenskul han ock .. hastigt vtfor med Värjan, och then gode Horn tämlig i trängslen dref. Humbla Landcr. 56 (1740; om en duell).
2) [jfr motsv. anv. i d., äfvensom t. eintreiben; jfr äfv. fsv. jak driffwer a danmark en skat .. vpa thz höxta thz forma. Bet. synes vara en bildl. anv. af 1] indrifva (förråd, fordringar, skulder, pålagor osv.); i förb. DRIFVA IHOP, IN, UPP, UT.
3) [jfr sv. dial. driva, gå i skridt] (bygdemålsfärgadt i vissa trakter) intr. till 1: gå i skridt; marschera. När som wachten dreeff på tårget. ConsAcAboP 1: 199 (1645). Ox-drifter mötte oss .. drifvandes åt Stockholms Slachtare-huus i ansenlig myckenhet. Linné Öl. 13 (1745); jfr 17. Thenne hästen drifver starkt (dvs. går raskt). Lind (1749). Hästen drifver, (fr.) le cheval .. va le pas. Weste (1807). Öhrlander o. Leffler (1852). jfr: Driva, .. gå mäd lagåmm gång. Hof DialVg. 105 (1772; H. anmärker att ordet brukas om hästar, företrädesvis passgångare, o. att det borde anses ss. riksspråk).
4) [jfr fsv. kom hon driwande mz enom waghn] med tyglar leda l. styra (ett djur, särsk. ett som är spändt för ett fordon osv.) samt i anv. som utvecklats ur denna bet.: köra.
a) (†) eg. Driffua folcken hijt och tijt medh itt betzl vthi theras munn. Jes. 30: 28 (Bib. 1541). Så att .. (turken sina kristna fångar) icke anners, än Oxer och hester för wagner och ploger .. drifwe lather. GR 17: 638 (1545). Dhen kommer och fram, som Oxarna drijfwer. Grubb 91 (1665) [jfr fsv. han kombir ok fram mædh uxom akir, d. dend kommer og frem, som kjører med stude, t. die mit ochsen fahren, kommen auch in die stadt].
b) (†) med afs. på vagn. Vsa och hans brodher driffuo wagnen. 1Krön. 13 (”14”): 7 (Bib. 1541). Stiernhielm Parn. 3: 4 (1651).
c) [jfr fsv. manga mz suijth driffua plogh] (†) med afs. på plog. OxBr. 10: 19 (1616). Then Swenske Bonden orckade wäl driffwa ploghen medh en hand, och en trääfoot. Phrygius Föret. 17 (1620). Schroderus Os. 1: 819 (1635).
d) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgadt) med afs. på jord l. åker o. d.: plöja, köra. Drifva raka fåror. Första gången åkren drifs. Linné Ungd. 2: 23 (1732). Handplogen .., med hvilken på torpställen man och hustru sjelfva drefvo sin jord. Karlin KultM 6 (1888). — jfr SOMMAR-DRIFVEN.
5) [jfr fsv. sua lotho the aff suerige dryffua .. (49000) lödhug mark samt motsv. anv. i ä. t.] (†) föra bort, transportera. GR 16: 6 (1544). Doch så att the innge äthannde warur ther hädhenn (dvs. öfver gränsen) drijffue måtte. Därs. 18: 330 (1547). Thet (gruf-)vatn, som så bliffver uphäffvedt, skall sedan driffve och updrage thet andre. Därs. 24: 455 (1554; om ”grufkonst”) [jfr ä. t. Kunst ist, das man ein grosz Wasser hebet, treibet ein Wasser das ander. Löhneyss Bergw. 11 (1617)]. — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. Vatn är intet annat än et drifvande redskap, som förer jordiska materien uti växterna, och fördelar den samma uti deras .. ådrar til deras underhåll. Serenius EngÅkerm. 124 (1727).
6) [måhända utveckladt ur 5; jfr eng. to drive logs down the rivers. T. einen wald abtreiben, d. drive en skov av synas ansluta sig till bet.: sköta (se 42 b)] (i sht i fackspr.) (fälla o.) till flottled (l. såg) transportera (timmer o. d.); afverka; jfr DRIFVA UT 3, AF-, UT-DRIFVA. De drefvo timmer för hans räkning. TSkogshush. 1884, s. 212. Om skogsköparen icke drifver skogen med eget folk, träffar han öfverenskommelse med någon, som .. åtager sig att afverka ett eller flera skiften .. och forsla timret till närmaste vattendrag. LsbFolksk. 277 (1890).
7) (†) styra, leda, dirigera (ngt). Dieffuulen .. driffuer tungona til .. Gudz försmädelse, lijkawist som en styreman driffuer rodhret. L. Petri 2Post. 219 b (1555). Iag lemnar djg (Gud) mitt Wett, mjn Pänna du skallt drjfwa. Warnmark Epigr. A 2 a (1688). Styrman drijf Roor til Lofwart om Bord, at dräga af. Rosenfeldt Tourville 27 (1698).
B) drifva bort, fördrifva.
8) [jfr motsv. anv. i got. o. öfriga germ. spr.] med makt af fysiskt l. andligt slag (ss. våld, hot, befallningar, anlitande af lagen osv.) bringa (ngn) att lämna den plats han förut intog; tvinga (ngn) att gå (ngnstädes) l. att aflägsna sig (från ett ställe), köra (ngn från ett ställe, till ett ställe), fördrifva; jfr JAGA, FÖSA i liknande anv.; vanl. med adverbial bestämning (ofta med prep. af, (i)från, ur, utaf) som uttrycker den plats hvarifrån ngn drifves. Drifva ngn från hus och hem (i ä. spr. stundom: från hus och hemman), en konung från land och rike. Drifva ngn i landsflykt. (De) drifuo honom vthur stadhen. Luk. 4: 29 (NT 1526). Iagh haffuer lätit drijffua them longt bortt jbland Hedhninganar. Hes. 11: 16 (Bib. 1541). Erick Pedersonn .., then tu för en Ringe sack skuldt .. wilt driffwe aff hemmenedt. GR 18: 373 (1547). Christus (botade) ens Mans .. Son, drijfwandes vthur honom en Diefwul. Schroderus Os. 1: 12 (1635). Få Keisare (hafva) warit drefne ifrån Italien med swärd. Dryselius Monarchsp. 385 (1691). H:s M:t kom att träffa med en dehl (af fienden) och dref dem straxt utur hwarandra. KKD 6: 140 (1708). Varder man .. drifven therut med våld. MB 20: 2 (Lag 1734). Som fienden .. från skogsbrynet .. häftigt besköt de främsta .. afdelningarna, syntes det rådligt att först drifva honom därifrån. Nordensvan Mainfältt. 199 (1894). Amalekiterna .. slogo dem .. och drevo dem ända till Horma. 4 Mos. 14: 45 (Bib. 1917). — särsk.
a) [jfr fsv. een aff idher skal til flykt driffwa .. (1000) män] i uttr. drifva (förr stundom: drifva och slå l. slå och drifva) på flykten, tvinga att fly, slå på flykten. (De) slogho .. jhiäl elloffua tusend .. Och drijffuo the andra alla på flychtena. 2 Mack. 11: 12 (Bib. 1541). Psalt. 18: 41 (Bib. 1917).
b) i uttr. drifva ngn på porten, köra ngn på porten. Naturen kan man ej förbyta. / .. Om hon på porten drifs, som hända kan ibland, / Hon genom fönstret kommer åter. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 116 (1795) [efter lat. (Horatius): naturam expellas furca, tamen usque recurrit].
c) (†) i uttr. drifva ngn af l. ur fältet. Spegel GV 87 (1685). Loenbom Stenbock 1: 20 (1757). De Svenske .. slogo sina fiender och drefvo dem utur fältet. Ullman GrefvHänd. 101 (1782).
d) med adverbial som betecknar tjänst, befattning, ämbete l. dyl. Saa ath wij motte welleliga (dvs. med våld) driffwas j fraa regimenthit. GR 2: 115 (1525). En (engelsk) Husbonde slår intet sit Folk, men väl drifver det utur sin tjenst, om det är oskickeligit. Lanærus Försök 75 (1788).
f) (†) utan adverbial; pregnant: drifva bort, fördrifva, förjaga; i sht: skilja ngn från den gård, lägenhet osv. som han för tillfället innehar, vräka. OxBr. 11: 47 (1624). Fienden har i förstone alt stadigt blifwit drifwen. LMil. 4: 1405 (1709). Arfvinge äger .. ingen rättighet, at vid sit tilträde drifva Arrendatoren. AdP 1800, s. 391. — med afs. på sak (jfr g). Tu (Gud) hafver natten drifvit. Kolmodin Dufv. 22 (1734). Til at drifva soten. Nordenflycht QT 1746—47, s. 142. Som en klar himmel småningom drifver molnen. Tessin Bref 1: 121 (1752). — jfr ODRIFVEN.
g) (föga br.) med afs. på sak (jfr f slutet). Drifva ngt ur hågen, slå ngt ur hågen. Rijs driffuer .. (galenskapen) longt jfrå (pilten). Ordspr. 22: 15 (Bib. 1541). Then synd tu på tigh samkar, / Then drif ifrån tin siäl. Ps. 1695, 277: 7. Lannerstierna Vitt. 146 (1790). Jag skall drifva honom den orena papistiska andan af hjertat. Mellin Nov. 1: 428 (1829, 1865; arkaiserande).
9) [anv. torde bero på ellips af uttr. DRIFVA TILL RYGGA, som redan i fsv. har här i fråga varande bet.] (†) gendrifva, vederlägga (en beskyllning o. d.); underkänna, upphäfva (ett vittnesmål, en beskyllning, en dom osv.); omintetgöra (ngns afsikt); med afs. på person (vittne, upphofsman till en beskyllning): ogilla, underkänna. Ath then ene Lagman icke bör ath driffue then annens Lagmandz dom. GR 12: 87 (1538). Vm then eedh kan driffwes haffwe the förwerckedt theris frelsse. HH XIII. 1: 25 (1562). Wij kunde och icke heller .. lathe samme wethne driffne warde, för thet att the icke wore aff höghre stondh, än böndher. Därs. 123 (1564). Leo .. dreeff .. igenom itt tijdigt (dvs. tjänligt, godt) Rådh och Snällheet .. Juliani .. förgifftige Vpsåt. Schroderus Os. 1: 729 (1635). Förgås skal Himmel, Haf och Jord / Tin Sanning ingen drifwer. Runius Dud. 1: 97 (c. 1710). Drifva en .. (fr.) démentir qlcn. Weste (1807; angifvet ss. folkligt). — jfr ODRIFVEN.
10) (i sht i fackspr.) från (ngn viss del af) organismen aflägsna (ngt som bör aflägsnas) (jfr 18 e): oftast med saksubj., i sht betecknande ett läkemedel l. dyl. (Citronsaft) är .. heel tienligh til at drijfwa Steenen. Palmcron SundhSp. 62 (1642). En förgifftad drick, hwilket förgifft Keisaren tänckte drifwa ur Kroppen med jagande. Dryselius Monarchsp. 386 (1691). (En viss växt,) kokad til decoct, sades drifva maskar. Thunberg Resa 1: 299 (1788).
11) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) kem. o. tekn. tr.: gm upphettning drifva (den flyktigare beståndsdelen) i gasform ur en förening l. blandning o. låta (den) afsätta sig ngnstädes, sublimera, destillera. Bromell Berg. 55 (1730). Gement Svafvel .., som vid destilleringen drifves i förlagen. Wallerius Min. 441 (1747). — jfr UT-, ÖFVERDRIFVA. — särsk. i uttr. drifva i höjden, sublimera. Hiärne Förb. 53 (1706).
12) (†) om sak: repellera; jfr BORTDRIFVA I a. Lucretius .. (visste), at samma sten uti olika vändningar både drager och drifver järnet. Wilcke PVetA 1764, s. 6.
13) tr.: vid målning o. d. breda ut (en färgklick o. d.) i allt tunnare lager mot periferien, så att färgen osv. till slut omärkligt öfvergår i omgifningens; jfr FÖRDRIFVA. Vid Hunneberg .. finnes Tusch, som låter sig rätt så väl drifva som det Chinesiska. Wallerius Min. 9 (1747). Drifva en laserskugga med pensel. Liljeblad DekorMåln. 77 (1884).
C) oemotståndligt föra (ngt l. ngn ngnstädes); oemotståndligt föras (ngnstädes), sjunka, stryka, ströfva.
14) tr. om naturkraft, väder, vind, vågor: oemotståndligt föra (ngt ngnstädes hän); i pass. förr stundom med intr. bet., = 15. (Om) någer skep .. råka för wraak att driffues ij land. GR 2: 264 (1525). Moln som aff wädhrit driffuas. 2Petr. 2: 17 (NT 1526). Ther wexte en storm up hwarigenom en skuta blef drefwen till landz. Gustaf II Adolf 488 (1621). Vädret dref lågan våldsamligen Tält ifrån Tält. Ehrenadler Tel. 674 (1723). Den sand, som hafvet uppkastar på stranden, drifves af vinden inåt landet. Holmström Geol. 21 (1877). En stormvind .. förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret. 4Mos. 11: 31 (Bib. 1917).
15) intr. till 14.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] om föremål som är utsatt för en naturkraft, ss. vind l. ström: oemotståndligt föras (ngnstädes hän l. i ngn viss riktning). — jfr LAND-, SJÖ-, STORM-, VIND-, VÅG-, VÄDER-DRIFVEN m. fl.
α) om fartyg (l. dem som äro ombord): föras bort (ngnstädes l. i ngn viss riktning) af vind l. ström l. sjögång; särsk. sjöt.: icke hålla kursen, i följd af vindens tryck (stundom äfv. af hög sjö) vid bidevindsegling föras bort från köllinjens kurs, göra afdrift. Drifva för vinden, drifva för vind och våg (ofta bildl.). Drifva för ankare(t), drifva till ankars (när ankaret icke håller fast i sjöbottnen), råka l. vara i drift, Drifva för tackel och tåg, framdrifvas af svår storm, utan att hafva seglen tillsatta. Drifva tvärs åt lä, drifva på sidan åt lä. Thå skepet .. kunde icke begå sigh j moot wädhret lotom wij driffua för wädhret. Apg. 27: 15 (NT 1526). Arken dreeff på watnet. 1Mos. 7: 18 (Bib. 1541). Drijfwa medh Strömen. Girs G1 226 (c. 1630). Vij haa nu legat bij och drifvit länge nog. Rosenfeldt Vitt. 180 (1672; i bild). Strandad, eller til lands drifven farkost. MB 21: 4 (Lag 1734). Låta Riksskeppet drifva för vind och våg. Dalin Arg. 2: 224 (1734, 1754). Lägga by at drifva på ena eller andra bogen. Montan Segl. 6 (1787). Ankaret hade tagit falsk grund, och fartyget märktes helt oförmodadt drifva. Agrell Maroco 2: 170 (1798, 1807). Då .. (garn och tross m. m. äro utlagda vid drifgarnsfiske), låter man fartyget drifva tillika med garnen. Ekström Sättet 15 (1845). Fartyg, som .. utan folk i sjö drifver. SFS 1890, nr 33, s. 22. Drifver båten mindre, antyder detta att man kan styra något högre. UFlott. 1: 80 (1896).
β) sjöt. om ankare: icke hålla fast vid sjöbottnen. Och skal sålunda Ankret intet gå med eller drijfwa. Rosenfeldt Tourville 67 (1698).
γ) i allmännare anv. Tå kom och driffuandes en stoor hualfisk här in för Stocholms skäär. O. Petri Kr. 282 (c. 1540). Tijt första ijssörjan driver om vinteren tijt drijver Siälen. Bureus Suml. 72 (c. 1600); jfr 17. Sigtunaboarne lära hafva släpt i Mälaren en stock .. och låtit honom drifva med vågorna. VLS 2 (1884). En mängd drifvande is. Fennia XII. 1: 6 (1896).
b) (†) om vågor o. d.: vara i (stark) rörelse, slå; om sjö: gå i vågor. Thet aff och ann medh sina Wågar drijfwande Hafwet. Sylvius Curtius 435 (1682; lat. exæstuans fluctibus). Siön stod i sin högd och dref stark (under en svår storm). Rhyzelius Ant. 52 (c. 1750). Södra Dellensiön, hwilkens mästa bölior drifa til Delsbo och Norrbo sochnars stränder. Wettersten Forssa 15 (c. 1750).
c) (mindre br.) om vind l. storm: fara fram, blåsa. Vinden dref mot öster. En stickande storm, som dref på Staden. Lagerbring 1Hist. 4: 432 (1783). Strinnholm Hist. 1: 331 (1834). jfr (†): Herren dreeff itt östan wädher j landet j then hela daghenom. 2 Mos. 10: 13 (Bib. 1541).
d) [jfr motsv. anv. i fsv.] om eld. Slagtarebodarne itändes, då elden under en stark storm dref in åt Staden. Lagerbring 1Hist. 4: 123 (1783). De stora ärren i barken visa .. genom sitt läge .., från hvilket håll elden ”drifvit”. TurÅ 1901, s. 287.
e) (mindre br.) om nederbörd (jfr slutet): föras omkring i luften; om snö ofta: yra; äfv. opers.; jfr DRIFVA IN 7, NED 5, UR. Det drifver (snö), det är snöyra. Det regnar inte ordentligt, men det drifver (dvs. duggregnar). Drifwer dagg (dvs. det faller dagg). Visb. 2: 277 (1600-talet). Sedan dess har snö då och då drifvit i luften. GotlLT 1852, nr 16, s. 1. Der hade drifvit, (bildats drifvor). Hahnsson (1888). Det börjar drifva af fjället. TurÅ 1912, s. 266. I hopar driver snön mot våra rutor. Karlfeldt FlBell. 154 (1918). — särsk. [trol. efter motsv. uttr. i d.; jfr holl. de kelder drijvt van water] (föga br.) i uttr. drifvande våt, så våt att det rinner af en, genomvåt, dyvåt. Nog är jag drifvande våt. Lönnberg BlSkär. 186 (1876). Kjolen och fötterna voro alldeles drifvande våta af dagg. Hallström El. 123 (1906).
f) mera obestämdt, utan att tanken på den verkande kraften framträder för språkkänslan: befinna sig i jämn rörelse åt ngt håll; ofta om moln l. rök. Om sommaren driver skyn mot vedhret. Bureus Suml. 59 (c. 1600). Röcken (af kanonerna) dref oss så starckt i ansichtet, att ... KKD 1: 168 (1708). En dimma kom drifvande öfver fältet. Fryxell Ber. 6: 471 (1833). Augustidagens .. mulna himmel med drifvande, tunga skyar. Lundquist Zola Grus 1 (1892).
