SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VETA ve3ta2, v.1, förr äv. VETTA, v.1, vet ve4t, visste vis3te2, vetat ve3tat2.
(pr. ind. sg. l. sg./pl. ved (w-, -ee-, -dh) Messenius Blanck. 81 (1614), KKD 7: 87 (1703). vet (hw-, w-, -ee-, -th) G1R 1: 63 (1523) osv. vett (w-, -tth) G1R 6: 70 (1529), 2RA 1: 5 (1719). with G1R 1: 111 (1523). wät ConsEcclAboP 1: 81 (1657). wätt ConsEcclAboP 1: 207 (1658). — sg. 2 pers. vest (w-, -ee-) GudlVis. A 2 a (1530), Högberg Vred. 3: 356 (1906; arkaiserande). wetst (-dst) 3SthmTb. 5: 28 (1603), JGOxenstierna 1: 234 (1783, 1805).
imper. sg. l. sg./pl. vet (w-, -ee-, -th) G1R 1: 97 (1523) osv. — sg. 2 pers. wetst ÖB 133 (c. 1712). — pl. 2 pers. veten (w-) VRP 8/3 1731, Böttiger 1: 10 (1856). veter (w-, -ee-, -th-) G1R 1: 269 (1524), Wallenberg (SVS) 1: 111 (1767, uppl. 1998). wethar TbLödöse 267 (1592).
ipf. vest (w-) HFinlÖ 100 (1704), Hoorn Jordg. 2: 130 (1723). veste (w-, -ee-, -ss-) VRP 1653, s. 823, Fries 1Linné 24 (1893). vetste (w-, -de) KulturbVg. 2: 63 (1723), VDAkt. 1785, nr 472. visste RARP 3: 219 (1642) osv. viste (w-, -ii-, -ij-, -th-) Joh. 18: 4 (NT 1526), CVAStrandberg 1: 244 (c. 1870). vitste (w-) Scherping Cober 2: 28 (1737), Wettersten Forssa 81 (c. 1750). wettadhe VDAkt. 1696, nr 586.
sup. vest AOxenstierna 2: 281 (1616), SAD 1: 151 (1787). vetat (w-, -ee-, -th-, -ad, -adh, -adt, -att, -et) G1R 3: 42 (1526) osv. vetit (w-, -dh) G1R 6: 189 (1529), BtHforsH 1: 32 (1594). vettat (w-, -ad, -adt, -att, -ed, -et) G1R 28: 436 (1558), Linné Bref I. 3: 113 (1768). visst (-sz-) LPetri Kr. 30 (1559), Fatab. 1911, s. 219 (1880). vist (w-, -ij-) OPetri 1: 182 (1527), Linné Bref I. 3: 276 (1760). wijt SUFinlH 1: 225 (1602). wittit Syr. 1: 9 (öv. 1536). wyst KyrkohÅ 1918, s. 90 (1644). wättat UUKonsP 2: 73 (1637))
Anm. 1:o. I ä. tid är formen i pr. sg. 2 pers. inte sällan sammanskriven med ett efterföljande pers. pron., sålunda ve(t)stu (VadstÄTb. 208 (1596), FinKyrkohSP 5: 149 (c. 1778)).
2:o. I sådana lexikaliserade uttr. med vard. stilprägel som det vete fan förekommer vid sidan av pr. konj. vete äv. vette (motsv. ett uttal med kort vokal).
vbalsbst. -ANDE (se avledn.); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(vet- (w-, -ee-, -eett-, -th-) 1521 osv. vett- (hv-, u-, w-, -tth-) 15251889 (: vettgirig). vit- (w-, -ii-, -ij-, -th-) 15231602. vitt- (w-) 15341590. vät- (w-, -th-) 15721657. vätt- (w-) c. 15831658)
Etymologi
[runsv. vita (pr. sg. 1 pers. væit, ipf. sg. 3 pers. vissi), fsv. vita, veta (pr. sg. 1 o. 3 pers. vet, ipf. visse, viste); motsv. fd. witæ (d. vide), fvn., nyisl. vita (nor. vite), got., fsax. witan (mlt. wet(t)en, lt. weten), mnl., nl. weten, ffris. wita, fht. wiʒ(ʒ)an (mht. wiʒʒen, t. wissen), feng. witan (ä. eng. wit); preterito-presentiskt verb med ursprunglig perfektbet. hos pr., eg.: ha sett, motsv. gr. οἶδα, fkyrkoslav. vědě, sanskr. véda, jag vet, till den rot som äv. föreligger i t. ex. lat. videre, se, gr. εἰδoν, jag såg, fkyrkoslav. viděti, se; formen visste för ä. visse är en analogibildning. — Jfr AVI, sbst., ENVETEN, HISTORIA, IDÉ, MEDVETANDE, sbst. o. adj., MEDVETEN, OVETLIG, REVIDERA, RIGVEDISK, TRAPETSOID, VEDA, sbst., VEDETT, VEDUTA, VETA, sbst.1, 2, v.2, VETENSKAP, VETERLIG, VETT, VETTA, v.3, VETTVILLING, VIDEO, VIDETUR, VIDIMUS, VIDISSE, VIS, adj.1, VITA, v.4]
1) i fråga om besittande av kunskap l. färdighet l. förmåga o. d., ofta liktydigt med: kunna l. behärska (ngt). särsk.
a) († utom ss. förled i ssgr) i fråga om teoretiskt kunnande, med avs. på läroämne l. tankesystem l. text(innehåll) o. d.: ha (god l. fullständig) insikt i l. (grundlig l. systematisk) kunskap om (o. därmed kunna förklara l. redogöra för); i vissa språkprov svårt att skilja från 2. Thenna Epistolan .. wäl wärd wore ath en christen men(n)iskia .. wiste henne oord frå oord vthwertes. FörsprRom. 1 a (NT 1526). Han hafwer tem(m)eliga wäll studerat att han weeth sina partes. VDAkt. 1664, nr 5. At weta Christendomen är godt, men at wara Christen det är hufwudsaken. Nohrborg 258 (c. 1765). Våra .. geografiska läroböckers allför rika innehåll, af hvilket åtskilligt är sådant, att det icke behöfver vetas, bestämdt icke kan länge ihågkommas. Dahm GeogrElSkol. Föret. 1 (1860). (Farfar) är en wis man .. Han känner menniskorna. Han wet djurens historia. Wäxterna wet han alla. Topelius Lb. 1: 2 (1891). — jfr O-VETANDE. — särsk.
