publicerad: 1935
Ordformer
(kald 1551 (: kaldvachterne)—1723 (: kaldbrand). kahll 1670—1671. kall 1526 (: kalt, n. sg.), 1538 osv. kold 1569—c. 1600 (: Koldesiuka). koll 1533—1658. kål (kåål, kåhl) c. 1620—1742 (: Kåhlväggen). kåhll 1636 (: kåhllhjertade, p. pf. pl.). kåld(h) 1572—1695. kåldt c. 1575. kåll 1526—1675. i ssgr: kal- 1538 (: kalpiss)—1762 (: kalskål))
Etymologi
[fsv. kalder, kaller (stam: kald-), sv. dial. kald(er), kall, kåld, kåll, motsv. d. kold, isl. kaldr, got. kalds, fsax. kald, mnt. kalt, holl., fht. o. t. kalt, feng. ceald, eng. cold, av germ. kalða-, participbildning till ett starkt v. kalan, som föreligger i isl. kala, göra frusen, feng. calan, frysa m. m., o. väl äv. i sv. dial. kala, blåsa litet (se KALA); av ieur. gel- i lat. gelu, frost, gelidus, kall, gelāre, frysa, lit. gélmenis, stark kyla, lat. glacies, is (se GLASS, GLETSCHER) m. m. — Jfr KUL, KULEN, KULING, KYLA, KÄLLA, KÖLD samt KLAKE]
1) i eg. bem.: som har en (absolut taget l. i jämförelse med annat l. i jämförelse med normala förhållanden o. d.) låg värmegrad; som saknar (normal) värme; sval, kylig; kylande, isig; i fråga om dryck o. d. ofta: avkyld, frisk. Vara kall för känseln, kännas kall. Kall som (en) is. Isande kall. Kall is, snö. Taga på sig kalla kläder. Kalla (o. fuktiga) lakan. En beghare kalt watn. Mat. 10: 42 (NT 1526; Bib. 1917: friskt vatten). Skijn vp tu klare Sool, .. / Och wärm then kalla Jord medh Strålarna tine. Arvidi 133 (1651). Smaken (av salpeter) är kall och bitter. Wallerius Min. 165 (1747). Icke må du sofva, konung: kall är marken här och hård. Tegnér (WB) 5: 12 (1820). När Eva dricker det järnhaltiga vattnet .., rinner det som kall eld genom hela hennes varelse. Oterdahl En 39 (1927). — jfr ETTER-, FROST-, FRYS-, HALV-, IS-, KÄLL-, MARMOR-, STÅL-KALL m. fl. — särsk.
a) i vissa numera obr. ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Blåsa både kalt och warmt medh en mund (dvs. ”tala med två tungor”, ”bära kappan på båda axlarna”). SvOrds. A 4 a (1604). Han haffuer ståt för lutt och kalt watn (dvs. ”har gått igenom ekluten”). Därs. A 8 a; jfr Grubb 304 (1665).
b) i fråga om luftens temperatur l. väderlek(en) o. d.; äv. i de opers. uttr. det är l. blir kallt o. d., det råder en låg temperatur resp.: temperaturen kommer att sjunka osv.; äv. i uttr. ha(va) kallt, ha en väderlek vid vilken en låg temperatur råder; äv. i överförd anv., om tid då l. ställe l. rum o. d. där det är kallt (jfr β o. γ). En kall vinter, vår, sommar, höst. Den kalla årstiden. Det är (bistert, svidande) kallt ute. Det kom en kall fläkt från sjön. En kall blåst. Det föll ett kallt rägn. Det blåser kallt. Kalla vinternätter. Drengena och tienarena .. hadhe giordt en koleeld (ty thet war kalt). Joh. 18: 18 (NT 1526). När thet kalla Nordan wädher blääs. Syr. 43: 20 (Bib. 1541). Dhet är redan seent på åhret och dhet begynner nu blifva kallt. Carl XII Bref 14 (1703). (Vinterns) kalla ande kläder (rosens) knopp och blad och stjelk med is. Tegnér (WB) 5: 128 (1820). Vi ha här bra kallt — jemn nordan. Retzius BrefFlorman 89 (1830). Det var kallt så det brakade i knutarna. FRuneberg (c. 1878) i FoU 17: 169. Det var så kallt, att brödet frös och osten frös. Lagerlöf Kejs. 217 (1914). Jonas .. hade .. följt lampskenet i den .. kalla marskvällen. Siwertz JoDr. 49 (1928). — jfr BITTER-, BLÅ-, FUKT-, GRÅ-, HÖST-, KVÄLLS-, MIDVINTER-, MORGON-, NATT-, RÅ-, SMÄLL-, SOMMAR-, SPRÄNG-, STJÄRN-, VINTER-KALL m. fl. — särsk.
α) i pregnant anv., i uttr. (så l. så många grader) kallt, dvs. under noll grader C. (motsatt: varmt l. blidt). Sundén 1: 414 (1886).
β) i överförd anv., om klimat l. om område l. trakt av jorden o. d., med tanke på det klimat som råder där; särsk. (i fackspr.) i uttr. de kalla zonerna l. bältena o. d., numera vanl. benämning på de kalla områden kring polerna i vilka medeltemperaturen under årets varmaste månad är under 10° C. Vthi thesse kolde norre land. BOlavi A 2 b (1578). (Jord-)Ytan indeltes (redan flera hundra år före Kristus) .. i 5 bälten (Zonæ), af hvilka de bägge kalla (glaciales) för köld .. troddes vara obebodde. Bergman Jordkl. 1: 8 (1773). Det heta, de svala och de kalla jordbältena. Svensén Jord. 39 (1834). I ett kallare klimat behöfver människan mera och bättre näring. EkonS 1: 210 (1891). Ymer 1915, s. 200.
γ) i fråga om temperaturen inomhus l. i allm. i ett slutet rum; särsk. i överförd anv., om byggnad, bonings- l. förvaringsrum o. d., ofta övergående i bet.: där det plägar vara kallt, som icke kan (tillräckligt) uppvärmas o. d.; äv.: oeldad. En kall källare för förvaring av rotfrukter. Sova i kallt rum. Rummen stå kalla över vintern. En kall och dragig lägenhet. Onde kålle losement hafwa drefwet oss ifrå Kåckenhusen och hit. Gustaf II Adolf 499 (1625). Een gårdh .. medh .. Een lijten Kall Cammar innan för: stugun. BoupptSthm 19/6 1667; möjl. ssg. Den satans konan hade så kallt som i en källare. Kellgren (SVS) 6: 257 (1790). Kall är grafven, mörker deruti. Böttiger 2: 169 (1857). Nilsson FestdVard. 114 (1925). jfr: Vid nätters kalla vaka / Och ensliga dagars slit. Bååth GrStig. 63 (1889). — jfr GOLV-, GRAV-, KÄLLAR-KALL.
c) om bad, avrivning, sköljning, omslag o. d.: som tages l. gives osv. med användande av vatten som icke för ändamålet särskilt uppvärmts (vanl. som har rumstemperatur l. lägre temperatur); i uttr. kallt bad förr äv. konkret: rum l. inrättning för kallbad. Bada kallt. Taga kall dusch, kalla avrivningar. (Sv.) Kallt bad, (lat.) Frigidarium. Schultze Ordb. 2127 (c. 1755). Uti Gikt skaffa kalla bad ofta mycken lindring. Fischerström 1: 292 (1779). Kalla omslag utgöras .. af linnedukar, doppade i kallt vatten. Uhrström Hemläk. 382 (1880). — särsk.
α) (i fackspr.) med mera fixerad (men hos olika förf. växlande) bestämning av temperaturen. Understiger badets temperatur 10—12° C., säges det vara källkallt, vid 12—18° är det kallt, vid 18—25° kyligt. NF 1: 1417 (1876). Kalla .. kallar man alla bad, som ha lägre temperatur än omkring + 30. VerdS 111: 12 (1903). Det kalla badets temperatur ligger under 14° C. 3NF 2: 681 (1924).
β) i jämförelser samt i mer l. mindre bildl. uttr. Ge ngn l. få en kall dusch l. översköljning o. d., utsätta ngn för resp. utsättas för ngt som värkar häftigt avkylande l. nedstämmande på ngns känslor l. iver l. mod o. d.; jfr KALL-DUSCH 2. Niels (som hans fiende sökte draga ned i en vak) .. wilde icke så låthe sänckie sigh vnder Jsen, och ther bade så kaldh. SthmTb. 13/3 1596. Far ej öfver isen, den främling sad: / han brister, för djupt är det kalla bad. Tegnér (WB) 5: 125 (1820). Brukspatron Ekstrands kalla sarkasmer .. föllo såsom ett kallt duschbad öfver min feberheta entusiasm. Hyltén-Cavallius Lif 55 (c. 1880). En kallare öfversköljning torde den fredssocialistiska enkla kolartron sällan ha erhållit. VL 1906, nr 290, s. 2.
d) om mat l. dryck, dels: som (avsiktligt l. oavsiktligt) fått stå o. kallna l. svalna, kallnad, avkyld (särsk.: som utgör rester av en föregående måltid o. senare serveras utan att uppvärmas); dels: som tillagats utan kokning l. stekning, okokt, ostekt, rå. Till kvällen ha de alltid bara kall mat. Kallt uppskuret. En kall pilsner. Rätten serveras kall. Kal höns. VinkällRSthm 1557. Een vng Oxesteek som skal sättias kall på Bordet. Kockeb. B 6 a (1650). (Pastejen) kan ätas både kall och varm. Warg 67 (1755). Kom Moster, Caffet blir kallt för dig. Björn Besynn. 21 (1792). Kalla Såser. Schartau FrKock. 50 (1825). Nordström Amer. 251 (1923). — särsk. [jfr d. koldt køkken, t. kalte küche] (numera knappast br.) i uttr. kallt kök, kall mat; jfr KALL-KÖK 2. Spegel SalWijsh. 15 (1711). NoraskogArk. 6: 31 (1768).
e) om jord l. jordmån o. d.
α) (i fackspr., i sht landt.) om jord l. jordmån: som (på grund av hög lerhalt, fuktighet l. sin lutning mot norr) har en låg temperatur (o. därför är mindre lämplig för vissa växter); förr äv. övergående i bet.: ofruktbar, steril; jfr KALL-JORD 1. När Åkren aff långt bruuk, eller elliest warder kall och ofruchtbar befunnen. Risingh LandB 22 (1671). Serenius EngÅkerm. 65 (1727). Nu upplöjas de kalla sidder .. och besås utan at först dika. Lönqvist Bara 3 (1775). En sur och illa afdikad jord (är) alltid .. kall och derigenom otjenlig för våra odlade växter. Arrhenius Jordbr. 1: 41 (1859). Holmström Naturl. 2: 12 (1889). — särsk. (i Finl., †) användt om viss sämre jord (i jämförelse med sådan som giver normal avkastning). Kolle röker (dvs. mantal). Teitt Klag. 148 (1556). 1 1/2 (”skatt”) kald jordh. HFinlKamF 2: 154 (c. 1575).
β) i sht trädg. om jord: som icke blivit med konst uppvärmd (motsatt: jord i drivhus l. drivbänk o. d.); jfr KALL-JORD 2. Växa, mogna, trivas på kall jord, dvs. ute i det fria. Spinat .. sås en del i dref-hus, samt en del på kall jord. Lundberg Träg. 31 (1754). En planta som skall utflyttas på kall jord, (bör) uppdragas i en drifvande och kraftfull jordmån för att bättre uthärda denna rubbning. Lundström Trädg. 35 (1852). Björkman (1889). jfr: Med kall list (för odling av gurkor) förstås en sådan, som består endast af uppskottad jord, utan något värmande underlag. HbTrädg. 2: 30 (1872).
f) (†) i överförd anv., om växt: som trives på mera ofruktbar jordmån. Pteris aquilina, Silene rupestris, Calla palustris m. fl. kallare vexter. Hisinger Ant. 4: 39 (1828).
g) om levande varelse l. om kropp l. kroppsdel l. om blod l. utsöndring o. d.: som (mer l. mindre) saknar den naturliga (kropps)värmen l. (se γ α', δ) som har en låg (kropps)temperatur; särsk. i fråga om dödskylan hos ett lik l. kadaver, äv. (i sht i vitter stil) övergående i bet.: död, avliden; äv. (se ε) om (subjektiv) känsla av köld. Kall (som is) om händerna, fötterna, huvudet. Medel mot kalla händer, fötter. Kalla händer och varmt hjärta (ordstäv). Ligga kall och stel. Vinka (o. d.) med kalla handen, (vard., skämts.) oeg.: vinka ett kallt farväl (jfr 2 b); ofta bildl. ÄARäfst 112 (1596). Dhen intet gråter sin Wän warm, han får wist sörian kall. Grubb 147 (1665). En kall svett lopp henne öfver alla lemmarna. Ehrenadler Tel. 263 (1723); jfr KALL-SVETT. (Den älskade) ligger i mull / bleknad och kall för sin kärleks skull. Tegnér (WB) 5: 67 (1825). Är magen tom så rinner blodet kallt. Hagberg Shaksp. 1: 241 (1847). Om det är aldrig så varmt, så är katten dock kall om näsan. Granlund Ordspr. (c. 1880). Här du hvilar, för de dina / Kär ännu, fast kall i kista. Bååth GrStig. 170 (1889). Jag skall be att få vifta med kalla handen åt alla dylika anbud. SvD(A) 1929, nr 37, s. 8. — jfr DÖDS-KALL. — särsk.