16) metall. i fråga om tackjärnssmältning i masugn.
a) intr. om uppsättningen (af kol, malm o. fluss): sjunka ned i masugnspipan, efter hand som kolet under masugnens gång förtäres; om koluppsättningen ensamt: gå åt, förtäras; äfv. opers. det drifver, uppsättningen sjunker. VetAH 1749, s. 24 (opers.). Under det nu upsättningen drifver, eller efterhand nedsjunker uti (masugns-)pipan. Garney Masmäst. 276 (1791). JernkA 1817, 1: 62. — jfr NED-DRIFVA.
b) intr. om masugn: upphöra l. sluta upp med gången. (Hyttan har) gått mycket illa, och dref sedan 1683 års tiondelängder slutna voro. Johansson Noraskog 3: 419 (efter handl. fr. 1684). Då .. smältningen skall på ordentligt sätt slutas, .. säges Ugnen drifva. Garney Masmäst. 430 (1791).
c) tr. med afs. på masugn: afsluta tackjärnstillverkningen vid (masugn); jfr NED-DRIFVA, SLUTDRIFVA. Rinman (1788). Vid så beskaffadt förhållande beslöt jag att drifva ugnen och sluta detta försöket. JernkA 1828, 2: 146.
d) tr. om masugn: konsumera (så l. så många koluppsättningar) under viss tid. En masugn, som drifver 17 a 18 upsättningar om dygnet. Rinman Jernförädl. 61 (1772). jfr: (Jag antager) at .. det ena dygnet drifver så många upsättningar som det andra. VetAH 1749, s. 29.
17) intr. i utvidgad l. öfverförd anv. af 15: gå utan bestämdt mål, ströfva, stryka, ströfva omkring; flanera, gå sysslolös; särsk. i förb. gå och drifva. Drifva sysslolös (på gatorna). Drifva dank (se DANK, sbst.2). Ath thee köpmen .. icke skwle tilstædiass ath vanka eller driffwa öffwer landit vthan thee haffwa vårth .. patzbordh. GR 4: 34 (1527). Allan then Fisk i watnen må drifwa. Arvidi 185 (1651). Björnarne, som altid drifva hela nätterna. Loenbom i NSvBibl. I. 1: 91 (1762). Du drifver .. kring gatorna. Blanche Våln. 138 (1847). Gå och drifva i torget (dvs. i Kungsträdgården i Sthm) .. och träffa bekanta. Lundquist Konstn. 24 (1890). Vi .. drifva för mycket dank både vinter och sommar. Kleen YDoodle 1: 93 (1902). jfr KRING-, LÖS-DRIFVANDE. — (numera föga br.) Mina kamrater, de andra pojkarne, drefvo gatorna. Wetterbergh GNord 14 (1862).
D) tränga, trycka, pressa; slå, kasta; anv. som ansluta sig till dessa bet.; äfv. intr.
18) tränga l. trycka l. pressa (ngt ut l. fram l. intill l. genom l. in i ngt); med sakligt subj.: gm sin naturliga beskaffenhet tränga l. trycka osv. (ngt fram l. ut osv.); äfv. utan obj. Wädret driffuer Seglet. Linc. (1640; under anima). (Man) Sänckie sedan gullet (i den graderade vattenflaskan), och Märcke grant huru högt thet drifuer watnet öfuer sig. Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). Stöt alt smått i en Mortare, drijff thet sedhan genom Hårsichtet wäl. Kockeb. B 1 b (1650). Den kåda, som hetten drifvit utur veden, (har) dragit sig in uti botnen (på kolmilan). Wallner Kol. 11 (1746). (Om) kilar .. inslås i rännan framför sträfvan, så drifves denna till en mera lodrät ställning. Rothstein Byggn. 354 (1859); jfr DRIFKISTA. — jfr SNEDDRIFVEN. — särsk.
a) (mindre br.) om förlossningsarbete. Hoorn Jordg. 1: 264 (1697). (Foster-)Värkarna kallas .. (under andra skedet af förlossningen) drifvande, emedan deras arbete består däruti att drifva fostret genom bäckenet. Groth o. Lindblom 99 (1892).
b) medelst slag pressa ett föremål in i (in till) ett annat, se 20 a.
c) (knappast br.) i fråga om uttal; med afs. på utandning(en). (Tyskt) sch, warder genom ihoop bitne Tänder medh Andan hårt drifwen. Fichtelius Wegw. 2 (1717; säkerligen tryckfel för drifwet). Det djupa Engelska å-ljudet (frambringas) därigenom, att andedrägten under utstötningen likasom drifves uppåt mot gommen. Pipon SprGr. 57 (1872).
d) (i fackspråk) medelst förhöjdt ångtryck tvinga (en ångmaskin) att lämna så stor prestation som möjligt. Driva maskinen (klämma på) (eng.) whack the engines. Ramsten o. Stenfelt (1917).
e) (i sht i fackspr.) om organismens afsöndrande l. bortförande af ngt (jfr 10) som bör aflägsnas; oftast med saksubj., i sht betecknande ett läkemedel l. dyl.; särsk. i uttr. drifva urin(en) (förr äfv. på urin) o. d. (pregnant äfv. ensamt: drifva), befordra afsöndringen af urinen. The läkedomar som haffua krafft til at driffua watnet. B. Olavi 62 a (1578). Man må dricka (nilvatten) .., det kommer en att svetta snarare och drifver sedan mycket starkt. Eneman Resa 1: 169 (1712). (Tjärvattnet) .. drifver starkt på urin, besynnerligen i början. VetAH 1801, s. 22. — särsk. i p. pr. drifvande i adjektivisk bet. om läkemedel o. d. Nyszpulwer och andra drijfwande Saker, hwarigenom .. Fostretz Vthkomst kan .. främiat warda. Palmcron SundhSp. 360 (1642); jfr a. Drycken (dvs. mynchenerölet) är starkt drifvande. Snellman Tyskl. 203 (1842). — jfr GIFT-, MASK-, SVETT-, URIN-, VATTEN-DRIFVANDE m. fl.
f) (i fackspr.) om krut, gevär o. d.: framdrifva (kulan o. d.) med kraft; äfv. utan obj. Det krutet, som bäst drifver. Törngren Artill. 1: 22 (1794). Den kraft hvarmed .. (bössan) drifver haglen. Swederus Jagt 17 (1832). Det drifver duktigt, det här geväret. Janson Ön 184 (1908). — särsk. i p. pr. i adjektivisk bet. Man berömde det krut finnarne tillverkade såsom särdeles godt och drifvande. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 29 (1865).
g) mera obestämdt, närmande sig bet.: nödga, tvinga (se 28); ofta mer l. mindre bildl. Tyngden är .. en kraft, som bemödar sig at drifva en kropp utföre (dvs. nedåt) til jorden. Triewald Förel. 1: 85 (1728, 1735). Then sköna Jungfru (vände) sin ögon emot Himmelen (osv.) .., hvilcket mig tårarna på nytt vtur ögonen dref. Humbla Landcr. 96 (1740). Alkalierna drifva laf färgen alltid mera åt gult. VetAH 1804, s. 25. (Recensionen) var af sådan art, att den ville drifva bloden åt mina kinder och tårar i mina ögon. C. Snoilsky (1881) hos Warburg Snoilsky 277.
19) (†, se dock a, b α) intr. till 18; om sak: tränga fram (mot ngt mål l. i ngn viss riktning). Man säncke (i röret med vatten) .. Smijde, noga afwägit ..; och tekne grant målet tijt thet (dvs. vattnet) drijfuer. Stiernhielm Arch. O 2 a (1644). När .. saften (i växten) börjar drifva. Trozelius Rosensten 95 (1752). jfr INDRIFVEN. — särsk.
a) (fullt br.) jäg. om ur bössan skjutna hagel o. d.: hafva genomträngningsförmåga. De gröfre (haglen) drifva starkare (än de fina), men slå ej så tätt. Swederus Jagt 46 (1832).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.
α) (fullt br.) i fråga om rörelse(takt): energisk, rask, som det är ”kläm” i, snabb; äfv. bildl. Thetta Folket twingade .. (Alexander) jämwäl medh samma drifwande Lycka vnder sigh. Sylvius Curtius 397 (1682). Floden med sina många jämne, doch drifvande, fall. Linné Öl. 4 (1745). Detta (förslag) .. kunde (knappt) vinna någon drifvande framgång, derest icke ... Fürst Florman 23 (i handl. fr. 1793). Ett eget .. raskt och drifvande sätt att ro. Atterbom Minn. 345 (1818). Vattnet (strömmade) med drifvande fors ut genom den nya öppnade leden. Strinnholm Hist. 1: 370 (1834). Så satte sig jägarne i gång .. med en för finnarne egen, drifvande och ljudlös gång. Schröder ÖrjKajl. 66 (1893).
β) (†) i öfverförd anv.: trängande, brådskande, angelägen. Drifvande angelägenheter. Nordberg C12 2: 349 (1740). I synnerhet och hvad som nu är drifvande, att några skåp .. kunde där uppställas. C. R. Berch (1771) i 3 SAH 28: 261.
20) om slag l. kastande.
a) med slag (jfr β) på ett föremål (eventuellt indirekt) pressa l. tvinga (detta åt ett visst håll, in i l. öfver ett annat föremål). Drifva en påle i marken, en spik i väggen. The twå stoore (dörr-)postar .., ther inne hakarna drijfne äro. Linc. (1640; under scapus). Trästycket, hvarpå man slår, då man drifver et tunne-band på et kiäril. Möller (1745; under chassoir). Jagringen .. drifves, eller ”jagas”, på masten, sedan den först blifvit uppvärmd. NF 10: 1074 (1886). — särsk.
α) (numera knappast br.) med slagverktyget l. ett föremål som förmedlar slagets verkan ss. subj. Wiggen går tijt klubban driffuer. A. A. Angermannus FörsprKyrkost. B 1 a (1587); jfr Grubb 850 (1665).
β) närmande sig 18: medelst en energisk rörelse pressa (ngt in i, på l. öfver ngt). Styrbjörn .. / dref sitt banér med dån i jorden. Melin Dikt. 1: 3 (1888).
b) [jfr fsv. driffwande wärk, slungmaskin] (hvard.) kasta (ngt ngnstädes), tillfoga (ngn) ett slag (med ett föremål som kastas); medelst slag o. d. få (ett föremål) att fara (ngnstädes hän); särsk. med afs. på boll o. d. I sin ifver / Han med en Tallrik strax i skallen honom drifver. Düben Boileau Sat. 21 (1722). Mins du .. / Hur vi drefvo bollen. JournLTh. 1810, s. 969. Skottspolen drifves (vid väfning) tvärtöfver genom en af den väfvandes högra hand åstadkommen rörelse. Ekenmark Hb. 18 (1820). Än längre dref han stenen. A. U. Bååth i VLitt. 2: 417 (1903). — särsk. [jfr fd. keyle eller toph ath drywe] med afs. på snurra o. d.: med upprepade slag hålla i gång. Drifva en snurra. Möller (1745; under saboter). Retzius FlVirg. 24 (1809).
c) (hvard.) tillfoga (ngn ett slag på ngt ställe); slå på (ngn med ngt); med ett slag föra (ngt mot ngn l. ngt) l. låta (ngt) falla ned (på ngn l. ngt); äfv. med predikativt adverbial: slå (ngn omkull osv.). Därpå dref han mig öfver axlarna med en kiäpp. Säfström Banquer. X 1 b (1753). I detsamma dref han officeren på örat en kurril. Crusenstolpe Mor. 6: 292 (1844). Torkel .. dref handyxan i hufvudet på honom. Lönnberg FnordSag. 1: 125 (1870). Drifva (= stöta) ngn i (sidan). Cavallin (1875). Han dref .. deras häst kull. Hildebrand Isl. 212 (1883). Lars .. dref näfven i plankväggen och skrek: tyst. Rydberg Vap. 27 (1891).
d) [jfr kasta, slå, sticka ngn ngt i näsan, ngn i näsan med ngt i samma bet.] (†) bildl. i uttr. drifva ngn ngt i näsan, förebrå ngn ngt, drifva skulden på ngn o. d., kasta skulden på ngn. Att Buræo och honom altid driffves i näsan, dhet dhe förstå ingen köphandell. RP 3: 186 (1633). Orsaaken till åthskilnaden dreff han in på henne. VDAkt. 1678, nr 391. Bileam från sig på Gud all skulden drifver. Kolmodin QvSp. 1: 204 (1732).
21) tekn. om vissa sätt att (medelst slag af hammare) bearbeta (forma) metaller (se dock a slutet).
a) bearbeta (ett arbetsstycke af metall, t. ex. en plåt l. en skål) med slag af hammare (o. punsar) till dess det antagit den form (resp. fått den sida som är motsatt den hvilken omedelbart träffas af slagen försedd med de figurer l. ornament) som åsyftats; medelst en sådan behandling utforma (föremål, t. ex. skålar l. upphöjda figurer o. ornament); i inskränkt bemärkelse särsk. (i fackspr.) om utformande af skålformiga föremål gm hamring från midten mot kanten af arbetsstycket; jfr DRIFVA INÅT, UTÅT; ofta i p. pf. med adjektivisk bet. Drifva i silfver, utföra silfverarbeten medelst drifning. Drifvet arbete. När .. (guldsmederna) göre driffvit verck. GR 27: 58 (1557). Ett förgyltt bulott credenntz, dreffuitt på låkedh och wedh fothen. BtFinlH 4: 6 (1561). 2 st liusstakar en drifven och en slätt. BoupptVäxiö 1752. En skål, högåldrig med drifna sirater. Adlerbeth Ov. 311 (1818). Ångdomen (på lokomotivet) är .. vanligen hel och drifven af tjock jernplåt. Hwasser HbLokF 45 (1865). Bildframställningar i drifvet eller pressadt bronsbleck. Stolpe o. Arne 13 (1912). — oeg. om ett sätt att (gm ”drifning” med träpinnar) åt ännu mjuka föremål af glas gifva deras slutliga form. Key-Åberg i SLorS 17: 23 (1899). — jfr HAND-, HEL-, KALL-, UT-DRIFVA, äfvensom HÖG-, RUND-DRIFVEN.
b) (föga br.) i allmännare anv.: medelst slag af hammare (l. på annat sätt) sträcka l. tänja (en metall), utsmida. Guld låter sigh drifwa vnder Hammaren ganska tundt. Figrelius Kylander C 4 b (1652). Att i svarfstolen sträcka eller drifva en tunnare bleckplåt. Luttrop Svarfk. 452 (1839).
22) med hammare o. mejsel (”drefjärn”) inpressa en elastisk massa (ss. hampa, ”dref”, mossa) i springorna (”nåten”) mellan två timmer, plankor l. bräder o. därigenom täta (springorna); täta (springor, ett skepp, ett hus, en vägg osv.) på ofvan anförda sätt; äfv. tekn.: gm hamring osv. (se DIKTA, v.2 b) bringa öfver hvarandra liggande plåtkanter osv. att sluta ång-, gas- l. vattentätt till hvarandra; jfr DIKTA, v.2 Skepedt (skall) vare fast ilde farijdt, så thet ingestedtz väll löpe kann, medt minne thet bliffver .. på nytt driffvit. GR 20: 236 (1549). 6 .. (lispund) dreff at drieffva (sluss-)portarna medh. OxBr. 11: 99 (1640). (Sedan ångpanneplåtarna blifvit hopnitade) drifvas kanterna med mejslar. Engelhart o. Indebetou 32 (1842). Nitarna såväl öfver som under vattnet drefvos så godt sig göra lät med bomullsgarn. Antarctic 2: 412 (1904).
23) garf.
a) medelst nedläggande i vissa soppor uppluckra (hudar som skola garfvas) för att på detta sätt göra (dem) mera mottagliga för garfämnet, ”svälla”; jfr UPPDRIFVA. AHB 52: 19 (1871).
b) med afs. på hudar som ligga i garfvarlag (”färg”): med en staf (l. särskildt konstruerad maskin) på ett visst egendomligt sätt kraftigt omröra (hudar); ”arbeta”. AHB 4: 15 (1860). 2 UB 8: 554 (1900). — jfr DRIFVA IN.
24) tekn. intr. om (redan stelnadt) cement: svälla (dvs. utvidga sig under inverkan af fuktighet, så att sprickor uppstå). ”Drifvande” eller ”svällande” cement måste man .. undvika. TT 1900, B. s. 84.
25) i sht bergv. (gm sprängning osv.) urholka (ett schakt, en ort osv.) i en grufva, föra (en tunnel osv.) gm ett berg- l. jordlager; jfr SÄNKA, SPRÄNGA. HSH 31: 242 (1667). Här till hafwa Wij warit under Jorden, sänkt Skakter, drifwit Stollar, wunnit Malm och fordrat den i dagen. Hiärne Berghl. 445 (1687). När tunlar drifvas genom lösa jordlager, måste de beklädas med hvalf af .. sten. NF 16: 938 (1892).