α) med avs. på lag(text) l. budord o. d. Domaren skal grant weta Laghen ther han effter döma skal. DomRegl. mom. 6 (c. 1540). De hafwa från barndomen läsit och west det Fjerde Budet. Murbeck CatArb. 1: 315 (c. 1750). Veta lag, och göra rätt, är tveggehanda. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) med avs. på språk. Emedan han icke för detta hafver varit brukat i desslijke tjenster och veet icke heller språket. RP 7: 59 (1637). Det är wackert, nyttigt och berömligt, at weta sådana tungomål. Dalin Arg. 1: 296 (1733, 1754). Böttiger 3: 208 (1838, 1858).
b) med avs. på (praktisk) färdighet l. förmåga o. d.: ha erforderlig kunskap om l. skicklighet i l. fallenhet för (för att kunna utföra l. praktisera); äv. liktydigt med: förstå sig på (se FÖRSTÅ SIG PÅ 2); särsk. dels med avs. på konst l. grepp o. d., dels med indirekt frågesats inledd av hur (förr äv. huru) ss. obj., i fråga om att vara förmögen att utföra det som anges i denna sats (särsk. i det bildl. uttr. veta hur en slipsten skall dras (se SLIP-STEN 1 c δ)); i vissa språkprov svårt att skilja från 2 b, g δ. Han visste hur man bygger ett hus. Hoo kunde elies weta huru man wijsheet och clokheet offuerkomma skulle? Syr. 1: 6 (öv. 1536). Jag hade så ärnat .. fråga honom om han wiste Runstafwarnas konst. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 633 (1689). De främmande kiöpmän som .. wist grepet at förskaffa sig samma privilegier. Polhem Bet. 2: 19 (1721). Han var icke van vid slika attacker och visste ej rätt, hur han skulle bemöta dem. Hagberg VärldB 110 (1927). (Hon) vet konsten att dölja sina avsikter i en skenbart nykter textavläsning. Expressen 14/5 2013, s. 6.
c) [jfr a, b] med allmänt l. vagt syftande (kvantitativt) pron. l. substantiverat adj. ss. obj.; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av om, angivande kunskaps- l. färdighetsområde; ibland svårt l. omöjligt att skilja från 2 (d). Vet du mycket om odling? Han visste ingenting om motorer innan han började på kursen. Det hon vet har hon lärt sig på egen hand. The weta intit och besinna intit. the wandra j mörkrena. Psalt. 82: 5 (öv. 1536). Lähr något, så weestu något. Grubb 486 (1665). (Resolutionerna) förekomma mig som resonementer på caffehus, där petimetrar tro sig förstå alt, utan att wetta dett minsta. Linné Bref I. 2: 233 (1760). Svenska allmogen behöfver nu för tiden och under förändrade förhållanden veta mer än deras fäder visste. Tegnér (WB) 6: 232 (1828). Hon visste mycket om sin stad och intresserade sig för dess hus och arkitektur. DN 12/8 2014, Kultur s. 19. — jfr MÅNG-VETANDE.
d) [jfr (a,) b] med inf.-uttr. ss. (del av) obj. (med utsatt inf.-märke, förr äv. dels utan (jfr dock αγ), dels med till (att) ss. inf.-märke): förstå (se FÖRSTÅ, v.3 5 b) l. förstå sig på (se FÖRSTÅ SIG PÅ 2 slutet) att (göra det l. det); vara i stånd (till) att l. kunna (se KUNNA, v.1 II 1 (a)) (förr äv. i mer l. mindre tautologisk förb. med kunna); äv. övergående i bet.: vara klok nog l. ha vett l. förstånd (att) (se särsk. β); äv. mer l. mindre bildl., med saksubj.; särsk. i sådana uttr. som veta (att) skicka sig (se SKICKA II 12 b), i sht förr äv. veta (att) leva (se LEVA, v.1 3 a δ), förr äv. i det formelartade uttr. veta (att) efterrätta sig (se EFTERRÄTTA 2 b). Veta att tiga. De vet att ordna det för sig. Företaget visste att locka till sig finansiärer. Han weth göra reknscap hwadt the xxij stycke wögo. G1R 1: 135 (1523). (Vi har) hennes laglige och skälige begärenn iche wetet eller kunnett afslå. 3SthmTb. 5: 25 (1603). Hadhe Walborg weetat at skala äplet och kasta bort skalet, så hadhe intet skadat henne. BtFinlH 2: 320 (1670). Strax .. Fru Wärckställighet wiste til at wara tilstädes med så oskyldig Mine, som om hon aldrig skulle warit ett steg borta utom sin Mans Wettenskap. Dalin Arg. 1: nr 18, s. 7 (1733). Det språk (står) högst, som vet att mjukast smyga sig efter tanken. 3SAH 6: 462 (1891). — särsk.
α) i förb. med sådana verb som dels berätta (i denna förb. fullt br. äv. utan inf.-märke), dels omtala, i sht förr äv. säga; särsk. med saksubj., om text(innehåll) o. d. Cristhenhethen stod i mong hundrath år, för än man viste segia aff noghen Klosther och prebender. G1R 6: 161 (1529). Frågade iag altså om der inga witnen woro till, som wiste berätta, hwad studenterna i prubban (dvs. arresten) giordt hade? BraheBrevväxl. II. 1: 197 (1661). En bland de väldigaste drabbningar, som häfderna veta omtala. Pallin MedeltH 8 (1884). Måns hade precis börjat skolan. Men räkna kunde han redan, visste brodern att berätta. Larsson BlodSpill. 231 (2004).
β) i uttr. veta skämmas, äv. (o. numera nästan bl., med inf. ersatt av finit form o. mer l. mindre liktydigt med: veta hut (se 2)) veta skäms (se SKÄMMAS 1 d).
γ) i förb. med framförställd inf., med förbleknad bet., i uttr. tacka vet jag (l. vi) det l. det l. den l. den (se TACKA, v.2 d β).
e) [jfr a] i p. pr. i adjektivisk anv.; jfr 2 j. särsk.
α) (numera mindre br.) (mång)kunnig; klok; äv. (i denna anv. utan klar avgränsning från 2): insatt l. väl bevandrad; förr äv. i överförd anv., om berättelse l. redogörelse: sakkunnig (se d. o. b) l. vederhäftig; i sht i attributiv anv. Afläggia en wähl wettande relation. KKD 10: 320 (1703). En lärd och wetande informator. Geijerstam Lev. 32 (1753). Detta skulle någon vetande broder begagna för att motivera en remiss till Statsutskottet. Liljecrona RiksdKul. 251 (1840). Alltjämt bibehöll han sin roll av en vis och vetande gammal man. Lagerlöf Mårb. 188 (1922).
β) i uttr. mindre vetande (förr äv. inte mycket l. litet vetande), som har intellektuell eller kognitiv funktionsnedsättning (jfr SMÅ-VETANDE); äv. (o. numera nästan bl.) i allmännare anv.: enfaldig l. fåkunnig; okunnig. Han war icke mykit wettande och fögho annat än en fåne. AAAngermannus VtlDan. 343 (1592). Ej må then wara förmyndare, som litet wetande .. är. ÄB 20: 8 (Lag 1734). Dottern Ingrid Jonsson, mindre wetande, 52 år. BoupptVäxjö 1870. Ryktet att han lyckats lura på en mindre vetande köpare sitt osäljbara ställe. Lo-Johansson AstrHus 342 (1966). Om man har en åsikt som inte är ”politiskt korrekt” stämplas man snabbt och effektivt av journalistkåren som mindre vetande. NerAlleh. 19/9 2013, s. 29.