α) (i sht vard.) i uttr. vara l. bliva kall, övergående i bet.: frysa, känna sig kall l. frusen; resp.: komma att frysa; äv. (numera nästan bl. i Finl.) ha l. få kallt, frysa resp.: börja frysa; i uttr. bliva kall äv. i oeg. l. hyperbolisk anv. (jfr ε): rysa (till), isas. Jag är rädd, att du har gått och blivit kall. Bliva omväxlande het och kall (av sinnesrörelse). Wivallius Dikt. 113 (1641: hafwa kolt). Cellarius 74 (1699). Pappa lilla, Pappa, / Blif intet kall, tag din Surtout. Bellman (BellmS) 2: 105 (c. 1784, 1791). Hon fick nästan genast kallt, innan hon ännu fått skridskorna på fötterna. Hertzberg Canth 2: 131 (1886). Han frågade .., om hon hade kallt. Därs. 151. Fällen lägger jag vid fötterna i fall du får kallt. Strindberg NSvÖ 1: 73 (1906). Hon blev kall av skräck vid minsta oroande tecken. Siwertz Sel. 2: 60 (1920).
β) (†) i uttr. kall i mun(nen), död o. kall. Medan .. kyrkoherden i Simtuna ännu låg på bår och näppeligen var blefven kall i munnen. Lundström LPGothus 3: 107 (cit. fr. 1639). (Människan kan vara) Heel, i Dagh, och sund; frisk, lustigh, fager, och röder; / Morgon är kaller i Munn, stock-steelnad-styfwer, och döder. Stiernhielm Herc. 66 (1648, 1668). Möjligheten, att äfven Kronprinsen inom 14 dar kunde ligga kall i mund. Schröderheim Ant. 74 (c. 1795).
γ) i uttr. kallt blod.
α') i fråga om djur tillhörande ngn annan av djurrikets ordningar än däggdjur o. fåglar: blod vars temperatur (i allm. understigande de sistnämnda djurens) icke är konstant utan beror av luftens l. vattnets vari det lever. Retzius Djurr. 9 (1772). (Amfibierna) hafva kallt blod, d. v. s. alltid kallare än vårt .. hvarföre de, vidrörda, kännas kalla. Nilsson Fauna 3: 2 (1842). Fiskarne hafva rödt, kallt blod och andas genom gälar. Berlin Lrb. 41 (1852). Östergren (1929).
β') bildl.: (orubbligt) lugn, kallblodighet; i sht i uttr. (göra ngt) med (förr äv. i) kallt blod, kallblodigt, med lugn beräkning l. överläggning, oberört, hänsynslöst. Then som .. går åstad (i en annans tjänst) at slås med kall blod emot then, som honom intet förtörnat hafwer, bör (osv.). Block Progn. 137 (1708). Slå ihiäl en i kalt blod. Serenius H 2 b (1734). Kall blod bör Spelaren hafva. Nicander GSann. 87 (1767). Vid aderton år dödar man icke med kallt blod en menniska. Topelius Fält. 2: 103 (1856). Svedelius Lif 155 (1887). Östergren (1929).
δ) (†) om djur: kallblodig. De kalla kreaturen. VetAH 1753, s. 111. Amphibierne, som äro ibland de mäst kalla Djur. Därs. 1787, s. 123.
ε) i uttr. (känna o. d. en) kall rysning l. ilning l. kåre (l. kalla rysningar l. ilningar l. kårar), opers. det går l. löper kallt genom ngn l. efter ryggen på ngn o. d., förr äv. i uttr. ngt gör ens ådror kalla o. d.; i fråga om (hastigt övergående, invärtes) förnimmelse av köld (ofta framkallad av psykiska orsaker, ss. skräck, fruktan, ångest o. d.); äv. mer l. mindre oeg. l. hyperboliskt. Synen jagade kalla kårar nedåt ryggen på honom. Jag bleknade, och fann en helig rysning falla / På mig, then, såsom ijs, min ådror giorde kalla. Kolmodin QvSp. 1: 17 (1732). Jag nekar ej, att en kall rysning öfverföll mig, då vår bräckliga båt störtade utföre de första forsar. Forsström Dagb. 112 (1800). En kall ilning genomlöpte .. hans kropp. CFDahlgren 4: 124 (1831). Vid första anblicken af .. detta gröna vidunder (på Böcklins tavla ”Fjällklyftan”) går det oss kallt genom kroppen. Hansson Kås. 111 (1897). Siwertz Sel. 1: 118 (1920). jfr (†): Den kalla häpenhet, som mig med skräck betog. Frese VerldslD 107 (1719, 1726).
h) om sjukdom o. d. (jfr l).
α) (†) som förorsakas av förkylning, förkylnings-. Hosta, Flusser och andra kalla Kranckheter. Palmchron SundhSp. 11 (1642). Lång och kall fluss i gommen. Acrel Chir. 85 (1759).
β) (†) i uttr. kall feber l. sjuka (ofta i best. form), frossa, frossfeber. Idher Krangdom åff thenn kolle szyuke. G1R 8: 253 (1533). För allahande Skelfwor eller kall Feber .. itt hemligit Medel. Lindh Huuszapot. 137 (1675). Schultze Ordb. 2127 (c. 1755).
γ) (numera föga br.) i uttr. kall brand, förr äv. kalla branden, äv. kall fyr, kallbrand; äv. om en liknande sjukdom hos träd (jfr KALL-BRAND 2). Itt oleekt såår, ther sedhan kan vthi slås een ond köld eller kåld fyr. ALaurentii Fischer 52 (1618). Kall brandh. Spegel Dagb. 52 (1680). Handen och armen (hade) swartnad, såsom en förberedelse til kalla branden. Lindestolpe Fross. 39 (1717). Kalla branden är den aldravärsta Trä-siuka. Salander Gårdzf. 148 (1727). Lundberg HusdjSj. 39 (1868).
δ) med. i fråga om svulst, abscess, inflammation o. d.: som icke är kännetecknad av hetta l. värk o. d.; utan feber. Kalla svulster. Billing Hipp. 351 (1836). NF 1: 58 (1875). Om operationen (av blindtarmen) skett i det kalla stadiet. LbKir. 3: 149 (1922).
ε) [jfr (ä.) t. die kalte pisse] (†) i uttr. kall piss, stranguri; jfr KALL-PISS. OMartini Läk. 33 (c. 1600). Schultze Ordb. 2127 (c. 1755).
i) om vapen; särsk. i uttr. kallt stål (förr äv. kallt järn), blankt vapen, i sht kniv; särsk. i uttr. tåla kallt stål (så och så långt), eg. (förr) om bältespännare: fördraga knivstyng (så l. så djupt), numera vanl. bildl.: (intill en viss gräns) fördraga utmaningar l. förolämpningar l. oförrätter o. d.; äv. (i fackspr., föga br.) i uttr. kallt vapen, blankt vapen (motsatt: skjutvapen). Johan Jönsson .. ångrade sig blott att han ej låtit honom ”smaka aff et kalt järn”. BtÅboH I. 7: 115 (1635). (Angantyr kvad:) Förr skall .. / .. kalla spiutet / Möta hwart annat, / .. Förr än iag i tu / Skall byta Tirfing. Verelius Herv. 162 (1672). Den ene kämpen (dvs. bältespännaren) drog sin knif och frågade sin fiende huru långt han tålde kallt jern i lifvet. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 384 (1868). Af sårskadorna voro 131 tillfogade medelst skjutvapen och 2 med kalla vapen. Lindén Sjukv. 1808—09 146 (1908; möjl. efter handl. fr. 1808). Den ryska politiken vill ha utrönt, hur långt Österrike ”tål kallt stål”. NDA 1912, nr 285, s. 9.
j) (ngt vard.) i uttr. kalla pängar, äv. kalla så och så många hundra l. tusen (kronor l. riksdaler o. d.), äv. så och så många tusen kalla, eg.: myntade pänningar; kontanta, reda pänningar, kontanter; numera ofta utan eg. innebörd hos adj., användt bl. ss. ett förstärkt uttr. för ”pängar”, ”förmögenhet”. De kålle 200 riksdlr. Ekeblad Bref 2: 268 (1661). Tu menar väl .. (kunna) mig med 50. kalla Dal. ett stilla tigande afkiöpa? Humbla Landcr. 523 (1740). Millioner i hemgift, bara kalla pengar. Fyris 1: 84 (1914). Samhället .., som värderade människor efter tusentalen ”kalla”, de hade i bank! Johansson RödaHuv. 2—3: 231 (1917). (Han) hade .. kalla femhundratusen. Björklund DödHäl. 38 (1926). jfr: Lägger hiertat ei på guld och silfret kalla. Kolmodin QvSp. 1: 36 (1732).
k) med mer l. mindre specialiserad bet., i ett flertal i sht till fackspr. hörande uttr. o. förb.; ofta i oeg. l. överförd anv.: som frambringas l. försiggår l. användes osv. utan uppvärmning l. upphettning o. d. Kall blixt, kallt åskslag, blixt resp. åskslag som icke antänder. Kall förgyllning, försilvring. Kall bläster. Kall gödsel, (landt.) gödsel vars jäsning med åtföljande värmeutveckling går jämförelsevis långsamt. Röka kallt, (vard., skämts.) hålla cigarr l. pipa o. d. i munnen utan att ha eld på den l. utan att ha tobak i pipan; jfr KALL-RÖKA 2. (Vid Andrarum behövs ingen) grufva, (alun-)malmen att uttaga, utan (man) vinner densamme kall, utan någon eld. CBonde (1658) i HSH 6: 132. Ju mera smeden arbetar med kall hamring. Rinman Jernförädl. 30 (1772). Kall kyp för färgning af bomull och linne. Åkerman KemTechn. 2: 380 (1832). Bränvins rening, vare sig genom destillering eller på kall väg. SFS 1887, nr 44, s. 4. Konfekten .. kanderas, antingen kallt .. eller varmt. Grafström Kond. 48 (1892). Formning av kallt järn. TT 1927, Allm. s. 52. — särsk.
α) metall. i fråga om det förhållande att malm l. metall o. d. vid rostning l. smältning o. d. har en relativt låg temperatur l. lägre temperatur än som är vanligt l. för ändamålet lämpligt l. avsett; särsk. i uttr. kall gång, gå kallt (om smältmassa l. om ugn o. d.), kall rostning. Rinman 2: 431 (1789). Kall rostning. JernkA 1828, 2: 75. (Tättan till forman bör läggas) längre in för kallare och längre ut för varmare gång i härden. Tamm Smid. 44 (1830). (Tackjärn som) färskar senare, och benämnes gå kallt. Åkerman Stångj. 57 (1839). Ju kiselrikare och samtidigt kallare tackjärnet varit (vid smältningen). Odelstierna JärnM 508 (1913).
β) [jfr t. kalte nadel] tekn. o. konst. oeg., i uttr. kall nål, vass nål som vid kopparstick användes direkt på den behandlade plåten (varvid de i kopparplåten ristade linjerna icke ytterligare utvidgas med etsmedel); äv. kallad ”torr nål”; vanl. i uttr. (gravera, gravering o. d.) med kall nål, för att beteckna ifrågavarande förfarande. FörtKopparstNatMus. 11 (1869). Carl Larsson ”Ung qvinna”, etsning med kall nål. PT 1901, nr 233 A, s. 3. 2UB 10: 290 (1907).
γ) byggn. oeg., i uttr. kall murning, kall mur, kallt förband o. d., i fråga om murning utan användande av bindemedel; äv. ss. adv. Kall grundmur. Rothstein Byggn. 533 (1859). Stenar, .. utan bindemedel lagda ”kallt” på eller bredvid hvarandra, s. k. kallmur. 2NF 18: 1368 (1913). En stenmur, lagd i ”kallt förband”. Erixon SkansenKultH 136 (1925).
l) (numera bl. vid återgivandet av äldre författares framställning o. d. enligt äldre vetenskaplig uppfattning) i fråga om vissa element (”det kalla o. torra” o. ”det kalla o. våta”) l. ämnen l. kroppar o. d. vari dessa förhärska; särsk. i fråga om kroppens vätskor o. de därmed sammanhängande komplexionerna o. temperamenten; ofta övergående i bet.: lugn, trög o. d. (motsatt: hetsig, livlig o. d.); äv. i mer l. mindre överförd l. oeg. anv., särsk. i fråga om sjukdom samt i fråga om (värkan av) vissa födoämnen l. läkemedel o. d. Then maat som är kald och torr är ond (för den som har huvudvärk). BOlavi 5 a (1578). Them som .. medh kåld wåtachtig Siukdom beladde äro. Månsson Åderlåt. 128 (1642). Phlegmaticis som hafwa en kall och wååt Natur. IErici Colerus 1: 21 (c. 1645). Bursa Pastoris .. Thenna Ört är kall och stillar Blod. Därs. 196. Ett kalt Lijff (dvs. ”mage”) skal intet (annat) .. bruka än suden Honung som afskumat är. Därs. 2: 117. Aff Jorden som är Kåld och torr, bliffuer Melancholicus, tung och Jordachtigh. Bondepract. E 5 a (1662). HushBibl. 1755, s. 86.