26) i fråga om växters (växtdelars) utveckling l. odling samt i bildl. anv. af denna bet.
a) tr. om växt l. växtdel: utveckla (skott l. blommor l. knoppar osv.), skjuta (skott l. rötter osv.); ofta utan obj., öfvergående i intr. bet.: utveckla sig, skjuta fram, skjuta ut, skjuta upp, växa. Thet är icke nyttigt att låta (humle-)Rötterna drifwa alt för mycket Rijs på Stängerna. Rålamb 13: 28 (1690). Därs. 14: 28. På thet de små rötterne må kunna .. draga nöyaktig Nähring åt sig til at kunna växa och drifva krafftigt Blomstren. Ahlich 18 (1722). (Knylhafren) drifver på lerhalltig jord mera blad. QLm. I. 4: 47 (1833). Träden börja att drifva knoppar. Dalin (1850). Drifva brodd. Dens. Sakkunnige påstå, att .. (melonen) skulle ha drifvit bättre i en liten kruka. Strindberg Blomst. 129 (1888).
b) tr. om sak l. sakförhållande: befrämja l. påskynda utvecklingen af (en växt), bringa (en växt) till kraftig utveckling; särsk. om sol, värme, jordmån, gödsel; ofta utan obj., öfvergående i intr. bet. Värman drifver växterna. Linné Vg. 85 (1747). Djurets träck var .. ganska förmonlig, at göda sparris .. med, ty den dref starkt. Posten 1769, s. 1108. Solen driver ännu starkare (i Norrbotten än i Västerbotten) under den ljusa sommartiden. Sandström NatArb. 2: 189 (1910). — särsk. i p. pr. med adjektivisk bet. Drifvande väderlek. Godh drifwande Jord. Rålamb 13: 27 (1690). Af alla gödningsämnen anses Guano .. för ett af de mest drifvande. Fries BotUtfl. 2: 260 (1852). I de .. drifvande sydsluttningarna. BotN 1902, s. 230.
c) (föga br.) tr. om jordmån: framalstra. Palmblad LbGeogr. 145 (1851). Graniten på Siljans .. strand .. drifver en tarflig furuskog. Strindberg TrOtr. 4: 169 (1897).
d) tr. om person: bringa (en växt l. växtdel) till utveckling; odla; ofta om odlande i drifhus o. d.; numera nästan bl. pregnant: (med särskilda medel) bringa (en växt) till utveckling på ovanlig tid. The Blomster-Växter .., som .. hvart åhr af Fröet om Våren på Dyng-Sängar drifvas måste. Ahlich 46 (1722). Lackviolen ökas .. igenom qvistar, som drifvas. Lundberg Träg. 147 (1754). De växter som man vill föröka och drifva rötter på. Lundström Trädg. 337 (1852). Hur mycken tid, ansträngning och omkostnader det kräfves för att drifva ett verkligt vackert exemplar (af en blomma). PT 1904, nr 74 A, s. 3. Under .. (hviloperiodens) första och absoluta skede visa .. (växterna) inga lifstecken och låta icke, som det heter, ”drifva sig”. Abelin TrInomh. 18 (1904). jfr: De (sparris-)sängar som skola drifvas. Lundström Trädg. 108 (1852). jfr HÅRD-, KÄRN-DRIFVEN. — i bild. En praktfull, drifven planta, hon kyldes vid vår pol. Nyberg 2: 255 (1822; om drottning Kristina).
e) med obj. o. predikativt adverbial (jfr 29); närmande sig l. öfvergående i de allmännare bet. 28, 29: gm odling l. behandling af visst slag förmå (en växt l. växtdel) att uppnå (en viss grad af utveckling) l. att utveckla sig (till ett visst stadium). Drifva en växt till blomma, att blomma, i blom, i blomning, i frö, till en viss storlek. Paludanus som fåt lökar (af Amaryllis) .., dref dem til blomma. Linné i VetAH 1742, s. 97. (Cornus sanguinea) är vanligen en låg buske, men kan ock drifvas til et litet träd. Retzius FlOec. 186 (1806). Lundström Trädg. 327 (1852).
f) mer l. mindre bildl.: bringa (ngt) till utveckling, utveckla; intr.: utveckla sig. Skall i jordisk mark ett himlafrö slå rot, / Och drifva, och ge frukt. Wallin Vitt. 1: 17 (1805). Den bildande värma .., hvilken drifver en rik .. natur till full mognad. Geijer II. 1: 37 (1825). Protektionismens mark drifver i denna tid så underliga blommor. GHT 1895, nr 217 A, s. 2.
27) [utveckladt ur 18, 19] utföra ngt med energi o. kraft l. kläm; visa energi osv. vid utförandet af ngt; anträffadt bl.
a) (†) ss. vbalsbst. drifvande, drift (se d. o. 5 h). Han lärer og rätt straxt wäl wara här .., / Om iag des Drifwande Okk Waksamhet rätt kiänner. Börk Darius 438 (1688).
b) i p. pr. i adjektivisk anv.: driftig.
α) [för uppkomsten af bet. har möjl. äfv. bet.: pådrifvande (se 32) medverkat; jfr särsk. språkprofvet från 1553] (numera ngt hvard.) om person, ofta om förman: som sköter hvad han har för sig med raskhet o. ”kläm”, driftig, företagsam, energisk, verksam; jfr DRIFSAM. Han är ganske nyttig och en driffvende karll opå arbetett. GR 24: 16 (1553; om en arbetsförman). Nijtisk och Drifwande . i . sitt . Embete. Runius Dud. 2: 100 (1699). Lät mig nu see att herr Lieutnanten är flitig och drifvande .. och för all ting skaffar mig fångar. C. Nieroth (1711) i HFinlÖ 1: 169. Prinsens moder var en drifvande qvinna, som spann, och sömmade, och väfde. Sv. folks. 1: 173 (1844). Molin var framför allt en drifvande administrativ förmåga. Annerstedt UUH II. 1: 349 (1908).
β) (numera mindre br.) om sak: företagsam, verksam; äfv.: som har kraftig verkan. Som jag förmärkt at argheten vid detta tilfälle är ovanligt drifvande .. så ... SP 1780, s. 857. Flere hafva deråt egnat .. sin kloka och drifvande omtanka. Wallin Rel. 2: 15 (1818). Skall det någonsin bli besked med Rysslands folkupplysning .., då måste drifvande åtgärder med snaraste vidtagas. Hjärne Östanifrån 122 (1899, 1905).
28) nödga, tvinga; förmå, föranleda; ej skarpt skildt från 18 g; ofta med abstr. saksubj.
a) [jfr 8] med rumsadverbial: tvinga l. förmå (ngn) att begifva sig (ngnstädes). Och anden dreeff honom strax vthi öknen. Mark. 1: 12 (NT 1526). Man dreeff them medh wold j alla månadher til offer. 2Mack. 6: 7 (Bib. 1541). Armodh och siwkdom, driffuer tigh til säng. TobCom. C 2 a (1550). Nöden drifwer Hunden i band. Grubb 34 (1665). Hunger drifwer Wargen vhr Skogen. Dens. 335. — i öfverförd anv. När barnen .. bliffua någhot wexen, driffuer man them in vthi förargelsen medh alla macht. L. Petri 1Post. M 3 a (1555). Hennes lifsintresse drifver henne .. in på pedagogiken. NordT 1885, s. 70. Så drefvos de unga allt längre och längre, tills passionen ändtligen skulle sluka dem i sina hvirflar. PT 1903, nr 227 A, s. 3.
b) utan rumsadverbial: nödga l. tvinga l. förmå l. föranleda (ngn till ngt l. till att göra ngt). Strax dreeff .. (Jesus) sina läryungar ath the skulle gå til skips. Mark. 6: 45 (NT 1526). Nödhen dreff mang fatigæ mæn til at siwda salt waten och hielpa sig met. GR 3: 336 (1526). En vng Dreng .. kunde hwarken medh lockande ey heller medh trugh drijfwas til at försaka Christum. Schroderus Os. 1: 185 (1635). Hvar icke Hans May:t ville med godo gifva sig strax på resan, skulle han med våld drifva Honom der til. Nordberg C12 2: 299 (1740). Endast den yttersta hunger drifver .. (ormvråken) att jaga. Nilsson Fauna II. 1: 67 (1824). Det var ingen lätt sak att drifva Polackerna från beslut till handling. Svedelius i SAH 54: 168 (1878). Man drefs till allt strängare åtgärder mot (kalvinisterna). Hildebrand Statsförf. 307 (1896). — jfr NÖD-, O-DRIFVEN. — särsk. (numera föga br.) i p. pr. närmande sig adjektivisk bet.: tvingande; nästan bl. i uttr. drifvande orsak l. skäl, ofta nästan liktydigt med: viktig, afgörande. VDAkt. 1674, nr 200. Förr än det siunde Åhret är förbij, bör man icke utan drijfwande Ordsaak afklippa ens Håår. Riddermarck Alm. (Ld) 1696, s. 27. Lystnad eller drifvande begär, ofta efter skadeliga ting. VetAH 1810, s. 200. Fryxell Ber. 9: 204 (1841). — jfr NÖD-DRIFVANDE.
29) tr. med adverbial l. objektiv predikatsfyllnad uttryckande graden l. resultatet af handlingen: bringa (ngn så långt osv.); bringa (ngt till en viss punkt) (jfr 1 f slutet).
a) med afs. på person. Drifva ngn till vansinne, gm sitt åtgörande vålla att ngn blir vansinnig. Mijn sorg mich til förtuiflan dreeff. Ps. 1536, s. 57. Blef han om sider så vit drefven, att han medh gråtande tårar sin galenskap bekiände. RA 3: 56 (1593). När Wallenstein fick veta det hemliga uppdrag, Gallas hade haft, drefs han till det yttersta. Fryxell Ber. 7: 73 (1838). — (†) Drifva en i det längsta så at han ej vidare kan försvara sig. Möller (1745; under battre).
b) med afs. på sak (t. ex. en handling, ett handlingssätt, en grundsats, en åskådning, en känsla l. egenskap; stundom äfv. med konkret obj.): låta (ngt) uppnå l. gå l. komma (till ett visst stadium, till en viss punkt, så långt att .., därhän att .. osv.); bringa (ngt) att öfvergå (till ngt). En (för) långt, till ytterlighet, till det barocka drifven grannlagenhet, försynthet, tjänstaktighet. Hans hängifvenhet, beundran drefs så långt att den blef besvärlig för föremålet. Drifva noggrannheten ännu längre. Drifva konsten, eländet, förtrycket till sin höjd. Drifva ngt in absurdum. Hans karaktärsstyrka drefs till envishet, hans frikostighet till slöseri. Drifva trotset, motståndet till det yttersta, öfver alla gränser. Drifva en grundsats till sin (yttersta) spets. En långt drifven arbetsfördelning, parlamentarism. Ett långt drifvet beroende af ngn. Högt drifna anspråk. (Vi) dreffue till thet sidzste .. saken så wijt, att wij .. bliffue .. (konung Kristiern) öffuermechtige. GR 14: 61 (1542). Effter handen bleff thenne miszhälligheten .. alt högre och högre drefwen. Brask Pufendorf Hist. 315 (1680). I .. drifven kärleken til dygden .. alt för högt. Ehrenadler Tel. 116 (1723). Språkvettenskapen var ej synnerligt högt drifven. Fryxell Ber. 14: 147 (1846). Sedan .. (Schartau) en gång antagit .. (en dogm), dref han den till dess yttersta gräns. Agardh BlSkr. 1: 29 (c. 1855). Med bara sitt klara hufvud och sin arbetsförmåga till kapital hade han snart nog drifvit det till att kunna göra affärer. Hallström El. 121 (1906). jfr: Rektificeringen drifves icke alldeles till torrhet. Nyblæus Pharm. 418 (1846). — särsk.
α) med afs. på pris, betalning o. d. Drifva priserna i höjden, uppdrifva, stegra. — (†) Een anseenligh Summa Penningar, det högste det kunde drifwas. RARP 2: 57 (1634). Man har drifvit arrenderne så högt, at arrendatorerne ey kunnat komma ut dermed. 2 RARP 4: 407 (1727).
β) (†) i fråga om skriftlig l. muntlig behandling af ett ämne: låta (ett ämne o. d.) nå ett visst stadium af fulländning o. d.; spänna l. anstränga l. pressa (ngt till den l. den graden); stundom närmande sig bet.: öfverdrifva, uppdrifva, stegra. Alt detta tänkte jag fullkomligt at beskrifwa, / Och hans förtiente Lof, det högst jag kunde drifwa. Brenner Dikt. 1: 121 (1695, 1713). Stilen i .. (ett visst äreminne) syntes vara .. stundom nog högt drifven. SAD 1786—89, s. 201 (1787). — jfr HÖG-, ÖFVER-DRIFVEN.
30) [jfr fsv. drifwa till osannindh] i uttr. drifva ngn till lögnare o. d., öfverbevisa ngn om att vara en lögnare, (gm hopande af beskyllningar osv.) göra ngn till en lögnare (äfv. om han i själfva verket talar sanning); äfv. drifva ngn till lögn, öfverbevisa ngn om att hafva gjort sig skyldig till lögn; äfv. (numera föga br.) drifva ngt till lögn o. d., med klara grunder, vittnen osv. ådagalägga att ngt är lögn, göra ngt till lögn. Hwilket alt D(oktor) Hemming Gadd bewisligen förlade (dvs. vederlade), driffuandes hwart ord till flärd och osanning. Svart G1 6 (1561). Han vore för någre åhr sedan dreffuen till en ljugare. A. Oxenstierna 1: 16 (1605; om ett vittne). VDAkt. 1661, nr 399. Måhända framkommer endera dagen något exemplar af detta opusculum och kunde få drifva till lögn våra yttranden. Laurén Minn. 126 (1877). Landshövdingen ville ju driva dem till lögnare. Koch Timmerd. 401 (1913).
31) (†) bildl. i uttr. drifva ngn ngt i halsen o. d., öfverbevisa ngn om lögnaktiga l. obefogade påståenden o. d., tvinga ngn att taga tillbaka l. ”ta i sig igen” hvad han har sagt osv.; jfr DRIFVA IGEN 3, DRIFVA TILLBAKA 8 a. Och wele wij först drifwa them thet under ögonen, utaf theras egen skrifwelse, som effter föllier. ScriptRerSuec. II. 2: 157 (c. 1555). Dett .. Matz Kock medh .. Laghlige wittnessbördh .. honom dref i Halssen, så att han nu sielff .. moste bekenna att han lögh. BtÅboH I. 8: 34 (1636). D(omi)nus Axelius sade, att han skall drifua thee orden uthj D(omi)nj Troelij halss. VDP 1658, s. 297.
E) pådrifva o. d.
32) pådrifva, tvinga till större hastighet.
a) (numera mindre br.) eg. med afs. på djur som drifves (se 1, 4 a); jfr DRIFVA PÅ 5. Bättre drijfwa öken, än draga laszet. Grubb 74 (1665) [jfr t. besser den esel treiben, als selbst säcke tragen]. Såsom .. hesten med spårarna af sin ryttare drifves. Münchenberg Scriver Får. Föret. 5 b (1725). Bönderna .. / .. drefvo med fruktan i hjertat, / Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen. Runeberg 1: 30 (1832). De djur, som användas till dragdjur, blifva ej sällan drifna öfver förmågan. Hwasser VSkr. 3: 297 (1858).
b) [jfr motsv. anv. i t.] ridk. om ryttare: gm användande af yttre tvång (i sht gm tryck af en l. båda skänklarna) tvinga (hästen) att röra sig i ngn viss riktning l. i ngn viss gångart; jfr DRIFVA FRAM, FRAMÅT. Hand och ben äro .. medlen för ryttaren att kommendera hästen — handen ledande och benen drifvande. Leyon Ridk. 27 (1844). Från .. traftakt drifvas uti galopp. Platen HlednRytt. 37 (1856).
c) (†) med afs. på person o. d.: egga l. förmana (ngn till större flit l. större energi i sitt arbete osv.); pådrifva, skynda på; egga l. uppmana (ngn att göra l. låta ngt); jfr DRIFVA PÅ 6. The samwet som suach äro j trona .. och äre weeksinnade them skal man icke driffua och seya, Thet skal tw göra. O. Petri 1Post. 43 b (1528). (De egyptiska) foghtarna driffuo .. (Israels barn) och sadhe, Fyller vp idhart dags arbete. 2Mos. 5: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: drefvo på). Then latha skal man altidh driffa. SvOrds. C 5 a (1604). Drif äfven Valter Tingstadius at säga ett ord derom. Leopold (1785) i 2Saml. 7: 46.
d) om inre maning: (mer l. mindre oemotståndligt; jfr 28) påverka vilja o. handlingskraft hos (ngn); egga, mana; oftast med sakligt subj., t. ex. känsla, själslig l. kroppslig läggning; förr ngn gg om gudomsmakt l. dyl.; stundom: inspirera. Drifven af lust att lära ngt. Alle the som driffuas aff gudz anda the äro gudz barn. Rom. 8: 14 (NT 1526). Quinfolck .., som .. driffuas aff mongahanda lustar. 2Tim. 3: 6 (Bib. 1541). Hans stora ambition skall driffve honom dedt ytterste till att våge. OxBr. 8: 16 (1627). Minerva som så många gånger hafver drifvit eder Fader. Ehrenadler Tel. 815 (1723; fr. inspiré). Alle invånarne drefvos af samma anda, samma kärlek för Friheten. Dalin Montesquieu 74 (1755). Wallin Vitt. 2: 108 (1821). Drifne af girighet, lade de (dvs. fogdarna) ofta tunga skatter .. på bönderna. Fryxell Ber. 2: 137 (1826). Härtill dref mig lika mycket en egen hemlig ärelystnad som min önskan att ... De Geer Minn. 1: 130 (1892). — särsk. i p. pr. närmande sig adjektivisk bet. Gossen från .. skogsbygden med sin drifvande längtan utöfver skog och blånande berg. Molin Geijerstud. 110 (1906). (†) Drifwande Exempel och äggiande Footspår. Sylvius Curtius 48 (1682).
e) (†) med afs. på sak: påskynda, få att gå fortare; jfr DRIFVA FORT 4, PÅ 7. Offuer .. (arbetarna) woro skickadhe .. Leuiter .. til at driffua arbetet. 2Krön. 34: 12 (Bib. 1541; Luther: treiben).
33) (i handling l. med ord) verka l. arbeta för (ngt); (i tal l. skrift) agitera för (ngt), bedrifva; påyrka, yrka på (en åtgärd), urgera (ngt); stundom: befordra, främja (ngt); stundom: förhandla l. underhandla om (ngt).
a) (numera bl. ngn gg arkaiserande; jfr dock α) med obj. (l. obj.-sats l. inf.) l. abs. l. ss. vbalsbst. Maa thw therföre driffwa thetta ærendhe thet yterste thw kanth. GR 3: 213 (1526). Vtan sitt Råd och drifwande (är Saul) .. worden Konung. Rudbeckius KonReg. 91 (1614). Gifftermål skall driffuas emellan Prinsen i Pålandh och .. (Bethlen Gabors) gemål. OxBr. 3: 185 (1629). Jag (har) afstådt alt, men aldrig Kalmens resa, den jag på det högsta i alla mina bref drifvit. Linné (1746) hos Fries Linné 2: 30. Det berättas, att Pyhy ifrigt drifvit denna beskickning. E. Hildebrand i SvH 3: 186 (1903). — särsk.
α) (mindre br.) i uttr. drifva en sak (ngns sak), drifva saken o. d.; särsk. om skötande af ngt mål inför rätta. Tu (Gud) driffuer min rett och mijn saak. Psalt. 9: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: du har utfört min rätt och min sak). (En) som .. aff christeligtt medlijdende tager sig saken an [och] drijffuer för rätta. A. Oxenstierna 1: 296 (1619). Parterna böra drifva sina saker munteligen, inför thenna Domstolen. Nehrman PrCiv. 119 (1751). Det vet jag med visshet at han .. altid drifvit saken redeligen. Posten 1769, s. 842. Drifva ett mål. Hahnsson (1888). Så förlorar man all lust att drifva någons sak. Levertin Diktare 158 (1898).
β) (†) med afs. på afsikt o. d. (Sändebudet) dref .. (under underhandlingarna om Johans giftermål) sin egen afsikt på Prinsessan Cecilia. Dalin Hist. III. 1: 543 (1761). Kronan .. sättes utur stånd att med egna medel drifva sina afsigter. Chydenius 58 (1765); jfr 39.
b) med prep. (up)på (l. med adv. därpå); jfr DRIFVA PÅ. HT 1910, s. 279 (i handl. fr. 1592). Presterna skola .. drifwa med flijt ther på at Barn .. lära läsa i Book. Kyrkol. 2: 10 (1686). Konungen i Frankrijke drifwer stadigt på en ewigh Frijd medh Rijket i stället för stilleståndet. OSPT 1687, nr 8, s. 3. Franska regeringen dref .. fortfarande derpå, att Danmark skulle inträda i fredsmedlingen jemte Sverige. Carlson Hist. 5: 65 (1879).