2) i fråga om att ngt (gm iakttagelse l. erfarenhet l. underrättelse o. d.) är känt för ngn l. står klart för ngns medvetande l. tanke: känna till l. ha reda på l. vetskap om l. vara bekant med (ngt); särsk. med tanken särskilt riktad på dels ngts verkliga innebörd l. inre sammanhang o. d., närmande sig l. övergående i bet.: inse l. förstå (se FÖRSTÅ, v.3 4), dels att ngt är med sanningen överensstämmande, liktydigt med: vara säker på l. övertygad om (fakticiteten av), motsatt: tro l. gissa; äv. dels närmande sig bet.: känna på sig, dels med mer l. mindre framträdande bibegrepp av utpekande l. urskiljande (se särsk. b, g); särsk. dels i förb. med modalt hjälpverb (se särsk. i), dels (jfr 1 d β) i sådana uttr. som (lära sig l. ngn) veta hut (se HUT II 2 a (β); jfr 1 d β), inte veta någon skam (se SKAM, sbst. 2); utom i b, c numera i sht med dels pronominellt obj. (se särsk. d), dels obj. bestående av att-sats (se e) l. indirekt frågesats (se g); äv. dels utan obj. (se h), dels oeg. l. bildl., med saksubj.; jfr 1 ac. Veta något säkert, av egen erfarenhet. Var det inte det jag visste? Inte veta något ont. Effter Jesus wiste alt thet honom öffuergåå skulle. Joh. 18: 4 (NT 1526). Hans N. hög:et vett best rigesens lägenhet i then motten. RA I. 1: 479 (1546). Wijn weet ingen styrszel. Grubb 853 (1665). Är nödigt, at Hushållningen inom hus (vid lasarettet i Sthm) ställes på en säker fot, så at Lazarettet derutinnan wet desz utgifter. PH 8: 27 (1762). ”Jo jo, den karlen vet sin verld”, anmärkte Öfversten. Bremer FamH 62 (1831; uppl. 2000). Att veta en sak, det är att på den vara i alla afseenden viss och icke blott för sin egen personliga del öfvertygad. Wikner Lifsfr. 1: 296 (1868). Man visste inte mer än man vetat i början av juni. Nesser FallG 208 (2003). — jfr FÖR-, FÖRE-, FÖRUT-, MED-, SAM-VETA o. ALL-, ALLT-, MED-, O-, SAM-, SJÄLV-VETANDE. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) med substantiviskt obj. betecknande sinnestillstånd l. känsla l. vilja l. tanke(innehåll) o. d.: känna väl till, vara förtrogen med. Gudh weeth idhor hierta. Luk. 16: 15 (NT 1526). Szå framt Jagh hade wethedt Eder Nåd(es) Kong:e Ma:tts wilie herudinnan. HH XXXIII. 1: 175 (1561). Man kan ej vetta intention, men man kan vetta förmågan och derefter bör man dömma. Höpken 1: 403 (1772). Jag vet allt det hat ni hyser för eder faders domares slägt. Gustaf III 2: 208 (1788). De båda makarne .. visste hvarandras tankar. Strindberg RödaR 122 (1879).
b) med substantiviskt obj.: (med visshet l. säkerhet) kunna ange l. utpeka l. identifiera (ss. varande den l. det rätta l. riktiga l. av intresse l. betydelse o. d. (i en viss situation)); känna till l. ha vetskap om; särsk. med obj. betecknande dels person (se α), dels (ngt som befinner sig på viss) plats (se β), dels ngt mer l. mindre abstrakt (särsk. i sådana uttr. som (inte) veta (någon) råd (se RÅD, sbst.3 10; jfr ε), i sht förr äv. innan l. förrän ngn vet ordet (se ORD, sbst.2 1 j γ β; jfr VETA AV α), förr äv. veta måtta med l. i ngt (se MÅTTA, sbst.2 7 a), inte veta tal på ngt (se TAL, sbst.1 1 a)). Jag vet massor av exempel. Det värsta hon vet är hyckleri. Jag vet ett tyg som skulle passa. Han vet inte sitt eget bästa. Tu weest wel sielffuer wår stora brist. GudlVis. A 2 a (1530). Til then siukdom wedh ingen boot. Messenius Blanck. 81 (1614). På det hwar och en, som bebor .. (stadens tullhus) må weta de Reparationer, han sielf bör påkosta, så (osv.). PH 5: 3173 (1751). Rector frågar Carl lille efter några örter, om han veste den eller den örtens namn. Fries 1Linné 24 (1893). Nej, jag vet inte det exakta datumet när min mor blev sjuk. Lundberg Yarden 23 (2009). — särsk.
α) med avs. på person med tanke på dennas funktion l. ställning o. d. (särsk. (o. numera i sht) i sg. obest.); jfr γ. Vet du någon som kan laga bilen? Jag vet en bra frisör. Huar hon .. något bud wiste som sigh therheen hade achted wille wij gerne tilskicke henne förskrifftenn. HSH 9: 68 (1577). Nu wet man .. (den dödes) inländska arfwinge, men ej hwar han är; tå skal arfwet under säkert förwar sättas. ÄB 15: 5 (Lag 1734). Det är genom ett bref från Elof Tegnér till Esaias, som vi nu veta författaren. Wrangel TegnKärlekss. 69 (1916).
β) med obj. betecknande (ngt som befinner sig på l. hör till viss) plats l. ställe o. d.; särsk. i de bildl. uttr. inte veta några gränser (se GRÄNS 2 a β), (inte) veta sin plats (se PLATS, sbst.1 4 c α); jfr γ. Hon visste en verkstad som var öppen. Vet du deras adress? Ær migh underwisth At .. Mesther Jngolfs degia weth alla hans gömor hembligha ok openbarlegha. G1R 1: 63 (1523). Han visste den ort hvarest vår girige herre höll oss inspärrade. Palmblad Nov. 3: 61 (1841). Då flanera vi .. jag skall nog fresta er, jag vet så mycket butiker. Berg Germ. 61 (1916). särsk. med avs. på väg l. stig o. d.; särsk. bildl., särsk. i sådana uttr. som ngn vet ingen utväg (se UTVÄG 2 slutet β; jfr γ). The som mina wäghar intit weta. Psalt. 95: 10 (öv. 1536). Jag war glad, at min dräng wetste wägen til Lund. Rhyzelius Ant. 82 (c. 1750). Han vet stigarna genom skog och berg bättre än någon annan. Jörgensdotter BergDöttrar 53 (2009).
γ) med indirekt refl. obj.; särsk. (o. numera nästan bl.) i vissa uttr., särsk. inte veta sig någon (levande(s)) råd (se RÅD, sbst.3 10; jfr b), ngn vet sig ingen utväg (se UTVÄG 2 slutet β; jfr β slutet); äv. i anv. som motsvarar α, β. G1R 7: 215 (1530). Thenne spettelske weet sigh vthi hela werldenne ingen hielp. LPetri 1Post. O 4 b (1555). Mången förswär Helfwetet, förr än han weeth sigh rum i Himmelen. Grubb 555 (1665). Den saliga, den sanna tro, som icke uti kött och blod, men uti den osedda verld som omger oss på alla sidor, vet sig vänner och ledsagare. Thomander 1: 4 (1829).