2) i bildl. o. överförd anv.: som saknar värme l. liv l. innerlighet, kylig, torr, livlös; förr äv.: som saknar intensitet l. kraft o. d., svag, försvagad, förringad, förminskad. En kall och livlös undervisning. En kall röst. Kallt ordprål. Hans troo warder jw daghom swäghre och kollare. LPetri Luther Nattw. E 3 a (1558). Iag rädz före, at hans Mod dät bljfwer kallt. Warnmark Epigr. K 3 a (1688). K. Johan (III) var nu .. kall i sin Påviska tro. Dalin Hist. III. 2: 115 (1762). Att menniskans heligaste angelägenhet, aldrig måtte blifva blott en kall kunskap. Broocman TyUnd. 2: 144 (1808). (Koralen) är ofta både kallare och mindre melodiös, än natursången. Mankell Lb. 162 (1835). Dess (dvs. världens) njutning är gift och dess glitter är kallt. Wirsén Sång. 194 (1884). Stämningen (på bjudningen) var i början litet kall och tryckt. Siwertz Sel. 2: 13 (1920). — särsk.
a) (†) slapp; kraftlös. Då Lagen fryser och dess handhafvande tycks vara lika så kalt som efterlefnaden. Posten 1769, s. 1013. Ett kallt stadgande, utan vidfogadt ansvar för bristande verkställighet. LBÄ 33—35: 57 (1800).
b) om person l. om sinne(lag) l. hjärta o. d.: som saknar ett djupare känsloliv l. som icke hyser varma(re) känslor (för ngn l. ngt); som icke visar vänlighet l. hjärtlighet l. medkänsla o. d.; känslolös, kärlekslös, kallsinnig, hårdhjärtad, hård, kärv; avvisande, stolt, överlägsen, föraktfull; äv. i överförd anv., om beteende, blick, min, (känslo)uttryck, förhållande o. d.: som vittnar om känslolöshet osv. En kall hånare. Behandla ngn med, visa ngn kallt förakt, hån. Kall själviskhet. Visa sig kallt hövlig. Svara med kall artighet. Hon såg på med kall förvåning. Ett kallt leende. Mottaga ngn kallt. Få ett kallt mottagande, en kall hälsning. Säga ngn, taga ett kallt farväl. Med kall min, uppsyn. En stolt och kall hållning. Svara ett kallt nej. Kalla sarkasmer. Titt kålla hierta. LPetri Luther Nattw. E 5 a (1558). Kall är Hon (dvs. ”mijn Käresta”) af sig sielf; men mig Hon bråder i Älskog. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). (Magnus Erikssons) långa bortovarande (från Skåne o. Norge) .. hade giordt .. deras (dvs. de skånska o. norska undersåtarnas) sinnen mot honom kallare. Dalin Hist. 2: 458 (1750). (Det) är (icke) lätt att visa sig kall och frånstötande emot en ung, oskyldig flicka. Lundgren Res. 164 (1850). Det var så onaturligt kallt, detta unga ansigte. Benedictsson Folkl. 5 (1887). Fröken Elsa hon skrattade kallt. Fröding NDikt. 15 (1894). Kejsarinnans svar på konungens framställning var kallt som is. Odhner G3 2: 368 (1896). Ni ä kärlekslösa och kalla / i hjärtegrunden, du och alla. Andersson Plautus 84 (1901). Jack Churchills kalla blå ögon. Hagberg VärldB 86 (1927); jfr c. jfr: Iach weet thina gerningar, ath tu är huarken kåll eller warm. Upp. 3: 15 (NT 1526). — särsk.
α) övergående i bet.: som saknar entusiasm l. intresse (för ngn l. ngt); ointresserad, likgiltig, oberörd; ofta i förb. kall för, i sht förr äv. mot (ngn l. ngt). (Anna till Phillis:) ställn eer eij för kall / Emot hans Ynnest. Lucidor (SVS) 445 (1674). Man blir icke lätt kall för sina barndomsvänner. Bremer Grann. 1: 37 (1837). En fråga sådan som den om materie eller energi lämnar helt visst de allra flesta kalla. Vasenius Harm. 133 (1908). Den fatalism, som är kall för det helas öde. Hallström i 3SAH 27: 6 (1915). Boye Härd. 58 (1927). jfr (†): En kall och tanklös sedvana. Franzén Pred. 5: 75 (1845).
β) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. dan. o. isl.] övergående i bet.: ovänligt stämd, ovänlig, fientlig; illasinnad; numera bl. ngn gg (i övers. från isl.) om råd(slag). Kalt är quinne rådh. SvOrds. B 4 a (1604). JDeLaGardie (1633) i HT 1909, s. 170. (Mannen) wet .. intet af, förn hennes (dvs. hustruns) lumpna skwaller, / Giort mången granne, Wänn mot honom grå och kaller. ÖB 38 (1712). Ihre (1769). Från det hållet hafva alltid kalla råd kommit emot mig. Bååth Gudrun 153 (1900).
γ) som icke (lätt) råkar i affekt, som icke låter känslorna påvärka sig, mycket lugn l. behärskad, lidelsefri, oberörd; osentimental; förståndsmässig, beräknande; kallblodig; stundom: hänsynslös, orubblig, obeveklig; ofta i förb. lugn och kall l. kall och lugn. Han var kall och beräknande. Ha ett kallt huvud. Hålla, bevara huvudet kallt. Det kalla förståndet, omdömet. Med kall överläggning, beslutsamhet, grymhet. Kall intellektualism. Kalla beräkningar. Ledas av en kall pliktkänsla. Taga ngt kallt, förr äv. taga ngt kallt åt sig. Bedöma ngt kallt. Ändoch han togh thetta så kalt åth sigh. Widekindi KrijgH 794 (1671). Ihre (1769). Snillets egenskap är, att med kall eftertanke skapa. Höpken i 1SAH 1: 46 (1786). Den kalle och kloke Fontenelle. Rosenstein 2: 384 (1789). Spela kallt, det lyckas bäst. ReglKortsp. 1: 18 (1809). Westerlind .. svarade .. lugnt och kallt. Carlén Repr. 356 (1839). Jag tog saken temligen kallt. Lundgren MålAnt. 1: 54 (1873). En kall förbrytare. Lysander Faust 94 (1875). Hvad vår verld är kallt förståndig. Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Asklöf förhöll sig .. helt oberörd och sade i kall ton ..: — Jag bjuder Wecksten trettiotusen. Siwertz Varuh. 43 (1926). Kommunisterna gå kallt och målmedvetet till angrepp mot samhället. SvD(A) 1932, nr 185, s. 4.
c) (i sht dels i fackspr., dels i vitter stil) i fråga om synintryck o. d., i sht färg l. färgnyans: som giver ett intryck av kyla; som saknar en livlig l. varm kolorit; ofta övergående dels i bet.: lugn, dämpad, ”nedstämd”, dels i bet.: livlös, ”död”. Ha en kall kolorit (om målning l. målare). En kall färgton. Kallt vitt. Månskenets kalla ljus. En tid .., då man anses för en stor målare, när man .. colorerar så kallt, snart sagdt så färglöst som möjligt. Atterbom Minn. 288 (1818). Nyårsdagens himmel var kall, klar och ren. Knorring Cous. 2: 66 (1834). Den varmaste färgen är orange, och dess kontrast, eller den blå, är kallast. Stål Byggn. 1: 129 (1834). Fästets stilla stjernor lyste klart och kallt. Runeberg 5: 83 (1860). En i kallt grönt och gult färgad karta. Heidenstam Col 105 (1888; bildl.). Hennes ögon, som kunde skifta från kallaste grått till gnistrande gult. OoB 1900, s. 34. Kalla färger äro de som innehålla blått eller violett i öfvervägande grad. Nyblom Akvarellm. 13 (1910). Villan låg så allvarligt och melankoliskt, nästan kallt i mörk lövskog. Laurin 2Minn. 402 (1930). — bildl., i uttr. värklighetens kalla ljus o. d.; jfr d. HSchück (1904) hos Tegnér VSkr. 1: IX. I verklighetens kalla ljus / försmäktar poesien. Söderberg Heine Tyskl. 130 (1919).
d) om tillstånd l. förhållande, numera i sht om värklighet l. faktum o. dyl. l. uttryck därför: hård, kärv; omutlig; som man icke kan komma ifrån, obeveklig, orubblig. I thetta ofulkomligha och plågosamma, kålda och dödeligha Lijffuet. Phrygius HimLif. 72 (”73”) (1615). Den kalla Sanningen. Gyllenborg Skald. 47 (1798). Sedolärans kalla bud. Ödmann StrFörs. 4: 185 (1822). Döden är ingen dröm, döden är den kallaste verklighet. Jolin MSmith 112 (1847). Så började han mumla siffror, lågmält övertygande, kalla omutliga siffror. Siwertz Varuh. 75 (1926). jfr: Kleists sårade rättfärdighetskänsla skakade världens kalla järngaller som ett lejon skakar sin bur. Böök 4Sekl. 50 (1928).
Ssgr (i allm. till 1): A: KALL-AKTELIGA, adv. (†) (något) kallt, kyligt, svalt. Linc. Ii 3 a (1640). Hamb. (1700). —
-AKTIG. [sv. dial. (Finl.) kaldakti] (†)
1) i eg. bem., till 1: (något) kall, kylig, sval. Linc. Ii 3 a (1640). Schultze Ordb. 2128 (c. 1755). särsk.
a) till 1 b. 2 (januari). Mulitt och kalachtigt. L. Paulinus Gothus (1609) i KyrkohÅ 1906, s. 193. Kallachtiga dagar. Hiärne 2Anl. 41 (1702). särsk. till 1 b β. Amer. 41 (1675). Europa och des kallachtiga Orter. Rudbeck Atl. 3: 549 (1698).
(1 k) -ARBETA~020, -ning. (i fackspr.) bearbeta (metall) i kallt tillstånd (gm pressning, stukning, smidning l. valsning); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. De goda, kallarbetade pipämnen, som vid Karl Gustafs Stad bearbetas till svenska armégevär. TurHb. 1: 45 (1894). TT 1900, M. s. 79 (: kallarbetning). —
(1 c) -BAD.
1) abstr. Taga, bada kallbad. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Lagberg Hels. 1: 11 (1842). Norrl. 4: 13 (1906). oeg., om nedsänkande l. neddoppning i kallt vatten; jfr KALL, adj. 1 c β. Det säges att Lapparne (i vissa jämtländska lappmarker) här fordom haft för sed att befria sina ålderstegna från strådöd .. genom ”Kallbad” och ”Rännskjuts”. LfF 1854, s. 163. Landsm. 6: XX (1886).
2) (mindre br.) konkret: lokal l. inrättning för kallbad; kallbadhus, kallbadinrättning. Hamb. (1700). Hedin Pol 2: 117 (1911; i fråga om det antika Pompeji). —
(1 k) -BARKA, -ning. (mindre br.) garv. garva (skinn l. läder) i kall garvlösning, ”på kall väg”. Broman Glys. 3: 222 (c. 1730). Här (dvs. i Malung, Dalarna) kallbarkades utan jäst med 2 delar björkbark och 1 del tunn granbark. Linné Ungd. 2: 339 (1734). Hülphers Norrl. 2: 185 (1775: kallbarkning). —
(jfr 1 c) -BASSÄNG. bassäng (i varmbadhus) med kallt vatten för avkylning efter det varma badet. Ett finskt ångbad med kallbassäng och duschafkylning. Lundin NSthm 522 (1889). 2UB 1: 549 (1898). Östergren (1929). —
(1 k) -BEARBETA~0020, -ning. (i fackspr.) = -ARBETA; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. TT 1900, K. s. 73 (: kallbearbetade, p. pf. pl.). Mässing .. kallbearbetas lätt. 2NF 16: 39 (1911). SFS 1916, s. 1083 (: kallbearbetning). —
(1 d) -BIT, sbst.2 (vard., i vissa trakter) bit kall mat. Sundén (1885). Jag (gav) mig icke ro till att hvila, utan tog mig en kallbit och släppte så (hunden). Schröder 2Jagtm. 250 (1891). Lundell (1893). —
-BLEK, adj. (i vitter stil) kall o. blek, blek av kyla; särsk. bildl. (jfr KALL, adj. 2). Det som är tålamod hos ringa män, / Är kallblek feghet inom ädla bröst. Hagberg Shaksp. 3: 12 (1848; eng. orig.: pale cold). Ett kallblekt smil. Årads Ton 67 (1927). —
(jfr 1 g) -BLOD. [med avs. på den elliptiska bildningen jfr HALV-, VARM-BLOD] i sht hippol. o. landtm. kallblodig häst(ras). Åsikterna om fullblods och ”kallblods” inbördes värde. RidskStrömsholm 281 (1918).