34) († utom i b) ifrigt lära l. förkunna (ngt), inskärpa; utlägga (en text); föra (ngt) på tal, tala om (ngt), föra (ngt) på tungan; tala, uttrycka sig; stundom: anföra, citera; jfr ”köra med ngt”; utan skarp gräns öfvergående i 37. Driffua euangelium. Förspr2Tim. (NT 1526). (Moses) reppar .. vp een och samma Lagh så offta, och driffuer samma ord så monga resor, at en må leedhas widh läsat. FörsprGT a 3 b (Bib. 1541). Medh ingen flijt driffz min (dvs. Friggas) ähra. Messenius Disa A 3 a (1611). Prästen .. tänkte på den Lärdom, som han skulle drifva Söndagen derefter. Ekelund Fielding 340 (1765). — särsk.
a) med prep. med l. om. Om hwadh ärende man ofta handlar, talar och drifwer, thet måtte jw honom wara fulkomligare kunnogt. Phrygius MRosengren B 8 b (1608). Schroderus Os. III. 2: 233 (1635).
b) med afs. på läroämne o. d.: öfva; numera nästan bl. ped. med anslutning till 18: forcera lärjungarnas studium af (ett ämne). Och skola foreldranar .. driffua medh .. (barnen) Gudz bodh och allestädes öffua them ther wthi. L. Petri Oec. 44 (1559). Med yttersta stränghet drefs i andra klassen latinska Grammatican. Broocman TyUnd. 1: 47 (1807). Ju skickligare och mera dugande lärarne äro, desto mera torde de drifva sina respektiva ämnen. A. E. Dahlman i PedT 1895, s. 495.
c) med saksubj.: handla om, behandla. Bokmän moste wara hema i the språk, som handla och drifwa thet theras embete och förrettningar angå och hielpa. Swedberg Gr. 136 (1722).
35) [bet. utvecklad ur 34 b] (numera i sht ped.; jfr dock a, b) med personobj. (jfr b): (energiskt) öfva (ngn i ngt, särsk. en lärjunge i ett läroämne). The, som ifrån barndomen .. stedse drifvas i the stycken, som höra til lärdom ock klokhet. Rydelius Förn. 285 (1722, 1737). Drifva sina lärjungar i att förstå och bruka latin. TLär. 1846—47, s. 68. Forcera, eller, såsom det med en .. technisk term benämnes: drifva sina lärjungar. Hermoder 1847, nr 8, s. 12. Studentfabrik .. (är en) skämtsam benämning på enskilda läroanstalter, som ha till uppgift att ”drifva” eleverna, så att de .. kunna aflägga studentexamen. 2 NF 27: 489 (1918). — särsk. (fullt br.) i p. pf. med adjektivisk bet.
a) [jfr ä. d. gammel, dreffuen skalck] om person: (in)öfvad (i ett ämne o. d.), rutinerad, van, förfaren, erfaren, skicklig, ”slängd”. En drifven ritare, affärsman, diplomat, biljardspelare. Then gamble Adam .. är .. ganska .. listigh och klook, öffuat och driffuin. Balck Ridd. I 2 b (1599). The (borde) lärare wara, som .. woro wel hema i Bibelen .. samt genomwel drefne i wårt språk. Swedberg Schibb. d 1 a (1716). Hon var .. rigtigt, hvad man kallar, drifven i landtmannagöromål. C. F. Dahlgren 5: 7 (1832). Äldre och drifne jurister. Almqvist AmH 1: 182 (1840). I hvilken bok han var så drifven, att ... Beskow K12 1: 23 (1868). Karl Gustaf var .. drifven i europeiska politiken. Strindberg NSvÖ 2: 118 (1906). — jfr DURK-, (I)GENOM-, IN-DRIFVEN.
b) om handstil: öfvad, ledig (men ändå välformad). Weste (1807). jfr: Det är en drifven och öfvad hand, som fört pennan. A. Quennerstedt i KKD 3: 166 (1907). — i öfverförd anv. I formelt afseende förråda .. (Nis) dikter framför alt en betydlig rutin och hvad man kunde kalla drifven stil. H. Molander i AB(L) 1895, nr 278, s. 1.
36) [eg. en specialanv. af 34] med ifver påstå l. förfäkta, urgera; bevisa; argumentera.
a) förfäkta, påstå.
α) med obj. betecknande lära, mening, åsikt o. d.; numera nästan bl. i uttr. drifva en sats, drifva den satsen o. d. Och dreeff Bellenacke (på mötet) sin grund så (dvs. argumenteringen gick ut på), at inghen skulle med retto kunna föra konung Christiern thet vppå, at ... O. Petri Kr. 327 (c. 1540). Huru han i .. disputationer drifvit satser mot teologien. Annerstedt UUH II. 1: 278 (efter handl. fr. 1688). Peder Galle syntes vilja drifva den läran, att presten skulle träda likasom i församlingens ställe. Svedelius i SAH 49: 88 (1873). Ett organ, däri de kunde drifva sina åsikter med mera frihet. Sylwan SvLit. 218 (1903).
β) (†) med obj.-sats l. obj. som utgöres af ett pron. Mykin osan (dvs. osanning) / Thet ingen medh skäl bewise kan / Eller medh några sanning driffue. Svart Gensv. K 2 a (1558). Någre Lärepunchter, ther vthi han förnämlighen dreeff, at Mannen icke war bunden wijdh een Hustru. Schroderus Os. III. 1: 172 (1635). Dalin Arg. 1: 12 (1732, 1754).
γ) (†) med prep. på l. motsv. adverb: yrka på. D. Lutherus dreeff häfftigt ther vppå, at thet naturlighe Förnufftet icke kunde eller skulle dömma om Gudz Alzmechtigheet. Schroderus Os. III. 1: 87 (1635). Rudbeckius Luther Cat. 7 (1667).
δ) (†) med saksubj. (jfr b slutet); äfv.: kräfva, framhålla, betona. Thet andra Brefwet .. innehåller och drijfwer: At ingen Eedh skal eskas vtaff the öfwerste Prästerna. Schroderus Os. 1: 189 (1635). 8 §:n drifver åter starkt på bokstafveliga innehållet. AdP 1789, s. 418.
b) (†) vid argumentering framhålla l. anföra (ngt). Damascenus driffuer hefftigt Christi ord om Natwarden, håller sigh hårdt ther wijdh. O. Martini Bew. C 2 a (1604). Dhe förnämbste argument som då drefwoss för Communitetet. Rudbeck Bref 81 (1670). — med saksubj. (jfr a δ). Tillser änteligen ämnet, hwilken saak det drifwer. Rudbeck Atl. 2: 25 (1689). — abs.: argumentera. Sedan drifwer Vigilius, igenom thet Ordet Cephas, ganska löijeligen, och will bewijsa, at ... Schroderus Os. 2: 73 (1635).
c) [jfr motsv. anv. i y. fsv., äfvensom liknande konstr. vid BEVISA (se d. o. I 2 a δ)] (†) med prep. till: gm bevis leda skulden för ngt öfver till (ngn). Alle skole driffua gott sölff och sätia sitt eghitt bomerkie ther vppå. och vm anners fins och driffues till honum som bomerkitt til hörer thå haffuer han förbrutitt gruffuodelen. GR 7: 141 (1530); jfr 40 a β.
37) [närmast utveckladt ur 34] (numera knappast br.) tala l. skrifva om (ngt); behandla (ett ämne, en text), författa; afhandla, diskutera, debattera (ett ämne). De 4 punchtter som genom Sendebuden vore oss emellan dreffne bådhe med svar och geensvar. A. Oxenstierna 1: 72 (1612). Mästeparten Rijksdagshandlingar och beslut (i Gustaf Adolfs tid äro) aff thenne Salige Herren drefne och författade. Emporagrius A. Oxenstierna 129 (1655). Geulinx .. dref Ethicam på et klart och förnuftigt vis. Rydelius Förn. 56 (1719, 1737). En hvar har .. sin egen förbättring af den drifna texten. Wallin 1Pred. 2: 458 (c. 1830; i skildring af skvallret). Sådant var hufvudtemat, som med åtskilliga variationer drefs i de särskilta trakterna. Cronholm Bref 180 (1865).
F) med afs. på ngt sakligt: föra framåt, hålla i rörelse, hålla i gång; sköta, förvalta; uträtta; syssla med; intr.: vara i rörelse osv.
38) [jfr fsv. the haffdo werk ther fore driffuit ok starka blidhor wp räth] tr.: (gm användande af fysisk kraft af ngt slag) komma (ngt) att röra sig från stället ngnstädes hän, sätta i rörelse, föra fram. The wordho warsze ena wijk, .. till hwilka the meente wilia lata driffuit skepet om the kunde. Apg. 27: 39 (NT 1526). Jagten .. drifwer wederilingen fortare, än årarne Galeyan. Schroderus Comenius 464 (1639). Stora och höga flottor af torr ved, hvilka de itände och drefvo mot skeppen. Fryxell Ber. 2: 89 (1826). Alle (fartygen voro) inrättade att drifvas med segel. Kolmodin TacAnn. 1: 108 (1833). Af snabb rodd drifven, ilade .. (båten) fram öfver den lugna vattenytan. Englund Ged. 39 (1853). Anm. Om rörelse, åstadkommen medelst tryck, slag o. d. på föremålet, se 21.
39) med afs. på maskin o. d.: lämna drifkraften till, hålla i rörelse l. gång; om sak l. ngn gg om person l. djur; ofta om ngn naturkraft (ss. vattenkraft, ånga, vind, elektricitet) l. maskin; ofta mer l. mindre bildl.; äfv. intr.: vara i rörelse (se c). Wind (dvs. vindspel) som driffues ther man löper vthi hiwl. VarR 39 (1538). Hiulet drifwes antingen med Öfwerfall .. eller med Vnderfall. Hiärne Berghl. 443 (1687; rättadt efter hskr.). Gods och penningar, som alt drifver, har jag intet. Scherping Cober 1: 177 (1734). De hjul hvarmed allting skall drifvas. Thomander Pred. 1: 100 (1849). Det vatten, som begagnas till maschinernas drifvande. Thomée IllSv. 241 (1866). Vindens drifvande förmåga. EkonS 1: 204 (1891). Dynamon drifver hela elektriska belysningen. SDS 1899, nr 47, s. 3. Industriella anläggningar, som drifvas med vattenkraft. 2 UB 9: 392 (1905). Krukmakaren, där han sitter vid sitt arbete och drifver skifvan med fötterna. Syr. 38: 29 (öfv. 1915). jfr PROPELLER-, VATTEN-DRIFVEN. — särsk.
a) i p. pr., närmande sig adjektivisk bet.; ofta bildl.; särsk. i uttr. drifvande kraft, drifkraft (om såväl sak som person). Ett glödande hat mot Ryssland var en drifvande kraft i .. (Döbelns) själ. Svedelius i SAH 60: 226 (1883). Den drifvande kraft eller luftström, som sätter röstbanden i dallring. Setterblad Mackenzie 6 (1887). Vid Göteborgs-Postens grundande skall han hafva varit en af de drifvande krafterna. Paulson MinnestalGbg VSH 12 (1893, 1899). (J. Arrhenius) var den drifvande själen i arbetet. Annerstedt RudbeckBref cxxxxvii (1905).
b) (†) refl. med intr. bet.: röra sig, vara i rörelse. Thet må wara / It Under at han (dvs. himmelen) ej förnött och sliten blifwer, / Men altjd ljkadan sig kring om Jorden drifwer. Spegel GV 59 (1685).
c) (i fackspr.) intr. om maskin o. d.: vara i rörelse, gå. Ju mera .. (trissan på spinnmaskinen) förstoras, desto fortare drifver machinen. Carlström Spinnm. 93 (1832).
40) om vissa tekniska förfaringssätt.
a) metall. (förr äfv. kem.) i fråga om ett visst sätt att rena l. probera metaller o. d.
α) [jfr motsv. anv. i t.; jfr äfv. 15 f] intr., om ämne (metall) som underkastas den i β beskrifna behandlingen; eg.: vara i kokning, vara i rörelse, vara smält, vara flytande; enl. nutida betraktelsesätt ofta liktydigt med: oxideras, reduceras. Så snart Kopparen och Blyet äro sammansmälte; börja de drifva med blommor (dvs. blåsor; se BLOMMA, sbst. 6 e). VetAH 1760, s. 303. Sedan blyets yta kommit i rörelse, eller, som man säger, drifver. Berzelius Kemi 2: 388 (1812).
β) [jfr motsv. anv. i fsv., mnt. o. t.] tr.; eg.: hålla (en metall osv.) i flytande tillstånd (jfr α); i fråga om framställning af silfver ur silfverhaltiga blymalmer: (på en särskildt konstruerad härd) omsmälta (den gm en föregående smältning erhållna produkten, ”verkblyet”) o. hålla massan smält, till dess bly o. andra föroreningar förslaggats o. aflägsnats o. silfret återstår; framställa l. tillverka (silfver) enl. nu beskrifna metod; om liknande procedur vid rening l. probering af andra metaller l. ämnen; afdrifva (se d. o. 5). Drifva på kapell, utföra ifrågavarande procedur i en liten skålformig härd (”kapell”), vanl. för att probera en metallblandning. Drifva på går, om proceduren vid garning af koppar, sedan kopparen börjat visa tecken till renhet o. starkare drag påsläppes. Drifva med vatten, då vid koppargarningen vatten kastas på kolen, för att kopparen ej skall blifva för het. GR 7: 141 (1530; se 36 c). Sölff trij lodtt, som bleff effter ett pundh och sextan march sölffbly hann hade låthet driffve. Därs. 24: 326 (1554). Saphir .. länge drifven med tilsatt calx viva, uplöses ändteligen til et klart ofärgadt glas. VetAH 1768, s. 58. UB 4: 269 (1873).
b) färg.
β) (knappast br.) tr.: koka (ett färgämne) tillsammans (med ngn vätska l. lösning). At til slut med något Alcali drifva denna färgestoft (Vau), det höjer couleuren. VetAH 1767, s. 141.
41) (i fackspr.) med afs. på (arbete vid) smältugn, kolmila o. d., tegelugn osv.: hålla i gång o. tillse att (smältnings-, kolnings- osv.) processen fortgår på ett visst sätt. Han (skall ss. mästareprof) vthi Mestares ställe .. drifwa Smähltningarna för samma Vngn, som han sielff tilredt hafwer. StadgSmältare 1664, s. A 4 b (i fråga om kopparbruk). Wallner Kol. 36 (1746). Ju häftigare en mila drifves, .. desto lösare .. finnas kolen vid utrifningen. Uhr Koln. 12 (1814). Lindfors (1815; med afs. på masugn). Rejmers Koln. 32 (1868; i fråga om tjärugn). TT 1872, s. 137 (med afs. på tegelugn).
42) i allm.: hålla i gång, sköta.
a) med afs. på företag, fabrik, grufva o. d., mera tillfälligt om skola, institution o. d.: hålla i gång, hålla i drift, sköta. Lagförsl. 282 (c. 1606). Ett skiöntt Jernbruuck .., som nu förleggies och drifwes af Abraham Momma. RARP V. 2: 377 (1655). Om en Grufva .. skal kunna drifvas och byggas efter rätt bärgsvis. Vallerius PVetA 1744, s. 19. Så må man undra, at scholarne kunna drifvas. C. G. Nordin (1785) i SthmGymnPr. 1880, s. XXXIX. Uti Frankrike .. drifvas många brännerier uteslutande på sockerbetor. Arrhenius Sockerb. 4 (1868). Företaget drifves för ifrågavarande persons räkning. EkonS 1: 376 (1893). jfr SOMMAR-, VINTER-, VÄLDRIFVEN. — särsk. [måhända utgående från bet. ”pådrifva, påskynda” (se 32 c, e)] i uttr. drifva verket o. d. (jfr 47), ss. chef l. ledare sköta verket osv., leda. Aldrig har någon Menighet rest sig, om icke större folk .. drifvit värket. Oelreich 65 (1755). Om de hvita drifva alla affärerna (i Schanghai), så är det kineserna som uträtta dem. Nyblom Österut 31 (1908).
b) (föga br.) med afs. på åker o. d.: sköta; med afs. på mineralfyndighet o. d.: bearbeta. Han drifver lustträgården med fridrängar. Linné Bref I. 1: 162 (1757). Stenkols-flötser, hvilka i förra tider blifvit drifne VetAH 1773, s. 247. Någon gång drefs ett skifte hufvudsakligen för produktion af foderväxter. MeddLandtbrStyr. 1904, nr 89, s. 6.
c) (†) i annan anv.: sköta, behandla. (Af Hälsinglands korn varder) det skiönaste öl tilredt ..; allenast det i mältningen och brygden af en förståndig ansas och drifes. Wettersten Forssa 3 (c. 1750).
43) [jfr fsv. swa drifua the then dagh til ända; bet. torde hafva utvecklats från en allmännare bet.: få ngt att gå, hålla i rörelse, hålla i gång (jfr 38, 39, 47 a), kanske äfv. från bet.: drifva bort (jfr 8); jfr sådana uttr. som tiden går, står stilla, flyr] (†) med afs. på tid o. d.: tillbringa, framlefva, förnöta, fördrifva; jfr DRIFVA BORT 8, DRIFVA FRAM 14, DAGDRIFVARE. Hur drjfwa the sin Tjd? Sljkt wore Lust at höra. Spegel GV 61 (1685). Pastoren .. (har) af predikstolen .. drifwit mycken tid med sådane bagateller. Cavallin Herdam. 3: 191 (i handl. fr. 1691). Då sökte jag, min tid med älskogs-böcker drifva. Kolmodin QvSp. 2: 229 (1750). jfr: Helgen är lång, och ditt ord .. / Drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan. Runeberg 1: 314 (1841).
44) (†) sköta, förvalta, handhafva (en syssla, en institution o. d.). Then ther nw thetta embete (dvs. konungadömet) Christeligha föra och driffua wil han skal ... O. Petri 2Förman. A 2 a (1528). När wij sacrament och annor stycke driffue widh thz sett som her (i handboken) är vthsatt. Dens. Hb. H 3 b (1529). Det sätt, hvarpå Rectoratet numera måste drifvas. Tegnér (WB) 3: 348 (1818). Dens. 4: 73 (1839).
45) idka, bedrifva; utöfva.
a) (mindre br.) med afs. på ngn viss vetenskap o. d.: idka; l. ngt visst (läro)ämne: syssla med; med afs. på metod o. d.: bringa till användning, följa. The ringare kunster warda och icke drefne (vid de främmande universiteten). Annerstedt UUH Bih. 1: 23 (i handl. fr. 1593). Aritmetiken drifves (i skolorna) i allmänhet blott .. som en minnessak. Tegnér 4: 388 (1828). Om talmetoden med större framgång skulle kunna drifvas (i döfstumskolorna). BetDöfstUnd. 1878, s. 16.