δ) (†) i uttr. veta ngt med ngn, känna till ngt otillbörligt l. besvärande om ngn; ngn gg äv. utan obj. Anders .. sagde sich eÿ weta m(edh) niels wta(n) æro och dygd. OPetri Tb. 39 (1524). (Han) förspurde sigh .. om nåken man(n) .. wisthe nåken tiufferij eller förräderij med honom. TbLödöse 83 (1588). Hwadh hoorestycke weest tu medh migh? BtÅboH I. 8: 115 (1636). Weste (1807).
c) med obj. betecknande kunskap l. kännedom l. underrättelse o. d.: känna till (innehållet i), äv.: ha, vara i besittning av; särsk. i sådana uttr. som veta besked (om ngt l. ngn) (se BESKED 14 a), veta reda på ngt l. ngn (se REDA, sbst.1 5), förr äv. veta kunskap av l. till ngt (se KUNSKAP 1 d γ α'), veta skäl om ngn l. till ngt (se SKÄL, sbst.4 18 c). Veta sanningen om livet. (Jag) hadhe .. gerna wist een wiss underwijsning om thet fierde diwret. Dan. 7: 19 (Bib. 1541). Förstå sin oförståndighet, / Är weta mycken Hemlighet. Frese AndelD 75 (1724, 1726). En nyhet värd at veta. Bellman (BellmS) 19: 168 (1793). Jag kan knappt svara på en enda fråga längre, för jag vet inte svaren. Berg Fotogr. 81 (2006).
d) med pronominellt obj. i förb. med prep.-uttr. inlett av om (förr äv. av), angivande vad ngn är klar över l. känner till l. har reda på; jfr i, 1 c. Vad vet du egentligen om honom? Schmedeman Just. 78 (1580). (Att) K. M. i Danmarck hafuer .. brutit friden, gripitt till vapn och värie (af huilckett medell fördraget inthett viste). AOxenstierna 2: 91 (1612). Min moder, som alla redo war i qvarteret, wiste af then förefalne handel ännu intet. Humbla Landcr. 21 (1740). Om Fareses fromma maka Nella .. vetes ej mera än det, som Dante säger om henne. Lidforss Dante II. 2: 102 (1902). Hon vet mycket om lifvet. Wägner Norrt. 14 (1908).
e) med att-sats ss. obj.; särsk. dels med adverbiell bestämning (i sht (mycket) väl l. gott) angivande (hög) grad av medvetenhet l. insikt l. säkerhet, dels i uttr. inte veta annat än att osv. (se ANNAN VII 1 b); äv. med att-sats ersatt av pron. det; äv. (numera bl. tillf.) med utelämnat att (jfr 3 d γ α'); jfr i, j α, γ, 3 c α. Han vet mycket väl att det bara gör saken värre. Hon visste att hon svarat rätt. G1R 1: 47 (1523). Jag veett, att du veest, att jag inted skall seija honom ähn ded honom ähr nyttigtt. AOxenstierna 7: 511 (1632). Såsom iagh vedh dese tiendher ähro min aldrakieraste vehn angenema. KKD 7: 87 (1705). Han visste godt, att här begynte Trollkyrkas ägor. Heidenstam Alienus 3: 25 (1892). Jag och hela släkten står som en man på din sida. Nu vet du det. Bergman Mark. 111 (1919). — särsk. (numera mindre br.) i imper., ofta liktydigt med: kom ihåg l. tänk på l. var så säker (på). G1R 1: 269 (1524). Ty weet, thet vförtöfwat sker, at wij skole på alle ting räkenskap göra. Schroderus Comenius 995 (1639). Nå, nå, Munsjör Blomqvist, jag ger ingen ting på hand, vet det. Björn Carol. 5 (1794). Hedenstierna Kaleid. 11 (1884).
f) i förb. med obj. med inf.; särsk. (o. numera nästan bl.) med refl. obj.; förr äv. dels med underförstådd inf. vara, dels i pass.; jfr i γ α. Hon visste sig vara iakttagen. Wij wetthe oss inghen breff honum tilscriffuit haffua. G1R 2: 45 (1525). At iagh må tala, och icke .. fruchta för honom. Ty iagh weet migh oskylligh. Job 9: 35 (Bib. 1541). Att veta lagarna vara hållna i aktning. Järta 1: 46 (1809). I dessa listor ha äfven införts arter, som vetas åter ha försvunnit. Simmons FlKiruna 19 (1910). Den som tror eller vet sig äga en skiss eller matta av henne kan kontakta museichefen. DN 27/3 1996, Allm. s. 19.
g) med indirekt frågesats (äv. elliptisk sådan sats) ss. obj.; jfr i, 3 a. särsk.
α) med frågesats inledd av om l. huruvida ss. obj. Inte veta om man ska skratta eller gråta. Vet du om hon kommer i morgon? Tesligeste wette Wij icke om tesze landzknecter her drage egenom landett, göre eder Dannemen något öffuerwåld, eller vförrättom. Stiernman Com. 1: 52 (1539). Kasta intet bortt dhet gambla Ämbaret, förr än du weest om dhet nyia håller Watn. Grubb 414 (1665). Polisen visste inte huruvida det var mord eller självmord. SDS 19/8 2001, s. A4.
β) med frågesats inledd av interr. pron. Vet du vad klockan är? Hon vet vad hon vill. De visste inte vilken fond de skulle välja. Vi visste vem som hade gjort det. Den vänstra handen vet inte vad den högra gör. J weten icke huad tijdh idher herre war dher ko(m)mande. Mat. 24: 42 (NT 1526). Hon will allena behålla 4 kammerherrar och några andra hwilka kan man intet så egentligen wetha än. Ekeblad Bref 1: 317 (1654; rättat efter hskr.). Jag vet vad det kostar att förlora allt och sedan försöka bygga ihop det igen. Lundberg Yarden 19 (2009).
γ) med frågesats inledd av dels var (särsk. i det bildl. uttr. (inte) veta var man har ngn (se HAVA, v. 5 b β)) l. vart (jfr b β), dels när. Jag vet var hotellet ligger. Ostadugh äro hennes stegh, så at hon icke weet hwart hon gåår. Ordspr. 5: 6 (Bib. 1541). Wetstdu när, din falska Räf. Runius (SVS) 2: 25 (1699). Förr hade han alltid vetat var kyrkoherden befann sig, numera hade han ingen aning. Larsson BlodSpill. 223 (2005).