(1 g) -BLODIG. [jfr d. koldblodet, koldblodig, t. kaltblütig]
1) (numera nästan bl. i icke fackmässigt spr.) om djur: som har ”kallt” blod (vars temperatur växlar med det omgivande mediet). Lindfors (1815). Amfibierna äro kallblodiga, vertebrerade djur. Nilsson Fauna 3: 1 (1842). 2NF 31: 1309 (1921). jfr: I st. f. den förr brukliga indelningen i kallblodiga djur .. och varmblodiga .. skiljes numera mellan växelvarma l. poikiloterma .. och jämn- l. likvarma l. homoterma djur. BonnierKL 6: 1413 (1925).
2) i sht hippol. o. landt. i oeg. anv., om (häst hörande till) vissa hästraser som utmärka sig gm grövre o. tyngre kroppsbyggnad o. lugnare temperament (o. som huvudsakligen lämpa sig för användning ss. dragare o. för förflyttning i långsammare gångarter). Ett föl af ädel härkomst måste utfodras helt annorlunda än ett, som tillhör de kallblodiga raserna. Wrangel HbHästv. 1468 (1887). Gemensamt unghästlopp för varm- och kallblodiga hästar. SvD(A) 1921, nr 40, s. 10.
3) i bildl. anv.
a) [med anslutning till KALL, adj. 1 l] (†) i fråga om komplexion l. temperament: kall, flegmatisk. Hasselroth Campe 204 (1794). Det Flegmatiska (det kallblodiga) (temperamentet) har ringa receptivitet och ringa reactionsförmåga. Boström 3: 577 (1835).
b) [med anslutning till KALL, adj. 2 b] (†) känslolös, temperamentslös, livlös; kallsinnig. Det stela och kallblodiga deklamerandet (i den grekiska tragedien). Hammarsköld i Phosph. 1811, s. 467. Af våra gamla kallblodiga gubbar i rådkammaren .. blef .. (drottning Maria Eleonora) oförstådd. Afzelius Sag. VIII. 2: 227 (1857).
c) [med anslutning till KALL, adj. 2 b γ] som icke (lätt) råkar i affekt, som tänker o. handlar utan att låta sig påvärkas av känslor l. lidelser o. d.; (mycket) lugn, oberörd, lidelsefri; orädd, oförskräckt; även övergående i bet.: hänsynslös, fräck, kallt beräknande o. d.; äv. i överförd anv., om yttrande, handling, plan, beräkning o. d. Göra ngt med kallblodig beräkning, grymhet. Kallblodigt skjuta ner ngn. Hvar är den vise man, som .. kallblodigt afväger skäl mot skäl. Lutteman Hermes Rel. 3: 156 (1796). Den nyktre och kallblodige florentinaren (Machiavelli). Bolin Statsl. 1: 119 (1868). Politiken var konsten att kallblodigt utnyttja de hjälplösa svagheterna hos massan. Siwertz JoDr. 139 (1928).
Avledn.: kallblodighet, r. l. f. särsk. till -blodig 3 c: ”kallt blod”, lugn, oberördhet, oförskräckthet; hänsynslöshet, kall beräkning. Deleen Meidinger 451 (1825). Till en sådan stöt (med spjut i vildgaltens sida) fordras skicklighet, kallblodighet och styrka. Nilsson Fauna 1: 460 (1847). Kallblodighet och beslutsamhet äro .. tvenne egenskaper, som af sjömannen icke kunna undvaras. TSjöv. 1890, s. 95. Lord Mohara var nära att förlora sin kallblodighet. Hallström Händ. 261 (1927). —
(2 c) -BLÅ. (i sht i vitter stil samt mål.) blå i en kall nyans, kallt blå. En kallblå himmel. Vattnet är klart kallblått. LfF 1886, s. 122. Den kallblå aftondagern. Nordensvan KonstH 356 (1900). I (de japanska) dräkterna äro .. de grå och kallblå tonerna de förhärskande. Hirn Hearn Exot. 2: 214 (1903). —
(1 k) -BLÅST, p. adj. metall. om tackjärn: som blåsts med icke upphettad l. till bl. ringa grad uppvärmd bläster. JernkA 1843, s. 331. Därs. 1868, s. 239. —
(1 k) -BLÄSTER. metall. bläster av vanlig lufttemperatur, icke uppvärmd bläster. JernkA 1843, s. 4. Därs. 1894, s. 7.
Ssgr: (metall.): kallbläster-hytta,
-järn,
-rör,
-ventil m. fl. —
(1 k) -BOCKA, -ning. tekn. bocka (material av metall) i kallt tillstånd (utan upphettning); särsk. i fråga om detta förfarande i avsikt att prova böjningshållfastheten hos ngt; jfr -BÖJA; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Kallbockade grofva vefaxlar. TT 1889, s. 192. FFS 1930, s. 489 (: Kallbockning).
(jfr 1 h γ) -BRAND3~2, äv. 4~1, äv. (föga br.) 04 (Lenngren (SVS) 2: 158 (1795; i vers), Östergren (1929)). (kall- 1680 osv. kalla- 1697) [jfr d. koldbrand, t. kaltbrand]
1) sjukdom(sprocess) bestående i (ofta hastigt fortskridande) fullständig förstöring av cellvävnaden i ngn viss del av organismen; gangrän, nekros. Slå sig till kallbrand (om inflammation o. d.). Angripas av kallbrand. Spegel Dagb. 52 (1680). Medel som brukas för Kallbrand. Rålamb 8: 147 (1691). Hur hon, plägad litet grand, / Bräckte benet, fick kallbrand. Lenngren (SVS) 2: 158 (1795). Kallbrand kan vara torr l. fuktig (intorkning, resp. ödem i de avdöda delarna). BonnierKL (1925). särsk. (i vitter stil, föga br.) i bildl. anv. Bellman SkrNS 1: 99 (c. 1770). Vore statens hjerta angripet af moralisk kallbrand, så (osv.). Crusenstolpe 1720 399 (1837).
2) trädg. o. landt. om elakartade (svårläkta) skador hos träd l. sädesväxter o. d., förorsakade av frost, svampar m. m. Strålenhielm Ymp. 7 (1751). Kallbrand .. yppas dermed, at en gren eller del af stammen begynner svartna. Salander Gårdsf. 320 (1758). Kallbrand märkes uti sjuka sädesstånd, när de börja skjuta i ax. Fischerström 1: 271 (1779). Lundström Trädg. 1: 162 (1831). 2NF (1910).
Ssgr (till -BRAND 1; i sht med.): kallbrands-artad, p. adj. (-brand- 1792. -brands- 1891 osv.) gangränös. Stundom är .. (såret) kallbrand-artadt. Florman Abildgaard 71 (1792). WoJ (1891).
(jfr 1 k) -BRÄCKA, r. l. f. [jfr t. kaltbruch] metall. egenskap hos smidesjärn o. stål att i kallt tillstånd vara sprödt o. lätt springa av l. få bräckor; äv.: oart hos tackjärn, smidesjärn o. stål vilken orsakar kallbräcka. Rinman JärnH 455 (1782). Jern som misstänkes för kallbräcka bör innan inköpet alltid pröfvas, genom kastning öfver ryggen af en trekantig profstock. Almroth Kem. 531 (1834). JernkA 1848, s. 51. 3NF (1929). —
(jfr 1 k) -BRÄCKT, p. adj. [jfr t. kaltbrüchig] bärgv. o. metall.
a) om smidesjärn o. stål: som (på grund av sin fosforhalt) vid vanlig temperatur är sprödt o. lätt springer av l. får bräckor; behäftad med kallbräcka. Bromell Berg. 90 (1730). Elakt, röd- eller kallbräckt jern. Johansson Noraskog 3: 43 (1884; efter handl. fr. 1636). En ringa halt af fosfor (redan 0,15 %) gör jern och framför allt stål kallbräckt. Rosenberg OorgKemi 508 (1888). Starck Kemi 206 (1931). särsk. i bildl. anv. (Hans) karaktär är av gott stål — nämligen ej av den kallbräckta sorten, som är styvt tills det brister. Törneros Brev 2: 94 (1827; uppl. 1925). MvSchwerin (1833) hos Wrangel MvSchwerin 261.
b) i överförd anv., om järnmalm: som (på grund av sin fosforhalt) lämnar ett kallbräckt järn. NoraskogArk. 4: 49 (1656). En Grufva .. förande en odugelig och kallbräckt malm. Johansson Noraskog 1: 152 (i handl. fr. 1785). UB 4: 86 (1873). —
(2 b) -BRÖSTAD, p. adj. [efter isl. kaldbrjóstaðr] (†)
2) kall, känslolös, kallsinnig, hård, hårdhjärtad. Ling Agne 161 (1812). Kallbröstad och grym han (dvs. Vindsvales son) alltid var. Dens. Gylfe 256 (1814). —
(1 e β) -BÄNK. trädg. drivbänk (bänklåda med l. utan fönster) utan undervärme (som uppvärmes bl. av solstrålarna). Kol Rabbi .. sås .. på kallbänckar, och utplanteras sedan på land. Lundberg Träg. 35 (1754). Hellström NorrlJordbr. 427 (1917). —
(1 k) -BÖJA, -ning. tekn. böja (material av metall) i kallt tillstånd (utan upphettning); särsk. om detta förfarande i avsikt att pröva böjningshållfastheten hos ngt; jfr -BOCKA; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. JernkA 1858, s. 333. TT 1898, M. s. 127 (: kallböjning). En kallböjd vefaxel af gjutstål. 2UB 6: 72 (1904).
(1 b) -DRAG. (i sht i fackspr.) kallt (luft)drag. TT 1894, Allm. s. 195. Wirgin Häls. 1: 222 (1931). —
(1 k) -DRAGA, -ning. tekn. gm dragning (se DRAGA, v. I 21 b) vid vanlig temperatur (utan upphettning) tillvärka (metallstänger, -rör, -tråd o. d.) l. bearbeta (arbetsstycke l. material av metall); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Kalldragen jerntråd. TT 1873, s. 244. JernkA 1892, s. 335 (: kalldragning). Kallvalsat eller kalldraget järn i stänger, knippor eller ringar. SFS 1919, s. 232. —
(1 c) -DUSCH.
1) i eg. bet.: kall dusch. Lagberg Hels. 1: 12 (1842). särsk. i jämförelser (i fråga om avkylning av ngns känslor o. d.); jfr 2. Ett sådant svar verkar som en formlig kalldusch på en nedlåtande väninna. VL 1906, nr 40 B, s. 6.
2) bildl.: (behandling, beteende, yttrande o. d. som åstadkommer en) häftig avkylning av ngns känslor l. av ngns iver l. entusiasm o. d.; äv.: snöpligt ”avsnoppande” l. åthutande o. d. Ge ngn en (ordentlig) kalldusch. Få en kalldusch över sig. Hedenstierna FruW 28 (1890). (Skalden Heines) bekanta ironiska ”kallduschar” efter de varmaste lyriska bikter. 2NF 11: 266 (1909). Så gav han genast min fåfänga en kalldusch. Linder Tid. 126 (1924). —
-DYGN. (förr) kam. om vart o. ett av de tre första, skattefria dygnen från o. med igångsättandet av blåsningen i en hytta (så kallade, emedan smältugnen då ännu betraktades ss. kall); jfr FRI-, FRIHETS-DYGN. Bergv. 1: 609 (1721). För Hyttor och Masugnar med så kalladt mulltimber bygde, (bestås ägarna) allenast tio frihets dygn, jemte the trenne kalldygnen. MasmästOrdn. 1766, s. A 4 b. 2NF 8: 1386 (1908). —
(jfr 1 h β) -FEBER. [jfr d. koldfeber, t. kaltfieber] (†) frossa; frossfeber. Att min son då redan, varit behäfftat med en hetzig kall-feber uthi 4 dagars tijd. VDAkt. 1737, nr 242. När solen åter blef synlig, skakades jag af en häftig kallfeber. PoetK 1814, 1: 137. särsk. oeg. l. bildl., om feberaktigt tillstånd (i själslig mening). Vidrig oratorisk häfning och pathetisk kallfeber (i dikter). SvLitTidn. 1815, sp. 468. När Tekla kom hem arbetade hennes hufvud under kallfeber. Strindberg SvÖ 3: 187 (1890). —
-FLYTANDE, p. adj. (i fackspr.) som redan vid vanlig (l. jämförelsevis låg) temperatur befinner sig i flytande tillstånd. Juhlin-Dannfelt 435 (1886). Kallflytande lim. KatalÅhlénHolm 1916, s. 242. Kallflytande Asfalt. SvD(A) 1926, nr 249, s. 1. —
(jfr 1 k) -FLYTNING. metall. om det förhållande att vid gjutning den smälta metallen på grund av för låg temperatur (l. olämplig sammansättning) icke fullständigt utfyller formen före stelnandet; äv. konkret, om brister i godset på grund av kallflytning. JernkA 1882, s. 378. Vid gjutning af röret hade kallflytning uppstått och gjort vattenröret bräckligt. SDS 1899, nr 564, s. 3. Stålgjutgods skall hava släta ytor, utan sprickor eller kallflytningar. SFS 1919, s. 327. —
-FUKTIG. (i sht i vitter stil) kall o. fuktig; kall på grund av fuktighet; i sht till KALL, adj. 1 b o. g. Det blåser en sträng, kallfuktig nordost. Törneros Brev 2: 62 (1827; uppl. 1925). Det kallfuktiga rummet. Gosselman Sjöm. 1: 172 (1839). (Han) strök .. ett tag öfver sin värkande, kallfuktiga panna. Hedenstierna Marie 76 (1896). Luften är rå och kallfuktig. Hedin Transhim. 3: 250 (1912). —
(jfr 1 h γ) -FYR. [jfr ä. d. koldfyr] (†) kallbrand. Schroderus Lex. 97 (1637). Hokon .. högg honom Tree hugg i Armen, såsom kiölden war för hand, fick kååhlfyyr och ther igenom dödde. VDAkt. 1689, nr 955. Schultze Ordb. 1376 (c. 1755). —
(2 b) -FÅNA. (i vissa trakter, starkt vard.) bära sig tafatt l. otympligt åt, (stå o.) se ”fånig” ut, icke ”vara med på noterna”. WoJ (1891; angivet ss. vulg. l. förtroligt). I väntan på motståndaren måste han, för att icke stå där och kallfåna, utfylla tiden med (osv.). Högberg Jim 18 (1909). —
(1 k) -FÖRGYLLA, -ning. tekn. förgylla ett föremål (enl. olika metoder) utan upphettning av metallen; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. Almroth Karmarsch 506 (1839: Kall-förgyllning). Östergren (1929). —
(1 k) -FÖRSILVRA, -ing. tekn. jfr -FÖRGYLLA; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ing. Åkerman KemTechn. 1: 224 (1832). Pasch ÅrsbVetA 1838, s. 151 (: Kallförsilfring). WoJ (1891: kallförsilfring). —
(1 k α) -GJUTEN, p. adj. tekn. om gjutgods: vars gjutning skett under bristande tillförsel av järn, så att formen icke fyllts med ens, utan en hinna av oxid hunnit bildas över det först införda järnet, utgörande ett förblivande skiljeskikt i produkten, som därför faller sönder för ett hammarslag. (Gjutjärnspelarna) hörde till det s. k. utskottet, i det att de (bl. a.) voro .. på sina ställen kallgjutna. TT 1885, s. 110. Zidbäck (1890). —
1) (mindre br.) gjutning (av tenn) med svagare upphettning av gjutformarna före gjutningen. ArbB 284 (1887).