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] med afs. på yrke, näringsfång, fackarbete af ett l. annat slag. Drifva handel, köpenskap, borgerlig näring l. rörelse, ett handtverk, ett yrke, åkerbruk, boskapsskötsel, jakt, fiske. The som medh skep på haffuet fara, och driffua sin handel til siöös. Psalt. 107: 23 (Bib. 1541). (Sedan han aflagt borgareed m. m.,) må han köpa och selia, eller drijffua sin gärning och handaverk. A. Oxenstierna 1: 309 (1619). Drifva Kaperi. Lagerbring 1Hist. 3: 727 (1776). Vid denna tiden var det, som påfvarna drefvo som argast sitt aflatskrämeri. Fryxell Ber. 2: 247 (1826). (Han) dref egen handel och blef en välbergad man. Wirsén i 3 SAH 2: 137 (1887). Under några år drefs äfven en för Sverige alldeles ny tillverkning uti s. k. konstgjutning. Forssell Därs. 3: 469 (1888). I den ort, der rörelsen drifves. SFS 1895, nr 64, s. 6. — jfr INDUSTRI-, NÄRINGS-DRIFVANDE.
c) i allmänhet, med afs. på verksamhet af ett l. annat slag: bedrifva. Drifva ofog, (o)väsen, älskog, hor, afgudadyrkan. Drifva läsning, studier, undervisning, öfningar. Drifva stämplingar, underhandlingar. Drifva en rättegång, en process. Drifva affärer. Drifva ocker med ngt. Drifva (stor)politik. Om någre farlige prachtiker (dvs. stämplingar) .. emoot .. Kon. M:t och rijket drijffvas kunne. GR 27: 230 (1557). Sådana hus .., ther otucht och lösachtighet drifves. MB 57: 1 (Lag 1734). Med sådan vettling (dvs. sofist) är ej värdt, at något samtal drifva. Liljestråle Fid. 9 (1797). Mina små sommarvandringar .. drifver jag nu .. med största lättnad för själ och sinnen. Törneros Bref 1: 234 (1827). De unga Oxenstjernornas läsning drefs med fullt allvar. Fryxell Ber. 6: 121 (1833). (Tidningen) Vorwärts, som ju drifver afslöjanden som sport. GHT 1895, nr 239 A, s. 2. Drifva rena orgier af orientalisk askes. Schück MedeltKultH 27 (1907). — särsk.
α) i uttr. drifva ett spel, spelet (förr äfv. leken o. d.).
α') (föga br.) i eg. anv. Presternar .. lupo j Spelhwset, och sågho huru man ther ball sloogh, och annor spel dreff. 2Mack. 4: 14 (Bib. 1541). Han vahnde .. (herdarna) at drifva oskyldiga lekar i marcken. Mörk Ad. 1: 270 (1743).
β') [jfr motsv. anv. i t.] (fullt br.) i öfverförd anv.: vara verksam, utveckla en ifrig verksamhet i ngt visst afs. (vanl. för att förvilla l. bedraga l. öfverlista l. åtminstone få öfverhand gent emot andra); vara ifrigt sysselsatt med ngt; stundom: agitera l. vara verksam för ngt. Drifva sitt spel, utföra sin uppgift, äfv.: drifva ofog. Drifva sitt spel med ngn, hafva ngn till lekboll, göra ngn till ett viljelöst föremål för sina intriger osv. Drifva spelet så att .., sköta saken så att. Anden är rätta wärkmestaren som spelet driffwer j menniskione. O. Petri MenFall F 3 b (1526). The falska Biscopar och theras hoop, som .. driffua spelet .. medh menniskiors läror. Förspr1Tim. (Bib. 1541). Med Tyrannij the (danske) driffue theris leek. Svart Gensv. F 3 b (1558). Himlasyner och drömmar, hvarunder känslorne drifva sitt speleverk. KyrkohÅ 1908, s. 301 (i handl. fr. 1815). I Grefve Oxenstjernas flygtiga Poëmer (dvs. tillfällighetsdikter) drifver denna qvickhet öfverallt sitt muntra spel. Tegnér (WB) 3: 229 (1819). Axel Oxenstjerna .. visste drifva spelet uteslutande för Sverges räkning. Fryxell Ber. 7: 115 (1838). De tyska förstafvelserna, .. ”be” och ”för”, drifva ännu temligen allmänt hos våre författare sitt spel. A. Hazelius i SvLitTidskr. 1868, s. 337.
β) [jfr fsv. ängin skulde androm spot at drifua] (i fråga om brukligheten se de särskilda substantiven) i uttr. i hvilka drifva med följande obj. har bet.: gyckla, skämta, håna, begabba. Drifva spott, spott och spe, spektakel, hån, gyckel, gäck, gäckeri, nojs med ngn l. ngt. (Barn) som vptäckia theras Föräldras fall och feel, driffua ther medh spott och spee. Botvidi Brudpr. 19 (1619, 1622). (Krigsknektarna) hafwa .. drifwit allehanda apespel med (Jesus). Spegel Pass. 268 (”168”) (c. 1680). Man .. dref äfven i allmänna blad spektakel med (författaren). Snellman Tyskl. 146 (1842). Med honom drefs mycket gyckel, men gubben var fromsint. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 52 (1865). — (†) The Danske pläge ther altijdh åt lee / Och driffue på Swenske både spot oc spee. Svart Gensv. F 6 b (1558). Elliest drifwer han ått een och hwar sitt löie och spott. VDAkt. 1678, nr 383.
d) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) med afs. på (i sht otillbörlig l. brottslig l. åtm. för andra obehaglig) handling l. gärning o. d.: göra sig skyldig till, begå, föröfva, öfva, bedrifva. Thet mord och dråp som .. han skall haffua giort och driffuit på sine eegna hustrv. GR 7: 202 (1530). (Israels) Prester drijffua orett vnder Lagsens nampn. Hes. 22: 26 (Bib. 1541). Är tijn dotter icke blyghsam, så halt henne hårdt, på thet hon icke skal drijffua någhot ondt, mädhan hon så frij är. Syr. 26: 13 (Därs.). At icke så lätteligh som förr skall kunna drifvas någhot vnderslef. Gustaf II Adolf 7 (c. 1620). De synder iagh mån drifva uti mitt frijhets ståndh / De här betalte blifwa. KKD 3: 175 (c. 1710).
e) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) med afs. på egenskap, inre tillstånd o. d.: bedrifva; närmande sig bet.: i handling visa, ådagalägga, lägga i dagen. The, / som haatt och argheet driffua. Ps. 1536, s. 34 (Ps. 1695, 48: 6: Som arghet och ondsko drifwa). Somlighe jbland idher .. arbeta intet, vthan driffua fåfengio. 2Tess. 3: 11 (Bib. 1541). Dårar drifva dårskap. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Iag förmehnar mig så stoor flit drifwa medh ungdomen som någon annan. VDAkt. 1697, nr 396. Landet är upfyldt med Nyfikenhet, hvilken kommer ganska väl til pass, när hon drifves til et så ädelt ändamål (som att skaffa ämnen för ”nyttiga betraktelser”). Dalin Arg. 1: 36 (1733, 1754).
46) [bet. väl utvecklad ur sådana uttr. som drifva gyckel, spektakel osv. (se 45 c β)] i uttr. drifva med ngn l. ngt, skämta l. gyckla med ngn l. ngt, göra narr af ngn, göra ngn (ngt) till föremål för skämt l. gyckel (l. hån). Står ni och drifver med mig? Dalin (1850). Molière drifver med henne (dvs. läkarkonsten) i sina qvickaste komedier. Blanche Bild. 4: 113 (1865). Den godmodiga .. studenten, som lät kamraterna drifva med sig bäst de ville. Tavaststjerna Inföd. 14 (1887). Den radikale irländaren (Shaw) drifver på det mest vanvördiga sätt med diplomatien. NDA 1913, nr 78, s. 2.
47) (numera föga br.) bringa till utförande l. verkställighet, utföra; ej skarpt skildt från 45 c. Gud sielffuer thetta werket dreeff, / at vtan man hon moder bleeff. Ps. 1536, s. 51. Tå nu Merodach .. fick een sådan godh lägenheet, til at drijfwa thet han hadhe j sinnet, wardt han affälligh. Schroderus Sleid. 9 (1610). At hwadh som uthi landet .. är till förrätta, General Gouverneuren thed ordinarie drifwer igenom Landzhöfdingarne, hwar i sin provincie. LReg. 234 (1648). Med dessa penningar drefs brödrakriget. Fryxell Ber. 3: 319 (1828). — särsk.
a) [jfr ä. d. som dreff denne gierning til ende] i uttr. drifva saken o. d. till (ett sådant o. d.) slut, förr äfv. till ända, bringa en sak o. d. till (ett sådant o. d.) slut, slutföra, genomföra. Gudh .. drijffuer sakenne til en bettre ända, en dieffulen .. achtat hadhe. O. Petri Kr. 17 (c. 1540). Genom sin .. vältalighet, hade han lyckligen drifvit til ända de svåraste ährender. Mörk Ad. 2: 39 (1744). Fryxell Ber. 7: 105 (1838). Carlson Hist. 4: 83 (1875).
b) (†) i uttr. drifva i verket o. d., bringa till verkställighet o. d., drifva i bruket, begagna, göra bruk af. Handelenn (kunde) i verkit driffven bliffve. GR 21: 31 (1550). (G. I) kunde mång stycker vptage och drijffwa j sielffwa wärcket, thet .. (hans) tienare och Rådh, icke kunde hinne vpdraga vthi någet tänkiande. Svart Ähr. 70 (1560). Aff hwilket han icke litet bleff vpweckt till ett godt förstond .., thet han oc i framtiden dreff i bruket. Dens. G1 3 (1561).
c) (†) med afs. på ngt konkret. Will oss icke mögeligit ware, att wij slijge dråpelige bygninger driffwe eller fulende kunne, med mindre ... GR 17: 263 (1545). Eskil .. och Michil .. skola bygia kyrkiobalk .. n(ämligen) en famn på sin deel, then andra famnen lofuar Måns drifua. Murenius AV 141 (1646).
48) (†) uträtta; åstadkomma; ställa om, vålla, verka; genomdrifva; göra. Konungen (Kristiern II) .. hadhe annat i sinnet, til at driffua med samma klaghomål, än erchebispen (G. Trolle) besinna kunde. O. Petri Kr. 328 (c. 1540). Teljestenar til golfuet (i kyrkan) lofuade en stoor hoop, och the som restera, kan drifuas uthi soknstemma. Murenius AV 552 (1664). Bar(on) Höpken dref att vij fingo Kongl. stadfästelse. Linné Bref I. 2: 245 (1761). Eder konst i allt, hvad godt den drifver, / Går som en lärling i naturens fjät. Lovén Dante 1: 59 (1856). — särsk.
a) i uttr. drifva gagn l. nytta o. d., göra gagn, drifva dröjsmål, dröja, söla. Wij wele wenda Ögonen til andra nytter, them .. Konung Götstaff, här j Swerigis Rijke drijffwit haffwer. Svart Ähr. 75 (1560). Skall (jag) siälfwer wara sen åg sådan drögzmål drifwa? F. T. Bergman (1689) i LejonkDr. 67.
b) med saksubj.: vålla, verka. Första qw(arteret af ett visst månhvarf) drifwer mulit wäd(er). Werve Alm. 1655, s. 15.
49) (†) vara sysselsatt med ngt, syssla med, hafva för händer, hafva för sig; vara verksam.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] tr. o. ss. vbalsbst. Medan I thetta drifva, menar jagh eder hafva thid nogh at ... Gustaf II Adolf (1625) i OxBr. 1: 275. I fullt drifwande och arbete. Rudbeck Atl. 2: 517 (1689). De (heliga rummen) äro mer än andra rum ..; så att man .. intet drifver yppigheter och flä(r)der därinne. Eneman Resa 2: 199 (1712). — med saksubj. Om aftonen går jag .. neder till hafsstranden, att se hvad naturen der dref. Linné Ungd. 2: 74 (1732).
b) refl. i uttr. drifva sig med l. vid l. i ngt (att göra ngt), arbeta i ngt, syssla med ngt; hafva ngt till yrke l. dyl.; uppehålla sig (vid ngt). Grekerne (i Smyrna) drifva sig mäst med handtvärk, trä- och vingårdsbruk samt vinhandel. Eneman Resa 1: 43 (1711). Efter Franciscanerne intet drifva sig i detta målet (dvs. försäljandet af vaxljusen) och på ett sådant sätt, så skall man tro, att de dundra löst på Greker och Armener, skällandes dem för vidskepeliga. Därs. 2: 151 (1712).
c) i pass.: bete sig. Tu hafwer rätt sammanlijknat Cain och Abel, medh then gambla och nya Menniskian, och huru the så småningom, drijfwas och förhålla sigh vti tigh sielfvan. Muræus Arndt 1: 43 (1647).
Särskilda förbindelser:
1) jäg. tr. till 1 c: låta dreffolk gå gm (ett område) för att frammota de vilda djuren; jfr AFDRIFVA 7 a. Wenström o. Harlock (1904).
2) (†) tr. till 8: fördrifva, bortdrifva; förjaga; jfr AFDRIFVA 1; äfv. bildl. GR 4: 241 (1527). Sätie sich vp emoot herrene och driffua them aff. O. Petri PEliæ a 3 b (1527). (De) försöka .. med en purgation om de kunna drifva af något stycke af (binnike-)masken. Hasselquist Resa 552 (1752). Att sällrik Ennighet ha'r mörkert drivit av (i det svenska språket). O. Strand i ÖfnSälsk Vitterlek 3: 111 (1763).
3) (†) sjöt. intr. till 15: drifva bort. Psilander mötte det (engelska skeppet) igen med öfra och nedra laget, at det måste drifva af. Nordberg C12 1: 529 (1740). Båten drifver af. Hahnsson (1888).
4) (†) (i sht med.) till 18 e; abs.: verka drifvande; jfr AFDRIFVA 1 b slutet. (Kalljäst öl) gör mindre hufvudvärck, drifver starkt af. Alm. (Sthm) 1749, s. 32.
5) metall. (o. kem.) tr. till 40 a; = AFDRIFVA 5. En proberugn, i hwilken metallen drifwes af på testen eller capellen. Spegel Gl. 6 (1712). Berzelius Res. 327 (1819). Wenström o. Harlock (1904). —
DRIFVA AF OCH AN10 4 0 4. intr.
2) till 17. Tienistfålch .. hwilcka ingen tiena wilia, vtan driffwa aff och an, löpa ifrå then ena och till then andra. LReg. 25 (1583). Jag dref af och an genom rummen. Söderberg Främl. 134 (1903). —
DRIFVA AN. (†) tr. till 32 c; jfr ANDRIFVA 2. Jag .. dref henne ifrigt an, at hon utan vidare drögsmål måste hasta til Sängen. Humbla Landcr. 40 (1740).
1) tr. till 1. The driffua bortt the fadherlösas åszna, och tagha enkionnes oxa til pant. Job 24: 3 (Bib. 1541).
a) eg. GR 3: 244 (1526). Fattar du lust til utvärtes ting; så drifver du Jesum bort ifrån dig. Liljestråle Kempis 83 (1798).
b) med sakligt, ofta abstr. obj.; ofta: förskingra, fördrifva. All okyskheet driff bort frå tich. Ps. 1536, s. 41. Sitta ensam och driva bort ledsamheten med tysta drömmar. Lagerlöf Kejs. 195 (1914).
4) tr. till 14. U. Hiärne (c. 1670) i FoU 20: 383. Massan af (i Volga) uppslammade ämnen .. skulle alldeles spärra Astrachan, om ej Kaspiska hafvets vindar drefve bort en stor del. NF 17: 1333 (1893).
5) intr. till 15: med saksubj.: gå l. föras bort; ofta: skingras o. försvinna. Molnen driva bort. A. Sandström i Verd. 1892, s. 273. Allt det där (dvs. de gamla föreställningarna i religiöst afs.) hade drivit bort som rök, tomma moln av ord. Koch Arb. 252 (1912). jfr: Redan hafva 60 dagar drifvit bort. Törneros Bref 189 (1826; Bergströms uppl.).
6) intr. till 17. Så snart den främmande hade fått detta besked, dref hon bort från gården. Lagerlöf Jerus. 1: 286 (1901).
7) tr. till 18. (Herren) lät .. driffua thet (dvs. hafvet) bortt, genom itt starkt östan wädher. 2Mos. 14: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: drev .. undan).
8) tr. till 43, med afs. på tid o. d.: fördrifva, förnöta. Drifva bort de dyrbara förmiddagstimmarna. J. Rudhelius (1665) i 2 Saml. 35: 227. Han har .. icke drifvit bort sin tid till onytta. Carlén Rosen 124 (1842).
DRIFVA EFTER10 32, äfv. 40. särsk. (bygdemålsfärgadt) intr. till 3: gå (i skridt) efter. (Daniel o. Magnis) sutto nu på Danjels åkdon och språkade mens Magnis' ök dref efter i löske. LD 1907, nr 32, s. 3. —
1) tr. till 8: drifva bort. Spegel ÅPar. 6 (1711). Det kalla östanvädret dref oss fort. Linné Ungd. 2: 114 (1732).
2) intr.: till 15. (Säga) At it Skipp .. / .. fast blifwer, / Men Landet går sin koos och fort med Wågan drjfwer. Spegel GV 157 (1685; skämts.).
4) tr. o. med prep. på; till 32 e: pådrifva, påskynda. (Gregorius VII) igenom sina Legater och Senningebudh dref fort på samma handel. Schroderus Sleid. 154 (1610). Att han och tillseijer Arklijmästaren .., dedt han driffver fort opå gjutningen. RP 6: 216 (1636). Widekindi KrigsH 794 (1671).
5) tr. till 39: befrämja rörelsen hos (ngt). Middags solen drifver safterna (hos humlen) fort och skyndar mognandet. Serenius EngÅkerm. 230 (1727).
6) tr. till 47: utföra. Ther i icke hade haft rådh om altt till att bestelle, så måtte i iw hafwe ettdere drifwitt fortt. SUFinlH 1: 288 (1602). Schroderus Os. III. 1: 182 (1635).
1) [jfr fsv. een dwärgh dreeff the hästa fram] tr. till 1. At drifva fram .. (björnen), på thet han må dödas vid försåtet. Hillerström Björnf. 23 (1750).
3) intr. till 15. När blåsten dref fram öfver fradgande böljor. Rydberg Sing. 7 (1894). Ett .. berg, öfver hvilket tunga molnmassor drifva fram. VL 1899, nr 91, s. 3.