δ) med frågesats inledd av hur (förr äv. huru); förr särsk. i sådana uttr. som inte vara ngn (till) vetande, hur osv., vara ngn obekant, hur osv.; jfr 1 b. Jag vet inte hur det gick till. Vet ni hur hon har det? Huru thet star mellan Cung cristiern och stæderne j Danmark ok nörje thet veth iak ful vel. G1R 1: 32 (1521). Huru der medh sädhen vthrettat bleff, ähr mig icke aldeles wettende. BrinkmArch. 2: 111 (1606). De wetta ock mycket nära, huru många Alnar Lärft de böra hafwa af sit garn. Bennet Lin. C 4 b (1738). Att inte veta hur länge man ska sitta häktad är en process som är psykiskt påfrestande i sig själv. NorrkpgT 15/7 2014, s. 19.
h) utan obj.; särsk. dels med underförstådd att-sats l. underförstått allmänt l. vagt syftande pron., dels med obj. ersatt av adverbiell bestämning. Man kan aldrig så noga veta. Vet du eller gissar du bara? Inte vet jag. Hon vet bäst. Vi hinner inte. – Jag vet. 1Kor. 8: 2 (NT 1526). Altså wart Stocholm thenne tijdh på alla fyra sidor bestallat, och än så hårdt, att ingen kan minnas eller weta. Svart G1 64 (1561). Veta är hafva Visshet .. Alt annat är Tycka. Thorild (SVS) 4: 70 (1794). Jag vet, då jag erkänner grunderna för mitt försanthållande att vara subjektift och objektift tillräckliga. Tuderus Kiesewetter Log. 102 (1806). Om man ändå inte med säkerhet visste, då var det ju föga lönt att gå omkring och gissa. Jonasson Hundraår. 162 (2009). — särsk.
α) i sådana uttr. som veta varken ut eller in (se UT, adv. 1 j).
β) i sådana uttr. som (inte) veta bättre (än att osv.), (inte) förstå bättre l. ha bättre förstånd (än att osv.), förr äv. inte veta rättare än att osv. (se RÄTT, adv. 2 c ε). Icke förty att han som offtest viste ju vel sielf bättre än han giorde. RA I. 2: 321 (1569). Frågades af hwadh orsaak han detta giordt, sadhe sig int(et) weetat bättre. VDP 28/6 1679, s. 123. Kerstin vet bättre än att fråga om Pauline. Malmsten DagKastanj. 164 (1994).
i) i inf. i vissa förb. med annat verb (i sht modalt hjälpverb) angivande att ngt blir klart för ngns medvetande l. tanke; äv. i anv. som motsvarar d, e, g. särsk.
α) i uttr. få veta ngt, få reda på l. få vetskap om ngt, äv.: få besked l. underrättelse om ngt (jfr , v. 15 b); särsk. i uttr. få veta att man lever (se LEVA, v.1 1 i); äv. med föregående inf.-märke, särsk. i uttr. få annat att veta (se , v. 15 b α); jfr β. De fick inte veta någonting om olyckan. Bedie wij ati Laate thet wor Naadugiste herre Oc oss faa weta med thetta bwdt. G1R 1: 165 (1523). Äfter 8 dagar får man wetta, att samma natt hade revolten skedt och Elisabet uphögdts. Linné Nem. 93 (1765; uppl. 1968). Af barn och dårar får man weta sanningen. Rhodin Ordspr. 1 (1807). Det skall han bara aldrig få att veta, ser ni. Tavaststjerna Inföd. 183 (1887). Han fick verkligen veta vad han var för en skitstövel. Hedberg StorkSev. 92 (1957).
β) övergående i bet.: få reda på l. få vetskap om (ngt); få besked l. underrättelse om (ngt); jfr α. särsk.
α') (†) i förb. med begära (se BEGÄRA, v. 2 c). Rääf Ydre 1: 292 (i handl. fr. 1544). Man begär veta af .. (fångarna) första dagen, för hvad slags arbete de hafva hog och skicklighet. LBÄ 11–13: 126 (1798).
β') i förb. med vilja; i negerad sats i sht förr övergående i bet.: inte vilja höra talas om l. veta av (ngt); jfr γ β. Vill du veta en hemlighet? De ville veta min åsikt. Vi ville veta att resan gått bra. Svart G1 41 (1561). Wij wele ingenn endtskyllen thervdinnen wetthe. HB 2: 124 (1579). Then mette wil ey weta huadh, then fastande lijdher. SvOrds. C 5 b (1604). I vår tid är det icke blott vanligare utan ock lättare och säkrare att i tidningar, böcker och andra skrifter hämta besked om det, man vill veta. Schück o. Lundahl Lb. 1: 33 (1901).
γ) övergående i bet. att ngt meddelas l. tillkännages; särsk. med att-sats ss. (direkt) obj. (jfr e). särsk.
α') i uttr. låta (ngn) veta ngt, (låta) meddela (ngn) ngt l. underrätta (ngn) om ngt, låta (ngn) förstå ngt (se FÖRSTÅ, v.3 2 c); förr äv. i anv. som motsvarar f; jfr LÅTA 18 b. Psalt. 147: 20 (öv. 1536). Emedler tÿdh kom een drengh .. som lät weeta sigh hafua hafft lägersmåhl med een Enckia. VDAkt. 1674, nr 107. Lätt mig wetta, om något är redan gifwit honom i åhr, at han ej förgåss. Linné Bref I. 2: 148 (1750). Från amerikanskt håll har man låtit veta att de inte är särskilt intresserade av att föra över mer pengar till IMF. SvD 25/2 2012, Näringsliv s. 12.
β') i uttr. vilja veta ngt, påstå l. uppge ngt; särsk. (o. numera bl., ngn gg) om (illasinnat) rykte o. d.; jfr β β. SP 1829, nr 44, s. 4 (om rykte). Plinius vill veta att lejonet mindre gerna angriper qvinnor än män. Hedenstierna Kaleid. 138 (1884). Malicen ville veta att det hos bolaget fanns en del unga damer, som var mycket lättillgängliga. Siwertz Tråd. 26 (1957).
j) i p. pr. i vissa uttr. o. specialanv.; jfr 1 e. särsk.
α) i uttr. väl vetande(s), väl medveten om; särsk. i förb. med efterföljande att-sats (jfr e). Cellarius 174 (1699). Väl vetandes, at skäl endast vederläggas med skäl, men hvarken med Förbud, Arrester eller Fiscaler. Kellgren (SVS) 5: 619 (1792). Han smuttade på sitt vin och vatten, väl vetande att här i sällskapet ingen skulle hälla i mera vin åt honom. Krusenstjerna Pahlen 1: 224 (1930).
β) i uttr. ngn vetande(s), med ngns vetskap (jfr OVETANDE b α); äv.: ngn veterligt, särsk. (o. numera bl., tillf.) i uttr. mig vetande (jfr 3 b). Om Syltman mig wettande och på mine ordres till fienden öfwersleptes. KKD 2: 295 (1718). Och erbiuder sig med eed wilja erhålla, at denna Tobias honom wetande aldrig warit i dess huus. VRP 28/2 1737. Mig vetande har grundvattennivån inte förändrats. Skogen 2010, s. 55.
γ) (†) i det mer l. mindre formelartade uttr. (det) är (till) vetande(s) att osv., man skall veta att osv.; jfr e. Johansson Noraskog 2: 312 (i handl. fr. 1548). Ähr wetandes att domen kom henne förhastigtt utöffuer. VDAkt. 1651, nr 122. Det är til wetande, at Norlänska jorden behöfwer mycken gödsel. NorrlS 1–6: 48 (c. 1770).