(2 b) -GRIN. kallt l. hjärtlöst l. överlägset l. hånfullt skratt; hångrin; ofta i mer l. mindre bildl. l. överförd anv. OoB 1892, s. 560. Religionshånet och det antinationella kallgrinet vräker sig inte längre i högsätet. NDA 1913, nr 25, s. 5. Det kallgrin, som möter allt, som ger sig hän och släpper sig lös. Fogelqvist Minn. 87 (1930). —
(2 b) -GRINA; -are (se d. o.). skratta kallt l. hjärtlöst l. överlägset l. hånfullt; hångrina; hånle; vanl. i bildl. l. överförd anv. Som konstvän, den der offrar åt konsten 30 riksdaler årligen, kallgrinar man åt dig. Sjöberg SthmHeml. 313 (1844). Det nya släktet .. omöjligt för verklig kärlek och vänskap, kallgrinande åt de eviga idealen. Öberg Makt. 1: 99 (1906). Man kallgrinar (i Danmark) åt allt och alla. Laurin Folkl. 57 (1915). —
-GRINARE. person som (gärna) kallgrinar (åt allt o. alla). Hädiska kallgrinare. SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 3. ST(A) 1931, nr 55, s. 12. —
(2 c) -GRÅ. (i sht i vitter stil o. mål.) grå i en kall nyans, kallt grå. Kallgrå ögon. (Japans) blodfärgade solnedgångar och kallgrå nätter. NordT 1886, s. 64. I det kallgråa morgonljuset. SDS 1894, nr 382, s. 1. —
(jfr 1 e, f) -GRÄS. (i folkligt spr. samt bot.) benämning på flera olika växter som trivas i kall o. fuktig jordmån; jfr Fries Ordb. (c. 1870). särsk.
1) örten Spiræa ulmaria Lin., älggräs, byttgräs, mjödört, ölgräs. Linné Öl. 91 (1745; fr. Öl.). Rothof 76 (1762). Post Ogräsv. 93 (1891).
2) örten Comarum palustre Lin., kråkfötter, mjölkpungar, hummeltuppor. Linné Fl. nr 422 (1745; fr. Roslagen). Fischerström 4: 430 (c. 1795; fr. Roslagen). Retzius FlOec. 180 (1806). Lyttkens Ogräs 70 (1885).
3) om arter av släktet Pedicularis Lin., särsk. om P. palustris Lin., lusört. Lusörten .., som af Uplänningen kallas Kallgräs. Linné Vg. 4 (1747). Retzius FlOec. 492 (1806; om P. palustris Lin.). Det vackra kallgräset (Pedicularis lapponica) med gula blommor. Hemberg ObanStig. 152 (1896).
4) örten Scheuchzeria palustris Lin., äv. kallad vanligt kallgräs. Fries BotUtfl. 3: 242 (1864; angivet ss. folkspr.). Krok o. Almquist Fl. 1: 173 (1883). 3NF (1929). —
(2 c) -GRÖN. (i sht i vitter stil samt mål.) jfr -BLÅ, -GRÅ. En kallgrön himmel. Det kallgröna hafsvattnet. Wetterhoff Skog 2: 22 (1887). Ett .. landskap med ett par små staffagefigurer i en något kallgrön förgrund. Bergh Konst 54 (1892, 1908). Taube Svärm. 3 (1925). —
-GÖRA, v. göra kall, låta kallna, avkyla; numera bl. ngn gg (i fackspr.) i uttr. kallgörande blandning, avkylande blandning, frysblandning, köldblandning (t. ex. av is o. koksalt). Kallgiord luth. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 99. Warg 702 (1755). Tholander Ordl. (c. 1875; p. pf.). Åstadkommande af låga temperaturer genom så kallade kallgörande blandningar. Frykholm Ångm. 30 (1881). —
(1 k) -HAMRA, -ing. (i fackspr.) bearbeta (föremål av metall) gm hamring vid vanlig temperatur (utan upphettning); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ing. VetAH 1741, s. 269. (Det kallbräckta järnet) blir skört då det kallnar och får sprickor då det kallhamras. EconA 1807, juli s. 101. (Järn-) Plåt med tjocklek större än 16 mm får icke planas genom kallhamring. SFS 1919, s. 332. En kallhamrad järnspets. Nilsson PrimKult. 66 (1923). särsk. (i vitter stil, föga br.) i p. pf. ss. adj., i bildl. anv. (numera med anslutning till KALL, adj. 2 b γ). Själar av härdat stål eller kallhamrat järn. Koch Arb. 19 (1912). En fast och kallhamrad offentlighetens man. SvD(A) 1934, nr 216, s. 9. (†) Det är f-n hvad du ser kallhamrad ut, min gosse! Jag tror du är kär i den lilla mamsellen. Blanche FlStadsg. 103 (1847; yttrat av en kopparslagare). —
(2 b o. b α) -HJÄRTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) som icke hyser varmare känslor (för ngn l. ngt); känslolös, hårdhjärtad; kallsinnig, kall, likgiltig. När folcket begynte til at .. bliffua kållhiertat och duffuet. LPetri KO 35 a (1571; äv. i hskr. 1561). Huru skulle een vng Jungfrw så hastigt kunna blifua kalhiertat, at hon icke hierteligen affhåller och älskar sin vnge Brudgumme? Muræus Arndt 2: 224 (1648). Han tro något sådant! Var han då en kallhjertad barbar? Hallström GHist. 83 (1895). Sjöberg Horn Trad. 11 (1928). —
-HJÄRTENHET l. -HJÄRTIGHET l. -HJÄRTHET, f. (†) sbst. till -HJÄRTAD; äv. övergående i bet.: fiendskap. Missförtroende och kållhiertheet emellan öfwerheet och vndersåther. Gustaf II Adolf 219 (1625). Ehuru rättfärdigt denne Mannen lefde, undgek han doch icke mångens Kallhiertigheet och afvund. SColumbus Vitt. 246 (c. 1678). VDAkt. 1689, nr 1253 (: kallhiertenheet). —
(1 b γ) -HUS. [jfr t. kalthaus (i bet. 2)]
2) trädg. icke uppvärmt växthus (med en temperatur under vintern av + 5° till + 7° C.); övervintringskast. Agardh Bot. 2: 185 (1832). SvD(A) 1934, nr 58, s. 1.
(1 e) -JORD.
1) (i sht landt., numera föga br.) till 1 e α: (på grund av fuktighet l. syra) kall jord(mån). Ulmaria .. växer på kalljord .. (dvs.) sidlent jordmohn. Linné Öl. 91 (1745). LAA 1813, s. 265. Norrskensfl. 1927, nr 158, s. 4.
2) i sht trädg. till 1 e β: jord som icke är uppvärmd på artificiell väg; i sht i uttr. på kalljord, ute i det fria, på öppna marken (motsatt: inomhus l. i drivhus l. drivbänk o. d.). Växa, odla en växt på kalljord. Flytta ut en planta på kalljord. Torra frön (av laktuk) sås på bänck eller kall-jord. Lundberg Träg. 27 (1754). Härliga jordgubbar, växta på kalljord. SvD(A) 1927, nr 265, s. 12.
-blomma, r. l. f.,
-frukt,
-odling,
-potatis,
-ros,
-sparris,
-säng,
-växt, r. l. m. m. fl. —
(jfr 1 k (α)) -JÄRN. metall. (†)
1) Kalljärn kallas vid stångjärnssmide de tilämnade luppar, eller smältstycken, som af brist på tilräckeligit driftvatten ej kunnat til stänger utsmidas, men blifvit allenast midtuppå litet uträckte, eller halsade. Rinman (1788).
2) järn som vid smältningen stelnat o. lagt sig på bottnen l. vid väggarna av masugnen. Garney Masmäst. 480 (1791). JernkA 1852, s. 75. —
(1 k) -JÄST, p. adj. om svagdricka: bryggt på det sätt att jästen införts i vörten, sedan denna avkylts till mellan + 1° o. + 6° C. Alm(Sthm) 1749, s. 32. Crælius TunaL 82 (1774). UpplFmT 29—32: 35 (1913). —
(1 b γ) -KAMMARE. (numera bl. i vissa trakter, i sht Norrl. o. Finl.) oeldat mindre rum (kammare); särsk. om dylikt rum användt ss. förrådskammare l. handkammare o. d. UrFinlH 432 (1738). (Citronerna förvaras) i en kallkammare eller godt källarrum. Fischerström 4: 415 (c. 1795). Envallsson Julaft. 27 (1801). Almqvist TreFr. 1: 8 (1842). Hallstén o. Lilius (1896). ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 22. —
(1 k) -KILNING. (i fackspr., i sht bärgv.) brytning av bärg l. klyvning av stenblock utan användande av sprängämnen, bl. med användande av borredskap, kilar o. hammare. Bromell Berg. 63 (1730). Kallkilning (brukas) vid uttagning af byggnadssten. NF (1884). BonnierKL (1925). —
(2 b (γ)) -KLOK. (i vitter stil) kall o. klok, kallt l. beräknande klok. Han, den medellöse, refuserade målaren, hade gift sig! Och man skakade sina kallkloka hufvuden. Bergh Konst 117 (1896, 1908). FNEkdahl i MinnSvLärov. 1: 118 (1926). —
-KULA. (†) mil. vanlig (kall) kula, motsatt: glödande projektil o. d. KrigVAT 1848, s. 238. Därs. 1849, s. 213. —
(1 d) -KVISTARE, r. l. m. [med avs. på senare leden se EHellquist i SvStCederschiöld 358 (1914)] (vard., †) (kall) sup. CFDahlgren 3: 105 (1819). Wetterbergh Penning. 522 (1847). —
(1 g ε) -KÅRE. (i sht i vitter stil, mindre br.) kall kåre l. rysning; vanl. i pl. När tredje strofen sjunges ”men kommer någon våra fjell för nära”, så går det kallkårar öfver ryggen på åhörarne. Ödman StudM 76 (1891). SvD(B) 1918, nr 73, s. 2. —
-KÄLLA. kall källa; särsk. (i sht i fackspr.) dels om i sumpig l. morasaktig terräng ofta förekommande källsprång, dels om från större djup kommande källa vars (låga) temperatur bibehålles väsentligt oförändrad året igenom (o. som således icke fryser om vintern); äv. (i vissa trakter, folkligt) allmännare: naturlig(t) källa l. källsprång. Linné Skr. 5: 89 (1732). Kall-Källorne finnes allenast i sidlänte Kärr, som bestå af dy eller Kärrmylla. Dens. Vg. 265 (1747). Rigtiga kallkällor, som om sommarn hafva kallt och friskt vatten, men om vintern icke frysa. Berlin Lsb. 257 (1852). (Dricksvatten) måste hämtas varje dag i en kallkälla, som låg långt från gården. Lagerlöf BarnM 271 (1930).