4) intr. till 17: ströfva, gå fram. Drifva liknöjdt fram genom korridorerna. Nyblom Hum. 129 (1874).
5) tr. till 18: pressa fram, trycka fram. Lifmodren var hvarken af ijsbenet, eller kårs-benet, understödt, at kunna drifva Barnet fram. Hoorn Jordg. 2: 31 (1723); jfr DRIFVA 18 a. Luft och gas måste alltså (i martinugnen) drifvas fram genom ugnsrummet med ett visst öfvertryck. JernkA 1898, s. 379.
6) (†) intr. till 19: tränga fram. Linné Diet. 2: 28 (c. 1750). Hon slöjan löser up och den i stycken rifver, / At hämma blodets fors, som fram ur sidan drifver. Creutz Vitt. 20 (1761).
7) till 26.
a) tr.; ofta oeg. l. bildl. Jordens ungdomskrafter / .. drifva fram / malmens gren ur kärnfrisk stam. Tegnér (WB) 5: 178 (c. 1825). (I England) har drifvits fram en (konst-)stil, som ... TT 1900, B. s. 68.
8) tr. till 28: framtvinga; stundom: genomdrifva. At willia med wåld drifwa fram sin mening. Hiärne Orth. 79 (1717). Liksom om en efterverkan af gammal misstro och intriglusta .. drifvit fram strider, där sådana lätt kunnat undvikas (vid 1800 års riksdag). L. Stavenow i SvH 8: 229 (1905).
9) tr. till 32 b: tvinga fram. Att lära hästen gå undan för all hjelp, som skall drifva fram honom. Kuylenstierna Hünersdorf 36 (1830).
10) tr. till 32 d: sporra, egga, mana (ngn) att gå fram. Ehrenadler Tel. 177 (1723). Se på de mänskor, som offra hela sitt lif för en idé — .. hvad har drifvit dem fram? Beskow Till de unga 8 (1904).
11) tr. till 33: befordra, främja. Nu är det modernt att med all gewalt vilja drifva fram jordbruket. Sundbärg SvFolkl. 83 (1911).
12) tr. till 35. Om jag hade anat detta, så skulle jag nog ha riktigt grundligt drifvit dig fram i dessa ting. Norlind Hell 2: 15 (1913).
13) tr. till 38. Spegel Gl. 423 (1712). Båten, den lätta, du sjelf drifve med årorna fram. Petersson Tib. 13 (1860).
14) (†) tr. till 43; med afs. på tid: tillbringa, förnöta. Hon drifver sin tid på det sättet fram. Eneman Resa 1: 116 (1712).
DRIFVA IGEN10 04.
1) (†) tr. till 1, = DRIFVA TILLBAKA 1. När tu tins brodhers oxa eller fåår seer wille fara, så skalt tu .. driffua them til tin brodher igen. 5Mos. 22: 1 (Bib. 1541).
2) tr. till 22: medelst drifning tillstoppa (ett hål). Drifva igen läckan. Törngrenska målet 225 (1801).
3) (†) tr. till 31; jfr DRIFVA TILLBAKA 8 a. Gudz dödh förlate både thig och flehre, som sådane ordh skulle driffve i theris halsz igen. GR 27: 144 (1557). —
1) (†) refl. till 18: tränga sig igenom. Lijka som en Olia drifwer sig igenom then, som med henne smordt warder. Emporagrius Cat. L 7 a (1669). En karl som drifver sig igenom. Serenius (1734; under put, v.).
2) intr. till 19: tränga igenom. Der med skal väl en åsna, en Buffeloxe förr drifva igenom, än någon viser mann. Lundberg Paulson Erasmus 192 (1728; lat. penetrabit).
4) tr. till 29: uträtta att ngt vinner framgång; genomdrifva, genomföra. För at drifva igenom sina många .. processer. Porthan BrefSamt. 1: 159 (1789). Kristina dref sin vilja igenom. Fryxell Ber. 9: 58 (1841). Han .. dref .. med lock eller pock saken igenom. Annerstedt RudbeckBref cxiii (1899).
DRIFVA IHOP10 04, äfv. TILLHOPA040 l. 032 l. HOP4.
1) tr. till 1. Nordberg C12 1: 673 (1740). Fyrtiofem tusen oxar och kor drevos ihop på Weichselstranden. Knöppel Barb. 89 (1916).
4) (†) i pass. med intr. bet., till 14. Verelius 6 (1681). Isar .. / Som drifvas hop till berg, och stänga vägen. J. G. Oxenstierna 4: 351 (1815).
5) intr. till 15. (Vädren) blåsa sniö tilsamman, så at han drijffuer jhoop. Syr. 43: 19 (Bib. 1541); jfr DRIFVA 15 e. Långt borta dref en ullig, mjölkhvit dis ihop. Janson FörstaMän. 42 (1906).
1) tr. till 1. Här (dvs. inom inhägnaden) drifver han in sina rehnar och mjölkar dem. Læstadius 1Journ. 221 (1831).
2) tr. till 2: indrifva; insamla. Dragon-Recryterna .. äro .. utsända .. at dhrifva in boskap och fourage. Carl XII Bref 248 (1703). Du måste .. fara omkring på mina Gods och drifva in alt hvad fås kan. Stridsberg Landpr. 51 (1795). Jag ville drifva in räkningen. Nyblom Twain 1: 52 (1873). Skurkar, hvilkas främsta sträfvan går ut på att drifva in pengar genom allehanda tiggerier. Beckman Amer. 1: 133 (1883).
3) (†) tr. till 5. (Bönderna) motte sielfwe drifwat (dvs. provianten) in i Lägrett. GR 14: 290 (1542). Vi .. voro .. så rädda om vårt bagasche at vi drefve det in i clostren. KKD 3: 92 (c. 1740).
4) tr. till 8: köra in. GR 6: 122 (1529). Fältvagterne drefs in, fienden syntes å alla höigder. G. H. Jägerhorn (c. 1820) i HA 8: 136.
6) (†) i pass. med intr. bet. till 14. Vthi Herskapet Brederode dreeffs in på Haaffzstranden en mächta stoor Hwalfisk. Schroderus Os. III. 2: 366 (1635). Lagerbring 1Hist. 3: 727 (1776).
7) intr. till 15. Een huffvedh storm, så att alle våre skep dreffve in under landett. GR 25: 417 (1555). Skyar af brandrök .. drefvo in öfver hufvudstaden. Snoilsky i 3SAH 14: 57 (1899). Vårvinden, som .. dref in i rummet. Ahrenberg Män. 3: 42 (1908). till 15 e, om nederbörd. Regn och slagg driffwer inn på Spannemålen. GR 19: 123 (1548). Det har drifvit in snö i förstugan. Hahnsson (1888).
8) intr. till 17. Jag hade drifvit in i Hvita Huset med den ström af menniskor, som svallat stadigt fram på gatan under en timmes tid. Nyblom Twain 2: 49 (1874).
9) tr. till 18: tränga l. pressa l. tvinga in (ngt i ngt); äfv. bildl. Dygden drijffz intet in. Grubb 166 (1665). Blanda .. (dyngan) väl med jorden, at regnet må snarare drifva in kraften. Serenius EngÅkerm. 137 (1727). Skall finska språket genom ett maktspråk drifvas in, och alla andra intressen så länge dö ut? R. Tengström (1844) hos Rein Snellman 1: 469.
10) intr. till 19: tränga in. Den fuchtigheten, som eljest skulle stadna uti säden, (kommer) at drifva in uti de torra agnarna. Serenius EngÅkerm. 199 (1727). Svetten drifver in i kroppen. Widegren (1788).
11) tr. till 20 a. Schroderus Comenius 529 (1639). Man dref in i kistan spik på spik. C. V. A. Strandberg 1: 85 (1848). Fylla nåten med dref och nöthår, som i flera hvarf drifves in med s. k. drif-järn. Ekelöf Ordl. (1898); jfr DRIFVA, v.2 22. jfr: Tom hade drivit in (knytnäfs-) stöten med biljardmästarens skicklighet. Essén HKesser 83 (1916).
12) [jfr motsv. anv. af t. eintreiben] garf. till 23 b. En mycket svag .. lag, hvari .. (hudarna) få förblifva vid pass ett dygn och hvarunder de flitigt omröras i lagen (”drifvas in”). TT 1885, s. 133.
DRIFVA INÅT10 40, äfv. 10 3~2. tekn. till 21 a, om det förfaringssätt vid drifning af skålformiga kroppar, då arbetsstycket hamras från kanten mot midten; draga in, draga upp; motsatt: drifva utåt. Scheutz Bleckarb. 7 (1849). —
1) (†) tr. till 1. (Om oxarna) nw skole driffues nid, thå bliffue the vtan tuiffuell platt wtdriffne (dvs. alldeles fördärfvade af drifvandet). GR 11: 5 (1536).
2) (†) tr. till 5: föra ned, bringa ned. Om honom wedherfores någhot ondt .., worde j drijffuandes mijn gråå håår medh sorgh nidher j graffuena. 1Mos. 42: 38 (Bib. 1541; Bib. 1917: bringa).
3) tr. till 8. Ob. 1: 3 (Bib. 1541). Från ljusets höjder / Vi drefvos neder. J. G. Oxenstierna 4: 67 (1815; om de fallna änglarna).
5) intr. till 15. Strömen låpp .. mycket fast, / Ty dreff han (dvs. den simmande björnen) nedh alt medh en hast. Fosz 68 (1621). D. 8:de (juni) drefwo wi neder under Klinte af süd-ostwind. KKD 2: 2 (1703). Röken dref ned på mitt tält. Kræmer Orient. 362 (1866). till 15 e, om nederbörd. Ørtherne gro och solen skijn, / .. daggen driffuer aff himmelen nidh. Visb. 1: 58 (1573).
6) intr. till 16 a. Om upsättningarne drifva alla jämt ned, utan at sjunka starkare på den ena än andra sidan. Garney Masmäst. 275 (1791).
7) tr. till 18: tvinga ned, pressa ned, trycka ned. (Skrufven) drifwer .. Proppen neder uthi Hylsan. Rålamb 13: 73 (1690).
8) (†) refl. o. intr. till 19: tränga ned. B. Olavi 8 a (1578). Med continuerligit Blåsande drifwer sig Blyet neder i Askan. Hiärne Berghl. 458 (1687; rättadt efter hskr.; om afdrifning på testhärd). Värman .. drifver djupare neder i jorden. Tuneld Geogr. 8 (1762).
10) tr. till 28; med afs. på pris m. m.: pressa ned, trycka ned. Nog drifver det ned rörelsen, krafterna. Hahnsson (1888). Man .. dref genom oförstånd ned prisen. E. Hildebrand i SvH 3: 292 (1903).
3) intr. till 17. Helsingius (1587). En stoor lätting, som inthet annat giör än drifvar omkring i bygden. VDAkt. 1693, nr 270. Olof Haraldsson (hade) i tio år drifvit omkring på alla kuster och haf. Strinnholm Hist. 1: 371 (1834). De, som drifvit omkring i synder och laster. Därs. 3: 877 (1848). Drifva omkring på restauranter. PT 1906, nr 198 A, s. 3. (†) Gå och drifva omkring, (lat.) vagari. Serenius (1734; under shark, v.).
4) tr. till 39. Helsingius (1587). Een drifwer omkring hiulet (på spinnrocken) ..; een annan lägger silket på teenarna att spinnas. KKD 5: 314 (1712).
1) till 15 a α. Under en .. stormig natt .. hade flera fartyg drifvit på hvarandra. Agrell Maroco 2: 249 (1799, 1807).
2) till 19: tränga på.
a) eg. Watnet som drifwer på, haar ingen vthgång. Hiärne 2Anl. 333 (1706). Saften .. drifver på (ymp-) qvistarne at upskjuta och dem underhålla. Strålenhielm Ymp. 8 (1751).
b) allmännare: gå på, sträfva på; äfv. bildl. Somaren tycktes här nedre helt hårt drifva på. Linné Bref I. 1: 315 (1732). Några enstaka friskalare, som drifvit på allt hvad tygen hållit. I. Flodström i Verd. 1885, s. 240 (om marscherande soldater); jfr DRIFVA, v.2 3.
3) (numera knappast br.) tr. till 20 a α; bildl. Thetta war den starckesta Wigg som dreeff på at Gräntzecontractet .. bleff slutit och stadfästat. Widekindi KrigsH 947 (1671).
5) tr. till 32 a: pådrifva. Drijff vppå, och lät oss icke töffua medh ridhandet. 2Kon. 4: 24 (Bib. 1541; Luther: Treibe fort). Ryttaren använder icke endast sporrar för att drifva på utan äfven tyglar för att återhålla. Holmberg Folkhögsk. 92 (1883).
6) tr. till 32 c; med personobj.: pådrifva, mana på, egga. Iudas dreff vppå folcket som effterst war, .. til tess han förde them in j Iudee land. 1Mack. 5: 53 (Bib. 1541). Drif på Scheutz, att han skickar exemplar på Malmö. Thomander TankLöj. 54 (1825). Tviflet gaf honom ingen hvila. Det dref på och höll honom tillbaka. Hellström Kusk. 175 (1910).
7) till 32 e: skynda på, påskynda. RP 5: 81 (1635). Drefwe altså både Anders Larszon .. och Nilsz Stiernsköld på medh Belägringen. Widekindi KrigsH 246 (1671). Med alla sina tidsfördrif kan han (som intet nyttigt gör) dock icke drifva på tiden. Franzén Pred. 1: 97 (1841).
2) intr. till 15 a. Har i sjön utestående fiskredskap drifvit samman eller hopsnärjts med annan fiskredskap. SFS 1900, nr 78, s. 1.
3) tr. till 20 a. Derefter företages golfläggningen med .. plankor, som vanligen hopspåntas och drifvas tillsammans. Stål Byggn. 2: 8 (1834).
5) (†) tr. till 38: föra samman, samla. (Gud) driffuer sina skyyr samman til regn. Job 36: 27 (Bib. 1541). —
DRIFVA TILL10 4. (hvard.)
2) tr. till 20 c: slå till. Verelius Götr. 228 (1664). Björn Stallare .. vände .. om yxan, och dref til honom med hammaren. LMil. 2: 5 a (1764). Med hela sin kraft dref han till S. i nacken. SD 1905, nr 272, s. 10.
2) (†) till 5: föra tillbaka, lämna tillbaka. Finnes någhon epter thenna dagh som ogilt sölff driffuer och säll ath wij thet nödges driffua til baka, skal han haffua förwerkat sölffuet. GR 7: 278 (1531; här möjl. liktydigt med: underkänna; jfr 8). (Lat.) Redhibeo .. (sv.) Drifwa itt försålt ting tilbaka til säliaren. Linc. (1640; under redhibeo).
3) tr. till 8; jfr DRIFVA TILLRYGGA 1. Han dref fienden tillbaka ett långt stycke. Psalt. 9: 4 (Bib. 1541). särsk.
a) bildl. Huru swagh en menniskia är, och låter offta sigh så hastigt drijffuas tilbaka ifrån thet goda och til thet onda bewekes. Muræus Arndt 2: 44 (1648).
b) (†) visa tillbaka, afvisa. The twå (predikanter) som til Biskop Måns i Schara ankommo, drefwes tilbaka. Girs G1 104 (”106”) (c. 1630).
4) (†) till 12: repellera. Serenius (1741). Om en fullkomlig elastiqve kula, stöter på en orörlig superficies af samma slag, så drifves hon tilbaka, uti lika vinkel, med den hon löpte in. König Mec. 22 (1752).
5) tr. till 14: tvinga tillbaka. (Jordbäfningen) hadhe omstört många Städher .. och drijffuit Flodherna j sijn gång tilbaaka. P. P. Gothus Underv. X 5 a (1590).
6) (†) tr. till 18. Ett .. grönt tårt Plåster, att tårcka Skadan, och drifwa Qwickan (dvs. svallköttet?) tillbaka. Rålamb 13: 171 (1690).
7) (†) intr. till 19. (Lat.) Virus retro remanat .. (sv.) Förgifften drijfwer tilbaka. Linc. (1640; under remano).
8) (†) tr. till 31: tillbakavisa.
a) vederlägga, gendrifva; jfr DRIFVA IGEN 3; ngn gg i det förstärkta uttr.: drifva (ngt) tillbaka i ngns hals. Iagh är Herren .., then the wijsa tilbaka driffuer. Jes. 44: 25 (Bib. 1541; möjl. ssg). Jag skall driffva deres lögn med skäel tillbaka och gifve dem picker (dvs. pikar) igen. J. Skytte (1617) i OxBr. 10: 224. Schroderus Os. III. 2: 154 (1635). Drifwa ens ord tilbaka, emotsäja. Spegel Gl. 121 (1712).
b) göra om intet (planer, rådslag, beslut o. d.). O. Petri Clost. D 4 a (1528). Hwadh .. (Gud) wil hafwa fram, kan ingen drifwa tilbaka. Chesnecopherus Skäl Aaa 2 a (1607). (Han) will driffwa derass S: föreldrars (jord-)Byte och afskiedh (dvs. öfverenskommelse) tillbaka. ÅngermDomb. 5/11 1641, fol. 176.
9) tr. till 32 d; om inre drift o. d.: tvinga (ngn) att gå tillbaka. Det berättas om mördare, att de af en inre makt ständigt drifvas tillbaka till skådeplatsen för sitt dåd. Wikner Tank. 19 (1872).
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande i litterärt spr.) tr. till 8, = DRIFVA TILLBAKA 3. Theras Footfolck .. bleff drijfwit til ryggia. Schroderus Liv. 33 (1626). Hans Maj:t hade .. drifvit sina fienders .. anfall til rygga. Nordberg C12 1: 288 (1740). Snoilsky 2: 35 (1881).
2) (†) tr. till 31, = DRIFVA TILLBAKA 8. O. Petri (1525) i SthmTb. 1: 58. Athanasius .. dreeff alle sine Wederparters Lögner til ryggia. Schroderus Os. 1: 372 (1635). Thenne hans Befalning dreeff hans Arianiske Präst .. til ryggia. Därs. 701.
3) tr. till 18: utöfva tryck l. press på (ngt) så att detta viker undan. jfr: (†) En rund ekpåle, hvilken är på ändan beskodd med en pålsko, af järn, så at han kan drifva stenarne undan sig. König Mec. 131 (1752).
4) (föga br.) till 47: energiskt l. med kläm göra undan (en sak), göra ifrån sig. Domaren .. dref undan mål efter mål, så fort han .. kunde. Agrell Landsb. 172 (1887).
1) tr. till 1. The Oxer, som tu alrede haffwer .., må tu late driffwe vp (till Sthm). GR 15: 496 (1543).