δ) (†) ss. adv., liktydigt med: med full vetskap; medvetet l. avsiktligt. Wij synde wetande. Jes. 59: 12 (Bib. 1541). Det är otroligit, at någon welat skrifwa en bok, uti hwilken han wetandes utelåtit det förnämsta. Strömer Eucl. Föret. A 6 a (1744). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 495 (1864). särsk. i det allittererande uttr. vetande(s) och viljande(s), med vett och vilja. Skalkar, bedragare och liugare, som wetandes och wiliandes gecka folck. LPetri 2Post. 88 a (1555). Jag frågar om för en tillkommande supponerad fara vi skola vetandes och viljandes kasta oss uti den för handen varande. 2RARP 11: 90 (1739). Wallin Rel. 4: 196 (1837).
3) i en mängd mer l. mindre stående uttr. utgående från 2. särsk.
a) för att uttrycka bristande l. obefintlig kännedom l. (hög grad av) ovisshet om ngt, med obj. utgörande indirekt frågesats (jfr 2 g) (äv. med elliptisk l. underförstådd sådan sats). särsk.
α) med beteckning för högre l. övernaturligt väsen ss. subj. (uttryckande att (endast) sådant väsen (l. inte ens sådant väsen) känner till l. har reda på (l. kan känna till osv.) det som obj. anger).
α') (ngt vard.) i sådana uttr. som Gud vet(e) l. (det) vete Gud l. Gud må (förr äv. skall) veta (se GUD II 1 e β); äv. med gudarna l. Herren l. himmelen ss. subj. (se GUD I g resp. HERRE 6 d α resp. HIMMEL 4 slutet); jfr β, c α.
β') (vard.) i sådana uttr. som fan l. fasen (förr äv. hin) vet l. (det) vete (l. vette) fan osv. (jfr FAN, sbst.1 7 a); äv. i sådana eufemistiska uttr. som (det) vete (l. vette) fåglarna (se FÅGEL 1 d δ) l. sjutton (jfr SJUTTON b β). Det wet Hin under hwad stjerna somliga ä födda. Dalin Vitt. II. 5: 55 (1738). Det vete sjutton, hva han menade. Bergman HNådT 53 (1910). Ja, vi skämtade bara .. Men fan vet om det inte snart blir allvar. Widding Major. 24 (1969). (Han) Vägde bakåt i stolen och funderade. – Vete fasen, sa han till slut. Nesser FallG 76 (2003).
β) med obj. utgörande elliptisk frågesats, i sådana uttr. som Gud vet vad (jfr α α') l. jag vet inte vad (se VAD, pron. osv. I 1 a β α').
γ) i uttr. vad vet jag, inledande (l. utgörande) en mer l. mindre retorisk frågesats (se VAD, pron. osv. I 1 g).
δ) i uttr. vem vet (förr äv. ho vet), inledande (l. utgörande) en mer l. mindre retorisk frågesats (se VEM 1 h β).
b) ingående i vissa adverbiella uttr., för att ange att den överordnade satsens sanningshalt begränsar sig till vad den talande (jämte andra) anser sig känna till l. ha reda på; särsk. i sådana uttr. som dels det jag (l. vi l. man o. d.) vet (se DEN III 4 a ε γ'), så mycket jag (osv.) vet (se MYCKEN II 2 a slutet), vad jag (osv.) vet (se VAD, pron. osv. I 2 g α), dels såvitt (förr äv. såvida) jag (osv.) vet, i sht förr äv. såvitt vetes (jfr SÅ-VITT 2 (slutet), SÅ-VIDA 3); jfr 2 j β. Ingen, så wida jag wet. Lind (1749). En såvitt vetes hedervärd äldre postmästare. SvD 24/9 1978, s. 8. En amerikansk singer-songwriter som, såvitt jag visste, aldrig hade skrivit en rad eller tagit en ton opåverkad. Östergren SistCig. 40 (2009).
c) (ngt vard.) för att uttrycka bedyrande l. försäkran att ngt verkligen l. sannerligen förhåller sig på visst sätt. särsk.
α) med det försanthållna ss. obj. (jfr γ, δ); särsk. dels i sådana uttr. som Gud vet l. Gud må l. skall veta det l. det (åberopande Gud ss. vittne om l. garant för sanningsenligheten i det som utsägs) (se GUD II 8 b) (äv. med gudarna l. Herren l. himmelen ss. subj. (se GUD I g resp. HERRE 6 d α resp. HIMMEL 4 slutet)), dels i sådana uttr. som du l. ni skall veta det l. det (se SKOLA, v.3 I 1 d β; jfr β β'); särsk. med att-sats ss. obj. (jfr 2 e); jfr a α α.
β) i vissa uttr. efterställda l. parentetiskt inskjutna i en påståendesats (o. närmande sig anv. ss. satsadverbial).
α') i uttr. kan veta (se KUNNA, v.1 II 2 e β (slutet)) l. må veta (se , v.1 11 c); äv. med utsatt subj.
β') i sådana uttr. som skall du l. man veta (se SKOLA, v.3 I 1 d β; jfr α).
γ) i uttr. så mycket (att) du vet (det) (se MYCKEN I 2 d ε); jfr α.
δ) (†) i (det ironiska) utropet det vet jag visst, för att uttrycka att den talande vänder sig emot l. anser ngt tidigare sagt ss. osant l. omöjligt l. otroligt, mer l. mindre liktydigt med: det tror jag så mycket jag vill på l. det skulle jag vilja se (se SE I 3 m); jfr α. Kerfstedt Vägk. 1: 148 (1880). Vacker? – Pyh, det vet jag visst. Hon ser ut alldeles som folket är mest! Hedberg Ridån 132 (1888). ”Jag får lov å stanna oppe en stund te.” ”Det vet jag visst!” sa Kattrinna. ”Vad har du oppe å göra?” Lagerlöf Kejs. 218 (1914).
d) i vissa uttr. som innebär en vädjan till de(n) tilltalades samtycke l. bekräftelse l. omdöme o. d. särsk.
α) (vard.) i uttr. vet jag (äv. sammanskrivet vetja) efterställt en sats, närmande sig l. övergående i anv. ss. satsadverbial.
α') i förb. med påståendesats för att (förtroligt l. välvilligt) framhäva (o. söka bekräftelse på) att innehållet i denna sats (redan) är bekant l. självklart, liktydigt med (o. ofta i pleonastisk förb. med): ju (se JU, adv. 7; jfr γ β'); äv. med bibet. av (överraskande) insikt: minsann, förstås; i sht förr äv. i påståendesats med frågande bet., liktydigt med (o. i pleonastisk förb. med): väl. Fåår iagh icke gå i kyrkian, så fåår jagh bliffua hemma, veet jagh, och andre spåtzske ordh (sade han). Hall KultInt. 22 (i handl. fr. 1631). Herrskapet har väl inte lagt sig än, vet jag? Hedenstierna FruW 23 (1890). Kalle hajade till. Einar Lindeberg, det var ju farbror Einar vetja! Lindgren MästBlomkv. 70 (1946). Han är ju blyg vetja. Gardell Prärieh. 8 (1987).
β') i förb. med imperativisk sats för att ge eftertryck åt en uppmaning l. begäran, liktydigt med: för all del l. för Guds skull l. för allt i världen. Låt kon råma, wet jag: sedan wi ätit, skall nog jag måna om henne. Almqvist Grimst. 19 (1839). Kom ner ett slag, vetja! Gustaf-Janson GodVänn. 51 (1955).