Ssgr (i sht dels i fackspr., dels folkligt i vissa trakter): kallkäll-bäck. bäck som kommer från en kallkälla. BotN 1909, s. 46. Hedenvind-Eriksson FallSkog 175 (1910).
-mossa. bot. den i l. vid kallkällor på myrar o. d. växande mossarten Philonotis fontana (Lin.) Brid. Fischerström 3: 163 (1783). Västerb. 1926, s. 271.
(1 b γ) -KÄLLARE. (kall- 1545—1549. kalle- 1527—1550) (†) (i bärget insprängd l. av jord o. d. byggd, fristående) källare med låg temperatur. OPetri Tb. 180 (1527; uppl. 1929). SthmTb. 3/12 1550. —
-KÖK.
1) (i sht i fackspr., mindre br.) till 1 b γ: svalt kök (utan uppvärmningsanordningar) avsett särsk. för tillredning av rätter (glass o. d.) som fordra en låg temperatur. SDS 1895, nr 526, s. 2. Östergren (1929).
2) [jfr (ä.) d. koldkøkken, t. kalte küche] (numera föga br.) till 1 d (slutet): kall mat, kalla rätter. BoupptSthm 1672, s. 823 a, Bil. Resan skedde hem, och kallkök åts i echaloupen. GJEhrensvärd Dagb. 1: 237 (1779). SBrelin (1824) i MoB 1: 35. Östergren (1929). —
(1 b) -LUFT. (i fackspr., i sht tekn.) TT 1897, Byggn. s. 56. Den av byrådirektör Edholm utarbetade (elektriska) metoden (för torkning av spannmål), som arbetar med kalluft. LAHT 1930, s. 1121.
Ssgr (i fackspr., i sht tekn.): kallufts-blåsning. metall. blåsning av tackjärn i masugn med användande av kall bläster. JernkA 1845, s. 155.
-kanal. kanal (i ventilationsanläggning o. d.) gm vilken kall luft drives fram. Bergqvist UndPlanRealsk. 165 (1906).
-maskin. (-luft- 1902—1929. -lufts- 1887 osv.) maskin som åstadkommer avkylning gm komprimerad lufts utvidgning. TT 1887, s. 114. 2NF 12: 982 (1909).
(1 k) -MANGLA, -ing; -erska. (i fackspr.) mangla utan upphettning av mangelgodset vid dess passage under mangelvalsen; motsatt: varm-, ångmangla; i sht i pass. samt ss. vbalsbst. -ing o. -erska. SvD 1911, nr 80, s. 2 (: kallmangling). Östergren (1929). —
(1 d) -MAT. kall mat, kalla rätter. Linné Skr. 5: 161 (1732). De främmande drängarna hade ett bord med kallmat och tyckte detta vara det roligaste kalas de någonsin sett. Tersmeden Mem. 3: 74 (1741). Gossarne fingo kallmat till middag för en gång. Hedenstierna FruW 164 (1890). Wester Reymont Bönd. 3: 145 (1924). —
(jfr 1 k) -MEJSEL. [jfr d. koldmejsel, t. kaltmeissel] (i fackspr.) mejsel varmed föremål av järn (bultar, spikar o. d.) avhuggas vid vanlig temperatur (utan att upphettas); jfr -BIT, sbst.1 BoupptVäxjö 1784. Smith (1916). —
(jfr 1 k γ) -MUR. byggn.
1) mur som uppförts gm stenarnas läggande i förband utan murbruk l. annat bindemedel; kallmurad vägg o. d.; äv. koll. l. ss. ett slags ämnesnamn. VetAH 1739, s. 159. Syllen på norra sidan har tagit röta vid kallmuren. VDAkt. 1799, Syneprot. F III 7. Hela (bro-)byggnaden består af kallmur. Brunius Resa 1838 69 (1839). (Bro-)Pelare af kallmur med järnkrampor. 2UB 9: 332 (1905). 2NF 27: 591 (1918).
2) övergående i mer l. mindre utpräglat abstr. bet., i uttr. i (ngn gg med) kallmur, ss. kallmur, med l. i kallmurning, i förband utan bindemedel. Utföra l. uppföra ngt, mura, lägga (sten o. d.) i kallmur. För vertikala murar (i gruvorter) brukas stundom att upplägga skifrigt gråberg i kallmur. Wetterdal Grufbr. 192 (1878). (Bron) är byggd af trä med landfästen i kallmur. Sthm 2: 315 (1897). —
(jfr 1 k γ) -MURA, -ning. byggn. uppföra (ngt) ss. l. i kallmur, ”mura” utan användande av murbruk l. annat bindemedel; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret: kallmur. KrigVAT 1837, s. 7 (: kallmurning, abstr.). (Hällkistor bestående) af kallmurade sidoväggar. Hildebrand FörhistF 359 (1875). Fornv. 1924, s. 263 (1896). Öppningen mellan (grav-)kammarstenarna (vid Brattås på Orust) i NO, SW och NW utfylles av kallmurning. Rig 1919, s. 145. —
(1 k) -NITA, -ning. tekn. nita (ngt) i kallt tillstånd (utan upphettning av nitnaglarna); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. JernkA 1907, s. 599. Ramsten o. Stenfelt (1917: kallnitning). —
(1 k β) -NÅL. tekn. o. konst. kall nål, torrnål; nästan bl. i uttr. (radera, arbeta osv.) med kallnål. 2UB 10: 300 (1907). BonnierKL 11: 1235 (1927).
Ssgr (tekn. o. konst.): kallnåls-förfarande, n.,
-radering. —
(1 b β) -ORT. (i fackspr.) om ort (i Norrland) där vissa statens tjänstemän på grund av det strängare klimatet åtnjuta ett särskilt lönetillägg (se KALLORTS-TILLÄGG); nästan bl. ss. första led i ssgr. SAOL (1923). Östergren (1929).
Ssgr (i fackspr.): kallorts-klass. om var särskild av de sex olika klasser i vilka ”kallorterna” i fråga om lönetilläggets storlek äro indelade. SFS 1919, s. 652. Därs. 1923, s. 562.
-tillägg. lönetillägg vilket efter vissa grunder utgår till vissa statstjänstemän (bl. a. järnvägs-, post- o. telegraftjänstemän) som äro placerade på sådana orter i landets nordliga delar där det stränga klimatet anses medföra avsevärda olägenheter. PT 1902, nr 286 A, s. 3. SFS 1913, s. 350. Därs. 1928, s. 489.
-traktamente. traktamente som utgår till vissa statstjänstemän vid förordnande att tjänstgöra på ort tillhörande kallortsklass VI. SFS 1919, s. 657. —
-OS. (i sht i Norrl. o. Finl.) os som kommer från (kakel)ugn o. d., sedan denna kallnat. Topelius Vint. I. 1: 219 (1859, 1880). Kräken fingo väl dö av kallos, innan pannmuren i föjset blev tillsedd. Väring Vint. 76 (1927). Östergren (1929). —
(jfr 1 h ε) -PISS. [fsv. kalda pis; jfr (ä.) d. koldpis, t. kaltpiss] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stranguri; jfr -STALL. VarRerV 15 (1538). (Salva av vitlök och persiljevatten) hielper .. för Kallpisz och skärande Watn. Utterman Ertmann B 2 b (1672). Svalin Ordl. (1847). WoJ (1891; angivet ss. ”folkl.”). —
(1 k) -POLERA, -ing. skom. polera (läderyta) utan användning av varmt värktyg (polerjärn l. dyl.); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ing. 2UB 8: 576 (1900: kallpolering). (Sko-)bottnen .. kallpoleras. SDS 1908, nr 185, s. 4. —
(2 b α) -PRAT. prat om likgiltiga l. betydelselösa saker (eg.: som man icke har ngt varmare intresse för), prat om ditt o. datt; likgiltigt, tomt prat; äv. i mer l. mindre oeg. l. överförd anv. Fördriva tiden med (allahanda) kallprat. Litet muntert kallprat .. lifvade upp mig. Bremer Grann. 2: 193 (1837). Strindberg RödaR 26 (1879). Tegnér får .. (den fyrtaktiga trokeiska versen) under ungdomsåren alltmer kär som en lämplig form för resonerande poetiskt kallprat. Mjöberg Stilstud. 203 (1911). —
(2 b α) -PRATA; jfr -PRAT. prata om betydelselösa l. likgiltiga saker; fördriva tiden med kallprat. Schulthess (1885). Vi slogo oss ned i första klassens väntsal och kallpratade. Bergman ÄvEngl. 14 (1915). Det blir förskräckligt att sitta och kallprata timme efter timme utan att få röra på sig. Lagerlöf ChLöw. 30 (1925). —
(1 k) -PRESS. (i fackspr.) press i vilken pressningen sker vid vanlig temperatur (utan upphettning). Linné Vg. 121 (1747; om klädespress). TT 1900, Allm. s. 118 (i fråga om pressning av blymanteln omkring en elektrisk kabel). —
(1 k) -PRESSA, -ning. (i fackspr.) pressa (gm pressning bearbeta l. bereda l. framställa ngt) vid vanlig temperatur (utan upphettning av föremålet som pressas l. varur ngt pressas osv. resp. redskapet varmed pressningen sker); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. 4 lod kallpressad Mandelolja. Alm(Ld) 1753, s. 38. En ny grå Klädesklädning, kallprässad. SP 1781, s. 1030. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 184 (: kallpressning). Olofströms bruk visar särdeles vackra prof på kallpressade eller uppdrifna föremål. JernkA 1900, Bih. s. 199. Den kallpressade (växt-) oljan är den bästa. NoK 44: 130 (1925). —
(1 g) -PUNKT. fysiol. punkt på hudens yta som reagerar för köldförnimmelser (motsatt: varm-, tryckpunkt). MBlix i UpsLäkF 1882—83, s. 98. Larsson Psyk. 4 (1910). Thunberg Livsförrättn. 331 (1925). —
(1 k) -RENA, -ing. (i fackspr.) rena (en vätska o. d.) i kallt tillstånd (utan uppvärmning); i sht i pass. Kallrenadt bränvin. Leufvenmark Vin. 1: 15 (1869). Den bästa tranen är den s. k. kallrenade. 2NF 38: 927 (1926). —
(1 k) -RIKTA, -ning. hovbesl. tillpassa (hästsko) utan att upphetta (den). Bendz Hofbesl. 66 (1893). Bergman Hofbesl. 68 (1905: kallriktning). —
(1 k α) -ROSTA, v., -ning. (förr) bärgv. låta (kopparkismalm) undergå en första rostning vid jämförelsevis låg temperatur (huvudsakligen för att befria den från svavel m. m.); jfr -ROSTE; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. Hallenberg Hist. 2: 877 (i handl. fr. 1613: Kallråstningh). Linné Ungd. 2: 226 (1734). Malmen kallrostas, smått sönderslagen, i öpna högar af 20—30 alnars längd. Hisinger Ant. 2: 23 (1820). 3NF 7: 89 (1927: kallrostning). —
(1 k α) -ROSTE, förr äv. -ROST l. -ROSTA, r. l. f. (förr) bärgv. roste vari kisig kopparmalm underkastades en första rostning, huvudsakligen för svavlets utdrivande; jfr -ROSTA, v. Stiernman Com. 1: 414 (1593). JernkA 1849, s. 275. WoJ (1891). —
(1 b γ) -RUM. rum utan eldstad l. uppvärmningsanordning; rum som hålles oeldat l. vid låg temperatur. Roland Minn. 10 (c. 1748). Våning .. at hyra, bestående af 4 .. Rum, et Kök och 2:ne Kall-Rum. DA 1771, nr 103, s. 4. Dörrn stod öppen till ett stort kallrum, vars golv låg fullt av frukt. Siwertz Sel. 1: 96 (1920). särsk. (mindre br.) trädg. i fråga om växthus: frigidarium. Lundström Trädg. 2: 70 (1831). —
(1 g ε) -RYSNING. (mindre br.) kall rysning; i sht i pl.; äv. i mer l. mindre oeg. l. överförd anv. Jag fick kallrysningar öfver kroppen, och håret reste sig på ände. Nyblom Twain 1: 36 (1873). Scholanders romantik .. gräfver sig icke fast i fantasien och gifver inga kallrysningar. Dens. i 3SAH 13: 239 (1898). Högberg Frib. 258 (1910). —
-RÖKA, -ning.
1) tr.: röka (kött l. korv osv.) i kall rök l. vid svag värme; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. Alm(Ld) 1866, s. 44 (: kallrökningen). Medvurstarna kallrökas under 6 dagar. HemKokb. 384 (1903).