2) (i sht jäg.) tr. till 1 c, d: uppspåra o. jaga upp (”stöta upp”) (villebråd). ÖB 61 (c. 1712). Drifver någon upp djur å egen mark. SFS 1864, nr 68, s. 3. Kråkorna, som drefvo upp ejdern för att sluka hennes ägg. Strindberg SvÖ 1: 141 (1882).
3) (hvard.) tr.: skaffa fram, få tag i, ”uppspåra”. Omöjligt att drifva upp ett enda exemplar af den förr så vanliga boken.
4) (†) tr. till 2; jfr DRIFVA IN 2. Drifva up penningar och folk. Lind (1749). De då utestående Räntor (voro) så osäkre, at han ej vågat dem införa (i räkenskaperna), innan de hunnit drifvas up. VDAkt. 1793, nr 47.
5) tr. till 8. Oovænens oonda oord, drifva en opta up ifrå boord. Bureus Suml. 77 (c. 1600). särsk. (†) till 8 f: vräka. At fogten taghe tomp[t]öre aff the köpmen som bodhar haffua widh gruffuona (i Sala) .. eller och driffue them vp. GR 7: 391 (1531).
6) tr. till 14. Spillror af fartyget drefvos af vågorna upp på stranden. Strömmen hafver drifvit upp sanden på begge sidor (af bron). HSH 6: 112 (1658).
7) intr. till 15. The damb (dvs. dunster) som driffua vp aff jorden. Linc. (1640; under exhalatio). Varmen, röken, drifver up. Sahlstedt (1773).
8) tr. till 18; äfv. oeg. o. bildl. Utvidgningen (vid kokningen) .. var så stark, att den dref opp korken .. fyra linier högre (i flaskan). Appert Hush. 35 (1811). Isbrytaren dref sig till mera än sin halfva längd upp på isen. Tavaststjerna Marin 58 (1890). Den konstlade .. ambition, som drivits upp hos honom. Böök SvStud. 411 (1913). i pass. med intr. bet. Bröstet drefs otroligen högt vp, han blef krökd och vriden. Münchenberg Scriver Får. 182 (1725; om en som anfäktades af djäfvulen). jfr UPPDRIFVEN.
9) intr. till 19: tränga upp. Denna (trapp) har drifvit upp genom de vågräta lerskifferlagren. Lindström Lyell 218 (1857).
10) tr. till 21 a. Eneberg Karmarsch 2: 476 (1861). Deras förmåga att ur den jemna plåten drifva upp figurer och ornament i höjden gränsar ofta till det otroliga. MeddSlöjdf. 1884, s. 59 (om 1600-talets guldsmeder).
11) tr. till 22.
a) med slag på drefjärn o. d. utvidga (nåten mellan plankor o. d.) ss. förberedande åtgärd till drefvets inpassande. Ett stort Drefjern som brukas i Engeland att drifwa Nåtet op med. Rålamb 10: 45 (1691).
b) = DRIFVA 22. En god drifning står högst fem år; i allmänhet drifver man upp ett fartyg hvart tredje eller fjerde år. UB 7: 321 (1874).
12) till 26.
a) tr.: få att komma upp, få att utveckla sig. Ju skyndsammare (drif-)huset kan intaga solvärman, ju förr upvärmes thet, och drifver så mycket bättre the små gröna saker och växter up. Lundberg Träg. 45 (1754). De sent sådda fälten hafva icke .. förmått drifva upp säden. SD(L) 1898, nr 485, s. 4. I hemmen har man ofta drivit upp de vackraste krukväxter. Sandström NatArb. 2: 191 (1910).
b) (†) intr.: skjuta upp. Den nästkommande våren, då knuten (dvs. okulagen) bryter ut i full växt och drifver väl up. Ahlich 147 (1722).
13) tr. till 29: bringa (ngt) upp till en hög punkt l. ståndpunkt l. grad; stegra; ofta med adverbial, uttryckande den grad till hvilken ngt stegras. Att drifva opp min egen lycka, förkofring och framsteg. VDAkt. 1722, nr 331. Jag skulle drifva afsättningen (af tidningen) opp till två tusen exemplar. Nyblom Twain 1: 21 (1873). Ehuru ursprungligen en ovanligt djup alt .., drefs .. (sångerskan) upp till sopran. NF 14: 930 (1890). Summorna drefvos .. upp ännu högre. L. Stavenow i SvH 8: 35 (1904).
DRIFVA UR. (†) intr. till 15 e. Fuchten som drifver ur (dvs. utfälles) när mykin dimba är. Bureus Suml. 43 (c. 1600). —
1) tr. till 1. GlTer. 4 (c. 1550). De .. drev hästarna ut i vattnet. Lagerlöf Holg. 2: 406 (1907). till 1 e. (Stöfvaren) ville i alla fall drifva harens sista bukt ut. Knöppel SvRidd. 231 (1912).
2) (†) tr. till 2, = DRIFVA IN 2. LReg. 171 (1624). Iag steg op och sade mig vara Hr Strandmans dräng och dref uth utlagor som till Hans Czarisketz armee fordras. HFinlÖ 1: 429 (1730).
3) (i fackspr.) tr. till 6: afverka o. forsla ut (till flottled). Om (norrlands-)bonden icke sjelf kunde .. drifva ut sitt timmer, skulle snart bolagen nödgas göra det. VL 1901, nr 32, s. 2.
4) tr. till 8; äfv. oeg. l. bildl. Thaa wij först toghom oss före ath driffua wth konungh Cristhiern. GR 3: 16 (1526). Är thz så ath iach drifwer dieffwulen vth medh Belzebubz makt. Mat. 12: 27 (NT 1526). Drifwa Iwlen vth. Bondepract. B 8 a (1662). Om någre Judar der funnos, skulle the drifvas ut. 2 RARP 4: 356 (1727). Beata tyckte det vara altför hårdt at drifva gumman ut i et så elakt väder. Cederborgh UvT 2: 17 (1809). Man drifver ut myggen med rök. Læstadius 1Journ. 352 (1831). särsk.
a) [jfr DRIFVA 8 f] (numera knappast br.) vräka (ngn) från hans bostad o. d. När Bonden affdöör, .. dhå pläge en partt aff frälsitt strax driffwe hustrun vtt. GR 15: 44 (1543). Verelius 5 (1681).
b) i bild. Reddoghe är icke j kerlekenom, men en fulkommeligh kerlek driffuer vth reddoghan. 1Joh. 4: 18 (NT 1526). Man säger: en spik drifver ut den andra. Envallsson OförtMöt. 15 (1786) [jfr motsv. uttr. i holl., t., fr. o. lat.].
5) intr. till 15. Man satte .. Skieppet i brand och lät det .. med fulla segel drifva ut på hafvet. Dalin Hist. 1: 372 (1747; i fråga om begrafning af en viking). Röken drifver ut igenom dören. Sahlstedt (1773).
6) intr. till 17. Han kom .. (till födelsestaden) och drev genast ut bland de välkända gamla knutarna. Blomberg Överg. 22 (1915).
7) tr. till 18: tränga l. pressa ut (ngt); ofta med sakligt subj.; äfv. mer l. mindre bildl. Vatnet som är uti (lif-)modren, hielper drifva ut thet samma (dvs. barnet). Hoorn Jordg. 2: 153 (1723). Bruka hetsige medel, i tanka at drifva ut Kopporne. VeckoskrLäk. 5: 82 (1784). Drif ut massan genom .. stjärnbleck. Grafström Kond. 243 (1892). Sinnesrörelsen drev ut svetten i små pärlor. Essén Prim. 45 (1919).
9) tr. till 20: slå ut. Under det drängen med et slag på stampen drifver ut (dvs. hugger ut) sågtanden. Rinman Jernförädl. 364 (1772).
10) tr. till 21 a: medelst drifning utforma. Enskilda delar (af metallföremålen) .. drefvos ut med hammare eller punsel. Palmblad Fornk. 2: 290 (1844).
11) till 26 a.
a) tr. Schroderus Comenius 117 (1639). Då skulle en slijk stubbe, drifva ut en hel skiön och stor Crona den första sommaren. Rosensten Skog. 39 (1737).
b) intr. (Den inokulerade knoppen) drifver icke ut förr än den nästkommande våren. Ahlich 147 (1722). 2 NF 25: 1143 (1917).
12) tr. till 28 a. Spegel GV 71 (1685). Öfverallt i Norden drifves man (om sommaren) ifrån husen ut i den fria naturen. Agardh BlSkr. 2: 171 (1853).
13) tr. till 29. Drifva ut konflikten i sina yttersta konsekvenser. NordT 1894, s. 263. (En viss stil) drifver dess (dvs. den målade arkitekturens) former ut i det fantastiska och omöjliga. Hahr ArkitH 124 (1902).
14) (†) tr. till 47. Dit oförlikneliga förstånd, som du kan drifva ut alla saker med. Boding Mick. 30 (1741).
DRIFVA UTÅT10 40, äfv. 10 3~2. tekn. till 21 a, om ett visst förfaringssätt vid drifning af skålformiga föremål; jfr DRIFVA INÅT. För att .. af en plan bleckplåt frambringa en fördjupad eller skålformig kropp, måste man med hammarslag .. drifva plåten i midten utåt (egentlig drifning, djupning eller att ”drifva utåt”). Scheutz Bleckarb. 7 (1849). —
DRIFVA ÅSTAD10 04. särsk. till 1, 8, 28 a: nödga ngn att begifva sig ngnstädes: ”köra åstad”, ”köra i väg”. Pastor moste drifua åstad thet ostadiga brudfolket til consistorium at sökia skildna. Murenius AV 227 (1651). —
DRIFVA ÖFVER 10 40. särsk.
1) (tillf.) tr. till 14. Joseph van den Berge, .. som på en resa till Lissabon drefs öfver hit (till Terceira) af en storm. Stenfelt Skepp. 28 (1903).
2) intr. till 15: öfvergå. Att samtalet mellan .. E. och mig sjelf ofta från svenskan dref öfver i engelskan. Kleen YDoodle 1: 10 (1902).
3) (föga br.) tr. till 29: öfverdrifva; äfv. utan obj. Han dref öfver i skildring af det naturliga. NF 6: 32 (1882). Han dref .. öfver det sublima till ett braskande patos. Därs. 8: 537 (1884).
Sammansättningar: A (numera bl. bygdemålsfärgadt): DREF-ASKA, se C. —
-FJÄDER, se C. —
-GRAF, -HAKE, se C. —
-HÄRD, -IS, se C. —
-KUR, -KVIST, -LAX, se C. —
-MOLN, -NÖT, -OXE, -REGN, -SAND, se C. —
-SNÖ, se C. —
-STOCK, -STUT, -TEST, se C. —
-UGN, se C. —
B (†): DREFVE-FOLK, se C.
C: (15 a α) DRIF-ANKARE. [jfr d. drivanker, holl. drijfanker, t. treibanker, eng. drift-anchor] inrättning (ofta provisorisk, bestående af en i ena kanten l. hörnet belastad skifva af stänger o. segelduk l. dyl.; äfv. om en särskildt konstruerad stor ”strut” af segelduk) som (förenad med fartyget med ett säkert tåg) släppes ut i vattnet åt vindsidan o. gm sitt motstånd mot vattnet inverkar fördelaktigt på rörelserna hos ett fartyg som under storm ligger bi (gm att minska afdriften o. hindra att fartyget kommer tvärs för sjön); jfr VATTEN-SEGEL. Röding 1: 86 (1794). —
(21 a) -ARBETE~020, äfv. ~200. abstr. En guldsmeds hammare til at gjöra drif-arbete. Lind (1749; under treib-hämmerlein; möjl. konkret.: drifvet arbete, i så fall knappast br.). —
(40 a β) -ASKA. (dref(f)- GR 15: 222 (1543). Rinman 2: 1189 (1789)) till drifhärd afsedd l. använd aska, urspr. benaska, sedermera vanl. utlutad träaska. GR 26: 620 (1556). Rinman 1: 835 (1788). —
(21 a) -BECK. [jfr t. treibpech] till underlag vid drifning af mjukare metaller användt beck (blandadt med vissa andra ämnen). Almroth Karmarsch 409 (1839). Scheutz Bleckarb. 28 (1849). —
(20 b) -BOLL. ett slags bollspel hvarvid en boll med upprepade slag af slagträ drifves mot en grop l. (i en annan form af leken) mot ett träd. Norman GossLek. 94 (1878). —
(39) -BOM. (mindre br.) stång hvarmed en axel osv. kringvrides. Nordforss (1805). särsk. sjöt. handspak. Jungberg (1873). Uggla Sjölex. (1874; under driving-beam). —
(15 a, 17) -BRAXEN. (knappast br.) braxen som följer med strömmen (under lektiden l. under sommaren). Hahnsson (1888). —
(20 a) -BULT. [jfr d. drivbolt, t. triebbolzen] i sht sjöt. redskap hvarmed bultar drifvas ut, ansättare, jagbult; jfr DREF-JÄRN. Röding SD 27 (1798). Uggla Sjölex. (1877; under set-bolt). —
-BÄNK, se d. o. —
-FAT. (drifve- Castrén)
(39) -FJÄDER. (dref- VDAkt. 1763, nr 43 (i bet. 2)) [jfr d. drivfjæder, holl. drijfveer, t. triebfeder]
1) eg.: spänstig fjäder (af stål) hvarigenom en maskin (maskindel) sättes l. hålles i gång. Driffjädern i ett ur. Bælter Chr. 254 (1743, 1748; i jfrelse; jfr 2). Björnståhl Resa 1: 114 (1770). Skrifmaskinens driffjäder. TT 1897, M. s. 10.
2) (den vanliga anv. af ordet) mer l. mindre bildl. om ngt (ngn) som sätter l. håller i gång ngt (vanl. en handling), som befordrar l. främjar ngt; ofta: ursprunglig anledning l. orsak, särsk.: inre orsak, motiv. Beslutets, företagets osynliga, hemliga dolda driffjädrar. De moraliska driffjädrarna. Endaste driffiädern, som lockar mig att ... P. Löfling (1750) i 2 Saml. 17: 7 (om person). At sätta alla driffjädrar i gång, som kunna verka en stor böjelse för ... Fischerström 1: 71 (1779). (De la Gardie hade) varit en bland driffjedrarna till Brandenburgska kriget. Crusenstolpe Tess. 1: 65 (1847). Encyklopedisterna .. uppstälde egennyttan såsom enda driffjädern till menniskans handlingar. Pallin NTidH 159 (1878). jfr REGEMENTS-DRIFFJÄDER. —
(17) -FOLK. (drefve-) (†) lösdrifvare; jfr DRIFTEFOLK. Löse pijgor och drefwefolck .. må (ej) gifftas utan med magistratens wettskapp. FörarbSvLag 1: 221 (1690). —
(23) -FÄRG. [jfr t. treibfarbe] garf. garfvarlag (”färg”) i hvilken skinn garfvas under omröring (”drifning”). AHB 52: 12 (1871). —
-GARN.
1) jäg. till 1 c: nät för fångande af rapphöns, tirass, ryssja, driftyg. Nilsson Fauna II. 2. 1: 126 (1828).
2) [jfr d. drivgarn, t. treibgarn (i annan bet.)] till 15 a: nät för fiskfångst hvilket vid användandet ej är förankradt vid bottnen, utan (jämte fångstfartyget) drifver med strömmen; jfr -NÄT. C. U. Ekström hos Wright Fisk. 132 (1840). —
-GARNS-BOJ, -BÅT, -FISKARE, -FISKE, -FÅNGST, -LÄNK, -NÄT, -SILL (äfv. drifgarnsill). —
(26) -GRAF. (dref-) (numera knappast br.) trädg. graf med fönster, afsedd till växters öfvervintrande; jfr DRIFBÄNK. Lundberg Träg. 52 (1754). —
(15 a) -GRUND. [jfr d. drivegrund] (mindre br.) sjöt. lös botten som ändrar beskaffenhet o. läge. Röding 1: 673 (1794). Deleen (1836; under wellgrund). —
(18) -HAKE. (dref- BoupptVäxiö 1825, AHB. drif- BoupptVäxiö 1828) (i fackspr.) hakformigt järn som inslås för att sammantvinga bräder i panel osv. AHB 116: 19 (1883). —
-HAMMARE.
1) (†) tunnbind. till 20 a, = -HOLTS 2. En tunnebindares drifvare eller drif-hammar. Lind (1749; under treibel). SvTyHLex. (1851).
2) [jfr t. treibhammer] tekn. till 21: hammare hvarmed drifvet arbete utföres, särsk. bleck uppdrifves i skålform.
(40 a β) -HATT. [jfr t. treibehut] (förr) metall. Drifhatt .. är et af järnbleck gjordt och inuti med ler besmordt lock, hvarmed en drifugn täckes under påstående drifning. Rinman (1788). Deleen (1836; under treibhut). —
(39) -HJUL. (dref- Salander, Dalin (1850; med hänv. till drifhjul), ArbB) [jfr d. drivhjul, t. treibrad, triebrad]
1) eg.: hjul som sätter en mekanisk anordning i rörelse. Drifhjul på ett lokomotiv, hjul hvarpå drifkraften verkar (omedelbart l. gm kopplingsstänger). Ett ordnadt myntväsen .. vore ”såsom drifhjulet i ett urverk”. Odhner G3 1: 360 (cit. fr. 1774). Stjernhjulet (i kvarnen verkar) såsom drefhjul på tvenne mindre dref. ArbB 14 (1887). jfr FABRIKS-DRIFHJUL.
2) bildl. om ngt (ngn) som sätter l. håller i gång ngt, drifvande kraft, verksam kraft; äfv. (förr ofta, numera sällan): orsak, motiv; jfr DRIF-FJÄDER 2. Slögder, alla Näringars Dref-hjul. Salander PVetA 1754, s. 3. Något annat drifhjul, utom karbasen, fanns icke. C. F. Dahlgren 4: 145 (1831; om en viss lärares undervisning). Verldshändelsernas drifhjul, det dunkla ödet. Snellman Tyskl. 190 (1842). (Rosenstein) blef .. genast från början själen i det nya samfundet, drifhjulet för dess arbeten. Böttiger i SAH 52: 102 (1876). jfr DREF-HJUL (under DREF). —
(20 a) -HOLTS, äfv. -HOLS, r. l. m. [jfr d. drivholt, t. treibholz]
1) boktr. lång smal kil som användes vid slutandet af en tryckform. Björkegren (1784; under cognoir: -hols). Nu sättes drifholtzen mot kilarne och medelst slag af en träklubba indrifvas de så hårdt, att formen nätt och jemt kan lyftas upp. Nordin Boktr. 126 (1881).