β) (ngt vard.) i det parentetiskt inskjutna uttr. du l. ni vet, för att framhålla (o. söka bekräftelse av) att de(n) tilltalade redan känner till l. är bekant med ngn l. ngt. Sjöberg (SVS) 1: 206 (1820). Den lilla värmländingen, ni vet, som stod i Halfvarsons krambod. Lagerlöf Länk. 4 (1894). Jag har sålt den där tavlan med klorna, du vet, den där som du tyckte var så djävlig. Siwertz Tråd. 81 (1957).
γ) (ngt vard.) i uttr. vet du l. ni (i sht förr äv. med sbst. l. egennamn som betecknar de(n) tilltalade).
α') framförställt en påståendesats, för att rikta de(n) tilltalades uppmärksamhet mot (o. framhäva vikten av) den följande utsagan; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 2 e. Wet du, jag är nu så glad deröfwer, at jag aldrig tilfyllest kan säjat. Dalin Arg. 2: 296 (1734, 1754). Vet ingeniörn, det der var så obegripligt qvickt, att det går alldeles öfver min horisont. Hedenstierna FruW 47 (1890). Vet ni, jag blev riktigt glad, när jag fick höra att ni skulle vara här i sommar. Gustaf-Janson ÖvOnd. 82 (1957).
β') efterställt l. parentetiskt inskjutet i en påståendesats, för att framhålla att sanningshalten i (o. vikten av) utsagan redan är känd l. bekant, mer l. mindre liktydigt med (o. ibland i pleonastisk förb. med): ju (se JU, adv. 7; jfr α α'). Bellman (BellmS) 19: 202 (1793). Jag kan ge mig hin på, vet Fröken, at modren är lika så förtrollad i er, som sonen. Envallsson Förm. 42 (1799). Farsan slog ju morsan vet du. Så jag blir helt tokig… Jag borde ha slagit ihjäl honom. Larsson BlodSpill. 271 (2005).
γ') med utsatt obj., i den elliptiska frågesatsen vet du osv. vad (se VAD, pron. osv. I 1 a β β').
4) (†) (ha i åtanke o.) tillse l. verka för l. främja l. vinnlägga sig om (ngt); särsk. i uttr. veta ngns bästa (l. gagn l. välfärd o. d.), tillse osv. ngns bästa osv.; äv. i sådana uttr. som veta ngn till viljes, göra ngn till viljes; ngn gg äv. med indirekt (refl.) personobj.: förskaffa (ngn (l. sig) ngt); äv. med avs. på skada o. d.: (verka för att) åstadkomma l. vålla; ofta dels i inf. i förb. med modalt hjälpverb (särsk. vilja), dels i mer l. mindre pleonastisk förb. med rama (se RAMA, v.3 1). I Huat motte Jach Kan Och förma wethe eders Och then Helge Kirkes beste skole i altiid Haffua mich væluiliigh tiil. G1R 1: 2 (1521). För ty i vethen eder swa storth gangn ther aff som vj. G1R 1: 190 (1524). Först att alle och hwar .. skal witte och rame hwar anners welferd, gangn, beste och bestond. SvTr. 4: 150 (1534). Efther thet sa(m)me Larens war vtaf .. sin husbonde betrod att rame och wethe hans gagn vthi hans handel, och nu (osv.). 2SthmTb. 6: 452 (1581). Wele dee inthet wetha honom till wilies, öfuer huilcket han sig beklager. BtÅboH I. 4: 98 (1631). Inlänsk eller utlänsk Man, som wille weta Sweriges Rikes eller några des Inbyggares skada och fördärf. Lagerbring 1Hist. 4: 516 (1783).
Särsk. förb. (till 2): VETA AV10 4, i sht förr äv. UTAV04. [fsv. vita af] ha vetskap l. kännedom om l. känna till (existensen l. förekomsten av) (ngn l. ngt); särsk. (o. numera nästan bl.) i negerad l. därmed jämförlig sats; äv. oeg. l. bildl., med saksubj.; jfr av I 13 b β. Rom. 7: 7 (NT 1526). J Wijborg, Gudi låff, säija dhe sig intet nu weta af någon Rysse. BraheBrevväxl. II. 1: 104 (1658). Jag har hört ert samtal, och jag vet utaf altsamans. Envallsson Hofsl. 64 (1786). I obevakade ögonblick skrifver Sahlstedt själf pl. stöflor, men hans ordbok vet ej af annat än stöflar. 3SAH 6: 444 (1891). Han trodde allt var som det skulle, visste inte av något bättre. Siwertz Tråd. 25 (1957). jfr avveta. — särsk. i vissa uttr.
α) i sådana uttr. som innan ngn vet ordet av (se ord, sbst.2 1 j γ β; jfr veta, v.1 2 b, o. veta om b), i sht förr äv. veta ingenting av förrän (osv.), förr äv. utan obj. i uttr. innan ngn vet av. (De) wiste intit aff förra än flodhen kom och togh th(e)m alla samma(n) bort. Mat. 24: 39 (NT 1526). (Fienden lockar till lydnad) vähl vetandes såssom vinet är sött för dem som honom dricka, men innan Man veet af, är både förstånd och Föttren undan des herre bort fallne. HFinlÖ 402 (1730). De, som voro inne, visste ingenting af, förrän hela huset ofvan till stod i ljus låga. LbFolksk. 391 (1892).
β) i sådana uttr. som inte vilja veta av ngn l. ngt, inte vilja ha att göra med l. höra talas om ngn l. ngt; äv.: inte (vilja) tillåta l. medge ngt; jfr avveta 2 o. veta, v.1 2 i β β, veta om d. (De skall) fullkombligen wette, at wij hwarken af eder heller edre afföde någon tijdh mehre wette wele, vthan .. beflijte osz om, at göre eder och them mootstånd. Stiernman Riksd. 594 (1605). Sådant snack will Jag intet weeta af. VDAkt. 1693, nr 645. Fadern. Jag vill inte vidare veta af att flickorna gå ut om kvällarna, absolut icke. Edgren Kom. 89 (1891).
γ) (†) i sådana uttr. som inte veta av sig (själv), inte vara vid (fullt) medvetande; särsk.: vara redlöst berusad. (Han anklagades för) att han offta kom i kyrkian full och drucken .. kom han och sammalunda ofta i Scholan så att han haff(ue)r intet wethat aff sigh. UppsDP 8/2 1602. Han föll emoot gålfuet, dånades och inthet wiste aff sig. VRP 1648, s. 331. Lidner (SVS) 1: 293 (1782).
VETA MED SIG10 4 0. vara (mer l. mindre intuitivt o. till fullo) medveten om (ngt, i sht ngt för en själv ofördelaktigt l. problematiskt o. d.); särsk. (o. numera nästan bl.) med att-sats ss. obj.; jfr med, prep. osv. I 25 c. 1Kon. 2: 44 (Bib. 1541). En och hwar, som wiszte med sig någon last eller annan stor dårskap. SKN 1845, s. 136. De som vet med sig att de har en hög konsumtion (av alkohol) får ha i åtanke att semestern är en risksituation. Arbetarbl. 1/7 2014, s. 7. jfr medveta 2.