2) (vard., skämts.) intr. l. med ordet ”pipa” l. ”cigarr” o. d. ss. obj.: ”röka” (låtsas röka) utan eld på pipan l. cigarren osv. l. utan tobak i pipan; jfr KALL, adj. 1 k. WoJ (1891; angivet ss. vulg. l. förtroligt spr.). Kapten Strand satt med benen uppdragna under sig i den stora skinnsoffan och kallrökte. Janson Gast. 168 (1902). En .. bentorr gubbe, som satt i sin säng och kallrökte en långpipa. Siwertz ResK 153 (1929). —
(1 k) -RÖRA, v., -ing. (i fackspr.) röra (blanda ngt l. bearbeta ngt gm rörning) i kallt tillstånd (utan uppvärmning l. kokning); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ing. Kallrördt smör. Hagdahl Kok. 920 (1879). Den .. kalla förtvålningen l. kallröringen. 2NF 30: 487 (1920). Liljemjölkstvål .. kallrörd. KatalÅhlénHolm 1928, s. 243. —
(2 b (β)) -SINNAD, p. adj. [jfr (ä.) d. koldsindet] (†) kallsinnig (se d. o. 1); fientlig (emot ngn l. ngt). Then Papisteske hopen .. (vinnlägger sig om) att göre vndersåtherne kalsinnedhe .. emot theres öfwerhet. SUFinlH 1: 359 (1602). En så trög kalsinad wän. Skogekär Bärgbo Wijs. 20: 2 (1652, 1682). —
(2 b (β)) -SINNE. [jfr d. koldsind, t. kaltsinn] (i sht i vitter stil) kallsinnighet (se d. o. 1); kyla, köld (i fråga om känslor o. d.). SvT 1852, nr 25, s. 4. Karmides hade hos prokonsuln upptäckt .. ett visst kallsinne. Rydberg Ath. 70 (1876; uppl. 1859, 1866: kallsinnighet). Han ansåg henne bära en del af skulden till makens kallsinne. Siösteen ModBelg. 310 (1906). SvD(A) 1933, nr 248, s. 4. —
(2 b) -SINNIG, adj. -are; adv. -en (†, Lind (1738), Möller (1745, 1755)), -T (Spegel Pass. 278 (c. 1680) osv.). (kall- 1636 osv. kallt- 1709) [jfr (ä.) d. koldsindig, t. kaltsinnig]
1) som saknar varmare känslor (för ngn l. ngt), kall; utan intresse l. deltagande, ointresserad, likgiltig, liknöjd; i sht förr äv. övergående i bet.: ovänlig(t stämd), fientlig o. d.; äv. i överförd anv., om handling, yttrande, ansiktsuttryck o. d.: som vittnar om kallsinnighet i denna bet. Kallsinnig mot, i sht förr äv. för, förr äv. om (ngn l. ngt). En kallsinnig vän. Ett kallsinnigt svar. Bemöta ngn kallsinnigt. Gjöres dee Rijgiske kallsinnige emot Sveriges stat. RP 6: 191 (1636). Jag anser då alt med kallsinniga ögon. Säfström Banquer. Oo 2 a (1754). Kallsinnig om mitt eget rykte. Rosenstein 3: 95 (1787). Du är icke så kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene. Rydberg Ath. 240 (1859). Herr E. ställer sig kallsinnig mot de socialdemokratiska frierierna. SvD(A) 1930, nr 233, s. 4.
2) (numera knappast br.) kall (se KALL, adj. 2 b γ), lugn, behärskad; lidelsefri; oberörd; kallblodig. (Nederländerna äro) ganska kallsinnige, och stå icke lätteligen til Wrede at beweeka. Brask Pufendorf Hist. 279 (1680). Hans alfvarsamme och kalsinnige väsende. Ehrenadler Tel. 361 (1723). (Kaptenen) drog helt kallsinnigt up hahn på sin pistol. Eurén Kotzebue Orth. 1: 24 (1793). Palmblad Nov. 2: 43 (1819, 1841). Dalin (1852).
Avledn.: kallsinnighet, r. l. f. sbst. till -sinnig.
1) till -sinnig 1. Visa (osv.) kallsinnighet mot, i sht förr äv. för ngn l. ngt, förr äv. om ngt. Bemöta, mottaga ngn med kallsinnighet. RARP V. 2: 145 (1655). Kallsinnighet i Gudz dyrkan. Swedberg Cat. 356 (1709). Valvais .. söker förvandla hennes kärlek i kallsinnighet. Lidner SednSkr. 69 (c. 1790). Kallsinnighet om våre vänners och anhöriges minnen. Porthan 5: 294 (1791). Kallsinnighet och föragt för all religion. UrFinlH 758 (1793). Drottningens kallsinnighet mot Sverge. HH XXV. 2: 7 (1809). Publikens omslag från kallsinnighet till beundran (för Euripides). Grimberg VärldH 2: 448 (1927).
2) (numera knappast br.) till -sinnig 2. RARP V. 2: 21 (1655). Då han med philosophisk kallsinnighet afhört de skymfeligaste tilmälen. Creutz Vitt. 88 (1759). GFWirsén i 2SAH 12: 201 (1827). Cavallin (1876). —
1) (numera bl. i vitter stil, mindre br.) kallsinnig (se d. o. 1). Chesnecopherus Skäl Q 2 b (1607). Kalsinte Venerid. Skogekär Bärgbo Wen. 19 (c. 1650, 1680). Vår kallsinta Gudsdyrkan. Burman Alm. 1721, s. A 4 b. All varmare välvilja väcker harm hos de kallsinte. Tegnér (WB) 6: 124 (1827). Söderberg Rytm. 88 (1907).
2) (†) lugn, kall; kallblodig. Hvem skulle vara så kalsint och saktmodig, som deras (dvs. turkarnas) skarpa spitsar och spiut ej skulle reta til hetsighet? Lundberg Paulson Erasmus 150 (1728). Man rasar nu med svärd och brand / Att sina likar kallsint mörda. GvPaykull 104 (1787, 1814).
3) (†) med anslutning till KALL, adj. 1 l: som förebådar l. förorsakar ett kallt temperament? Dhe kallsinnte och Frost-födande Aspecterne. Voigt Alm. 1690, s. B 3 b. —
(jfr 1 h β) -SJUKA. (kall- 1578—1755. kalle- 1546—1769. kallt- 1661—1703) [fsv. kalda siuke] (†) frossa; jfr -FEBER. Vi .. hafva förstått, att din k. son Nils .. är blefven sjuk af kollesjukan. BL 16: 135 (i handl. fr. 1546). Josephus sägher, at then swarte Chelidonius är godh för ond fuchtigheet, och kallsiuko. Forsius Min. 181 (c. 1613). VDAkt. 1703, nr 172. Ihre 1: 1018 (1769). jfr FJÄRDEDAGS-, VARDAGS-KALLSJUKA. —
(1 d) -SKAFFNING. i sht sjöt. skaffning bestående av kall mat. VFl. 1915, s. 115. Siwertz Lat. 224 (1924). —
(1 d) -SKUREN, p. adj. om kötträtt (i sht stek o. d.): uppskuren (skivad) för servering i kallt tillstånd; särsk. substantiverat i n. sg. kallskuret: kallskuret kött o. d., äv. allmännare: kalla rätter. Kallskuret kött. Langlet Husm. 104 (1884). S. k. kallskuret: kött, skinka, korf, sill och ost. Ribbing BarnFostr. 107 (1892). Kallskuren fågel. Klinckowström Örnsjötj. 34 (1906). —
(1 d) -SKÅL.
1) [jfr d. koldskaal, mnt. koldeschale, t. kaltschale] eg.: kall dryck som serveras i en (större) skål; numera vanl. om en sval (mest på sommaren serverad) soppa l. läskdryck bestående av kallt vatten, socker (l. sirap), citron (l. annan frukt) o. (franskt) vin l. saft (jämte skorpor l. bröd); äv. om en liknande soppa l. dryck beredd av svagdricka (l. svagt öl). Anders holsth och han komme til Bertil gulsmedh, och såthe der til att Dricka koldskåål. SthmTb. 12/7 1591. (Vi) gåfvo .. honom (dvs. sergeanten) 6 tymf och bad han ville låta hämta vin, såcker och skårpor, så skulle vi gjöra oss en kallskål. Dahlberg Lefn. 66 (c. 1755; uppl. 1911). Det musicerades hela afton vid kallskål — ty Soupé vankades ej. Geijer Brev 323 (1839). Langlet Husm. 198 (1884; om kallskål av svagdricka). Kallskål av saft. Högstedt KokB 57 (1920). jfr DRICKS-, SAFT-, SVISKON-, VIN-KALLSKÅL. särsk. (†) bildl. Måndags afton sände .. (kommendanten i Dünamünde) bud ut til lägret, at Saxerne kunde komma när dem behagade, han hade lagat til en kallskål, som nu var färdig. Nordberg C12 1: 79 (1740).
2) (förr) benämning på (större) skål (eg. avsedd för servering av ”kallskål”); bål (se BÅL, sbst.2 1); soppskål. Hollendsk Kallskåhl med låck. BoupptSthm 28/2 1671. Silfver. .. en kall skål med låck och .. förgyllning. ÅgerupArk. Bouppt. 1761. jfr Bæckström Rörstr. 50 (1930). jfr HOLLANDS-, PORSLINS-, STEN-, TRÄ-KALLSKÅL.
-vin. till -skål 1; särsk. om lätt (billigt) franskt vin som användes i matlagningen. Björkman (1889). Langlet Husm. 590 (1892). Östergren (1929). —
(1 d) -SKÄNK. (i sht i fackspr.) byffé l. rum l. (köks)avdelning (i sht i restaurang o. d.) för tillredning o. förvaring av kall mat (kalla smörgåsrätter o. d.). WoJ (1891). Såsom biträde i kallskänk sökes plats af en ung flicka från landet. SD 1893, nr 13, s. 8.
Ssgr (i sht i fackspr.): kallskänks-biträde.
-förestånderska.
-mamsell. (-skänk- 1891—1909. -skänks- 1889) (förr) kallskänka. SD 1889, nr 197, s. 8. Därs. 1895, nr 281, s. 7.
-rum. —
-SKÄNKA, f. [avledn. av -SKÄNK; med avs. på bildn. jfr HUSA m. fl.] (i sht i fackspr.) förestånderska för kallskänk. SD 1889, nr 175, s. 8. ”Kallskänka” får plats nu genast. Därs. 1892, nr 325, s. 8 (i annons). Bergman Mark. 45 (1919). —
(jfr 1 k) -SKÖR. [jfr d. koldskør] (†) metall. kallbräckt (särsk. om mindre grad av kallbräcka). Rinman JärnH 338 (1782). Man vet, att det mesta Ryska stångjernet är kallskört eller hårdt, om ej bestämdt kallbräckt. JernkA 1817, 1: 80. Rothstein Byggn. 134 (1856). UB 4: 85 (1873).
(1 k) -SKÖRNING. [efter t. kaltschüren] tekn. i fråga om glastillvärkning: minskning i upphettningen av glasmassan, till dess denna antager en konsistens som är lämplig för bearbetningen. UB 4: 510 (1873). 2UB 7: 243 (1903). —
(1 k) -SLÄCKA, -ning. skogsv. efter kolningens avslutningsläcka (kolmila) gm en procedur bestående däri att den övertäckes med fuktat kolstybbe l. med ett tjockt lager av lerblandad sandjord (”släcksand”) som vattendränkes; i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning; jfr DÄMMA, v.2 5. Milor af ”rötig” ved, eller på dragiga eller kalla bottnar, der bränder förekomma, kallsläckas icke. JernkA 1879, s. 660. HbSkogstekn. 694 (1922: kallsläckning). —
(1 k) -SMED. [jfr (ä.) t. kaltschmied] (†) koppar- l. mässingsslagare; jfr -SMIDA. Lind 1: 988 (1749). Schultze Ordb. 4613 (c. 1755). —
(1 k) -SMIDA, -ning; jfr -SMIDE. (i fackspr.) gm smidning bearbeta (metall) l. framställa (föremål av metall) i kallt tillstånd (utan upphettning); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. Jernets godhet och sammanhang lider af den fortsatta kallsmidningen. Almroth Karmarsch 168 (1838). Kallsmidda rör. Eneberg Karmarsch 2: 310 (1861). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(jfr 1 h β) -SOT, r. l. f. [fsv. kalda sot] (†) frossa; jfr -SJUKA. Schultze Ordb. 4713 (c. 1755). —
(jfr 1 h ε) -STALL. (†) = -PISS. Thet andra af hwilket .. (hästar) hafwa Nödstall, kallas Kållstall, och skeer tå Blåsan är förköld, och förmår icke af sin naturliga krafft uthdrifwa thet kalla tiocka Watnet. IErici Colerus 2: 393 (c. 1645). —
(jfr 1 k) -STAMP, r. l. m. tekn. värktyg avsett att därmed avhugga (skrota) järn i kallt tillstånd (utan upphettning); jfr -BIT, sbst.1, -MEJSEL. BoupptRasbo 1769. KrigVAH 1825, s. 72. Auerbach (1909). —
(1 k) -STUKA, -ning. tekn. stuka (metallbultar, spikar, nitar o. d.) i kallt tillstånd (utan upphettning); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. Nitnaglar, kallstukade. TT 1897, Allm. s. 139. Att (spik-)-hufvudena ofta bli sköra genom kallstukningen. 2NF 26: 714 (1917). —
(1 d) -SUP.