2) tunnbind. träkil hvarpå slås, då banden läggas på ett laggkärl. Dalin (1850). 2 UB 8: 66 (1900). —
-HUS, se d. o. —
(38, 39) -HYLSA. fyrverk. Med drifhylsor menas .. (hylsor) som äro laddade med en stark strålsats, hvilka begagnas till att sätta hjul eller andra pjeser i rörelse. AHB 66: 99 (1871). —
(40 a β) -HYTTA. [jfr t. treibhütte] metall. jfr DRIFHUS 4. Verkblyet .. föres til Drifhyttan, at där genom drifning skiljas ifrån silfret. Rinman 2: 567 (1789). —
(40 a β) -HÄRD. (dref(f)- GR 14: 372 (1542: Drefherdz .. Sölf), HH XIII. 1: 290 (1567: dreffherdz szölff)) [jfr t. treibherd] metall. afdrifningshärd. Then Dreffherdt som är vpmuredt vdi then nyie Hytten. GR 19: 161 (1548). VetAH 1752, s. 246. Drifhärden består af en skålformig flamugn .. med botten af porös mergel och tak af en flyttbar jernkupol, beslagen med lera. Rosenberg OorgKemi 402 (1888). —
(15 a) -IS. (dref(f)- O. Petri, C. Gyldenhielm (c. 1640) i HH 20: 342, Hermelin BrefBarck 80 (1705), Porthan BrefCalonius 345 (1797). drif- Lind (1749; jämte dref-), Sahlstedt (1773) osv.) [jfr d. drivis, holl. drijfijs, t. treibeis, triebeis] i vattenytan drifvande (massa af) lösa isstycken; särsk. om i polartrakterna förekommande (l. från dem härstammande) sådan is; stundom äfv. mera abstr.: isdrift. Skeppet har råkat fast i drifis(en). Öresund (var) så fultt med dreffijs at inghen kunde komma ther öffuer. O. Petri Kr. 216 (c. 1540). Den 29 Novembr. var så starck drefis i Niepern, att ingen kunde öfverkomma. C. Piper (1709) i HH XXI. 1: 21. Den Grönländske drif-isen som årligen hemsöker (Island). Troil Isl. 36 (1777). —
-IS-BAND. —
-IS-BLOCK.
1) kringdrifvande isblock.
2) geol. stenblock som af drifis aflagrats ngnstädes. De västsvenska drifisblocken (af flinta). De Geer SkGeogrUtv. 63 (1896). —
-IS-FLAK. —
-IS-FÄLT. —
-KARL. (dref- SUFinlH 4: 26 (1612; i bet. 1). drifwe- LMil. 1: 91 (1681; i bet. 1). drifwes- Widmark) [fsv. drevekarl i bet. 1]
1) (numera knappast br.) till 17: lösdrifvare; jfr DRIFTE-KARL. Främst blefwo (vid soldatutskrifningen) tagna ”drifwes-karlar”. Widmark Helsingl. 1: 219 (efter handl. fr. 1609).
2) sport. till 20 b, vid bollspelet ”peta boll i grop”: benämning på den af deltagarna som har att drifva bollen i gropen. 2 NF 3: 1020 (1905). jfr DREF-KARL under DREF. —
(20 a) -KIL. [jfr t. treibkeil]
-KISTA.
1) [jfr ä. d. drifkiste] (†) till 18, = -LÅDA. 8 st. Svankstifver 14 ahl(nar) långa .. 8 st. drif Kistor 4 ahl(nar) långa 1/2 ahl(n) tiocka. HdlÅgerupA 1724.
-KLUBBA.
-KRAFT. [jfr d. drivkraft, holl. drijfkracht, t. triebkraft, treibkraft]
1) till (14, 18,) 38, 39: kraft som sätter l. håller ngt (särsk. en maskin) i rörelse l. verksamhet, drifvande kraft, verksam kraft.
a) mera abstr., eg. o. mer l. mindre bildl.; i fråga om andliga förh. ofta liktydigt med: verksamt motiv, bevekelsegrund. Krutets drifkraft. Törngren Artill. 1: 20 (1794). Ångans användande såsom drifkraft. SFS 1849, nr 75, s. 14. Lillån .. lemnar drifkraft för tre .. qvarnar. A. Bondeson i VLS 203 (1888). Egoismen är drifkraften i all vår kultur. Ahnfelt Et. II. 1: 52 (1904). jfr VATTEN-DRIFKRAFT.
b) om konkret föremål som lämnar drifkraften till ngt; ofta om arbetare. Ej .. af .. brist på drifkraft, utan af ren grundsats hafva desse (jord-) egare föredragit öknen för åkern. Rydberg RomD 160 (1874, 1877). Oerhörda skatter krama lifsmusten ur arbetets drifkrafter. NSvTidskr. 1880, s. 156.
2) (mera tillf.) till 26: kraft att utveckla sig; växtkraft. Man behöfver icke frukta, att .. (potatisen) genom förvaring på torrt ställe skulle förlora sin drifkraft. Fries BotUtfl. 2: 259 (1852). Medeltidens fantasi alstrade med tropisk drifkraft dessa legender. Rydberg KultFörel. 4: 558 (1887). jfr: (Mjölets) s. k. drifkraft, d. v. s. utvidgningsförmåga (vid bakning) [jfr 24]. TLandtm. 1886, s. 646. —
(21 a) -KULA. tekn. För att drifva på beck fästar man på den flata sidan af ett utaf trä, sten eller jern förfärdigadt halfklot (drifkula, kittstock) en genom värme uppmjukad klump af drifbeck. Scheutz Bleckarb. 28 (1849). —
(26 (d)) -KUR. (dref- Lundberg Träg. 37 (1754), TurÅ) (föga br.) mindre drifkast l. växthus. SvMerc. 3: 1152 (1758). En lång drefkur för apricoser och persikor. TurÅ 1909, s. 134 (i handl. fr. 1777). Lundström Trädg. 2: 106 (1831). —
(26 (d)) -KVIST. (dref- Lundberg Träg. 137 (1754), VetAH 1798, s. 58) kvist som nedsättes (är afsedd att nedsättas) i drifbänk l. dyl. för att utveckla rötter. DA 1772, nr 193, s. 4. —
(25) -LAFVE. (förr) bergv. vedhop som var afsedd för bränning (ss. förberedande arbete för drifning) af en ort. Rinman 2: 1004 (1789). 2 UB 5: 18 (1902; om förh. på 1600-t.). —
(15) -LAX. (dref-) (†) vraklax. (Laxfogden i Älfkarleby) skall lathe salthe then drefflax han får. GR 23: 225 (1552). —
-LINA.
(18) -LÅDA. (dref- Carlberg) byggn. kort, groft, med urtagning försedt timmer som användes ss. underlag för en med motsvarande tapp försedd sträfva l. stötta hvarmed (t. ex. vid grundgräfning) en mur l. ett hus stöttas; jfr -KISTA 1; äfv. om hela inrättningen, såväl underlaget som sträfvan. Carlberg SthmArchitCont. G 3 a (1740). Rothstein Byggn. 354 (1859). jfr DREF-LÅDA under DREF. —
-LÄDER. (†) ngt slags sämre läder? SthmStadsord. 1: 106 (1654; det billigaste lädret i ”Kardewanberedare-Taxa”). —
-MEDEL. [jfr t. treibmittel]
1) (†) till 18 a: drifvande medel. Snuf-Toback uti Hustruns Näsa blåst, är et Drif-Medel. Hoorn Jordg. 1: 257 (1697).
2) till 18 f, 38, 39: medel att sätta l. hålla ngt i rörelse l. gång; särsk. om ämne hvarigm kraft skapas. UB 6: 84 (1874; om krut). Seglen i en båt .. utgöra det hufvudsakliga drifmedlet. TIdr 1883, s. 203. —
(15 a) -MINA. sjömil. kringdrifvande mina, vare sig denna slitits lös från förankringen l. utlagts med afsikt. NF 11: 33 (1887). Drif- eller vagabondminor. TSjöv. 1905, s. 378. —
(15 f) -MOLN. (dref- Serenius (1757; under rack, sbst.)) med synbar fart framdrifvande moln. Hagberg Shaksp. 12: 247 (1851). Melancholiskt framtittade solen mellan drifmoln. Ahnfelt StudM 2: 220 (1857). —
(15 a) -NÄT. [jfr holl. drijfnet (antecknadt redan fr. 1648), eng. drift-net, t. treibnetz] (mindre br.) drifgarn. Fiskare, som ligga på Fjärdarna med drif-nät. VetAH 1770, s. 167 (öfv. fr. norskdansk källa). Auerbach (1908). —
-NÖT. (dre(e)f- Schroderus, VDAkt. 1788, nr 546 (i bet. 2 b). drif- Sahlstedt (1773) osv.) [jfr d. drivnød]
1) (†) till 1 (o. 4 a): lastdjur (som drifves fram). (Vandalerna) ladhe stora Bördor på monge aff Kyrkiones Tienare, lijka såsom på Camelar och andre Dreefnööt. Schroderus Os. 1: 700 (1635; lat. iumentis).
2) till 17.
a) (numera knappast br.) eg.: kringstrykande, vilsekommet nötkreatur; jfr DRIFTE-FÄ. Spegel Gl. 84 (1712).
b) (†) bildl.: lösdrifvare, odåga; jfr -OXE, -STUT. Bromann Stavs. 38 (1748). Han är et dref-nöt, er ist ein Faulentzer, Müssiggänger. Lind (1749). VDAkt. 1788, nr 546. —
(28) -ORSAK. [förmodl. efter fr. motif, cause motive] (†) drifvande orsak. DA 1771, nr 56, s. 2. VeckoskrLäk. 2: 201 (1781). —
(17) -OXE. (dref-) (†) = -NÖT 2 b. En sådan drefoxes .. högtförachtade händer, hade så när röfwadt Wapnen och kläderne (från den sårade Alexander). Sylvius Curtius 662 (1682). —
(21 a slutet) -PINNE. keram. (Man) brukar .. åter upphetta .. (pressglaset) i en värmugn till rödglödgning. Därefter afkyles det och bearbetas ut- och invändigt med ”drifpinnar”. 2 UB 7: 254 (1903). —
(39) -REM. [jfr d. drivrem, t. treibriemen] ändlöst band, urspr. af läder, sedan ofta af kautschuk l. bomullsväf l. dyl., som öfverför en hjulskifvas (l. rulles osv.) rörelse till en annan; transmissionsrem. TT 1871, s. 117. jfr: Maskin-Drifremmar af bästa sorts Vildläder. NDA 1861, nr 205, s. 4. —
-REMS-SKIFVA. —
(20 a) -RING. tunnb. ring hvarmed tunnband af järn fastdrifvas. —
(jfr 15 e) -SAND. (dref(f)- A. A. Angermannus, Lind (1749), Hülphers Norrl. 2: 133 (1775). drif- Hiärne, Lind (1749) osv.) [jfr d. drivsand, mnt. drivsant, t. treibsand, triebsand]
1) eg.: sand som på grund af sin finhet lätt kommer i rörelse, särsk. som (lätt) bortföres af vinden, flygsand; äfv. (i sht förr): kvicksand. Man .. haar aldranederst .. (i grufvan) råkat på grant Sand, (drif eller qwicksand). Hiärne 1Anl. B 1 a (1694). Yttersta udden (vid Falsterbo) .. var upvallad af drifsand. Linné Sk. 230 (1751).
2) mer l. mindre bildl. Menniskio fund .., som .. icke annat är .. än Dreffsand .. som .. beswiker them ther på byggia. A. A. Angermannus Tillegn. A 7 a (1587). (Falska vänner) äro en dref-sand. Scherping Cober 1: 134 (1734). —
(39) -SKENA. järnv. vid kugghjulsbana: benämning på den tandade midtskena på hvilken drifkraften öfverföres. Drifhjul och drifskenor (ligga) mellan löpskenorna. TT 1885, s. 91. —
1) till 18 f, om drifspegel. Förladdningen mellan krutet och haglen bör .. vid affyringen tjena till drifskifva åt haglen. UB 6: 98 (1874).
2) till 39: skifva gm hvars rotering kraft öfverföres till en maskindel; jfr -HJUL 1. TT 1872, s. 119. —
(28) -SKÄL. (†) = -ORSAK. Vi (läre) merendels .. finna (af historien), at små drif-skäl (hafva ofta) verkat de största ombyten. Tessin Bref 1: 222 (1753). Möller (1807). Anm. JournSvLitt. 1799, s. 643, 652 klandrar ordet ss. ”nytt men ej godt”, resp. ”mindre lyckligt o. nödigt”. —
(39) -SNODD. —
(15 e) -SNÖ. (dref- Schultze, SD(L) 1901, nr 76, s. 4, SkogstHb. 33 (1908). drif- Wallerius Åkerbr. 319 (1761), Weste (1807) osv.) snö som yr l. blåser (har blåst) i hop, yrsnö; af vinden sammanblåst snö, snödrifva; stundom mera abstr., närmande sig bet.: snöyra. Schultze Ordb. 4652 (c. 1755). Febr. (var det) kalt och drefsnö, med tö ibland. M. N. Nordenström (c. 1770) i NorrlS 44. Drifsnö (låg) ännu kvar .. i älfdalen. J. V. Lidström i VetAÅrsb. 1912, s. 278. —
(39) -SNÖRE. —
(18) -SPEGEL.
1) (förr) mil. o. jäg. vid refflade gevär med urholkade spetskulor: liten skål l. huf l. plugg som insattes i spetskulans botten för att vid skottets aflossande tränga in i urholkningen o. sålunda utvidga kulan. Man har .. funnit, att drifspegeln icke är .. nödvändig för kulans utvidning. Jochnick Handgev. 43 (1854).
2) artill. om skifva (af trä, järn osv.) som lägges bakom skroten i kartesch: spegel, skråspegel. Den plana botten (hos en kartesch) tjenar på samma gång som drifspegel, hvilken drifver skroten framför sig ur loppet. Billmanson Vap. 52 (1880). —
(39) -SPÄNNING. elektrotekn. om den spänning hos en elektrisk ström som användes (är lämplig att användas) för att drifva en motor osv. TT 1898, M. s. 17. —
-STOCK, sbst.2 (sbst.1 se DRIF). (dref(f)-GR (se 3), JernkA 1908, s. 40 (i handl. fr. 1636; i bet. 3), Brauner (se 1))
1) (†) till 18. Lafven .. inlägges (på första lagret af stockar), med drefståck .. inunder, så at samma Lafve .. kan tätt tilhopa drifvas. Brauner Bosk. 151 (1756).
2) [jfr d. drivstok, t. triebstock] bleckslag. till 21 a: (viss form af) städ för drifning af bleck; jfr -STAKE. Almroth Karmarsch 403 (1839). Drifstockar äro ambult med rundad öfversida, för att derå bearbeta kittlar och andra sådana kärl utvändigt. ArbB 240 (1887).
3) [jfr t. treibeholz] (†) metall. till 40 a. GR 24: 230 (1554). Verkblyets afdrifning vid Sala skedde fordom på öpen härd under några däröfver lagde 2 a 3 qvarter tjocka och torra så kallade Drifstockar, som under drifningen höllos itände. Rinman 1: 444 (1788). —
(17) -STUT. (dref-) (†) = -NÖT 2 b. Soknetiggiare äro 5, andra drefstutar och vaganter tröste (dvs. kunde) almogen inthet nampngifua. Murenius AV 133 (1646). —
(21 a) -STÄD. (mindre br.) = -STOCK 2. En guldsmeds drif-städ. Lind (1749; under treibstock). Schulthess (1885). —
(40 a) -TEST. (dref- Hiärne. drif- VetAH 1760, s. 302, osv.) metall. öppen drifhärd, test. Hiärne Berghl. 457 (1687). Rinman (1788). —
(15 a) -TIMMER. [jfr d. drivtømmer] från växtstället bortryckt, (med hafsströmmar o. d.) drifvande l. ilandfluten trädstam o. d.; i sht i koll. anv.; jfr -VED. I brist af skog til bränsel .. nyttjas (på Island) .. torf, ljung .. samt drif timber. Troil Isl. 35 (1777). 2 NF 18: 1271 (1913). —
(40 a) -UGN. (dref(f)-P. Erici Musæus 3: 32 a (1582), Hiärne. drif- VetAH osv.) [jfr t. treibofen] metall. drifhärd som är täckt med hvalf l. (förr) med en rörlig drifhatt. Hiärne Berghl. 458 (1687). VetAH 1752, s. 247. JernkA 1890, s. 152. —
(39) -VATTEN. [jfr d. drivvand, t. treibwasser] vatten som drifver en maskin l. ett verk (en vattenkvarn, ett vattenhjul osv.); jfr DRIFT-VATTEN. Wikforss (1804; under aufschlagwasser). —
(15 a) -VED. [jfr t. treibholz] jfr -TIMMER. Weste (1807). En .. (ishafs-)ström måste föra fram den stora mängd drifved, som alla år anländer till Island. Scheutz Jord. 180 (1856). —
(39) -VERK, n. konkret.
1) [jfr t. treibwerk] verk (maskineri, mekanism) som sätter (håller) ngt i rörelse, kraftförande mekanisk anordning. Drif-värk .. i en klocka eller i et lås. Lind (1749). bildl. [jfr motsv. anv. af -FJÄDER] Påfvedömet är det stora drifverket i .. (medel-)tidens brusande rörelse. Strinnholm Hist. 3: 473 (1848).
2) [jfr d. drivværk, t. triebwerk] (mindre br.) verk l. anordning som sättes (hålles) i gång gm ngn mekanisk inrättning; maskin. SvMerc. 1: 148 (1755). Dalin (1850). Hahnsson (1888). jfr DREF-VERK (under DREF). —
D (i sht till 6, 26 d, 40 a): DRIFNINGS-FÖRLUST. särsk. till 40 a. Drifningsförlusten i bly (utgjorde) 8,02 p. c. af verkblyets vigt. JernkA 1827, s. 252. —
-INRÄTTNING~020. särsk. till 26 d. Ordentliga drifnings-inrättningar till Svampars framalstrande. Wikström ÅrsbVetA 1821, s. 308. —
-KOSTNAD. särsk. till 6. En vinter som denna hittills vållar för (trävaru-)bolagen högst betydligt ökade drifningskostnader, går illa åt dragarne (osv.). GHT 1898, nr 31, s. 4. —
-PLATS. särsk. till 6. Egarne till virket vore att träffa vid drifningsplatsen. Schröder MinnSkog. 34 (1888). —
(6) -VÄG. väg som afverkadt timmer har att transporteras till flottled; jfr BAS-VÄG. TLev. 1907, nr 26, s. 2. —
(40 a) -ÖL. (förr) gästabud (eg. öldrickning) som hölls, då blåsningen vid en hyttugn var afslutad; jfr DREF-ÖL (under DREF). Mestarsmältaren .. (o.) Drängen .. hafwe ingen Rätt, at fordra, hwarken drifnings- eller rednings Öhl. StadgSmältare 1664, s. A 3 b (i fråga om kopparbruken).
E (†): DRIFVE-FAT, -KARL, se C.
F (†): DRIFVES-KARL, se C.
Spoiler title
Spoiler content