VETA OM10 4. särsk.
a) i uttr. veta om ngt (se om, prep. osv. III 12 a α); äv. med personobj.: känna till l. vara medveten om (existensen av) (ngn). G1R 20: 337 (1549). Jag visste om honom redan innan ”Idol”, men jag visste inte att han kunde sjunga. ÖgCorr 18/12 2013, s. 18.
b) i sådana uttr. som innan ngn vet ordet om (se om, prep. osv. III 12 a β; jfr veta av α).
c) (†) i uttr. inte veta om sig (se om, prep. osv. III 12 a γ; jfr veta till slutet).
d) (†) i uttr. inte vilja veta om ngn, inte vilja veta av ngn (se veta av β). Sedhan gick hon från ho(n)om, effter han int(et) wille weeta om hen(n)e. VDP 1680, s. 210. VDAkt. 1717, nr 116.
VETA TILL10 4. († utom i slutet) känna till l. vara medveten om (ngn l. ngt); jfr till II 13 b γ. (Han tillfrågades) huadth beffuis hann weth thill om then thrulkonne. TbLödöse 108 (1589). När han kom på skutan, drack han sigh så fuller att han inthet wiste till denna werlden. ConsAcAboP 2: 308 (1661). I småstäder veta nästan alla menniskor till hvarandra. Almqvist Går an 156 (1839). särsk. (fullt br.) refl., i uttr. (inte) veta till sig (av ngt) (se till II 13 b γ; jfr veta om c).
VETA UTAV, se veta av.
Ssgr (till 1 a, 2. Anm. I vissa ä. språkprov är förleden möjl. att fatta ss. vett): VET-GIRIG. som har stark(t) l. livlig(t) begär l. åstundan efter (att inhämta) vetande l. kunskap; äv. mer l. mindre liktydigt med: nyfiken; äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som vittnar om l. kännetecknas av kunskapsbegär l. nyfikenhet o. d.; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av , angivande föremål l. område för vetandet osv.; jfr -lysten. Vetgiriga elever. De slukade vetgirigt all information. Columbus Ordesk. 41 (1678; uppl. 1963). Få privati och wetgirige Personer finnas nu, som ha penningar at köpa böcker före. Schück VittA 4: 84 (i handl. fr. 1714). Ett vettgirigt umgänge med mästare och medhjälpare inom handtverket. TT 1871, s. 115. En bonde, som var vetgirig på att få se en skymt av kungahären. Heidenstam Svensk. 1: 262 (1908).
Avledn.: vetgirighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara vetgirig; äv. mer l. mindre liktydigt med: nyfikenhet; jfr vet-lust, vet-lystnad. Dalin Arg. 1: 36 (1733, 1754). Då hon fann, att Ingrid i denna punkt ej var hågad att gå hennes vetgirighet till mötes, skulle (osv.). Idun 1888, s. 161. Nästan tidigt vaknar nyfikenheten (hos barnet) som alltmer preciseras i vetgirighet och kunskapstörst. PedT 1958, s. 22.
-LUST. (numera mindre br.) vetgirighet. Hvad ryktet redan sagt min vetlust stegrar. Lovén Cam. 73 (1839). Som då väckte hos henne en oro och en vetlust af ett annat slag. Kræmer Fromentin Dom. 251 (1913). Östergren (1967).
-LYSTEN. (numera mindre br.) vetgirig. (Jag har lagt till åtskilligt) på thet Wärcket måtte blifwa thesto nyttigare, och behageligare, för them, som äro uti alla wetenskaper wetlystne. Richardson Krigsv. 1: Föret. 2 b (1738). Östergren (1967).
-LYSTNAD. (numera mindre br.) vetgirighet. Swedberg Dödst. 453 (1711). Svenska folket är helt enkelt kunskapstörstande .. Och det har ett slags tävlingsinstinkt förknippad med vetlystnaden. SvD 10/2 1975, s. 5.
Avledn.: VETANDE, n. till 1 a, om förhållandet att ngn (säkert) vet l. kan ngt, kunskap; äv.: kunnande (jfr veta, v.1 1 b); äv. konkretare (i sht förr äv. i pl.); äv. till 2, mer l. mindre liktydigt med: vetskap (se särsk. ac); förr särsk. pregnant, om ss. sann l. egentlig (o. oföränderlig) uppfattad l. betraktad kunskap (jfr veta, sbst.2). Bokligt, encyklopediskt, anatomiskt, exakt, värdelöst vetande. Vidga sitt vetande. Mänsklighetens samlade vetande om vad som påverkar klimatet. Serenius Gg 4 b (1734). En högre kunskap, den genom sig sjelf oföränderliga, vissa och klara – vetandet. Wikner Platon 116 (1867). Han öfverglänste sina snillrika kamrater genom .. sin lätthet att inhämta de mest olika vetanden. FoU 19: 91 (1906). Aspiranten (har) inte bara sin praktiska tjänst att tänka på. En mängd vetande måste också inhämtas i .. fartygskännedom, navigation och reglementen. SvFl. 1942, s. 24. jfr andrahands-, begrepps-, bok-, mång-, sam-, sken-, special-, språk-vetande m. fl. särsk.
a) i förb. med (o. ofta motsatt) tro (se tro, sbst.1 4, 7). Bremer Morg. 53 (1842). En kunskap, som åtföljes af Nödvändighets- eller Visshetskänsla, kallas Vetande, till skilnad från Tro och Menande, hvilka utgöra mellangrader mellan Visshet och Tvifvel. Trana Psych. 2: 108 (1847). Konflikten mellan tro och vetande har blossat upp på nytt. Nyateisterna går till frontalangrepp mot allt som andas religion. SundsvT 16/10 2012, s. 36.
b) i uttr. (e)mot bättre vetande (se bättre 2 c).
c) (numera bl. ngn gg) i uttr. utan ngns vetande, utan ngns vetskap. SthmStadsord. 2: 254 (1711). Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med Matti på teatern. Stiernstedt Liw. 179 (1925).
VETARE, sbst.1, m.//ig. (utom ss. senare led i ssgr bl. tillf.) till 1 a, om person med stora l. grundliga kunskaper (inom visst område); ss. senare led i ssgr äv. speciellare: -vetenskapsman l. -forskare. GbgP 28/3 1951, s. 6. jfr natur-, samhälls-, social-, språk-, stats-, system-vetare m. fl.
VETBAR, adj. i sht filos. till 2: som är möjlig att veta (om) l. känna till; särsk. i förb. med (o. motsatt) ovetbar; ofta i substantivisk anv. Alltid antager .. den troende, att hans tros innehåll är i sig sjelft någonting vetbart. NordT 1867, s. 67. Menniskoandens stolthet är att veta det vetbara och ödmjukt vörda det ovetbara. Thyrén O2 19 (1908). De vetbara svaren på korrekt ställda frågor. Edqvist Skugg. 108 (1958). jfr o-vetbar.
Avledn.: vetbarhet, r. l. f. i sht filos. Borelius Metaf. 5 (1883). Humanvetenskaperna och samhällsvetenskaperna måste i sin forskning formulera sina egna kriterier på vetbarhet. NerAlleh. 9/1 2001, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content