1) (†) sup (brännvin) som intages utan att blandas i kaffe l. annan varm dryck; snaps. Hjerta JournFlSjöexp. 9 (1788). Blåsen I Musikanter, / Och hvar och en sin kallsup tag. Bellman (SVS) 1: 265 (1790). Wingård Minn. 4: 94 (1847). Larsen (1865).
2) i bildl. l. överförd anv.
a) (enst., †) om kall översköljning. Ändteligen tänkte hon, jag skall skölja af med en kall-sup, tog en skål vatn och gjöt öfver tuppen (som fått i sig brännvin). Sahlstedt SagTupp. 35 (1758).
b) (ngt vard.) om klunk vatten som en badande l. simmande l. drunknande ofrivilligt råkar intaga. Få (sig), äv. ta(ga) en (duktig) kallsup. Taga in kallsupar. Berndtson (1880). Rädslan (vid fara för drunkning gör) att bröstet sammandrages .. (o.) munnen öppnas för ”kallsupar”. Balck Idr. 2: 384 (1887). (Hundarna) simmade och pustade och hostade av kallsuparna. Hedin Pol 1: 147 (1911). SvD(B) 1927, nr 184, s. 5. jfr (oeg.): (Båten) Knytet, som i häpenheten tagit sig en dugtig kallsup. TIdr. 1897, s. 84. —
(1 g) -SVETT, r. l. m. [jfr d. koldsved, t. kaltschweiss] svett som frampressas, utan att detta beror på förhöjning av kroppstemperaturen (i sht på grund av mattighet, sjukdom, ångest o. d.); svett från kall hudyta; äv. övergående i bet.: kallsvettning. Hans panna var våt av kallsvett. Kallsvetten bröt, pressades, sipprade fram på hans panna. Bada i kallsvett. Then kåldswetten, som aff wahnmechtigheet kommer. Berchelt PestOrs. E 5 a (1589). Tu uthdrar (dvs. genomlider) mången natt med kallswett och bekymmer. Wennæsius Klingd. 48 (c. 1670). Jag kommer i kallsvett bara vid åtankan af alt det onda som min salig mor och Syster båda lidit, af sådant elende. Lenngren (SVS) 2: 462 (1797). Sedan vaknade han i kallsvett och kunde icke mera blifva liggande. Hildén 3Ber. 79 (1918). —
(1 g) -SVETTAS, v. dep., äv. (bygdemålsfärgat, föga br.) -SVETTA, v., -ning. [jfr d. koldsvede] svettas kallsvett; lida av kallsvett; ss. vbalsbst. -ning stundom konkretare, övergående i bet.: kallsvett. SedolärMercur. 3: nr 20, s. 5 (1731). (Germanernas) hjeltar, hvilka trotsat tusen dödar, kallsvettades, då de skulle öfver en Kyrkogård. Rydqvist i 2SAH 12: 474 (1827). Han kände sig i ett fullkomligt bad af kallsvettning. Carlén Köpm. 2: 33 (1860). Han hade skrämt upp sig så, att han både darrat och kallsvettat. Lagerlöf Drottn. 278 (1899). Andra (som lida av öronsvindel) kallsvettas, blekna af eller rodna (osv.). 2NF 18: 118 (1912). Ett glas (åt prinsen)! ljuder det som ett nödrop från den kallsvettande kuratorn (som skulle hålla tal). VSvahn hos Essén Prill. 141 (1920). Rydqvist Kar. 56 (1924). —
(1 g) -SVETTIG. fuktig l. våt av kallsvett; som kallsvettas. Jag .. fant .. (patienten) kallsvettig och utan all sansning. VetAH 1769, s. 48. Blotta föreställningen att stå inför den unge presten .. gjorde honom kallsvettig. Roos Skugg. 237 (1891). En af fruktan och ångest kallsvettig panna. Fitinghoff BarnFrostm. 23 (1907). särsk. (i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. (Jag) vaknade .. med en kallsvettig förnimmelse af att en tentamen förestod mig. Johanson Oskuld 110 (1901). En hög, skum grotta med kallsvettiga väggar. Siwertz Ställv. 62 (1921). —
(1 h δ) -SVULST. (i sht med.; numera föga br.) vattensvulst, ödem. Linné GenMorb. 24 (1763). Svalin Ordl. (1847). WoJ (1891). —
(1 k) -SÅG. tekn. såg- (maskin) med klinga av nickelstål avsedd för sågning av järn, stål o. mässing i kallt tillstånd. JernkA 1877, s. 304. Elektriska kallsågar. SDS 1908, nr 200, s. 5. —
(1 k) -SÅGNING. tekn. sågning av metall(föremål) i kallt tillstånd. JernkA 1877, s. 304. SFS 1919, s. 333. —
(jfr 1 b) -TAK. (i Finl., †) yttertak, vattentak. Huru elden så hastigt kunde komma igenom warmtaket op i kalltaket. ConsAcAboP 3: 367 (1670). Porthan BrefCalonius 83 (1794). —
(1 b β) -TEMPERERAD, p. adj. geogr. om (klimatet i) de kallare delarna av de tempererade zonerna (på norra halvklotet den nordliga o. på södra den sydliga delen). Det norra kall-tempererade jordbältets stora skogsområde. HeimdFolkskr. 75: 6 (1902). Sterner ÖlVäxtv. 29 (1926). —
(1 k) -TRYCKA, -ning. tekn. (för provande av hållfastheten) utsätta (ångpanna l. ångpannetuber o. d.) för starkt tryck i kallt tillstånd (utan ånga). Konow (1887). TT 1898, M. s. 35. SD 1899, nr 112, s. 4 (: kalltryckning). —
-TUNG. [jfr d. koldtung] (mindre br.) landt. om mjölk: som på grund av för stark avkylning blott med svårighet avsätter grädde. LAHT 1884, s. 52. 2NF 18: 728 (1912). —
(jfr 1 k) -VAKT, i bet. 1 f., i bet. 2 m. (†)
1) övervakning av blymalmsrostning, vilken fordom skedde i öppna rostar utomhus. G1R 22: 355 (1551).
(1 k) -VALSA, -ning. tekn. valsa (metall l. metallföremål) i kallt tillstånd (utan upphettning); i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -ning. JernkA 1827, s. 503 (: kallvalsning). (Bläcken) kallvalsas. Almroth Kem. 575 (1834). Kallvalsade stålband. TT 1895, Allm. s. 167. SFS 1919, s. 332 (: kallvalsning). —
(1 k) -VALSVÄRK~02, äv. ~20. tekn. valsvärk avsett för kallvalsning. TT 1897, Allm. s. 176. Bergman Kerrm. 58 (1927). —
-VATTEN. (kall- 1860 osv. kallt- 1759, 1847 (: Kalltvattens-anstalt)) [jfr t. kaltwasser] (i sht i fackspr.) kallt (icke uppvärmt) vatten. Om denna calcinerade Påtaska löses up med Kaltvatten. VetAH 1759, s. 6. Hans blotta utseende (är) som en dusch kallvatten. Carlén Köpm. 2: 98 (1860). Vare sig linet skall ängsrötas eller rötas i kallvatten. Arenander LinKat. 12 (1917). särsk. tekn. om kallt vatten som användes till avkylning av ånga l. upphettade maskindelar o. d.; kylvatten. NF 3: 371 (1879). Påsläppning af kallvatten till kondensorn. Konow (1887). Smith (1916).
Ssgr: kallvatten-, äv. kallvattens-anstalt. (-vatten- 1885 osv. -vattens- 1847—1889) kuranstalt för kallvattenbehandling. Bremer Brev 3: 38 (1847). Björkman (1889).
-behandling. (-vatten- c. 1875 osv. -vattens- 1885) i sht med. Tholander Ordl. (c. 1875). Jundell Barn. 2: 149 (1927).
-fisk. (-vattens-) i sht zool. o. fisk. fisk som lever i vatten med låg temperatur. Strindberg GötR 245 (1904; bildl.). Ekman NorrlJakt 307 (1910). Hammarström Sportfiske 274 (1925).
-kran. (-vatten- 1873 osv. -vattens- 1866—1929) kran för påsläppande av kallt vatten. Lundell (1893). särsk. tekn. till -vatten slutet. Ramsten 52 (1866). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-kur; pl. -er. (-vatten- 1842 osv. -vattens- 1842—1929) [jfr t. kaltwasserkur] i sht med. jfr -behandling; äv. (numera mindre br.) konkret: kuranstalt för kallvattenbehandling. Lagberg Hels. 1: V (1842). SvT 1852, nr 163, s. 4. (Halmstad) har en mycket anlitad kallvattenkur med vackra anläggningar. Thomée IllSv. 271 (1866). Kallvattenkur .. behandlingsmetod, bestående i tvättningar, bad i olika former (m. m.). BonnierKL (1925).
-kuranstalt. (-vatten- 1866 osv. -vattens- 1909—1929) Thomée IllSv. 322 (1866). Nyström SvGeogr. 347 (1895).
-pump. (-vatten- 1829 osv. -vattens- 1873—1921) tekn. till -vatten slutet; å kondensationsångmaskin: pump för införande av det för ångans kondensation erforderliga kalla vattnet till en reservoar, varifrån det inströmmar i kondensorn. JernkA 1829, Bih. s. 163. Ramsten o. Stenfelt (1917).
-rör. (-vattens-) särsk. tekn. till -vatten slutet. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-rötning. (-vatten- 1918 osv. -vattens- 1910—1917) (i fackspr.) rötning (av lin) i kallt vatten. Jönsson Gagnv. 395 (1910). LAHT 1921, s. 409.
-ventil. (-vatten- 1890 osv. -vattens- 1917) särsk. tekn. till -vatten slutet: ventil för insläppande av kylvatten i kondensorn å en ångpanna. Zidbäck (1890). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-VIKT. landt. o. slakt. i fråga om försäljning av slaktade svin: (beräknad) vikt efter avdrag av den viktförlust som uppstår vid svinkroppens avkylning. LAHT 1924, s. 499. —
(2 c) -VIT. (i sht i vitter stil) kallt vit; vit i en kall (i blått stötande) nyans. Det genomträngande, kallhvita ljuset af elektriska båglampor. Steffen BrittStröft. 172 (1895). Den djupgröna furuskogen och den kallhvita snön. PT 1904, nr 262, s. 3. —
(1 k α) -VRÅ. (†) metall. Kallvrå kallas det ena hörnet uti et masugnsställe .., hvarest slagg och sörja är mäst benägen at fästa sig, emedan blästern ej kan i detta hörnet åstadkomma tilräckelig hetta. Rinman (1788). —
-VÅT. kall o. våt (l. fuktig); kall på grund av väta (l. fuktighet); i sht till KALL, adj. 1 b o. g; ofta i fråga om kallsvett; jfr -FUKTIG. Kallvåta händer. LGBranting 3: 50 (1851). Han kände det kallvått under hattremmen, och benen veko sig. Bergman Dröm. 34 (1904). Luften var kallvåt. Mörne Liv 184 (1925). särsk. (mindre br.) med. om omslag, avrivning o. d.; jfr VÅT-VÄRMANDE. Lagberg Hels. 1: 7 (1842). Det begagnade behandlingssättet (vid tyfus) med kallvåta omslag öfver abdomen. Huss Typhus 13 (1855). Den kallvåta afrifningen. Helsov. 1886, s. 253. PT 1901, nr 161 A, s. 3. —
(1 e α slutet) -ÖR l. -ÖRE. (†) mager l. ofruktbar grusgrund i åkerjord. VDAkt. 1735, F III 7. Därs. 1736, F III 7.
B [eg. best. form av adj.] (†): KALLA-BRAND, se A.
C [eg. best. form l. pl. av adj.] (†): KALLE-KÄLLARE, -SJUKA, se A.
D (†): KALLT-SINNIG, -SINT, -SJUKA, -VATTEN, se A.
Avledn.: KALLA, sbst.1; best. -an. (kall- 1717 osv. koll- 1780—1807. kåll- 1765—1924 (bygdemålsfärgat)) [sv. dial. kalda, kalla, kålla] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat, i sht i folklivsskildringar o. d.) till 1 h: frossa; jfr KALL, adj. 1 h β samt KALL-FEBER, -SJUKA; ofta i best. form. Lindestolpe Fross. 3 (1717; fr. Värml. o. Västergötl.). Kollan eller Frossa. Wahrman Manski o. Wolstein 85 (1807). FoF 1924, s. 34. —
KALLHET, r. l. f. (†) egenskap(en) att vara kall; kyla, köld.
1) till 1. Nafwel-Stumpen, bör wiklas i en tårr Duk, att hans Kalhet intet förorsakar Barnet Buk-Ref. Hoorn Jordg. 1: Y 4 b (1697). särsk. till 1 l. (Ädelstenen hyacint) kommer Menniskian at sofwa för sin kallheet skull. Forsius Min. 92 (c. 1613).
2) bildl., till 2 b (β). Rydelius Förn. 275 (1722, 1737). Han såg redan hvad afvund och kallhet han dermed ofelbart skulle sig ådraga. Dalin Hist. III. 1: 47 (1761).
Spoiler title
Spoiler content